…men vad händer om det inte går bra?

På Göteborgs-Postens sajt finns i dag en rad artiklar om rekonstruktionen av Stampen-bolagen. Flera av dem har rubriken eller temat: ”GP fortsätter som vanligt. Det kommer att gå bra”. Men…tänk om det inte går bra?  Det är dags att börja reflektera över vad en konkurs för Stampen-bolagen verkligen skulle innebära. 

 

I en av artiklarna på GP.se säger Johanna Öberg, vd för Stampen Local media, som ger ut Göteborgs-Posten och en rad lokaltidningar och som i går gick in i rekonstruktion, ”Jag vet av erfarenhet att det här är ett gäng medarbetare som kan lösa det omöjliga, det har vi redan visat. Nu är fokus på att arbeta vidare och fixa det här.”

Inget är mer naturligt än att visa hopp och handlingskraft i en svår situation – och självklart kommer det att krävas mycket för organisationen att kunna driva en verksamhet utan att sätta sig i en enda krona ny skuld. Men, det är också viktigt att erkänna att det i nuläget inte finns mycket som Stampens bolag kan göra för att påverka sin framtid.

Fakta är följande: Stampen-bolagen har 1 165 miljoner kronor i skulder de inte kan betala. I detta ingår lån med väldigt höga räntesatser. Enligt en artikel i GT hade SLM  i slutet av mars bara 600 000 kronor kvar i eget kapital, varför rekonstruktionen var det enda alternativet, frånsett att direkt begära sig i konkurs.

I en rekonstruktion är det första steget att få borgenärerna, som har krav på Stampen, att gå med på en ackordsuppgörelse. Det första steget i det är ett borgenärsmöte i tingsrätten, där det ska presenteras en rekonstruktionsplan med förslag på hur bolagets ställning ska kunna förbättras. För att en rekonstruktion ska bli möjlig måste borgenärerna totalt sett få minst 25 % av skulden betald. I Stampens fall innebär det 291 miljoner.

Detta är pengar bolaget inte är i närheten av att ha i dag. En del kan gå att hämta in via försäljningar, t ex av bolag som OTW och Stampen Modern Woman Media, men i nuvarande läge lär en sådan försäljning långt ifrån ge vad som krävs. Då återstår möjligheten att erbjuda aktiekapital, dvs delägande i Stampen-gruppen. Men dels är det tveksamt om borgenärerna är intresserade av det, dels försvårar det möjligheten att få in nya ägare, med det friska kapital som krävs.

Johanna Öberg säger i GP-artikeln positivt att ”Nu väntar den finansiella turn-arounden”. Så kan man säga. Men i klartext är det något annat: en kvalificerad majoriotet (75%) av borgenärerna måste rösta för att de inte ska få tillbaka pengarna Stampen är skyldigt dem. Vilket alltså kan bli upp till 874 miljoner kronor.

För att detta ska hända krävs det att relationen mellan bolaget är borgenärerna är god och förtroendefull. De måste tro på att Stampen kan komma tillbaka och att de på sikt kan bygga upp en ny lönsam relation. Huruvida det förtroendet finns är omöjligt att säga, men åtminstone mellan bankerna och Stampen verkar relationen snarare vara ytterst ansträngd.

Därför måste man våga tala om risken för att det hela istället slutar i konkurs för de 16 bolagen. Då följer en likvidation och försäljning av delarna i bolaget. Frågan är bara vilket värde dessa delar har. Ett gäng lokaltidningar, någon? Ett tryckeri och distributionsbolag för papperstidningar? Konkursförvaltaren kommer inte att ha en lätt uppgift.

En konkurs vore självklart katastrofal. För de 3 000 anställda, för borgenärerna, som inte lär få tillbaka mycket av sina pengar, för hela mediebranschen, för tidningarnas två miljoner läsare, för familjen Hjörne och ytterst för demokratin.

Men: det är en katastrof som kan inträffa.

