Diana, frivillig skolelev på lovet – Jag avundas vetgirigheten

Emil Malik Godonou från stiftelsen Läxhjälpen förklarar hur en ekvation ska lösas för Diana Mamendi som frivilligt väljer att plugga i skolan fast det är höstlov.

Höstlov. Men bara delvis för Diana Mamendi som går i nian. Hon är inte som jag i hennes ålder som struntade i allt vad plugg och läxor hette. Diana kommer frivilligt tillsammans med några klasskompisar i Nytorpsskolan till plugget i Hammarbyhöjden ett par timmar för att finputsa mattekunskaperna med hjälp av mentorerna i stiftelsen Läxhjälpen. Dianas mentor heter Emil Malik Godonou, student på KTH.  Diana frågar och Emil svarar. Det är vinklar, Pythagoras sats och ekvationer. Diana och Emil turas om att skriva upp ekvationerna med en frenesi så att blyertsen går av stup i ett. Jag avundas vetgirigheten. Plugga på lovet, föredömligt!

Paus i den frivilliga läxläsningen.

Stiftelsen Läxhjälpen finansieras av näringslivet. Den har runt hundra arvoderade mentorer i Stockholm som regelbundet hjälper runt fyrahundra elever med läxorna i främst engelska, svenska och matte så att de får godkända betyg och kan komma in på gymnasiet. Läxhjälpen är gratis. En välsignelsebringande verksamhet som jag tycker borde expandera mera. Det är alltför många som inte har behörighet att börja på gymnasiet som det är nu. På vissa svenska skolor klarar bara tre av tio elever att komma in på gymnasiet.

Chiwarat Yoinuan kämpar med ett mattetal.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] http://blogg.dn.se/epstein/2012/10/31/diana-frivillig-skolelev-pa-lovet-jag-avundas-vetgirighete... [...]

Betyg på betyg « adelinas allt (Webbsida), 16:37, 1 november 2012. Anmäl

Femton artister från Atlanta inspirerar Tenstaborna

Skön stämning i Blå huset i Tensta med musik …

Svettiga, glada ungdomar kommer ner för trappan. På övervåningen är breakdancekursen just avslutad.  I det stora rummet på nedervåningen sitter en musiker och klinkar på en gitarr. Unga och vuxna Tenstabor sitter och skissar motiv att måla på de stora väggarna. I färgstänkta målarrockar står några uppklättrade på stegar koncentrerade med sina penslar. Stämningen är behaglig i Blå huset, fritidsgården i Tensta centrum. Johanna Tysk skiner som en sol.

… och väggmålning.

Johanna Tysk, i Tensta, konstnär och designer, bodde i Georgias huvudstad Atlanta i fyra år och fick idén till ett utbyte mellan Tensta och Atlanta. I fritidsgården Blå huset i Tensta förverkligas just nu idén (Creative Call, Atlanta x Stockholm – skapande möten, Stockholm x Atlanta) som hon jobbat med i ett och halvt år.

Initiativstagaren till Creative Call Johanna Tysk (till höger) samtalar med Nicole ”Severe” Rateau i ”Burn Unit Dance Crew” från Atlanta.

-Jag tror på möten för att lösa upp de mentala låsningar som gör att olika grupper håller sig för sig själva. Många inne i stan kommer aldrig ut till Tensta och många här i Tensta vågar sig knappt in till stan. Det gäller även konstnärer. Vi måste bryta hierarkierna, säger Johanna tysk.

Konstnären Dubelyoo från Atlanta målar ett jätteporträtt på en av väggarna i Blå huset.

Creative Calls grundläggande idé är ”konst och kultur som verktyg för ökad delaktighet och social förändring”.

Matpaus i skapandet.

Femton amerikanska artister av olika slag har kommit från Atlanta för att med konsten som medel skapa möten mellan ”vanliga” människor från olika håll med målet ett hållbart och verkligt demokratiskt samhälle. Det är gatuartister, DJ:s, breakdansare och andra samhällsengagerade konstnärer som ställer sina förmågor till förfogande.

