Aftonbladet slapp den svåra ansvarsdebatten

Richard Herry förlorade förtalsmålet mot Aftonbladets kulturskribent Martin Aagård. Ett väntat besked, men också en bra lektion i hur man definierar begreppet förtal.

Det ska vara svårt att få någon fälld för förtal. Fundamentet för våra grundlagar om tryckfrihet och yttrandefrihet är att det finns en stor frihet att framföra åsikter, även sådana som är kritiska mot individer och som uppfattas som obehagliga att utsättas för. Det är viktigt att påminna om det innan någon säger att det nu är fritt fram att påstå vad som helst om en person på nätet.  Ofta används ju förtalsbegreppet och hotet om att ”stämma någon” som en reflex från den som känner sig illa behandlad. Senaste exemplet var när Bert Karlsson sade att han skulle stämma dåvarande bostadsministern Mehmet Kaplan för förtal, för något som en medarbetare till honom sagt.

Men lagen är väldigt tydlig om vad som räknas som förtal och den friande domen i åtalet mot Aftonbladets Martin Aagård redogör i domskälen väldigt pedagogiskt för detta. Det handlar både om typen av uppgift, om huruvida den är att betrakta som nedsättande, hur den spridits och  huruvida det funnits ett uppsåt att lämna den nedsättande uppgiften.

Herreys åtal stupar redan på det första ledet. Rätten konstaterar att ”rasist ”, även om det är svårt att bevisa vad som ryms i begreppet, är att betrakta som en avgränsad uppgift, som normalt är nedsättande. Men rätten ser bortom det lösryckta ordet och ser till hela sammanhanget i de olika Twitter-publiceringarna – och kommer då fram till att Aagårds tweets bara är i gränslandet till att vara nedsättande påståenden, men inte över den gränsen. Tweeten med formuleringen ”din gamle rasist” bör uppfattas mer som allmänt hållna negativa värdeomdömen om Herrey i den politiska argumentationen, än som bestämda påståenden om att han faktiskt skulle vara rasist.

Man kan jämföra med ett annat uppmärksammat förtalsmål, då Expressens dåvarande utgivare Joachim Berner 2003 fälldes för en löpsedel om dåvarande v-ledaren Gudrun Schyman. På löpsedeln stod ”Gudrun Schyman spelar in erotisk film med sin ex-man: Man ska bli kåt”. Ärendet drevs hela vägen till Högsta domstolen, som sänkte skadeståndet, men behöll det fällande utslaget. Här fanns enligt rätten en tydligt nedsättande uppgift. För den som läste artikeln var det i och för sig uppenbart att det knappast handlade om någon pornografisk film, men om man enbart såg löpsedeln var budskapet precis det. Däri låg också uppsåtet: att formulera sig medvetet förledande.

På motsvarande sätt fälldes Expressens Otto Sjöberg för att ha förtalat skådespelaren Mikael Persbrandt, med den felaktiga uppgiften om att Persbrandt befann sig på ett behandlingshem efter akut alkoholförgiftning. En osann, konkret och nedsättande uppgift, där det också fanns ett uppsåt, eftersom tidningen inte genomfört  någon grundlig kontroll av sakuppgifterna.

Men Aagårds rasist-tweet är ganska långt från dessa två fall. Därför är det inte på något sätt överraskande att tingsrätten så snabbt kommer fram till att det inte är förtal. utan att behöva resonera kring saker som uppsåtet.

Friandet innebär dock att den principiellt intressanta frågan om Aftonbladets eventuella ansvar för Aagårds twittrande inte kommer att prövas. Twittrade han som privatperson eller som anställd på Aftonbladet – och vilket ansvar har i så fall tidningen?

Den frågan blir allt viktigare för medieföretagen. Publiken gör inte skillnad på huruvida en programledare eller krönikör uttrycker något på sin arbetsgivares mediala plattform eller på egna sociala medier-konton. Men gör lagen det? Sannolikt. Men det krävs en mer konkret nedsättande uppgift från någon twittrande journalist för att den saken ska kunna prövas.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Ironiskt nog har alla rasister lite del i detta också. De har ju sedan en tid ägnat så mycket energi åt att relativisera och trivialisera begreppets innebörd att man kan fråga sig hur kränkande och nedsättande det egentligen är längre. I mångas ögon skrev Aagård bara "din gamle Sverigevän" eller "din gamle invandringskritiker". Hur skulle det kunna vara förtal?

