Springare får nytt extraknäck – men svansen blir kvar på Facebook

Många, inte bara journalister, har de senaste dagarna reagerat starkt på polisen Peter Springares inlägg på Facebook om att ”förinta de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor”. Sajten Nyheter Idag reagerade på ett helt annat sätt: genom att rekrytera honom som skribent

 

I veckan har DN granskat personerna och pengarna bakom en handfull av de mest expansiva extrem- och populistsajterna. Men det är också viktigt att diskutera vad de här sajterna, som svartmålar Sverige, egentligen vill åstadkomma.

Det mest uppenbara svaret är att de vill flytta gränserna för vad det är ”normalt” att tycka, för att på sikt driva igenom en främlingsfientlig eller rasistisk politik. Deras viktigaste metod för att åstadkomma det är också uppenbar: språket.

I sammanhang som dessa kommer jag alltid att tänka på en aforism av Alf Henrikson: ”Ett ord en människa fäster sig vid. Kan verka i oberäknelig tid. Det kan framkalla glädje livet ut. Det kan orsaka obehag till livets slut. Ja, det påverkar livet på jorden. Så slarva inte med orden

Det kan tyckas konstigt att börja en kommentar om sajterna och personerna som byggt upp en egen, hatisk bubbla i det offentliga samtalet , med det prosaiska citatet, men för att förstå vad dessa sajter handlar om och hur deras strategi ser ut är det där man måste börja. I språket.

De vill förflytta gränsen för det offentliga samtalet, en millimeter i taget. De vill frånta ord deras ursprungliga betydelse –  och just nu ligger allt fokus på att argumentera för att ”förinta” inte alls betyder det som alla tycker att det låter som. De vill – och där har de fått en fantastisk draghjälp från USA:s president och hans stab – förvandla fakta till åsikter, där man inte behöver förhålla sig till hur något faktiskt är, utan där man kan välja läger, som vore det bara en fråga om tycke och smak.

I USA brukar sedan en tid tillbaka Sean Hannity på Fox News Channel, en trogen hejaklacksledare åt Donald Trump men också en av de viktigaste opinionsbildarna i amerikansk tv, prata om etablerade tidningar och tv-kanaler som ”alt.left”. Hans syfte är uppenbart: han vill driva linjen att det inte finns någon korrekt, faktabaserad rapportering som agerar professionellt och seriöst, utan att allt handlar om åsikter. Genom att använda samma typ av etikett som används för högerextrema sajter som Breitbart och Infowars, med kopplingar till rå nationalism och nazism, försöker han normalisera de sajterna – och dra in etablerade tidningar som New York Times och Washington Post i ett sällskap där de verkligen inte hör hemma. Alt.right eller alt.left? Tycke och smak.

På samma sätt agerar sajterna på den svenska arenan. De sätter etiketter som ”vänsterextrema” på alla journalister de uppfattar som ”motståndare”, vilket verkar innebära de flesta. De använder såväl format som begrepp för att ge sken av att vara journalistiska. De kallar sig nyhetssajter och alternativa medier -. och varje gång de presenteras på det sättet i SVT, SR och tidningarna knyter de näven i glädjen över att ha erövrat ännu en av språkets millimetrar.

De vet också precis vad de håller på med. För oss som följt den här sortens sajter i 15-20 år har skiftet i strategi varit uppenbart, i synnerhet för de sajter som försöker ta sig in i det normaliserade samtalsrummet. Steg för steg har de tvättat bort den värsta hatretoriken ur sina egna publiceringar. Vissa artiklar som publicerades på dem för bara några år sedan skulle aldrig tas in i dag. De vill att den som kommer in som nya läsare i dag ska få ett sken av att det är ganska normalt: inte så långt från traditionella medier.

Men det är det inte. Urvalet är inte normalt: det är systematiskt ämnat att driva en linje. Fakta är bara viktigt när det förstärker deras teser, inte som en del i en allsidig bild. Ansvarstagandet som utgivare är antingen obefintligt eller något man aktivt försöker kringgå.

Framför allt gör man det genom att använda sajterna för att trigga i gång aktivitet. Det sätt man skriver på och de ord man väljer är, enligt klassisk propagandamodell, till för att elda upp anhängarna. Sedan är det i kommentarsfält och på Facebook, där sajterna inte har något eget juridiskt ansvar, och inte själva direkt kopplas till innehållet, som det systematiska svartmålandet och hatandet bedrivs.

Svansen från Springares Facebook-grupp blir alltså kvar. Det är bara han som flyttar.

 

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Springare är polis och förundersökningsledare vid grova brottsenheten hos Örebropolisen. Han är alltså en tjänstemän i den offentliga sektorn, med tjänsteansvar, värdegrund: den statsanställde skall vara oberoende, opartiskhet, integritet och likabehandling. Springarens skriverier på Facebook gör att man undrar hur det kommer sig att han får fortsätta i sitt arbete som förundersökningsledare, han kan omöjligen vara objektiv med dom åsikter som han har. Han borde omplaceras.

Helena Pusari, 09:10, 20 mars 2017. Anmäl

Vad vill Qviberg egentligen med Metro?

Har Mediesverige fått sin egen Donald Trump? Ja, det tog inte lång tid efter nyheten om Mats Qvibergs köp av Metro innan de första indikationerna om lynnig toppstyrning började komma.

Det höjdes en del ögonbryn när beskedet kom förra månaden om att finansmannen Mats Qviberg, via Custos, köpte svenska Metro av Kinnevik. Jag skrev i en kommentar att det var svårt att se att det skulle vara ”som vanligt” med Qviberg  vid rodret. ”Det är rimligare att vänta sig en hel del turbulens.”. DN:s ekonomikrönikör Birgitta Forsberg beskrev Qviberg och hans vd Christian Ager-Hanssen som ”två excentriska män som har ett horn i sidan till medier” och uttryckte stark osäkerhet till hur bra medieägare Qviberg skulle bli. Tveksamheten fanns även hos andra: Medieekonomen Stefan Melesko skrev i Medievärlden att han inte förstod hur Qviberg tänkte med köpet, rent ekonomiskt, medan SvD:s Malin Ekman skrev att ”Qvibergs intentioner med Metroköpet oroar”.

Finansmannen själv kommenterade köpet på sedvanligt yvigt och motsägelsefullt sätt. Han försäkrade att han skulle vara en ”verkligen aktiv ägare”, men han inte skulle styra redaktionen, mer än kanske med någon krönika om aktier eller bridge.

