Fem år har det dröjt: nu får den sänkta momsen inte försenas mer

En mediepolitisk åtgärd! Det var inte en dag för tidigt. Dessutom är det en åtgärd som är en väldigt bra nyhet för de hårt prövade lokaltidningarna.

Ursäkta den raljerande tonen i ingressen, men när det gäller svensk mediepolitik är varje nytt beslut ett kors i taket. Under Lena Adelsohns åtta år som kulturminister togs  inga beslut alls av betydelse för möjligheten att bedriva och nå ut med kvalitetsjournalistik och under Alice Bah Kuhnkes två år har det bara talats om detstora behovet av åtgärder, men vi har ännu inte sett några. Den medieutredning som Bah Kuhnke beställde av Anette Novak blev som bekant ett stort fiasko: den resulterade bara i fler utredningar och ett illa underbyggt förslag om mediestöd, som inte kommer att bli verklighet förrän tidigast 2020 och då sannolikt i en helt annan form än vad utredaren föreslog.

Samtidigt har de två mediepolitiska åtgärder som funnits på spelplanen länge bara skvalpat vidare utan att något hänt. Reklamskatten för dagstidningar, som riksdagen beslöt avskaffa redan 2002, har levt kvar år efter år. Vid årsskiftet gjordes en liten sänkning av den, men de snabbt fallande reklamintäkterna för tryckta tidningar har gjort att allt färre företag når upp till den tröskelnivå där skatten slår in. Krisen har helt enkelt gjort att politikernas beslut blivit verkningslöst – men till ett högt pris under de år som gått.

Även beslutet om att sänka digitalmomsen till samma nivå som de tryckta tidningarna och böckerna har satts i väntkuren. Där har det nu gått fem år sedan riksdagen tog ställning för att nivån på momsen för tryckta och digitala medier ska vara densamma, utan att något har hänt.

För varje år som gått har konsumtionen av tidningar och böcker blivit allt mer digital, men företagen bakom har straffats av regeringen, med en fyra gånger så hög skattesats.

Det orimliga i detta har varit uppenbart för alla. Regeringen har väntat och väntat på EU, men har nu, till slut, tagit ställning: så snart det är möjligt ska den lägga fram förslag om ”en sänkning av momsen för digitala publikationer som är journalistiska eller litterära produkter (digitala tidningar och tidskrifter, tidningssajter och e-böcker) från 25 till 6 procent”, enligt kvällens besked på DN Debatt.

Det är ett efterlängtat och viktigt besked för tidningsföretag, bokförlag, tidskriftsföretag och renodlat digitala satsningar. Framför allt för dagstidningsföretagen har situationen varit orimlig. Pappersintäkterna rasar för varje år, i synnerhet på annonssidan: under 2016 tappade de svenska dagstidningarna ungefär 350 mkr i annonsintäkter, även om man räknar in tillskottet på den digitala sidan. Det blir alltmer uppenbart att det inte är annonsintäkterna som kommer att bära tidningarna i framtiden. Samtidigt gör i princip alla dagstidningsföretag ambitiösa satsningar på att etablera digitala prenumerationsmodeller, men tvingas då avstå en fjärdedel av intäkterna i moms. Detta på en marknad där det redan är svårt att ta ut ett prenumerationspris som täcker kostnaderna för journalistiken.

Eftersom mer än hälften av Sveriges dagstidningar gick med förlust 2015 (och det lär inte se bättre ut när siffrorna för 2016 redovisas) brinner det i knutarna. Därför är det viktigt att regeringen lever upp till sitt eget ord om ”så snart det är möjligt”. Annars kan det vara för sent.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Trumps ”alternativa fakta” lägger grunden för ”Den stora lögnen”

Krig är Fred. Frihet är Slaveri. Okunnighet är Styrka. Lögner är Alternativa fakta. Och glesa publikled under en presidentinstallation är Den mest sedda installationen någonsin.