Kap Kennedy, 15:06, 20 april 2016. Anmäl

Frågorna public service-kommissionen inte svarar på

I dag presenterade Public Service-kommissionen, beställd av de stora kommersiella medieföretagen, sin slutrapport, på Mediedagarna i Göteborg. Huvudförslagen i rapporten presenterades redan i går på DN Debatt, men den som väntat sig mer detaljer kring de förslagna åtgärderna lär ha blivit besviken.

Underrubriken på rapporten är ”Från analog institution till digital funktion” och en av grundtankarna är att själva funktionen, dvs public service-innehållet, kan göras av fler – och att finansieringen av public service ska anpassas till det. I klartext: mindre pengar till SVT, SR och UR. Istället ska alla kunna ansöka om public service-medel, via två nya fonder: dels en nationell public service-fond, dels en nordisk mediefond.

Fonderna ska kunna finansiera eller delfinansiera tidsbegränsade projekt som inte kan komma till stånd på enbart kommersiell grund. Innehållet ska leva upp till public service.kriterierna om saklighet, allsidighet och opartiskhet – och ska tillgängliggöras öppet och utan extra kostnad. Hur dessa fonder ska fungera och hur besluten fattas går kommissionen dock inte in på. Den skriver bara ”utformningen av ett sådant verksamhetsstöd är inte enkelt och behöver utredas vidare”. Lite mer än den raden hade man nog kunnat begära.

Den andra stora frågan i rapporten handlar om vilken typ av innehåll public service-bolagen ska tillåtas göra. Kommissionens ordförande Gunnar Strömblad sade gång på gång från scenen att kommissionen inte vill begränsa public service eller komma med några förbud. I rapporten står att ”programbolagen bör avhålla sig från att producera program, tjänster och format som fristående medier redan tillhandahåller eller producerar, om inte programbolagen kan tillföra ett mervärde”. Men definitionen av vari mervärdet måste bestå saknas, både i rapporten och i resonemanget på scenen. Då kommissionen dessutom inte vill komma med några konkreta exempel på vad public service-bolagen ska upphöra med blir det, helt ärligt, väldigt svårt att förstå exakt vad kommissionen vill att bolagen ska sluta med.

Det är möjligt att svaren kommer i den fortsatta debatten. För i den 40-sidiga rapporten finns de inte.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Stabila siffror för public service i Förtroendebarometern

Andra mätningen på kort tid slår fast det många ifrågasatt den senaste tiden: förtroendet för public service är fortsatt stort. Och förändringarna för de olika medieföretagen är generellt sett ganska små.

Förtroendet för medierna har varit en ovanligt omdiskuterad fråga det senaste året, med återkommande påståenden om att medierna ”mörkar” viktiga uppgifter och att publiken därför inte längre litar på medierna.  Dessa uppfattningar har dock inte haft något stöd inom vare sig medieforskningen eller i några förtroendeundersökningar. När Ipsos på DNs uppdrag häromveckan redovisade en sådan framgick det dock att förtroendet för de stora medieföretagen, som public service och de stora morgontidningarna, är fortsatt starkt – till och med lite högre än i Medieakademins senaste förtroendebarometer. Däremot är förtroendet för en sajt som Avpixlat, som kallar sig ”alternativmedia”, snudd på obefintligt (vilket jag kommenterade här)

I dag redovisades Medieakademins förtroendebarometer för 2016, den tjugonde mätningen i ordningen, gjord av TNS Sifo. Bilden där är ungefär densamma som i Ipsos undersökning när det gäller medieförtroendet för public service och dagstidningarna: SR fortsätter att toppa på 70 % (mot 71 % i fjol)  och ligger tillsammans med Systembolaget i topp av alla garnskade företag och institutioner. SVT ligger på 66 % (mot 67 % i fjol). DN och lokaltidningarna noterar 46 %, mot 48 % i fjol.  Kvällstidningarna, som alltid legat lågt i Förtroendebarometern, fortsätter den utvecklingen: Aftonbladet minskar från 16 till 14 %, Expressen från 11 till 10 %.

För det samlade begreppet ”dagspressen” som samhällsinstitution har förtroendevärdet gått ner, från 27 till 24 procent, till samma nivå som noterades 2012. ”Radio/TV” har gått ner från 51 till 47 procent, men ligger fortsatt högt bland samhällsinstitutionerna, på fjärde plats.