Bem Joiner från Atlanta, en av eldsjälarna i projektet, dokumenterar det hela med sin kamera.

-Vi har stora sociala problem i Atlanta och jobbar frivilligt med det här projektet. Vi fick mentalt stöd av vår borgmästare men inga bidrag. Fem av oss har fått bidrag från annat håll. Tio av oss har betalat resa och allt själva för att kunna vara med. Vi hoppas att svenskarna kommer över till Atlanta nästa sommar. Berättar Bem Joiner från Atlanta som med ett stort leende går omkring i lokalen  och fotograferar aktiviteterna för att dokumentera projektet.

Blå huset i Tensta från utsidan.

Gräsrotsinitiativet Creative Call fortsätter veckan ut i Blå huset i Tensta, men också på Kulturhuset och på Moderna museet. Klicka på länken för hela programmet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

På vandring i Katitzis fotspår

Regnet regnar på. Men vad gör det. Vi står en tapper liten skara i mörkret och blåsten nedanför Sachska barnsjukhuset och blickar ut över Årstaviken. Vi deltar i en litterär, socialhistorisk stadsvandring, tema Katitzi, tretton barnböckers hjältinna, skapad av Katarina Taikon (1932-1995).

Katarina Taikons dotter Angelica Ström (i profil till vänster) berättar här om sin mammas kortas studietid på Maria skola på Ringvägen.

Angelica Ström, Katarina Taikons dotter, berättar. Hon pekar. ”Nedanför Globen därborta, vid Skanstullsbron, bodde Katarina i ett läger från 11 månaders ålder”.  Katarina Taikon kom under sin uppväxt att bo i läger på fler ställen och även på barnhem. Eftersom Katitzi-böckerna har stark självbiografisk bakgrund benämner Angelica Ström sin mamma ”Katarina” ibland, ”Katitzi” ibland. ”Kati var Katarinas romska namn. Katitzi betyder helt enkelt lilla Kati”.

Bakom de båda husen (under Årstabron) låg huset Tantogatan 26, familjen Taikons första fasta adress i Stockholm …

… i dag är huset rivet och ersatt av en tältliknande anläggning.

På stadsvandringen kommer vi efter en promenad längs Årstaviken till platsen under nya och gamla Årstabron där Katarina Taikons familj och släktingar fick sin första fasta adress i Stockholm, Tantogatan 26. Det var efter kriget, 1945, i ett hus, som senare revs i slutet av 50-talet, under Årstabron där ett stort tält står idag. På Tantogatan 26 bodde Katarina Taikon ett par år och började under denna tid Mariaskolan vid Ringvägen men måste snart sluta eftersom hon blev bortgift 14 år gammal och motvilligt fick flytta till sin sex år äldre mans familj.

Lawen Mohtadi (längst till höger) berättar om flickhemmet på Köpmangatan 15 (porten till höger) dit Katarina Taikon flydde från sitt tvångsäktenskap.

Lawen Mohtadi, som skrivit en nyligen utkommen biografi över Katarina Taikon ”Den dag jag blir fri”, kompletterar Angelica Ström som guide på stadsvandringen. Lawen Mohtadi berättar att Katarina Taikon rymde från det påtvungna äktenskapet till ett flickhem på Köpmangatan 15 i Gamla stan som drevs av Stadsmissionen. Vistelsen där fick stor betydelse för hennes fortsatta liv. Och här slutar stadsvandringen i Katitzis fotspår.

Den nyöppnade Katitziutställningen i Tensta konsthall …

… finjusteras av Ulrika Flink och Pontur Stråhle.

