Fox News galna konspirationsteorier har nått vägs ände

Man skulle kunna tro att debatten om fejknyheter skulle leda till en ökad försiktighet hos samtliga medier och debattörer på den politiska arenan i USA. Så har det inte blivit. I takt med den eskalerande turbulensen kring Trump-administrationen har istället presidentens stödtrupper på Fox News  Channel höjt tonläget kring olika konspirationsteorier. Men nu tvingas kanalen backa i ett av de mest omstridda fallen.

Det handlar om 27-årige Seth Rich, som sköts till döds i Washington förra sommaren, i vad som misstänks ha varit ett rån. Rich arbetade på DNC, Democratic National Committee, och under flera månader har ett antal konspirationssajter på den extrema högerkanten drivit en kampanj om att Rich var den som läckte mejl  från Hillary Clinton till Wikileaks och att mordet på honom var ett beställningsjobb från demokraterna.

Något bevis eller stöd för teorin har aldrig kunnat presenteras, men Fox News – och i synnerhet programledaren Sean Hannity – har givit stort utrymme åt konspirationsteorierna. Hannity har sagt att han ska göra allt för att ”sanningen ska komma fram” i fallet Rich och har med inte särskilt subtila medel pekat ut demokraterna som skyldiga.

I förra veckan, när nya avslöjanden om Trump, FBI och Ryssland kom slag i slag, fick Rich-storyn ny fart på nätet, i tydliga försök att få bort fokus från nyheterna om presidenten. Rod Wheeler, en privatdetektiv som arbetar för Fox, gick ut i TV och hävdade att det fanns bevis för kontakter mellan Rich och Wikileaks. Detta blåstes snabbt upp av sajter som Drudge och Breitbart och även av Fox själva. ”Not Russia, but an inside job?” var rubriken hos Breitbart, i rapporteringen om mordet. Wheeler backade dock snabbt från uppgiften, i en intervju med CNN – och sade att han i själva verket hade hört det från en reporter på Fox.

Artikeln med teorierna och ryktena om Rich låg kvar på Fox sajt i en vecka och uppgifterna spreds i helgen vidare av bland andra Newt Gingrich, trots att Seth Richs anhöriga har vädjat till Fox och Hannity att inte fortsätta driva konspirationsteorierna. Framför allt har familjen reagerat på Hannitys kampanjande i TV och på Twitter. I ett öppet brev vädjade familjen till Hannitys ”anständighet” och bad honom sluta erbjuda en plattform för falsk och skadlig information, för att inte orsaka ”en sörjande familj mer skada”.

I går gick slutligen  företaget ut med ett pressmeddelande om att de tagit bort artikeln, då den ”inte genomgått den normala nivån av redaktionell granskning som all rapporterna ska göra”. I sin show i går meddelade Hannity att han ”just nu inte ska diskutera frågan, av respekt för familjen”.

Det tog dock inte lång tid innan Hannity var tillbaka på Twitter och eldade på sina följare. Han skrev att han inte kommer att sluta arbeta med fallet, tvärtom, och att han var närmare sanningen än någonsin. Hannity har också twittrat om att det pågår en kampanj mot honom från ”liberal media”och antytt att hans framtid på Fox är hotad.

Kritiken mot hur Fox och Hannity gett utrymme åt falska nyheter och vilda konspirationsteorier är mycket hård. Kelly McBride på Poynter kallar Fox rapportering för ett kolossalt misstag och tycker att bolagets åtgärder är helt otillräckliga och Washington Posts mediekrönikör Margaret Sullivan skriver i en skarp krönika om allvaret i Fox lögner. Hon jämför med den falska rapporteringen om en pedofilring kopplad till Clinton och kallar den här sortens konspirationer för ”galna, grundlösa och farliga”. Hon kritiserar också Trump-administrationen för att öka genomslaget för falska nyheter, inte minst genom att ge aktörer som Breitbart och Infowars legitimitet.

”Den tilltagande avsaknaden av sanning borde oroa varje amerikansk medborgare”, skriver Sullivan.

 

 

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Nu är det Ager-Hanssen som har allt kvar att bevisa

Exit, Mats Qviberg, alltså. En rekordsnabb exit ur Metro/Realtid, till en kostnad av drygt 70 miljoner. Frågan är bara om det är så mycket bättre för Metro att ha Christian Ager-Hanssen som ensam ägare.

Det var  SvD:s mediekrönikör Malin Ekman (samma journalist som Qviberg nyligen skällde ut och hotade i ett telefonsamtal) som först fick nyheten att Qviberg nu helt lämnar mediebranschen. I en kommentar säger han att är ”jättenöjd” med sitt korta inhopp, även om det blev dyrt, men att han underskattat hur ”komplex” mediebranschen är.

Exakt vad han är nöjd med är oklart: han hann möjligen bidra till några rekryteringar, initiera några affärsdiskussioner innan han, efter några grova uttalanden och omdömeslösheter, gjorde sig till persona non grata i hela branschen och fick Metros chefredaktör, redaktion, fackklubb och hela dagspressdistriktets fack att ta avstånd från honom. Förtroendet från redaktionen förlorades inte ens, det hann aldrig bli något. Det enda han kan vara nöjd med är i så fall att ha retat upp folk och skapa rubriker.

De verkliga problemen uppstod när de nya ägarnas agerande började kosta Metro pengar, efter TV4:s brutna avtal och beskedet att kollektivtrafikbolaget i Västsverige inte är intresserat av att inleda diskussioner om ett nytt distributionsavtal.

De senaste dagarna har det varit uppenbart vad taktiken varit för att mota krisen: att isolera Qviberg och hävda att han inte kan påverka verksamheten. I gårdagens Medierna i P1 placerades Qviberg tydligt i frysboxen av sin ägarkollega Christian Ager-Hanssen – och nu är han alltså ute, efter att först fått fylla på bolagskassan med ytterligare 50 miljoner.

Hur dealen mellan Qviberg och Ager-Hanssen landade i det får vi kanske aldrig veta, men nu är det i varje fall den omstridde norrmannen som heläger Metro.