En gradvis nedgång? Ja, för flera medier, sett i ett längre perspektiv – precis som för de flesta företag och samhällsinstitutioner. Ett ras? Inte på något sätt. Det stora ras som finns i årets mätning gäller de politiska partierna och de politiska institutionerna, inte för medierna.

 

 

 

http://www.dn.se/nyheter/sverige/hogt-betyg-till-mediers-trovardighet/

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Lång kravlista på nästa public service-utredare

I dag inleds Mediedagarna i Göteborg: konferensen som så gärna vill ses som platsen där mediernas framtid mejlas ut, men som varje mest år landar i hetsiga diskussioner mellan tidningsbranschen och public service.

Och mycket tyder  på att det blir så i år också, även om MEG16 får draghjälp av Grävseminariet som genomförs parallellt i morgon och där mycket fokus förstås lär bli på den nyinsatta punkten om hur det globala gigantgrävet Panama Papers gick till.

Bränsle till diskussionen om framtiden för public service i det sändningstillstånd som inleds 2020 gavs redan för några veckor sedan när medieutredaren Anette Novak något överraskande presenterade ett omfattande 56-sidigt  PM om 17 punkter som bör finnas med i direktiven till nästa parlamentariska utredning om public service (som lär tillsättas 2018). Pressen att utredaren skulle gå in i public service-frågorna i detalj har varit stark från de kommersiella medieföretagen,  som från start varit kritiska mot att Medieutredningen enbart skulle ”beakta” public service, medan de efterlyste mer konkreta förslag. Branschens irritation förstärktes av att rapporten från Myndigheten för Radio och TV om hur public service påverkar marknaden störande inte kom med det svar de ville ha – och kontrade därför med att tillsätta sin egen utredning, under namnet Public service-kommissionen.  Finansiärerna bakom är Bauer Media Group, Bonnier, Mittmedia, MTG, Schibsted och Tidningsutgivarna. I morgon ska deras förslag diskuteras på MEG och i dag presenterades de, i en artikel på DN Debatt, de stora dragen.

Och ingen lär ha satt frukostflingorna i halsen: det här var idel välbekanta förslag, som förekommit i de flesta debatter och remissvar från medieföretagens sida, men som de hittills aldrig lyckats vinna något gehör för hos de politiska beslutsfattarna (medeianalytikern Olle Lidbom kallade det på Twitter för ”uppstekt skåpmat”). Framför allt handlar det om att drastiskt definiera om begreppet public service: det är något alla medieföretag ska kunna göra – och pengarna till det ska fördelas via en ”nordisk mediefond”, för tidsbegränsande projekt. De kvarvarande, krympta public service-bolagen ska få ett kraftigt avsmalnat uppdrag och ”avhålla sig från sådant som fristående medier redan tillhandahåller” (en formulering där onekligen det mesta ryms). Utöver detta ska presstödet bytas ut mot ett stöd till lokala journalistik, förhandsprövningen för public service-bolagen skärpas och tv-licensen avskaffas, så att allt mediestöd hanteras via skattsedel och statsbudget.

I praktiken skulle detta innebära att public service som vi känner det försvinner. Men i dess ställe skulle det komma ett system som förefaller extremt svårhanterat. Hur kommissionen tänker sig att fördelningen av de olika fonderna ska gå till i praktiken får vi kanske se i morgondagens rapport, men det är lätt att föreställa sig de praktiska svårigheterna och lätt kaosartade konsekvenserna.

Kommissionen vill att deras ”förslag” ska beredas i utredningen inför sändningstillständet 2020, på samma sätt som Anette Novak vill med sitt PM. Kravlistan på utredaren är alltså redan lång, två år innan kulturdepartementet ska börja fila på direktiven.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Sociala jättarna största utmaningen för Aftonbladets nya publisher

Beskedet var väntat: Sofia Olsson-Olsén tar över som ny publisher för Aftonbladet och bryter linjen av enbart manliga chefredaktörer, som funnits de senaste 185 åren.

När det blev känt att Jan Helin tackat ja till uppdraget som programdirektör å Sveriges Television den 15 december fördelades hans arbetsuppgifter på två stolar: Sofia Olsson Olsén, som då var redaktionschef, klev in som tf chefredaktör, medan Schibsteds Sverigechef Raoul Grünthal blev tf vd. Nu samlas båda uppdragen: Sofia Olsson Olsén blir, precis som Helin varit, publisher, lika ansvarig för den kommersiella verksamheten som för den redaktionella.

