Stoppa rivningsbeslutet tills diskussionerna är klara!

Annons:

Är Aspuddsbadet räddningslöst förlorat? Kanske inte ändå! Ett hundratal gamla och unga engagerade Aspuddsbor demonstrerade med kravet ”Rädda Aspuddsbadet” utanför Stadshuset på måndagskvällen och lyssnade därefter på kommunfullmäktigedebatten iförda badmössor på åhörarläktaren.



Ansvariga borgarrådet Madeleine Sjöstedt (fp) besvarade kritiska frågor från oppositionen. Hon sade att diskussioner med den nybildade Kultur- och badhusföreningen i Aspudden pågår. Hon sade att hon inte i och för sig ville riva badet om en lösning kan åstadkommas som gör att staden slipper betala för badet. Samtidigt undvek Madeleine Sjöstedt att svara på frågan om hon kan se till att rivningen av badet stoppas tills dess att diskussionerna med den nya föreningen är klara. Men om hon vill vara trovärdig är det absolut nödvändigt att rivningsbeslutet stoppas tills diskussionerna är klara och förslagen genomgångna.

Bland Aspuddsborna finns misstankar att grävskoporna kan komma igång och fullborda rivningen av Aspuddsbadet innan diskussionerna med den nya föreningen har nått resultat. I går morse skapades oro och larmet gick när ett par polisbilar körde upp intill badet före klockan sex på morgonen. Men de stannade bara en kort stund och for sedan i väg.

Madeleine Sjöstedt sa att hon ångrade att hon inte vid något enda tillfälle under de senare åren kommit ut och besökt badet personligen men att hon inte kunde besöka festivalen för en vecka sedan eftersom badet var ockuperat och dessutom var hon bortrest. Hon underströk också att hela alliansen stod bakom beslutet som grundats på mängder av utredningar och att det inte var hon personligen som drivit frågan om att riva badet. Jag fick intrycket att Madeleine Sjöstedt tagit vid sig av kritiken mot rivningsbeslutet och hon ingalunda var oberörd av den starka lokala opinionen som vill bevara och utveckla badet. Om jag har rätt så tycker jag inte att Madeleine Sjöstedt ska skämmas i fall hon mjuknar i sin tidigare benhårda inställning. Det är nämligen inget fel av politiker att lyssna på sina väljare även mellan valrörelserna. Tvärtom. Bara nu diskussionerna mellan Madeleine Sjöstedts underlydande och den nya föreningen hinner slutföras innan Aspuddsbadet har förvandlats till en grushög.

Sista korven på Odenplan

Sista korven på Odenplan säljs i dag måndagen den 30 november 2009. I 35 år har Berit Lock sålt korv på Odenplan. Nu ska hennes Odenplansgrillen  rivas för bygget av Citybanan. Hon har sökt om tillfälligt byggnadslov på annat ställe vid Odenplan men ännu inte fått något besked från stadens myndigheter. Det berättar hennes son Ulf och dotter Susanne som bemannar Odensplansgrillen dess sista dag när jag besöker den och inhandlar en varm och god grillad med bröd. Men det måste väl vara självklart att Berit Lock ska få fortsätta sälja korv på Odenplan som hon gjort i alla år. Odenplan utan korvkiosk i framtiden skulle dessutom bli en klart fattigare plats.

Telefonkatalogerna framtidens antikvariska fynd?

Uppdaterad utkom telefonkatalogen årligen och var mer spridd än någon annan publikation. Den fanns i snart sagt varje svenskt hem. Men det var några år sedan. I dag har telefonkatalogernas omistlighet avsevärt reducerats. Tio inplastade katalogpaket ligger inplastade och övergivna på ett elskåp på Götgatan när jag passerar. Ingen tycks vilja ha dem. Och vad ska man med en telefonkatalog till idag när man snabbt hittar telefonnumren på nätet. Om Eniro vänder sig till personer utan tillgång till dator varför trycks då endast företagsdelarna och inte också katalogerna som innehåller nummer till privatpersoner kan man undra. Jag tror jag vet svaret. Företagsdelarna genererar fler annonser och därmed intäkter. Men vem vill annonsera i en katalog som ingen vill ha och ingen någonsin bläddrar i? Det är en gåta. Jag undrar om det kommer ut så många fler omgångar med telefonkataloger. Är det här månne den sista? Kanske ska man ta och plocka med sig några kataloger och förvara dem i källaren ett par decennier. Därefter kan man kanske sälja dem till något antikvariat som en sällsynt raritet som knappast någon längre hört talas om.


