Domen är unik: båda parter har goda skäl att vara nöjda.

Domen i Stockholms tingsrätt mellan KD-politikern Sara Skyttedal och Dagens Nyheter är unik på åtminstone ett sätt: alla parter är nöjda med utslaget.

Det är alltid knepigt att kommentera tvister som gäller ens egen tidning. Eftersom jag inte jobbade på DN när den omstridda publiceringen skedde, i januari 2015, eller på något sätt varit inblandad i tvisten, gör jag det ändå, eftersom den är intressant på många sätt.

Framför allt är det ovanligt med en dom som får båda parter att så tydligt se sig som vinnare. Sara Skyttedal säger till Aftonbladet att hon ska fira med champagne och DN:s redaktionschef Caspar Opitz är lättad över att tingsrätten slagit fast ”en mycket viktig princip”. Två nöjda parter alltså, trots att ingen fick gehör för alla sina krav.

Det är inte alls några orimliga reaktioner. Skyttedal får 10 000 kr i bildarvode (efter att ha krävt 28 000 kr) och slipper betala motpartens rättegångskostnader, medan DN får lagstöd i den viktiga frågan om rätten att publicera bilder från makthavare och offentliga personer och slipper betala Skyttedals kostnader. Båda kan i någon bemärkelse hävda att de vunnit principiella segrar.

DN:s seger består i att tingsrätten slår fast att tidningen hade rätt att publicera de fyra kontroversiella bilderna på Ebba Busch Thor och Sara Skyttedal framför arméfordon i Israel. Det var alltså ingen bildstöld, upphovsrättsbrott eller intrång i den privata sfären, vilket hävdats av vissa i debatten.

Skyttedals seger består i att tingsrätten anser att DN saknade rätt till åtta publiceringar av sex andra bilder, bland annat några landskapsbilder och en gruppbild. Rätten anser också att DN borde ha angivit Skyttedal som fotograf. Arvode per bild sätts av tingsrätten till 1 250 kr. Yrkanden om ersättning för ytterligare skada som följd av publiceringen ogillas dock av rätten: det är bara det rena bildarvodet som beviljas. Inte heller yrkanden om att hennes ideella rätt kränkts, genom ändringar i bilderna, vann gehör i tingsrätten.

Anledningen till att rätten gör dessa olika bedömningar handlar om hur den tolkar paragraf 23 i upphovsrättslagen. Denna paragraf ger en inskränkning i upphovsrätten, vilket ger en tidning eller en tidskrift rätt att använda sig av bilder om de är nödvändiga för att belysa redogörelsen för en så kallad dagshändelse. Tingsrätten skriver: ”Mot bakgrund av regleringens syfte – medias möjlighet att sprida information om ak- tuella händelser – får artikeln på dn.se anses ha haft ett nyhetsintresse i anslutning till partiledarvalet i Kristdemokraterna.”

Med andra ord: Skyttedals rätt till bilderna var inte oinskränkt. DN – och andra medier, som också har publicerats samma bilder – hade rätt att publicera dem.

Men: tingsrätten granskar varje bild för sig och kommer alltså fram till att sex av de totalt tio bilder som återgavs INTE omfattades av undantaget i lagen: ”Däremot kan domstolen inte, mot bakgrund av att regleringen i 23 § upphovsrättslagen är en inskränkning i upphovsrätten och därför ska tolkas med viss restriktivitet, finna att de övriga sex bilderna var nödvändiga för att belysa redogörelsen för dagshändelsen. Den återgivningen har alltså gått utöver den omfattning som motiverats av ända-målet.”

Rätten är alltså väldigt noga med var gränsen går. Tidningar får ta bilder och återge dem där det är nyhetsmässigt motiverat utifrån dagshändelsen, men inte vilka bilder som helst. Därmed skyddar rätten i sin dom faktiskt både privatlivet och journalistiken.

Det är viktigt, ur båda sidors perspektiv. Nej, man behöver inte vara orolig för att vem som helst kan ta vilka bilder som helst, som slarvigt påståtts i debatten. Men medier begränsas heller inte i sina möjligheter att göra granskande journalistik: om en makthavare publicerar nyhetsmässigt intressanta och kontroversiella bilder på ett öppet Facebook-konto är det tillåtet att återpublicera dem, utan att behöva betala ersättning. Det slår tingsrätten nu fast.

Är det då fritt fram för andra att på liknande sätt ta bilder från journalisters och tidningars Facebooksidor och sajter, vilket också hävdats? Nej, undantaget gäller bara tidningar och tidskrifter.

Viktiga principer har alltså skyddats, båda parter är nöjda och ingen av parterna tycks vara intresserade av att överklaga. Unikt, som sagt.

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Zlatans förtalsmål en väckarklocka i fejknyheternas tid

Vi lever i en tid där såväl internettroll som presidentkandidater tycker att det är okej att häva ur sig vad som helst och få det att framstå som en sanning. Det är faktaresistensen och post-sanningens tid, där det man vill uppnå är det enda viktiga, inte vad påståendet bygger på. Just därför är dagens förtalsrättegång i Värmlands tingsrätt så viktig.

Uppdaterad

”Jag tror att Zlatan var dopad”, sade friidrottsledaren Ulf Karlsson efter en träff med Värmlands idrottshistoriska sällskap. Men det får man väl inte säga i det här landet?

Nej, man får kanske inte det. Lagen har en gräns för vad man får påstå om andra, även om det är lätt att tro att alla dammluckor nu står helt öppna, i fejknyheternas och den ohederligt hetsande opinionsbildningens tidevarv. I helgen skrev Aftonbladets Peter Kadhammar en uppmärksammad text där han bland annat berättade om hur en man på en Facebooksida påstod att en känd ledarskribent var dömd pedofil. När mannen i polisförhör tillfrågades om vad han ville uppnå med sin, uppenbart lögnaktiga, kommentar, svarade han ”Jag vill väl inte uppnå mer än vad han vill uppnå.”