Frågan är om det är bättre för Metros redaktion eller om de hamnat ur askan i elden. Ager-Hanssen framställde sig i Medierna-intervjun som den som brinner för oberoende journalistik, men hittills har han inte direkt gjort något för att bevisa det. Snarare tvärtom, i tre enskilda fall:

1. Debattartikeln i SvD för några veckor sedan, där han gick till vilt angrepp mot tidningens rapportering om Metro och kallade rapporteringen om Qviberg för en häxjakt.

2. Intervjun i Nyheter i dag, där Ager-Hanssen inte bara demonstrerade dåligt omdöme genom att delta och tala om samarbete med sajten, utan heller inte gjorde något för att säga emot Qviberg i hans resonemang, snarare tvärtom.

3. Personalmötet på Metro förra fredagen, där Ager-Hanssen lovade att Qviberg inte skulle lägga sig i det redaktionella – väl medveten om att intervjun med Nyheter i dag, där de båda gör just det, snart skulle publiceras.

Att lägga all skuld på Qviberg är alltså inte trovärdigt, hur starkt Ager-Hanssen nu försöker distansera sig.

I artikeln i SvD skrev Ager-Hanssen en vettig sak:  ”En tidning som inte uppfattas som en journalistisk produkt blir snabbt helt ointressant både för läsare och annonsörer.”

Det man kan hoppas nu är att han minns det, agerar därefter och förstår att den kris Metro hamnat i inte handlar om något drev utan är till hundra procent egenförvållad.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Nu börjar Qviberg och Ager-Hanssen kosta Metro pengar

I den omstridda intervjun med Nyheter Idag i fredags hävdade Metro-delägaren Mats Qviberg att han blivit ett ansikte utåt och att han inte hade något emot det, ”för det är ju bra reklam för Metro”. Nu blir det allt tydligare att det är precis tvärtom: agerandet av Qviberg och hans kollega Christian Ager-Hanssen skadar nu allvarligt Metros varumärke. I dag kom första beviset på det när TV4 avbröt samarbetet med tidningen, som en följd av alla Qviberg och Ager-Hanssens uttalanden. Ägarna börjar nu kosta Metro pengar.

Samarbetet mellan TV4 och Metros Viralgranskaren tillkännagavs i februari. Viralgranskaren skulle hjälpa TV4:s Nyhetsmorgons tittare att att avslöja falska nyheter och tänka mer källkritiskt. För Metro var detta ett stort steg för att nå ut till fler med sina granskningar. Redaktionschefen Linnea Jonjons, som var en av dem som fick Stora Journalistpriset för Viralgranskaren 2014, sade i en kommentar då att ”det är stort att få nå ut till ännu fler personer och lyfta diskussionen om källkritik”.

Satsningen skulle pågå över valet 2018 och var naturligtvis en enorm marknadsföringsmöjlighet för Metro, med möjlighet att locka fler besökare till sajten.

Men nu har Mats Qvibergs uttalanden och agerande lett till att TV4 drar sig ur samarbetet. Programdirektören Viveka Hansson skriver på sin blogg att  ”de senaste dagarnas uppmärksammade uttalanden av Metros ägare kring medarbetare ”man borde bli av med”, väcker farhågor kring redaktionens möjligheter att framöver jobba helt självständigt.”

TV4 riktar ingen kritik mot själva Viralgranskaren, utan är tydliga med att det är Mats Qviberg och den nya ägaren Custos, vars vd Christian Ager-Hanssen är ny styrelseordförande för Metro. ”Det bör finnas en strikt rågång mellan ägare och publicister. Det är en sund grundprincip, och ett förhållande mellan pengar och oberoende som svenska medier värnat och vaktat över under mycket lång tid.”, skriver Viveka Hansson.

Qviberg och Ager-Hanssen satt båda med i den hårt kritiserade intervjun med den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag, där de uttalade sig kritiskt om flera saker på redaktionen, bland annat enskilda granskningar av Viralgransken och valet av krönikörer, som beskrevs som ”alltför politiskt korrekt”. Qviberg talade också om Metro som ”vår redaktion” och om vilken kultur han ville skulle gälla där. Ändå sade Qviberg i en intervju  Gomorron Sverige i SVT  i morse att han ”aldrig uttalat sig om det redaktionella arbetet”.

Qviberg sade också till SVT att Metro går med ”brakförlust” och följde upp sina uttalanden om ”stalinister” på Metro, med att hävda att det handlade om ”alla som är förändringsobenägna”. På en rak fråga svarar Ager Hanssen och Qviberg också att ”allt ska förändras” på Metro.

Chefredaktören Staffan Erfors har i ett pressmeddelande tagit avstånd från duons uttalanden och betonat tidningens oberoende och att endast han är ansvarig för tidningens innehåll. Men det är uppenbart att det inte räcker för att återupprätta förtroendet för tidningen, efter de nya ägarnas mediala framfart.

I klartext: Metros nya ägare och styrelseordförande kostar nu bolaget pengar. Framför allt finns det tre förklaringar till det; alla lika allvarliga.

1. Kritiken mot den egna redaktionen. Att peka ut egna medarbetare som ”stalinister”, eller bara ”förändringsobenägna” och hävda att innehåll är felaktigt, skapar en bild av ägare som aktivt vill styra innehållet, ner på enskild medarbetarnivå. Det är minst sagt oortodoxt för svenska medieägare och bidrar till att sänka förtroendet för tidningens oberoende.

2. Det hotfulla agerandet mot andra redaktioner, som framkom i det inspelade samtalet till SvD:s mediekrönikör Malin Ekman, där Qviberg visade att han inte accepterar kritiska kommentarer och att krönikören inte ”skulle tro att hon kunde komma undan”.

3. Närmandet till högerpopulistiska rörelser. Många har kritiserat att Qviberg och Ager-Hanssen ställde upp på en intervju med Nyheter i dag och där till och med diskuterade samarbete med sajten, även om de senare backat från det. I intervjun håller Qviberg med om påståendet att medier är ”vänstervridna” och ”PK” och kommenterar den omstridde Örebro-polisen Peter Springare med kommentaren ”Alla gillar väl Springare”. Kommentarerna ledde till att Qviberg hyllades flitigt på Twitter av många anhängare till Sverigedemokraterna och även mer högerextrema rörelser. Kärleksrelationen blev dock kort: efter att Qviberg på Twitter gjort en ”pudel” och i en intervju med SVT beskrivit Nyheter idag som ”extremhöger” kom en storm av twitterkritik mot honom från dem som halvtannat dygn tidigare hyllat honom: nu beskrevs han istället som en ”ynkedom” och ”syltrygg”.