Och även om advokat Christian Andersch lyckas med att få till en ackordsuppgörelse väntar ju det svåra jobbet med att få till en ny affärsplan, med nya ägare och nytt kapital, för att kunna bygga för framtiden. Detblir en fruktansvärt krävande resa.

Vi kommer att lyckas, skriver huvudägaren Peter Hjörne i GP i dag. Det måste han skriva. Men det är lika mycket en besvärjelse som en profetia. För ingen kan i nuläget säga hur det kommer att gå.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Nu bestämmer advokaten över Stampen-bolagen

Snabbversionen av hur Stampens huvudägare och koncernchef förklarar att de begärt bolagen i rekonstruktion låter nästan som en sång av Grotesco: Det är bankernas fel. Den något längre versionen: det är bankerna, Skatteverket och tidigare ledningars fel. Men egentligen tycker de att krisen var omöjlig att förutse.

Det är inte längre koncernchef, ägare, styrelse eller redaktionsledningar som fattar de viktiga besluten för mediekoncernen Stampens framtid. Istället är det en saklig och lågmäld expert på obeståndsjuridik, advokat Christian Andersch, delägare på Rosengrens Advokatbyrå i Göteborg, som från och med nu bestämmer. Han ska se till att alla inköp som görs i de berörda bolagen ska betalas kontant. Bolag som är under rekonstruktion får inte ta på sig några nya skulder, inte ens i form av inköp en frilansmedarbetare mot faktura.

Han ska också se till att Stampen gör upp med sina fordringsägare i en ackordlösning, hitta nya ägare som kan tillföra nytt kapital samt se till att nödvändiga kostnadsbesparingar i verksamheten ska vara genomförda. Allt i en snabbspolad process som har som mål att vara klar redan i september. Och på sjunde dagen ska han vila.

Andersch presenterade sitt uppdrag på den direktsända presskonferensen i dag, några timmar efter det omskakande besked om att Stampen Media Group ansökt om rekonstruktion för 16 av sina bolag.

Hans genomgång var knastertorrt tydlig och brutal. Det här är en av de största rekonstruktionerna någonsin i Sverige – och tidsschemat är extremt pressat. Stampen har under lång tid försökt få till en ny ägarstruktur, men misslyckats med det. Nu måste det komma in nya ägare, beredda att skjuta till nya pengar, annars tornar konkursens moln upp sig över Västsverige.

På pluskontot finns två saker, konstaterar Andersch: en i grunden sund affärsverksamhet och en påbörjad rationalisering med kostnadsbesparingar. Men, tillägger han, vanligtvis krävs det mer kostnadsbespariongar – och att fordringsägarna går med på ett ackord.

I det här fallet gäller det framför allt två grupper av fordringsägare. Dels Skatteverket, som kräver att 380 miljoner som de återbetalat i moms från tryckeriverksamheten ska utbetalas till tryckerikunderna (förtydligat), dels ett konsortium av banker (Handelsbanken, SEB och Nordea), som Stampen har skulder på 493 miljoner till.  ”Det är mycket som ska betalas på samma gång”, säger koncernchefen Martin Alsander (rättat) lakoniskt i en kommentar till Resumé i dag – trots att han i december, när domen om tryckerimomsen föll, hävdade att Stampen ”tagit höjd” för den utbetalningen.

I Resumé-intervjun säger han, vilket kan bli ett klassiskt citat, att ”jag förstår bankerna som lånat ut pengar till oss och att de vill ha tillbaka dem”, men mellan raderna och från framträdandet på presskonferens anar man en stor besvikelse och bitterhet över att bankerna – och även Skatteverket – nu sätter ner foten. Detta trots att de onekligen haft ett stort tålamod med koncernen och gett den en lång rad chanser att få ordning på ekonomin och ägarstrukturen.