Citatet är talande för ett debattklimat där alltfler, i alltfler sammanhang, tycker sig ha rätten att påstå hur ogrundade saker som helst,så länge det tjänar deras syften. Påeldade av åsiktsfränder, trollfabriker och andra lyckas de få spridning för sina lögner och halvsanningar, i en så stor omfattning att även vanliga mediekonsumenter blir osäkra på vad som egentligen stämmer. Faktabaserade diskussioner blir allt svårare att föra, när varje försök till redogörelse av vad som faktiskt är sant möts av en bombmatta av ogrundade motattacker. Till en del rör det sig om extrema rörelser som försöker få genomslag för sina åsikter (läs Kristoffer Ahlströms utmärkta text om detta på DN Kultur), men metoden att så tvivel och göda debatten med uppenbara felaktigheter används flitigt även på högsta politiska nivå.

I valrörelsen i USA noterade vi tidigt Donald Trumps retoriska grepp  att referera till vad ”folk” tycker eller påstår (”many people say”) och slänga ur sig totalt lögnaktiga påståenden, följt av en axelryckning och kommentarer som ”jag vet inte, jag bara ställer frågan”. Det eskalerade sedan till vansinniga nivåer som spridningen av ”nyheten” om den påstådda pedofilringen på en pizzeria i Washington, med kopplingar till Hillary Clinton, vilket slutade med skottlossning på den utpekade restaurangen.

Vad har då Ulf Karlsson och Zlatan med detta att göra? Rätt mycket, faktiskt. Det handlar om vilka gränser lagen faktiskt sätter för vad man får påstå. Det beslut tingsrätten kommer fram till kan påverka tonläget i det offentliga samtalet, genom att markera att det ändå finns en gräns för vad man faktiskt får påstå om någon annan.

Oftast gäller förtalsmål publiceringar i massmedierna. Här ingår det Ulf Karlsson sagt i intervjuer, eftersom han där betonade att han faktiskt menade vad han sade, men utgångspunkten är det han sade i samband med föreningsträffen. Så här sade Karlsson då: ”Hela Juventus klubblag dömdes dopade från 1994-1998, det skedde systematiskt. Zlatan gick upp 10 kg muskler på ett år i Juventus”. Och så här sade han i ett förtydligande direkt efter debatten, till NWT: ”Jag tror att han var dopad. Jag är övertygad om det!

Zlatan Ibrahimovic och hans ombud menar att det är grovt förtal i brottsbalkens mening: ”att utpeka någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämna uppgifter som är ägnade att utsätta denne för andras missaktning”.

En uppgift kan, enligt lagen, anses försvarlig att lämna, om den har högt allmänintresse. Men det räcker inte att Zlatan i sig är en person med ständigt högt allmänintresse. Däremot måste uppgiften vara sann, eller åtminstone måste Ulf Karlsson ha skälig grund att tro att den är sann. Det kan vara förtal att sprida en uppgift även om den är sann, men kärnfrågan här är vad Ulf Karlsson egentligen visste.

Hade han någon form av bevis för  sitt säkra påstående? Hur såg hans skäliga grund ut för att våga gå ut med det påståendet, om bevis saknades?

Det räcker inte att man tror att något är sant. Det kan komma som en chock för vissa i vår tid av post-sanning. Därför är utgången av det här målet en fråga som berör många fler än Ulf Karlsson och Zlatan Ibrahimovic.

Följ liverapporteringen från rättegången här.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Stampens vd spelar ett högt,högt spel

Nya ägare till krisdrabbade Stampen! Krisen är över! Eller? Nej, inte riktigt. 

 

I en krönika i maj, strax efter beskedet om att tidningskoncernen Stampen begärts i rekonstruktion, liknade jag ägarna och ledningen under det senaste decenniet med en pokerspelare. Först vann de, sedan spelade de högt och förlorade, sedan började de låna för att ha råd med insatserna och till slut tvingades de satsa hela koncernens framtid på en enda, extremt riskabel giv: rekonstruktion.

Med tanke på att en av de nya ägarna av Stampen tidigare grundade Cherry Casino bprde jag förstås skrivit något om roulette eller Black Jack istället, men poängen är samma: det var en avancerad form av gambling

Det kunde – och borde kanske – ha slutat med konkurs. Det hade varit förödande för många anställda, men det hade skapat bättre förutsättningar för en totalt omstart för de delar av verksamheten som är affärsmässigt sunda, med helt nya ägare. Då hade man också sluppit en i högsta grad diskutabel rekonstruktion som dels innebar att fordringsägarna gick mist om 75 % av vad bolaget var skyldigt dem (inklusive utlovade avgångsvederlag till före detta anställda), dels att skattebetalarna fick betala en halv miljard i lönegaranti och avskrivning på koncernens momsskuld. Det är mer än hela det samlade presstödet, i en enda direktöverföring till familjen Hjörnes krisande koncern.

Om det är så att krisen nu är över, som den ständigt optimistiske vd:n Martin Alsander på allvar försöker påstå, framstår rekonstruktionen – eller ”den finansiella turn-arounden” som vd för Stampen Local Media, Johanna Öberg, kallade det i våras – ännu mer cynisk än vad vi tidigare förstått.

Det enda som krävdes var alltså att skattebetalarna och fordringsägarna skulle ta notan. Sedan var allt frid och fröjd igen. Det – och att några av Peter Hjörnes kompisar i god Göteborgsanda nu skjuter till lite pengar i kaffekassan. Tala om att skratta hela vägen till banken. Eller kanske undviker Hjörne & Co att gå till banken den närmaste tiden: deras bankkontakter lär ju också vara rätt sura, om de lurats till att gå med på mer generösa villkor för koncernens tidigare så dyra lån, samtidigt som allt egentligen är frid och fröjd runt Polhemsplatsen.

Låter det raljerande? Det är det förstås en aning. Men det beror bara på att det är fullständigt omöjligt, för den som kan det minsta lilla om tidningsekonomi, att tro på vd Alsander när han säger att ”det här var den sista pusselbiten i vår räddningsplan och med den på plats får koncernen den finansiella trygghet och det starka engagemang som behövs”. 81 millar och sedan trygghet? I en bransch där intäkterna enbart under årets tre första kvartal minskat med en kvarts miljard?

