Härskarkonsten

Har nu blixtbesökt utställningen ”Härskarkonst” på Nationalmuseum,  i sällskap av mina barn och min pappa. Där gick vi tre generationer och såg på allt som glänste och glittrade. Sammet, guldbroderier, ädla stenar, egyptiska referenser och olika sorters maktsymboler. Det var en stor mängd föremål, ändå kändes det som om någonting fattades. När vi sedan tog en fika nere på Atrium kom jag på vad jag skulle ha önskat: konkreta exempel och jämförelser med hur majoriteten hade det, klädde sig, smyckade sig med och hur de bodde under 1800-talets första hälft.

Missade vi det? Fanns det någonstans där vi inte såg det under vår hastiga rundvandring? Jag som gått mycket på Skansen ser det tidiga 1800-talet som en tid då väldigt många fick nöja sig med vad de kunde tillverka själva. De sov ofta många i samma sängar tillsammans med löss och loppor. Kläderna var hemvävda och hemsydda och användes så länge det fanns något tyg kvar att lappa. Folk dog som flugor, särskilt barnen. Livet var till stor del slit och släp med ständiga böner till Gud om att det åtminstone skulle bli lite bättre på andra sidan döden.  All härskarkonstens lyx skulle framstå som ännu mer absurd och häpnadsväckande i jämförelse med den stora massans knappa omständigheter.

Annons:

Häromdagen när jag var på Nordiska Museet berättade en dam ur personalen till exempel att en mjölksil i Lekstugan var gjord av hår. Vanligt människohår. Visserligen ekologiskt och helt galet närproducerat men ändå. Skulle du vilja sila din latte igenom en hemflätad hårsil? Kanske dina förfäder gjort just detta.

Nationalmuseum berättar att deras utställning innehåller endast föremål ”av yppersta klass”. Och det är just vad jag tycker är utställningens brist. Jag saknar tydligen bark och människohår.

Men ett visst avtryck gjorde ändå utställningen. Det märktes när min 5-åring tog en bit av sin kaka och sa ”mamma, jag skulle vilja ha lite mer guld i mitt rum”.

Ps. Trots detta gnäll vill jag ändå heja på Nationalmuseum för att de lagt ut hela audioguiden på nätet. BRA!

En snabb utflykt till 1400-talet, med förstoringsglas, via Detroit

Åh Detroit, det är inte ofta man drömmer om att besöka dig! Du verkar kall så här års, och oss emellan, är du inte lite skitig och sliten?

Men nu känner jag mig redo att låta dig överraska mig som du redan gjort genom stadens konstmuseums website.

Klicka här för att se Master of the St. Lucy Legend: Virgin of the Rose Garden!

Det är så kul att låta det inbyggda förstoringsglaset röra sig över tavlorna och upptäcka detaljer man annars skulle ha missat. Jag såg först inte druvorna i rankorna, ryttarna i bakgrunden eller den lilla ring jesusbarnet överräcker till damen till vänster. Så fint!

Här är en till fin 1400-talsbild värd att rulla runt i!

Och varför hoppa över Bronzinos porträtt av Eleonora av Toledo? Se på den här bilden och tänk dig hennes jular. En son mördade sin fru. En dotter blev mördad av sin man. Och kanske hade Eleonoras egen man syfilis som det spekuleras i den här artikeln (skriven i  det angelägna ämnet  blygdkapslar). Själv dog Eleonora, 40 år gammal, 1562.

Inget av detta har hon en aning om här, när hon poserar med sin son.

—-

Är konstmuseum inte din grej? Detroit vore inte Detroit utan ett MOTOWN-museum! turn the volume up!

Om man ändå vore i Los Angeles idag

När ska ni börja klaga på mitt anglo-perspektiv och ogenerade förkärlek till 14- och 1500-talsmåleri? Har ni inget att invända mot min smala fokusering på 1530-talsmåleriet? Det var ju ändå bara ett enda futtigt litet decennium för över 500 år sedan, ungefär samtidigt som Gustaf Vasa tog över makten här uppe i norr och Henrik den VIII:e allt mer desperat försökte få en son.

