Säg nej till annonspengarna, Google och Facebook, så faller fejksajterna

Det är genom att följa pengarna som man får den främsta förklaringen till hur helt nya plattformar för falska nyheter kunnat få så stort genomslag. Men det är inte den enda förklaringen – och för att kunna dämpa genomslaget för den här sortens sajter och uppgifter krävs det omfattande åtgärder på en rad fronter.

Uppdaterad

I dag publicerades Måns Mosessons och Anders Hanssons fängslande reportage om hur en händelse i en kyrka i Kristianstad förvanskades och spreds, via en källare i Makedonien, till rasistiska och antimuslimska sidor över hela världen. Det är ett konkret exempel på hur den nya fejkbranschen fungerar – och hur det kunde bli som i den amerikanska valrörelsen, där de 20 största fejknyheterna i valspurten nådde och engagerade fler människor än de 20 största riktiga nyheterna från etablerade medier, enligt en genomgång från Buzzfeed i november.

(Ett liknande reportage om fejkfabrikerna i Makedonien publicerades i går i Wired)

Fejknyheter och propagandistiska hatsajter har  funnits länge, men det vi sett det senaste året är ändå en helt ny utveckling. Den nya digitala infrastrukturen har möjliggjort allt tydligare filterbubblor, men framför allt tagits som gisslan av såväl ekonomiska som politiska krafter och gjort att den mylla som grott med rasism och faktaresistens gått över till en systematisk dyngspridning som smetat ner en betydande del av nätet.

Om man ska leta förklaringar till hur det kunde bli så här finns det framför allt tre förklaringar – och i dem finns också grunden till vilka förändringar som måste vidtas för att åstadkomma en förändring.

Den viktigaste handlar, förstås, om pengarna. Utan annonsintäkter finns inte incitamenten för nya aktörer att skapa fejk- och hatsajter som sedan får stor internationell spridning. Den annonsmarknad som gått att utnyttja för dessa sajter är den som kallas för programmatisk annonsering: en robothandel, där annonspositioner köps med garantier för ett visst antal exponeringar, till en vald målgrupp, utan att annonsören ens vet vad det är för sorts sajt eller sammanhang annonsen placeras i. Den här marknaden är i dag gigantisk: i USA stod den i fjol för två tredjedelar av all bannerannonsering och den växer snabbt framför allt i mobilen och när det gäller video.

De stora aktörerna, Google (med sitt annonsverktyg AdSense) och Facebook (med Facebook Audience Network), har länge förhållit sig helt passiva till problemet med oseriösa sajter som utnyttjar detta. Det var först efter presidentvalet i USA, då debatten började fokusera på falska nyheter, som bolagen tvingades till en annan hållning. Då meddelade båda jättarna att de skulle rensa ut ett antal fejksajter ur sina annonsnätverk. Sajter som ”döljer, förvanskar eller feltolkar information”, ska inte kunna få tillgång till annonsverktygen, enligt samma mönster som Google tidigare blockerat t ex porrsajter. I januari kom besked om att Google vidtagit sådana åtgärder mot 200 sajter, utan att bolaget ville berätta vilka det handlade om.

Det lär dock krävas mer. Kreativiteten hos skaparna av sajterna att undvika spärrarna är stor och Google och Facebook måste vilja att de verkligen menar allvar – och är beredda att ta det bortfall i annonsintäkter det handlar om. Det har de ännu inte gjort.

Den andra stora förklaringen handlar om Facebooks algoritm: om vad som visas i nyhetsflödet och hur det förstärkt både filterbubblor och spridningen av uppenbart falska uppgifter. Algoritmen bygger på en kombination av olika faktorer som ges olika vikt: vem som postar inlägget, vilket format det är i, vad användaren är intresserad av, när det publicerades etc. I juni gjordes en stor förändring av algoritmen, vilket Facebook presenterade med rubriken ”Vi bygger ett bättre nyhetsflöde för dig”. Syftet var att lyfta fram mer innehåll från användarnas vänner, t ex länkar som de delade. Med detta ville Facebook minska att flödet dominerades av traditionella nyhetslänkar, eftersom man hellre ville få medieföretagen att använda sig av Facebooks egna publiceringsformer som Instant Articles och Facebook Live. Men effekten blev att vilken sajt som helst, till exempel fejkfabrikerna i Makedonien som skildras i dagens DN-reportage, helt plötsligt gavs möjlighet att nå en mycket större publik, eftersom de i praktiken gavs större vikt i algoritmen än exempelvis CNN och New York Times.

Sedan detta uppmärksammats har Facebook, till en början högst motvilligt, tvingats erkänna problemet och ändra i algoritmen. Men fortfarande är de åtgärder som vidtas mot uppenbart falska och förvridna nyhetskällor väldigt svaga. Om företaget tidigare varit naiva och ovilliga att rensa bort innehåll är man i dag framför allt rädd över att sätta ner foten fel. Det är en sak att strypa räckvidden för en uppenbar fejksajt från Makedonien, en annan att ta sig an sajter som starka politiska krafter och stater bakom. Mark Zuckerberg sade direkt efter valet att anklagelserna om att falska nyheter på Facebook skulle ha påverkat valet var ”galna” och att ”enbart en mycket liten del av innehållet på Facebook är falskt”. Han har tvingats backa från de påståendena sedan dess och tala om att bolaget ska vidta hårdare åtgärder, men samtidigt är rädslan att reta upp stora aktörer som Ryssland, Kina och Turkiet, vars propagandaapparater i hög grad arbetar med fejknyheter, stor. Eller för den delen: stora sajter som Breitbart, Drudge och Infowars.

En tredje förklaring till fejknyheternas genomslag handlar om sökmotorerna. Det väckte berättigat stor uppmärksamhet efter valet när en sökning på Google på ”slutligt valresultat” gav ett resultat där den översta träffen påstod att Donald Trum vann the popular vote. Källa: en uppenbar fejksajt. Jag befann mig på en konferens med Googlechefer i Berlin veckan efteråt, där Richard Gingras, en av de ansvariga för relationerna med medieföretagen,  företaget pressades hårt på hur detta kunde hända. Hans svar lämnade en del övrigt att önska: ”Algoritmen är inte perfekt”.

Det är den förstås inte, men Google har heller inte visat sig villiga att rensa bort sökresultat från hat- och fejksajter, på ett sätt som skulle göra det svårare för dem att nå ut med sitt innehåll.