Under sina första veckor som ägare har sedan två saker hänt. Dels gårdagens nyhet att Qviberg och Ager-Hanssen går in som delägare i den nya digitala talangjakts-satsningen Self Made, med Metro som ”exklusiv mediepartner”. Dels rekryteringen av journalisten Jenny Hedelin, som tagits in av nye vd:n Ager-Hanssen, som hon skrivit boken HQ-Gate tillsammans med. En bok som hade ett tydligt syfte: att misskreditera medierapporteringen kring Qviberg i samband med skandalen då HQ Bank fråntogs sitt banktillstånd. Hedelins första jobb: att skriva en text om ägarnas nya investering.

Båda dessa saker kan vara fullständigt naturliga och inte påverka Metros publicistiska verksamhet det minsta. Men med en person som Qviberg i kulisserna är det inte orimligt att anta att det finns en rätt aktiv plan bakom allt som händer, med syfte att använda sitt nya köp för att driva både affärer och opinion.

Har då inte Qviberg och Custos rätt att göra vad de vill med sin tidning? Inte riktigt: så länge den distribueras i kollektivtrafiken finns klausuler om vilken  opinionsbildning som får bedrivas. Men framför allt: det finns en stark tradition i de svenska medierna, även i de fall där det finns politiska ägare i kulisserna, att att låta journalistiken stå fri, från såväl ägarintressen som kommersiella sammanblandningar.

Det är bara att hoppas att Metro, som publicistiskt alltid haft en tydlig ryggrad och som är en viktig journalistisk plattform, även fortsättningsvis tillåts göra det.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

FBI-chefen vågade inte möta publiken i Austin

I morgon inleds den gigantiska digitalfestivalen South by Southwest Interactive, SXSW, i Austin, Texas. Ett av dragplåstren i år var den omstridde FBI-chefen James Comey. Men nu har han bokat av, som en följd av konflikten med Vita Huset och Justitiedepartementet om den påstådda avlyssningen av Donald Trump.

Det såg ut som den perfekta bokningen. James Comey var en intressant gäst på många sätt redan innan det hettade till på allvar. Dels förstås på grund av hans roll i slutspurten av presidentvalet, med sina uttalanden och utredningar om Hillar Clintons mejlservrar, dels på grund av den konflikt som präglade förra årets SXSW, när FBI krävde att Apple skulle ge myndigheten möjlighet att låsa upp spärrade mobiltelefoner, i efterdyningarna till terrordådet i San Bernardino.

Men det som gjorde Comey till den största publikattraktionen i år var förstås utspelet förra helgen där han krävde att justitiedepartementet skulle dementera president Trumps påståenden på Twitter om att Barack Obama och FBI genomfört avlyssning av Trump Tower under valrörelsen.  ”Det finns inte några bevis för det och det antyder att FBI ska ha brutit mot lagen”, uppgav en högt uppsatt FBI-källa för New York Times.

Comeys krav gjorde att den spända relationen mellan presidenten och myndigheten eskalerade ytterligare – och justitiedepartementet hamnade mitt i den striden. Pressekreteraren Sean Spicer fick i förrgår frågan om presidenten fortfarande har förtroende för FBI-chefen och svarade att han ”inte hade anledning att tro något annat”.

Men sedan kom beskedet att Comey lämnar återbud till SXSW, där han skulle ha intervjuats av Newseums vd Jeffrey Herbst. Avhoppet förklaras med en ”schemakonflikt” och Comey ersätts av FBIs chefsjurist James Baker, som ska prata om Apple-konflikten, Edward Snowden och ”andra ämnen”.  Det kan naturligtvis bli intressant ändå, men knappast lika laddat som om Comey kommit.

Att läget blev för känsligt är ganska uppenbart. Washington Post skrev i går att Donald Trump antingen måste sparka FBI-chefen eller medge att anklagelserna om avlyssningen var felaktiga: något mellanläge finns inte. Att Trump skulle medge att anklagelserna var ogrundade förefaller dock inte sannolikt i nuläget, även om Sean Spicer försökt avdramatisera det hela en aning genom att vägra gå in på detaljer om påståendet utan bara säga ”Jag kommer att låta tweeten stå för sig själv”.

Om Comey kommit till Austin och svarat på frågor offentligt hade det alltså kunnat vara detsamma som att skriva under sitt eget avsked. SXSW är inte en plats där känsliga frågor undviks – det fick även Barack Obama erfara i fjol – utan han hade fått räkna med raka, hårda frågor om sitt förtroende för presidenten både från scenen och från publiken. Det valde han att undvika.

För oss som landar i Austin ikväll, laddade för en veckas intensivt seminarieprogram, finns det dock annat att se fram emot.Festivalen fyller i år 31 år och fortsätter att expandera. Den har tre stora huvudspår: Interactive, Film och Musik, men en lång rad stora sidospår, inom allt från mat och sport till utbildning.  I år väntas 90 000 besökare till de tre evenemangen, fram till och med nästa söndag. Enbart Interactive-delen, som är den största, drog i fjol 3000 besökare, vilket är tre gånger så många som för fem år sedan. Totalt sett uppskattas SXSW bidra till staden Austins ekonomi med nära 3,5 miljarder kronor under året.

SXW Interactive är framför allt en av de bästa platserna för trendspaning, om vilka tjänster och fenomen som är på väg att få sitt publika genombrott. Många av trenderna som är starka i Austin blir mer eller mindre mainstream inom ett eller två år – och ledtiderna blir allt kortare för varje år.  Många av de största digitala tjänsterna i dag, från Twitter till Uber och Air b’n’b har presenterats för den stora publiken här, och de senaste åren har scenerna i Austin också varit en av de viktigaste plattformerna för diskussionen om nätsäkerhet, personlig integritet och näthat.

Fjolårets festival präglades mycket av de diskussionerna, men också av de genomgripande tekniktrenderna om AI, robotisering och VR/AR. Så: vad blir det som dominerar i år?

Utifrån schemat kan man utröna några tydliga huvudspår:

* USA under Trump. Relationen mellan presidenten och teknikindustrin är redan extremt ansträngd, efter presidentens order om inreseförbud. Under festivalen planeras protester mot Trump och bland annat en manifestation under musikdelen med musiker från de länder presidenten pekat ut. Det hålls också en lång rad seminarier och debatter på temat, med bland annat uppmaningar till politiska engagemang bland unga – och förstås en rad programpunkter om mediernas relation till Vita Huset. Dels handlar det om självkritik från mediernas sida, bland annat under rubriken ”How we got it wrong”, men också med intervjuer med tunga namn som New York Times chefredaktör Dean Baquet och Washington Posts David Fahrenthold.