Om detta leder till att fler följer TV4:s exempel och bryter samarbetet med Metro ,för att de inte litar på ägarnas avsikter, återstår att se.

Vad är det då ägarna måste göra för att vända krisen? I Gomorron Sverige sade Mats Qviberg att han trodde att det här ”blåser över nog snabbt”. Det gör det nog inte förrän de nya ägarna i ord och handling förstår vad vanliga medieägare förstår:

1. Utgivarens ensamansvar är en del av grundlagen. Det är den ansvarige utgivaren och ingen annan som ansvarar för innehållet.

2. En tidning som är ansluten till det pressetiska systemet respekterar dess spelregler.

3. En ägare står upp för journalistikens oberoende och accepterar också att själv bli granskad.

Det är egentligen inte så svårt att följa. Det svåra är att återskapa ett förtroende som raserats om man agerar i strid med alla de tre punkterna.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Fejkattackerna har redan uppnått sitt mål

Presidentvalet i Frankrike har varit ett perfekt exempel på hur valkampanjer från populistiska rörelser bedrivs i dag: globalt och viralt, med ett enda syfte: att misstänkliggöra konkurrenterna.

”Dirty campaigning” är förstås inget nytt och inget som enbart vissa politiska läger ägnar sig åt. Men med den amerikanska och den franska presidentvalskampanjen har det blivit alltmer uppenbart vilka metoder som används – och att de framför allt används för att sänka förtroendet för kandidater och partier som  initialt haft ett större förtroendekapital. ”Etablissemanget”, om man så vill. Mönstren är tydliga: det handlar om att så frö av tvivel, att få väljarna och mediekonsumenterna att misstänka att det finns åtminstone ett korn av sanning bakom påståendena – och på sätt sänka nivån i debatten. Om saklighet och fakta blir mindre viktiga övergår valkampen till att handla om retorik och känsla, vilket alltid är populistens hemmaplan. Om bristerna påstås finnas på båda sidor, blir de reella skandalerna mindre allvarliga -. åtminstone så länge de fiktiva skandalerna får minst lika stor spridning.

Inför den franska valrörelsen fanns det en stor medvetenhet om risken för att fejknyheter skulle få stor spridning, efter erfarenheterna från både Brexit-kampanjen och det amerikanska valet. Antalet initiativ för att motarbeta det, med faktakontroll och information, var större än någonsin tidigare, bland annat med satsningen Cross-Check, där Google, First Draft news och 37 olika medieföretag gick samman och byggde upp plattformar för faktagranskningen på två nivåer. Dels granskades påståenden och medieuppgifter i valkampen, dels dubbelkollades de granskningar som gjorts av andra medieföretag.

Att det förekommit många felaktiga och helt fabricerade nyheter och påståenden har varit väldigt tydligt, efter Cross-Checks granskningar. Under den avgörande valdebatten mellan Marine Le Pen och Emmanuel Macron förekom ett 20-tal felaktiga påståenden, enligt Le Mondes granskning, varav Le Pen stod för nästan samtliga – och för de allra grövsta.

Faktafel i debatterna är dock en sak: de är lätta att påtala och bemöta. Den mest allvarliga delen av fejk och desinformation är mer raffinerad och svårhanterlig än så.

Vi kan ta tre exempel från det franska valet.

1. ”Dokumenten” om Macrons ekonomi

I början av veckan, inför den avgörande tv-debatten, nåddes en rad redaktioner världen över, även DN, av mejl från en anonym avsändare, med bifogade dokument som påstods röra Macrons ekonomi och ”var han väljer att placera sina tillgångar samt vad detta har för betydelse för den mängd skatt han betalar/inte betalar i Frankrike”.  Informationen i dokumenten handlade om konton i offshore-bolag för att minimera skatt, men vid en granskning framgick att uppgifterna var fabricerade. Macron-kampanjen gjorde en anmälan och en polisundersökning inleddes. Spridningen av uppgifterna var begränsad: inga etablerade medier svalde betet, som först verkar ha förekommit i forumet 4chan och sedan spridits till ett par kända konspirationssajter och franska högerextrema sajter, som stödjer Le Pen. Cross-Check sammanfattar historien här – och konstaterar också att den framför allt gått hem hos Trump-anhängare.

2. Den falska Le Soir-artikeln

Många fejknyheter är slarvigt gjorda och lätt genomskådade, åtminstone av en normalt källkritisk publik. Men när jag häromveckan pratade med Claire Wardle på First Draft News, som håller i Cross-Check, konstaterade hon att det som mest utmärkt den här valkampen är hur många riktigt avancerade fejk-kampanjer som bedrivits, där det uppenbart finns ordentligt med resurser i bakgrunden.

Ett sådant exempel är en artikel från februari som påstods vara publicerad i belgiska Le Soir och som innehöll uppgifter om att Saudi-Arabien var en av de dolda finansiärerna bakom Macrons kampanj. Artikeln fick stor spridning i sociala medier och delades bland annat av släktingar till Marine Le Pen och av medarbetare i hennes parti. När man tittar på artikeln är det lätt att förstå att någon kunnat bli lurad: utseendet på sajten är identiskt med Le Soir och om man klickar på länkar på sidan hamnar man på den riktiga tidningens sajt, Det enda som avslöjade att det var fejk var att domänen .be i webbadressen bytts ut mot .info. Vilket inte alla märker på en delad artikel där den braskande rubriken är det som engagerar.

3. Hackerattacken, #macronleaks

Genomslaget för #macronleaks var, som DN berättat, mycket stort. Attacken är typisk för valdesinformation: blanda äkta och falska mejl, se till att de sprids, och bygg upp myten om att detta avslöjar fulspel hos den aktuella kandidaten. Vad som är sant och vad som är falskt blir nästan omöjligt att skilja från varandra. Och även om inget är både sant och komprometterande förstärks bilden av att det finns något att dölja.