Så, vad måste göras nu, för att bryta utvecklingen? Jag tror att fem saker är viktigast:

1. Rensa upp i annonsnätverken: Google och Facebook måste leda vägen och lägga mycket större kraft på att få bort oseriösa aktörer från de programmatiska annonsnätverken

2. Gör om algoritmen på Facebook – och ta större ansvar för vilka källor som kan få stort genomslag.

3. Rensa i söklistorna på Google: med lägre vikt på oseriösa nyhetskällor syns de inte lika högt i sökträffarna

4. Granska fejk- och hatsajterna mer. Fler journalister och redaktioner måste ta frågan på större allvar och skildra både hur de här sajterna och nätverken arbetar och rapportera mer om vad som uppenbart är fejk, men som får stor spridning i sociala medier. Satsningar som den prisbelönta Viralgranskaren och Eskilstuna-Kurirens genomlysning i går av Granskning Sverige/Fria tider är extremt viktig

5. Satsa mer på utbildning i källkritik och medie- och informationskunskap, både i skolor och brett till allmänheten. Viralgranskarens video om vad som händer när man är källkritisk fick stort genomslag tidigare i år, liksom tidningen Bamses satsning på källkritik. Sådana initiativ är oerhröt viktiga, men det måste bli fler och det måste hanteras mer systematiskt. Fler behöver lära sig verktygen, om hur man upptäcker fejk och verifiera nyheter.

I dag ligger de som vill manipulera systemen och sprida hat och fejk steget före. Det går inte att fortsätta vara naiv inför det. Även om det kostar, för både medier, internetjättar, utbildningsväsendet och samhället. Alternativet, emd en värld som domineras av ”alternativa fakta”, skulle ju kosta så oändligt mycket mer.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Trots reapriset är det svårt att se logiken i Qvibergs köp av Metro

Att Kinnevik säljer svenska Metro är ingen skräll. Att Mats Qviberg vill köpa är ett tecken i tiden. Men ändå är det en affär som är svår att hitta logiken i.

För nio år sedan, när gratistidningskriget rasade som mest och Metro fortfarande hade en stark position på tidningsmarknaden, köpte den norska mediekoncernen Schibsted 35 % av svenska Metro för 350 miljoner kronor. Då värderas alltså hela tidningens svenska verksamhet till en miljard.

För två år sedan sålde Schibsted tillbaka sitt innehav till Kinnevik,  efter att ha konstaterat att det inte var en framtidsaffär. I dag blev det klart att finansmannen Mats Qviberg, via Custos, köper Metro Sweden av Kinnevik, för 50 miljoner.

Sedan 2008 har värderingen av tidningen alltså sjunkit som en sten. Ändå är den spontana reaktionen att 50 miljoner är ett högt pris – och att Kinnevik nog ska vara glada för att få ut det priset. Bolaget har under lång tid letat köpare, men utan framgång.

Skälet till att Metro haft problem är ganska uppenbara. Gratistidningsläsandet har till stor del konkurrerats ut av mobilanvändandet: på fyra år har Metro tappat mer än en tredjedel av sina läsare i storstadsregionerna och enbart det senaste året minskade räckvidden i Orvesto Konsument med 15 %. Metro tappar också andelar till andra gratisaktörer, som Direktpress och Mitt i-tidningarna. Ett större problem än detta är förstås nedgången för printannonseringen: trots en högintensiv reklammarknad tappar gratistidningarna cirka 10 % i annonsintäkter per år.

Digitalt har Metro haft väldigt svårt att kompensera för det fallet: även om en del av tjänsterna i Metro-nätverket har haft en bra tillväxt är tidningen fortfarande en väldigt liten aktör digitalt och metro.se har i dagsläget bara ca 1,2 m sidvisningar per vecka.

Det är alltså svårt att se Metro som en framtidsaffär. Så varför köper då Qviberg och Custos?

En tolkning är att finansiella aktörer generellt fått upp ögonen för mediebranschen, i takt med att värdet för mediebolagen sjunkit. Riskkapitalbolaget Segulah köpte Mitt i för tre år sedan och före jul blev det klart att Stampen fick in 81 mkr av ett lokalt konsortium från finans- och fastighetsbranschen, vilket satte värderingen av hela Stampen till runt 200 mkr.

Custos och Qviberg har tidigare köpt sajten Realtid, vilket gör att medieförvärven kan ses som ett mönster. I en kommentar till Metro säger Qviberg: ”Jag ser att det finns stora möjligheter att utveckla affärerna inom media. Media är en mogen bransch, mitt i ett paradigmskifte. I och med den digitala utvecklingen ser jag goda möjligheter för oss”.

Exakt vad Qviberg menar med det är inte helt lätt att förstå, eftersom de digitala affärsmodellerna i tidningsbranschen nu går alltmer mot betalda läsarrelationer, vilket  knappast lär vara en möjlighet för Metro. Att nå stark tillväxt på den digitala annonsaffären är en gigantisk utmaning, inte minst för en så liten digital aktör som Metro.

Frågan är därför hur mycket affärsmässig bedömning som egentligen ligger bakom affären – och hur mycket den bygger på att den kontroversiella Qviberg, som befunnit sig i ett ständigt krig med medierna under många år,  lockas personligen av att själv bli en aktör i branschen.

Mest spännande blir att se hur Qviberg kommer att agera i rollen som tidningsägare. Det är lätt att se framför sig att han själv kommer att vilja vara med och bestämma, även innehållsmässigt. Metros chefredaktör Eric Ljunggren säger i en kommentar att han tycker affären är ”spännande”, men att det är ”business as usual”.

Men att det skulle vara som vanligt med Qviberg  vid rodret är, helt ärligt, svårt att se. Det är rimligare att vänta sig en hel del turbulens.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Fem år har det dröjt: nu får den sänkta momsen inte försenas mer

En mediepolitisk åtgärd! Det var inte en dag för tidigt. Dessutom är det en åtgärd som är en väldigt bra nyhet för de hårt prövade lokaltidningarna.

Ursäkta den raljerande tonen i ingressen, men när det gäller svensk mediepolitik är varje nytt beslut ett kors i taket. Under Lena Adelsohns åtta år som kulturminister togs  inga beslut alls av betydelse för möjligheten att bedriva och nå ut med kvalitetsjournalistik och under Alice Bah Kuhnkes två år har det bara talats om detstora behovet av åtgärder, men vi har ännu inte sett några. Den medieutredning som Bah Kuhnke beställde av Anette Novak blev som bekant ett stort fiasko: den resulterade bara i fler utredningar och ett illa underbyggt förslag om mediestöd, som inte kommer att bli verklighet förrän tidigast 2020 och då sannolikt i en helt annan form än vad utredaren föreslog.