* Filterbubblor och fejknyheter. Relaterat till valet, förstås, men också ur ett teknikperspektiv: vad kan branschen göra åt det?

* Röststyrning. Digitala assistenter och andra röststyrda tjänster har fått sitt stora genombrott och mer är på väg. Under SXSW diskuteras vad detta får för effekter: hur långt personalisering kan drivas. hur känslostyrd den kan bli och integritetsaspekterna i datahanteringen är bara några frågor som lyfts.

* Augmented Intelligence. Japp, det kan vara nästa heta begrepp i skärningspunkten mellan artificiell intelligens och AR (augmented reality)

* VR i Hollywood. Den virtuella tekniken har varit stor i Austin i många år och i år handlar många av programpunkterna om hur filmbranschen kommer att arbeta med vr. För första gången finns en särskild VR Cinema-del på filmfestivalen, med en rad spektakulära världspremiärer – och med vr-pionjärer som Nonny de la Pena och Felix LaJeuness & Paul Raphael som gäster.

 

Den allra bästa programpunktstiteln handlar dock om vad festivalen egentligen går ut på: mötet mellan olika kompetenser, i en kreativ miljö: ”A scientist, artist and an engineer went into a bar…

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Om Fox-publiken slutar tro faller Trumps sista bastion

I sitt eskalerande krig mot medierna har Donald Trump konsekvent lyft fram Fox News som den enda trovärdiga nyhetskällan. Men om kärnpubliken på Fox börjar tvivla på det som sprids i kanalen kommer  Trumps hårdföra linje att få problem.

Det är inte bara Sverige som hamnat i fokus i den amerikanska politiska debatten de senaste tio dagarna, utan också Fox News själva. När hela världen undrade vilken händelse presidenten syftade på när han talade om ”last night in Sweden” fick han förklara att allt byggde på ett inslag i Tucker Carlson Tonight på Fox News, av filmaren Amy Horowitz. Den benhårda kritiken mot inslaget från svenskt håll, med vittnesmål av både filmare och poliserna som intervjuats i filmen om hur den fulklippts och vinklats hårt, fick stort genomslag även i amerikanska medier, liksom den starka svenska reaktionen från politiskt håll.

När sedan Fox-programmet The O’Reilly Factor skulle följa upp inslaget i fredags tog de in en”svensk försvars- och nationell säkerhetsrådgivare” för att hävda att det som påstods i Horowitz film om läget i Sverige var korrekt. Men det tog inte lång tid innan svenska försvarsexperter och medier påtalade att Nils Bildt, som intervjuades, varken hade de titlarna eller hade någon särskild experkunskap om läget i Sverige. Dagens Nyheters artiklar om Nils Bildt, som översattes till engelska, fick stor spridning i sociala och internationella medier under lördagen. Den delades mer än 70 000 gånger på Facebook och citerades av Washington Post, AP, The Guardian och många andra medier. Även ryska propagandakanalen rt.com skrev om hur Fox ”förlöjligades” efter avslöjandet om expertens falska titlar.

Pressade på besked om varför de valde Nils Bildt som gäst, utan att kontrollera hans bakgrund, svarade David Tabacoff, exekutiv producent på The O’Reilly Factor, att de fått honom rekommenderad och bedömde honom vara en bra gäst, men att Bill O’Reilly ska ta upp det inträffade och ämnet på nytt i showen på måndag kväll.

Det inträffade är förstås pinsamt för Fox News och väcker ytterligare frågor om hur kanalen sprider ”fejkade” eller icke-verifierade nyheter, i syfte att driva en politisk och ideologisk linje. Det är ju knappast första gången Fox avslöjats med att uppge felaktiga uppgifter om sina experter. Så sent som i fjol dömdes tidigare Fox-kommentatorn Wayne Simmons till fängelse för bedrägeri, efter att bland annat felaktigt ha påstått att han hade en mångårig bakgrund inom CIA.

Att Fox är en starkt vinklad konservativ mediekraft är naturligtvis ingen nyhet. Det var ju själva syftet när mediemagnaten Rupert Murdoch gav den karismatiske Roger Ailes uppdraget att lansera kabelkanalen 1996, med slagordet ”We Report, You Decide”. Ailes, som tvingades avgå från Fox i fjol efter anklagelser om grova sextrakasserier, är på många sätt en parallellfigur till Donald Trump: lika högljudd och hårdhänt som företagsledare och lika drastisk i sitt förakt för ”liberala medier”. Det fanns till och med de som tyckte att Ailes borde kandidera i presidentvalet 2012: flera i styrelsen för Fox tryckte upp klistermärken med ”Ailes 2012″, berättas i biografin ”The Loudest Voice in the Room”, som kom i fjol, och som ger en detaljerad bild av hur mediejätten styrs.

Normalt brukar Fox vara okänsligt för extern kritik, men den här gången är det annorlunda av flera skäl. Framför allt handlar det om hur starkt presidenten satsat alla sina kort på Fox som nyhetskälla – men också om hur kanalens kärnpublik reagerar.

Donald Trump gjorde under hela valrörelsen Fox News till en tydlig allierad – i synnerhet morgonprogrammet Fox and Friends och ankaret Sean Hannitys kvällsshow, där han var ständig gäst. Även Bill O’Reilly tillhör Trumps favoriter. Förra våren twittrade han ”Varför tycker liberala medier att Bill O’Reilly är komplett och totalt vulgär? Jag håller inte med!”

I takt med att presidentens krig mot medierna tilltagit har det sedan bara blivit tydligare att Fox är den enda nyhetsplattform han accepterar. Den 15 februari twittrade han ”De falska nyhetsmedierna är galna med sina komspirationsteorier och sitt blinda hat. MSBNC och CNN går inte att titta på. Fox and Friends är strålande!”. Två dagar senare räknade han upp ett antal medier som han ansåg vara ”fake news”: New York Times, ABC, CBS och CNN, och skrev att de ”är fiender till det amerikanska folket”. Detta följdes sedan av pressmötet med pressekretaren Sean Spicer i Vita huset i fredags, där The Guardian, New York Times, Politico, CNN, BuzzFeed, BBC,  Daily Mail och andra inte släpptes in, medan däremot högerextrema Breitbart fick plats.

