Downton Abbey-skaparen Julian Fellowes kommer ut som adelsfeminist

Sedan en månad är Maggie Smith, Hugh Bonneville, Michelle Dockery och resten av ensemblen i de senaste årens bästa brittiska kostymdrama tillbaka i ITV:s tablåer – i Sverige är det premiär för Downton Abbeys andra säsong har nästa helg.

Tre avsnitt in är det samma sjudande soppa av såpoperaintriger, psykologiskt finspel och subtila putslustigheter som gjorde Downton Abbeys debutsäsong till så fenomenal tv-underhållning. Maggie Smith som den åldrande grevinnan och matriarken är om möjligt ännu mer högfärdig och briljant. Och nu är det ju världskrig också.

Annons:

Brittbloggen har tidigare hyllat Downton Abbey-skaparen Julian Fellowes förmåga att väva in samtidens frågor i ett drama som utspelar sig på en lantegendom i 1910-talets England.

En förklaring: Julian Fellowes, som när han inte pennar tv-manus sitter i överhuset för de konservativa, skriver ofta in sitt eget politiska liv i Downton Abbeys handling.

Värd att notera i våras var bland annat en sekvens som speglade hans motstånd till AV-omröstningen. Ett nytt exempel på den flytande gränsen mellan Lord Fellowes tv- och politikerkarriär fick vi i veckan.

Häromdagen rapporterade Daily Telegraph nämligen att överhuset går emot en fråga som Downton Abbey-skaparen tagit tydlig ställning för: En lagändring som gör det möjligt för kvinnor att i större utsträckning än i dag ärva brittiska adelstitlar, och därmed en plats bland lorderna i överhuset.

”Om ni frågar mig ifall jag anser att det 2011 är löjligt att en vuxen kvinna vid sina sinnens fulla bruk inte har några arvsrättigheter alls när det gäller en ärftlig titel, så tycker jag att det är skandalöst, faktiskt”, skrev Julian Fellowes i ett brev till bland annat David Cameron som citeras i Daily Telegraph.

I överhuset sitter i dagsläget bara en enda kvinna som ärvt sin titel. Lordtitlar lämnas nästan uteslutande vidare på den manliga sidan av en familj – utan son dör titeln ut. David Cameron vill i jämställdhetens namn ändra på detta, och Julian Fellowes stödjer sin partiledare. Han vill nämligen att hans fru, även hon adlig, ska kunna ärva den viscount-titel som just nu innehas av hennes far.

Adelsfeminist och tapper riddare för sin hustrus räkning på samma gång, alltså. Han vet att välja sina strider, den gode Julian.

Och om ovanstående låter som en intrig hämtad ur Downton Abbey beror det förstås på att den är det. Samma arvsproblematik är själva grundbulten i tv-serien. Dramat inleds 1912 med nyheten om att Titanic gått under – och med atlantångaren i djupet följde Lord Granthams kusin James och hans son, de enda männen som kunde ärva titeln och egendomarna.

Därmed börjar det desperata äktenskapsmäkleriet för att gifta ihop Granthams dotter Mary med den okände kusinen Matthew, så att Downton Abbey kan stanna inom familjen. Parallellt förändras samhället utanför godset, och mer och mer av de moderna tiderna tränger också in i slottets stängda salar. En av döttrarna lockas av suffragetternas kamp för kvinnlig rösträtt, en annan börjar – spoilervarning! – i seriens andra säsong hjälpa en lokal bonde med att plöja åkrarna med nyinhandlad traktor.

Den som visat minst tecken utåt på förändring är hittills Lady Mary. När säsong två inleds ser hennes och Matthews framtidsutsikter lika mörka ut som krutröken över slagfälten i Somme. Men inombords slits Mary mellan förväntningarna på att som ogift dotter till en lord nu hitta ett annat lämpligt parti – och den sanna kärleken till Matthew.

Snart, hoppas vi som tittar, kommer även hon göra upp med förlegade pliktkrav och kliva ut ur slottsgarderoben som modernt självständig kvinna. Lord Fellowes bör ha fått ny manusammunition till sådana äventyr i veckan.

