Grantransporter nu och då

Julgranen var ingen match för Kennet Sund att bära hem längs Högbergsgatan från Mariatorget i förrgår. Granen var inplastad och han hade hjälp av döttrarna Ida och Sara. När Kennet var liten och bodde i Norrland var det heller inga problem. Han och brorsan gick ut runt knuten och högg första bästa julgran.

När jag var liten sålde de julgranar vid Vasaparken längs Odengatan. Granarna var storvuxna. Tyckte jag då i alla fall. Jag tassade runt och spejade in de kvinnliga kunderna och när jag såg att en granaffär var på väg att avslutas besegrade jag min blyghet och gick fram och frågade så artigt jag kunde: ”Får jag hjälpa tant att bära hem tants julgran?” Det hände att kvinnorna nappade på mitt erbjudande. Om av behov eller medlidande vet jag inte.

Jag bar granen gata upp och gata ner. Barren stacks rakt igenom fingervantarna och min skinnjacka blev kladdig av kådan men belöningen blev i regel en 25-öring, eller blejd, som vi kallade det blanka myntet, i dag för många totalt okänt. Vad fick man då för en blejd i början på 1950-talet? En cocosboll eller två lösa cigarretter (Bill). Om man knegade ihop 15-20 blejdar dagarna före julafton kände man sig som Joakim von Anka. Rik och snål.