Hej då, vad roligt det här var!

Jag tackar för mig här efter lite mer än ett år med er. Vad roligt det har varit! Minns ni påskäggsmuséet? Föreläsningarna om gammal kärlek? En underbar resa jag aldrig ska glömma, till Florens? En dyster genomgång av matutbudet på många museer? Den lilla, lilla helgonskolan? Minns ni när jag överfölls av känslor och som resultat överfölls av läsarkommentarer?

Detta har varit bland det roligaste jag någonsin gjort. 1 år, 121 inlägg om ännu fler museer, nära 400 kommentarer.

Annons:

Tack för mig! Och tack för att ni läst och kommenterat. Kanske fortsätter jag bloggen någon annanstans, i så fall får ni reda på det min egen vanliga blogg som jag lite töntigt nog skriver på engelska eftersom språket är en muskel som måste aktiveras dagligen för att inte tappa spänsten. Eller så ses vi på museerna runtom i världen. Ni känner igen mig lätt – jag har oftast 2-3 barn med mig, bekväma skor, kofta och minst en bok om kärlek under renässansen i väskan.Ibland har jag på mig en kofta med ugglor. Se nedan. Om du ser mig och har ett bra museitips, tveka inte att stoppa mig och berätta!

glada hälsningar

-exhibitionisten AKA emi gunér.



Några snabba museitips i slutet av mars, inspirerade av pissväder

När jag skulle börja skriva här varnade en vän mig för att bli alltför korrekt och tillrättalagd. Jag tror inte jag klarade det. Men i det här pissvädret känner jag mig fri.  Det är ett väder som inte kräver något av dig, du behöver inte gå ut och njuta eller prestera på din fritid.  Är du i Stockholm kan du gå förbi Stockholms Stadsmuseum och se deras nya utställning med Lars Engströms bilder på barn på Karlbergsvägen. Det tänker jag göra, som var barn på 70-talet på Kungstensgatan inte långt från Karlbergsvägen och kommer ihåg en Vasapark som var oändlig med en blandning av löv, blommor, alkisar och tanter med pekineser dekorerade med fler små rosetter än någon värdighet tillåter.

Sedan blir du hungrig men jag avråder från den ofta dåliga och ganska dyra maten på Stadsmuseets kafé. Däremot kan jag rekommendera de mandelbågar de säljer, de brukar vara perfekt mjuksega till kaffet. Ibland har det blivit min lunch. Inget jag är stolt över men ändå roligt att kunna tänka att man offrat något för konsten om det så bara är en undermålig korv stroganoff som fått skylla sig själv.

Älskar du Stockholm så mycket att den utställningen inte gör dig mätt kan du gå ut ur Stadsmuseet, korsa torget och ta 2:an ner till Sofia och se ”Innan det är för sent”, en utställning med ett urval bilder av  Per Lindroos.

Pissvädret får mig att längta till och med längre söderut än södermalm. Det är banalt att önska sig något så underbart som en tur till Isola Bella i Lago Maggiore, men det kan inte hjälpas, jag har ingen längtan efter att vara originell i mina dagdrömmar. Häromdagen snubblade jag bilder därifrån på en fantastisk trädgårdsmästarblogg. En park, en trädgård kan väl också ses som en slags utställning av det mer organiska slaget? Här är slottsträdgårdsmästaren Hasse Westers egen lista över trädgårdar han besökt.(lycka till med resten av din arbetsdag om du klickar dig in där nu).

Även till Louisiana längtar jag. Mest efter att gå runt i parken utomhus.

Pissvädret för även tankarna till London, en stad där man aldrig behöver ångra att man tagit med sitt paraply. En stad där det alltid är nära till ett museum. Där ligger ett av de bästa museerna i världen, Victoria and Albert. Det skulle kunna regna ett år utan att jag klagade om jag fick vandra runt i salarna där och äta deras söndagsstek med små potatisar, ärtor, morötter,  sås, mintgele och äppelmos i Morris-salen.