Huvudägaren Peter Hjörne inledde presskonferensen med ett annat citat som riskerar bli klassiskt: ”Med facit i hand kan man säga att vår strategi inte fungerade”. Men det vore inte Peter Hjörne om han inte lagt till ”hela vägen i varje fall”. Någonstans lever ändå hoppet om att någon ska erkänna att de beslut han och dåvarande koncernchefen Tomas Brunegård fattade med början i 1,8 miljarders-köpet av Centertidningar, var en del i en korrekt strategi.

Två andra saker var särskilt intressanta på presskonferensen:

* Peter Hjörne hävdade att allt gick bra fram till 2012, men att utvecklingen för tidningsbranschen då försämrades på ett sätt som ”få kunnat förutse”. Om han syftade på att upplagor och annonsintäkter för papperstidningarna då började rasa på allvar var det väl snarare en utveckling som alla analytiker förutspådde, knappast en blixt från klar himmel.

* Martin Alsander hävdade att verksamheten på Stampens tidningar pågår med ”business as usual” och att inga sparpaket finns planerade. Det är ett mycket märkligt påstående i ett läge där business verkligen inte är vanlig, när alla beslut nu fattas av en advokat, expert på obeståndsjuridik, snarare än av redaktörer och direktörer.  Om rekonstruktören kräver kostnadsbesparingar blir det besparingar. Rätten att fatta egna beslut är förverkad för lång tid framåt.

Stampens problem är inte verksamheten, utan de stora skulderna, sade Martin Alsander. Det är sant. Men nu har de blivit verksamhetens problem. Och konsekvenserna av det går ännu inte att förutse.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Stampen: Nu slåss tidningsjätten för sin överlevnad

Under ett par år har mediekoncern Stampen omgetts av rykten om en förestående konkurs. Det dagens ansökan om rekonstruktion visar är att en sådan varit betydligt närmare än bolaget velat erkänna. Nu väntar en dramatisk period där det fortfarande inte finns  något givet svar på om verksamheten går att rädda.

 

Pressmeddelandet som berättar om att en ansökan om rekonstruktion i dag lämnas in för 16 olika bolag, bland dem Stampen, AB, tryckeriverksamheten i V-TAB, distributionsverksamheten VTD, Stampen Local Media,  samt Modern Women Media vill ge tre tydliga budskap:

* Det är fel begångna av tidigare företagsledningar som försatt Stampen i denna krissituation

* Verksamheten i dag utvecklas i rätt riktning

* Läsare, prenumeranter, annonsörer och kunder kommer inte att påverkas av rekonstruktionen

Den första punkten är sann i sak, men det fråntar inte den nuvarande ledningen deras ansvar. Den andra stämmer någorlunda, men är till stor del en lek med siffror (vilket varit Stampen-koncernens specialitet genom åren). Den tredje är naturligtvis rent önsketänkande: självklart påverkas alla berörda av en såpass dramatisk händelse som en omfattande bolagsrekonstruktion.

Hur allvarligt är det då med en bolagsrekonstruktion? Det enkla svaret är ”Mycket”. Dels för att det är en väldigt ovanlig åtgärd på mediemarknaden – i Sverige får vi gå tillbaka till A-pressen på 90-talet för att hitta ett liknande exempel – dels för att Stampens ledning själva så kraftfullt avvisat alla spekulationer om att en sådan var på gång, dels för att det är en process som normalt tar väldigt lång tid att komma ur. Om det ens är möjligt.

Det man närmast kan jämföra med i branschen är i slutet av 2008 och början av 2009, efter finanskraschen, då ett antal amerikanska tidningskoncerner begärde konkursskydd enligt Chapter 11, som är den amerikanska modellen för bolagsrekonstruktion. Bland dem fanns Chicago Tribune, som i det läget hade 13 miljarder dollar i skulder och en snabbt dalande intäktskurva. För dem tog det fyra år att komma ur konkursen och ha rekonstruktionen på plats, med en ny ägarstruktur och en genomgripande utförsäljning av tillgångar. I Sverige är tidsgränsen 12 månader.