Engagemanget kan säkert vara starkt, men tryggt är det inte på något sätt. Snarare kommer det att bli en kamp mot klockan fram till första veckan i februari, då Stampen enligt lagen måste hosta upp de 25 % av den tidigare skuldbördan som de enligt rekonstruktionen måste betala. Det rör sig om 220 miljoner, vilket är pengar som bolaget inte är i närheten av att kunna punga ut med i dag, inte ens med 81 nya miljoner från casinot, Stena och fastighetsentreprenören Fabin Hjelte i julklappssäcken.

Det Stampen därför försöker göra är att spara sig i mål. 100 tjänster ska bort på tryckeribolaget Vtab och 34 på tidningsbolaget,därtill ska avtal omförhandlas och lokaler ses över. När detta kommunicerades för några veckor sedan förklarade ledningen för personalen att de 34 tjänsterna på GP och lokaltidningarna skulle ge en nettoeffekt 2017 på 25 mkr.

Det räcker en bit, men knappast hela vägen. Och då har vi inte ens gått in på bankskulderna, som fortfarande måste börja avbetalas.

Den enda rimliga slutsats man kan dra efter dagens besked är därför att hotet om konkurs för Stampen är lika överhängande som det var tidigare. Samt att det är ett bolag som knappt är värt papperet tidningen trycks på längre: att Peter Hjörne nu är nere på 44 procents ägande innebär efter dagens ägarskifte att bolaget nu i sin helhet kan värderas till mindre än en kvarts miljard. Eller ja, just så mycket de snart ska betala i ackordsskuld. Kvar blir då…ingenting.

Det är alltså även fortsatt ett extremt högt spel av vd Martin Alsander. Allt på svart. Rien ne va plus.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Resultatet av medieutredningen riskerar bli ett stort ingenting

Efter 20 månaders utredning hade man trots allt förväntat sig en del svar om den kommande mediepolitiken. Vad vi fick: ”skisser”, massor av frågor och hänvisningar till tre nya utredningar. Samt ett presstödssystem som är så radikalt omgjort att det lär få svårt att finna enighet om det i riksdagen.

Den medieutredning som Anette Novak varit ansvarig för väger in på 538 sidor. Den är, precis som förra höstens delbetänkande ”Medborgarna och medierna”, bitvis en välskriven och uppdaterad analys av utmaningarna för mediebolagen, medborgarna och demokratin, med bland annat intressanta tankar och en del rudimentära förslag om satsningar på medie- och informationskunnighet, om behovet av ett stärkt medialt civilförsvar (mot desinformation och trollfabrikers verksamheter), om snabbare internettillgång i hela riket och om skärpta straff för hot mot journalister. De flesta av dessa förslag finns dock samlade under rubriken ”Mediepolitiska idéskisser” och om man har minsta kunskap om hur långsamt den svenska mediepolitiken brukar verka finns det en uppenbar risk att dessa ofinansierade förslag, som kräver insatser från en rad andra departement, aldrig kommer att lämna ritbordet.

Skissandet, utan konkreta lösningar och förslag, visade sig – något överraskande – vara den röda tråden i hela dagens presentation av den statliga medieutredningen. Trots att kulturminister Alice Bah Kuhnke inledde med att säga att ”mediepolitiken är ett av de mest eftersatta områdena” och att klockan var ”fem i tolv” innehöll den presentation som följde mer frågor än svar. Svaren kommer senare, i de tre utredningar som ska genomföras de närmaste tre åren: en inför public service-bolagens kommande sändningstillstånd, en helt ny mediefinansieringsutredning och en ny konkurrensutredning, trots att en sådan nyligen genomförts av Myndigheten för radio och tv. Långbänken som präglat svensk mediepolitik blev just avsevärt längre – och den som väntat sig snabba åtgärdsförslag om till exempel en sänkning av digitalmomsen fick inte ens en tummetott.

I övrigt innehöll utredningen en väntad omgörning av presstödssystemet, men i en oväntat radikal modell.

Presskonferensen innehöll också en bomb, som nog ingen såg komma: förslaget om ett nytt public service-bolag, som ska ligga under Förvaltningsstiftelsen, precis som SVT, SR och UR, men med ett nytt uppdrag: att göra lokal journalistik för de ”vita fläckar” som saknar redaktionell bevakning. Publiceringen ska mestadels ske i ”andras kanaler”, dock oklart vilka. Finansieringen av detta är även den minst sagt oklar: det står inget om den i själva utredningen, men Anette Novak sade på presskonferensen att det skulle kunna ska genom effektiviseringar av de mediepolitiska anslagen på 6-10 procent, vilket rimligen måste innebära att dagens tre public service-bolag skulle få ett kraftigt sparkrav på sig, på 500-800 miljoner kronor.

Förslaget väcker tre spontana frågor: 1. Vad tycker lokaltidningskoncernerna om att få en ny public service-konkurrent? De har ju lobbat hårt för att snarare själva ta över produktionen av innehåll lokalt. 2. Hur rimmar det med Novaks förslag till den kommande public service-utredaren om att titta på en sammanslagning av de tre public service-bolagen? och 3. Varför komma med förslag på en ny mediefinansieringslösning, samtidigt som man vill tillsätta en stor mediefinansieringsutredning?

Någon mer som tycker att det inte går ihop? Eller är det bara en ”skiss”?

Även förslaget till nytt mediestöd, som ersättning för det gamla presstödet, lär slå mot lokaltidningskoncernerna,. Visserligen ska stödsystemet få lite mer pengar: 165 mkr extra fram till 2020. Men det kommer i första hand inte att gå till de befintliga tidningarna, eftersom stödbeloppet dels begränsas till ett maxbelopp på 25 mkr, dels innehåller krav på planer för hur stödet på sikt ska upphöra för de bolag som får det. Slut på automatiska tillskott till resultaträkningen alltså. Eftersom stödet ska öppnas för alla att söka torde det också innebära den slutliga dödskyssen för de andratidningar som fortfarande finns på vissa orter, men där stödincitamentet till ägarna nu försvinner.