Så, har dessa och alla de andra exemplen på desinformation och fabricerade uppgifter påverkat valet? Ja, självklart; de har alla uppnått sitt mål, som är att skapa osäkerhet och misstro. Om svartmålningskampanjerna också förändrar valresultatet är för tidigt att säga, men de förändrar definitivt förtroendet för demokratin: både för politikerna och för de etablerade medierna, som kritiseras för att ”mörka” dessa och andra uppgifter.

Vad som är sant är inte viktigt. Bara att någon enda väljare börjar tveka.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Medieägare som beter sig som Mats Qviberg är ovärdiga sitt uppdrag

Ett par veckor efter att Mats Qviberg och Custos köpt tidningsbolaget Metro ställde jag frågan om Mediesverige i Qviberg fått sin egen Donald Trump. De senaste dagarnas utveckling har tydligt visat att vi är på väg i den riktningen – och för varje nytt utspel från Qvibergs sida blir saken bara värre. 

Donald Trump har en väldigt binär syn på journalistik. Rapportering som är kritisk och därmed potentiellt negativ för honom är dålig journalistik, medan rapportering som hyllar honom är god journalistik. Därför hävdar att han i princip att all journalistik är ”fake news”, med undantag för vissa shower på Fox News och extremsajter som Breitbart.

Trump stannar dock inte där. Han går också till motattack: skäller ut reportrar, stänger av dem från pressträffar och uppviglar på möten sina anhängare mot reportrarna med tal om ”folkets fiender”. Den som rapporterar kritiskt eller negativt ska veta att det har ett pris: att man hamnar i strålkastarljuset. Syftet är uppenbart: att skrämma till tystnad, att uppmuntra till en mer ”återhållsam”rapportering, eftersom priset riskerar att bli alltför högt.

Som affärsman har Mats Qviberg i många år blivit känd för att ringa och skälla ut reportrar och deras chefer. Jag har själv många gånger varit i den mottagande änden av sådana samtal. Sällan handlar det om fakta, åtminstone inte om relevanta sådana, oftare om missnöje med en bild som han själv uppfattar som negativ

Sådana reaktioner är en sak, de är relativt lätta att skaka av sig. Det som blivit annorlunda den senaste tiden är att Mats Qviberg nu själv är medieägare Då måste han inte bara granskas som affärsman, utan också som en del av ett publicistiskt sammanhang, eftersom själva grundbulten i all publicistik handlar om att respektera journalistiska arbetsmetoder, kritisk granskning och självständiga publiceringar.

Vi var ganska många som hyste en visst tveksamhet till hur Qviberg skulle klara den uppgiften. Jag skrev ett par krönikor i DN, vår kunniga ekonomikrönikör Birgitta Forsberg uttryckte osäkerhet till hur två excentriska män som Qviberg och hans styrelseordförande Christian Ager-Hanssen skulle klara av uppgiften, medieekonomen Stefan Melesko förstod inte hur Qviberg tänkte och SvD:s kunniga mediekrönikör Malin Ekman skrev i ett par artiklar att ”intentionerna med Qvibergs köp oroar”. I Ekmans senaste krönika skrev hon att Qvibergs Metro-rekryteringar, bl a av förre HQ-VD:n Mikael König, borde diskuteras mer.

Qviberg och hans nya Metroledning har reagerat på alla de här artiklarna: med upprörda mejl, krav på repliker, ilskna tweets med mera. Men starkast reagerade de på Ekmans senaste text: den ledde till en replik i SvD, där Ager-Hanssen hävade att Ekman och SvD ”driver en kampanj mot Qviberg”. Det var en osammanhängande och vilt sparkande artikel som försökte leda i bevis att Ekman var jävig eftersom hon en gång skrivit om Carolina Neuraths bok om HQ-härvan och att det därmed var del av en ”häxjakt”. Igenkänningen med Trumps retorik var total: det handlar inte om saklighet, utan om att försöka skapa en illusion av att journalisterna är del av en större kampanj och att bedriva rena trakasserikampanjer mot de mest misshagliga journalisterna.

SvD:s chefredaktör Fredric Karén svarade på det enda sätt man kan göra: med att välkomna Ager-Hanssen till medievärlden, där man får utstå kritiska granskningar. Därmed kunde saken varit avslutad, med inga andra konsekvenser än att Ager-Hanssen demonstrerat sin okunnighet om hur journalistik fungerar.

I dagens avsnitt av Sveriges Radios mediegranskande program Medierna framkom dock nya uppgifter, som gör det hela mycket allvarligare. Där spelades det upp och refererades inspelade samtal från Qviberg till Ekman i veckan. Samtalen är beklämmande att lyssna på. Qviberg lyfter fram ovidkommande faktamissar och hävdar att även en ”aphjärna” hade kunnat få det rätt och övergår sedan till att hävda att om Ekman granskar honom ska han minsann granska henne. ”Det är inget hot, det är ett löfte”. Medierna, som hade en inbokad intervju med Qviberg, berättade att de hade tillgång till samtalen. Då ställde han in intervjun.

Agerandet överraskar. dessvärre inte. Det är i linje med hur Qviberg brukar göra. Han vill skrämma till tystnad. Han vill att de reportrar som ställt kritiska frågor och skrivit kritiska kommenterar ska sluta med det, eftersom kostnaden är alltför hög.

Så gör kanske en finansman. Men så kan inte en medieägare eller någon som på något sätt förknippas med publicistisk verksamhet göra.

Efter den inställda intervjun har inte Qviberg kommenterat på något sätt. Mer än med en bild på sitt Twitterkonto: ”Arguing with a woman is like getting arrested. Everything you say can and will be used against you. ”.Om det var ännu ett skämt, som han hävdade att det var när han twittrade om att ”rensa ut stalinister” på Metro, var det osedvanligt plumpt, även för att vara av honom.