Undrar ni inte varför denna museumbloggare inte sagt ett ord om Modernautställningen på Moderna,  trots att jag varit där?

I väntan på svar på dessa viktiga frågor tänkte jag blogga om denna utställning på J. Paul Getty Museum i Los Angeles som är en DRÖM för mig, men tänkte att ni fått nog av europeisk medeltidskonst. Men om ni inte har det och är i Los Angeles – gå! Då kan ni också ta chansen att äta museets specialkomponerade medeltidsmiddag! Kanelkryddad spädgris! Handgjorda ostar! Tarte Tatin med Calvados-grädde!

Efter den mäktiga middagen kommer ni inte behöva äta igen på kanske 600 år utan kan istället ta del av en annan utställning på Getty, med foton från 1800-talet.

Eller kolla i ett fotoalbum direkt från skrivbordet här. Så oemotståndligt med en resebeskrivning från 1860-talets Sydostasien som bland annat innehåller detaljer om ”Mode of shampooing” och inleds med den dagdrömseggande meningen ”Shampooers in Japan are almost always blind and in great request”.

 

Missa inte heller Gettys egen blogg.

Eller besökarnas egna bilder från museet.

 

Jag lämnar er där, med era egna fantasier om smaker och syner från förr och nu.

 

Temavisning Magasin 3

Jag kan vara lite mossig. Jag har lättast att drabbas av äldre konst. Det är inte det att jag inte försökt, detta är bara vad jag kan konstatera efter åratal av museibesök. Men ibland händer det!

En gång hände det till den grad att jag ville ÄGA konstverken. Det var när jag såg Gunnel Wåhlstrands verk på Andréhn-Schiptjenko förra året. Det här med att vilja äga, det är inte likt mig. I vanliga fall brukar jag tycka det verkar så besvärligt att ha fin, dyr konst. Hemma hos oss har ett av våra få konstverk fått ett nytt stråk bourgognefärg som inte fanns med på originalet. Det hände när en projektil rödvin med hög fart träffade papperet. Våra andra få, inramade klenoder har mer än en gång dunsat i golvet på grund av våra döttrars vana att stå på huvudet i sofforna. På grund av detta i kombination med begränsad ekonomi brukar jag nöja mig med att ha tillgång till konst jag gillar på statliga museum istället. 

Men Gunnels Wåhlstrands verk, de väckte girigheten hos mig. Jag ville ha dem hemma så jag kunde titta på dem jämt. Liksom gå runt i dem och tänka. Vila lite. Nu undrar du varför jag skriver detta. Det är för att jag så gärna vill gå på temavisningen om porträtt på Magasin 3 på torsdag kl 18. Då visar curator Elisabeth Millqvist runt besökarna i utställningen ”Thrice upon a time”, tillsammans med fil dr Karin Sidén, intendent vid Nationalmuseum, GUNNEL och konstnärerna Matts Leiderstam och Cecilia Edefalk (Cecilia har för övrigt gjort ett videoverk som ingår en annan aktuell utställning – Vita Lögner på Medelhavsmuséet).

Först till kvarn gäller, så var där i tid!

Män jag aldrig mött – Ambassadörerna

Vet inte hur det är med er, men själv har jag svårt att släppa 1530-talet. I dagens bild störtar det emot oss med kristallklar skärpa, färg, värdighet, nyfikenhet och teknisk briljans – allt levererat av Hans Holbein den yngre, verksam vid Henrik VIII:s hov.

Hans Holbein d.y. Jean de Dinteville och Georges de Selve (”Ambassadörerna” eller ”De franska sändebuden”)
1533 © The National Gallery, London

Här står den franske ambassadören i England, Jean de Dinteville tillsammans med sin vän, biskopen av Lavaur, Georges de Selve. George är en kyrkans man och får inte klä sig lika dekadent som den färgglade Jean i en nyans många nutida betraktare skulle kalla mörkt stekarrosa. Jeans lätt clownaktiga skor kräver sin 1500-talsbärare men skäggen ses överallt på stadens gator även i vår tid. Jean är 29 år. Det står på hans dolk. George är 25, om man kikar på texten i boken precis bakom honom. Hela tavlan strålar, nästan radioaktivt, av en enda känsla: ”Det går bra nu. Så sjukt djävla bra. Vi måste frysa det här ögonblicket i tiden för att få ha kvar den här känslan för evigt.”