Men uppmärksamheten kring Katitzi är inte slut. På Tensta konsthall pågår en Katitziutställning och flera programpunkter är inplanerade den närmaste tiden. I dag tisdag 30 oktober kl 15 högläser Angelica Ström på Tensta bibliotek varefter det blir besök på Tensta konsthall. Barnlitteraturforskaren Kristin Hallberg föreläser onsdag 7 november kl 18.30 på Tensta konsthall under rubriken ”Katitzi: vildrufs och kämpaglöd”. Lawen Mohtadi presenterar sin biografi på Tensta konsthall lördagen 17 november kl 14. För fler programpunkter klicka på denna länk.

Ett trettioårigt beundrarbrev på utställningen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jag minns Katarina Taikon i Maria Folkskola, det måste ha varit svårt för henne där. Jag minns bara att hon inte hade samma kläder som oss, och att hon va annorlunda.

Marianne FD Södermalm, 23:27, 30 oktober 2012. Anmäl

Kvinnan Magnus Johanssons öde

Johan Theodorsson är berättare och spelar flera roller …

Historia är inte bara kungar och krig även om jag tyckte det verkade så när jag läste i historieboken under min för längesedan genomlidna skoltid. Kanske speglas historiska skeden lika bra, eller bättre, genom förgångna tiders individuella människoöden även om de flesta är helt eller nästan okända. Från gamla bevarade rättegångsprotokoll kan enskilda människoöden sedan länge glömda fås att mer eller mindre åter träda fram särskilt om det gestaltas på scen med empati och övertygelse. Det var vad som skedde på Historiska museet på söndagen i Musikteater Unnas föreställning Maria Johansdotter av och med Johan Theodorsson och Anders Peev.

… Anders Peev spelar Magnus/Maria och nyckelharpa …

Maria Johansdotter handlar om en ung kvinna som på Karl XII:s tid väljer att leva sitt liv förklädd som man under namnet Magnus Johansson. Hon blir förälskad i en annan kvinna som vet om Magnus Johanssons rätta kön. De båda kan i längden inte behålla sin hemlighet. När de blir avslöjade försöker Anna begå självmord. Maria Johansdotter döms till fängelse. Pjäsen bygger på drygt trehundraåriga rättegångsprotokoll men utgör ändå en perfekt utgångspunkt för diskussioner om könsroller och genusfrågor i vår tid. Den spelas också under hela november för skolklasser. Den 19 december, kl 18, äger nästa offentliga föreställning på Historiska museet rum.

… i musikteaterföreställningen Maria Johansdotter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Sista giraffkranen räddas

Den sista giraffkranen flyttas från Beckholmen …

Den sista giraffkranen på Beckholmen räddas från skrotning och flyttas till Masthamnen nedanför Fåfängan. Där lär den ha stått från begynnelsen innan den flyttades till Hammarbyhamnen där den av konstnären Tor Svae förvandlades från hamnkran till fullt fungerande giraffkran innan den flyttades till Beckholmen för tjugo år sedan. Från början fanns de två giraffkranar. Den ena är skrotad. Den sista har inte längre någon funktion på Beckholmen och måste därför skrotas eller flyttas.

… till Masthamnens inlopp nedanför Fåfängan.

Det är borgarrådet Tomas Rudin (s) som i kommunstyrelsen lägger fram det, som jag förstått det, väl förankrade förslaget att flytta giraffkranen till Masthamnens inlopp nedanför Fåfängan där den blir ett originellt landmärke och tillika minnesmärke över en svunnen hamnepok. Före andra världskriget var både Skeppsbron och Stadsgården fullsmockade av hamnkranar av samma modell för vilka giraffkranen nu är den enda kvarvarande representanten i stan.

Så här såg det ut på Skeppsbron på 1930-talet. Foto från Stockholmskällan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

[...] början var det två giraffer. Den ena blev dock skrotad. >> Läs mer om flytten Rate this:Tipsa:E-postSkriv utFacebookTwitterMerPushaTumblrLinkedInPinterestDiggFölj bloggen med [...]