Samtidigt har de två mediepolitiska åtgärder som funnits på spelplanen länge bara skvalpat vidare utan att något hänt. Reklamskatten för dagstidningar, som riksdagen beslöt avskaffa redan 2002, har levt kvar år efter år. Vid årsskiftet gjordes en liten sänkning av den, men de snabbt fallande reklamintäkterna för tryckta tidningar har gjort att allt färre företag når upp till den tröskelnivå där skatten slår in. Krisen har helt enkelt gjort att politikernas beslut blivit verkningslöst – men till ett högt pris under de år som gått.

Även beslutet om att sänka digitalmomsen till samma nivå som de tryckta tidningarna och böckerna har satts i väntkuren. Där har det nu gått fem år sedan riksdagen tog ställning för att nivån på momsen för tryckta och digitala medier ska vara densamma, utan att något har hänt.

För varje år som gått har konsumtionen av tidningar och böcker blivit allt mer digital, men företagen bakom har straffats av regeringen, med en fyra gånger så hög skattesats.

Det orimliga i detta har varit uppenbart för alla. Regeringen har väntat och väntat på EU, men har nu, till slut, tagit ställning: så snart det är möjligt ska den lägga fram förslag om ”en sänkning av momsen för digitala publikationer som är journalistiska eller litterära produkter (digitala tidningar och tidskrifter, tidningssajter och e-böcker) från 25 till 6 procent”, enligt kvällens besked på DN Debatt.

Det är ett efterlängtat och viktigt besked för tidningsföretag, bokförlag, tidskriftsföretag och renodlat digitala satsningar. Framför allt för dagstidningsföretagen har situationen varit orimlig. Pappersintäkterna rasar för varje år, i synnerhet på annonssidan: under 2016 tappade de svenska dagstidningarna ungefär 350 mkr i annonsintäkter, även om man räknar in tillskottet på den digitala sidan. Det blir alltmer uppenbart att det inte är annonsintäkterna som kommer att bära tidningarna i framtiden. Samtidigt gör i princip alla dagstidningsföretag ambitiösa satsningar på att etablera digitala prenumerationsmodeller, men tvingas då avstå en fjärdedel av intäkterna i moms. Detta på en marknad där det redan är svårt att ta ut ett prenumerationspris som täcker kostnaderna för journalistiken.

Eftersom mer än hälften av Sveriges dagstidningar gick med förlust 2015 (och det lär inte se bättre ut när siffrorna för 2016 redovisas) brinner det i knutarna. Därför är det viktigt att regeringen lever upp till sitt eget ord om ”så snart det är möjligt”. Annars kan det vara för sent.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Trumps ”alternativa fakta” lägger grunden för ”Den stora lögnen”

Krig är Fred. Frihet är Slaveri. Okunnighet är Styrka. Lögner är Alternativa fakta. Och glesa publikled under en presidentinstallation är Den mest sedda installationen någonsin.

Det är ofrånkomligt att citera och travestera George Orwells nyspråk i romanen ”1984” när man ska beskriva den senaste utvecklingen i den nytillträdda Trump-administrationen, med flagranta faktafel och arroganta förnekanden av dessa, i form av aggressiva attacker på alla som inte rapporterar på ett sätt som gör den nye presidenten och hans stab nöjd.

Det finns fler Orwell-citat som flyger förbi i tankarna just nu. Ett är hans analys av det politiska språket i den klassiska essän ”Why I write”: ”Det politiska språket är konstruerat för att få lögner att låta rimliga och mord respektabelt – och för att ge ett intryck av soliditet till det som egentligen bara är luft”.

Ingen som följt presidentvalskampanjen kan egentligen bli förvånad över Trump-administrationens attacker mot medierna i helgen: de följer det narrativ den byggt upp och eskalerat under hösten och förstärktes när presidenten vid sitt besök på CIA sade att han har ett ”pågående krig med medierna” och att ”journalister är bland de mest ohederliga varelserna på jordens yta” . Men det fanns ändå vissa signaler om att den skulle visa viss respekt för hur presidentmakten måste utövas. Pressekreteraren Sean Spicer sade i en intervju med politikveteranen David Axelrod för tre veckor sedan att ”om du förlorar  pressens förtroende har du inget kvar”. Sedan hann han inte ens hålla sin första presskonferens innan det förtroendet var förlorat. Eller som Washington Posts skickliga medieskribent Margaret Sullivan uttryckte saken i sin krönika i går: ”Spicers uttalanden måste ses för vad de är: ett griftetal vid begravningen för journalistikens tillgång till makthavarna”.

Spicers krigsförklaring mot (den korrekta) medierapporteringen var illa nog. Men när Kellyanne Conway, presidentens särskilda rådgivare, i gårdagens Meet the Press, skulle försvara honom blev det ännu värre. Hon hävdade att Spicer presenterade ”alternative facts”, ett begrepp som snabbt blev viralt och stenhårt kritiserat. Programledaren på Meet the Press, Chuck Todd, reagerade blixtsnabbt på Conways uttalande och replikerade vasst att ”Alternativa fakta är inte fakta: de är lögner”.

Skärmavbild 2017-01-23 kl. 10.12.51

 

Ett Internet-meme växte snabbt under kvällen, där Spicer står framför ett sjunkande Titanic och säger att ”Vi hade rekordmånga passagerare och alla hade oerhört trevligt, i motsats till vad liberala medier rapporterar”. Det är ju frestande att skämta om detta, men man får inte för en sekund blunda för det oerhörda allvaret i vad Spicer, Conway, stabschefen Stephen Bannon och president Trump själv nu gör, i form av både ordval och hantering av olika medier, där de som ”ifrågasätter” brännmärks, även när de har rätt i sak, och de som ”hyllar” får positiv särbehandling.

Om vi tyckte att det var illa nog med begreppet ”truthiness”, som Stephen Colbert skickligt lanserade i The Colbert Report för några år sedan, innebär ”alternativa fakta” ytterligare ett steg bort från den faktabaserade verkligheten och ännu en tjurrusning in i det faktaresistenta offentliga samtalet.

Syftet med nyspråket i Orwells roman är att medborgarna inte ska kunna tänka kritiskt, eftersom det inte är möjligt i språket. I Trumpadministrationens fall handlar det om precis samma sak. Vi har ett ord för det: propaganda. Vi vet också vilka som ägnar sig åt propaganda: diktaturer. Att USA:s högsta ledning inte ser allvaret i detta är lika obegripligt som skrämmande.