Det är ett besked som knappast överraskar, även om Schibstedledningen säkert haft fler namn på bordet. Att lösa successionsordningen internt är en stark tradition inom koncernen: både Anders Gerdin och Jan Helin hade tidigare varit redaktionschef när de utsågs till chefredaktörer. En stor del av förklaringen till det ligger i företagskulturen: kvällstidningar som Aftonbladet har alltid byggt upp en närmast sektliknande sammanhållning, att det är de mot världen. Högste chefens ställning vilar mycket på att vara en integrerad del av det. Att komma utifrån och ta ett sådant uppdrag vore mycket svårare. Att rekrytera från Expressen hade, förstås, varit en ren omöjlighet. Och att peta Olsson-Olsén, när hon nu haft tf uppdraget i nästan fyra månader, hade setts som en tydlig misstroendeförklaring.

Sofia Olsson Olsén har inte gått den riktigt långa vägen på Aftonbladet, men hon har varit där tillräckligt länge, sedan 2007, och framför allt varit med under hela den enorma omställningsprocess som tidningen gått igenom, när den slutat vara just tidning och transformerats till ett helt digitalt medieföretag, med mer fokus på webb-tv än på papper. I den transformationen har hon haft en central roll, vilket är lika viktigt som att vara en välgrundad Aftonbladet-profil. Hon har också den bredd som är central för Aftonbladet, med en bakgrund som både nöjesredaktör och lokaltidningschef, men är framför allt en nyhetmänniska, som går igång på stora nyhetslägen.

På redaktionen är hon, av vad jag kan förstå, tämligen populär, men inte helt okontroversiell. Det stormade en del när Aftonbladet under hennes tf ledning toppade tidningsförstasidan med en så kallad native-artikel, presenterad i samarbete med företaget Compricer, som huvudnyhet, utan annonsmärkning. Då försvarade Sofia Olsson Olsén beslutet, men möttes av en hel del kritik, även internt.

Uppdraget som hon tar över är tufft, på många sätt. Aftonbladet har en särställning digitalt och när det gäller webb-tv, men det är en position som utmanas allt hårdare, framför allt från de sociala mediejättarna. Det är inte längre duellen mot Expressen som är den viktigaste, utan den mot Facebook och Google/Youtube. Livesända tv-klipp via Facebook Live och (snart) Youtube Connect slår direkt mot Aftonbladets nyhetsposition, inom allt från nyheter till nöje – och Aftonbladet har under Helins tid haft en lite kluven syn på hur de ska närvara på de sociala plattformarna, även om de till slut bestämde sig för att delta i Facebook-satsningen på Instant articles.

Ekonomiskt går tidningen fortsatt starkt, trots en kraftigt fallande pappersupplaga (-19% Q4 2015) och fallande annonsintäkter för papperstidningen (-19%). Förklaringen ligger i den urstarka digitala positionen: där ökade intäkterna Q4 med 19 %. Vinsten 2015 uppgick till 233 mkr, vilket nästan var i nivå med året före. Utmaningen framåt ligger framför allt i att kunna hålla nere kostnaderna, med allt starkare fokus på tv, och att kunna hantera den allt starkare trenden med ad blockers, vilket på sikt hotar annonsintäkterna.

 

 

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Unikt grävsamarbete bakom Panamadokumenten

Den enorma läckan om Panama Papers bevisar åtminstone en sak: vikten av grävande journalistik, som kan samarbeta över landsgränserna – och vikten av att redaktionerna har stor kompetens när det gäller databasjournalistik och digital presentation. Och det vi ser på många håll är imponerande bra gjort.

Läckan från advokatbyrån Mossack Fonseca påbörjades redan för två år sedan, då en visselblåsare tog kontakt med tyska myndigheter och – enligt uppgift mot ersättning – lämnade över information om ett par hundra bolag. Detta har lett till att myndigheterna inlett en granskning, bland annat av tyska banker.

Det var dock först för ett år sedan som den stora läckan kom, ursprungligen till tyska Süddeutsche Zeitung, som tidigare varit inblandad i flera rapporteringar baserat på stora läckor, som Offshore Leaks, Swiss Leaks och Lux Leaks. Tidningen berättar här hur processen gick till: för över ett år sedan kontaktade en anonym källa tidningen och skickade över krypterade dokument från  Mossack Fonseca. Källan krävde ingen ekonomisk ersättning och ställde inga andra krav, skriver SZ.