Giraffen från Beckholmen flyttas till Masthamnen nedanför Fåfängan | Nyheter från Västra Sicklaön (Webbsida), 14:00, 3 november 2012. Anmäl

Tarvlig smak, som någon redan skrivit här nedan. Staden förtingligas just nu i rasande takt även utan direkt smaklösa jippon.

solen, 17:03, 31 oktober 2012. Anmäl

Har nu läst alla kommentarer om denna lyftkran. Är det ingen som ser den glädjespridande Gitaffen?!

Ulla Karlsson, 11:42, 31 oktober 2012. Anmäl

Stå på dig Rudin. Alliansstyrets akilleshäl är dess stadsbyggnadspolitik, eftersom man utmanat just sina egna väljare. Haka på det, folk vill se innerstadsmarodörerna hemskickade till de platser de kommit ifrån. T.ex. Nordin, Hamilton och lilla frk Kevius. Många andra typer av misstag kan senare ställas tillrätta. Så inte i detta fall.

Solen, 17:29, 30 oktober 2012. Anmäl

[...] Som Dagens Nyheters krönikör Lars Epstein idag uppmärksammar så har jag i en skrivelse till kommunstyrelsen i Stockholm föreslagit att staden finner en lämplig placering av den enda kvarvarande kranen. En lämplig plats kan vara vid inloppet till Masthamnen där kranen ursprungligen stod. Dela:TwitterSkriv utFacebookE-postGoogle +1GillaGillaBe the first to like this. Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken. ← S-budget 2013: Jobb, utbildning och kvalitet [...]

Rädda Stockholms sista hamnkran, flytta giraffkranen till Masthamnen | Tomas Rudin (Webbsida), 16:06, 30 oktober 2012. Anmäl

Här tar sig djerfa gamla kommunister ton och berömmer dessutom sig själva. Det är inte acceptabelt i ett civiliserat samhälle.

tidningsläsare, 12:54, 30 oktober 2012. Anmäl

Rätt så.

Anonym, 12:21, 30 oktober 2012. Anmäl

Jag tycker att det är ett bra initiativ att bevara så många hamnkranar som möjligt. Men i så fall tycker jag att man ska återställa dem till sitt ursprungliga skick. De minst sagt anskrämliga ”giraffer” som tidigare skämt ut Stockholm i allmänhet och dess forna varvsnäring i synnerhet finns det ingen vettig människa som saknar.

Forsen, 11:55, 30 oktober 2012. Anmäl

Så "LUMA-kranen" ska få en lillasyster! Visst hade det varit bättre, Lars E, om du i din krönika nämnt att den första (och hittills enda) av Stockholms Hamns hamnkranar, som bevarats och samtidigt renoverats till ursprungligt skick, sedan 1990-talet har en hedersplats nedanför gamla LUMA-fabriken i Södra Hammarbthamnen. Därav namnet LUMA-kranen. Och den räddades på mitt initiativ. Jag höll liv i frågan under nio år från min plats i Stockholm Hamns styrelse. Den vipparmsportalkranen är f ö större än "giraffen" och står på en mycket stor portal, bred nog för att två järnvägsvagnar och en lastbil i bredd ryms mellan benen. Ur hamnhistorisk synpunkt vore väl ett återställande av "giraffen" till ursprungligt utseende något att fundera på - annars ska den väl klassificeras som det konstverk den är, och hur placeringen i så fall ska handläggas - inom Stockholm Konst? Med sin knappa budget...

Anders Djerf (Webbsida), 09:39, 30 oktober 2012. Anmäl

Det är inte den enda kvarvarande representanten i stan. Såg i alla fall att kranen i Hammarby Sjöstad stod kvar igår.