Självklart har det ingen betydelse hur många som verkligen var på plats vid president Trumps installation. Det kan finnas många förklaringar till låga publiksiffror; väder, säkerhetsåtgärder, rädsla för kravaller med mera. Ingen bryr sig på riktigt om detta, om det inte hade varit för Trumps försäkran inför fredagen att det skulle bli rekordsiffror och påståendena efteråt om att det var den mest sedda installationen någonsin i världen.

Man kan tycka att det är en liten lögn. Men det sätt Vita Huset och Trump agerar på lägger ju grunden även för större lögner. Kanske rentav för den största av dem alla, som beskrivs i Adolf Hitlers ”Min kamp”: en lögn som är så kolossal att utsikterna ökar för att den faktiskt ska bli trodd.

Journalistveteranen Dan Rather kommenterade helgen på sin Facebook-sida, i ett inlägg som fått stor spridning. Hans ord är värda att ta med sig:

”The press has never seen anything like this before. The public has never seen anything like this before. And the political leaders of both parties have never seen anything like this before.

What can we do? We can all step up and say simply and without equivocation. ”A lie, is a lie, is a lie!” And if someone won’t say it, those of us who know that there is such a thing as the truth must do whatever is in our power to diminish the liar’s malignant reach into our society.

There is one group of people who can do a lot – very quickly. And that is Republicans in Congress. Without their support, Donald Trump’s presidency will falter. So here is what I think everyone in the press must do. If you are interviewing a Paul Ryan, a Mitch McConnell, or any other GOP elected official, the first question must be ”what will you do to combat the lying from the White House?” If they dodge and weave, keep with the follow ups. And if they refuse to give a satisfactory answer, end the interview.

Facts and the truth are not partisan. They are the bedrock of our democracy. And you are either with them, with us, with our Constitution, our history, and the future of our nation, or you are against it. Everyone must answer that question.”

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 10

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

In a time of universal deceit, telling the truth is a revolutionary act, skrev George Orwell. Detta uttalande kan användas både av Trump-lägret och av den "objektiva liberala pressen". Alltså, Trump anser att han har sanningen på sin sida när han försöker övertyga en korrupt och partisk presskår, medan journalisterna tycker de sitter på sanningen när de avslöjar den "falska" Trump-politiken. Men båda har fel. Det handlar inte om vad som är sant och vad som är falskt. Det handlar om propaganda!

Micke Ahlvin, 11:54, 23 januari 2017. Anmäl

Domen borde bli avskräckande för faktaresistenta ”debattörer”

Ulf Karlsson kom lindrigt undan. Ekonomiskt blir han inte så hårt drabbad som han kunde ha blivit av den fällande domen för grovt förtal av Zlatan Ibrahimovic. Men principiellt är domen oerhört viktig. Den kan få en stor avskräckande effekt på den grasserande epidemin av faktaresistens och fejknyheter i dagens offentliga samtal.

”Jag tror att Zlatan var dopad”, sade friidrottsledaren Ulf Karlsson efter en träff med Värmlands idrottshistoriska sällskap. Men det får man väl inte säga i det här landet?

Så skrev jag i ett blogginlägg inför förtalsrättegången i Värmlands tingsrätt i december. I dag kom svaret: Nej, man får inte det. Man får faktiskt inte ens säga det som Karlsson sade i den där paneldebatten: ”Hela Juventus klubblag dömdes dopade från 1994-1998, det skedde systematiskt. Man kan också säga så här att Zlatan  gick upp 10 kg muskler på ett år i Juventus. Det var ju rätt så snabbt. på ett år gjorde han det. På ett år. Det är rätt bra jobbat med skivstången”.

Enligt Värmlands tingsrätt innebar det att Karlsson pekade ut Zlatan som ”brottslig eller klandervärd, på ett sätt som är ägnat att utsätta honom för andras missaktning”, vilket är definitionen av förtal. Det hela bedöms som ett grovt förtalsbrott, eftersom ”de idrottsliga och ekonomiska konsekvenserna för Zlatan av ett sådant utpekade bedöms som att de var ägnade att medföra allvarlig skada”.

 

Ulf Karlsson sade i rätten att det aldrig var hans avsikt att peka ut någon, att det är en principsak att inte peka ut någon när det inte finns bevis och att det ”absolut inte varit hans avsikt att insinuera att Zlatan var dopad”.

Det är ett försvar som ekar tomt av hyckleri, i synnerhet när man vet att Karlsson efteråt på en direkt fråga från en journalist på NWT svarade att han var ”övertygad” om att Zlatan var dopad.

Rätten har dock inte tagit hänsyn till det som Karlsson sade till journalisten. Den delen av åtalet ogillas, eftersom man har rätt att lämna uppgifter till en journalist. Om det han sade till NWT skulle prövas skulle det behöva göras i en separat tryckfrihetsrättegång, mot tidningens ansvarige utgivare.

Men det som Karlsson sade från scenen var illa nog, konstaterar rätten:  ”Ulf Karlsson har lång och gedigen erfarenhet som ledare inom idrottsrörelsen och han har själv uppgett att han redan när han gjorde uttalandet förstod att det skulle ”ta hus i helvete”. Han måste därför ha insett att uppgiften har varit ägnad att utsätta Zlatan Ibrahimovic för andras missaktning och han har därmed haft uppsåt till ett förtalsbrott. Det har inte varit försvarligt av Ulf Karlsson att lämna uppgiften. Att utpeka en elitidrottsman som dopad är en allvarlig anklagelse särskilt om den, såsom i detta fall, lämnas av en idrottsledare med stor kunskap beträffande frågor gällande doping. I målet har redogjorts för den omfattande spridning som påståendet om att Zlatan Ibrahimovic har varit dopad under sin tid i Juventus FC medfört.”

I klartext: tingsrätten totalsågar Karlssons bortförklaringar. Den klargör att man får stå för vad man menar, även om ens påståenden lindas in i insinuationer”.

Det är en förödande förlust för friidrottsledaren Karlsson, men faktiskt en viktigt seger för viktiga principer i rättssamhället. Det man påstår om andra ska vara sant (eller åtminstone bygga på skälig grund för att anta att det är sant) och försvarligt, när det riskerar att orsaka skada. Annars får man faktiskt inte påstå det.

I en kommentar på aftonbladet.se under liverapporteringen från rättegången kommenterade en läsare att han int ekunde förstå hur Karlsson skulle kunna dömas: ”Man kan väl inte dömas för en åsikt?”. Men det kan man, när man agerar som Karlsson gjort och trott så mycket på sin åsikt att man likställt det med fakta – och gått ut med det på ett sätt som kan orsaka stor skada för den utpekade.

