Jultips 2013: ungdomsböcker

Maths Claesson: ”Linux: Uttagningen” (Bonnier Carlsen) Underbar, optimistisk, pigg, spännande och nyskriven science fictionbok. Här är det framtid, men nehej, världen har inte gått under, apokalypsen har inte varit. I stället bor Linux i ett mer tättbefolkat Stockholm där han och pappa har kolonilott på hustaket. Linux vill bli rymdpilot men får underkänt i matte. Men han får en chans att vara med om uttagningen till ny rymdambassadör: två ungdomar ska väljas ut, och uttagningstävlingarna äger rum på Gröna Lund.

Sara Kadefors: ”Lex bok” (Lilla Piratförlaget) – det är något med själva farten i berättelsen, Sara Kadefors skriver så att man omedelbart sugs in i historien om artonåriga Lex som ligger hemma i sängen och aktivt är passiv. Nej, hon tänker inte göra alla de där Nödvändiga Valen som alla ungdomar måste göra för att komma någonstans. Nej, hon tänker inte vara positiv. Det börjar som en relativt vanlig ungdomsbok, fast ovanligt välskriven. Sen eskalerar historien när mammans pojkvän Bruno flyttar in, en parasitär ungdomsboksförfattare som vill veta ALLT om Lex. Varpå Lex startar en blogg. Men vad är sanningen om Lex och vad är sånt som hon bara hittar på, för Bruno eller för bloggen? Otroligt rolig parodi på ungdomsboksförfattaren, men sen blir det allvar på riktigt. En av mina storfavoriter till Augustpriset, men den blev bara nominerad.

Maria Nygren: ”Fjärde riket” (Bonnier Carlsen) – Blenda börjar i ny skola och inser att hon kommer att bli mobbad. Igen. Tills hon tvingas in i ett grupparbete om Hitlers väg till makten och tillsammans med två andra losers bestämmer sig för att pröva Hitlers metoder i skolan. Om han lyckades ta över ett land, hur svårt kan det vara att ta över en klass?

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren: ”Nyckeln” (Rabén & Sjögren). Sätt Engelsforstrilogin (”Cirkeln”, ”Eld” och ”Nyckeln”) i händerna på alla som vill läsa den, både vuxna och tonåringar! Ovanligt realistisk svensk fantasy om sex tjejer som tvingas samarbeta för att världen inte ska gå under. Men de tycker ju inte bättre om varandra för det. Ingen är enbart god eller ond, de som verkar trevliga kan visa sig vara förfärliga och dessutom inser alla en del otrevliga sanningar om sig själva. Välskrivet och ofantligt spännande. ”Nyckeln” är lite långsam i inledningen, men har man läst ”Cirkeln” och ”Eld” klarar man det utan problem och sträckläser de 812 sidorna.

Anna Höglund: ”Om detta talar man endast med kaniner” (Lilla Piratförlaget) Också en av mina Augustfavoriter. Bilderbok för tonåringar med geniala bilder, åtskilliga referenser till konsthistorien och en grundläggande förtvivlan som vid första påseendet är rätt pessimistisk. Men detta är ett mästerverk, ett Munchs ”Skriet” för ungdomar, och jodå, det finns tröst i den också. Jag har en känsla av att om man inte behöver den här boken, så förstår man den bara inte. Annars läser man den om och om igen, och ser efter ett tag alla de andra kaninerna.

Ursula Poznanski: ”Saeculum” (Opal) För alla oss som gillar skräck är denna ett måste. Medicinstudenten Bastian följer med en kompis på ett lajv ute i oländiga skogar. Det verkar ytterst seriöst till en början, men urartar snabbt till rena skräckfilmen. Vad är det som döljer sig i skogen? Deltagarna börjar försvinna, paniken ökar, gravar hittas uppgrävda och då och då hittar de meddelanden, profetior, som slår in på de mest skrämmande sätt. Det övergår till thriller så småningom, men första hälften är direkt gastkramande. (Läs även Poznanskis ”Erebos” om ett skumt datorspel som tycks påverka det verkliga livet – lika spännande men inte lika skräckinjagande).