Bertil Gustafsson, 07:45, 30 oktober 2012. Anmäl

Georgisk fotografi gör mig lyrisk

Dina Oganova framför sina stadsbilder på Galleri Kontrasts utställning ”We are Georgia” …

Jag blev helt lyrisk vid betraktandet av de sju georgiska fotografernas empatiska och formsäkra skildringar av människor och företeelser i sitt hemland vid Svarta Havskusten. Särskilt berörd blev jag av Dina Oganovas ömsinta och välkomponerade bilder som för vidare den så kallade humanistiska traditionen inom fotografin med föregångare som Henri Cartier-Bresson, Markéta Luskačová och vår egen Sune Jonsson för att nämna några namn.

… och Dina Oganovas bilder ur serien ”Lomisoba …” från ett traditionellt religiöst firande i Georgien.

Intill Lomisoba-serien hänger Natela Grigalashvilis bilder från ett bröllop.

Lördagens vernissage på Galleri Kontrast, Hornsgatan 8, skedde i närvaro av utställarna. Jag frågade Dina Oganova om hon jobbar på någon tidning eller för annan uppdragsgivare. Hon berättade att hon genomför sina egna projekt helt efter eget huvud från början till slut. Och det märks i hennes bilder att hon självständigt skildrar verkligheten med sitt suveräna bildspråk om det så gäller traditionella ritualer på landsbygden, stadslivet eller ett inkännande porträtt av en man på ett mentalsjukhus.

Liten flicka på vernissagen under Levan Kherkheulidzes tio år gamla bilder på grisar som bökade omkring i huvudstaden Tbilisis stora sophög på den tiden.

Fotograferna som ställer ut ”We are Georgia” heter förutom Dina Oganova, Levan Kherkheulidze, Archil Kikodze, Besik Darchia, Natela Grigalashvili, Shota Tsiklauri och Leli Blagonravova. Samtligas bilder (flera finns på sajten Georgian Photographers) är synnerligen sevärda liksom DN-fotografen Lars Lindqvists reportagebilder från två resor till Georgien som samtidigt visas på Galleri Kontrasts nedre plan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Gerry Johanssons fotografier av den gamla hattfabriken

Den gamla hattfabriken i Luckenwalde fotograferad av Gerry Johansson …

Det personliga mötet med den gåtfulle konstnären Dick Bengtsson (1936-1989) för en fotografering i mitten av 1980-talet och med dennes målningar av hattfabriken i Luckenwalde i f d DDR inspirerade den topografiske fotografen Gerry Johansson att söka upp och fotografera samma motiv som konstnären.

… inspirererad av Dick Bengtssons målningar …

Medan Dick Bengtsson hade ett fotografi av hattfabriken i Svenska uppslagsbok som förebild till sina målningar (med de för honom signifikativa hakkorsen tillagda) reste Gerry Johansson vid tre tillfällen ned till Luckenwalde, fem mil utanför Berlin, för att fotografera den gamla hattfabriken och omkringliggande samhälle.

… som samtidigt med Gerry Johanssons fotografier ställs ut på Moderna museet.

Den gamla hattfabriken Friedrich Steinberg Herrmann & Co byggdes på 1920-talet (en expressionistisk förgrundsbyggnad ritad av Erich Mendelsohn), konfiskerades av nazisterna 1934, förvandlades till luftvärnskanonfabrik och sedermera till reparationshall för sovjetiska arméns stridsvagnar innan den lades ned 1990 varefter den stått tom och övergiven.

Fotografen Gerry Johansson och intendenten Anna Tellgren vid fredagskvällens vernissage.

”Den gamla hattfabrikens tak monterades ned under andra världskriget för att inte kunna fungera som mål för det allierade bombflyget men byggdes upp igen efter kriget. Sedan 1990 har den kulturklassade byggnaden stor som tre fotbollsplaner stått tom och ännu inte fått någon ny användning. Det finns gott om tomma lokaler i Tyskland”, berättade Gerry Johansson som intervjuades av intendent Anna Tellgren vid vernissagen av hans fotoutställning på Moderna museet på fredagskvällen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

De prostituerade är värda en minnestavla på Trädgårdsgatan 3

Några stojande skolbarn passerar Trädgårdsgatan 3 …

… sedan lägrar sig åter tystnaden.