En gång i Paris

Så här var det för mig en gång: jag skulle åka till Paris en torsdag. Den jag nästan levde med och hade en 3-åring med skulle åka dit redan på måndagen. Måndag morgon vinkade jag av honom med beskedet om att vi väntade ett nytt litet barn tillsammans.

Från den resan minns jag framför allt besöket på Palais de Tokyo där vi åkte runt på miniatyrmopeder, åt en god middag och såg på utställningar. Nu är det lilla barnet snart 6 år. Ett bra museibesök glömmer man aldrig. Åker du till Paris, missa inte Palais de Tokyo. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Mer än som den plats där jag en gång för länge sedan överfölls av lyckan att finnas till, att skratta med den jag älskar, där jag kunde vila i känslan av att allt var som det skulle och skulle så förbli.

Palais de Tokyo

http://www.palaisdetokyo.com/fo3/low/programme/

Två aktuella museitips i Stockholm!

Imorgon, onsdag, nördas det på nördcafé på Tekniska Museet när Bea Uusma Schyffert berättar om Andréexpeditionens troliga dödsorsak.

Tid och plats:

Onsdag 23 mars kl 18 – 20,  på plan 4, Tekniska museet. Fritt inträde till nördcafét!

Och på torsdag 24 mars öppnar Nationalmuseum sin snuskglada utställning Lust och last.  Jag ser själv fram emot att se verket ”He was an assman, I guess” av Lars Nilsson.

Båda dessa i Stockholm.

En konstnär en förortsmamma kan relatera till

Portrait as a lady serving a meal. Olja på duk. 2008.

Det var ett tag sedan jag skulle skriva om det långtråkiga i artiklar om kvinnor och mat . Jag försökte hitta en passande bild. Och då snubblade jag över en av Haley Haslers många porträtt med just kvinnor och mat. Jag tycker om hennes exakthet, hennes humor. Jag tycker om hennes referenser till samtid men även till det tidiga europeiska måleri ni måste ha sett att jag inte kan motstå. Jag tycker om hennes tydligt mångfacetterade självbild som löpare, mamma, människa, konstnär. Jag älskar hennes färgrikedom och mönsterglädje. Jag blir glad över hur hon speglar mina egna vardagsdrömmar.

Du som är nere med den europeiska konsthistorien känner lätt igen hennes egna favoriter. Här en blinkning till Watteaus Gilles. Och har du läst den här bloggen ett tag blir du säkert glad över ännu ett barn med steglits.

Haleys favoritmuseum är som följer:

  • The Isabella Stewart Gardner Museum i Boston
  • Museum of Fine Arts i Boston
  • Musee du Petit Palais i Avignon
  • Unterlinden i Colmar
  • Några av Haleys egna verk kan du just nu se se i Sag Harbor i staten New York, om du har vägarna förbi.

    Två snabba för dig som gillar att gå på museum

    Hade missat New York Times museidel på nätet! Underbart! Väl där kunde man läsa om en utställning som luktar!

    Prova djurmusik, tack Paola Pivi!

    Snubblade nyss in på ett av konstnären Paola Pivis projekt, Grrr Jamming Squeak, en musikstudio i Amsterdam som man får låna gratis så länge som man spelar, improviserar, skapar eller spelar in musik baserad på ljud från olika djur. Prova själv här.

    Här är annat Paola gjort – projekt som kombinerat en leopard med ett enormt antal koppar cappuccino, en åsna som åker motorbåt, zebror i snölandskap.

    Slottsdrömmar

    Vad har man? Ett litet liv. En barndom som helt plötsligt tillhör det förflutna men som för alltid utgör den ständiga referenspunkten på grund av alla de där första, ibland största upplevelserna av människor, platser, smak, dofter, lycka och besvikelse.

