Krisen för Stampen är långtifrån över

Det låter kanske som en god nyhet: att mediekoncernen Stampen ansökt om att avsluta den rekonstruktion som pågått sedan slutet av maj. Men i själva verket är det en nödvändig formalitet – och krisen i koncernen är förstås långt ifrån över.

En rekonstruktion handlar i grunden bara om en enda sak: att låta någon annan betala. Stampens mål var att bli av med 75 % av sina skulder på totalt 2,7  miljarder (frånsett de 392 miljonerna till bankerna, som är prioriterade), för att få ordning på den svårt sargade balansräkningen och ta sig ur den skuldfälla, med ett berg av kortfristiga skulder, som bolaget försatt sig på genom dyra förvärv, stora ägarutdelningar och en finansieringsstrategi som antingen kan beskrivas som naiv eller dumdristig.

Detta lyckades man med: i början av oktober stod det klart att tingsrätterna godkände alla ackordsuppgörelser. Därmed har leverantörer, Skatteverket och tidigare anställda fått betala ett högt pris för Stampens överlevnad. Även andra medieföretag fick ta en del av notan: Mittmedia tvingades efterskänka nästan 7 miljoner, Eskilstuna-Kuriren drygt 5.

Priset för Stampen av att hamna i rekonstruktionen var dock också högt. Dels har allt ljus hamnat på exakt hur stor den ekonomiska förstörelsen varit, vilket förstås raderat de sista resterna av förtroende för den tidigare ledningen och ägarna i mångas ögon. Dels har bolaget hamnat i en ekonomisk tvångströja: under en rekonstruktion förlorar man ju möjligheten att ta nya lån eller handla på kredit. Allt måste betalas kontant.

Att ta sig ur rekonstruktionen snabbt har därför varit ett viktigt mål för Stampens ledning. Först nu finns det möjlighet att förhandla om bankskulderna, på 400 miljoner kronor: bolaget måste få till en uppgörelse med längre avbetalningstid och lägre ränta, för att klara den akuta likviditetskrisen – och för att kunna få till den nyemission, med nya ägare, som man talat om sedan slutet av september.

Men det är bekymmersamt för bolaget att det fortfarande inte kunnat ge någon information om de nya ägarna. Det uppges att det finns en avsiktsförklaring med ett lokalt konsortium om ny finansiering. Det var i sig en nödvändighet för att ackordet skulle kunna genomföras: utan en försäkran om att det är på gång skulle tingsrätterna inte godkänt ackordsuppgörelsen, utan då hade det blivit konkurs.

Nu fick borgenärerna dock en försäkran om att det är på väg friska pengar in i bolaget. Klockan  har också börjat ticka: Stampen har bara fyra månader på sig, varav tre återstår, för att lösa de 25 % av skulderna man är förbunden att betala. Detta är dock pengar som bolaget inte har – och det finns knappt några fler tillgångar att realisera för att få ihop dem.

Så varför dröjer nyemissionen? En teori är att de nya ägarna vägrar gå in med medel innan ett nytt bankavtal är på plats. Om bankkonsortiet kräver snabb återbetalning, samtidigt som borgenärerna ska ha sina 25 %, försvinner de nya pengarna – uppskattningsvis 800 miljoner – redan i början av 2017.

En annan teori är att maktfrågan fortfarande inte är löst. Ett krav från de nya ägarna lär vara att familjen Hjörne måste bort som huvudägare: något som Peter Hjörne starkt lär motsätta sig.

I dagens besked från Stampen uppges att ”samtalen fortsätter”  kring den avsiktsförklaring som en grupp investerare skrev på i september. Det är en oroväckande luddig formulering. Det låter inte direkt som att avtal är nära att undertecknas. Om det inte sker inom kort finns ingen återvändo: då blir det konkurs.

Så: rekonstruktionsoperationen har lyckats. Men patienten svävar fortfarande mellan liv och död.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Ett exempel på att SD tycker att lögnen är viktigare än sanningen

Man skulle kunna skratta åt det. Om det inte låg ett så stort allvar i botten. Sverigedemokraten Anna Hagwalls faktaresistenta attack mot det svenska medielandskapet är nu en fråga som ska behandlas i Sveriges riksdag.

Anna Hagwall är inte vilket internettroll som helst. Hon är riksdagsledamot för Sverigedemokraterna för Västerbottens län och har tidigare varit partiets andre vice ordförande. Hon kom in i riksdagen efter järnrörsskandalen som tvingade Erik Almqvist att lämna politiken och är förmodligen mest känd för sitt uppmärksammade uttalande för ett par år sedan om det var upp till kvinnor att lämna sina män om de blev slagna. I dag är hon partiets representant i skatteutskottet och suppleant i näringsutskottet. Hon är en central makthavare i riksdagen, i ett av landets största partier.