Det nya mediestödsförslaget är definitivt ingen skiss, det tillhör utredningens mest genomarbetade och det finns en hel del som är klokt tänkt i det, med möjligheter för nya digitala initiativ att ta del av medlen och extra pengar till underbevakade orter. Men det är onekligen en radikal förändring – till exempel genom att styrningen av stödet läggs i händerna på publicister istället för på en myndighet – och det lär bli en gigantisk utmaning att baxa det igenom kulturutskottet och riksdagen.

Om förslaget skulle stupa i riksdagen återstår inte mycket av dessa 538 sidor som inom överskådlig sikt faktiskt lär bli verklighet. En hel del bra tankegods, men väldigt lite verkstad.

Jag lämnar Rosenbad med ett citat från Google-veteranen Richard Gingras ringande i öronen. ”The future of news is a lot of conferences on the future of news”. Byt ut konferenser mot statliga utredningar och ni har den perfekta sammanfattningen av dagen.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Upplagt för besvikelse när Medieutredningen läggs fram

I morgon kommer den, efter 20 månaders väntan: den statliga Medieutredningen. Men de medieföretag och journalister som väntar sig en livlina som snabbt ska hjälpa de hårt ansatta affärsmodellerna och jobben lär bli gruvligt besvikna.

 

Efter nyheten i veckan att lokaltidningskoncernen Hallpressen blir av med var femte redaktionell tjänst fick journalistklubbens ordförande Fredrik Stork frågan vad sparkraven får för konsekvenser för journalistiken. Han svarade, till tidningen Journalisten: ”Det är ytterst ett slag mot demokratin. Jag hoppas att vi journalister blir bättre på att enas runt dessa frågor och att vi förr eller senare måste påpeka för statsmakterna att vi behöver hjälp att ta oss ur denna kris.”

Det är i dag den hjälpen ska komma, om den någonsin kommer. Men när den statliga Medieutredningen, med Anette Novak som utredare, lägger fram sina förslag är det upplagt för besvikelse, inte bara från Storks sida, utan från i stort sett alla hårt prövade medieföretag.

Detta borde dock inte komma som en överraskning. På sin blogg skrev Novak i augusti, med anledning av krisen i Stampen och Mittmedia, att det ”är omöjligt att inte beröras av mediebranschens utmaningar”. Men: ”Medieutredningens uppgift är att främja medborgarnas tillgång till kvalitativt innehåll, inte lösa medieföretagens affärsutvecklingsutmaningar. Denna utgångspunkt har – för mitt vidkommande – inte förändrats.”

Att det inte lär applåderas på presskonferensen i Rosenbad i eftermiddag är dock knappast Anette Novaks fel. Alla var överens om att hon hade rätt kompetens för uppdraget och hon har – även om resurserna varit för små – haft en grupp kompetenta rådgivare att samråda med. Problemet är att uppdraget, som det formuleras i direktiven, i princip var omöjligt, åminstone om man förväntar sig en lösning och inte bara en riktning.

Det utredningens förslag ska förbättra är möjligheterna för allmänheten att ”ta del av journalistik som präglas av mångfald, allsidig nyhetsförmedling, kvalitet och fördjupning, oavsett var i Sverige man bor.” Detta kräver att många saker uppfylls: från en vidare utbyggnad av regeringens redan ambitiösa bredbandsmål och utrymme för nya digitala medieinitiativ till ett fortsatt starkt public service och en livskraftig dagspress, med stark lokal närvaro. För att inte tala om viktiga satsningar på medie- och informationskunnighet i skolorna. Och mycket mer.

Att tro att mediepolitiken ensamt kan åstadkomma detta, eller ens lägga ett fundament av förutsättningar, är förstås en illusion – i synnerhet om den politiska viljan inte också kompletteras med en finansiell kraftsamling av ett slag vi aldrig varit i närheten av förr. Mediepolitikens samlade anslag 2016 uppgår till 9,2 miljarder. Av dessa går 8 till public service – och någon ändring på den fördelningen kan det inte bli förrän tidigast år 2020, när nästa sändningstillstånd ska börja gälla.

De 1,2 miljarder som återstår är ungefär lika mycket som enbart dagspressen tappat i annonsintäkter på två år. Om utredningens förslag ska få effekt måste de därför få en ny ram, långt bortom det tidigare nollsummespel som gällt mediepolitiken, där man bara flyttat runt bland kostnadsposterna och inte ens genomfört saker som riksdagen beslutat, som att ta bort reklamskatten eller sänka digitalmomsen.

Det insåg tydligen Anette Novak också tidigt. På sin blogg i augusti skrev hon, med adress till politikerna: ”Det ni beslutar om är avgörande demokratifrågor som kan komma att påverka Sveriges utveckling för lång tid framöver, ni bör enas. Och ni bör sätta kraft bakom satsningarna”.

Måndagens presentation av utredningen lär därför mest handla om ord som betonar allvaret. Det kommer, naturligtvis, att till stor del fokusera på det reformerade presstöd  som var ett av huvuduppdragen att ta fram – rimligen mer teknikneutralt och mer inriktat på kvalitativt och lokalnära innehåll än det tidigare, rätt misslyckade systemet. Sedan kommer det att pratas om bredband och fiber, om nödvändiga skolsatsningar, om samdistribution av post och morgontidningar och mycket annat som långsiktigt kan få betydelse. Till det långsiktiga hör också diskussionen om public service: jag kan tänka mig att Anette Novak gärna skickar med ett mycket tydligt budskap till kulturministern om att nästa utredning av public service inför sändningstillståndet 2020 ska få uppdraget att granska alla de 17 punkter hon listade i våras, från sammanslagning av bolagen och avskaffande av tv-licensen till förtydligande av bolagens uppdrag och konkurrenspåverkan. Här finns det ju onekligen pengar som går att omfördela inom mediepolitikens verktygslåda – något som public service-cheferna uppenbart är oroade för, att döma av den senaste tidens charmoffensiv, med inbjudande men till intet förpliktande debattartiklar från både SVT och SR.

På kort sikt kommer det dock att finnas få saker som glädjer den hårt prövade lokalpressen. Det man kan hoppas på är att Novak sätter press på kulturministern att gå fram snabbare när det gäller att sänka digitalmomsen, som är en av de viktigaste frågorna för tidningarna just nu.

