Bara en enda hund – och den är DÖD!

Det är klart att jag kastar mig över Lucy Dillons nya, ”Tango för vilsna själar”. Egentligen var hennes första på svenska bäst, ”Ensamma hjärtan och hemlösa hundar”  (2011), en kärleksroman om en förtjusande bassetthund. Nej vänta, det var något annat med också… hmhm… Bassetthunden ylade i köket… bassetthunden snarkade på rygg i människosängar… bassetthundar får inte gå i trappor för de har för lång ryggrad… bassetthundens blick var jag-svälter-ihjäl när det hade gått en kvart sedan senaste måltiden. Men nog handlade den om något mer?

Jo men det ingick några kärlekshistorier med människor också, minns jag vagt. Men det var bassetthunden som jag inte kunde låta bli att skratta förtjust åt så fort han dök upp, och det gjorde han ofta.

Eftersom jag är allergisk mot hundar är Lucy Dillons böcker oemotståndliga: jag får umgås med trevliga hundar utan att bli snuvig. Jag har sträckläst även ”Hundar, hus och hjärtats längtan” (2012) och ”Och så levde de lyckliga” (2013). Förlaget brukar ge ut henne lagom till Alla hjärtans dag, av förklarliga skäl. Detta är feel good där folk blir kära i varandra precis hela tiden. Och lyckliga dessutom.

I år kommer så ”Tango för vilsna själar”, jag började lyckligt läsa och först när jag började yla av förtvivlan – var är hundarna? – kollade jag när den är utgiven. Aha. Detta var hennes debut. Hon hade inte utvecklat hundtemat än. Här finns bara en enda hund, och den är död! Den är till och med begravd. (Här försökte jag en lång stund skämta till det om hur det låg en hund begraven, men det blev bara fånigt.)(Det är en sån dag. Jonas Thente har varit redaktör fnyst indignerat när jag har fånat mig i ett par texter.)

Nåja. Hundbristen i ”Tango för vilsna själar” är mycket deprimerande, men Lucy Dillon är faktiskt ändå min favorit-feel good-författare. Hon håller precis rätt ton: hon är snäll. Jag blir på gott humör och ler soligt i flera dagar efteråt.

(Fast jag hade blivit MYCKET gladare om det hade varit en hund med.)

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

HAHA! Gud vad jag gillar din iakttagelseförmåga och konsten att skriva kåsericension som fäster (nail it, låter bättre på engelska tyvärr) summan av kardemumman. Tack!

Mia, 07:29, 15 april 2014. Anmäl

Jultips 2013: skönlitteratur för vuxna (och lite fantasy)

Nu läser jag så inivassen mycket deckare och barnböcker så det blir inte mycket tid över till annat. Men några har det ju blivit i alla fall, och några var extremt bra.

Carol Rifka Brunt: ”Låt vargarna komma in” (Xpublishing) är en av de vackraste kärlekshistorier jag har läst, och en av de där böckerna som egentligen förlorar på att man berättar handlingen. I grunden är det bara en kärlekshistoria, om olika sorters kärlek och konsekvenserna av den. Den engelska titeln är större: ”Tell the wolves I’m home”. Om fjortonåriga June Elbus, vars älskade morbror Finn har dött i aids. Det är åttiotal och aidsskräcken är total. Finns partner får inte komma på begravningen, ”han mördade Finn” säger Junes förtvivlade mamma. Men June börjar träffa Toby ändå.

Therese Söderlind: ”Vägen mot Bålberget” (Wahlström & Widstrand) var lite extra speciell för mig, eftersom jag tillbringade min barndoms lov i Ådalen och bland annat gick upp och tittade på Häxberget, där man brände flest häxor i hela Sverige på 1600-talet, relativt sett. Berget mellan Dals, Torsåkers och Ytterlännäs socken. Therese Söderlind berättar i flera tidsplan, men det centrala är 1600-talet. En glest befolkad bygd, långt mellan gårdarna, fattigdom och ensamhet. Gudfruktighet och klasskillnader. En dag kommer en utsocknes pojke, och börjar berätta historier. Otroligt fascinerande berättelse om mänskliga villfarelser i en annan tid, och Therese Söderlind berättar utan att demonisera.

Hilary Mantel: ”Wolf Hall” (Weylers). Sällan är det så befogat att nämna en översättare som här: Jesper Högströms översättning är lysande begåvad. Hilary Mantels roman om Thomas Cromwell, en man som var samtida med Henrik VIII och i högsta grad inblandad när Henrik ville skiljas från Katarina av Aragonien och påven sa nej. Hilary Mantel skriver en bubblande, närvarande prosa in i minsta detalj, det är som att kliva ner i medeltiden och känna lukten, smaken, smutsen, kylan, överdådet och fattigdomen, sjukdomarna och maktspelen.