Det viktiga nu är bara en sak: att granskningen av medieägaren Qviberg fortsätter. I SvD och i många andra medier. För medieägare som beter sig på det här sättet är ovärdiga sitt uppdrag.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Springare får nytt extraknäck – men svansen blir kvar på Facebook

Många, inte bara journalister, har de senaste dagarna reagerat starkt på polisen Peter Springares inlägg på Facebook om att ”förinta de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor”. Sajten Nyheter Idag reagerade på ett helt annat sätt: genom att rekrytera honom som skribent

 

I veckan har DN granskat personerna och pengarna bakom en handfull av de mest expansiva extrem- och populistsajterna. Men det är också viktigt att diskutera vad de här sajterna, som svartmålar Sverige, egentligen vill åstadkomma.

Det mest uppenbara svaret är att de vill flytta gränserna för vad det är ”normalt” att tycka, för att på sikt driva igenom en främlingsfientlig eller rasistisk politik. Deras viktigaste metod för att åstadkomma det är också uppenbar: språket.

I sammanhang som dessa kommer jag alltid att tänka på en aforism av Alf Henrikson: ”Ett ord en människa fäster sig vid. Kan verka i oberäknelig tid. Det kan framkalla glädje livet ut. Det kan orsaka obehag till livets slut. Ja, det påverkar livet på jorden. Så slarva inte med orden

Det kan tyckas konstigt att börja en kommentar om sajterna och personerna som byggt upp en egen, hatisk bubbla i det offentliga samtalet , med det prosaiska citatet, men för att förstå vad dessa sajter handlar om och hur deras strategi ser ut är det där man måste börja. I språket.

De vill förflytta gränsen för det offentliga samtalet, en millimeter i taget. De vill frånta ord deras ursprungliga betydelse –  och just nu ligger allt fokus på att argumentera för att ”förinta” inte alls betyder det som alla tycker att det låter som. De vill – och där har de fått en fantastisk draghjälp från USA:s president och hans stab – förvandla fakta till åsikter, där man inte behöver förhålla sig till hur något faktiskt är, utan där man kan välja läger, som vore det bara en fråga om tycke och smak.

I USA brukar sedan en tid tillbaka Sean Hannity på Fox News Channel, en trogen hejaklacksledare åt Donald Trump men också en av de viktigaste opinionsbildarna i amerikansk tv, prata om etablerade tidningar och tv-kanaler som ”alt.left”. Hans syfte är uppenbart: han vill driva linjen att det inte finns någon korrekt, faktabaserad rapportering som agerar professionellt och seriöst, utan att allt handlar om åsikter. Genom att använda samma typ av etikett som används för högerextrema sajter som Breitbart och Infowars, med kopplingar till rå nationalism och nazism, försöker han normalisera de sajterna – och dra in etablerade tidningar som New York Times och Washington Post i ett sällskap där de verkligen inte hör hemma. Alt.right eller alt.left? Tycke och smak.

På samma sätt agerar sajterna på den svenska arenan. De sätter etiketter som ”vänsterextrema” på alla journalister de uppfattar som ”motståndare”, vilket verkar innebära de flesta. De använder såväl format som begrepp för att ge sken av att vara journalistiska. De kallar sig nyhetssajter och alternativa medier -. och varje gång de presenteras på det sättet i SVT, SR och tidningarna knyter de näven i glädjen över att ha erövrat ännu en av språkets millimetrar.

De vet också precis vad de håller på med. För oss som följt den här sortens sajter i 15-20 år har skiftet i strategi varit uppenbart, i synnerhet för de sajter som försöker ta sig in i det normaliserade samtalsrummet. Steg för steg har de tvättat bort den värsta hatretoriken ur sina egna publiceringar. Vissa artiklar som publicerades på dem för bara några år sedan skulle aldrig tas in i dag. De vill att den som kommer in som nya läsare i dag ska få ett sken av att det är ganska normalt: inte så långt från traditionella medier.

Men det är det inte. Urvalet är inte normalt: det är systematiskt ämnat att driva en linje. Fakta är bara viktigt när det förstärker deras teser, inte som en del i en allsidig bild. Ansvarstagandet som utgivare är antingen obefintligt eller något man aktivt försöker kringgå.

Framför allt gör man det genom att använda sajterna för att trigga i gång aktivitet. Det sätt man skriver på och de ord man väljer är, enligt klassisk propagandamodell, till för att elda upp anhängarna. Sedan är det i kommentarsfält och på Facebook, där sajterna inte har något eget juridiskt ansvar, och inte själva direkt kopplas till innehållet, som det systematiska svartmålandet och hatandet bedrivs.

Svansen från Springares Facebook-grupp blir alltså kvar. Det är bara han som flyttar.

 

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Springare är polis och förundersökningsledare vid grova brottsenheten hos Örebropolisen. Han är alltså en tjänstemän i den offentliga sektorn, med tjänsteansvar, värdegrund: den statsanställde skall vara oberoende, opartiskhet, integritet och likabehandling. Springarens skriverier på Facebook gör att man undrar hur det kommer sig att han får fortsätta i sitt arbete som förundersökningsledare, han kan omöjligen vara objektiv med dom åsikter som han har. Han borde omplaceras.

Helena Pusari, 09:10, 20 mars 2017. Anmäl

Vad vill Qviberg egentligen med Metro?

Har Mediesverige fått sin egen Donald Trump? Ja, det tog inte lång tid efter nyheten om Mats Qvibergs köp av Metro innan de första indikationerna om lynnig toppstyrning började komma.

Det höjdes en del ögonbryn när beskedet kom förra månaden om att finansmannen Mats Qviberg, via Custos, köpte svenska Metro av Kinnevik. Jag skrev i en kommentar att det var svårt att se att det skulle vara ”som vanligt” med Qviberg  vid rodret. ”Det är rimligare att vänta sig en hel del turbulens.”. DN:s ekonomikrönikör Birgitta Forsberg beskrev Qviberg och hans vd Christian Ager-Hanssen som ”två excentriska män som har ett horn i sidan till medier” och uttryckte stark osäkerhet till hur bra medieägare Qviberg skulle bli. Tveksamheten fanns även hos andra: Medieekonomen Stefan Melesko skrev i Medievärlden att han inte förstod hur Qviberg tänkte med köpet, rent ekonomiskt, medan SvD:s Malin Ekman skrev att ”Qvibergs intentioner med Metroköpet oroar”.

