Stephen King: ”Under kupolen”

Den mest löjligt tjocka bok jag har stött på; jag funderade ett tag på att bara ha den som möbel. Fotpall, kanske? Men läsa? Nej, omöjligt.

Sen började jag ändå på den en dag och den var ju så ohyggligt lång så jag hann inte klart på en enda dag. Men två. Läste oavbrutet. Stephen King är en så strålande berättare, och drar sig inte för att låta en berättelse svälla över alla bräddar (de flesta stavar fel på det här: fylla något till BRÄDDEN är när det är BRÄDDFYLLT, det vill säga nästan rinner över – ”till bredden” är inte ett uttryck som ens finns, det är väl självklart att vätska fyller något på bredden först).

Ändå lyckas han behålla läsarens intresse.

Här är det ett litet samhälle i Maine, Chester’s Mill, som plötsligt får en ogenomtränglig kupa över sig. Ungefär som en ostkupa: tjoff slår den ner, skär av ett rådjur på mitten, ett antal bilar tjongar i från båda hållen. Det tar ett tag innan folk fattar att de faktiskt inte kommer ut ur staden. Eller in. Luft kommer in och ut, men inget annat.

Bara den där upptakten tar ett par hundra sidor, King arbetar sig metodiskt runt kupolen, redogör för vad som har hänt. King är en av världens bästa berättare, han har ett outsinligt förråd av förvånansvärt verklighetstrogna personer som han ställer upp och får liv i. Det finns en massa aspekter av själva kupolen att beakta, vad händer om det sker olyckor? Räcker den inre strukturen till, finns det tillräckligt många läkare och andra med andra yrkeskunskaper?

Sen, när man har gottat sig ordentligt i alla personliga små öden och kupolkonsekvenser, är det dags för Kings seriösa attack. För vad ”Under kupolen” egentligen handlar om är samhällsutveckling. Vem tar makten i denna märkligt inverterade ”Flugornas herre”? Givetvis finns det några som är beredda att gå ganska långt för att få bestämma själva.

En bra berättelse kan få mig att svälja precis vad som helst, så det är först efter sådär 800 sidor som jag inser att King har fått mig att fundera över hur maktövertaganden går till. Och hur hjälplösa vi är inför dem, oavsett om vi har en kupol mellan oss och omvärlden eller inte.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Elizabeth Haynes: ”Glöm inte att låsa”

Den kommer snart i pocket (inbunden ges den ut av Lind & co) och den är genialt otäck. Nästan inte en deckare, kanske mer av en thriller.

Det handlar om vanlig kvinnomisshandel, men irrrk… otäckt realistiskt. Om Catherine som är en partypingla, ute och tjoar med väninnorna om helgerna, allt är bra och när hon träffar Lee blir de andra avundsjuka. Han är ju en sån där kille som de alla önskar att de träffade.

Så när Catherine till slut vågar säga att det inte är så bra som det verkar, Lee är hotfull, kontrollerande, otäck – då är det ju ingen som tror på henne. Var du glad att han bryr sig så mycket om dig!

Boken berättas i två tidsplan, före och efter katastrofen. I nuet kämpar Catherine med sin ångest och sina tvångshandlingar, hon har blivit en sån som kollar dörrlåsen och fönsterhakarna och tittar i alla garderober och under sängen, kollar och kollar, hon kan inte sluta kontrollera att Lee inte kan komma in och kan inte leva ett normalt liv.

Och så berättar hon om hur hennes och Lees förhållande utvecklades, hur hemskt det blev och hur ingen trodde på henne. Hur rädd hon var.

Men nu är hon fri och pratar med grannen, en trevlig kille. Hon lyckas till och med börja i kognitiv terapi för att bli kvitt sina tvångshandlingar. Det kommer en dag när hon klarar av att inte kontrollera alla vägar in i lägenheten.

Det borde hon ha gjort.

Elizabeth Haynes berättar för alla oss som är det minsta mörkrädda, man blir räddare och räddare och hur var det nu med gardinen, var den fördragen när Catherine gick hemifrån eller STÅR DET NÅGON BAKOM DEN?

Burr. Men uj uj, vad bra den var.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

[...] jag säger som Lotta Olsson från DN, ”uj, uj, vad bra den var”, trots att jag inte ens läst ut [...]

Jag kunde bara inte… | Znogges hörna, filialen (Webbsida), 00:35, 8 juli 2014. Anmäl

Pocket: Lev Grossmans ”Magikerna” (Pocketförlaget)

Ja det är ingenting för barn, denna historia om en amerikansk kille som hamnar på en trollkarlsskola och lär sig magi. Snarare nånting för vuxna som saknar sin barndomsmagi, den där förtrollade världen där allt var lite mer spännande.

Quentin Coldwater är en ruggigt deppig tonåring, livet är platt, det var roligare när han var barn och läste de underbara böckerna om barnen som reste till en annan värld, till landet Fillory. Men så glider han själv in i en magisk värld och börjar på trollkarlsskolan Brakebills. Det visar sig vara rätt jobbigt, han sliter som tusan med att lära sig saker och är alltid orolig att inte riktigt räcka till. Han hittar vänner, de blir ett tättvävt kompisgäng av individualister, super sig fulla och knarkar, bedrar varandra och gör varandra illa.

Till slut kommer de också till Fillory, som inte heller är som det var när de var barn. De går in på en pub och möter en talande björn, men björnen är full och Fillory är farligare än det verkade i barnböckerna.

Lev Grossman är välformulerad, med en egen ton av melankolisk sarkasm. Det är lite som om Donna Tartt hade skrivit ”Den hemliga historien” med Narniainriktning, om nu det går att tänka sig. Och med samma typ av energisk fantasi som T H White hade i ”Svärdet i stenen” (som man ska läsa, om man inte har gjort det tidigare)(det är en kung Arthurhistoria, eller snarare, det är THE kung Arthurhistoria, ingen har skrivit bättre om honom).

Givetvis blir det en trilogi, så fortsättningen, ”Magikernas kung”, kommer på svenska den femtonde november. (Då kommer även sista delen i Engelsforstrilogin som började med ”Cirkeln” och fortsatte med ”Eld”. Ett bra fantasydatum, uppenbarligen.)

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!