Om nu kulturministern står fast vid sitt uttalande om att ”medierna står vid kanten av ett stup” krävs det ju snabba åtgärder som får effekt: inte bara middagstal om den lokala journalistikens betydelse för demokratin.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Krisen för Stampen är långtifrån över

Det låter kanske som en god nyhet: att mediekoncernen Stampen ansökt om att avsluta den rekonstruktion som pågått sedan slutet av maj. Men i själva verket är det en nödvändig formalitet – och krisen i koncernen är förstås långt ifrån över.

En rekonstruktion handlar i grunden bara om en enda sak: att låta någon annan betala. Stampens mål var att bli av med 75 % av sina skulder på totalt 2,7  miljarder (frånsett de 392 miljonerna till bankerna, som är prioriterade), för att få ordning på den svårt sargade balansräkningen och ta sig ur den skuldfälla, med ett berg av kortfristiga skulder, som bolaget försatt sig på genom dyra förvärv, stora ägarutdelningar och en finansieringsstrategi som antingen kan beskrivas som naiv eller dumdristig.

Detta lyckades man med: i början av oktober stod det klart att tingsrätterna godkände alla ackordsuppgörelser. Därmed har leverantörer, Skatteverket och tidigare anställda fått betala ett högt pris för Stampens överlevnad. Även andra medieföretag fick ta en del av notan: Mittmedia tvingades efterskänka nästan 7 miljoner, Eskilstuna-Kuriren drygt 5.

Priset för Stampen av att hamna i rekonstruktionen var dock också högt. Dels har allt ljus hamnat på exakt hur stor den ekonomiska förstörelsen varit, vilket förstås raderat de sista resterna av förtroende för den tidigare ledningen och ägarna i mångas ögon. Dels har bolaget hamnat i en ekonomisk tvångströja: under en rekonstruktion förlorar man ju möjligheten att ta nya lån eller handla på kredit. Allt måste betalas kontant.

Att ta sig ur rekonstruktionen snabbt har därför varit ett viktigt mål för Stampens ledning. Först nu finns det möjlighet att förhandla om bankskulderna, på 400 miljoner kronor: bolaget måste få till en uppgörelse med längre avbetalningstid och lägre ränta, för att klara den akuta likviditetskrisen – och för att kunna få till den nyemission, med nya ägare, som man talat om sedan slutet av september.

Men det är bekymmersamt för bolaget att det fortfarande inte kunnat ge någon information om de nya ägarna. Det uppges att det finns en avsiktsförklaring med ett lokalt konsortium om ny finansiering. Det var i sig en nödvändighet för att ackordet skulle kunna genomföras: utan en försäkran om att det är på gång skulle tingsrätterna inte godkänt ackordsuppgörelsen, utan då hade det blivit konkurs.

Nu fick borgenärerna dock en försäkran om att det är på väg friska pengar in i bolaget. Klockan  har också börjat ticka: Stampen har bara fyra månader på sig, varav tre återstår, för att lösa de 25 % av skulderna man är förbunden att betala. Detta är dock pengar som bolaget inte har – och det finns knappt några fler tillgångar att realisera för att få ihop dem.

Så varför dröjer nyemissionen? En teori är att de nya ägarna vägrar gå in med medel innan ett nytt bankavtal är på plats. Om bankkonsortiet kräver snabb återbetalning, samtidigt som borgenärerna ska ha sina 25 %, försvinner de nya pengarna – uppskattningsvis 800 miljoner – redan i början av 2017.

En annan teori är att maktfrågan fortfarande inte är löst. Ett krav från de nya ägarna lär vara att familjen Hjörne måste bort som huvudägare: något som Peter Hjörne starkt lär motsätta sig.

I dagens besked från Stampen uppges att ”samtalen fortsätter”  kring den avsiktsförklaring som en grupp investerare skrev på i september. Det är en oroväckande luddig formulering. Det låter inte direkt som att avtal är nära att undertecknas. Om det inte sker inom kort finns ingen återvändo: då blir det konkurs.

Så: rekonstruktionsoperationen har lyckats. Men patienten svävar fortfarande mellan liv och död.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Ett exempel på att SD tycker att lögnen är viktigare än sanningen

Man skulle kunna skratta åt det. Om det inte låg ett så stort allvar i botten. Sverigedemokraten Anna Hagwalls faktaresistenta attack mot det svenska medielandskapet är nu en fråga som ska behandlas i Sveriges riksdag.

Anna Hagwall är inte vilket internettroll som helst. Hon är riksdagsledamot för Sverigedemokraterna för Västerbottens län och har tidigare varit partiets andre vice ordförande. Hon kom in i riksdagen efter järnrörsskandalen som tvingade Erik Almqvist att lämna politiken och är förmodligen mest känd för sitt uppmärksammade uttalande för ett par år sedan om det var upp till kvinnor att lämna sina män om de blev slagna. I dag är hon partiets representant i skatteutskottet och suppleant i näringsutskottet. Hon är en central makthavare i riksdagen, i ett av landets största partier.

Det är därför man inte bara kan skratta åt den motion, med nummer 2016/17:693, som lämnades in till riksdagen i fredags. Rubriken är ”Sprid ägandet i medierna”

Motionen, som är mycket kort, ställer tre krav:

1. Att medieägandet bör fördelas på fler oberoende företag och personer

2. Att presstödet bör slopas

3. Att SVT ska börja koda sina sändningar

Detta kan låta harmlöst. Frågan om medieägande var en stor socialdemokratisk stridsfråga för 15-20 år sedan, med Marita Ulvskog som den stora härföraren. Presstödet är det få, utom kanske bidragsentreprenören Johan Ehrenberg, som älskar: det lär dessutom revideras kraftfullt i samband med att regeringens medieutredare Anette Novak snart lämnar över sina förslag – och förslaget om kodning av SVT, så att bara den som aktivt vill betala för public service-innehållet ska kunna ta del av det, är i och för sig extremt tillspetsat, men ändå en plausibel åsikt av en person som uppenbart inte hade tänkt sig vara en av de som betalar.