Finansmannen själv kommenterade köpet på sedvanligt yvigt och motsägelsefullt sätt. Han försäkrade att han skulle vara en ”verkligen aktiv ägare”, men han inte skulle styra redaktionen, mer än kanske med någon krönika om aktier eller bridge.

Under sina första veckor som ägare har sedan två saker hänt. Dels gårdagens nyhet att Qviberg och Ager-Hanssen går in som delägare i den nya digitala talangjakts-satsningen Self Made, med Metro som ”exklusiv mediepartner”. Dels rekryteringen av journalisten Jenny Hedelin, som tagits in av nye vd:n Ager-Hanssen, som hon skrivit boken HQ-Gate tillsammans med. En bok som hade ett tydligt syfte: att misskreditera medierapporteringen kring Qviberg i samband med skandalen då HQ Bank fråntogs sitt banktillstånd. Hedelins första jobb: att skriva en text om ägarnas nya investering.

Båda dessa saker kan vara fullständigt naturliga och inte påverka Metros publicistiska verksamhet det minsta. Men med en person som Qviberg i kulisserna är det inte orimligt att anta att det finns en rätt aktiv plan bakom allt som händer, med syfte att använda sitt nya köp för att driva både affärer och opinion.

Har då inte Qviberg och Custos rätt att göra vad de vill med sin tidning? Inte riktigt: så länge den distribueras i kollektivtrafiken finns klausuler om vilken  opinionsbildning som får bedrivas. Men framför allt: det finns en stark tradition i de svenska medierna, även i de fall där det finns politiska ägare i kulisserna, att att låta journalistiken stå fri, från såväl ägarintressen som kommersiella sammanblandningar.

Det är bara att hoppas att Metro, som publicistiskt alltid haft en tydlig ryggrad och som är en viktig journalistisk plattform, även fortsättningsvis tillåts göra det.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

FBI-chefen vågade inte möta publiken i Austin

I morgon inleds den gigantiska digitalfestivalen South by Southwest Interactive, SXSW, i Austin, Texas. Ett av dragplåstren i år var den omstridde FBI-chefen James Comey. Men nu har han bokat av, som en följd av konflikten med Vita Huset och Justitiedepartementet om den påstådda avlyssningen av Donald Trump.

Det såg ut som den perfekta bokningen. James Comey var en intressant gäst på många sätt redan innan det hettade till på allvar. Dels förstås på grund av hans roll i slutspurten av presidentvalet, med sina uttalanden och utredningar om Hillar Clintons mejlservrar, dels på grund av den konflikt som präglade förra årets SXSW, när FBI krävde att Apple skulle ge myndigheten möjlighet att låsa upp spärrade mobiltelefoner, i efterdyningarna till terrordådet i San Bernardino.

Men det som gjorde Comey till den största publikattraktionen i år var förstås utspelet förra helgen där han krävde att justitiedepartementet skulle dementera president Trumps påståenden på Twitter om att Barack Obama och FBI genomfört avlyssning av Trump Tower under valrörelsen.  ”Det finns inte några bevis för det och det antyder att FBI ska ha brutit mot lagen”, uppgav en högt uppsatt FBI-källa för New York Times.

Comeys krav gjorde att den spända relationen mellan presidenten och myndigheten eskalerade ytterligare – och justitiedepartementet hamnade mitt i den striden. Pressekreteraren Sean Spicer fick i förrgår frågan om presidenten fortfarande har förtroende för FBI-chefen och svarade att han ”inte hade anledning att tro något annat”.

Men sedan kom beskedet att Comey lämnar återbud till SXSW, där han skulle ha intervjuats av Newseums vd Jeffrey Herbst. Avhoppet förklaras med en ”schemakonflikt” och Comey ersätts av FBIs chefsjurist James Baker, som ska prata om Apple-konflikten, Edward Snowden och ”andra ämnen”.  Det kan naturligtvis bli intressant ändå, men knappast lika laddat som om Comey kommit.

Att läget blev för känsligt är ganska uppenbart. Washington Post skrev i går att Donald Trump antingen måste sparka FBI-chefen eller medge att anklagelserna om avlyssningen var felaktiga: något mellanläge finns inte. Att Trump skulle medge att anklagelserna var ogrundade förefaller dock inte sannolikt i nuläget, även om Sean Spicer försökt avdramatisera det hela en aning genom att vägra gå in på detaljer om påståendet utan bara säga ”Jag kommer att låta tweeten stå för sig själv”.

Om Comey kommit till Austin och svarat på frågor offentligt hade det alltså kunnat vara detsamma som att skriva under sitt eget avsked. SXSW är inte en plats där känsliga frågor undviks – det fick även Barack Obama erfara i fjol – utan han hade fått räkna med raka, hårda frågor om sitt förtroende för presidenten både från scenen och från publiken. Det valde han att undvika.

För oss som landar i Austin ikväll, laddade för en veckas intensivt seminarieprogram, finns det dock annat att se fram emot.Festivalen fyller i år 31 år och fortsätter att expandera. Den har tre stora huvudspår: Interactive, Film och Musik, men en lång rad stora sidospår, inom allt från mat och sport till utbildning.  I år väntas 90 000 besökare till de tre evenemangen, fram till och med nästa söndag. Enbart Interactive-delen, som är den största, drog i fjol 3000 besökare, vilket är tre gånger så många som för fem år sedan. Totalt sett uppskattas SXSW bidra till staden Austins ekonomi med nära 3,5 miljarder kronor under året.

SXW Interactive är framför allt en av de bästa platserna för trendspaning, om vilka tjänster och fenomen som är på väg att få sitt publika genombrott. Många av trenderna som är starka i Austin blir mer eller mindre mainstream inom ett eller två år – och ledtiderna blir allt kortare för varje år.  Många av de största digitala tjänsterna i dag, från Twitter till Uber och Air b’n’b har presenterats för den stora publiken här, och de senaste åren har scenerna i Austin också varit en av de viktigaste plattformerna för diskussionen om nätsäkerhet, personlig integritet och näthat.

