Meryl Streeps järnlady favorit inför Oscarsgalan

”With all due respect, sir: I have done battle every single day of my life.”

Ljudet ni just hörde, samtidigt som trailern till The Iron Lady tonade ut till orden ovan, var den kollektiva suck som uppstod när världens kvinnliga skådespelarelit kastade in handduken inför Oscarsgalan 2012. Meryl Streep i rollen som Margaret Thatcher toppade vadslagningsfirman William Hills Oscarodds redan i slutet av oktober – och då hade ingen sett något annat av The Iron Lady än affischen.

Nu är trailern alltså här. Och även om det är idiotiskt att komma med bergsäkra förutsägelser om en skådespelares Oscarchanser efter att ha sett två knappa minuters hopklipp av en film, är det precis vad jag tänker göra.

Meryl Streep vinner sin tredje statyett i februari. Gör hon inte det äter jag upp lämplig huvudbonad.

Gör hon inte det går juryn där borta i Hollywood dessutom emot allt den visat sig älska i och med filmer som The Queen och The King’s Speech. För det finns ju något som börjar likna en formel i de här biografiska dramerna, där upphöjda brittiska statskvinnor och -män får blotta sköra hjärtan som klappar bakom en kallt kontrollerad fasad. Skamfilade, heltäckningsmattedominerade interiörer ställs mot överdådet i Westminster. Samtidigt övervinner huvudpersonerna de hinder (drottningtitel, talfel, att vara politiskt engagerad kvinna i 50-talets småstadsengland) som fått dem att dölja sina sanna jag i offentligheten.

Släpp lite på den där stela överläppen bara, tycks filmerna säga, och vinst av folkets fullständiga kärlek väntar dig.

Nu har Margaret Thatcher förstås aldrig vunnit något folks fullständiga kärlek över huvud taget. Tvärtom är det väl bara Tony Blairs lögner om Irak och hans allmänna lismande inför amerikanska presidenter och nordafrikanska diktatorer som gjort att Järnladyn numera får sägas vara utkonkurrerad som den mest avskydda brittiska premiärministern, tja, någonsin.

Men till skillnad från Tony Blair hade Margaret Thatcher i alla fall integritet. Gick hon i krig, oavsett om det var emot arbetarklassen eller Argentina, ljög hon inte om varför. De som hatar henne har alltid vetat att hon hatar dem precis lika mycket tillbaka.

Sådant tilltalar förstås ett ärlighetsdyrkande folk som britterna. Jag är övertygad om att det tilltalar Oscarsjuryn också.