Elin Nilsson: ”Flyt som en fjäril, stick som ett bi” (Alfabeta) Fruktansvärt bra bok, trots att ämnet inte intresserar mig det bittersta. Miranda är en begåvad tävlingssimmare, van vid att lyckas om hon bara anstränger sig. Hemma har familjen havererat kring storebrorsan som gått ner sig i datorspel och slutat skolan. Föräldrarnas hela koncentration går åt till brodern, Miranda flyr till bassängen. Man kan tolka boken som pessimistisk, upptäckte jag (en läsare som hörde av sig), men jag undrar hur många som gör det. Miranda tvingas omvärdera i stort sett allt i sitt liv, och Elin Nilsson skriver inga tillrättalagda slut. Men trots det finns en sprakande, rasande energi i språket, en underliggande livsglädje som är svår att missa.

Antonia Michaelis: ”Sagoberättaren” (Opal) Trots titeln är denna starka berättelse socialrealistisk, om Anna som gradvis kommer klasskamraten Tannatek närmare. Hon kommer från en trygg medelklassfamilj, Abel Tannatek är känd som klassens langare och visar sig bo i ett nedgånget höghus med sin lillasyster. Han berättar en saga för systern, Anna börjar också lyssna. Samtidigt begås ett mord i staden. Den här boken är inte helt lättsmält innehållsmässigt, det finns till och med riktigt tveksamma inslag. Men de leder på något sätt åt rätt håll. För äldre läsare, man ska vara nästan vuxen.

Marissa Meyer: ”Cinder” och ”Scarlett” (Mix) Science fiction-serie med klassiska sagoinslag. Askungen, ”Cinder”, är en cyborg, en människa med lite maskindelar, som inte bara tappar skon när hon sticker från balen utan hela foten. I andra delen letar Scarlett efter sin försvunna mormor men träffar den skumme Wolf. Spännande, actionfylld framtidsberättelse som är lite som en korsning av ”Blade Runner” och ”Askungen” och ”Rödluvan”.

Jenny Jägerfeld: ”Jag är ju så jävla easygoing” (Gilla) Stilistiskt fyrverkeri om Joanna som har adhd och föräldrar som inte har råd med medicinen. Varpå Joanna lyckas sno åt sig en leverans från en langare. Inte helt genomtänkt! Socialrealistisk actionhumor, om det nu finns nåt sånt. Omåttligt roligt har man i alla fall.

Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck: ”Vi måste sluta ses på det här sättet” (Gilla) Underbar, romantisk och ganska vardaglig historia om Hanna som går sista året på gymnasiet och träffar Jens, som är tjugofyra och nyseparerad med en tvåårig dotter, Rutan Tutan. Hannas och Jens kärlekshistoria spirar som i en bra romantisk komedi, bara för att gå på pumpen gång på gång på grund av att de lever så olika liv.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

[...] från Lotta Olssons blogg på DN där hon idag tipsar om [...]

Nu blir det lite skryt | Johanna Lindbäck (Webbsida), 13:19, 15 december 2013. Anmäl

Cathryn Constable: ”Vargprinsessan” (Opal)

Vi tar bilen från Stockholm ner till Småland över helgen, vilket inte är så genomtänkt, visar det sig. Snöstorm på nervägen, vi kryper fram och ser två långtradare i diket (varav en hade snott runt och försökt fånga sin egen svans, vilket såg oerhört konstigt ut) och en bil som nesligt färdas med bärgare. På hemvägen är det också snöstorm och då ligger en bil på taket i diket. Livsfarligt, man ska inte vara ute i snöstorm.

Men vackert var det, faktiskt, och på något sätt fantastiskt att vara med om (när det nu gick bra): riktig, farlig vinter.

Vad läser man då (ja inte i bilen, men på kvällarna i Småland)? Givetvis ”Vargprinsessan”, om föräldralösa Sophie Smith som bor på internatskola i London och delar rum med en plugghäst och en överklassbrud. Sophie dagdrömmer om ett förgånget Ryssland, om slädar som dansar över snön och om gamla slott.

