Bronzino -så var det.

Helt plötsligt var jag alltså i Florens med Bronzino-utställningen som enda mål med min resa. Jag var så hungrig att jag började med att äta en ordentlig italiensk pastalunch så inte hunger skulle avbryta mötet med 1500-talet. Mätt och nöjd gick jag därefter in i det mäktiga 1400-talspalats som utställningslokalen Palazzo Strozzi är. När Filippo Strozzi skulle bygga sitt hus lät han först riva 15 hus runtom för att få det lite luftigare. Något jag själv funderat på att göra den dag jag slår till på en tomt i någon av Stockholms närförorter.  Nåväl. Det var en magnifik utställning. Tavla efter tavla målad av Bronzino, alla präglade av denne mästares otroligt exakta öga-hand koordination.

Jag älskar porträtten mest. Bronzino har anklagats för att ha varit en kylig mannerist men jag kan inte hålla med om det. Jag tycker istället att hans bilder är så levande att de som Giorgio Vasari en gång skrev ”endast saknar andedräkt”. Jag går från bild till bild och flyger iväg till en överdådig italiensk renässans med damer i så praktfulla dräkter att man drar efter andan (Maria Montazami, läser du? Har du sett Eleonora de Toledos tofs av sötvattenspärlor?) och herrar med svärd och galna blickar.

Annons:

Men det finns saker man aldrig kan veta innan man besöker en utställning. Här hade jag suttit i Sverige och tänkt vad fantastiskt det skulle vara att få se de riktiga porträtten, se just de dukar Bronzino målat, stå öga mot öga med maktfullkomliga tokar, ta ett glas vin och begrunda konsten och så var det istället något helt annat som fick hjärtat i gungning.

Jag såg dem redan när jag kom in i det andra rummet av visningen. Jag stängde av min audioguide och ställde mig så nära jag kunde utan att verka påträngande. De var mellan 70 och 80 år gamla. Hon kunde inte längre gå, han körde försiktigt hennes rullstol. Både han och hon var klädda i kvalitetskläder i dova färger som köpts på andra sidan millennieskiftet. Hennes frisyr var välskött, han hade inte mycket hår kvar. Eftersom hon satt i rullstol kunde hon inte komma tillräckligt nära de små skyltarna vid varje tavla för att kunna tyda de små förklarande texterna. Istället läste han högt för henne och tillsammans stannade de länge vid varje verk. Vad vi vet om andra människor är så begränsat, men detta par, denna samhörighet, den respekt de visade för varandra, det intresse de hade för varandras åsikter och frågor, det fick mig- en totalt främmande människa från ett annat land att följa dem med blick och hörsel genom sal efter sal. Inte för att de märkte det, de hade fullt upp med varandra och Bronzino. Det är på grund av sådant som det inte räcker att bara se utställningar hemifrån, via skärm. En utställning och ett museum är inte bara det som sitter på väggarna, det är också till stor del de andra människorna som av en slump råkar befinna sig där samtidigt som du.

Så nästa gång du går på museum och får en känsla av att någon iakttar dig, då kan det vara jag som tycker att just du tillför lika mycket som utställningsföremålen.

En snabb utflykt till 1400-talet, med förstoringsglas, via Detroit

Åh Detroit, det är inte ofta man drömmer om att besöka dig! Du verkar kall så här års, och oss emellan, är du inte lite skitig och sliten?

Men nu känner jag mig redo att låta dig överraska mig som du redan gjort genom stadens konstmuseums website.

Klicka här för att se Master of the St. Lucy Legend: Virgin of the Rose Garden!

Det är så kul att låta det inbyggda förstoringsglaset röra sig över tavlorna och upptäcka detaljer man annars skulle ha missat. Jag såg först inte druvorna i rankorna, ryttarna i bakgrunden eller den lilla ring jesusbarnet överräcker till damen till vänster. Så fint!

Här är en till fin 1400-talsbild värd att rulla runt i!