Det är beskedet alla debattörer och kommentatorer på sociala medier måste ta med sig. Yttrandefriheten är en grundlagsskyddad rättighet, en av de mest fundamentala vi har. Men den är en frihet med ett ansvar, en skyldighet att inte förtala andra. Det tycks ha glömts bort av alltför många.

Som jag skrev i inlägget i december: ”Vi lever i en tid där såväl internettroll som presidentkandidater tycker att det är okej att häva ur sig vad som helst och få det att framstå som en sanning. Det är faktaresistensen och post-sanningens tid, där det man vill uppnå är det enda viktiga, inte vad påståendet bygger på. Just därför är dagens förtalsrättegång i Värmlands tingsrätt så viktig.”

Ulf Karlsson har nu fått inse det. Han kommer dock undan lindrigt ekonomiskt, frånsett dagsböter och kostnaderna för hans egen advokat. Rätten anser nämligen att han vann en halv seger, i och med att det som sades till journalisten efter debatten inte ska vägas in, vulket innebär att respektive part får ta sina egna advokatkostnader. Och då hamnar det mest på Zlatan.

Men priset Karlsson betalar i form av trovärdighet är ändå högt. Hade han friats hade priset för debattklimatet dock nog blivit ännu högre.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Domen är unik: båda parter har goda skäl att vara nöjda.

Domen i Stockholms tingsrätt mellan KD-politikern Sara Skyttedal och Dagens Nyheter är unik på åtminstone ett sätt: alla parter är nöjda med utslaget.

Det är alltid knepigt att kommentera tvister som gäller ens egen tidning. Eftersom jag inte jobbade på DN när den omstridda publiceringen skedde, i januari 2015, eller på något sätt varit inblandad i tvisten, gör jag det ändå, eftersom den är intressant på många sätt.

Framför allt är det ovanligt med en dom som får båda parter att så tydligt se sig som vinnare. Sara Skyttedal säger till Aftonbladet att hon ska fira med champagne och DN:s redaktionschef Caspar Opitz är lättad över att tingsrätten slagit fast ”en mycket viktig princip”. Två nöjda parter alltså, trots att ingen fick gehör för alla sina krav.

Det är inte alls några orimliga reaktioner. Skyttedal får 10 000 kr i bildarvode (efter att ha krävt 28 000 kr) och slipper betala motpartens rättegångskostnader, medan DN får lagstöd i den viktiga frågan om rätten att publicera bilder från makthavare och offentliga personer och slipper betala Skyttedals kostnader. Båda kan i någon bemärkelse hävda att de vunnit principiella segrar.

DN:s seger består i att tingsrätten slår fast att tidningen hade rätt att publicera de fyra kontroversiella bilderna på Ebba Busch Thor och Sara Skyttedal framför arméfordon i Israel. Det var alltså ingen bildstöld, upphovsrättsbrott eller intrång i den privata sfären, vilket hävdats av vissa i debatten.

Skyttedals seger består i att tingsrätten anser att DN saknade rätt till åtta publiceringar av sex andra bilder, bland annat några landskapsbilder och en gruppbild. Rätten anser också att DN borde ha angivit Skyttedal som fotograf. Arvode per bild sätts av tingsrätten till 1 250 kr. Yrkanden om ersättning för ytterligare skada som följd av publiceringen ogillas dock av rätten: det är bara det rena bildarvodet som beviljas. Inte heller yrkanden om att hennes ideella rätt kränkts, genom ändringar i bilderna, vann gehör i tingsrätten.

Anledningen till att rätten gör dessa olika bedömningar handlar om hur den tolkar paragraf 23 i upphovsrättslagen. Denna paragraf ger en inskränkning i upphovsrätten, vilket ger en tidning eller en tidskrift rätt att använda sig av bilder om de är nödvändiga för att belysa redogörelsen för en så kallad dagshändelse. Tingsrätten skriver: ”Mot bakgrund av regleringens syfte – medias möjlighet att sprida information om ak- tuella händelser – får artikeln på dn.se anses ha haft ett nyhetsintresse i anslutning till partiledarvalet i Kristdemokraterna.”

Med andra ord: Skyttedals rätt till bilderna var inte oinskränkt. DN – och andra medier, som också har publicerats samma bilder – hade rätt att publicera dem.

Men: tingsrätten granskar varje bild för sig och kommer alltså fram till att sex av de totalt tio bilder som återgavs INTE omfattades av undantaget i lagen: ”Däremot kan domstolen inte, mot bakgrund av att regleringen i 23 § upphovsrättslagen är en inskränkning i upphovsrätten och därför ska tolkas med viss restriktivitet, finna att de övriga sex bilderna var nödvändiga för att belysa redogörelsen för dagshändelsen. Den återgivningen har alltså gått utöver den omfattning som motiverats av ända-målet.”

Rätten är alltså väldigt noga med var gränsen går. Tidningar får ta bilder och återge dem där det är nyhetsmässigt motiverat utifrån dagshändelsen, men inte vilka bilder som helst. Därmed skyddar rätten i sin dom faktiskt både privatlivet och journalistiken.

Det är viktigt, ur båda sidors perspektiv. Nej, man behöver inte vara orolig för att vem som helst kan ta vilka bilder som helst, som slarvigt påståtts i debatten. Men medier begränsas heller inte i sina möjligheter att göra granskande journalistik: om en makthavare publicerar nyhetsmässigt intressanta och kontroversiella bilder på ett öppet Facebook-konto är det tillåtet att återpublicera dem, utan att behöva betala ersättning. Det slår tingsrätten nu fast.

Är det då fritt fram för andra att på liknande sätt ta bilder från journalisters och tidningars Facebooksidor och sajter, vilket också hävdats? Nej, undantaget gäller bara tidningar och tidskrifter.

Viktiga principer har alltså skyddats, båda parter är nöjda och ingen av parterna tycks vara intresserade av att överklaga. Unikt, som sagt.

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Zlatans förtalsmål en väckarklocka i fejknyheternas tid

Vi lever i en tid där såväl internettroll som presidentkandidater tycker att det är okej att häva ur sig vad som helst och få det att framstå som en sanning. Det är faktaresistensen och post-sanningens tid, där det man vill uppnå är det enda viktiga, inte vad påståendet bygger på. Just därför är dagens förtalsrättegång i Värmlands tingsrätt så viktig.