Trumps krig mot medierna har väckt protester även internt på Fox News. De starkast konservativa profilerna, som Sean Hannity, hejar på presidenten: Hannity twittrade häromdagen att ”alt-left-propagandamedierna blir värre för varje dag”, i ett tydligt stöd till Trumps linje. Men det finns också Fox-profiler som anser att presidenten gått för långt. Nyhetsankaret Chris Wallace reagerade starkt på tweeten om ”folkets fiender” och konstaterade i ett skarpt inslag i sändningen för en vecka sedan att Trump ”gått över gränsen” i sin mediekritik. Även Fox-ankaret Shep Smith har vid flera tillfällen försvarat CNN och andra medier och i sändning slagit fast att presidenten har fel som kallar deras rapportering för fake news. Efter att medierna stängts ute från pressträffen i fredags gick Smith till ny attack Trump och läxade upp presidenten på vad ”fake news” egentligen är.

Att Foxpubliken nu inför öppen ridå möts av detta från Fox egna ankare, samtidigt som övriga medier fylls med historier om hur Fox har falska experter och extremvinklade inslag, kan leda till problem för kanalen – och därmed också för presidenten.

Det är mycket som står på spel. Fox hade ju ett väldigt starkt 2016 och ökade antalet tittare med nära 30 procent. På bästa sändningstid har kanalen 2,4 miljoner dagliga tittare: det var till och med något fler som såg inslagen om Sverige hos Tucker Carlson och Bill O’Reilly. Publiken är tydligt mer konservativ än för övriga medier och självklart mer grundläggande positivt inställd till Trump än andra nyhetskonsumenter.

Men det finns en gräns även för Fox-fansen. Om de tappar förtroendet för kanalen förlorar presidenten sin enda stora plattform. Det borde bekymra både Trump och Fox-ledningen betydligt mer än hur läget är i Sverige.

 

 

 

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Extremisterna skrattar hela vägen till banken

Beskedet om att högerextrema tidningen Nya Tider får höjt presstöd lär väcka förnyade protester, i dessa tider av het debatt om fejknyheter och hur extremistiska och hatiska grupper arbetar för att få spridning av sin världsbild, både i Sverige och internationellt. Men så länge presstödet finns kvar är det ingen lätt sak att hantera.

Krisdrabbade dagstidningen Göteborgs-Posten sökte presstöd, men fick nej, vid Presstödsnämndens senaste möte i veckan. Men Nya Tider, vars medverkan på Bokmässan i fjol ledde till en intensiv debatt, fick behålla sitt stöd – och dessutom en utökning av summan med 500 000 kronor, eftersom upplagan ökat, som en följd av uppmärksamheten kring tidningen.

Beslutet är, förstås, helt i enlighet med regelverket. Det föreskriver noga vad som krävs för att en tidning ska kunna få presstöd, till exempel vad gäller spridning, andelen eget redaktionellt innehåll, etc, men det ställer inga kvalitativa eller värdegrundmässiga krav på vad tidningen innehåller eller  vem som står bakom den. I förordningen står det däremot att tidningen primära uppgift ”kan vara allmänpolitisk opinionsbildning”.

Det har öppnat upp för opinionsbildande entreprenörer på olika delar av den politiska skalan. För Nya Tider är det femte året i rad som tidningen beviljas presstöd.

Många har dock protesterat mot att förordningen för presstödet fungerar på det här sättet. I den förra utredningen om presstödet, som leddes av juristen Hans-Gunnar Axberger, fördes diskussioner om att ställa ”kvalitativa krav” på de tidningar som får presstöd, men det fick inte politiskt stöd.

När den statliga Medieutredningen i november kom med sitt slutbetänkande gjordes ett nytt försök att ändra på detta. Det förslag till Mediestöd som utredaren Anette Novak tog fram utgick från en kvalitetsambition på stödet och ville att samma grundkrav skulle ställas på mediestödet som på statens finansiering av public service, som omfattas av en särskild demokratiprincip och krav på värdegrund. Det skulle vara ett sätt för staten att synkronisera sitt stöd.  ”Våra gemensamma medel ska inte sponsra medier som eroderar den demokratiska värdegrunden”, sade Anette Novak  då, i ett tydligt försök att stoppa stödet till tidningar som Nya Tider.

Förslaget möttes dock av hård kritik från många håll, både från publicister och politiker – och det är inte mycket som tyder på att det kommer att ta sig genom riksdagen. Journalisten och tryckrihetsexperten Nils Funcke skrev bl a att det vore ett hot mot yttrandefriheten.

Detta visar vilken rävsax hela presstödssystemet befinner sig. Å ena sidan kan det nuvarande systemet innebära stöd till högerextrema, å andra sidan vet vi alla faran med att ha statligt tillsatta smakdomare som ska avgöra vad som är rätt åsikter.

Kanske leder detta till en ny diskussion, om det över huvud taget ska finnas något statligt stöd till tidningar. Men att ta det beslutet, i ett läge där så många tidningar går på knäna ekonomiskt, lär inte många politiker vilja göra.

Under tiden skrattar extremisterna hela vägen till banken. Ironin i att de får pengar från det samhällssystem de föraktar och tar avstånd från undgår ingen.

 

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Säg nej till annonspengarna, Google och Facebook, så faller fejksajterna

Det är genom att följa pengarna som man får den främsta förklaringen till hur helt nya plattformar för falska nyheter kunnat få så stort genomslag. Men det är inte den enda förklaringen – och för att kunna dämpa genomslaget för den här sortens sajter och uppgifter krävs det omfattande åtgärder på en rad fronter.

Uppdaterad

I dag publicerades Måns Mosessons och Anders Hanssons fängslande reportage om hur en händelse i en kyrka i Kristianstad förvanskades och spreds, via en källare i Makedonien, till rasistiska och antimuslimska sidor över hela världen. Det är ett konkret exempel på hur den nya fejkbranschen fungerar – och hur det kunde bli som i den amerikanska valrörelsen, där de 20 största fejknyheterna i valspurten nådde och engagerade fler människor än de 20 största riktiga nyheterna från etablerade medier, enligt en genomgång från Buzzfeed i november.

(Ett liknande reportage om fejkfabrikerna i Makedonien publicerades i går i Wired)

Fejknyheter och propagandistiska hatsajter har  funnits länge, men det vi sett det senaste året är ändå en helt ny utveckling. Den nya digitala infrastrukturen har möjliggjort allt tydligare filterbubblor, men framför allt tagits som gisslan av såväl ekonomiska som politiska krafter och gjort att den mylla som grott med rasism och faktaresistens gått över till en systematisk dyngspridning som smetat ner en betydande del av nätet.

