Boris är som Bildt, Ken som Juholt

Boris Johnson vet hur man rufsar ett hår. När Londons borgmästare i morgon blir fotograferad medan han lägger en röst på sig själv i torsdagens borgmästarval, kommer hans karakteristiska kalufs se ut som den alltid gör – som om en skata byggt bo i det blonda håret.

Boris rufsiga ickefrisyr har blivit en symbol för hans stil som politiker: burdus, excentrisk och spontan, ofta med glimten i ögat. Men i själva verket är borgmästarens hår en del av en noga genomtänkt image.

I sin utmärkta biografi Just Boris beskriver Sonia Purnell – journalist som arbetade för Daily Telegraph i Bryssel när Boris Johnson var tidningens EU-korrespondent i mitten av 90-talet – en liten ritual som Londons borgmästare har inför varje fotografering. Precis innan blixtarna börjar smattra gör Boris Johnson ”ett kvickt, skickligt omarrangemang” av sitt hår.

Allt på ända, redo att plåtas.

Boris Johnson, utbildad på elitskolan Eton och med Oxfordexamen i klassiska studier, vet att det är nödvändigt för en konservativ politiker med hans bakgrund att inte framstå som för sträv. Humorn är hans vapen, skriver Purnell – när han inte använder sin blonda kalufs för att tackla tyskar.

Johnson är en populär, men också kontroversiell, politiker. Senast han blev vald till borgmästare inledde han sin kampanj med att kalla svarta barn för ”piccaninnies”, och Wikipedialistan över hans skandaler är längre än de flesta politikers biografier.

Ibland tänker jag att Boris Johnson är som Carl Bildt – en dryg men intelligent överklasson, vars bländande kvickhet och lustiga egenheter fungerar som en sorts teflonskydd mot politiska kontroverser. Londons borgmästare har sitt hår, Sveriges utrikesminister sina knasiga kavajer.

Om Boris Johnson är en brittisk Carl Bildt framstår Ken Livingstone å andra sidan mer som Håkan Juholt. Johnsons huvudmotståndare borde egentligen vinna morgondagens borgmästarval på walk-over, menar många. Nationellt leder ju Ken Livingstones Labour stort i opinionsmätningarna, Storbritannien befinner sig i djup recession samtidigt som förtroendet för Boris Johnsons konservativa parti är rekordlågt.

Ändå lyckades ”Red Ken”, helt för egen maskin, köra sin valkampanj i diket för någon månad sedan. Samtidigt som han med flammande vänsterretorik anklagade Boris Johnson för att smita från skatten, visade det sig att Livingstone själv sluppit undan mer än 200 000 skattepund – genom ett i och för sig helt lagligt, men samtidigt avancerat, företagsupplägg.

Sedan dess har Kens kampanj lagt ner personangreppen och istället börjat prata riktig politik. Det är antagligen rätt väg framåt – åtminstone om man ska tro Guardians Londonbloggare Dave Hill, som jag mailade med tidigare idag:

”Alla val handlar till stor del om personlighet numera, men det gäller särskilt de här två politikerna eftersom båda har rykte om sig som egensinniga, stora personligheter. En följd av det är att mycket uppmärksamhet riktas mot just deras personligheter. Det har hjälpt Boris mycket mer än Ken, som utmålats som opålitlig. Ken vet också att även om han har ett lojalt personligt följe bland vissa delar av Londons väljare, har den gruppen minskat och kan inte mäta sig med Boris X-factor-status. Därför har han ansträngt sig för att uppfattas som en Labourkandidat snarare än bara ”Ken”, som varit fallet tidigare.”

Boris Johnson och Ken Livingstone ställs ofta upp som varandras motsatser. Men samtidigt har de mycket gemensamt. Förutom sina färgstarka personligheter, delar de också mer ideologi än många är medvetna om. Båda är invandringsvänliga, båda gillar också avregleringar som gör det lättare att starta och driva företag. Economist har kallat det ”Londonism”, och Dave Hill håller med:

”Båda är liberaler när det gäller sociala frågor och invandring. Många företagsledare tyckte att Ken Livingstone var förvånande vänligt inställd till affärsintressen [när han var borgmästare i London 2000-2008]. Men Ken har alltid varit annorlunda jämfört med andra Londonpolitiker med rötterna i vänstern genom att han är både en färgstark och en pragmatiker – han är beredd att samarbeta med människor som han inte vanligtvis är överens med om han tror att det är det bästa sättet att få igenom vad han tror att London behöver.”

Frågan är om det räcker för att London i form av Ken Livingstone ska få en nygammal borgmästare i morgon? Sannolikt inte. Det är stora skillnader mellan opinionsundersökningarna inför torsdagens val – men i både The Times/Populos och Evening Standard/YouGov senaste mätningar ligger Labourmannen tydligt efter Boris Johnson.

Någonstans i London gör sig den sittande borgmästaren redo att rufsa fram kamerahåret igen.