Jag skulle åkt till Katrineholm i kväll, om inte …

Om jag inte hade lovat fotoläraren Calle Rising att närvara på hans kurs på Folkuniversitetet och diskutera hans elevers fotografier i kväll (torsdag 31 maj) så hade jag åkt till Katrineholm för att närvara vid den lettiska fotografen Inta Rukas vernissage på konsthallen där. Hon ska själv vara närvarande.  Sedan 1980-talet har Inta Ruka porträtterat människor hon mött på sin väg genom livet. Hon har lyckats med det svåraste. Att fotografera människor oförställda, som om fotografen och kameran inte var närvarande när bilderna togs.

Fotografier ut Inta Rukas nyutkomna bok ”People I know”.

Inta Rukas bilder i projektet ”My Country People” från de små byarna kring staden Balvi i Lettland på 1980-talet där hon tillbringade sin barndoms somrar känns innehållsmässigt besläktade med Sune Jonssons klassiska fotoskildringar från byarna i Västerbotten som han publicerade i ”Byn med det blå huset” och ”Timotejvägen” 1959 och 1961. I båda fallen rör det sig om ömsint skildrade småbrukarsamhällen oåterkalleligt på väg in i historien.

Jag är tacksam för att Bokförlaget Max Ström har gett ut en bok av hög internationell klass ”People I know” som innehåller runt 150 av Inta Rukas fotografier. Samtidigt har förlaget också gett ut boken ”Allt som är i himmelen” med Thomas Wågströms fascinerande molnfotografier som öppnar för olika tolkningar åtföljda. Jag kan inte underlåta att citera ett utdrag ur Karl Ove Knausgårds åtföljande text där han bland annat djuplodande analyserar Thomas Wågströms nedanstående fotografi.

FOTO: Thomas Wågström, ur boken ”Allt som är i himmelen”.

”Ett av Thomas Wågströms fotografier i den här boken visar ett flygplan under en stor molnformation. Planet befinner sig ungefär mitt i bilden. På samma höjd, men längre ut till höger, ser man en fågel. Den är stor, det ser ut som rovfågel, och den befinner sig mycket närmare fotograferingsstället än flygplanet, för på bilden är fågeln och planet lika stora. Molnmassivet är enormt. Planet litet. Några detaljer är ändå möjliga att urskilja, som att stjärtpartiet är till höger och att planet följaktligen är på väg mot vänster, i hög fart över himlen, med det väldiga molnmassivet som bakgrund. Så ser jag bilden, ett plan på väg över himlen, fångat i ögonblicket. Och så måste det ha varit i verkligheten; fotografen måste ha sett planet och fågeln och molnmassivet, lyft kameran till ögat och tagit en bild, och när han sänkte kameran igen, fortsatte planet bortåt, snart utom synhåll, medan fågeln kanske förblev svävande på luftströmmarna där uppe en stund till, innan också den försvann. Men ingenting av detta finns i bilden. Flygplanet står faktiskt helt stilla. Ja, det hänger orörligt under molnmassivet, och fågeln hänger orörlig lite längre bort. Men det, att planet står helt stilla, är omöjligt att se. Förväntningen om planet är så stark att den övertrumfar bildens fakticitet. Jag ser planet på väg framåt. Jag ser nästa ögonblick. Det finns i mig, inte i bilden, för på bilden står planet helt stilla. På bilden finns inte något nästa ögonblick. Och i verkligheten fanns inte bildens ögonblick, för aldrig har världen eller något i den, varit orörligt. Varje fotografi, varje målning, är ett fall, och det som faller ut ur världen, är världen.”

Själv finner jag Karl Ove Knausgårds analys av Thomas Wågströms fotografi kongenial men även allmängiltig för betraktarens hållning till den fotografiska bilden som sådan, högst tänkvärd således.