Om man ska leta förklaringar till hur det kunde bli så här finns det framför allt tre förklaringar – och i dem finns också grunden till vilka förändringar som måste vidtas för att åstadkomma en förändring.

Den viktigaste handlar, förstås, om pengarna. Utan annonsintäkter finns inte incitamenten för nya aktörer att skapa fejk- och hatsajter som sedan får stor internationell spridning. Den annonsmarknad som gått att utnyttja för dessa sajter är den som kallas för programmatisk annonsering: en robothandel, där annonspositioner köps med garantier för ett visst antal exponeringar, till en vald målgrupp, utan att annonsören ens vet vad det är för sorts sajt eller sammanhang annonsen placeras i. Den här marknaden är i dag gigantisk: i USA stod den i fjol för två tredjedelar av all bannerannonsering och den växer snabbt framför allt i mobilen och när det gäller video.

De stora aktörerna, Google (med sitt annonsverktyg AdSense) och Facebook (med Facebook Audience Network), har länge förhållit sig helt passiva till problemet med oseriösa sajter som utnyttjar detta. Det var först efter presidentvalet i USA, då debatten började fokusera på falska nyheter, som bolagen tvingades till en annan hållning. Då meddelade båda jättarna att de skulle rensa ut ett antal fejksajter ur sina annonsnätverk. Sajter som ”döljer, förvanskar eller feltolkar information”, ska inte kunna få tillgång till annonsverktygen, enligt samma mönster som Google tidigare blockerat t ex porrsajter. I januari kom besked om att Google vidtagit sådana åtgärder mot 200 sajter, utan att bolaget ville berätta vilka det handlade om.

Det lär dock krävas mer. Kreativiteten hos skaparna av sajterna att undvika spärrarna är stor och Google och Facebook måste vilja att de verkligen menar allvar – och är beredda att ta det bortfall i annonsintäkter det handlar om. Det har de ännu inte gjort.

Den andra stora förklaringen handlar om Facebooks algoritm: om vad som visas i nyhetsflödet och hur det förstärkt både filterbubblor och spridningen av uppenbart falska uppgifter. Algoritmen bygger på en kombination av olika faktorer som ges olika vikt: vem som postar inlägget, vilket format det är i, vad användaren är intresserad av, när det publicerades etc. I juni gjordes en stor förändring av algoritmen, vilket Facebook presenterade med rubriken ”Vi bygger ett bättre nyhetsflöde för dig”. Syftet var att lyfta fram mer innehåll från användarnas vänner, t ex länkar som de delade. Med detta ville Facebook minska att flödet dominerades av traditionella nyhetslänkar, eftersom man hellre ville få medieföretagen att använda sig av Facebooks egna publiceringsformer som Instant Articles och Facebook Live. Men effekten blev att vilken sajt som helst, till exempel fejkfabrikerna i Makedonien som skildras i dagens DN-reportage, helt plötsligt gavs möjlighet att nå en mycket större publik, eftersom de i praktiken gavs större vikt i algoritmen än exempelvis CNN och New York Times.

Sedan detta uppmärksammats har Facebook, till en början högst motvilligt, tvingats erkänna problemet och ändra i algoritmen. Men fortfarande är de åtgärder som vidtas mot uppenbart falska och förvridna nyhetskällor väldigt svaga. Om företaget tidigare varit naiva och ovilliga att rensa bort innehåll är man i dag framför allt rädd över att sätta ner foten fel. Det är en sak att strypa räckvidden för en uppenbar fejksajt från Makedonien, en annan att ta sig an sajter som starka politiska krafter och stater bakom. Mark Zuckerberg sade direkt efter valet att anklagelserna om att falska nyheter på Facebook skulle ha påverkat valet var ”galna” och att ”enbart en mycket liten del av innehållet på Facebook är falskt”. Han har tvingats backa från de påståendena sedan dess och tala om att bolaget ska vidta hårdare åtgärder, men samtidigt är rädslan att reta upp stora aktörer som Ryssland, Kina och Turkiet, vars propagandaapparater i hög grad arbetar med fejknyheter, stor. Eller för den delen: stora sajter som Breitbart, Drudge och Infowars.

En tredje förklaring till fejknyheternas genomslag handlar om sökmotorerna. Det väckte berättigat stor uppmärksamhet efter valet när en sökning på Google på ”slutligt valresultat” gav ett resultat där den översta träffen påstod att Donald Trum vann the popular vote. Källa: en uppenbar fejksajt. Jag befann mig på en konferens med Googlechefer i Berlin veckan efteråt, där Richard Gingras, en av de ansvariga för relationerna med medieföretagen,  företaget pressades hårt på hur detta kunde hända. Hans svar lämnade en del övrigt att önska: ”Algoritmen är inte perfekt”.

Det är den förstås inte, men Google har heller inte visat sig villiga att rensa bort sökresultat från hat- och fejksajter, på ett sätt som skulle göra det svårare för dem att nå ut med sitt innehåll.

Så, vad måste göras nu, för att bryta utvecklingen? Jag tror att fem saker är viktigast:

1. Rensa upp i annonsnätverken: Google och Facebook måste leda vägen och lägga mycket större kraft på att få bort oseriösa aktörer från de programmatiska annonsnätverken

2. Gör om algoritmen på Facebook – och ta större ansvar för vilka källor som kan få stort genomslag.

3. Rensa i söklistorna på Google: med lägre vikt på oseriösa nyhetskällor syns de inte lika högt i sökträffarna

4. Granska fejk- och hatsajterna mer. Fler journalister och redaktioner måste ta frågan på större allvar och skildra både hur de här sajterna och nätverken arbetar och rapportera mer om vad som uppenbart är fejk, men som får stor spridning i sociala medier. Satsningar som den prisbelönta Viralgranskaren och Eskilstuna-Kurirens genomlysning i går av Granskning Sverige/Fria tider är extremt viktig

5. Satsa mer på utbildning i källkritik och medie- och informationskunskap, både i skolor och brett till allmänheten. Viralgranskarens video om vad som händer när man är källkritisk fick stort genomslag tidigare i år, liksom tidningen Bamses satsning på källkritik. Sådana initiativ är oerhröt viktiga, men det måste bli fler och det måste hanteras mer systematiskt. Fler behöver lära sig verktygen, om hur man upptäcker fejk och verifiera nyheter.

