Frågan som demokratiministern måste börja fundera på

Vad händer med demokratin om fler lokaltidningar läggs ner eller går i konkurs? Och vad kan mediepolitiken göra åt det? 

UPPDATERAD

Om tre och en halv månad ska statliga Medieutredningen presentera sina förslag på ”nya mediepolitiska verktyg”. Det är slutpunkten på 19 månaders arbete.

Ingen avundas utredaren Anette Novak som ska möta stora förväntningar, med begränsade medel till sitt förfogande. Det hela blir också bara svårare i och med att utvecklingen just nu är så turbulent på det områden som kanske är viktigast ur ett politiskt och demokratiskt perspektiv: den lokala journalistiken.

Vi vet ju inte hur läget ser ut när utredningen presenterar sina förslag. Men vi vet att det kan vänta radikala omstöpningar av den lokala tidningsmarknaden redan innan den ska vara färdigskriven.

En sådan gäller Stampen-koncernen. Där vet vi ännu inte om det blir en lyckad rekonstruktion eller om det blir konkurs i något eller flera av de 14 berörda bolagen. Ett ackordsförslag finns framme från 1 juli, som ger dem med mindre belopp full betalning och de stora borgenärerna 25 % av summan. Om förslaget accepteras av minst 75 % av de kvarvarande borgenärerna undviks konkursen för tillfället, men det måste fortfarande till nya ägare och friskt kapital för att klara en fungerande affärsplan på sikt.

Parallellt pågår en rekonstruktion i ett mindre lokalt tidningsbolag i regionen: William Michelsen Boktryckeri, som äger Alingsås Tidning, Härryda Posten, Lerums Tidning och Partille Tidning.

En annan omstöpning gäller Mittmedia och deras 28 tidningar, efter veckans överraskande besked om chefs- och strategibyte. I dag gav nye vd:n Per Bowallius sin första längre intervju, i Sveriges Radios Medierna. Han var fortsatt förtegen om innehållet i den nya strategin – den ska presenteras under hösten – men var tydlig på en punkt: det kommer att bli färre journalister.

Mittmedia meddelade så sent som i mars att koncernen, som en följd av de fallande annonsintäkterna,  ska spara 133 miljoner och minska bemanningen med 90 redaktionella tjänster., framför allt inom Promedia-tidningarna. Efter det kommer det att finnas 550 journalister i koncernen. Det Bowallius nu pratar om är alltså efter att den nedbemanningen genomförts. Han ger inga siffror men är tydlig med inriktningen: ”Vi kommer att krympa bemanningen. Vi kommer att bli färre. Vi kommer att behöva automatisera vissa flöden”.

Detta är förstås dystra besked för de som eventuellt hoppas att koncernens signaler om ett ”ökat fokus på den lokala kärnaffären” också skulle medföra fler lokala journalister. Beskeden om fortsatt personalminskning signalerar snarare att det blir tvärtom. Kanske inte i alla de 63 kommuner som koncernens tidningar finns i, men i flera av dem.

Exakt vad som kommer att hända för förstås för tidigt att säga. Men för Anette Novak och hennes medarbetare i Medieutredningen är utvecklingen i hela lokaltidningsbranschen en avgörande fråga. Vad händer om ett antal tidningar går i konkurs? Om fler kommuner blir av med distribution och redaktionell närvaro? Vad, om något, kan mediepolitiken göra åt det?

I utredningens delbetänkande ”Medieborgarna & Medierna” ägnas en del utrymme åt att spekulera över dagspressens utveckling. I ett diagram skissas två tänkbara scenarier om tidningarnas tryckta upplaga: en där upplagefallet fortsätter i samma takt som de senaste åren och en där fallet sker i en accelererande takt. Men inget scenario finns för en mer traumatisk utveckling: om flera titlar helt enkelt skulle försvinna, redan 2016 eller 2017.

Det kanske är dags att börja skissa på det. För det kan gå fort nu.

