Minnen från Råsunda

Kent Fernströms modell av kvarteret Slottet i Råsunda, …

Varje dag lär man sig nåt nytt. Aldrig tidigare har jag reflekterat över att namnet Råsunda skulle kunna vara en sammanslagning av RÅsta och FröSUNDA, vilket jag just lärt mig. När jag besökte Solnas fina stadsbibliotek häromdagen och kom in i Solnarummet på tredje våningen fick jag syn på Kent Fernströms verklighetstrogna modell av det hundraåriga kvarteret Slottet vid Tottvägen i Råsunda. Jag var tvungen att ta mig ut och bort till det faktiska kvarteret för att se om det stämde med modellen, vilket det gjorde.  Av en invånare i kvarteret som just parkerat sin bil utanför porten fick jag höra att Hermann Göring lär ska ha bott i kvarteret en tid. Själv bodde jag ett par dystra år i slutet av 50-talet på Backvägen 8 inte långt därifrån, alldeles intill den nya nationalarenan som just nu färdigställs., den nya nationalarenan som ska ersätta Råsunda fotbollsstadion varifrån barndomsminnen började flyta upp till medvetandet när jag för ovanlighetens skull rörde mig fram och tillbaka i Råsunda den här dagen.

… en exakt kopia av det verkliga kvarteret, väckte några slumrande minnen från Råsunda fotbollsstadion till liv.

Gatorna i Råsunda var påtagligt folktomma på söndagsmorgnarna på vårarna och höstarna runt 1950 när pappa och jag steg av den gula bussen utanför Fotbollsstadion inför vårt varje söndag återkommande extrajobb. Inne på arenan var det lika öde och tyst som utanför så tidigt på dagen. Ännu var det timmar kvar innan vändkorsen öppnades för publiken exakt på tolvslaget, en och en halv timme före matchstart. Vi tog på oss våra vita rockar och förkläden, kvitterade ut växelpengar, lastade kartongerna med oskurna korvbröd på vagnen som vi drog förbi den södra ståplatsläktaren och uppför backen till kiosken på västra övre, den läktare som senare revs på 1980-talet. Fyrahundra korvbröd skulle skäras för hand. Ibland skar jag mig i handen varpå pappa grymtade på mej för att jag skar bröden i handen istället för mot skärbrädan. Korvgrytan fylldes på med vatten, gasen tändes under grytan. Korvburkarna med 90 korvar i varje öppnades med en konservöppnare och tömdes ned i det sjudande vattnet som inte fick koka för då sprack korvarna. Kioskluckorna fälldes upp. Åskådarna som nu började komma in på arenan möttes av pappas och mina rop ”Varm korv, korven är varm, varm korv” som blandades med programförsäljarens ”Program till matchen och signalsystemet, program, program 50 öre, 50 öre, program till matchen och signalsystemet” och Marabouförsäljarens ”Choklad, kola och tabletter, Domino, Figaro, Tenor”.‘ Kommersen var livlig fram till matchstart. Ibland dök Solnas hälsovårdsinspektörer upp och hotade att dra in försäljningstillståndet om vi inte tog brödet med korvtången och lade det i ett korvpapper innan vi la korven i brödet. Vi lovade att bättra oss men bröt alltid löftet eftersom det tog för lång tid. Vi tog helt enkelt brödet direkt i handen utan papper och serverade som vanligt så fort inspektörerna hade vänt ryggen till. En del kunder klagade över att vi bara hade senap och inte ketchup och att korven var dyrare inne på Råsunda än utanför. Då sade vi att korven visserligen är något dyrare, men betydligt godare och att ketchup inte är nyttigt.  Men det fanns också en återkommande kund som alltid när han köpte en korv med bröd sa att han inte var intresserad av fotboll och att han gick på Råsunda bara för den goda korvens skull. Jag trodde honom då men i efterhand har jag förstått att det bara var ett sätt att visa sin uppskattning av den goda rökta Kvickmanskorven som vi sålde.

Halv två var det tomt framför kiosken. Dagens match började, veckans högtidsstund för mig. Jag minns spelare som Bror Mellberg, Ivan Bodin, Lennart ”Pluntan” Askinger, Sune ”Mona-Lisa” Andersson och Börje Leander i AIK, målvakten Bertil ”Sippa” Tinglöf i Degerfors, Bengt ”Julle” Gustafsson i IFK Norrköping, Karl Alfred Jacobsson i Gais, Karl ”Timpa” Simonsson i Jönköping Södra och allt vad de hette och jag tänkte många gånger att också jag en dag skulle bli allsvensk fotbollspelare och springa omkring därnere på planen inför publikens jubel istället att för som nu hjälpa pappa att sälja korv i kiosken. Så blev det förstås inte. När matchen var slut och läktaren tömd brukade jag springa mellan de tomma bänkraderna för att leta reda på ett begagnat program att ta med mig hem. Det var en mäktig känsla att befinna sig helt ensam på den stora läktaren, en känsla av att äga hela Råsunda fotbollsstadion, en arena som nu tyvärr nalkas sitt slut efter 75 år av svensk fotbollshistoria för att ge plats för bostäder. Men allt försvinner inte i stadsdelen Råsunda. Kvarteret Slottet finns kvar, både som modell och i verkligheten. Det hjälper till att locka fram dolda minnen ur glömskans svarta hål.

Plötsligt minns jag (tror jag) också texten på det redan då bleknade plakatet som satt på väggen bakom vår korvkiosk: ”Rusdrycker må ej förtäras” och ”Skymfa inte domaren”.  Det var då det.