I dag ligger de som vill manipulera systemen och sprida hat och fejk steget före. Det går inte att fortsätta vara naiv inför det. Även om det kostar, för både medier, internetjättar, utbildningsväsendet och samhället. Alternativet, emd en värld som domineras av ”alternativa fakta”, skulle ju kosta så oändligt mycket mer.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Trots reapriset är det svårt att se logiken i Qvibergs köp av Metro

Att Kinnevik säljer svenska Metro är ingen skräll. Att Mats Qviberg vill köpa är ett tecken i tiden. Men ändå är det en affär som är svår att hitta logiken i.

För nio år sedan, när gratistidningskriget rasade som mest och Metro fortfarande hade en stark position på tidningsmarknaden, köpte den norska mediekoncernen Schibsted 35 % av svenska Metro för 350 miljoner kronor. Då värderas alltså hela tidningens svenska verksamhet till en miljard.

För två år sedan sålde Schibsted tillbaka sitt innehav till Kinnevik,  efter att ha konstaterat att det inte var en framtidsaffär. I dag blev det klart att finansmannen Mats Qviberg, via Custos, köper Metro Sweden av Kinnevik, för 50 miljoner.

Sedan 2008 har värderingen av tidningen alltså sjunkit som en sten. Ändå är den spontana reaktionen att 50 miljoner är ett högt pris – och att Kinnevik nog ska vara glada för att få ut det priset. Bolaget har under lång tid letat köpare, men utan framgång.

Skälet till att Metro haft problem är ganska uppenbara. Gratistidningsläsandet har till stor del konkurrerats ut av mobilanvändandet: på fyra år har Metro tappat mer än en tredjedel av sina läsare i storstadsregionerna och enbart det senaste året minskade räckvidden i Orvesto Konsument med 15 %. Metro tappar också andelar till andra gratisaktörer, som Direktpress och Mitt i-tidningarna. Ett större problem än detta är förstås nedgången för printannonseringen: trots en högintensiv reklammarknad tappar gratistidningarna cirka 10 % i annonsintäkter per år.

Digitalt har Metro haft väldigt svårt att kompensera för det fallet: även om en del av tjänsterna i Metro-nätverket har haft en bra tillväxt är tidningen fortfarande en väldigt liten aktör digitalt och metro.se har i dagsläget bara ca 1,2 m sidvisningar per vecka.

Det är alltså svårt att se Metro som en framtidsaffär. Så varför köper då Qviberg och Custos?

En tolkning är att finansiella aktörer generellt fått upp ögonen för mediebranschen, i takt med att värdet för mediebolagen sjunkit. Riskkapitalbolaget Segulah köpte Mitt i för tre år sedan och före jul blev det klart att Stampen fick in 81 mkr av ett lokalt konsortium från finans- och fastighetsbranschen, vilket satte värderingen av hela Stampen till runt 200 mkr.

Custos och Qviberg har tidigare köpt sajten Realtid, vilket gör att medieförvärven kan ses som ett mönster. I en kommentar till Metro säger Qviberg: ”Jag ser att det finns stora möjligheter att utveckla affärerna inom media. Media är en mogen bransch, mitt i ett paradigmskifte. I och med den digitala utvecklingen ser jag goda möjligheter för oss”.

Exakt vad Qviberg menar med det är inte helt lätt att förstå, eftersom de digitala affärsmodellerna i tidningsbranschen nu går alltmer mot betalda läsarrelationer, vilket  knappast lär vara en möjlighet för Metro. Att nå stark tillväxt på den digitala annonsaffären är en gigantisk utmaning, inte minst för en så liten digital aktör som Metro.

Frågan är därför hur mycket affärsmässig bedömning som egentligen ligger bakom affären – och hur mycket den bygger på att den kontroversiella Qviberg, som befunnit sig i ett ständigt krig med medierna under många år,  lockas personligen av att själv bli en aktör i branschen.

Mest spännande blir att se hur Qviberg kommer att agera i rollen som tidningsägare. Det är lätt att se framför sig att han själv kommer att vilja vara med och bestämma, även innehållsmässigt. Metros chefredaktör Eric Ljunggren säger i en kommentar att han tycker affären är ”spännande”, men att det är ”business as usual”.

Men att det skulle vara som vanligt med Qviberg  vid rodret är, helt ärligt, svårt att se. Det är rimligare att vänta sig en hel del turbulens.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Fem år har det dröjt: nu får den sänkta momsen inte försenas mer

En mediepolitisk åtgärd! Det var inte en dag för tidigt. Dessutom är det en åtgärd som är en väldigt bra nyhet för de hårt prövade lokaltidningarna.

Ursäkta den raljerande tonen i ingressen, men när det gäller svensk mediepolitik är varje nytt beslut ett kors i taket. Under Lena Adelsohns åtta år som kulturminister togs  inga beslut alls av betydelse för möjligheten att bedriva och nå ut med kvalitetsjournalistik och under Alice Bah Kuhnkes två år har det bara talats om detstora behovet av åtgärder, men vi har ännu inte sett några. Den medieutredning som Bah Kuhnke beställde av Anette Novak blev som bekant ett stort fiasko: den resulterade bara i fler utredningar och ett illa underbyggt förslag om mediestöd, som inte kommer att bli verklighet förrän tidigast 2020 och då sannolikt i en helt annan form än vad utredaren föreslog.

Samtidigt har de två mediepolitiska åtgärder som funnits på spelplanen länge bara skvalpat vidare utan att något hänt. Reklamskatten för dagstidningar, som riksdagen beslöt avskaffa redan 2002, har levt kvar år efter år. Vid årsskiftet gjordes en liten sänkning av den, men de snabbt fallande reklamintäkterna för tryckta tidningar har gjort att allt färre företag når upp till den tröskelnivå där skatten slår in. Krisen har helt enkelt gjort att politikernas beslut blivit verkningslöst – men till ett högt pris under de år som gått.

Även beslutet om att sänka digitalmomsen till samma nivå som de tryckta tidningarna och böckerna har satts i väntkuren. Där har det nu gått fem år sedan riksdagen tog ställning för att nivån på momsen för tryckta och digitala medier ska vara densamma, utan att något har hänt.

För varje år som gått har konsumtionen av tidningar och böcker blivit allt mer digital, men företagen bakom har straffats av regeringen, med en fyra gånger så hög skattesats.

Det orimliga i detta har varit uppenbart för alla. Regeringen har väntat och väntat på EU, men har nu, till slut, tagit ställning: så snart det är möjligt ska den lägga fram förslag om ”en sänkning av momsen för digitala publikationer som är journalistiska eller litterära produkter (digitala tidningar och tidskrifter, tidningssajter och e-böcker) från 25 till 6 procent”, enligt kvällens besked på DN Debatt.

