Titanic: En klassresa som skakar vidare än idag

Det började som en skakning på nedre däck – och idag är det exakt 100 år sedan Titanic sjönk. Världens då största passagerarfartyg lämnade Southampton den 10 april 1912 och gick under i Nordatlanten fem dagar senare. Hur skeppet förliste har vid det här laget skildrats i hundratals böcker, filmer, tv-serier, dikter och sånger. Harvardprofessorn Steven Biel har till och med hävdat att ingenting, förutom Jesus och det amerikanska inbördeskriget, har givits lika stort utrymme i den historiska litteraturen som Titanickatastrofen.

Så varför lever myten om Titanic vidare?

Som DN:s kulturchef Björn Wiman skriver idag så är den brittiska båtjätten inte bara en symbol för mänskligt högmod – Titanic var också en ”svårslagen spegelbild av sin tid”, slutet på en era och början på en annan där europeiska feodaltraditioner krockade med uppåtsträvande amerikansk kapitalism.

Bland passagerarna fanns några av världens då rikaste människor, men också egendomslösa utvandrare från Europas utfattiga landsbygder som sökte ett bättre liv på andra sidan Atlanten. I första klass betalade man upp till 4300 dollar för en hytt – i en tid när den genomsnittliga årsinkomsten för ett hushåll i Amerika var 800 dollar.

Titanicmyten är, som Daniel Mendelsohn påpekar i en utmärkt artikel i veckans New Yorker, framför allt en berättelse om klassamhället. Det är omöjligt, skriver Mendelsohn, att inte se Titanics öde som en metafor för en era ”där döden var allt annat än demokratisk, vilket tydliggjordes i en ökänd statistisk siffra: bland männen i första klass var andelen överlevare ungefär samma som bland barnen i tredje klass”.

Kanske finns här också en förklaring till varför Titanic, oavsett 100-årsdagen, känns så levande idag. Döden må vara mer demokratisk på 2010-talet. Men i en tid då vardagsvillkoren för de flesta människor präglas av globala finanskriser och följderna av en grupp superrika bankmäns excesser, är frågan om klass mer aktuell än någonsin.

Det är också detta som Julian Fellowes, Downton Abbeys skapare, tar fasta på i sin nya miniserie Titanic. De senaste veckorna har den sänts på ITV, och i första avsnittet säger en av lorderna som ska med fartyget: ”Jag hör rykten om att JP Morgan kanske inte är frisk nog att resa?”.

Om ni, som jag, följt Downton Abbey slaviskt känner ni igen det där som ett klassiskt Fellowes-grepp – en klurig historisk referens som får en dubbeltydighet när den betraktas med samtiden som fond. JP Morgan, legendarisk finansman och grundare till USA:s idag största bank, hade en egen lyxsvit på Titanic men valde i sista sekund att inte följa med på grund av sviktande hälsa. När Julian Fellowes genom en av sina karaktärer påminner om detta, är det svårt att inte samtidigt tolka det som en kommentar till den sviktande hälsa som hela det globala banksystemet tycks lida av.

Som vi vet kan ju skakningar på nedre däck få ödesdigra konsekvenser även där.