Oklart varför. Tycker hon åtminstone själv, medan man som läsare förstås hoppar av otålighet och förväntar sig ett Överraskande Avslöjande.

Och mycket riktigt: Sophie och hennes rumskamrater åker på en lätt förvirrad skolresa till Sankt Petersburg, där de hamnar på ett gammalt tåg rakt ut i ingenstans, en resa som slutar i en snödriva. Varför har någon velat locka ut  just Sophie i den ryska ödemarken?

Det här är inte en intrig som vanligen skulle fånga min uppmärksamhet, men Cathryn Constable har den där klassiska barnbokstonen, ungefär som Frances Hodgson Burnett i ”En liten prinsessa” (underbar bok! tyvärr svårläst för dagens barn, misstänker jag) fast i modern tappning. Det är så spännande att jag blir fullständigt uppslukad, utan att riktigt kunna göra klart för mig varför. Det är ju inte så svårt att räkna ut hur det ska sluta, och klassperspektivet är svårsmält. Nehej, jag saknar inte den ryska adeln.

Men ändå. ”Vargprinsessan” är så vacker. Där ylar de vita vargarna i skogen, där tassar en flicka i palatsets lönngångar, där passar de gamla skridskorna så märkligt väl till Sophies fötter. Det ekar av Askungen, av Anastasia och alla borttappade barn genom tiderna. En oemotståndlig gammal saga.

Länge väntar jag på fantasyinslagen,  för de flesta sagor placerar sig i fantasygenren nuförtiden. Är Dmitri kanske en varg? Är Sophie? Men Cathryn Constable håller sig till det skenbart realistiska, och det gör sagoskimret ännu starkare.

Det ÄR en ungdomsbok, för språket och ämnesvalet. Det är bara en ovanligt gammaldags ungdomsbok, och just det var riktigt skönt som omväxling.

Och det är så här års man ska läsa ”Vargprinsessan”, en vinterbok där snön faller och drivorna är djupa, där stjärnorna gnistrar i den iskalla natten.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren: ”Cirkeln”, ”Eld”, ”Nyckeln”

Jag är starkt emot avslutande delar i serier, de blir alltid lite snopna. Man stänger en dörr, man avslutar ett umgänge. Och nu har man ju umgåtts med Linnea, Vanessa, Minoo, Anna-Karin, Rebecka och den förskräckliga Ida rätt länge, sen ”Cirkeln” kom till påsk 2011. Nåja, med de flesta av dem åtminstone.

”Cirkeln” var en genial fantasyungdomsroman, något som jag aldrig har sett tidigare. Genuin svensk fantasy, i en sömnig liten småstad där Ondskan plötsligt var på marsch i en urtrist gymnasieskola. Sex flickor kallades att vara De Utvalda en blodröd natt, fem av dem utvecklade snabbt magiska förmågor.

Sällan har jag läst en så realistisk fantasyroman, och kanske var det just magin som var mest fängslande. Författarna knöt varje magisk egenskap till huvudpersonernas svagheter, och själv älskade jag särskilt olyckliga, ensamma Anna-Karin som bara inte kunde låta bli att använda sin magi till att bli omtyckt.

”Cirkeln” var också ett skickligt konstruerat klassdrama, som rörde sig mellan slitna lägenheter med trasiga familjer och välbyggda villor med på ytan trygga familjeliv.

I ”Eld” kom så organisationen ”Positiva Engelsfors”, en klockren samtidssatir där alla förväntades tänka positivt, satsa på sig själva och bli lyckliga. En sekulär variant av Livets Ord, en framgångsteologi utan Gud. Hur skiljer man ut de normalkorkade från de onda? Och vad kan en aningslös grupp styras till?

Det blev en bra samtidskommentar, men också en existentiell diskussion kring grupptryck och individens frihet.

Och nu då ”Nyckeln”. Författarna valde ingen enkel utväg, i stället jobbar de sig noggrant och envist igenom hela sitt uppkomna Engelsforsuniversum. Alla trådar knyts ihop utan att det för den skull är vare sig lättköpt eller för nördigt teoretiskt. Det fortsätter att vara spännande, det fortsätter att vara snårigt. Linnea och Vanessa har varit på väg mot varandra länge, men livet blir ju inte direkt lättare bara för att de inleder ett kärleksförhållande! Linnea är fortfarande en sårig, trasig person som inte tror sig om att kunna vara lycklig.