OS-bomb: Chockböter på nakenchocker – inget mer streakande?

Britterna har sin beskärda del bisarra sporter. Höglandsspelen. Eton Fives. Kasta haggis. Kärrsnorkling. Rugby, för guds skull.

Dessutom finns en märklig men också väldigt härlig brittisk tradition kring sporter. Jag talar förstås om vanan att springa in på en fullsatt idrottsarena utan minsta tråd på kroppen.

Jag talar om streakandet.

Historiens första dokumenterade streak gick av stapeln den 20 april 1974, passande nog på Storbritanniens nationalarena för rugby i Twickenham. I halvtid i en match mellan England och Frankrike kutade den unge australiensiske revisorn Michael O’Brien ut på planen inför 53 000 åskådare, spritt språngande naken.

Händelsen förevigades i ett numera klassiskt foto, där en polisman döljer O’Briens vitala delar med sin bobbyhjälm.

Ett världsomspännande fenomen var fött.

Diskussionerna inför sommar-OS i London nästa år har hittills handlat om sådant vi vant oss vid i olympiska sammanhang: korruptionsskandaler, terroristhysteri, megalomana, gravt underfinansierade arenabyggen som skattebetalarna får hosta upp notan för. Men igår briserade nyheten om vad som kan visa sig vara det hittills allvarligaste hotet mot ett riktigt lyckat London-OS.

Det brittiska kultur-, medie- och sportdepartementet vill förbjuda streakande.

Eller sponsrat streakande, rättare sagt. Departementet har föreslagit en lagändring som ska göra det möjligt att bötfälla folk som rusar runt nakna på idrottsarenor med reklambudskap målade över kroppen med summor på upp till 20 000 pund.

Det låter kanske sympatiskt på pappret – nakenchocker ska vara spontana och bör därför hållas fria från kommersiell påverkan. Men jag är djupt oroad. Vad innebär det hör för streakandets framtid?

Enligt BBC försäkrar en talesperson på kulturdepartementet i och för sig att jätteböterna inte kommer drabba dem som ”streakar utan logotyper” – men medger i nästa andetag att även helt ideella nakenchockare kan lida juridiska påföljder från och med nästa sommar.

Streakandet tycks alltså kriminaliseras. Det vore en gigantisk förlust för idrotten. Inget större sportevenemang känns numera komplett utan nakna människor. Med dem borta berövas vi tv-tittare det enda faktiskt helt oförutsägbara element som finns kvar i ett sommar-OS.

Upprörande är bara förnamnet. Till Jeremy Hunt, departementschef och ytterst ansvarig för London-OS på regeringsnivå, har jag en sak att säga: riv upp lagförslaget.

Eller avgå.

Liam Fox-affären föder oväntad fråga: Vem tusan är Walter Mitty?

Det är inte bara i Sverige som framträdande femtioåringar kämpar för sin politiska överlevnad. Storbritanniens försvarsminister Liam Fox har varit i hetluften senaste dagarna, och fler och fler – även i det konservativa lägret – kräver nu hans avgång.

Precis som för Håkan Juholt har själva affären allt mer kommit att handla om vad som hänt i Liam Fox lägenhet.

En viss Adam Werritty, Liam Fox före detta flatmate och även bestman på hans bröllop, har nämligen givits befogenheter som sträcker sig långt utöver dem en försvarsminister normalt anförtror tidigare inneboende. Werritty har ägnat sig åt konsultverksamhet inom försvarsindustrin, men aldrig varit officiellt kontrakterad av försvarsdepartementet. Ändå har han checkat in på lyxhotell i Dubai som medarbetare från ”Liam Fox kontor” och följt med som ”rådgivare” på försvarsministerns konferensresor.

Dessutom – vilket var själva upprinnelsen till affären i förra veckan, eftersom det är ett uppenbart brott mot regeringens reglemente – har Werritty utan officiellt tillstånd besökt brittiska försvarsdepartementet 22 gånger de senaste åren.