Problemet uppstår när Hagwall ska börja förhålla sig till fakta. För det är henne övermäktigt.

Till att börja med skriver hon att ”Hela åttio procent av medierna ägs och kontrolleras av en och samma ägare”. Vem denna ägare är framgår inte av motionen, men alla som kan det allra minsta om mediemarknaden vet att det är ett vansinnigt påstående. I rapporten ”Den svenska mediemarknaden 2016″, av medieforskaren Jonas Ohlsson vid Nordicom, konstaterar han att den svenska mediebranschen är allt utom koncentrerad till en aktör: ”En granskning av de största aktörerna på medieområdet visar dock att det rör sig om en relativt brokig skara, både vad gäller ursprung och ägarförhållanden. Här finns såväl företag ägda av gamla och väl etablerade mediesläkter som nystartade uppstickare och inhemska och utländska börsjättar. Till de allra största medieägarna hör också den förvaltningsstiftelse som äger public serviceföretagen Sveriges Radio, Sveriges Television (SVT) och Sveriges Utbildningsradio (UR). Inom dagspressen ägs flera av de dominerande tidningskoncernerna av ideella tidningsstiftelser.”

Även på dagspressmarknaden konstaterar Ohlsson att den största ägarens andel har minskat, till 25 procent. För att komma upp till Hagwalls 80 procent måste man slå ihop de 8 största ägarna – och det bara på tidningsmarknaden. Pratar man, som Hagwall, om medier i stort blir resonemanget ännu mer bisarrt. Då pratar vi ju också om Google, Facebook och andra aktörer, som i dag dominerar medierna ur ett annonsperspektiv.

Men sådana här fakta bekymrar inte ledamoten i skatteutskottet. Det märks när hon får bre ut sig om sina tankar i en intervju i Aftonbladet. I ett mejl till tidningen skriver hon varför hon vill att presstödet bör avskaffas: ”Låt de små Bonnierska tidningarna i landsorten gå under”. Några små Bonniertidningar finns dock inte sedan många år: de enda koncernen ger ut är  DN, Expressen,  Dagens Industri och Sydsvenskan/HD och ingen av dessa är presstödsberoende. Men Hagwall har en egen teori om att ”de flesta små tidningar kontrolleras direkt eller indirekt av Bonnier”, att de har blivit ”språkrör” för Bonnier  – och att de därför inte bör få något presstöd.

De tidningar hon talar om, som är de största presstödsmottagarna utanför storstäderna, är exempelvis Arbetarbladet, Dala-Demokraten, Dagen, Dagens ETC, NSD, Länstidningen Östersund, Skånska Dagbladet, Värmlanda Folkblad, Västerbottens Folkblad och Länstidningen Södertälje. Och jag har mycket svårt att tänka mig att någon av dessa tidningar skulle gå med på den beskrivningen.

Hagwall nöjer sig dock inte med den dikeskörningen. Hon ger sig också in på ett resonemang om ägarnas etnicitet, vilket kopplar till en klassiskt, antisemitisk tradition om den ”judiska mediemakten”. Hon säger, till Aftonbladet:  ”Ingen familj, etnisk grupp eller företag skall tillåtas kontrollera direkt/indirekt mer än fem procent av media.”

Därmed vill Hagwall förbjuda en lång rad företag från att finnas i Sverige. Bland dem: Schibsted, Bonnier, SVT, SR, Kinnevik, Stampen, Mittmedia, Facebok och Google. Vad som blir kvar? Inte mycket.

Att Sverigedemokraterna inte är några vänner av de traditionella medierna är väl känt. Riksdagsledamoten Kent Ekeroth, har ju tidigare sagt, på Twitter, att partiet ska ”stoppa medierna, i sinom tid.”

Men att Sveriges riksdag ska behöva lägga tid på ett vilt fabulerande av en gravt okunnig ledamot är oroande för den demokratiska processen. Det visar på ett förakt för allt som är sant och viktigt.

Det talas ofta om att vi är på väg in i, eller redan kraschlandat i ett, ”post truth society”. Motionen från SDs Anna Hagwall är ett sorgligt exempel på det. Om partiet inte tar avstånd från den visar de att de tycker att lögnen är viktigare än sanningen. Men det kanske inte förvånar någon.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Stampens nya ägare måste ha tjocka plånböcker

DN:s nyhet på torsdagen om att nytt kapital är på väg in i Stampen-koncernen (en nyhet som senare bekräftades av Stampen-ledningen) betyder egentligen bara en sak: det blir inte konkurs på måndag. Om avsiktsförklaringen blir verklighet kan ackordsförhandlingarna föras i mål, septemberlönerna betalas ut och verksamheten fortsätta.

Uppdaterad

Men den ekonomiska krisen är fortfarande bråddjup. Det framgår av rekonstruktören Christian Anderschs berättelse till Göteborgs tingsrätt.
Ackordsuppgörelsen som nu ska förhandlas innebär att de oprioriterade fordringsägarna, vars krav uppgår till totalt 2,3 miljarder, måste acceptera att gå miste om 75 % av sina fordringar. Men: den innebär också att Stampen åtar sig att betala de resterande 25 procenten senast inom 4 månader. Till slutet av januari ska de alltså ut med 575 miljoner kronor. Utöver de måste de börja betala tillbaka de prioriterade skulderna, framför allt till bankerna, på totalt 408 miljoner. Nästan alla Stampens skulder är ju kortfristiga, som ett resultat av en desperat upplåning och en extremt svag finansiell position.
Detta är pengar som Stampen inte har. Stampen har, faktiskt, inga pengar alls. De få miljoner som fanns för en månad sedan lär ha gått åt till löner och annat. Och själva verksamheten genererar inget överskott: under årets första tertial gick de snarare med förlust, på 12,2 miljoner.
Ingen kassa, inget överskott från verksamheten och egentligen inga realiserbara tillgångar att tala om, efter att de sålt av ett par bolag. Därmed måste hela detta stora underskott, på i runda slängar en miljard, tas direkt från de nya ägarna. Sedan kan verksamheten börja om, men från ett extremt utsatt läge.
Exakt vilka de nya, västsvenska finansiärerna är vet vi i nuläget inte. Finansmannen och förre redaktionschefen på GP,Joachim Berner, som tidigare visat intresse, förnekar på direkta frågor att han är med. Finansmannen Peter Gyllenhammar och Front Office, berättar att de lagt bud, men fått nobben – kanske för att de ställt krav på att ”rensa i bolaget”. Danska JP/Politikens Hus, som i somras lade bud på lokaltidningsdelarna av koncernen, är inte längre aktuella.