Nästan omedelbart när jag har lagt ihop boken vill jag börja om från början, läsa alla tre delarna i följd och försöka hålla bättre ordning på varje person. Alla dessa bifigurer som kommer och går, som är lite onda men ändå inte – vilka var de egentligen? Oftast brukar författare använda sig av ovidkommande personer som är lätt skissade, men här har författarna lagt sig vinn om varje enskilt människoöde. Alla har skäl för att göra det de gör, alla är mångbottnade.

Det vilar något oavslutat över Engelsforstrilogin, en känsla av att det slutade lite för tidigt. Och det är nog det allra bästa betyg böcker kan få.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

E-böcker för barn och ungdomar

Äter lunch med kompisen N som snart ska flytta utomlands med man och nioårig son. Och sonen är bokslukare! Jag tipsar om allt jag kommer på och ger honom några böcker – men han är ju en bokslukare.

– I helgen, säger N, läste han tre böcker. Och dem hade vi tänkt ha med oss som förråd!

Det är klart att jag säger BIBLIOTEKET. De har lånekort på Stockholms stadsbibliotek precis som jag, och jag älskar ju deras e-boklån (som tydligen kostar skjortan för biblioteken, vilket låter upprörande fel – poängen ska väl inte vara att e-bokläsningen får bibliotekens ekonomi att haverera? En bättre lösning borde gå att finna).

Men finns det e-böcker för barn? Jo, visar det sig, det går mycket lätt att gå in på biblioteket.se och välja e-böcker på svenska, och sen välja böcker för barn och ungdomar. Den unge bokslukaren har i alla fall 274 mellanåldersböcker att läsa innan han måste gå över på ungdomsböcker och vuxenlitteratur (som jag själv gjorde i desperation när barnbokhyllorna i biblioteket blev mig för trånga – det har inte med ålder att göra, utan med läslust).

Bibliotek är oslagbara, även i e-bokens tid. Pröva att låta tonåringen ladda ner en bok i mobilen, kanske är det ett sätt att göra läsningen mer uthärdlig.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Gunila Ambjörnsson in memoriam

Jag blev trots allt inte så ledsen över att Doris Lessing dog, hon var ju ändå 94 år och folk lever inte hur länge som helst.

När budet om Gunila Ambjörnssons bortgång nådde mig några timmar senare var det värre. Hon var äldre än jag trodde, inser jag, hon var född 1938. Jag såg henne som en äldre syster bara (själv är jag född 1961), men det är klart: hon gjorde ju barnteveserien ”Huset Silfvercronas gåta” redan 1973, hon måste ha varit en bra bit äldre än jag.

Några år senare läste jag Edith Nesbits ”Huset Ardens gåta” (1908) och blev arg på Gunila, hade hon INGEN egen fantasi? Ytterligare några år senare fattade jag snopet att Gunila älskade Nesbit till och med mer än jag själv gjorde, och medvetet hade gjort en kärleksfull svensk version.

Läs Gunila Ambjörnssons ungdomsdeckare ”Tigerhjärta” (2003), den utspelar sig på Gotland där Romateatern sätter upp Den Skotska Pjäsen av Shakespeare. Om man säger pjäsens namn, ”Macbeth”, så betyder det otur, viskas det i teatersällskapet. Tre tjejer spelar häxorna, de rör i sin gryta och försöker se häxiga ut, det går väl sådär. Tills osäkerheten sprider sig på teatern, rykten florerar och konstiga saker händer.

Den är fin: Gunila Ambjörnsson syr ihop spökhistorierna med mänsklig illvilja, man blir vettskrämd för skuggorna i Roma klosterruin men inser vartefter att det farligaste är riktiga människor.