Det är ofrånkomligt att citera och travestera George Orwells nyspråk i romanen ”1984” när man ska beskriva den senaste utvecklingen i den nytillträdda Trump-administrationen, med flagranta faktafel och arroganta förnekanden av dessa, i form av aggressiva attacker på alla som inte rapporterar på ett sätt som gör den nye presidenten och hans stab nöjd.

Det finns fler Orwell-citat som flyger förbi i tankarna just nu. Ett är hans analys av det politiska språket i den klassiska essän ”Why I write”: ”Det politiska språket är konstruerat för att få lögner att låta rimliga och mord respektabelt – och för att ge ett intryck av soliditet till det som egentligen bara är luft”.

Ingen som följt presidentvalskampanjen kan egentligen bli förvånad över Trump-administrationens attacker mot medierna i helgen: de följer det narrativ den byggt upp och eskalerat under hösten och förstärktes när presidenten vid sitt besök på CIA sade att han har ett ”pågående krig med medierna” och att ”journalister är bland de mest ohederliga varelserna på jordens yta” . Men det fanns ändå vissa signaler om att den skulle visa viss respekt för hur presidentmakten måste utövas. Pressekreteraren Sean Spicer sade i en intervju med politikveteranen David Axelrod för tre veckor sedan att ”om du förlorar  pressens förtroende har du inget kvar”. Sedan hann han inte ens hålla sin första presskonferens innan det förtroendet var förlorat. Eller som Washington Posts skickliga medieskribent Margaret Sullivan uttryckte saken i sin krönika i går: ”Spicers uttalanden måste ses för vad de är: ett griftetal vid begravningen för journalistikens tillgång till makthavarna”.

Spicers krigsförklaring mot (den korrekta) medierapporteringen var illa nog. Men när Kellyanne Conway, presidentens särskilda rådgivare, i gårdagens Meet the Press, skulle försvara honom blev det ännu värre. Hon hävdade att Spicer presenterade ”alternative facts”, ett begrepp som snabbt blev viralt och stenhårt kritiserat. Programledaren på Meet the Press, Chuck Todd, reagerade blixtsnabbt på Conways uttalande och replikerade vasst att ”Alternativa fakta är inte fakta: de är lögner”.

Skärmavbild 2017-01-23 kl. 10.12.51

 

Ett Internet-meme växte snabbt under kvällen, där Spicer står framför ett sjunkande Titanic och säger att ”Vi hade rekordmånga passagerare och alla hade oerhört trevligt, i motsats till vad liberala medier rapporterar”. Det är ju frestande att skämta om detta, men man får inte för en sekund blunda för det oerhörda allvaret i vad Spicer, Conway, stabschefen Stephen Bannon och president Trump själv nu gör, i form av både ordval och hantering av olika medier, där de som ”ifrågasätter” brännmärks, även när de har rätt i sak, och de som ”hyllar” får positiv särbehandling.

Om vi tyckte att det var illa nog med begreppet ”truthiness”, som Stephen Colbert skickligt lanserade i The Colbert Report för några år sedan, innebär ”alternativa fakta” ytterligare ett steg bort från den faktabaserade verkligheten och ännu en tjurrusning in i det faktaresistenta offentliga samtalet.

Syftet med nyspråket i Orwells roman är att medborgarna inte ska kunna tänka kritiskt, eftersom det inte är möjligt i språket. I Trumpadministrationens fall handlar det om precis samma sak. Vi har ett ord för det: propaganda. Vi vet också vilka som ägnar sig åt propaganda: diktaturer. Att USA:s högsta ledning inte ser allvaret i detta är lika obegripligt som skrämmande.

Självklart har det ingen betydelse hur många som verkligen var på plats vid president Trumps installation. Det kan finnas många förklaringar till låga publiksiffror; väder, säkerhetsåtgärder, rädsla för kravaller med mera. Ingen bryr sig på riktigt om detta, om det inte hade varit för Trumps försäkran inför fredagen att det skulle bli rekordsiffror och påståendena efteråt om att det var den mest sedda installationen någonsin i världen.