 

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Roboten gör journalistiken smartare

”Med eller mot robotar?” ”Tar robotarna över politik och media?” ”Så klarar vi en robotrevolution”. Det är bara några av rubrikerna till de många seminarier under Almedalsveckan som handlar om artificiell intelligens och robotar (jag deltar själv i ett av dem i dag). Men rubrikerna är representativa: de lockar alla med en debatt som är konfrontativ och mestadels dystopisk.
Debatten om AI och robotar domineras ofta av det anslaget. För ett år sedan skapade Stephen Hawking, Elon Musk, Steve Wozniak och många andra rubriker när de i ett öppet brev hävdade att ”artificiell intelligens är farligare än kärnvapen”. Och när John Brockman förra hösten samlade en antologi om ”What to think about machines that think” fanns det så många olika starka röster och åsikter att skribentlistan rymde mer än 150 namn.
I ljuset av detta är det väldigt befriande att läsa Kevin Kellys nya bok ”The Inevitable – Understanding the 12 Technological forces that will shape pour future” (Viking).
Kelly, som i många år var redaktör för tidskriften The Wired, framstår allt mer som en av de mest sansade, erfarna rösterna i teknikdebatten, inte minst när det gäller robotar och AI. Han är varken utopiker eller dystopiker. Han har varit runt kvarteret några gånger när det gäller ny, hajpad teknologi och konsekvent lyckas hålla en balans mellan teknologins möjligheter och nödvändigheten av en ansvarstagande utveckling, såväl ur ett moraliskt som integritetsmässigt perspektiv. Han är på många sätt den ultimate Silicon Valley-analytikern: hälften hippie, hälften hackare – och med mer än 30 års erfarenhet av virtuell utveckling. He drank all the Kool-Aid, men behöll fattningen. (Läs bra intervjuer med Kelly i The Guardian och Newsweek).
Han presenterade delar av teserna i sin nya bok på digitalfestivalen SXSW i Austin i mars och konstaterade redan där att ingen kan undgå kraften i AI-utvecklingen. Det handlar inte om de mer spektakulära teorierna om en singulär superintelligens, utan snarare om teknik och processer som stegvis gör ”dumma saker lite smartare”. Kelly pratar om en ”syntetisk smartness”, som i första hand kommer att driva fram helt nya tjänster och funktioner. ”Nästa 10 000 betydelsefulla start-ups kommer alla att bestå av någon form av idé som kombineras med AI”, sade Kelly från scenben i Austin. Och i boken påminner han om att två av de största AI-bolagen som vi använder dagligen är Facebook och Google.
AI är en av de ”oundvikligheter” han lyfter fram sin bok: metatrender som kommer att fortsätta prägla utvecklingen i minst tre decennier. Det är trender som vi kan påverka till delar, i hur vi använder dem ansvarsfullt, men som vi inte kan stoppa, inte minst därför att de påverkar och förstärker varandra. Kelly beskriver trenderna i presens particip, just för att betona att de är pågående: Screening. Acessing. Sharing. Filtering. Och så vidare.
Kelly skildrar dem som en teknikoptimistisk humanist, även om han också konstaterar att den mest effektiva artificiella intelligensen kommer att centreras till några få ”nätoligarker”, i det kommersiella AI-molnet. Han lär oss att ändå inte frukta förändringen, utan att utnyttja den.
Mitt favoritexempel i bokens avsnitt om robotar och Ai handlar om schack. Genomslaget för schackdatorer, som funnits i många decennier, men som blev hett stoff med 90-talets Deep Blue och dess efterföljare, har inte ”skadat” det mänskliga schackspelandet. Tvärtom. Intresset för schack ökar – och kvaliteten på spelet förbättras, just därför att maskinerna och människorna lär av varandra. Norske stormästaren Magnus Carlsen är bara ett exempel på spelare som tränat med AI och vunnit på det. Och som Kelly konstaterar: ”Vi får inte arbeta mot robotarna, utan med dem. Den som arbetar med dem kommer att belönas i framtiden. Om AI kan hjälpa människor bli bättre schackspelare är det logiskt att det också kan hjälpa oss bli bättre piloter, läkare, domare och lärare”. För att inte tala om journalister och politiker.