Karl Eder: ”Gale” (Natur och Kultur), en sällsynt intelligent liten debutroman som kom redan i januari, om Daniel som tillsammans emd ytterligare en yngre man följer med ett skotskt par som besättningsmän när de ska segla över Atlanten. Ohyggligt spännande i flera plan: dels själva seglingen när det nästan omedelbart bryter ut storm, sedan blir bleke, sedan blir fasansfullt, svindlande ödsligt med kilometervis med vatten under skrovet och inte en enda annan båt i närheten. Människan övergiven i naturen. Men också det allt mer knakande samarbetet mellan de fyra på båten, det blir spännande som en deckare när de allt mer retar sig på varandra. Karl Eder trillar inte i några genrefällor, han håller stadigt kursen och berättar en långt större historia.

Stefan Spjut: ”Stallo” (Albert Bonniers förlag), en riktigt udda fantasyhistoria. Stefan Spjut har samma förmåga som Stephen King att långsamt bygga upp en trovärdig miljö så att man faktiskt accepterar de otroliga inslagen. Det handlar om stallo, som övernaturliga väsen heter på samiska, och Stefan Spjut berättar skickligt om dem utan att mer än tillfälligt beskriva själva väsendena. I stället berättar han om människors reaktioner på dem, och vad de ställer till med.

Lev Grossman: ”Magikerna” (Pocketförlaget). Man trodde ju att ämnet ”killar med magiska krafter börjar i trollkarlsskola” var tämligen uttömt, men Lev Grossman gör en rolig, svart och ironisk fantasyberättelse om Quentin Coldwater som börjar på trollkarlsskolan Brakebills. Stilen påminner till stor del om Donna Tartts i ”Den hemliga historien”, och för oss fantasynördar finns det drösvis med referenser till klassiska fantasyverk. Quentin har vuxit upp med böckerna om det magiska landet Fillory (tänk Narnia), och till slut lyckas han och hans vänner ta sig dit. Men de är ju i tonåren, så det första de gör är att kliva in på en pub.

Ia Genberg: ”Sent farväl” (Weylers) – en märklig, vacker och stilsäker roman om två kvinnor som var vänner som unga, men gradvis gled ifrån varandra. När den ena dör hastigt i en olycka börjar den andra minnas deras liv tillsammans. Gradvis framträder en förlorad värld, ungdomstiden, men också en gåta. Var det verkligen en olycka? Jo, den går att definiera som deckare om man vill, men det vore att begränsa den.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Klassisk bilderbok för vuxna: ”Titta Max grav!”

Det fanns tio pekböcker för barn om Max när djävulen for i Barbro Lindgren (fast uppriktigt sagt: hon har alltid haft minst en liten smådjävul bakom örat) och Eva Eriksson.

Föräldrar hade då läst Maxböcker framlänges och baklänges för sina barn, de gavs ut i ständigt nya upplagor, kultureliten hade grälat så stickor och strån rök om huruvida det var korrekt att skriva ogrammatikaliskt i pekböcker, och det tjatades från alla möjliga håll om att Barbro Lindgren och Eva Eriksson borde skriva fler Maxböcker (alternativt att de aldrig borde ha skrivit dem över huvud taget, ja tänk, så arga kan barnboksläsare bli).

Alltså skrev de 1991 ”Titta Max grav!”, ”den första svenska pekboken för vuxna”. Den har kommit i nytryck i höst (2013) och den är fortfarande bedårande stökig och omöjlig. Inte är det väl roligt med åldrande, sjukdom, skilsmässor och död?

”Det är ju svårt om man inte har humor”, sa Barbro Lindgren soligt en gång när hon fick kritik för Maxböckerna.

Själv älskar jag ”Titta Max grav!”, den är existentiellt, gastkramande rolig. Vi får följa Max genom hela livet, från späd barndom till vuxenliv på bank (”Max jobbar banken”) och med stökigt småbarnsliv (”Max trött på bebisar”). En detalj är genomgående: den stackars hunden som hänger med alldeles för länge. Så småningom blir den uppstoppad och hamnar på Naturhistoriska Riksmuseet.

Det blir inte Max, han blir begravd och bokens sista rad är också bokens titel.

Tycker man inte att sånt här är roligt ska man förstås bara strunta i boken. Men för oss som skrattar kommer gärna följdfrågan: varför gjorde Barbro Lindgren och Eva Eriksson inte fler pekböcker för vuxna? De behövs.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!