Och varför hoppa över Bronzinos porträtt av Eleonora av Toledo? Se på den här bilden och tänk dig hennes jular. En son mördade sin fru. En dotter blev mördad av sin man. Och kanske hade Eleonoras egen man syfilis som det spekuleras i den här artikeln (skriven i  det angelägna ämnet  blygdkapslar). Själv dog Eleonora, 40 år gammal, 1562.

Inget av detta har hon en aning om här, när hon poserar med sin son.

—-

Är konstmuseum inte din grej? Detroit vore inte Detroit utan ett MOTOWN-museum! turn the volume up!

Om man ändå vore i Los Angeles idag

När ska ni börja klaga på mitt anglo-perspektiv och ogenerade förkärlek till 14- och 1500-talsmåleri? Har ni inget att invända mot min smala fokusering på 1530-talsmåleriet? Det var ju ändå bara ett enda futtigt litet decennium för över 500 år sedan, ungefär samtidigt som Gustaf Vasa tog över makten här uppe i norr och Henrik den VIII:e allt mer desperat försökte få en son.

Undrar ni inte varför denna museumbloggare inte sagt ett ord om Modernautställningen på Moderna,  trots att jag varit där?

I väntan på svar på dessa viktiga frågor tänkte jag blogga om denna utställning på J. Paul Getty Museum i Los Angeles som är en DRÖM för mig, men tänkte att ni fått nog av europeisk medeltidskonst. Men om ni inte har det och är i Los Angeles – gå! Då kan ni också ta chansen att äta museets specialkomponerade medeltidsmiddag! Kanelkryddad spädgris! Handgjorda ostar! Tarte Tatin med Calvados-grädde!

Efter den mäktiga middagen kommer ni inte behöva äta igen på kanske 600 år utan kan istället ta del av en annan utställning på Getty, med foton från 1800-talet.

Eller kolla i ett fotoalbum direkt från skrivbordet här. Så oemotståndligt med en resebeskrivning från 1860-talets Sydostasien som bland annat innehåller detaljer om ”Mode of shampooing” och inleds med den dagdrömseggande meningen ”Shampooers in Japan are almost always blind and in great request”.

 

Missa inte heller Gettys egen blogg.

Eller besökarnas egna bilder från museet.

 

Jag lämnar er där, med era egna fantasier om smaker och syner från förr och nu.

 

Helgon som är lätta att komma ihåg

När du ser en målning med en man som har en redig förskärare i huvudet, då vet du att du betraktar St Peter Martyren. Just den här knivglada tavlan hänger på Pinacoteca di Brera i Milano. Sankt Peter martyren är inte särskilt förvånande ett helgon man med fördel kan vända sig till om man drabbats av huvudvärk.

Ett annat helgon man sällan tar fel på är Job. Kan du hans historia? Han förlorade sin förmögenhet, tjänare och tio barn, fick kroppen täckt av obehagliga, stinkande utslag, blev utkastad från det gemensamma hemmet av sin fru och bosatte sig istället på en dynghög, så fattig att han inte ens hade råd att tvätta sig utan fick använda en stackars lerskärva för att skrapa bort den värsta lorten. Jättejobbigt! (Om du vill, kan du skämta om Job/Jobbigt här).

Gud hade gett Satan fria tyglar att testa Jobs Gudstro. Och det gjorde han verkligen. Men Job klarade testet och fick sin tidigare förmögenhet fördubblad, blev av med de obehagliga utslagen samt  tio nya barn. Du känner lätt igen Job i konsten eftersom han antingen sitter på sin lilla hög eller avbildas som här nedan – helt leopardfläckig av obehagliga bölder. Är du hypokondriker? Då är Job din man. Du känner dig sjuk fast du egentligen inte är sjuk. Kanske är det bara en högre/lägre makt som testar dig lite. 

Tavla av Marcello Fogolino (ca 1475-ca1548). Även denna hänger på Pinacoteca di Brera i Milano.

