Bronzino -så var det.

Helt plötsligt var jag alltså i Florens med Bronzino-utställningen som enda mål med min resa. Jag var så hungrig att jag började med att äta en ordentlig italiensk pastalunch så inte hunger skulle avbryta mötet med 1500-talet. Mätt och nöjd gick jag därefter in i det mäktiga 1400-talspalats som utställningslokalen Palazzo Strozzi är. När Filippo Strozzi skulle bygga sitt hus lät han först riva 15 hus runtom för att få det lite luftigare. Något jag själv funderat på att göra den dag jag slår till på en tomt i någon av Stockholms närförorter.  Nåväl. Det var en magnifik utställning. Tavla efter tavla målad av Bronzino, alla präglade av denne mästares otroligt exakta öga-hand koordination.

Jag älskar porträtten mest. Bronzino har anklagats för att ha varit en kylig mannerist men jag kan inte hålla med om det. Jag tycker istället att hans bilder är så levande att de som Giorgio Vasari en gång skrev ”endast saknar andedräkt”. Jag går från bild till bild och flyger iväg till en överdådig italiensk renässans med damer i så praktfulla dräkter att man drar efter andan (Maria Montazami, läser du? Har du sett Eleonora de Toledos tofs av sötvattenspärlor?) och herrar med svärd och galna blickar.

Men det finns saker man aldrig kan veta innan man besöker en utställning. Här hade jag suttit i Sverige och tänkt vad fantastiskt det skulle vara att få se de riktiga porträtten, se just de dukar Bronzino målat, stå öga mot öga med maktfullkomliga tokar, ta ett glas vin och begrunda konsten och så var det istället något helt annat som fick hjärtat i gungning.

Jag såg dem redan när jag kom in i det andra rummet av visningen. Jag stängde av min audioguide och ställde mig så nära jag kunde utan att verka påträngande. De var mellan 70 och 80 år gamla. Hon kunde inte längre gå, han körde försiktigt hennes rullstol. Både han och hon var klädda i kvalitetskläder i dova färger som köpts på andra sidan millennieskiftet. Hennes frisyr var välskött, han hade inte mycket hår kvar. Eftersom hon satt i rullstol kunde hon inte komma tillräckligt nära de små skyltarna vid varje tavla för att kunna tyda de små förklarande texterna. Istället läste han högt för henne och tillsammans stannade de länge vid varje verk. Vad vi vet om andra människor är så begränsat, men detta par, denna samhörighet, den respekt de visade för varandra, det intresse de hade för varandras åsikter och frågor, det fick mig- en totalt främmande människa från ett annat land att följa dem med blick och hörsel genom sal efter sal. Inte för att de märkte det, de hade fullt upp med varandra och Bronzino. Det är på grund av sådant som det inte räcker att bara se utställningar hemifrån, via skärm. En utställning och ett museum är inte bara det som sitter på väggarna, det är också till stor del de andra människorna som av en slump råkar befinna sig där samtidigt som du.

Så nästa gång du går på museum och får en känsla av att någon iakttar dig, då kan det vara jag som tycker att just du tillför lika mycket som utställningsföremålen.