Man kan tycka att det är en liten lögn. Men det sätt Vita Huset och Trump agerar på lägger ju grunden även för större lögner. Kanske rentav för den största av dem alla, som beskrivs i Adolf Hitlers ”Min kamp”: en lögn som är så kolossal att utsikterna ökar för att den faktiskt ska bli trodd.

Journalistveteranen Dan Rather kommenterade helgen på sin Facebook-sida, i ett inlägg som fått stor spridning. Hans ord är värda att ta med sig:

”The press has never seen anything like this before. The public has never seen anything like this before. And the political leaders of both parties have never seen anything like this before.

What can we do? We can all step up and say simply and without equivocation. ”A lie, is a lie, is a lie!” And if someone won’t say it, those of us who know that there is such a thing as the truth must do whatever is in our power to diminish the liar’s malignant reach into our society.

There is one group of people who can do a lot – very quickly. And that is Republicans in Congress. Without their support, Donald Trump’s presidency will falter. So here is what I think everyone in the press must do. If you are interviewing a Paul Ryan, a Mitch McConnell, or any other GOP elected official, the first question must be ”what will you do to combat the lying from the White House?” If they dodge and weave, keep with the follow ups. And if they refuse to give a satisfactory answer, end the interview.

Facts and the truth are not partisan. They are the bedrock of our democracy. And you are either with them, with us, with our Constitution, our history, and the future of our nation, or you are against it. Everyone must answer that question.”

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 10

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

In a time of universal deceit, telling the truth is a revolutionary act, skrev George Orwell. Detta uttalande kan användas både av Trump-lägret och av den "objektiva liberala pressen". Alltså, Trump anser att han har sanningen på sin sida när han försöker övertyga en korrupt och partisk presskår, medan journalisterna tycker de sitter på sanningen när de avslöjar den "falska" Trump-politiken. Men båda har fel. Det handlar inte om vad som är sant och vad som är falskt. Det handlar om propaganda!

Micke Ahlvin, 11:54, 23 januari 2017. Anmäl

Domen borde bli avskräckande för faktaresistenta ”debattörer”

Ulf Karlsson kom lindrigt undan. Ekonomiskt blir han inte så hårt drabbad som han kunde ha blivit av den fällande domen för grovt förtal av Zlatan Ibrahimovic. Men principiellt är domen oerhört viktig. Den kan få en stor avskräckande effekt på den grasserande epidemin av faktaresistens och fejknyheter i dagens offentliga samtal.

”Jag tror att Zlatan var dopad”, sade friidrottsledaren Ulf Karlsson efter en träff med Värmlands idrottshistoriska sällskap. Men det får man väl inte säga i det här landet?

Så skrev jag i ett blogginlägg inför förtalsrättegången i Värmlands tingsrätt i december. I dag kom svaret: Nej, man får inte det. Man får faktiskt inte ens säga det som Karlsson sade i den där paneldebatten: ”Hela Juventus klubblag dömdes dopade från 1994-1998, det skedde systematiskt. Man kan också säga så här att Zlatan  gick upp 10 kg muskler på ett år i Juventus. Det var ju rätt så snabbt. på ett år gjorde han det. På ett år. Det är rätt bra jobbat med skivstången”.

Enligt Värmlands tingsrätt innebar det att Karlsson pekade ut Zlatan som ”brottslig eller klandervärd, på ett sätt som är ägnat att utsätta honom för andras missaktning”, vilket är definitionen av förtal. Det hela bedöms som ett grovt förtalsbrott, eftersom ”de idrottsliga och ekonomiska konsekvenserna för Zlatan av ett sådant utpekade bedöms som att de var ägnade att medföra allvarlig skada”.