Vad det handlar om är att skydda sig mot en direkt konkurs – och uppenbart är att det är vad som hade väntat om inte den här åtgärden vidtagits. Men under den tid rekonstruktionen pågår är handlingsutrymmet för koncernen naturligtvis hårt begränsat, vilket närmast är en mardröm för varje aktör på den snabbt föränderliga mediemarknaden. Det är också skälet till att Stampen inte velat ta ordet rekonstruktion i sin mun. Så sent som i december, efter HD-domen som klargjorde att tryckerier, däribland Stampen-ägda V-TAB måste betala tillbaka hundratals miljoner i inbetald moms till sina kunder sade Stampens koncernchef Martin Alsander i en intervju i Resumé att det ”absolut inte” kunde bli tal om rekonstruktion. Nu har verkligheten  – och bankernas krav – hunnit ikapp.

Vad är då orsakerna bakom detta? Den främsta är naturligtvis historisk, där har Stampenledningen rätt i sitt pressmeddelande. Den expansionsiver som bolagets tidigare ledning, med huvudägaren Peter Hjörne och dåvarande koncernchefen Tomas Brunegård i spetsen, visade i mitten av 00-talet har blivit ett kostsamt ok att bära. Det köptes bolag till svindlande summor, såväl dagstidningar och tryckeriverksamheter som digitala spjutspetssatsningar, i en hybrisliknande ambition att bli landets ledande koncern såväl lokalt som digitalt. Detta möjliggjordes via hög belåning och ett kreativt utnyttjande av balansräkningen, där koncernens goodwill-värde blåstes upp till orimliga nivåer. Köpfesten fortsatte så sent som 2012, då produktionsbolaget OTW köptes för ca 200 miljoner.

Den nuvarande styrelsen och ledningen har  haft en tung uppgift att städa upp efter detta och att undvika att den höga skuldsättningen skulle leda till konkurs. Bankerna har  satt koncernen under hård press att återbetala närmare en miljard i lån och skriva ner goodwill-värdet. Handelsbanken har de senaste åren pressat Stampen att skriva ner goodwill på 1,4 miljarder kronor och återbetala närmare en miljard i lån.  En stor del av detta har koncernen lyckats med, genom hårda kostnadsbesparingar och utförsäljning av en lång rad tillgångar: bland annat ägarposten i lokaltidnings- och tryckerijätten Promedia, de lokala Mitt i-tidningarna, kundtidningsföretaget Appelberg, digitalbyråerna Mobiento och Adeprimo samt ägarposten i TT och de egna fastigheterna.

Detta har lett till att Stampens resultat förbättrades markant från 2014 till 2015. Resultatet efter finansiella poster vände från en förlust på en halv miljard till en vinst på 72 miljoner. Martin Alsander sade då att han var ”nöjd och stolt”, med det resultatet. Dock var det framför allt reavinster från en del försäljningar som förbättrade resultatet (uppskattningsvis med runt 250 miljoner), liksom det faktum att bolaget 2015 inte skrev ner sin goodwill över huvud taget. Framtiden såg knappast stabil ut, särskilt som alla vet att goodwillposten, som fortfarande är stor, behöver skrivas ner i framtiden.

 

Men allt går inte att lasta på tidigare ledningar. Beredskapen för tryckerimoms-domen förefaller ha varit otillräcklig, trots att det handlade om momsbelopp på runt 700 miljoner som var omstridda.  Och framför allt gick ledningen på en stor nit när de i fjol försökte få in nya ägare. De gick ut med hög ambition om att få in nya finansiärer och att det var nödvändigt för att rädda verksamheten på lång sikt. Bland annat gjordes bolaget om till att bli ett publik bolag, vilket krävts för att öka insynen. Men finansieringsförsöken stupade på mållinjen: de stora aktörerna var inte intresserade om familjen Hjörne inte var beredda att släppa till mer av de viktiga preferensaktierna, som kontrollerar makten i bolaget.