En oktoberdag 2012 står jag utanför huset på Trädgårdsgatan 3 i Gamla stan. En grupp glada barn på skolresa skuttar ut från Bollhustäppan. De gestikulerar och pratar ivrigt i munnen på varandra. Men strax lägrar sig åter tystnaden. Barnen har passerat. Åter är det som hade liv och rörelse aldrig existerat på denna oftast folktomma idylliska avsidesgata i Gamla stan.

Ingången till Besiktningsbyrån fram till 1918.

Men fram till 1918 var det högljutt på den då ofta urindoftande Trädgårdsgatan, åtminstone två gånger i veckan. Då samlades motvilligt stadens reglementerade glädjeflickor utanför 3:ans port. Där låg Besiktningsbyrån dit de var kommenderade för att genomgå en djupt förödmjukande procedur i det kala undersökningsrummet några trappor upp. På den med läderbrits försedda gynekologstolen tvingades de låta ”besiktiga” sig för att undersöka om de led av någon venerisk sjukdom. Om så inte var fallet fick de friskintyg utskrivet om inte skickades de vidare till kurhuset.

Fulltecknad sida i ”prostitutionsrullan” om Anna Johannesdotter …

Jag står i dag ett sekel senare alltså utanför samma ingång till samma hus där Besiktningsbyrån på Trädgårdsgatan 3 låg åren 1856-1918 och tänker på Anna Johannesdotter (1877-1906) som kom ensam till Stockholm, 20 år gammal, 1897 med drömmar som aldrig förverkligades. Hon drogs snabbt in i prostitutionen och tvingades otaliga gånger utsätta sig för den förnedrande behandlingen i det numera prydliga hus som jag står framför. Det gick snabbt utför för Anna Johannesdotter: Efter flera misslyckade självmordsförsök dog hon bara 28 år gammal, gravt alkoholiserad, i tbc på Allmänna försörjningsinrättningen, Grubbens (i dag Sankt Eriksområdet vid Fleminggatan), på Kungsholmen.

… som dog gravt alkoholiserad i tbc på Grubbens bara 28 år gammal.

På många hus i Stockholm finns små skyltar som berättar om berömda personer som bott i huset. Men sällan får samhällets anonyma olycksbarn motsvarande minnemärken. På Trädgårdsgatan 3 skulle man kunna tänka sig en skylt som berättar om dess centrala roll när det gällde den utbredda prostitutionen på 1800-talet och samhällets åtgärder för att skydda de manliga kunderna samtidigt som kvinnorna föraktades och behandlades som boskap.

Rebecka Lennartsson.

Rebecka Lennartsson, som skrivit en doktorsavhandling om prostitutionen i Stockholm på 1800-talet ”Malaria Urbana” och den fängslande boken ”Den sköna synderskan” i samma ämne, berättade utförligt om Anna Johannesdotters sorgliga öde på ABF-huset i måndags. Det var den första föreläsningen i en miniserie som heter ”Stockholmsliv”, Tre exempel – tre etnologer” och som pågår två måndagar till. Märkligt nog var det färre än tjugo personer som kommit för att lyssna på den intressanta föreläsningen om ”glädjeflickorna” i Stockholm under 1700-talet och 1800-talet.  Måndag 29 oktober kl 18 föreläser Mattias Frihamnar under rubriken ”Stockholm i andras ögon” och måndag 5 november samma tid Klas Ramberg över ämnet ”Planerat och levt Stockholmsliv” i ABF-huset. Föreläsningarna är gratis.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

”Bygg ihop Rinkeby-Bromsten och Fisksätra-Saltsjöbaden”

På Södermalm bor runt 100 000 människor. Där kostar en bostadsrätt 56 000 kronor kvadratmetern i snitt, dvs. 5,6 miljoner kronor för en fyrarummare på 100 kvadratmeter. I Huddinge bor lika många människor, men där kostar motsvarande fyrarummare bara 2,1 miljoner kronor. Det konstaterade arkitekten och debattören Ola Andersson i sin inledning vid bostadsdebatten inför den fullsatta Tessinsalen i Stadsmuseet på torsdagskvällen.