När det gäller journalistik och robotar hamnar diskussionen nästan alltid i en rätt enfaldig, teknikfientlig retorik om hot mot jobb eller utarmning av kvalitet. Det är precis tvärtom. Rätt använt kan robotar och AI hjälpa oss att bli bättre på att samla in, analysera och nå ut till publiken med det som är mest relevant för dem. Det handlar inte om att ”ta journalisters jobb”, utan om att ta fram och presentera innehåll som är intressant för enskilda individer – och att  skaffa ett bättre u7nderlag för att göra mer kvalificerad journalistik på. Vi kan utnyttja offentliga APIer och databaser för att få in och förädla data som aldrig skulle gå att sammanställa manuellt. Det utvecklar journalistiken och ger den  större värde, inte tvärtom.

Den renodlat robotskrivna journalistiken är en mindre del i detta. Det görs experiment, av t ex AP (via Automated Insights) om lokal baseball och av Mittmedia, Hallpressen m fl om fotboll mm på lägre  nivåer. Det kommer att utvecklas fler och kommer att kunna användas på fler områden. Men alla som vet något om hur man konstruerar en robottext vet att det finns väldigt stora begränsningar.

Intressantare ur ett journalistiskt perspektiv är det Journalism++ gör med Marple: ett sätt att generera journalistik ur statistik. Och förstås explosionen av chatbots: det finns mer än 11 000 nu på Facebook Messenger, läs om några intressanta exempel här.

Robotarna är inget hot, de är journalistikens vänner, eftersom de gör oss smartare och ger oss bättre förutsättningar att ägna oss åt det som är viktigt på riktigt. Om vi lär oss av dem. Med, inte mot.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Mittmedias bomb ökar oron i tidnings-Sverige

Få förutsåg den bomb som skulle släppas i medie-Sverige mitt under Almedalsveckan: lokaltidningskoncernen Mittmedia byter ut sin högsta ledning och styr av allt att döma mot en annorlunda strategi. Exakt vad det innebär kan ingen säga än, men för branschen och för läsarna av 28 lokaltidningar är det ett besked av nästan samma dignitet som beskedet om rekonstruktionen av Stampen för halvannan månad sedan.

UPPDATERAD

De båda tidningskoncernerna är ju också en del av samma historia. De köpte tillsammans Centertidningar för 1,8 miljarder 2005. Då ville de jobba ihop: de bildade koncernen mktmedia och skulle bli den stora aktören i Sverige på den lokala tidningsmarknaden. Så småningom gnisslade samarbetet: det blev två helt olika tidningsgrupper och Stampen tvingades av finansiella skäl retirera västerut.

Mittmedia har dock fortsatt på en expansiv väg, i synnerhet efter rekryteringen av Thomas Peterssohn som vd för fem år sedan. Han kom då från TT och tillsammans med sin styrelseordförande Lars Leijonborg och den nyrekryterade redaktionella chefen Anna-Karin Lith lade de upp en djärv plan. Den handlade om nedskärningar och sparpaket sida vid sida med enfortsatt expansion ägarmässigt – Mittmedia har sedan dess bl a blivit ensamägare av NA och Promedia-tidningarna. Men framför allt om att skapa en digital affärsmodell som skulle bära koncernen i en tid (under 2020-talet), då papperstidningen med Peterssohns ord lär vara marginaliserad.

Lars Leijonborg slutade som ordförande i december och ersattes av gamle Kinnevik- och Tv4-chefen Jan Friedman: en mycket mer medieerfaren, men erkänt hårdnypad chef, som direkt konstaterade att det nya uppdraget var ”ett av de svåraste uppdragen i medie-Sverige”.

Det tolkades av många som att det snart skulle hända saker inom koncernen. Mittmedia hade visserligen haft en imponerande utveckling på många områden: andelen digitala annonsintäkter 2015 var exempelvis 17,5 procent, vilket är skyhögt över de flesta andra lokala tidningar i Sverige. Koncernen hade också varit offfensiv och nyskapande  när det gäller redaktionell digital utveckling, med egna publiceringssystem, satsningar på robotjournalistik och annat. Samtidigt har tidningen tappat mycket i print, med kraftiga annonsnedgångar de senaste åren: betydligt värre än i Promedia-koncernen.

Resultatet  totalt sett landade för 2015 på en förlust på 21 miljoner. Detta i kombination med en fortsatt hög goodwill i balansräkningen ger bilden av en rätt svajig koncern, som dessutom blir allt svårare att styra i takt med att antalet titlar bara ökat. Mittmedia riskerar också att förlora ett antal miljoner i Stamnpens rekonstruktion, vilket knappast gör läget bättre.