Rapport från Milano

Tillbaka från Milano, där den råa kylan trängde in som en intimälskande ande, tvärs igenom alla lager av ylle, fleece och sånt man tar på sig den här tiden på året.

Visste du att Milano har 3 gånger så mycket kanaler som Venedig, om man ser till den sammanlagda längden? Det syns inte, många av kanalerna är överbyggda, men vattnet finns kvar och fukten smyger sig in på besökarens bara skinn. Huttrande och muttrande gjorde vi en runda på stadens museer. Det är en märklig, hemlig stad. Museerna är inte lätta att hitta och inte heller särskilt välkomnande när man väl betalat entréavgiften.

Ändå tycker jag att du ska bege dig till Pinacoteca di Brera som har en underbar samling äldre konst.

Mest imponerade blev vi av den kolossala ”Aposteln Markus predikan på torget i Alexandria” av bröderna Gentile och Giovanni Bellini från 1504-07. Den har en mäktig, nästan dokumentär känsla med alla vitklädda kvinnor, lärda män, en giraff och ett flertal kameler och var svår att ta ögonen ifrån. Efter det såg vi ett oändligt antal tavlor med religiösa motiv innan vi äntligen lät oss drabbas av kraften i den mänskliga strömmen i Giuseppe Pellizza da Volpedos ”Fiumana” från 1895-96.

På Pinacoteca di Brera hade de även ett gigantisk inglasat rum sponsrat av Pirelli i vilket man kunde se konservatorer (som djur i bur) arbeta med att restaurera olika verk. Verkade mycket intressant, tyvärr såg vi inga människor i buren när vi var där och man fick inte ta några bilder så ni får tro mig på mitt ord.

En fin grej med Pinacoteca var att de hade speciella audioguider för barn (på italienska), med egna symboler åt barnen. Mer sådant på världens alla museer!



Jag kan tyvärr inte rekommendera museets svinkalla kafé trots att de bjöd på rostat bröd till vinet. Detta är ändå Milano, där man äter så bra och museet har en samling som innehåller Piero della Francesca, Caravaggio, Raphael och Rembrandt! De har all anledning att rycka upp sig. Deras toalett var dock mycket väl städad. Alltid något.

Du som älskar museum, böcker och vin

Nu öppnar V&A i London sina Reading Rooms, en kombinerad bokhandel och vinbar ett stenkast från museet Det verkar så underbart med över 1000 nya och gamla titlar i sortimentet och öppet fram till 22. Älskar V&A!

Mot Milano – har du tips?

Imorgon åker jag tillsammans med en utvald herre på en försenad andra bröllopsresa till Milano. Någon som har tips om museer eller utställningar där just nu?  

Tacksam för tips! 

Konst man minns: Wingsuit Jesus

Jag har ett bra minne. Jag kommer ihåg saker andra utgår ifrån att jag glömt. Ibland är det en fördel, ibland verkar det lite märkligt att komma ihåg även små detaljer från länge sedan.

Men det är inga konstigheter. Jag har bara massor av bra krokar som jag hänger upp min information på. Desto underligare, desto bättre. Vill du testa?

Säg att du vill komma ihåg den här målningen till exempel. Vad ska du komma ihåg?
Kanske vem/vilka det föreställer, vem som målat tavlan, när den målades och var den hänger.

Så här kommer jag ihåg det: Kl 13 på Louvren strålar Giottos San Franciskus med sina attribut mot Jesus i seraf-wingsuit.

Nu kommer du också minnas att denna tavla av Giotto målades ca 1300 och att den hänger på Louvren. Den visar hur San Franciskus av Assisi får en vision av Jesus som en seraf – en sexvingad ängel. Vingarna markerar punkterna där SF ska få sina stigmata placerade.

Du kommer att minnas det ännu bättre om du sedan ser videon nedan medan du funderar på tavlan. Jag quizzar dig om ett år för att se om du kommer ihåg allt.

Dagens helgon: En man i mycket små byxor

Martyrdom of St Lawrence. Master of the acts of Mercy.(Salzburg,Österrike, ca 1465).