 

Ulf Karlsson sade i rätten att det aldrig var hans avsikt att peka ut någon, att det är en principsak att inte peka ut någon när det inte finns bevis och att det ”absolut inte varit hans avsikt att insinuera att Zlatan var dopad”.

Det är ett försvar som ekar tomt av hyckleri, i synnerhet när man vet att Karlsson efteråt på en direkt fråga från en journalist på NWT svarade att han var ”övertygad” om att Zlatan var dopad.

Rätten har dock inte tagit hänsyn till det som Karlsson sade till journalisten. Den delen av åtalet ogillas, eftersom man har rätt att lämna uppgifter till en journalist. Om det han sade till NWT skulle prövas skulle det behöva göras i en separat tryckfrihetsrättegång, mot tidningens ansvarige utgivare.

Men det som Karlsson sade från scenen var illa nog, konstaterar rätten:  ”Ulf Karlsson har lång och gedigen erfarenhet som ledare inom idrottsrörelsen och han har själv uppgett att han redan när han gjorde uttalandet förstod att det skulle ”ta hus i helvete”. Han måste därför ha insett att uppgiften har varit ägnad att utsätta Zlatan Ibrahimovic för andras missaktning och han har därmed haft uppsåt till ett förtalsbrott. Det har inte varit försvarligt av Ulf Karlsson att lämna uppgiften. Att utpeka en elitidrottsman som dopad är en allvarlig anklagelse särskilt om den, såsom i detta fall, lämnas av en idrottsledare med stor kunskap beträffande frågor gällande doping. I målet har redogjorts för den omfattande spridning som påståendet om att Zlatan Ibrahimovic har varit dopad under sin tid i Juventus FC medfört.”

I klartext: tingsrätten totalsågar Karlssons bortförklaringar. Den klargör att man får stå för vad man menar, även om ens påståenden lindas in i insinuationer”.

Det är en förödande förlust för friidrottsledaren Karlsson, men faktiskt en viktigt seger för viktiga principer i rättssamhället. Det man påstår om andra ska vara sant (eller åtminstone bygga på skälig grund för att anta att det är sant) och försvarligt, när det riskerar att orsaka skada. Annars får man faktiskt inte påstå det.

I en kommentar på aftonbladet.se under liverapporteringen från rättegången kommenterade en läsare att han int ekunde förstå hur Karlsson skulle kunna dömas: ”Man kan väl inte dömas för en åsikt?”. Men det kan man, när man agerar som Karlsson gjort och trott så mycket på sin åsikt att man likställt det med fakta – och gått ut med det på ett sätt som kan orsaka stor skada för den utpekade.

Det är beskedet alla debattörer och kommentatorer på sociala medier måste ta med sig. Yttrandefriheten är en grundlagsskyddad rättighet, en av de mest fundamentala vi har. Men den är en frihet med ett ansvar, en skyldighet att inte förtala andra. Det tycks ha glömts bort av alltför många.

Som jag skrev i inlägget i december: ”Vi lever i en tid där såväl internettroll som presidentkandidater tycker att det är okej att häva ur sig vad som helst och få det att framstå som en sanning. Det är faktaresistensen och post-sanningens tid, där det man vill uppnå är det enda viktiga, inte vad påståendet bygger på. Just därför är dagens förtalsrättegång i Värmlands tingsrätt så viktig.”

Ulf Karlsson har nu fått inse det. Han kommer dock undan lindrigt ekonomiskt, frånsett dagsböter och kostnaderna för hans egen advokat. Rätten anser nämligen att han vann en halv seger, i och med att det som sades till journalisten efter debatten inte ska vägas in, vulket innebär att respektive part får ta sina egna advokatkostnader. Och då hamnar det mest på Zlatan.

Men priset Karlsson betalar i form av trovärdighet är ändå högt. Hade han friats hade priset för debattklimatet dock nog blivit ännu högre.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!