Jag fattar inte hur folk vågar cykla på Stockholms gator

Panikkänslan återupplivar jag lätt bara genom att betrakta det 55 år gamla L-formade ärret på vänster knä, ett minne från vänstertrafiken tid. Jag cyklade en vårmorgon i kortbyxor som vanligt Odengatan fram på väg hemifrån (Sankt Eriksgatan 67) till skolan (Vasa Real). Just när jag passerade nära Gästrikegatan snävade en buss in mot hållplatsen. Fångad som i en fälla mellan trottoarkanten och den hårda bussplåten kastades jag handlöst av cykeln ned på trottoaren. Folk kom rusande från flera håll. Jag kunde inte resa mig upp. Men jag levde! Någon sprang in i en affär och ringde efter ambulans. Jag kände något kladdigt på vänster knä. ”Titta inte”, uppmanade någon. Men jag tittade och konstaterade utan att svimma att jag såg en del av det grå benet i knäskålen i den blodiga sörjan. Ambulansen forslade mig till Sabbatsberg. Det blev nio stygn. Ärret är lika outplånligt som minnet.

Oskyddad cyklist i Stockholmstrafiken för femtio år sedan.

Rätt utrustad cyklist på skyddad cykelbana (Skurubron) 2009.

I dag är det ännu riskablare än då att cykla. Ändå cyklar allt fler Stockholmare varje dag. Jag fattar inte att de vågar. Visserligen har de flesta hjälm. Visserligen finns det cykelbanor. Men inte överallt. Där det är som bäst ordnat är cyklisterna avskilda från bilarna med ett järnräcke som på Skurubron. Men cyklisterna lever farligt. Det bevisas av flera tragiska cykelolyckor.

Därför hälsar jag med tillfredsställelse Transportstyrelsens förslag att bilisterna måste lämna företräde till cyklisterna när de bådas vägar korsas. Hoppas det blir lag. Samtidigt uppmanas alla trafikanter att följa trafikreglerna. Att som en ledande cykelföreträdare i lördagens Svenska Dagbladet bagatellisera vissa cyklisters vana att cykla mot rött håller inte. (Inte heller bilisterna ska för övrigt köra mot rött. Något som tyvärr blivit allt vanligare för var dag som gått.) Bilisterna ska också lägga av med sitt aggressiva beteende när de ser en cyklist bete sig ansvarslöst i trafiken. Cyklister är trafikanter och ska följa trafikreglerna liksom förstås bilisterna. Bilisterna är inga poliser och ska avhålla sig från att uppträda som sådana. I min ungdom fanns en trafikkampanj som gick under namnet ”Åke mjuk” vars budskap var att alla i trafiken skulle visa varandra hänsyn. Det är hög tid för en ny kampanj med samma innebörd. Trafikpolitiker i Stockholm, gör nåt för att häva krigstillståndet på stadens gator!

Tomtens egen brevlåda uppsatt på Medborgarplatsen

Tomtens egen röda brevlåda skruvades på plats på fredagseftermiddagen. Den står på Medborgarplatsen bakom den grekiska Fast food-kiosken. Brevlådan är till för barnens brev till tomten och ska ej förväxlas med de röda brevlådor för julkort som kommer upp på olika platser inom kort. Barnens brev behöver inte frimärkas. De kommer fram till tomten i Tomteboda ändå. Alla barn som skickar brev till tomten får en liten julklapp. Barn som har långt till tomtens brevlåda på Medborgarplatsen kan lika gärna lägga sina brev i en vanlig brevlåda. De behöver heller inget frimärke. Också dessa brev resulterar i en julklapp. Tomten är snäll mot alla barn var de än bor.

En tyst minut för Lennart Olsson, AIK:s störste supporter

AIK-tvillingarna Erik och Lennart Olsson följdes åt hela livet. Nu är Erik ensam kvar. Lennart (till vänster på bilden) dog nyligen i en svår sjukdom. I kväll (fredag) hyllas Lennart med en tyst minut på AIK:s hemmamatch i ishockey mot Troja/Ljungby på Hovet. Representanter för alla AIK:s sektioner, AIK:s huvudstyrelse, spelare och supportrar kommer tillsammans med tvillingbror Erik att närvara för en värdig hedersstund och en tyst minut till minnet av Lennart.