Gunila Ambjörnssons sista bok blev ”Från de inställda rymningarnas tid”, jag blev alldeles lycklig av den medan Carina Burman skrev en betydligt sakligare kritik i Svenska Dagbladet. Jodå, den har högvis med brister. Ändå undrar jag om det inte är Gunila Ambjörnssons vackraste roman, som handlar om den brittiska barnboksförfattaren Edith Nesbits liv runt förra sekelskiftet utanför London. Det blev en värkande berättelse om alla fel man begår i sina försök att vara fri, om allt som inte går att ångra och allt som trots allt blev vackert.

Vissa böcker kan ha den där kvaliteten av att inte riktigt vara färdiga: de lämnar glipor åt läsaren att fylla i själv, man kommer på sig själv med att argumentera emot och diskutera med författaren medan man läser. Visst kan man säga att det är en brist, men ”Från de inställda rymningarnas tid” var egendomligt stark.

Gunila och jag fikade en gång för längesedan, jag minns inte varför, jag intervjuade henne förmodligen. Det var lite märkligt, som det alltid är när man träffar någon man egentligen inte känner, och inser att man delar så stor del av sin längtan och fantasi. Vi hade nog kunnat bli vänner, fast det gick ju inte, jag var tvungen att hålla mig på avstånd för att kunna skriva om hennes böcker.

Och nu är det försent. Fast hennes böcker, filmer och teveserier finns ju kvar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Behövs ungdomsböcker?

Jamen det är klart att de behövs!

Ändå sitter jag på ett litteraturseminarium i Oslo och funderar. Själv får jag ju lust att läsa både Aina Bassos norska ”Inn i elden” och Marjun Syderbö Kjelnaes färöiska ”Skriva i sandin”, de är båda nominerade till Nordiska rådets nyinstiftade barn- och ungdomslitteraturpris (pristagaren offentliggörs i morgon kväll).

Det verkar finnas en uppsjö djärva, experimentella, roliga, spännande ungdomsromaner i de nordiska länderna (och även nyskapande bilderböcker, men nu är det ungdomsböcker jag funderar över).

Ändå återkommer flera av oss på seminariet till problemet med pojkarna som inte läser. Både i Sverige och Finland minskar antalet läsande pojkar.

Det där diskuterar vi från alla upptänkliga vinklar. Men, tänker jag plötsligt, när pojkarna läser – väljer de ungdomsböcker då? Det gör de ju inte! De läser ”Jag är Zlatan” eller boken om skaparen av Minecraft, ”Minecraft: block, pixlar och att göra sig en hacka”. Kanske läser de också Petters ”Sexton rader”, jag hoppas det i alla fall.

Men ungdomsböckerna, dem läser oftast flickorna.

Kanske måste vi ställa frågan: vad är det som saknas i ungdomsböckerna? Vad är det i biografierna som är så mycket mer lockande?

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Ungdomsboksklassiker

Sommaren 2008 ägnade sig DN:s barn- och ungdomsboksrecensenter åt att rösta fram en klassikerlista, en barnlitteraturkanon om man så vill. Vilka verk ansåg vi vara oumbärliga då? (Jag är inte säker på att jag håller med oss längre – man ändrar sig ju. Men det är fortfarande en bra tipslista.)

Richard Adams: ”Den långa flykten” (1972, övers Britt G Hallqvist)

Aidan Chambers: ”Dansa på min grav” (1982, övers Katarina Kuick)

Susan Cooper: ”En ring av järn” (1973, övers Jadwiga P Westrup)

Robert Cormier: ”Busskapningen” (1979, övers Karin Nyman), ”Chokladkriget” (1974, övers Lena Persson)

Sonya Hartnett: ”Thursday’s Child” (2002, ännu ej översatt till svenska)

Harry Kullman: ”De rödas uppror” (1969), ”Stridshästen” (1977)

Ursula LeGuin: ”Trollkarlen från Övärlden” (1968, övers Sven Christer Swahn), ”Gravkamrarna i Atuan” (1970, övers Sven Christer Swahn), ”Den yttersta stranden” (1972, övers Sven Christer Swahn), ”Tehanu” (1990, övers Rebecca Alsberg), ”Burna av en annan vind” (2003, övers Lena Jonsson) och ”Berättelser från Övärlden” (2001, övers Lena Jonsson)

