Medieägare som beter sig som Mats Qviberg är ovärdiga sitt uppdrag

Ett par veckor efter att Mats Qviberg och Custos köpt tidningsbolaget Metro ställde jag frågan om Mediesverige i Qviberg fått sin egen Donald Trump. De senaste dagarnas utveckling har tydligt visat att vi är på väg i den riktningen – och för varje nytt utspel från Qvibergs sida blir saken bara värre. 

Donald Trump har en väldigt binär syn på journalistik. Rapportering som är kritisk och därmed potentiellt negativ för honom är dålig journalistik, medan rapportering som hyllar honom är god journalistik. Därför hävdar att han i princip att all journalistik är ”fake news”, med undantag för vissa shower på Fox News och extremsajter som Breitbart.

Trump stannar dock inte där. Han går också till motattack: skäller ut reportrar, stänger av dem från pressträffar och uppviglar på möten sina anhängare mot reportrarna med tal om ”folkets fiender”. Den som rapporterar kritiskt eller negativt ska veta att det har ett pris: att man hamnar i strålkastarljuset. Syftet är uppenbart: att skrämma till tystnad, att uppmuntra till en mer ”återhållsam”rapportering, eftersom priset riskerar att bli alltför högt.

Som affärsman har Mats Qviberg i många år blivit känd för att ringa och skälla ut reportrar och deras chefer. Jag har själv många gånger varit i den mottagande änden av sådana samtal. Sällan handlar det om fakta, åtminstone inte om relevanta sådana, oftare om missnöje med en bild som han själv uppfattar som negativ

Sådana reaktioner är en sak, de är relativt lätta att skaka av sig. Det som blivit annorlunda den senaste tiden är att Mats Qviberg nu själv är medieägare Då måste han inte bara granskas som affärsman, utan också som en del av ett publicistiskt sammanhang, eftersom själva grundbulten i all publicistik handlar om att respektera journalistiska arbetsmetoder, kritisk granskning och självständiga publiceringar.

Vi var ganska många som hyste en visst tveksamhet till hur Qviberg skulle klara den uppgiften. Jag skrev ett par krönikor i DN, vår kunniga ekonomikrönikör Birgitta Forsberg uttryckte osäkerhet till hur två excentriska män som Qviberg och hans styrelseordförande Christian Ager-Hanssen skulle klara av uppgiften, medieekonomen Stefan Melesko förstod inte hur Qviberg tänkte och SvD:s kunniga mediekrönikör Malin Ekman skrev i ett par artiklar att ”intentionerna med Qvibergs köp oroar”. I Ekmans senaste krönika skrev hon att Qvibergs Metro-rekryteringar, bl a av förre HQ-VD:n Mikael König, borde diskuteras mer.

Qviberg och hans nya Metroledning har reagerat på alla de här artiklarna: med upprörda mejl, krav på repliker, ilskna tweets med mera. Men starkast reagerade de på Ekmans senaste text: den ledde till en replik i SvD, där Ager-Hanssen hävade att Ekman och SvD ”driver en kampanj mot Qviberg”. Det var en osammanhängande och vilt sparkande artikel som försökte leda i bevis att Ekman var jävig eftersom hon en gång skrivit om Carolina Neuraths bok om HQ-härvan och att det därmed var del av en ”häxjakt”. Igenkänningen med Trumps retorik var total: det handlar inte om saklighet, utan om att försöka skapa en illusion av att journalisterna är del av en större kampanj och att bedriva rena trakasserikampanjer mot de mest misshagliga journalisterna.

SvD:s chefredaktör Fredric Karén svarade på det enda sätt man kan göra: med att välkomna Ager-Hanssen till medievärlden, där man får utstå kritiska granskningar. Därmed kunde saken varit avslutad, med inga andra konsekvenser än att Ager-Hanssen demonstrerat sin okunnighet om hur journalistik fungerar.

I dagens avsnitt av Sveriges Radios mediegranskande program Medierna framkom dock nya uppgifter, som gör det hela mycket allvarligare. Där spelades det upp och refererades inspelade samtal från Qviberg till Ekman i veckan. Samtalen är beklämmande att lyssna på. Qviberg lyfter fram ovidkommande faktamissar och hävdar att även en ”aphjärna” hade kunnat få det rätt och övergår sedan till att hävda att om Ekman granskar honom ska han minsann granska henne. ”Det är inget hot, det är ett löfte”. Medierna, som hade en inbokad intervju med Qviberg, berättade att de hade tillgång till samtalen. Då ställde han in intervjun.

Agerandet överraskar. dessvärre inte. Det är i linje med hur Qviberg brukar göra. Han vill skrämma till tystnad. Han vill att de reportrar som ställt kritiska frågor och skrivit kritiska kommenterar ska sluta med det, eftersom kostnaden är alltför hög.

Så gör kanske en finansman. Men så kan inte en medieägare eller någon som på något sätt förknippas med publicistisk verksamhet göra.

Efter den inställda intervjun har inte Qviberg kommenterat på något sätt. Mer än med en bild på sitt Twitterkonto: ”Arguing with a woman is like getting arrested. Everything you say can and will be used against you. ”.Om det var ännu ett skämt, som han hävdade att det var när han twittrade om att ”rensa ut stalinister” på Metro, var det osedvanligt plumpt, även för att vara av honom.

Det viktiga nu är bara en sak: att granskningen av medieägaren Qviberg fortsätter. I SvD och i många andra medier. För medieägare som beter sig på det här sättet är ovärdiga sitt uppdrag.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!