Jag intervjuade de båda tvillingarna inför deras 65-årsdag för två år sedan i lägenheten i Hagalund där de bodde tillsammans i 35 år. Väggarna i deras hem är fullbehängda med AIK-vimplar och AIK-lagfoton. I bokhyllan står AIK-kassetterna och på golvet i vardagsrummet de båda gula resväskorna fullklistrade med AIK-märken.

De gjorde allt tillsammans, Erik lagade maten och Lennart skalade potatisen.

Erik jobbade sista 25 åren av sitt yrkesverksamma liv i Dagens Nyheters personalrestaurang. Han sorterade disk.

Lennart jobbade inom Samhallkoncernen. Han deltog i tillverkningen av julgransbelysningar men hade också haft det föga avundsvärda jobbet att för hand sortera bort plastförpackningar från de brännbara soporna som sopbilarna kom med.

-Det var inte bara plastförpackningarna som skulle bort. Döda råttor, ormar och även levande råttor hamnade ibland på sorteringsbordet, berättade Lennart och jag minns att han rös vid minnet.

Tvillingarna följdes åt sedan barnsben. Redan i spädbarnsåren hamnade de på barnhem, först i Nacka sedan i Täby kyrkby och därefter i Gribbylund.

-Mamma och pappa, som var lagårdsförman,  kunde inte ta hand om oss, berättade de.

När tvillingarna var sju år 1949 kom de till Upplands Väsby. Där gick de i Klockbackaskolan vid Löwenströmska lasarettet.

- Pappa och mamma hade flyttat till Skå. Ibland fick vi komma och hälsa på. Sista gången var när vi var tio år, 1952 – några sommarveckor, julafton och påsken – sen fick vi inte komma och hälsa på mer på många år, berättade Erik.

I början av sextiotalet jobbade de på Segersta gård.

- Erik var i lagårn och mjölkade och mockade koskit. Jag jobbade i trädgården. Det var då, 1963, vi såg vår första landskamp, Sverige-Ungern på Råsunda. Vi fick åka dit med rektorn på Segersta. Sverige vann med 2-1. Tjalle Mild gjorde 1-0 och Yngve Brodd 2-1, berättade Lennart.

Första AIK-matchen de såg tillsammans var i maj 1961, AIK-Malmö FF. AIK förlorade med 1-0.

Lennart var fortfarande (47 år senare) upprörd över hur MFF:s målvakt Tore Svensson lyckades lura domaren att döma bort AIK:s regelrätta kvitteringsmål av Lennart Backman för offside.

- Sedan åkte AIK ur allsvenskan det året, mindes Lennart.

 Lennart var född AIK:are. Men Erik hejade märkligt nog på Djurgården i början på femtiotalet.

- Men jag såg aldrig någon match och sen när jag såg AIK började jag heja på samma lag som han, ursäktade sig Erik och pekade på lillebror.

Efter det såg de merparten av alla matcher som spelades på Råsunda. AIK-Djurgården den 2 september 1976 glömde de aldrig.

Lennart berättade att de inte hade råd att köpa biljetter och se matchen.

- Vi stod utanför södra läktaren och väntade tills de öppnade grindarna. Då var det tio minuter kvar. Vi gick in gratis. AIK ledde med 3-0. Dala Dahlkvist hade gjort alla tre målen. Sedan blev det 5-0. Roffe Zetterlund satte ett mål på straff. Så vi fick i alla fall se de två sista målen. Det var härligt.

Det är inte bara AIK:s fotbollsherrar som haft stöd av tvillingarna Olsson, AIK-kvinnorna kanske ännu mer.

De brukade åka med i spelarbussen ibland när AIK:s bandydamer eller fotbollsdamer spelar bortamatcher. Och på damernas hemmamatcher brukade de sälja program tillsammans.

Allt gjorde de tillsammans. Och de hade ett osvikligt minne för de flesta matcher som AIK spelade. De kunde tillsammans redogöra för målskyttar och incidenter i AIK:s matcher decennier efter att de spelats.