Ni som läser den här bloggen vet att jag för några veckor sedan var i New York.
Då såg jag bland annat den här mannen, som överraskade mig med sina turkosa Speedos.
Jag visste inte att de hade sådana på 1400-talet. Men tydligen!

Det är väl också hedniskt och hemskt att låta St Lars småbyxor dra uppmärksamheten från hans martyrium. Detta helgons hemska historia är i korthet att han fördelade kyrkans tillhörigheter bland de fattiga. När den romerske prefekten begärde att Lars skulle överlämna kyrkans värdesaker till kejsaren samlade han församlingens fattigaste stackare och visade upp dem som kyrkans mest värdefulla skatter. För detta sympatiska tilltag fick han betala med sitt liv genom att grillas över öppen eld på order av den romerske kejsaren Valerianus år 258 e.Kr.

Legenden säger att Lars från sitt grillgaller ropade ungefär: ”Se på mig ditt odjur, nu är jag väl stekt på ena sidan, vänd nu och ät”.

Nu vet du vem du ser när du betraktar en målning föreställande en man med helgongloria som håller i något som ser ut som en fönsterram utan fönster. Det är St Lars med sitt halster. Han är, något ironiskt, rotissörernas skyddshelgon. Även kockar, bibliotekarier, konditorer, fönstertvättare , brandmän och de fattiga kan med fördel vända sig till Lars med sina böner.

Ps. Visst är det något fint med att just denne lättklädde hjälte är ursprunget till Yves efternamn Saint Laurent.

Ps 2. På tavlans andra sida finns en bild till!

Ps 3. Jag känner amerikaner som påstår att endast europeiska män skulle ta på sig sådana här kalsonger/badbyxor (som samma amerikaner hånfullt men roligt kallar för ”grape smugglers”).

Vad och hur kända smala kvinnor äter

Jag är en stor optimist. Mina fötter är lika breda som de är långa. Ändå fortsätter jag köpa skor för normalsmala fötter, trots att jag redan i kassan tänker ”och de här kommer jag också få lämna tillbaka”. Med samma optimism och tro på mirakel köper jag ibland internationella modemagasin. Ofta står det om tidningarna att de vänder sig till ”den moderna kvinnan” vilket verkar vara en person som förutsätts ha pengar, jobb, högre utbildning men som mest av allt drömmer om en walk-in closet och kanske ett barn eller två om de inte kommer i vägen för allt det andra roliga man vill göra i livet.

Jag vet inte varför jag köper dem? Jag blir alltid irriterad. Nu senast köpte jag brittiska Elle med Alexa Chung på omslaget. En stor del av intervjun med henne gick åt till att beskriva vad Alexa åt till lunch och med vilken aptit hon gjorde det. Man skulle kunna hoppas att detta var ett engångsfall, men tyvärr. Antalet artiklar jag läst där man fått reda på vad smala kända kvinnor äter till lunch går inte längre att räkna. Jag vet hur hungrigt Cameron Diaz slukar sin halstrade tonfisk och hur Jennifer Aniston hanterar sina bestick. Det verkar ha gått ut ett dekret till de ledande modemagasinens journalister med texten: Det är absolut förbjudet att träffa en världsstjärna utan att i detalj skildra hur hon förtär sin Cesarsallad! Detta är det absolut tråkigaste jag vet, en skymf mot alla oss optimister som köpt tidningen för att få läsa något verkligt intressant.

Vore jag verkligen intresserad av kvinnor och deras mat, då skulle jag väl som vanligt gå på museum för att bejaka mitt intresse! Till exempel skulle jag kunna tänka mig att åka till Smithsonian i Washington DC och se köket som förvandlade Julia Child’s liv och matlagning till en multimillion dollar business.

Ps. Om jag trots allt står framför dig i kön i en butik med ett internationellt modemagasin i näven, kan du stoppa mig? Tack på förhand!


Ps 2. Vill du se Julia laga mat? Kolla här!