    Vi gick ofta på museum när jag var liten. Jag minns känslan av kallt monterglas i hakhöjd om jag ställde mig på tå, gnisslet av gummisula mot stengolv när jag och min bror sprang igenom den stora salen på Nordiska Museet. Tanken att Gustav Vasa kanske avbildats i naturlig storlek. Känslan av att lyftas upp på en arm för att få se bättre på saker som ställts ut för att möta en vuxen persons ögonhöjd. Den lätt härskna och samtidigt söta smaken hos mazariner som legat för länge i disken på olika museicaféer. Skräcken och fascinationen av att se mumier och torvmossemän på nära håll. Den dystra stämningen på Towern i London med svarta korpar som cirklade runt ovanför oss.

    Men det minne jag allra oftast plockar fram och liksom rullar mig i av nostalgi och längtan till ett mer okomplicerat förflutet, det är den resa min familj gjorde till Skottland när jag var 11, nästan 12. Alla ljungbevuxna hedar, glittrande sjöar, gröna berg och ensligt belägna öar och klippor med slott som direkt ur sagor. Många av dem var museum. På ett av dem hade man satt upp en skylt på svenska med texten ”akta huvudet” för alla långa skandinaviska turister som glömde bort sin egen kropp i mötet med historien.

    Min mamma hade vänner som vuxit upp på slott. Det hon berättade var nog tänkt att ta udden av mina romantiska fantasier: Man frös alltid på slotten, och byggnaderna förföll dessutom i mycket snabbare takt än pengarna räckte till. Fideikommisstraditionen höll ihop egendom men splittrade familjer och tvingade änkemödrar att flytta ut ur sina hem för att göra plats åt äldste sonens familj. Jag hörde vad hon sa och tänkte att jag kanske inte måste äga ett slott. Men besöka dem, bo på dem, sitta i trädgården och dricka te och äta fruktkaka och drömma om allt som kanske hänt där, upstairs and downstairs, det gör jag fortfarande.

    Här är en lista på skotska slott du kan besöka.

    Alla ni som gillar Magdalena Ribbing

    Och är i Stockholm imorgon – ta chansen att höra Magdalena berätta om sina favoriter på Livrustkammaren.

    Torsdag 10 mars klockan 16.00

    Så mycket att se där på Livrustkammaren. TIll mina favoriter hör en liten skylt där det står att Drottning Kristina vägrade ta emot kroppsaga som barn. Också mysigt att sitta på lyssnarplats med en unge eller två och höra historien om Kristinas kröning då stadens springbrunnar sprutade vin.

    Om du är kvinna eller känner någon som är det

    Imorgon tisdag sammanfaller internationella kvinnodagen och fettisdagen. Det leder genast till tankar om kropp, kön, identitet.

    Jag älskar semlor, kvinnor och museer och tänker försöka förena allt på bästa sätt. Många museer uppmärksammar dagen med den äran. Jag funderar själv på att gå till Sjöhistoriska museet och lyssna på föredrag. Eller kanske till Historiska Museet som slår på stora trumman och ordnar seminarier hela dagen. Moderna verkar inte bry sig något särskilt om denna dag, men du kan ju göra ditt eget kvinnofokuserade besök och kolla in Jutta Koether-utställningen och andra verk av kvinnor. På Nobelmuseet har man en temavisning om kvinnliga Nobelpristagare kl 18.30.

    På Etnografiska museet kan man också tänka på kvinnor, särskilt på sådana på Haiti.

    På Arbetets museum i Norrköping är det fest med Anette Kullenberg.

    Men annars märks den här dagen inte så mycket på landets museer. Och det är verkligen inte för att den inte behövs just här. Var är utställningarna/temadagarna om kvinnliga tonsättare, konstnärer, regenter, författare, genier, upptäcksresande, pionjärer, matematiker, oliktänkande och forskare? Jag letar efter fler initiativ till att ändra på hur historien framställs, det är aldrig för sent att lyfta fram även den andra hälften av mänskligheten.

    Vi tar en semla på det.