Från början var det bara en mindre mängd, men läckorna fortsatte i månader och uppgick till sist till 2,6 terabyte, eller 11,5 miljoner dokument, som berör 214 000 företag under 40 år. Det handlar om nära 5 miljoner mejl, mer än 2 miljoner pdfer, mer än 1 miljon bilder och mer än 3 miljoner databas-filer: den största som någonsin nått ett medieföretag. Som jämförelse kan sägas att Wikileaks Cablegate, som läckte kommunikation från olika ambassader världen över, uppgick till ungefär 1,7 gigabyte. Den här läckan är alltså 1500 gånger större. Jag arbetade själv med en mindre del av Cablegate-läckan och att se de här siffrorna är hisnande.

SZ insåg snabbt att de inte kunde hantera denna gigantiska mängd material själva. De vände sig till  International Consortium of Investigative Journalists, ICIJ, i Washington – ett internationellt nätverk med 190 grävande journalister som specialiserat sig på granskningar över landsgränser.

ICIJ lyckades samla ett internationellt team, som så småningom uppgick till 100 medieföretag i 80 länder, för att kunna dela upp arbetet med analysen av materialet, baserat på kopplingarna till olika länder. De genomförde arbetsmöten i Washington, München, Lillehammar och London för att strukturera och dela upp arbetet och göra materialet sökbart för alla deltagande journalister.

 

Att genomföra samarbete i den här omfattningen är självklart inte enkelt. Men det har blivit allt vanligare: sedan Wikileaks första gången började samarbeta med stora medieföretag, med krigsloggar från Irak 2010. Förklaringen är enkel: ingen enskild medieorganisation klarar av att hantera så här omfattande material – och genom att samarbeta står publicisterna starkare när motattackerna kommer från granskade och kritiserade aktörer. De organisationer som samordnar grävande journalistik, som ICIJ, har också blivit starkare och mer effektiva de senaste åren.

Det är ändå imponerande att ICIJ lyckats hålla ihop rapporteringen, till ett enskilt tillfälle och med en gemensam publiceringsplattform, som samlar granskningarna.

Genom att undvika att någon bryter mot de överenskomna tidsgränserna för rapporteringen har medieföretagen haft tid att göra en bättre presentation av materialet: mer transparent och tydligare redovisat. Det gör också att man i den här rapporteringen kan hitta en lång rad lysande visuella presentationer; praktexempel på hur man gör bra digital journalistik. Ett exempel av många; The Guardians sammanfattning av vad det hela handlar om.

Inga stora amerikanska medieföretag är, något överraskande,  med i den här rundan av granskningar. Det kan bero på vilken typ av aktörer som hittills kopplats till de olika brevlådeföretagen. Det lär fortsätta komma avslöjanden under hela våren och nu kommer ytterligare en mängd medieföretag, även DN, att kliva in i oika former av samarbeten och granskningar.

Intressant är att titta på vilken roll Wikileaks kommer att ha i detta. I natt publicerades en tweet där Wikileaks be sina följare rösta om huruvida Wikileaks borde offentliggöra alla 11,5 miljoner dokumenten, men ingen vet om de verkligen har tillgång till dem. Det förefaller, faktiskt, inte särskilt sannolikt.

Att SVT var enda svenska medieföretag som ingick i nätverket som fick tillgång till läckorna kan säkert förklaras med de goda personliga kontakterna flera av deras medarbetare har inom ICIJ och med kretsen kring Edward Snowden. Snowden kommer att delta på Grävseminariet i Göteborg i helgen, via länk, och lär där säkert ha en del att säga om det här avslöjandet. SVTs Uppdrag Granskning har aviserat att deras program på onsdag kommer att innehålla mer material om Nordea. Man kan möjligen undra varför SVT inte rensade tablån redan på söndagkvällen, när detta blev en världsnyhet: den fasta programplaneringen fick istället styra, även om Panama Papers självklart blev det dominerande innehållet.

Men mer lär komma. Redan i dag.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Förödande resultat för ”alternativa” sanningssägare

Det är lätt att tro att mediernas trovärdighet just nu vilar på en bräcklig grund, om man lyssnar på den debatt som spridit sig från nätets dunkel till de finare salongerna. Men det stämmer inte, visar den undersökning som Ipsos gjort om förtroende för medier.
En undersökning om att allmänheten har stort förtroende för public service och de stora dagstidningarna borde egentligen inte vara en nyhet. Men det är den, efter ett halvår där den ena debattören efter den andra påstått att medierna mörkar eller att ”folk” inte längre litar på medierna. När förre försvarsministern Anders Björck deltog i SVT Gomorron 15 januari svarade han på en rak fråga att man inte kan lita på medierna. I DN:s reportage om debattklimatet på Östermalm 20 mars hävdade förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth och hennes man Ulf Adelsohn att medierna medvetet förtiger fakta om invandringen. Och det finns många fler exempel.