Fjolårets festival präglades mycket av de diskussionerna, men också av de genomgripande tekniktrenderna om AI, robotisering och VR/AR. Så: vad blir det som dominerar i år?

Utifrån schemat kan man utröna några tydliga huvudspår:

* USA under Trump. Relationen mellan presidenten och teknikindustrin är redan extremt ansträngd, efter presidentens order om inreseförbud. Under festivalen planeras protester mot Trump och bland annat en manifestation under musikdelen med musiker från de länder presidenten pekat ut. Det hålls också en lång rad seminarier och debatter på temat, med bland annat uppmaningar till politiska engagemang bland unga – och förstås en rad programpunkter om mediernas relation till Vita Huset. Dels handlar det om självkritik från mediernas sida, bland annat under rubriken ”How we got it wrong”, men också med intervjuer med tunga namn som New York Times chefredaktör Dean Baquet och Washington Posts David Fahrenthold.

* Filterbubblor och fejknyheter. Relaterat till valet, förstås, men också ur ett teknikperspektiv: vad kan branschen göra åt det?

* Röststyrning. Digitala assistenter och andra röststyrda tjänster har fått sitt stora genombrott och mer är på väg. Under SXSW diskuteras vad detta får för effekter: hur långt personalisering kan drivas. hur känslostyrd den kan bli och integritetsaspekterna i datahanteringen är bara några frågor som lyfts.

* Augmented Intelligence. Japp, det kan vara nästa heta begrepp i skärningspunkten mellan artificiell intelligens och AR (augmented reality)

* VR i Hollywood. Den virtuella tekniken har varit stor i Austin i många år och i år handlar många av programpunkterna om hur filmbranschen kommer att arbeta med vr. För första gången finns en särskild VR Cinema-del på filmfestivalen, med en rad spektakulära världspremiärer – och med vr-pionjärer som Nonny de la Pena och Felix LaJeuness & Paul Raphael som gäster.

 

Den allra bästa programpunktstiteln handlar dock om vad festivalen egentligen går ut på: mötet mellan olika kompetenser, i en kreativ miljö: ”A scientist, artist and an engineer went into a bar…

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Om Fox-publiken slutar tro faller Trumps sista bastion

I sitt eskalerande krig mot medierna har Donald Trump konsekvent lyft fram Fox News som den enda trovärdiga nyhetskällan. Men om kärnpubliken på Fox börjar tvivla på det som sprids i kanalen kommer  Trumps hårdföra linje att få problem.

Det är inte bara Sverige som hamnat i fokus i den amerikanska politiska debatten de senaste tio dagarna, utan också Fox News själva. När hela världen undrade vilken händelse presidenten syftade på när han talade om ”last night in Sweden” fick han förklara att allt byggde på ett inslag i Tucker Carlson Tonight på Fox News, av filmaren Amy Horowitz. Den benhårda kritiken mot inslaget från svenskt håll, med vittnesmål av både filmare och poliserna som intervjuats i filmen om hur den fulklippts och vinklats hårt, fick stort genomslag även i amerikanska medier, liksom den starka svenska reaktionen från politiskt håll.

När sedan Fox-programmet The O’Reilly Factor skulle följa upp inslaget i fredags tog de in en”svensk försvars- och nationell säkerhetsrådgivare” för att hävda att det som påstods i Horowitz film om läget i Sverige var korrekt. Men det tog inte lång tid innan svenska försvarsexperter och medier påtalade att Nils Bildt, som intervjuades, varken hade de titlarna eller hade någon särskild experkunskap om läget i Sverige. Dagens Nyheters artiklar om Nils Bildt, som översattes till engelska, fick stor spridning i sociala och internationella medier under lördagen. Den delades mer än 70 000 gånger på Facebook och citerades av Washington Post, AP, The Guardian och många andra medier. Även ryska propagandakanalen rt.com skrev om hur Fox ”förlöjligades” efter avslöjandet om expertens falska titlar.

Pressade på besked om varför de valde Nils Bildt som gäst, utan att kontrollera hans bakgrund, svarade David Tabacoff, exekutiv producent på The O’Reilly Factor, att de fått honom rekommenderad och bedömde honom vara en bra gäst, men att Bill O’Reilly ska ta upp det inträffade och ämnet på nytt i showen på måndag kväll.

Det inträffade är förstås pinsamt för Fox News och väcker ytterligare frågor om hur kanalen sprider ”fejkade” eller icke-verifierade nyheter, i syfte att driva en politisk och ideologisk linje. Det är ju knappast första gången Fox avslöjats med att uppge felaktiga uppgifter om sina experter. Så sent som i fjol dömdes tidigare Fox-kommentatorn Wayne Simmons till fängelse för bedrägeri, efter att bland annat felaktigt ha påstått att han hade en mångårig bakgrund inom CIA.

Att Fox är en starkt vinklad konservativ mediekraft är naturligtvis ingen nyhet. Det var ju själva syftet när mediemagnaten Rupert Murdoch gav den karismatiske Roger Ailes uppdraget att lansera kabelkanalen 1996, med slagordet ”We Report, You Decide”. Ailes, som tvingades avgå från Fox i fjol efter anklagelser om grova sextrakasserier, är på många sätt en parallellfigur till Donald Trump: lika högljudd och hårdhänt som företagsledare och lika drastisk i sitt förakt för ”liberala medier”. Det fanns till och med de som tyckte att Ailes borde kandidera i presidentvalet 2012: flera i styrelsen för Fox tryckte upp klistermärken med ”Ailes 2012″, berättas i biografin ”The Loudest Voice in the Room”, som kom i fjol, och som ger en detaljerad bild av hur mediejätten styrs.

Normalt brukar Fox vara okänsligt för extern kritik, men den här gången är det annorlunda av flera skäl. Framför allt handlar det om hur starkt presidenten satsat alla sina kort på Fox som nyhetskälla – men också om hur kanalens kärnpublik reagerar.

Donald Trump gjorde under hela valrörelsen Fox News till en tydlig allierad – i synnerhet morgonprogrammet Fox and Friends och ankaret Sean Hannitys kvällsshow, där han var ständig gäst. Även Bill O’Reilly tillhör Trumps favoriter. Förra våren twittrade han ”Varför tycker liberala medier att Bill O’Reilly är komplett och totalt vulgär? Jag håller inte med!”