Storbritannien är som bekant en nation besatt av politikers privatliv, särskilt de delar av det som utspelar sig i sovrummen. På nätet snurrar alltså inte helt oväntat rykten om Fox och Werrittys relation – hade de i själva verket ett sexuellt förhållande? Försvarsministern själv förnekar allt sådant, han har bett om ursäkt för att han låtit ”professionell plikt och vänskaplig lojalitet grumlas” men säger samtidigt att han inte tänker avgå.

I ett försök att försvara Liam Fox målades Adam Werritty igår upp som en ”Walter Mitty-figur” av försvarsministerns vänner.

Antagligen hade de inspirerats av David Cameron – under gårdagens ekonomidebatt i underhuset drog premiärministern ner skrattsalvor från koalitionens bänkar genom att hånfullt hävda att Ed Miliband tror att han är just Walter Mitty.

Så, vem tusan är Walter Mitty? Och vad har han gjort för att förtjäna den här uppmärksamheten?

Walter Mitty föddes 1939, som en karaktär i en New Yorker-novell av författaren James Thurber. Mitty är en vanlig man, en medelsvensson, som dagdrömmer sig bort till ett glamouröst liv fyllt av hjältemod – han är stridspilot, eller akutkirurg.

Som språkfigur har uttrycket allt mer kommit att syfta på någon som lider av vanföreställningar, och när det dyker upp i Liam Fox-affären är det alltså ett försök att skjuta skulden för soppan på Adam Werritty.

Om det tricket lyckas får de kommande dagarna utvisa. Men en sak är säker: Om Walter Mitty funnits på riktigt hade han trivts ganska bra med att just nu befinna sig i händelsernas centrum.

UPPDATERING, 14/7: Liam Fox avgick strax efter klockan två nu på eftermiddagen. Läs hans avgångsbrev här.

Amanda Knox friad – utom i Daily Mails påhittade nyhet

Efter en utdragen sommar i Sverige återvände jag till London i helgen – och en än mer utdragen brittisk brittsommar.

Termometern visade över trettio grader, värmerekord för oktober.

Jag hamnade mitt i den hysteriska rapporteringen från slutförhandlingarna i Amanda Knox-rättegången, ett tragiskt mordfall förvandlat till fyraårig mediesåpa fylld av sexlekar, triangeldramer och påstådd ockultism. Igår kväll meddelade en italiensk domare att Amanda Knox, den amerikanska student som tillsammans med sin italienske ex-pojkvän åtalats för mordet på brittiska Meredith Kercher, frikänns.

Beskedet toppade samtliga brittiska mediers hemsidor. Men hos Daily Mail, världens näst största engelskspråkiga nyhetssite, gick det uppenbarligen för fort. Som brukligt i sammanhanget hade redaktionen förberett två artiklar, för att snabbt kunna publicera oavsett om Knox friades eller fälldes. Den text som las ut på Daily Mails hemsida tre minuter i nio igår kväll handlade helt korrekt om att Amanda Knox friats för Meredith Kercher-mordet. Problemet var bara att nyhetssiten redan sju minuter tidigare hade publicerat en annan artikel – som istället hävdade att Amanda Knox fällts.

Pinsamt nog. Men riktigt pikant blir det när man faktiskt läser felaktiga artikeln, som påpassliga Mail Online-surfare sparat ner här. I texten finns nämligen reaktioner från både åklagarsidan och Knox familj på en fällande dom – som alltså aldrig kom.

Åklagarna sägs bland annat vara nöjda med att ”rättvisa har skipats”, även om det är sorgligt att ”två unga människor kommer tillbringa år i fängelse”. Familjen Knox bryter enligt texten ihop i sina bänkar i rättssalen. Artikeln med de uppenbart påhittade citaten försvann från Daily Mails hemsida efter bara ett par minuter, men en Googlesökning visar fortfarande länken med den felaktiga rubriken.

Förtroendet för Daily Mail och annan brittisk tabloidpress var väl inte direkt skyhögt före det här. Kommentarerna på bloggen Tabloid Watch, som avslöjade den fejkade Knoxnyheten igår kväll, är talande – och samtidigt deppiga.

Många är upprörda. Men ingen verkar faktiskt förvånad över att Mail Online publicerar påhittade nyheter.