Per Nilsson: ”Hjärtans fröjd” (1992),”Ett annat sätt att vara ung” (2000), ”Ja må han le… Va?” (2000), ”Sjutton” (2002), ”Svenne” (2006)

Meredith Ann Pierce: ”Den fjortonde bruden” (1982, övers Rebecca Alsberg)

Peter Pohl: ”Janne, min vän” (1985), ”Jag saknar dig, jag saknar dig” (1992)

Philip Pullman: Trilogin ”Den mörka materian” (övers Olle Sahlin): ”Guldkompassen” (1995), ”Den skarpa eggen” (1997), ”Bärnstenskikaren” (2000)

Robert Louis Stevenson: ”Skattkammarön” (1883, flera översättningar)

J R R Tolkien: ”Bilbo, en hobbits äventyr” (1936, flera översättningar), ”Sagan om ringen” (1954, flera översättningar)
Mark Twain: ”Tom Sawyers äventyr” (1876, flera övers), ”Huckleberry Finn” (1884, flera övers)
Mats Wahl: ”Den osynlige” (2000), ”Därvarns resa” (1991)

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Augustnomineringarna, barn- och ungdomsböcker

Det är något helt obegripligt med litterära priser. Hur ska man kunna tycka att en jury väljer ”rätt” eller ”fel”? Det finns så många bra böcker att välja på, och de är ofta så olika att det är som att jämföra äpplen och syföreningar. Eller nåt.

Särskilt för Augustnomineringarna i barn- och ungdomskategorin blir jämförelserna halsbrytande. Nå, vilken är ”bäst” – en bilderbok eller en ungdomsbok? En faktabok eller en skönlitterär?

Nej fy. Jag är glad att jag inte ingår i nån litterär jury (det får man inte göra när man skriver i DN och det är faktiskt enbart positivt – det är bättre att kunna skriva om litterära priser utan att vara insyltad).

Nå: årets barn- och ungdomsnomineringar blev i alla fall följande:

Anna Höglunds ”Om detta talar man endast med kaniner” (Lilla Piratförlaget) – en otroligt fin och melankolisk bilderbok för ungdomar (som Expressens Jens Liljestrand försökte läsa högt för sina barn, 4 och 7 år, det gick inte alls bra)(sensmoral: läs inte ungdomsböcker för mindre barn, men det är väl inte så svårt att räkna ut?) om utanförskap. För att uttrycka det kort. Anna Höglund håller kvar den där känslan av hopplös ensamhet tills den slutar vara outhärdlig, men för också in ett litet, litet stråk av hopp: det finns rätt många kaniner, när man börjar titta efter.

Sara Kadefors: ”Lex bok” (Lilla Piratförlaget) – å! den är så bra! Ungdomsbok som jag gick och drog lite på innan jag läste, av någon anledning. Det tog emot på något sätt. Men sen öppnade jag den och rycktes omedelbart med, från första sidan. Den är intelligent och välskriven, om tonårsflickan Lex som går på gymnasiet och bara ligger hemma på sängen och glor i taket. Och vägrar göra nånting alls. Jag ska inte avslöja för mycket, men allt börjar när Lex mamma träffar en kille på zumban och han flyttar hem till dem. Han visar sig vara ungdomsboksförfattare och Sara Kadefors gör ett infamt roligt porträtt av den snyltande medelålders ungdomsboksförfattaren, sågar hela branschen och låter Lex begå en alldeles ryslig hämnd. I’ll say no more! Läs den, bara.

Frida Nilsson: ”Jagger, Jagger” (Natur & Kultur) är en kapitelbok för 9-12-åringar som handlar om Bengt, en kille som blir mobbad av de lea ungarna på sin gård. Men hans liv ändras när han träffar en uteliggarhund, Jagger, som bor i en container och tycker att Bengt ska hämnas på ungarna. Nej men den där sammanfattningen säger inte ALLS något om boken! Frida Nilsson är en av de riktigt bra kapitelboksförfattarna (vilket annars är en svår genre där få lyckas helt), hon har ett fantastiskt språk och en oslagbar humor. Nej det säger ingenting heller. Men man har oavbrutet roligt när man läser den.