Det är därför man inte bara kan skratta åt den motion, med nummer 2016/17:693, som lämnades in till riksdagen i fredags. Rubriken är ”Sprid ägandet i medierna”

Motionen, som är mycket kort, ställer tre krav:

1. Att medieägandet bör fördelas på fler oberoende företag och personer

2. Att presstödet bör slopas

3. Att SVT ska börja koda sina sändningar

Detta kan låta harmlöst. Frågan om medieägande var en stor socialdemokratisk stridsfråga för 15-20 år sedan, med Marita Ulvskog som den stora härföraren. Presstödet är det få, utom kanske bidragsentreprenören Johan Ehrenberg, som älskar: det lär dessutom revideras kraftfullt i samband med att regeringens medieutredare Anette Novak snart lämnar över sina förslag – och förslaget om kodning av SVT, så att bara den som aktivt vill betala för public service-innehållet ska kunna ta del av det, är i och för sig extremt tillspetsat, men ändå en plausibel åsikt av en person som uppenbart inte hade tänkt sig vara en av de som betalar.

Problemet uppstår när Hagwall ska börja förhålla sig till fakta. För det är henne övermäktigt.

Till att börja med skriver hon att ”Hela åttio procent av medierna ägs och kontrolleras av en och samma ägare”. Vem denna ägare är framgår inte av motionen, men alla som kan det allra minsta om mediemarknaden vet att det är ett vansinnigt påstående. I rapporten ”Den svenska mediemarknaden 2016″, av medieforskaren Jonas Ohlsson vid Nordicom, konstaterar han att den svenska mediebranschen är allt utom koncentrerad till en aktör: ”En granskning av de största aktörerna på medieområdet visar dock att det rör sig om en relativt brokig skara, både vad gäller ursprung och ägarförhållanden. Här finns såväl företag ägda av gamla och väl etablerade mediesläkter som nystartade uppstickare och inhemska och utländska börsjättar. Till de allra största medieägarna hör också den förvaltningsstiftelse som äger public serviceföretagen Sveriges Radio, Sveriges Television (SVT) och Sveriges Utbildningsradio (UR). Inom dagspressen ägs flera av de dominerande tidningskoncernerna av ideella tidningsstiftelser.”

Även på dagspressmarknaden konstaterar Ohlsson att den största ägarens andel har minskat, till 25 procent. För att komma upp till Hagwalls 80 procent måste man slå ihop de 8 största ägarna – och det bara på tidningsmarknaden. Pratar man, som Hagwall, om medier i stort blir resonemanget ännu mer bisarrt. Då pratar vi ju också om Google, Facebook och andra aktörer, som i dag dominerar medierna ur ett annonsperspektiv.

Men sådana här fakta bekymrar inte ledamoten i skatteutskottet. Det märks när hon får bre ut sig om sina tankar i en intervju i Aftonbladet. I ett mejl till tidningen skriver hon varför hon vill att presstödet bör avskaffas: ”Låt de små Bonnierska tidningarna i landsorten gå under”. Några små Bonniertidningar finns dock inte sedan många år: de enda koncernen ger ut är  DN, Expressen,  Dagens Industri och Sydsvenskan/HD och ingen av dessa är presstödsberoende. Men Hagwall har en egen teori om att ”de flesta små tidningar kontrolleras direkt eller indirekt av Bonnier”, att de har blivit ”språkrör” för Bonnier  – och att de därför inte bör få något presstöd.

De tidningar hon talar om, som är de största presstödsmottagarna utanför storstäderna, är exempelvis Arbetarbladet, Dala-Demokraten, Dagen, Dagens ETC, NSD, Länstidningen Östersund, Skånska Dagbladet, Värmlanda Folkblad, Västerbottens Folkblad och Länstidningen Södertälje. Och jag har mycket svårt att tänka mig att någon av dessa tidningar skulle gå med på den beskrivningen.

Hagwall nöjer sig dock inte med den dikeskörningen. Hon ger sig också in på ett resonemang om ägarnas etnicitet, vilket kopplar till en klassiskt, antisemitisk tradition om den ”judiska mediemakten”. Hon säger, till Aftonbladet:  ”Ingen familj, etnisk grupp eller företag skall tillåtas kontrollera direkt/indirekt mer än fem procent av media.”

Därmed vill Hagwall förbjuda en lång rad företag från att finnas i Sverige. Bland dem: Schibsted, Bonnier, SVT, SR, Kinnevik, Stampen, Mittmedia, Facebok och Google. Vad som blir kvar? Inte mycket.

Att Sverigedemokraterna inte är några vänner av de traditionella medierna är väl känt. Riksdagsledamoten Kent Ekeroth, har ju tidigare sagt, på Twitter, att partiet ska ”stoppa medierna, i sinom tid.”

Men att Sveriges riksdag ska behöva lägga tid på ett vilt fabulerande av en gravt okunnig ledamot är oroande för den demokratiska processen. Det visar på ett förakt för allt som är sant och viktigt.

Det talas ofta om att vi är på väg in i, eller redan kraschlandat i ett, ”post truth society”. Motionen från SDs Anna Hagwall är ett sorgligt exempel på det. Om partiet inte tar avstånd från den visar de att de tycker att lögnen är viktigare än sanningen. Men det kanske inte förvånar någon.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!