Det är ett efterlängtat och viktigt besked för tidningsföretag, bokförlag, tidskriftsföretag och renodlat digitala satsningar. Framför allt för dagstidningsföretagen har situationen varit orimlig. Pappersintäkterna rasar för varje år, i synnerhet på annonssidan: under 2016 tappade de svenska dagstidningarna ungefär 350 mkr i annonsintäkter, även om man räknar in tillskottet på den digitala sidan. Det blir alltmer uppenbart att det inte är annonsintäkterna som kommer att bära tidningarna i framtiden. Samtidigt gör i princip alla dagstidningsföretag ambitiösa satsningar på att etablera digitala prenumerationsmodeller, men tvingas då avstå en fjärdedel av intäkterna i moms. Detta på en marknad där det redan är svårt att ta ut ett prenumerationspris som täcker kostnaderna för journalistiken.

Eftersom mer än hälften av Sveriges dagstidningar gick med förlust 2015 (och det lär inte se bättre ut när siffrorna för 2016 redovisas) brinner det i knutarna. Därför är det viktigt att regeringen lever upp till sitt eget ord om ”så snart det är möjligt”. Annars kan det vara för sent.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Trumps ”alternativa fakta” lägger grunden för ”Den stora lögnen”

Krig är Fred. Frihet är Slaveri. Okunnighet är Styrka. Lögner är Alternativa fakta. Och glesa publikled under en presidentinstallation är Den mest sedda installationen någonsin.

Det är ofrånkomligt att citera och travestera George Orwells nyspråk i romanen ”1984” när man ska beskriva den senaste utvecklingen i den nytillträdda Trump-administrationen, med flagranta faktafel och arroganta förnekanden av dessa, i form av aggressiva attacker på alla som inte rapporterar på ett sätt som gör den nye presidenten och hans stab nöjd.

Det finns fler Orwell-citat som flyger förbi i tankarna just nu. Ett är hans analys av det politiska språket i den klassiska essän ”Why I write”: ”Det politiska språket är konstruerat för att få lögner att låta rimliga och mord respektabelt – och för att ge ett intryck av soliditet till det som egentligen bara är luft”.

Ingen som följt presidentvalskampanjen kan egentligen bli förvånad över Trump-administrationens attacker mot medierna i helgen: de följer det narrativ den byggt upp och eskalerat under hösten och förstärktes när presidenten vid sitt besök på CIA sade att han har ett ”pågående krig med medierna” och att ”journalister är bland de mest ohederliga varelserna på jordens yta” . Men det fanns ändå vissa signaler om att den skulle visa viss respekt för hur presidentmakten måste utövas. Pressekreteraren Sean Spicer sade i en intervju med politikveteranen David Axelrod för tre veckor sedan att ”om du förlorar  pressens förtroende har du inget kvar”. Sedan hann han inte ens hålla sin första presskonferens innan det förtroendet var förlorat. Eller som Washington Posts skickliga medieskribent Margaret Sullivan uttryckte saken i sin krönika i går: ”Spicers uttalanden måste ses för vad de är: ett griftetal vid begravningen för journalistikens tillgång till makthavarna”.

Spicers krigsförklaring mot (den korrekta) medierapporteringen var illa nog. Men när Kellyanne Conway, presidentens särskilda rådgivare, i gårdagens Meet the Press, skulle försvara honom blev det ännu värre. Hon hävdade att Spicer presenterade ”alternative facts”, ett begrepp som snabbt blev viralt och stenhårt kritiserat. Programledaren på Meet the Press, Chuck Todd, reagerade blixtsnabbt på Conways uttalande och replikerade vasst att ”Alternativa fakta är inte fakta: de är lögner”.

Skärmavbild 2017-01-23 kl. 10.12.51

 

Ett Internet-meme växte snabbt under kvällen, där Spicer står framför ett sjunkande Titanic och säger att ”Vi hade rekordmånga passagerare och alla hade oerhört trevligt, i motsats till vad liberala medier rapporterar”. Det är ju frestande att skämta om detta, men man får inte för en sekund blunda för det oerhörda allvaret i vad Spicer, Conway, stabschefen Stephen Bannon och president Trump själv nu gör, i form av både ordval och hantering av olika medier, där de som ”ifrågasätter” brännmärks, även när de har rätt i sak, och de som ”hyllar” får positiv särbehandling.

Om vi tyckte att det var illa nog med begreppet ”truthiness”, som Stephen Colbert skickligt lanserade i The Colbert Report för några år sedan, innebär ”alternativa fakta” ytterligare ett steg bort från den faktabaserade verkligheten och ännu en tjurrusning in i det faktaresistenta offentliga samtalet.

Syftet med nyspråket i Orwells roman är att medborgarna inte ska kunna tänka kritiskt, eftersom det inte är möjligt i språket. I Trumpadministrationens fall handlar det om precis samma sak. Vi har ett ord för det: propaganda. Vi vet också vilka som ägnar sig åt propaganda: diktaturer. Att USA:s högsta ledning inte ser allvaret i detta är lika obegripligt som skrämmande.

Självklart har det ingen betydelse hur många som verkligen var på plats vid president Trumps installation. Det kan finnas många förklaringar till låga publiksiffror; väder, säkerhetsåtgärder, rädsla för kravaller med mera. Ingen bryr sig på riktigt om detta, om det inte hade varit för Trumps försäkran inför fredagen att det skulle bli rekordsiffror och påståendena efteråt om att det var den mest sedda installationen någonsin i världen.

Man kan tycka att det är en liten lögn. Men det sätt Vita Huset och Trump agerar på lägger ju grunden även för större lögner. Kanske rentav för den största av dem alla, som beskrivs i Adolf Hitlers ”Min kamp”: en lögn som är så kolossal att utsikterna ökar för att den faktiskt ska bli trodd.

Journalistveteranen Dan Rather kommenterade helgen på sin Facebook-sida, i ett inlägg som fått stor spridning. Hans ord är värda att ta med sig:

”The press has never seen anything like this before. The public has never seen anything like this before. And the political leaders of both parties have never seen anything like this before.

What can we do? We can all step up and say simply and without equivocation. ”A lie, is a lie, is a lie!” And if someone won’t say it, those of us who know that there is such a thing as the truth must do whatever is in our power to diminish the liar’s malignant reach into our society.