Men inget varar för evigt. Tvärtom. För att ingen någonsin ska få för sig det finns flera Memento Mori-inlägg i tavlan. Det sitter en liten dödskalle på Jeans heta hatt. Och så har vi det förvridna kraniet i förgrunden som antar rätt proportion om man närmar sig tavlan från rätt vinkel från höger. (Prova själv på plats på National Gallery i London).

Varför finns kraniet där? Är det Holbeins idé eller är det ambassadörernas önskemål? ”Hans, vi vill att du skildrar oss med astronomiska instrument, böcker, musikinstrument och allt sådant där som gör att folk fattar hur kompetenta vi är på i princip allt. Men vi har snackat lite om det här och vi vill också gärna att du slänger in en stor dödskalle över typ hela nedre delen av duken, fast gör det ändå på ett sätt som är lite diskret, OK? Du får cash, killen.”

Jag älskar den här bilden. Hur kan man inte göra det? Besök National Gallerys utmärkta sida för att zooma in och ut ur bilden och kolla detaljer.

Ps. Det kan komma mer om Holbein mycket snart. Jag får inte nog. Funderar tillexempel på att intressera er för Henrik VIII:s ”Kung söker fru”-projekt. När han av förståeliga skäl fått avslag från franske kungen på att rada upp alla franska passande fruntimmer skickade han istället ut Holbein för att porträttera alla lämpliga gemålskandidater i Europa. Det gjorde Holbein lite väl bra. Porträttet av Anne av Cleves tilltalade Henrik till den grad att besvikelsen blev enorm när han sedan fick se henne i verkligheten. ”Hon ser ut som en flandrisk märr” utbrast han sårande. Det var kanske ändå hennes räddning. Henrik försköt henne efter blott ett halvår på grund av att hon var så oattraktiv att han omöjligen kunde avla ett barn med henne. Hon fick i kompensation några slott och levde ett bekvämt liv tills hon dog, 42 år gammal. Jag har läst att hennes ”only vices were English ale and gambling”.

Ps 2. Om ni ändå är på National Gallery för att se Ambassadörerna, missa då inte ett annat Holbein porträtt – det som föreställer den vackra Christina av Danmark. Även detta porträtt gjordes för Henriks räkning. Christina var dock inte särskilt intresserad av att gifta sig med kungen, vilket hon ärligt men föga diplomatiskt sägs ha uttryckt ungefär så här: ”Om jag hade två huvuden skulle jag ge det ena till kungen av England”.

Peggy Guggenheim Collection

© The Peggy Guggenheim Collection, Venice. Palazzo Venier dei Leoni sett från Canal Grande. Foto Andrea Sarti/CAST1466

Något fantastiskt har hänt mig. Jag har fått en personlig inbjudan till ett venetianskt palats. En bok ska presenteras på högtidligt vis. Efteråt bjuds det på cocktails. Jag kan dock inte åka, förhindrad på grund av arbete och det såkallade livet. Den enda trösten är att palatset välkomnar mig även andra dagar. När som helst faktiskt, och även du är välkommen – när du vill, så länge som ditt besök infaller mellan kl 10 och 18 alla dagar utom tisdagar. Det är Peggy Guggenheims tidigare hem som blivit museet Peggy Guggenheim Collection. Här, i huset med det fantastiska namnet Palazzo Venier dei Leoni kan du vandra genom Peggys kök, vardagsrum, bibliotek och gästrum och beundra trädgården och Venedigs skönhet. Vad du än gör lär du dig mer om 1900-talskonsten och det som går under den lätt märkliga benämningen ”ethnic art”. Det verkar så fantastiskt, det värker i hela kroppen av längtan att få åka dit!