Uppdaterad

”Jag tror att Zlatan var dopad”, sade friidrottsledaren Ulf Karlsson efter en träff med Värmlands idrottshistoriska sällskap. Men det får man väl inte säga i det här landet?

Nej, man får kanske inte det. Lagen har en gräns för vad man får påstå om andra, även om det är lätt att tro att alla dammluckor nu står helt öppna, i fejknyheternas och den ohederligt hetsande opinionsbildningens tidevarv. I helgen skrev Aftonbladets Peter Kadhammar en uppmärksammad text där han bland annat berättade om hur en man på en Facebooksida påstod att en känd ledarskribent var dömd pedofil. När mannen i polisförhör tillfrågades om vad han ville uppnå med sin, uppenbart lögnaktiga, kommentar, svarade han ”Jag vill väl inte uppnå mer än vad han vill uppnå.”

Citatet är talande för ett debattklimat där alltfler, i alltfler sammanhang, tycker sig ha rätten att påstå hur ogrundade saker som helst,så länge det tjänar deras syften. Påeldade av åsiktsfränder, trollfabriker och andra lyckas de få spridning för sina lögner och halvsanningar, i en så stor omfattning att även vanliga mediekonsumenter blir osäkra på vad som egentligen stämmer. Faktabaserade diskussioner blir allt svårare att föra, när varje försök till redogörelse av vad som faktiskt är sant möts av en bombmatta av ogrundade motattacker. Till en del rör det sig om extrema rörelser som försöker få genomslag för sina åsikter (läs Kristoffer Ahlströms utmärkta text om detta på DN Kultur), men metoden att så tvivel och göda debatten med uppenbara felaktigheter används flitigt även på högsta politiska nivå.

I valrörelsen i USA noterade vi tidigt Donald Trumps retoriska grepp  att referera till vad ”folk” tycker eller påstår (”many people say”) och slänga ur sig totalt lögnaktiga påståenden, följt av en axelryckning och kommentarer som ”jag vet inte, jag bara ställer frågan”. Det eskalerade sedan till vansinniga nivåer som spridningen av ”nyheten” om den påstådda pedofilringen på en pizzeria i Washington, med kopplingar till Hillary Clinton, vilket slutade med skottlossning på den utpekade restaurangen.

Vad har då Ulf Karlsson och Zlatan med detta att göra? Rätt mycket, faktiskt. Det handlar om vilka gränser lagen faktiskt sätter för vad man får påstå. Det beslut tingsrätten kommer fram till kan påverka tonläget i det offentliga samtalet, genom att markera att det ändå finns en gräns för vad man faktiskt får påstå om någon annan.

Oftast gäller förtalsmål publiceringar i massmedierna. Här ingår det Ulf Karlsson sagt i intervjuer, eftersom han där betonade att han faktiskt menade vad han sade, men utgångspunkten är det han sade i samband med föreningsträffen. Så här sade Karlsson då: ”Hela Juventus klubblag dömdes dopade från 1994-1998, det skedde systematiskt. Zlatan gick upp 10 kg muskler på ett år i Juventus”. Och så här sade han i ett förtydligande direkt efter debatten, till NWT: ”Jag tror att han var dopad. Jag är övertygad om det!

Zlatan Ibrahimovic och hans ombud menar att det är grovt förtal i brottsbalkens mening: ”att utpeka någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämna uppgifter som är ägnade att utsätta denne för andras missaktning”.

En uppgift kan, enligt lagen, anses försvarlig att lämna, om den har högt allmänintresse. Men det räcker inte att Zlatan i sig är en person med ständigt högt allmänintresse. Däremot måste uppgiften vara sann, eller åtminstone måste Ulf Karlsson ha skälig grund att tro att den är sann. Det kan vara förtal att sprida en uppgift även om den är sann, men kärnfrågan här är vad Ulf Karlsson egentligen visste.

Hade han någon form av bevis för  sitt säkra påstående? Hur såg hans skäliga grund ut för att våga gå ut med det påståendet, om bevis saknades?

Det räcker inte att man tror att något är sant. Det kan komma som en chock för vissa i vår tid av post-sanning. Därför är utgången av det här målet en fråga som berör många fler än Ulf Karlsson och Zlatan Ibrahimovic.

Följ liverapporteringen från rättegången här.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Stampens vd spelar ett högt,högt spel

Nya ägare till krisdrabbade Stampen! Krisen är över! Eller? Nej, inte riktigt. 

 

I en krönika i maj, strax efter beskedet om att tidningskoncernen Stampen begärts i rekonstruktion, liknade jag ägarna och ledningen under det senaste decenniet med en pokerspelare. Först vann de, sedan spelade de högt och förlorade, sedan började de låna för att ha råd med insatserna och till slut tvingades de satsa hela koncernens framtid på en enda, extremt riskabel giv: rekonstruktion.

Med tanke på att en av de nya ägarna av Stampen tidigare grundade Cherry Casino bprde jag förstås skrivit något om roulette eller Black Jack istället, men poängen är samma: det var en avancerad form av gambling

Det kunde – och borde kanske – ha slutat med konkurs. Det hade varit förödande för många anställda, men det hade skapat bättre förutsättningar för en totalt omstart för de delar av verksamheten som är affärsmässigt sunda, med helt nya ägare. Då hade man också sluppit en i högsta grad diskutabel rekonstruktion som dels innebar att fordringsägarna gick mist om 75 % av vad bolaget var skyldigt dem (inklusive utlovade avgångsvederlag till före detta anställda), dels att skattebetalarna fick betala en halv miljard i lönegaranti och avskrivning på koncernens momsskuld. Det är mer än hela det samlade presstödet, i en enda direktöverföring till familjen Hjörnes krisande koncern.

Om det är så att krisen nu är över, som den ständigt optimistiske vd:n Martin Alsander på allvar försöker påstå, framstår rekonstruktionen – eller ”den finansiella turn-arounden” som vd för Stampen Local Media, Johanna Öberg, kallade det i våras – ännu mer cynisk än vad vi tidigare förstått.

Det enda som krävdes var alltså att skattebetalarna och fordringsägarna skulle ta notan. Sedan var allt frid och fröjd igen. Det – och att några av Peter Hjörnes kompisar i god Göteborgsanda nu skjuter till lite pengar i kaffekassan. Tala om att skratta hela vägen till banken. Eller kanske undviker Hjörne & Co att gå till banken den närmaste tiden: deras bankkontakter lär ju också vara rätt sura, om de lurats till att gå med på mer generösa villkor för koncernens tidigare så dyra lån, samtidigt som allt egentligen är frid och fröjd runt Polhemsplatsen.