Nu har AIK:s förmodligen störste och trognaste supporter genom tiderna gått ur tiden,  men han kommer att leva länge i alla sanna AIK:ares minne. Vila i frid Lennart, du genomhyggliga människa!

Grattis Niklas Larsson till Scanpix stora fotopris 2009

Klicka på (och förstora) bilden så kan ni se hur Niklas Larsson såg ut när han tog emot sitt pris.

Fotografen Niklas Larsson (min gamle kompis från DN:s bildredaktion, där han vikarierade för ett par år sedan) fick i kväll ta emot Scanpix stora fotopris på 100 000 kronor för sin bildsvit om Mikael Andersson som föddes utan armar och ben.

Niklas Larsson har följt Mikael Andersson och dokumenterat dennes liv i två års tid. Det resulterade i ett inkännande reportage. Så här säger Niklas om sitt vinnande bidrag: ”Jag vill visa Mikaels vardag i bilder för att inspirera andra människor. Han visar att det faktiskt går att övervinna de flesta problem man ställs inför i livet. Trots att han är född utan armar och ben så lever han ett lyckligt familjeliv med sin fru och sina tre barn. Han är en framgångsrik företagare som utan assistent reser landet runt och föreläser om positivt tänkande.”  

Moa Karlberg och Pieter ten Hoopen var också nominerade till priset. Även dessa två är mina gamla vänner som jag en gång mötte på DN:s bildredaktion. Också deras bidrag håller hög klass. Alla tre reportagen kan ses på Scanpix hemsida.

Aspuddsborna ger inte upp. Stillsam protest inledd

Aspuddsborna har inte givit upp kampen om sitt badhus trots att polisen utrymde det på onsdagsmorgonen och byggarbetare spikade fast järnplåtar för fönstren och entrédörren till badhuset. På onsdagskvällen var det knökfullt med engagerade medborgare på stormötet som lade upp den framtida strategin. Grävskoporna har ju trots allt ännu inte kommit för att krossa det gamla badet som nu vaktas av ett par väktare i en parkerad bil utanför badhuset som inte bara var ett bad utan också en etablerad plats för social samvaro i stadsdelen, en sådan plats som politiker ibland försöker skapa, inte alltid med framgång. Kort efter att kvällens stormöte avslutats kunde man här och där i stan se offentliga statyer iklädda badmössor, som t ex pingvinen nere bredvid perrongerna på Aspuddens tunnelbanestation. En stillsam protest mot ledande politikers ohörsamhet visavi folkviljan. Fler lär komma.

Aspuddsbadet rivs! En sorgens dag för närdemokratin

Rivningen av det anrika Aspuddsbadet med 20 000 besökare om året har inletts. Polisen stormade det 90-åriga badhuset på onsdagsmorgonen och lyfte ut ockupanterna. Det är en sorgens dag för närdemokratin i staden. 4 000 namnunderskrifter för badets bevarande, en enig politisk opposition i stadshuset för badets bevarande, en nybildad ekonomisk förening som erbjöd sig att rusta badet och driva det utan kostnad för staden, ingenting hjälpte. Den politiskt ansvariga, borgarrådet för kultur och idrott, Madeleine Sjöstedt (fp) lät sig inte bevekas. Hon brydde sig inte ens om att en enda gång personligen komma ut till Aspuddsbadet och bekanta sig med de lokala förhållandena trots många inbjudningar från den gamla badhusföreningens medlemmar. Politikerna talar ofta och gärna om medborgarinflytande och närdemokrati men när det verkligen gäller så blir det den gamla maktfullkomligheten som segrar. Trist!

 

Avsågade lindar på Kornhamnstorg

Avsågade på mitten står ett tiotal före detta lindar på Kornhamnstorgs trottoar närmast Lilla och Stora Nygatan. Vad är det som händer? Ska träden försvinna? Nej, tvärtom. På Kornhamnstorg pågår operation trädräddning. De nedsågade lindarna ska ersättas av nya, mer likformade. Ute på själva Kornhamnstorg är grävskopor och plattsättare i full gång. Alla träden där får en ny växtbädd för att kunna ta upp vatten och näring ur jorden och inte sakta kvävas till döds. Stadens kostnad är 100 000 kronor per träd för att få dem att leva vidare och frodas till glädje för oss Stockholmare. Läs mer i Eva-Karin Gyllenbergs artikel.