Här sitter Peggy omgiven av beundrare just den dag då hon utsetts till hedersmedborgare i Venedig, 5 februari 1962
(Solomon R. Guggenheim Foundation. Photo Archivio CameraphotoEpoche. Gift, Cassa di Risparmio di Venezia, 2005)

Så intresserad av Peggy, en så modig, spännande, intresserad människa! En kvinna som inte nöjde sig med att vara lyckligt lottad vad gällde den ekonomiska biten utan som hade en vision, en passion (eller många), ett brinnande intresse för modern konst och konstnärer som vi alla kan glädjas åt idag. Som döpte sina barn till Sindbad och Pegeen. Som påbörjade sin galleristgärning vid 39 års ålder, när många andra börjar drömma om pensionen.

En dag ska jag besöka hennes venetianska hem. Tills dess får jag och du nöja oss med att besöka det virtuellt istället.

Har du varit där? HUR VAR DET??? Berätta!

Jesus med tåspret

Jag minns inte om det var den fruktansvärda kylan som drev in mig på Museum of Fine Arts i Boston, men om det var det så är allt förlåtet. Minnet av besöket liknar det jag hört många nygifta berätta om vad de kommer ihåg från bröllopsdagen ”jag minns ingenting men jag var lycklig”. Jag vandrade yr från sal till sal och åt till sist en fantastisk chevrepaj med soltorkade tomater och avslutade med citrontarte. Jag ser hur detta ser ut – som att läsa en bortskämd välgörenhetstants dagbok. Men även sådana har känslor, känslor av lycka!


Saint Luke Drawing the Virgin, about 1435–40
Rogier van der Weyden, Flemish, about 1400–1464
Oil and tempera on panel
Museum of Fine Arts, Boston
Photograph © Museum of Fine Arts, Boston

 

MFA är ett underbart museum i en stad som inte gjort sig känd för mycket annat än ett nästan bortglömt tekalas och Ally McBeal. Det är orättvist när man vet att det här finns ett museum som bland annat huserar Rogier van der Weydens målning av konstnärernas skyddshelgon St Lukas när han ritar av Maria med Jesus. Se hur Jesusbarnet inte kan ta ögonen från sin mor! Hans tår och fingrar spretar av förtjusning (klicka snälla, för närbild)! Han tar en paus i amningen som bebisar ofta gör för att umgås lite när den värsta hungern och törsten är stillad. Jag älskar den här bilden, en målning att titta länge på, då ser man staden i bakgrunden och Sankt Lukas attribut oxen som ligger och tar igen sig inne i den lilla kammaren till höger.

Imorgon, onsdag 9 juni, kan man få lära sig måla inne på själva museet. Och första fredagen i månaden har de drinkkvällar ”Come for the art, stay for a drink”. Det är inte ofta jag längtar till Boston, men just nu gör jag det.

Snabbinfo MFA:

Hur du kommer hit

Öppettider (de har öppet varje dag!):

Måndag och tisdag
10-16:45

Onsdag-Fredag
10-21:45

Lördag och Söndag
10-16:45

Lär dig några symboler – få vänner över hela världen

Lär dig några helgon och deras attribut, får du vänner som dyker upp på museum efter museum. Min egen favorit är St Sebastian, genomborrad av pilar och ofta bunden vid ett träd eller pelare.

Om du inte redan är bekant med alla helgon kan du läsa på mer på nätet, tex på siten Saints.SQPN.com (med underrubriken Notes about your extended family in heaven). Om du vill ha en mer kortfattad, snabb överblick, printa då ut den här listan.

Beskrivningarna är korta men framkallar många tankar och inre bilder. Vad ser du själv framför dig när du hör om St Vitus som avbildas ”med en tupp, omgiven av lejon eller när han kokas i olja”?

Historiska Museet har också en genomgång av helgon som du hittar här.

Vilket är ditt eget favorithelgon och varför?

St Bartolomeus som bär sitt eget skinn?

St Denis som bär på sitt eget huvud?

Det finns så många att välja mellan!

Ett fall för Robert Langdon!

Dosso DOSSI
Italian c. 1486-1541/42
Lucrezia Borgia, Duchess of Ferrara c.1518
oil on wood panel
74.5 x 57.2 cm
National Gallery of Victoria, Melbourne
Felton Bequest, 1966

12 823 kronor skulle det kosta att göra det jag helst skulle vilja göra. Att åka till Melbourne i Australien imorgon för att få se den här tavlan på nära håll. Jag har tänkt på den ända sedan jag läste om Carl Villis på National Gallery of Victoria, som ägnat 4 år åt sin teori: att detta är den kanske enda sanna bilden av Lucrezia Borgia. 