Låter det raljerande? Det är det förstås en aning. Men det beror bara på att det är fullständigt omöjligt, för den som kan det minsta lilla om tidningsekonomi, att tro på vd Alsander när han säger att ”det här var den sista pusselbiten i vår räddningsplan och med den på plats får koncernen den finansiella trygghet och det starka engagemang som behövs”. 81 millar och sedan trygghet? I en bransch där intäkterna enbart under årets tre första kvartal minskat med en kvarts miljard?

Engagemanget kan säkert vara starkt, men tryggt är det inte på något sätt. Snarare kommer det att bli en kamp mot klockan fram till första veckan i februari, då Stampen enligt lagen måste hosta upp de 25 % av den tidigare skuldbördan som de enligt rekonstruktionen måste betala. Det rör sig om 220 miljoner, vilket är pengar som bolaget inte är i närheten av att kunna punga ut med i dag, inte ens med 81 nya miljoner från casinot, Stena och fastighetsentreprenören Fabin Hjelte i julklappssäcken.

Det Stampen därför försöker göra är att spara sig i mål. 100 tjänster ska bort på tryckeribolaget Vtab och 34 på tidningsbolaget,därtill ska avtal omförhandlas och lokaler ses över. När detta kommunicerades för några veckor sedan förklarade ledningen för personalen att de 34 tjänsterna på GP och lokaltidningarna skulle ge en nettoeffekt 2017 på 25 mkr.

Det räcker en bit, men knappast hela vägen. Och då har vi inte ens gått in på bankskulderna, som fortfarande måste börja avbetalas.

Den enda rimliga slutsats man kan dra efter dagens besked är därför att hotet om konkurs för Stampen är lika överhängande som det var tidigare. Samt att det är ett bolag som knappt är värt papperet tidningen trycks på längre: att Peter Hjörne nu är nere på 44 procents ägande innebär efter dagens ägarskifte att bolaget nu i sin helhet kan värderas till mindre än en kvarts miljard. Eller ja, just så mycket de snart ska betala i ackordsskuld. Kvar blir då…ingenting.

Det är alltså även fortsatt ett extremt högt spel av vd Martin Alsander. Allt på svart. Rien ne va plus.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Resultatet av medieutredningen riskerar bli ett stort ingenting

Efter 20 månaders utredning hade man trots allt förväntat sig en del svar om den kommande mediepolitiken. Vad vi fick: ”skisser”, massor av frågor och hänvisningar till tre nya utredningar. Samt ett presstödssystem som är så radikalt omgjort att det lär få svårt att finna enighet om det i riksdagen.

Den medieutredning som Anette Novak varit ansvarig för väger in på 538 sidor. Den är, precis som förra höstens delbetänkande ”Medborgarna och medierna”, bitvis en välskriven och uppdaterad analys av utmaningarna för mediebolagen, medborgarna och demokratin, med bland annat intressanta tankar och en del rudimentära förslag om satsningar på medie- och informationskunnighet, om behovet av ett stärkt medialt civilförsvar (mot desinformation och trollfabrikers verksamheter), om snabbare internettillgång i hela riket och om skärpta straff för hot mot journalister. De flesta av dessa förslag finns dock samlade under rubriken ”Mediepolitiska idéskisser” och om man har minsta kunskap om hur långsamt den svenska mediepolitiken brukar verka finns det en uppenbar risk att dessa ofinansierade förslag, som kräver insatser från en rad andra departement, aldrig kommer att lämna ritbordet.

Skissandet, utan konkreta lösningar och förslag, visade sig – något överraskande – vara den röda tråden i hela dagens presentation av den statliga medieutredningen. Trots att kulturminister Alice Bah Kuhnke inledde med att säga att ”mediepolitiken är ett av de mest eftersatta områdena” och att klockan var ”fem i tolv” innehöll den presentation som följde mer frågor än svar. Svaren kommer senare, i de tre utredningar som ska genomföras de närmaste tre åren: en inför public service-bolagens kommande sändningstillstånd, en helt ny mediefinansieringsutredning och en ny konkurrensutredning, trots att en sådan nyligen genomförts av Myndigheten för radio och tv. Långbänken som präglat svensk mediepolitik blev just avsevärt längre – och den som väntat sig snabba åtgärdsförslag om till exempel en sänkning av digitalmomsen fick inte ens en tummetott.

I övrigt innehöll utredningen en väntad omgörning av presstödssystemet, men i en oväntat radikal modell.

Presskonferensen innehöll också en bomb, som nog ingen såg komma: förslaget om ett nytt public service-bolag, som ska ligga under Förvaltningsstiftelsen, precis som SVT, SR och UR, men med ett nytt uppdrag: att göra lokal journalistik för de ”vita fläckar” som saknar redaktionell bevakning. Publiceringen ska mestadels ske i ”andras kanaler”, dock oklart vilka. Finansieringen av detta är även den minst sagt oklar: det står inget om den i själva utredningen, men Anette Novak sade på presskonferensen att det skulle kunna ska genom effektiviseringar av de mediepolitiska anslagen på 6-10 procent, vilket rimligen måste innebära att dagens tre public service-bolag skulle få ett kraftigt sparkrav på sig, på 500-800 miljoner kronor.

Förslaget väcker tre spontana frågor: 1. Vad tycker lokaltidningskoncernerna om att få en ny public service-konkurrent? De har ju lobbat hårt för att snarare själva ta över produktionen av innehåll lokalt. 2. Hur rimmar det med Novaks förslag till den kommande public service-utredaren om att titta på en sammanslagning av de tre public service-bolagen? och 3. Varför komma med förslag på en ny mediefinansieringslösning, samtidigt som man vill tillsätta en stor mediefinansieringsutredning?

Någon mer som tycker att det inte går ihop? Eller är det bara en ”skiss”?

Även förslaget till nytt mediestöd, som ersättning för det gamla presstödet, lär slå mot lokaltidningskoncernerna,. Visserligen ska stödsystemet få lite mer pengar: 165 mkr extra fram till 2020. Men det kommer i första hand inte att gå till de befintliga tidningarna, eftersom stödbeloppet dels begränsas till ett maxbelopp på 25 mkr, dels innehåller krav på planer för hur stödet på sikt ska upphöra för de bolag som får det. Slut på automatiska tillskott till resultaträkningen alltså. Eftersom stödet ska öppnas för alla att söka torde det också innebära den slutliga dödskyssen för de andratidningar som fortfarande finns på vissa orter, men där stödincitamentet till ägarna nu försvinner.