Därför sitter Stampen nu i en ekonomisk rävsax. Det är sant att delar av verksamheten utvecklats positivt, men skuld- och balansräkningsfällan kvarstår – och det är svårt att hitta köpare till de bolag man kan tänka sig att sälja ut, till det pris Stampen behöver ta ut. Dessutom skadar det naturligtvis bolaget på lång sikt att behöva sälja ut de delar som har störst lönsamhetspotential. Man riskerar att både göra dåliga affärer (som i Promedia-fallet) och sitta kvar med Svarte Petter, i form av papperstidningar och tryckerier med osäkra framtidsutsikter.

Vad finns då kvar att sälja i en rekonstruktion? Inte så mycket, räknat till de summor som behövs. OTW och Stampen Modern Woman media (med bl a Familjeliv, Bröllopstorget och Rodeo) ligger väl närmast till hands.  Men det lär knappast lösa koncernens långsiktiga problem.

Och vad blir effekten för det som de flesta förknippar med Stampen: Göteborgs-Posten och de kvarvarande lokaltidningarna? Att ingen skulle påverkas är förstås orimligt. Snarare handlar det om fortsatta nedskärningar, i bemanning, produktion och periodicitet. Vilket inte är en lätt uppgift i ett läge där alla tidningsföretag också måste expandera digitalt, i utveckling av nya tjänster och system, för att ha en chans att klara den digitala omställningen.

Exakt vad konsekvenserna blir kanske ägaren Peter Hjörne och koncernchefen Martin Alsander kan svara på vid presskonferensen som aviseras i dag klockan 13. Om de bara vidhåller att detta är ett sätt att stärka ekonomin på sikt och att ingen kommer att märka av det lär de få stora problem med trovärdigheten. I själva verket handlar det om enorma insatser för det offentliga samtalet och den lokala journalistiken när en tidningsjätte slåss för sin överlevnad. Och klockan tickar. De lär få frågan om de kan garantera att tidningarna överlever. De kommer inte att kunna ha något bra svar.

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 5

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

I dag kan alla börja utforska databerget från Panama

I dag får allmänheten tillgång till den gigantiska databasen över alla bolag som finns med i Panamaläckan. I en kanske alltför snabbt framtagen bok ges en  inblick i brevlådeföretagens och den nya grävjournalistikens värld.  