Tidigare hade man tagit för givet att det var en okänd yngling på bilden eftersom personen är relativt kortklippt och dessutom har en dolk i händerna, vilket ansetts djupt okvinnligt.

Carl Villis är dock säker på sin sak, han tolkar alla tecken och han gör det mer övertygande än Robert Langdon. Detta är Lucrezia hävdar Villis, och dolken är ett bevis för att det är hon, en hyllning till en tidigare Lucrezia som under romartiden hellre tog livet av sig med hjälp av en dolk än gifte sig med den prins som våldtagit henne. Dessutom, hävdar Villis, är alla myrtenblommor samt texten (på latin) om skönhet och dygd på papperet framför Lucrezia typiska kvinnliga attribut. Den troliga konstnären är Dosso Dossi, verksam under Lucrezias tid.

Googla Lucrezia och släkten Borgia och du kommer hitta så mycket juicy historier att Sopranos och Gudfadern bleknar (Mario Puzo lämnade vid sin död efter sig en halvfärdig bok om familjen Borgia). Lucrezias pappa, påven Alexander VI hade sin egen flexibla moraliska agenda som kunde anpassas i enlighet med hans politiska mål. De som stod i hans väg dog en snar död.

Lucrezia har både beskyllts för giftmord och kallats en av historiens värsta kvinnor. Men det är inte alls säkert att hon dödat någon. Det enda man säkert vet är att hennes två första äkta män mördades, troligen på order av Lucrezias far och/eller bror. Tredje gången Lucrezia skulle gifta sig krävdes det mycket mod av den kommande brudgummen samt en stor hemgift.

Det äktenskapet blev relativt lyckligt om man lyckas bortse från att den äkte maken hade syfilis och att makan hade affärer med olika män, bland annat sin egen svåger. Hon skrev så fina kärleksbrev till sin älskare/älskade poeten Bembo att Byron några sekler senare blev så till sig att han snodde en lock av Lucrezias gyllene hår ur ett av breven. På Pinacoteca Ambrosiana i Milano finns det hår Byron inte stoppade på sig.

Nu måste jag sluta skriva om Lucrezia, men vad jag är avundsjuk på australiensarna! Hoppas på en Borgia-utställning lite närmare oss, snart snart.

 

 

 

 

En dam med ett speciellt yttre

Quinten Massys (1465–1530)
An Old Woman (‘The Ugly Duchess’), ca 1513
© The National Gallery, London (NG 5769)

Se på den här bilden. Tror du att det är en nidporträtt av en oälskad kvinna? Eller är det kanske en man, utklädd till kvinna? Eller såg hon kanske ut just så här? Fanns det en dam på 1500-talet som såg ut som om hon hoppat ur Shrek?

Quinten Massys visste, men tyvärr dog han 1530, så det går inte att fråga honom. Det var han som målade porträttet, runt 1513. Men det är inte otroligt att detta är en sann bild av hur kvinnan såg ut. En teori är att hon led av en svår och ovanlig kronisk skelettsjukdom som vanställde hennes ansikte.

Porträttet hänger på National Gallery i London och inspirerade på 1800-talet illustratören John Tenniel när han skulle rita den märkliga hertiginnan i originalutgåvan av Alice i underlandet. Tänk på Massys dam när ni ser Tim Burtons version av klassikern. Den ursprungliga hertiginnan kanske inte var annat än en välbärgad dam med ett mycket speciellt yttre som ville vara fin och få se romantisk ut med en liten blomma i handen.

National Gallery ligger vid Trafalgar Square och har öppet 10-18 alla dagar utom fredagar, då de har öppet till klockan 21. Förutom porträttet ovan har de mer än 2 300 verk du kan uppleva. Om du vill kan du förbereda ditt besök här.

ps. Vilka museer vill du veta mer om? Och varför? Vilka har du gillat mest av de jag skrivit om hittills?