Det nya mediestödsförslaget är definitivt ingen skiss, det tillhör utredningens mest genomarbetade och det finns en hel del som är klokt tänkt i det, med möjligheter för nya digitala initiativ att ta del av medlen och extra pengar till underbevakade orter. Men det är onekligen en radikal förändring – till exempel genom att styrningen av stödet läggs i händerna på publicister istället för på en myndighet – och det lär bli en gigantisk utmaning att baxa det igenom kulturutskottet och riksdagen.

Om förslaget skulle stupa i riksdagen återstår inte mycket av dessa 538 sidor som inom överskådlig sikt faktiskt lär bli verklighet. En hel del bra tankegods, men väldigt lite verkstad.

Jag lämnar Rosenbad med ett citat från Google-veteranen Richard Gingras ringande i öronen. ”The future of news is a lot of conferences on the future of news”. Byt ut konferenser mot statliga utredningar och ni har den perfekta sammanfattningen av dagen.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Upplagt för besvikelse när Medieutredningen läggs fram

I morgon kommer den, efter 20 månaders väntan: den statliga Medieutredningen. Men de medieföretag och journalister som väntar sig en livlina som snabbt ska hjälpa de hårt ansatta affärsmodellerna och jobben lär bli gruvligt besvikna.

 

Efter nyheten i veckan att lokaltidningskoncernen Hallpressen blir av med var femte redaktionell tjänst fick journalistklubbens ordförande Fredrik Stork frågan vad sparkraven får för konsekvenser för journalistiken. Han svarade, till tidningen Journalisten: ”Det är ytterst ett slag mot demokratin. Jag hoppas att vi journalister blir bättre på att enas runt dessa frågor och att vi förr eller senare måste påpeka för statsmakterna att vi behöver hjälp att ta oss ur denna kris.”

Det är i dag den hjälpen ska komma, om den någonsin kommer. Men när den statliga Medieutredningen, med Anette Novak som utredare, lägger fram sina förslag är det upplagt för besvikelse, inte bara från Storks sida, utan från i stort sett alla hårt prövade medieföretag.

Detta borde dock inte komma som en överraskning. På sin blogg skrev Novak i augusti, med anledning av krisen i Stampen och Mittmedia, att det ”är omöjligt att inte beröras av mediebranschens utmaningar”. Men: ”Medieutredningens uppgift är att främja medborgarnas tillgång till kvalitativt innehåll, inte lösa medieföretagens affärsutvecklingsutmaningar. Denna utgångspunkt har – för mitt vidkommande – inte förändrats.”

Att det inte lär applåderas på presskonferensen i Rosenbad i eftermiddag är dock knappast Anette Novaks fel. Alla var överens om att hon hade rätt kompetens för uppdraget och hon har – även om resurserna varit för små – haft en grupp kompetenta rådgivare att samråda med. Problemet är att uppdraget, som det formuleras i direktiven, i princip var omöjligt, åminstone om man förväntar sig en lösning och inte bara en riktning.

Det utredningens förslag ska förbättra är möjligheterna för allmänheten att ”ta del av journalistik som präglas av mångfald, allsidig nyhetsförmedling, kvalitet och fördjupning, oavsett var i Sverige man bor.” Detta kräver att många saker uppfylls: från en vidare utbyggnad av regeringens redan ambitiösa bredbandsmål och utrymme för nya digitala medieinitiativ till ett fortsatt starkt public service och en livskraftig dagspress, med stark lokal närvaro. För att inte tala om viktiga satsningar på medie- och informationskunnighet i skolorna. Och mycket mer.

Att tro att mediepolitiken ensamt kan åstadkomma detta, eller ens lägga ett fundament av förutsättningar, är förstås en illusion – i synnerhet om den politiska viljan inte också kompletteras med en finansiell kraftsamling av ett slag vi aldrig varit i närheten av förr. Mediepolitikens samlade anslag 2016 uppgår till 9,2 miljarder. Av dessa går 8 till public service – och någon ändring på den fördelningen kan det inte bli förrän tidigast år 2020, när nästa sändningstillstånd ska börja gälla.

De 1,2 miljarder som återstår är ungefär lika mycket som enbart dagspressen tappat i annonsintäkter på två år. Om utredningens förslag ska få effekt måste de därför få en ny ram, långt bortom det tidigare nollsummespel som gällt mediepolitiken, där man bara flyttat runt bland kostnadsposterna och inte ens genomfört saker som riksdagen beslutat, som att ta bort reklamskatten eller sänka digitalmomsen.

Det insåg tydligen Anette Novak också tidigt. På sin blogg i augusti skrev hon, med adress till politikerna: ”Det ni beslutar om är avgörande demokratifrågor som kan komma att påverka Sveriges utveckling för lång tid framöver, ni bör enas. Och ni bör sätta kraft bakom satsningarna”.

Måndagens presentation av utredningen lär därför mest handla om ord som betonar allvaret. Det kommer, naturligtvis, att till stor del fokusera på det reformerade presstöd  som var ett av huvuduppdragen att ta fram – rimligen mer teknikneutralt och mer inriktat på kvalitativt och lokalnära innehåll än det tidigare, rätt misslyckade systemet. Sedan kommer det att pratas om bredband och fiber, om nödvändiga skolsatsningar, om samdistribution av post och morgontidningar och mycket annat som långsiktigt kan få betydelse. Till det långsiktiga hör också diskussionen om public service: jag kan tänka mig att Anette Novak gärna skickar med ett mycket tydligt budskap till kulturministern om att nästa utredning av public service inför sändningstillståndet 2020 ska få uppdraget att granska alla de 17 punkter hon listade i våras, från sammanslagning av bolagen och avskaffande av tv-licensen till förtydligande av bolagens uppdrag och konkurrenspåverkan. Här finns det ju onekligen pengar som går att omfördela inom mediepolitikens verktygslåda – något som public service-cheferna uppenbart är oroade för, att döma av den senaste tidens charmoffensiv, med inbjudande men till intet förpliktande debattartiklar från både SVT och SR.

På kort sikt kommer det dock att finnas få saker som glädjer den hårt prövade lokalpressen. Det man kan hoppas på är att Novak sätter press på kulturministern att gå fram snabbare när det gäller att sänka digitalmomsen, som är en av de viktigaste frågorna för tidningarna just nu.

Om nu kulturministern står fast vid sitt uttalande om att ”medierna står vid kanten av ett stup” krävs det ju snabba åtgärder som får effekt: inte bara middagstal om den lokala journalistikens betydelse för demokratin.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!