Men en sak är säker: de nya ägarna måste ha tjocka plånböcker och vara beredda att avstå en miljard på ett bräde och mer därtill för att få till en stabil verksamhet på andra sidan nyårsafton.
Annars kastar de bara pengarna i Göteborgs hamn, precis som skattebetalarna och merparten av fordringsägarna redan tvingats göra, för att hålla konkursen stången en kort stund.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Varje gång Facebook backar förlorar de. Ändå måste de.

Självklart var Facebook tvunget att backa och tillåta Aftenpostens publicering av en av världens mest klassiska krigsbilder, även om den  i formell mening innehöll nakenhet. Deras beslut var galet, deras försvar ännu värre. Men det faktum att de nu gör om och gör rätt försätter bolaget i en extremt besvärlig situation.

Facebooks Mark Zuckerberg har sagt det gång på gång: Vi är inte ett mediebolag, vi är ett teknologiföretag. Problemet är att alla vet att det inte är sant. Facebook har genom sin storlek blivit den största plattformen i världen för distribution av medieinnehåll – och genom sina communityregler har de, om än motvilligt, klivit in i rollen som utgivare, genom att dra gränser för vad som är tillåtet respektive förbjudet, även om det sker på policygrunder snarare än juridik.

Gränserna, som gjordes om senast våren 2015, tar bland annat upp frågan om nakenhet Eftersom få känner till vad som faktiskt står i deras communityregler kan det vara värt att citera, även om det är långt:

”Det händer att användare delar naket innehåll i samband med olika kampanjer eller konstnärliga projekt. Vi begränsar visningen av naket innehåll eftersom vissa målgrupper inom vår globala community kan vara känsliga för den här typen av innehåll – i synnerhet på grund av kulturell bakgrund eller ålder. För att kunna behandla alla rättvist och svara snabbt på anmälningar är det viktigt att vi har riktlinjer som våra globala team kan använda enhetligt och enkelt för att granska innehåll. Som en följd av detta kan våra riktlinjer ibland vara mer fyrkantiga än vi skulle vilja, och begränsa innehåll som delats av rättmätiga skäl. Vi arbetar ständigt för att bli bättre på att utvärdera det här innehållet och upprätthålla våra riktlinjer.

Vi tar bort foton av personer som visar sina könsorgan eller en fullt synlig rumpa. Vi begränsar även vissa bilder av kvinnobröst som visar bröstvårtorna, men vi tillåter alltid foton av kvinnor som ammar aktivt eller bröst med ärr efter mastektomi (bröstborttagning). Vi tillåter även foton av målningar, skulpturer och andra konstverk som skildrar nakna personer. Begränsningar av innehåll som visar både nakenhet och sexuella aktiviteter gäller också för digitalt skapat innehåll om det inte har lagts upp i utbildningssyfte, som underhållning eller satir. Bilder som visar samlag är förbjudna. När sexuella handlingar skildras detaljerat i ord kan innehållet också komma att tas bort.”

Det finns också avsnitt som handlar om sexuellt våld och utnyttjande, inte minst av barn: ”Vår definition av sexuellt utnyttjande inbegriper anskaffning av sexuellt material, allt sexuellt innehåll som innefattar minderåriga, hot om att dela intima bilder samt erbjudanden om sexuella tjänster.”

Läs gärna texten ovan en gång till. Ta sedan en titt på den klassiska bild som fotografen Nick Ut  tog av den vietnamesiska flickan Kim Phúc 1972. Bilden fanns med i ett inlägg som norska tidningen Aftenposten lade ut på Facebook – och den togs ner av Facebook, med hänvisning till bolagets communityregler. Aftenpostens chefredaktör Espen Egil Hansen skrev då ett öppet brev till Mark Zuckerberg på Facebook: ett brev som blivit en världsnyhet, omskriven av alla stora medier över hela världen.

Svaret från Facebook tidigare i dag kom naturligtvis inte via Zuckerberg, utan var strikt formellt. Det är värt att citera:

”While we recognize that this photo is iconic, it’s difficult to create a distinction between allowing a photograph of a nude child in one instance and not others. We try to find the right balance between enabling people to express themselves while maintaining a safe and respectful experience for our global community. Our solutions won’t always be perfect but we will continue to try to improve our policies and the ways in which we apply them.”

Nyckelordet i svaret är ”difficult”. Men det är ett bisarrt och faktiskt idiotiskt svar, i synnerhet efter den debatt som rasat i flera dagar och där även politiker som Norges statsminister Erna Solberg deltagit. För alla tänkande människor inser naturligtvis att det är allt annat än svårt. I själva verket är det lätt att skilja den nakna Kim Phüc från andra nakna barn. Det handlar inte om en balans: i så fall vore det också enkelt. De personer som inte klarar av att se en naken, napalmbombad flicka får stå ut med det, eftersom alternativet – att censurera bilden – är så oacceptabelt.

Facebook insåg, till slut, detta och meddelade på fredagkvällen att de nu tillåter bilden.

Men hanteringen är, dessvärre, typisk för Facebook. De försöker hitta en global linje, en lägstanivå, men det innebär att de anpassar sig till oacceptabla nivåer. När jag i våras träffade juristen Monika Bickert, som är chef för Facebooks communityregler, lovade hon att de åtminstone skulle sluta med att ta bort ”nakna” bilder på statyer, men veckans debacle visar att de faktiskt inte lärt sig någonting.