Skärmavbild 2016-05-09 kl. 07.33.05

Några timmar efter avslöjandena om dokumenten inifrån den ­panamanska advokatbyrån Mossack­ Fonseca publicerade Wiki­leaks på sitt Twitterkonto en omröstning: ”Bör vi släppa alla elva miljonerna Panamadokument så att alla kan söka igenom dem, som våra tidigare publiceringar?”
Omröstningen drog 92 986 röster. 95 procent av dem röstade ja: gör dokumenten sökbara. Men det hela var en lätt genomskådbar bluff. Wikileaks hade inte dokumenten och var inte involverade i vare sig läckan eller den efterföljande hanteringen. Det var bara ett sätt av en marginaliserad organisation att försöka bada i glansen från rampljuset i vad som visat sig vara världens största läcka: 2,6 terabyte dokument, eller cirka 1 500 gånger mer än i Wikileaks Cablegate 2010, i vad som då kallades ett ”9/11 för den internationella diplomatin”.
Omfattningen av Panamaläckan är fortfarande den mest hisnande delen av den här historien. Antalet läckta dokumentsidor motsvarar nära 40 000 normaltjocka böcker. Som jämförelse kan nämnas att allt material från Washington Posts ­Watergateavslöjande som finns i arkiven ryms i ett 80-tal flytt­kartonger. Panamaläckan, eller Projekt Prometheus som det hette internt i en ”Star trek”-nördig referens, är mer än något annat ett databerg. Massivt och svårgenomträngligt.
I dag öppnas dock möjligheten för allmänheten att ta sig an detta berg på egen hand, när databasen med läckta dokument görs tillgänglig. Inte allt: databasen är både förädlad med mer information, till exempel om alla de företagskopplingar som fanns med i den stora Offshore Leaks 2013, och rensad från känslig information, som kontonummer, lösenord och persondata. Det som återstår är en sökbar bas som visar hur hundra­tusentals bolag varit inblandade i brevlådeföretag i syfte att undvika att betala skatt – och med MossFon, som advokatbyrån i Panama snabbt kom att kallas internt av journalisterna, som minsta gemensamma nämnare.
Releasen hanteras av International Consortium of Investigative Journalists, ICIJ, i Washington – ett internationellt nätverk med 190 grävande journalister som specialiserat sig på granskningar över landsgränser. Det var hit tyska Süddeutsche Zeitung vände sig efter några månaders arbete med Panamaläckan, när de insåg dess enorma omfattning och förgreningar – och då hade de ändå bara hunnit få några få procent av alla dokumenten. ICIJs chef, Gerard Ryle, flög över till München i mars 2015 för att träffa Bastian Obermayer, som var den som först kontaktades av Panama­läckan som fortfarande bara är känd som John Doe, och hans grävkollega Frederik Obermaier. Eller ”bröderna Obermay/ier”, som de kallas på redaktionen.
Ryle, som själv har stor erfarenhet av att hantera stora läckor om offshorebolag och brevlådeföretag insåg snabbt omfattningen av materialet. När han för några minuter lämnades ensam vid datorn gjorde han det alla andra kommer att göra i dag: sökte på några bekanta namn. Han fick träff. Och övertygades då också om kvaliteten. Det här var sprängstoff, med förgreningar till rader av statschefer, politiker, pampar och stjärnor.
Historien återberättas i boken ”Panama papers.Die Geschichte einer weltweiten Enthüllung” av Bastian Obermayer & Frederik Obermaier (Kiepenhauer & Witsch). Den gavs ut redan första veckan efter det världsomspännande avslöjandet i mars. Boken berättar, i stort sett kronologiskt, historien om kontakterna med läckan och det mer än årslånga arbetet med att gå igenom arbetet och förbereda publiceringen, med hjälp av kolleger i ett 80-tal länder.

Det är en berättelse som till stor del handlar om teknik, sekretess och redaktionell kompetens: om sökteknik, avancerad mjukvara, ”säkra” datorer, krypteringsnycklar och 60 tecken långa lösenord. När SZ-reportrarna åker till första ICIJ-mötet i Washington är de livrädda för att gripas och pressas att avslöja lösenord, vilket journalisten Glenn Greenwalds partner David Miranda drabbades av i arbetet med Snowdenläckan.
Den rädslan är, dessvärre, motiverad. De redaktioner som hanterar stora läckor löper stora risker och måste lägga enorma resurser på att skydda sig. Det är en del av den moderna journalistiken. Till den hör också behovet av att lägga upp en genomtänkt plan för lanseringen. Bok- och filmrättigheter håller på att bli lika stora självklarheter vid ett stort scoop som nyheten i sig.
Det har sina fördelar och nack­delar. För den som just nu vill ha alla detaljer om hur Panamaavslöjandet växte fram är detta fascinerande läsning – i kombination med det uttalande som läckan ”John Doe” lät offentliggöra via Süddeutsche Zeitung i fredags, där hen bland annat avslöjade att flera medieföretag – och även Wikileaks – kontaktats om Panama-materialet, utan att agera.

Men: för den som vill ha sammanhanget kring genomslaget av själva nyheten, och reaktionerna på den, är den uppenbart alltför framstressad och tar slut före sista varvet. När den svenska versionen kommer i höst lär det krävas en mycket omfattande epilog för att sammanfatta effekterna av av­slöjandet. Annars är detta som att läsa Watergateavslöjandet utan att få veta hur det gick för Richard Nixon.

 

Mer läsning: Süddeutsche Zeitungs specialsajt om Panama Papers.

Mer läsning: Unikt grävsamarbete bakom Panamadokumenten

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!