There is one group of people who can do a lot – very quickly. And that is Republicans in Congress. Without their support, Donald Trump’s presidency will falter. So here is what I think everyone in the press must do. If you are interviewing a Paul Ryan, a Mitch McConnell, or any other GOP elected official, the first question must be ”what will you do to combat the lying from the White House?” If they dodge and weave, keep with the follow ups. And if they refuse to give a satisfactory answer, end the interview.

Facts and the truth are not partisan. They are the bedrock of our democracy. And you are either with them, with us, with our Constitution, our history, and the future of our nation, or you are against it. Everyone must answer that question.”

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 10

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

In a time of universal deceit, telling the truth is a revolutionary act, skrev George Orwell. Detta uttalande kan användas både av Trump-lägret och av den "objektiva liberala pressen". Alltså, Trump anser att han har sanningen på sin sida när han försöker övertyga en korrupt och partisk presskår, medan journalisterna tycker de sitter på sanningen när de avslöjar den "falska" Trump-politiken. Men båda har fel. Det handlar inte om vad som är sant och vad som är falskt. Det handlar om propaganda!

Micke Ahlvin, 11:54, 23 januari 2017. Anmäl

Domen borde bli avskräckande för faktaresistenta ”debattörer”

Ulf Karlsson kom lindrigt undan. Ekonomiskt blir han inte så hårt drabbad som han kunde ha blivit av den fällande domen för grovt förtal av Zlatan Ibrahimovic. Men principiellt är domen oerhört viktig. Den kan få en stor avskräckande effekt på den grasserande epidemin av faktaresistens och fejknyheter i dagens offentliga samtal.

”Jag tror att Zlatan var dopad”, sade friidrottsledaren Ulf Karlsson efter en träff med Värmlands idrottshistoriska sällskap. Men det får man väl inte säga i det här landet?

Så skrev jag i ett blogginlägg inför förtalsrättegången i Värmlands tingsrätt i december. I dag kom svaret: Nej, man får inte det. Man får faktiskt inte ens säga det som Karlsson sade i den där paneldebatten: ”Hela Juventus klubblag dömdes dopade från 1994-1998, det skedde systematiskt. Man kan också säga så här att Zlatan  gick upp 10 kg muskler på ett år i Juventus. Det var ju rätt så snabbt. på ett år gjorde han det. På ett år. Det är rätt bra jobbat med skivstången”.

Enligt Värmlands tingsrätt innebar det att Karlsson pekade ut Zlatan som ”brottslig eller klandervärd, på ett sätt som är ägnat att utsätta honom för andras missaktning”, vilket är definitionen av förtal. Det hela bedöms som ett grovt förtalsbrott, eftersom ”de idrottsliga och ekonomiska konsekvenserna för Zlatan av ett sådant utpekade bedöms som att de var ägnade att medföra allvarlig skada”.

 

Ulf Karlsson sade i rätten att det aldrig var hans avsikt att peka ut någon, att det är en principsak att inte peka ut någon när det inte finns bevis och att det ”absolut inte varit hans avsikt att insinuera att Zlatan var dopad”.

Det är ett försvar som ekar tomt av hyckleri, i synnerhet när man vet att Karlsson efteråt på en direkt fråga från en journalist på NWT svarade att han var ”övertygad” om att Zlatan var dopad.

Rätten har dock inte tagit hänsyn till det som Karlsson sade till journalisten. Den delen av åtalet ogillas, eftersom man har rätt att lämna uppgifter till en journalist. Om det han sade till NWT skulle prövas skulle det behöva göras i en separat tryckfrihetsrättegång, mot tidningens ansvarige utgivare.

Men det som Karlsson sade från scenen var illa nog, konstaterar rätten:  ”Ulf Karlsson har lång och gedigen erfarenhet som ledare inom idrottsrörelsen och han har själv uppgett att han redan när han gjorde uttalandet förstod att det skulle ”ta hus i helvete”. Han måste därför ha insett att uppgiften har varit ägnad att utsätta Zlatan Ibrahimovic för andras missaktning och han har därmed haft uppsåt till ett förtalsbrott. Det har inte varit försvarligt av Ulf Karlsson att lämna uppgiften. Att utpeka en elitidrottsman som dopad är en allvarlig anklagelse särskilt om den, såsom i detta fall, lämnas av en idrottsledare med stor kunskap beträffande frågor gällande doping. I målet har redogjorts för den omfattande spridning som påståendet om att Zlatan Ibrahimovic har varit dopad under sin tid i Juventus FC medfört.”

I klartext: tingsrätten totalsågar Karlssons bortförklaringar. Den klargör att man får stå för vad man menar, även om ens påståenden lindas in i insinuationer”.

Det är en förödande förlust för friidrottsledaren Karlsson, men faktiskt en viktigt seger för viktiga principer i rättssamhället. Det man påstår om andra ska vara sant (eller åtminstone bygga på skälig grund för att anta att det är sant) och försvarligt, när det riskerar att orsaka skada. Annars får man faktiskt inte påstå det.

I en kommentar på aftonbladet.se under liverapporteringen från rättegången kommenterade en läsare att han int ekunde förstå hur Karlsson skulle kunna dömas: ”Man kan väl inte dömas för en åsikt?”. Men det kan man, när man agerar som Karlsson gjort och trott så mycket på sin åsikt att man likställt det med fakta – och gått ut med det på ett sätt som kan orsaka stor skada för den utpekade.

Det är beskedet alla debattörer och kommentatorer på sociala medier måste ta med sig. Yttrandefriheten är en grundlagsskyddad rättighet, en av de mest fundamentala vi har. Men den är en frihet med ett ansvar, en skyldighet att inte förtala andra. Det tycks ha glömts bort av alltför många.

Som jag skrev i inlägget i december: ”Vi lever i en tid där såväl internettroll som presidentkandidater tycker att det är okej att häva ur sig vad som helst och få det att framstå som en sanning. Det är faktaresistensen och post-sanningens tid, där det man vill uppnå är det enda viktiga, inte vad påståendet bygger på. Just därför är dagens förtalsrättegång i Värmlands tingsrätt så viktig.”

Ulf Karlsson har nu fått inse det. Han kommer dock undan lindrigt ekonomiskt, frånsett dagsböter och kostnaderna för hans egen advokat. Rätten anser nämligen att han vann en halv seger, i och med att det som sades till journalisten efter debatten inte ska vägas in, vulket innebär att respektive part får ta sina egna advokatkostnader. Och då hamnar det mest på Zlatan.

Men priset Karlsson betalar i form av trovärdighet är ändå högt. Hade han friats hade priset för debattklimatet dock nog blivit ännu högre.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!