Facebooks förklaringar handlar framför allt om volymen. Monika Bickert berättade att bolaget får in ca 1,2 miljoner anmälningar varje dag, en volym som ökat ”mycket kraftigt” det senaste året. Utöver detta gör Facebook själva en automatisk screening, via bland annat ”foto-DNA”, för att identifiera bilder som kan vara stötande. Bickert hävdar att alla anmälningar granskas manuellt, vilket varit ifrågasatt, men medger att det finns brister i processen. ”De som granskar ser inte kontexten. De ser ett lösryckt inlägg eller bara en kommentar och kan inte bedöma i vilket sammanhang det publiceras. Då kan det bli fel. Vi kanske gör 99 % rätt, men ibland gör vi fel. Och då kan det bli att amningsbilder och annat försvinner, medan sådant som borde raderats blir kvar.”

Men med den position Facebook har i medievärlden är de förklaringarna inte hållbara. Facebook kan inte vara en publicist som tar ansvar för innehållet, men de kan heller inte vara en aktör som bara tar ett ”ansvar” ibland. Det är ett moment 22 som blivit ohållbart för världens viktigaste medieföretag.

Den här gången  vann Espen Egil Hansen och alla andra som protesterat mot hanteringen över Mark Zuckerberg. Det var bra gjort. Men det är ohållbart att det sker utan att Facebook som bolag och faktiskt Zuckerberg själv förklarar hur i hela världen de ska hantera den maktposition de har.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Skatteverkets Stampenräddning ritar om mediepolitikens karta

Det är inte unikt att Skatteverket går med på ackordsuppgörelser, som de i dag gjorde med Stampen, där de avskrev en skuld på 375 miljoner – men det är ovanligt. Och för mediepolitiken innebär det att hela kartan ritas om.

En gång av tio. Så ofta brukar Skatteverket gå med på ackordsuppgörelser vid rekonstruktioner, på ett ungefär. Men det är extremt ovanligt att det handlar om så mycket pengar – och det är ännu ovanligare att det sker på ett sätt som faktiskt ändrar förutsättningarna för hela det mediepolitiska systemet, just i ett läge där det är på väg att göras om.

Skatteverket går alltså med på att Stampen slipper betala 375 miljoner i  momsskuld.  Pengar bolaget fått utbetalt av Skatteverket, som man borde reserverat, men valde att göra av med, på amorteringar och chefslöner. Det är dessutom bara en del av den nota staten får ta: Stampen lär även slippa betala en hel del av lönegarantierna på ca 200 miljoner som betalats ut sedan rekonstruktionen inleddes i våras. Totalt sett ligger statens nota för Stampenrekonstruktionen på ungefär samma nivå som hela presstödet 2016.

Förklaringen till att Skatteverket gått med på detta är ganska enkel: om det skulle bli en konkurs är det inte säkert att staten hade fått något alls, eftersom bankerna har prioriterade fordringar på upp till en halv miljard. Det handlar alltså inte bara om att bidra till att rädda 3 500 jobb, om än tillfälligt, utan om krass ekonomi.

Men för medieutredaren Anette Novak och kulturminister Alice  Bah Kuhnke är det inte oproblematiskt. Om det uppfattas som att staten har en sorts Medieakut, à la bankakuten i början av 90-talet, sänder det onekligen ut märkliga signaler. För det handlar ju inte om att ge ett verksamhetsstöd som är hållbart, utan bara om att rädda en havererad balansräkning och återställa en skadeskjuten likviditet., åtminstone tillfälligt.

Detta bör ses i ljuset av det som just pågår, där dels Anette Novak ska försöka formulera konkreta förslag som ska förbättra möjligheterna för framför allt en lokalt närvarande journalistik ur ett demokratiperspektiv, dels halva mediebranschen just nu spottar ur sig krav på ännu snabbare åtgärder från regeringen, för att åtgärda den akuta krisen, bl a efter DNs avslöjanden om förslagen som diskuterats i Mittmedias styrelse.

Många har känt sig kallade att ställa krav. Mittmedias Jan Friedman kräver bland annat snabbt avskaffad reklamskatt (det förslag som regeringen lagt fram handlar ju bara om en långsam nedtrappning) och att fler ska kunna få ta del av Skatteverkets nya generositet när det gäller att slippa tryckerimomsskulder. Johan Ehrenberg på ETC vill ha ett nytt presstöd för distribution. Och sedan gammalt finns ju Public service.kommissionens krav på en total omgörning – och bantning – av public service i dess nuvarande form. För att inte tala om kravet att rätta till orättvisan med skillnaderna mellan digital- och print-moms.

För Bah Kuhnke finns två problem i detta: pengarna och tiden. Mediutredningens förslag ska läggas fram 7 november. Sedan väntar remisstid, propositionsskrivande och hantering i utskott och riksdag, samt hänsynstagande till  EU.  Realistiskt innebär det att inga åtgärder finns klubbade förrän sommaren eller hösten 2017. Hur många tidningskoncerner är i akut kris då? Hur många har behövt ta steget till rekonstruktion, eller värre?

Pengaproblemet handlar om vad det finns att spela med. I Medieutredningens delbetänkande i våras tog Anette Novak det djärva steget att samla ihop statens samlade medieåtgärder i en tabell: public service-medel och presstöd i en enda paj. Det har väckt tankar om en omfördelning av medlen: att frysa den årliga, 2-procentiga uppräkningen till public service, eller rentav göra en större omfördelning till nya former av stöd för lokaljournalistik och nya digitala initiativ.

Skärmavbild 2016-08-31 kl. 00.53.05

Om Skatteverkets (och lönegarantins) Stampenstöd skulle skrivas in i den tabellen skulle det hanla strax över både presstödet och anslaget till Utbildningsraion.

Den stora frågan nu, efter den Stampenakut som knappast fanns med i vare sig medieutredarens eller kulturministerns planer, är om det finns några tankar om att på kort sikt skjuta till nya pengar eller på andra sätt snabbspola de planer som finns i medieutredningens skisser. För tiden att vänta finns nog inte: det vittnar både Stampen-krisen och Mittmedia-förslagen om.

Därför var dagens beslut från Skatteverket mycket större än bara en lättnad för Stampen och dess anställda. Det var en total omritning av mediepolitik-kartan.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!