Beslutet om att byta chefer och anta en ny strategi togs enligt uppgift i lördags vid ett möte på Arlanda. Resultatet kommunicerades i dag, dagen innan  Mittmedia ska hålla ett seminarium för lokala kunder i Almedalen där bl a Anna-Karin Lith skulle tala på temat ”Vad betyder lokaltidningarnas kris och omställning för dig?.

Beskedet innebär alltså att Thomas Peterssohn och AnnaKarin Lith lämnar ledningen för Mittmedia. Per Bowallius, tidigare vd för Promedia. tar över som vd och Anders Ingvarsson, i dag chefredaktör på Örnsköldsviks Allehanda blir tf redaktionell chef. Den reviderade strategin handlar om att ”öka bolagets fokus på den lokala kärnaffären utan att för den skull ge upp det framåtriktade digitala utvecklingsarbetet.”

Att döma av Anna-Karin Liths kommentarer är det ingen frivillig skilsmässa, Hon säger till Medievärlden: ”Jag förespråkar en försiktig nedmontering av papperstidningen och en försiktig frekvensnedgång samt en fortsatt digital utveeckling där vi precis har börjat få utväxling på det arbete vi har lagt ner. Men den nya styrelsen har en annan strategi och den kan jag inte stå bakom”.

Exakt vad den nya strategin består i är inte glasklart.  Men vad som händer med Mittmedia är, förstås oerhört, viktigt för hela medie-Sverige. Det handlar om 28 lokaltidningar, med en samlad upplaga på 198 000. Det är också tidningar som redan drabbats av hårda besparingar: senast i mars tog styrelsen beslutet att spara 133 miljoner under 2017-2018, vilket innebär 90 tjänster.

Därför är det viktigt att Jan Friedman snabbt är tydlig med vilket vägval styrelsen gjort – och hur det skiljer sig från det styrelseledamoten Leijonborg tidigare drivit och ansvarat för som ordförande.

Friedmans kommentarer i samband med chefsskiftet sänder ut en del signaler, men lämnar lite för mycket över till oss kremlologer att gissa om. Han beskriver den digitala transformationen de senaste åren som utveckling av ”en rad digitala spetstjänster” och säger att det arbetet, ”givetvis kommer att fortgå. Men beskedet att man ska öka bolagets fokus på den lokala kärnaffären kan tolkas som att man i första hand vill prishöja – och spara – sig till en rimlig lönsamhet. Möjligen i kombination med en satsning på gratistidningar, vilket Per Bowallius tidigare talat sig varm för, för att skapa en starkare räckviddsaffär.

I ett internt mejl från Per Bowallius, som Journalisten återger, är det tydligt att det nu blir ett betydligt starkare printfokus. Bowallius skriver: ” Vi måste inse att vi av rena överlevnadsskäl tvingas bli mer realistiska i förväntningarna på vad den digitala affären kan ge oss hitom den överskådliga horisonten. Här har jag hela tiden haft en försiktig hållning som var och är baserad på fakta”

Det kan beskrivas som  två tydliga steg bak, efter de senaste årens snabba steg framåt med siktet att skapa en bärkraftig digital affär , där hälften av intäkterna ska vara digitala 2020. Det strider också mot Friedmans tidigare uttalande om att den digitala transformationen fortsatt är huvudspåret.

Rätt eller fel är omöjligt att avgöra. Men risken finns ju att det som räddas på kort sikt samtidigt försämras möjligheterna till en verklig digital transformation på längre sikt.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Är inte detta en fullständigt naturlig utveckling i en bransch som inte lyckats hantera utvecklingen utan stretat emot i tron att journalister ska ledas av journalister (och inte av folk som kan ekonomi). Detta är en knepig avvägning med tanke på den roll som journalistíken de facto ska ha i samhället, men där man kanske inte alltid prioriterat rätt, utan givit "fel" kompetenser "fel" uppdrag. (Sverige har västvärldens lägst utbildade journalister. Kompetens räknas. Motsatsen skapar detta. Alf

Alf Lindqvist, 23:37, 5 juli 2016. Anmäl