Ellen Karlsson och Eva Lindström: ”Snöret, fågeln och jag” (Hippo) är en kapitelbok för 6-9-åringar och den har jag inte läst än! (Återkommer när jag har gjort det.)

Klara Persson: ”Maximilian och Minimilian” (Urax) är en bilderbok för 3-6-åringar, med svajigt vildsinta bilder om två kompisar, en liten och en stor, som vrider och vänder på perspektiven. Smått och stort: vilka fördelar har de? Vilka nackdelar? Bilderna kränger över sidorna, man får vrida och vända, ställa om blicken från stort till smått, det är som att åka bilderboklig berg- och dalbana och man har ohejdat roligt. Bilderbokskonstnären Klara Persson debuterade med ”Molly och Sus” förra året och fick, med rätta, både det nordiska bilderbokspriset Snöbollen och barnboksdebutantpriset Slangbellan. (Läs den också!)

Lena Sjöberg: ”Cirkusloppor på luffen” (Rabén & Sjögren) är en mjukt vacker, rimmad historia om två cirkusloppor, ett barn och en vuxen, som träffar folk längs vägen till Madrid. Lena Sjöberg gör märkligt harmoniska bilder, jag tycker mycket om dem, det finns en fundamental värme i allt hon gör. Om det inte hade så nedlåtande klang skulle jag säga att hon gör feel-good-historier, men i min värld är det beröm. Det här är en sån där bok som man njuter av.

Det där var de böcker som blev nominerade. Jag saknade förstås en hel binge.

Pija Lindenbaums ”Ska vi va?” (Rabén & Sjögren) är en av hennes bästa bilderböcker, lämplig för alla åldrar från ungefär treårsåldern. En urscen, där det handlar om Flisan som sitter hemma och leker ensam och har det ganska skönt tills Berit kommer. Och stör! Glad Berit som marscherar längs uppfarten (som en invasionsarmé, hon har till och med en pinne som en hillebard framför sig) och vill leka. Flisan muttrar, försöker komma undan, håller sig för sig själv. Berit envisas länge, till slut fattar hon och blir lite ledsen och går sin väg. Och nästa dag vill förstås Flisan leka med Berit. Rolig, allvarlig, existentiell bilderbok och jag älskar Pija Lindenbaums sätt att berätta hela relationer genom ett par buttert sneglande ögon, hon gör så enormt uttrycksfulla bilder.

Maths Claessons ”Uttagningen” (Bonnier Carlsen) borde också ha blivit nominerad, en science fictionbok för ungdomar om Linux som måste plugga matte över sommaren men också deltar i uttagningen till ny rymdambassadör! Uttagningen äger rum på Gröna Lund, det är spännande tävlingsmoment och Maths Claesson lyckas säga väldigt mycket om hur man ska vara som människa. Men det roligaste är att det är en positiv science fictionbok för ungdomar, inte ytterligare en tröstlös dystopi. Såna har vi läst för många av de senaste åren.

Johan Egerkrans ”Nordiska väsen” (B Wahlströms) är en kufisk ”fakta”-bok om mytologiska gestalter, som man med fördel sätter i händerna på en 9-12-åring. Det är teckningarna som är det mest fantastiska med den här boken: detaljerade bilder som påminner om John Bauers gamla bilder av troll och älvor (”John Bauer 2.0″, sa Jonas Thente förtjust när jag visade boken för honom). Det är lite goth, lite manga, lite gammaldags och väldigt mycket Johan Egerkrans. Jag har aldrig sett något liknande, och boken är imponerande välgjord.

 

Ja, och så hade jag velat nominera Sofia Nordins ungdomsbok ”En sekund i taget”, Maria Nygrens ungdomsbok ”Fjärde riket”, Elin Nilssons ungdomsbok ”Simma som en fjäril, stick som ett bi”, Jujja Wieslanders och Lotta Geffenblads bilderbok ”VinaVinas vargpinne”, Anna Bengtssons bilderbok ”Kaffekanna åker bort”, Sara Ahmed Backströms bilderbok ”Syskondagen” och några till… Hur farao klarade juryn att begränsa sig?

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!