I takt med att presidentens krig mot medierna tilltagit har det sedan bara blivit tydligare att Fox är den enda nyhetsplattform han accepterar. Den 15 februari twittrade han ”De falska nyhetsmedierna är galna med sina komspirationsteorier och sitt blinda hat. MSBNC och CNN går inte att titta på. Fox and Friends är strålande!”. Två dagar senare räknade han upp ett antal medier som han ansåg vara ”fake news”: New York Times, ABC, CBS och CNN, och skrev att de ”är fiender till det amerikanska folket”. Detta följdes sedan av pressmötet med pressekretaren Sean Spicer i Vita huset i fredags, där The Guardian, New York Times, Politico, CNN, BuzzFeed, BBC,  Daily Mail och andra inte släpptes in, medan däremot högerextrema Breitbart fick plats.

Trumps krig mot medierna har väckt protester även internt på Fox News. De starkast konservativa profilerna, som Sean Hannity, hejar på presidenten: Hannity twittrade häromdagen att ”alt-left-propagandamedierna blir värre för varje dag”, i ett tydligt stöd till Trumps linje. Men det finns också Fox-profiler som anser att presidenten gått för långt. Nyhetsankaret Chris Wallace reagerade starkt på tweeten om ”folkets fiender” och konstaterade i ett skarpt inslag i sändningen för en vecka sedan att Trump ”gått över gränsen” i sin mediekritik. Även Fox-ankaret Shep Smith har vid flera tillfällen försvarat CNN och andra medier och i sändning slagit fast att presidenten har fel som kallar deras rapportering för fake news. Efter att medierna stängts ute från pressträffen i fredags gick Smith till ny attack Trump och läxade upp presidenten på vad ”fake news” egentligen är.

Att Foxpubliken nu inför öppen ridå möts av detta från Fox egna ankare, samtidigt som övriga medier fylls med historier om hur Fox har falska experter och extremvinklade inslag, kan leda till problem för kanalen – och därmed också för presidenten.

Det är mycket som står på spel. Fox hade ju ett väldigt starkt 2016 och ökade antalet tittare med nära 30 procent. På bästa sändningstid har kanalen 2,4 miljoner dagliga tittare: det var till och med något fler som såg inslagen om Sverige hos Tucker Carlson och Bill O’Reilly. Publiken är tydligt mer konservativ än för övriga medier och självklart mer grundläggande positivt inställd till Trump än andra nyhetskonsumenter.

Men det finns en gräns även för Fox-fansen. Om de tappar förtroendet för kanalen förlorar presidenten sin enda stora plattform. Det borde bekymra både Trump och Fox-ledningen betydligt mer än hur läget är i Sverige.

 

 

 

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Extremisterna skrattar hela vägen till banken

Beskedet om att högerextrema tidningen Nya Tider får höjt presstöd lär väcka förnyade protester, i dessa tider av het debatt om fejknyheter och hur extremistiska och hatiska grupper arbetar för att få spridning av sin världsbild, både i Sverige och internationellt. Men så länge presstödet finns kvar är det ingen lätt sak att hantera.

Krisdrabbade dagstidningen Göteborgs-Posten sökte presstöd, men fick nej, vid Presstödsnämndens senaste möte i veckan. Men Nya Tider, vars medverkan på Bokmässan i fjol ledde till en intensiv debatt, fick behålla sitt stöd – och dessutom en utökning av summan med 500 000 kronor, eftersom upplagan ökat, som en följd av uppmärksamheten kring tidningen.

Beslutet är, förstås, helt i enlighet med regelverket. Det föreskriver noga vad som krävs för att en tidning ska kunna få presstöd, till exempel vad gäller spridning, andelen eget redaktionellt innehåll, etc, men det ställer inga kvalitativa eller värdegrundmässiga krav på vad tidningen innehåller eller  vem som står bakom den. I förordningen står det däremot att tidningen primära uppgift ”kan vara allmänpolitisk opinionsbildning”.

Det har öppnat upp för opinionsbildande entreprenörer på olika delar av den politiska skalan. För Nya Tider är det femte året i rad som tidningen beviljas presstöd.

Många har dock protesterat mot att förordningen för presstödet fungerar på det här sättet. I den förra utredningen om presstödet, som leddes av juristen Hans-Gunnar Axberger, fördes diskussioner om att ställa ”kvalitativa krav” på de tidningar som får presstöd, men det fick inte politiskt stöd.

När den statliga Medieutredningen i november kom med sitt slutbetänkande gjordes ett nytt försök att ändra på detta. Det förslag till Mediestöd som utredaren Anette Novak tog fram utgick från en kvalitetsambition på stödet och ville att samma grundkrav skulle ställas på mediestödet som på statens finansiering av public service, som omfattas av en särskild demokratiprincip och krav på värdegrund. Det skulle vara ett sätt för staten att synkronisera sitt stöd.  ”Våra gemensamma medel ska inte sponsra medier som eroderar den demokratiska värdegrunden”, sade Anette Novak  då, i ett tydligt försök att stoppa stödet till tidningar som Nya Tider.

Förslaget möttes dock av hård kritik från många håll, både från publicister och politiker – och det är inte mycket som tyder på att det kommer att ta sig genom riksdagen. Journalisten och tryckrihetsexperten Nils Funcke skrev bl a att det vore ett hot mot yttrandefriheten.

Detta visar vilken rävsax hela presstödssystemet befinner sig. Å ena sidan kan det nuvarande systemet innebära stöd till högerextrema, å andra sidan vet vi alla faran med att ha statligt tillsatta smakdomare som ska avgöra vad som är rätt åsikter.

Kanske leder detta till en ny diskussion, om det över huvud taget ska finnas något statligt stöd till tidningar. Men att ta det beslutet, i ett läge där så många tidningar går på knäna ekonomiskt, lär inte många politiker vilja göra.

Under tiden skrattar extremisterna hela vägen till banken. Ironin i att de får pengar från det samhällssystem de föraktar och tar avstånd från undgår ingen.

 

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!