Framför allt är dagens Ipsos-undersökning en väldigt dålig nyhet för de främlingsfientliga och antimuslimska sajter som kallar sig själva alternativmedier. Dock är det en nyhet som deras läsare inte lär få ta del av, eftersom själva grundidén på dessa sajter är att bara publicera sådant som kan förstärka deras världsbild.

Till denna världsbild hör en beskrivning av de stora medierna som brukar följa ungefär den här retoriska modellen: 1. ”Mainstream-media” förtiger viktiga uppgifter, utifrån en tydlig politisk agenda 2. Endast hos ”alternativa” medier kan man få den relevanta bilden av vad som sker 3. På grund av detta har medborgarna tappat förtroende för de traditionella medierna. Bilden förstärks i sajternas kommentarsfält, där det regelmässigt piskas upp hatiska och hotfulla stämningar mot medieföretag och enskilda journalister.

Men denna, allt vidare spridda bilden av ett krackelerat förtroende hos allmänheten är inte sann. Andelen svenskar som har stort eller ganska stort förtroende för SVT, Sveriges Radio och DN 2016 är i Ipsos mätning till och med högre än de siffror som redovisats de senaste åren i Medieakademins förtroendebarometer (genomförd av TNS Sifo), där de högst rankade medieföretagen anses mer tillförlitliga än några andra samhällsinstitutioner. Lika höga är siffrorna på frågan om medierna ger en sann bild av verkligheten.

Om det finns en stor folklig misstro med dessa medieföretag eller en uppfattning om ett medvetet mörkande är det omöjligt att hitta i denna mätning. Det finns de som är missnöjda och saknar förtroende, fler män än kvinnor, men det rör sig om enstaka procent. Och något negativt trendbrott går inte att urskilja

Däremot är resultatet förödande för de ”alternativmedier” som utmålar sig själva som skildrare av sanningen och som ofta hävdar att de axlat ett ansvar som traditionella medier abdikerat från.

Kännedomen om en sajt som Avpixlat är förhållandevis höga för en aktör utanför det traditionella medielandskapet. Däremot är förtroendet för det som skrivs där minimalt. Och det är tio gånger fler som anser att public service ger en sann bild av verkligheten än som anser att Avpixlat gör det. Det är värt att påminna om nästa gång någon i Twitterflödet eller på Facebook slår till med svepande påståenden om att ”ingen litar på medierna längre” eller att ”alla vet att medierna mörkar”.

Att sprida en bild av att man vet vad folk egentligen tycker, eller påstå att man talar för den tysta majoriteten, är själva grundbulten för de ”alternativa” sajterna. Men när det motsägs av fakta, såväl i form av medieforskning som av opinionsundersökningar blir det en retorik som påminner om den rättshaveristiska och konspiratoriska.

Undersökningen säger  inget om huruvida det finns brister i de stora mediernas rapportering. För det förekommer naturligtvis och orsaken kan vara allt från resursbrist och felaktiga prioriteringar till tveksamma bedömningar eller hänsynstaganden. Men allmänhetens stabila, starka förtroendesiffror signalerar att publiken förstår att mediernas ambition att rapportera det som är sant och relevant, med hänsynstagande till såväl tryckfrihetsförordning som en god pressetik, är hög.

Om förtroendet för stora medier skulle rasa vore det oerhört allvarligt för demokratin. De som felaktigt påstår att detta sker attackerar, medvetet, demokratin. Låt oss glädjas åt att den tysta majoriteten verkar genomskåda det.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Det här kommer man i alternativmedie- och nättrollkretsar att tolka enligt tvärtom-metoden: "Att gammelmedia publicerar undersökningar om sitt förtroende beror på att svenska folket inte har något förtroende för gammelmedia", etc. Allt som publiceras i vanliga tidningar och public service kan alltid liksom byggas om till bevis för att det egentligen är motsatsen som är sanning och verklighet.

Kap Kennedy, 08:34, 1 april 2016. Anmäl