Ola Andersson.

Människor är beredda att betala mer än tre gånger så mycket för att få bo på Söder därför att Söder är en tätt byggd stadsdel där människor hela tiden kommer i kontakt med varandra och där olika behov kan lösas på näravstånd. Därför uppskattar människor Söder och därför bör det byggas tätt, såsom på Söder, även utanför tullarna, menade Ola Andersson.

Monica Andersson.

Monica Andersson, tidigare fastighetsborgarråd i Stockholm, nu ordförande för Samfundet S:t Erik, höll delvis med men tillade att man också måste ta hänsyn till de människor som valt att bo i en förort med grönområde in på knuten. Det är fel att bara applicera en stadsbyggnadsstrategi (kvartersstaden) på allt byggande såsom modernisterna på 1930-talet som ivrade för sol och ljus och till och med vill riva alla hus i innerstaden byggda före 1933.

Kenneth Seremet.

Segregationen diskuterades också. Kenneth Seremet, centrumchef i Rinkeby, berättade att han planerade att flytta därifrån. ”Alla mina kompisar har flyttat. Rinkebys befolkning har bytts ut under en tio-årsperiod. Det är extremt oroligt i Rinkeby. Servicen är dålig. Det finns inte ens en bankomat”, sade han och frågade Ola Andersson om han trodde att en utbyggnad skulle kunna lyfta området.

Jag vet inte om Ola Andersson trodde det men han förespråkade i alla fall att stadsdelarna Bromsten och Rinkeby skulle byggas ihop. I dag skiljs de åt av en några hundra meter bred remsa av så kallad naturmark.

Alexandra Pascalidou.

“Bygg ihop Fisksätra med Saltsjöbaden också”, fyllde moderatorn Alexandra Pascalidou i. Ja, varför inte.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Man kan ju göra tankeexperimentet att tusen slumpmässigt utvalda innerstadsbor fiår byta bostad med tusen slumpmässigt utvalda förortsbor. Vilken grupp tror du skulle protestera mest?

Herbert, Tingesten (Webbsida), 16:35, 23 november 2012. Anmäl

Hebbe har alltid rätt!

polarna, 15:06, 21 november 2012. Anmäl

Tänk på att det finns olika sorters förorter. Applicera inte dina egna ideal på alla andra. Människor är olika. Jag känner folk i Nacka som tycker att det är perfekt där. "Som att bo på landet men endå nära stan".

M1, 15:06, 20 november 2012. Anmäl

Min gissning är att de som självmant valt att bo i förort är en rätt liten minoritet av alla de som faktiskt gör det. När jag själv bodde i Årsta var det inte pga någon grönska utan helt enkelt för att jag inte hade råd med de extra 50.000:- som motsvarande lägenhet i innerstan kostade. Skillnaden i pris är bra mycket större nu, och därmed segregationen. Men vad bryr sig samfundet S:t Erik om det.

Herbert, Tingesten (Webbsida), 17:22, 13 november 2012. Anmäl

Vänsterpartisernas våta dröm tycks det. Vad angår byggandet dem?

villaägare, 10:32, 3 november 2012. Anmäl

Varför bygga flera nya bostäder? Det finns bättre lämpade städer än just Stockholm för detta. Klart att arkitekter, byggbolag och mindre nogräknade lokalpolitiker vill försörja sig. Det är ok, men inte på olämpliga projekt.

Anonym, 17:16, 29 oktober 2012. Anmäl

Ola Andersson är en kunnig person och jag sympatiserar i allmänhet med en hel del av det han säger. Men han har en övertro på att "det urbana" är lösningen på alla problem. Människor vill inte i första hand bo tätt inpå varandra utan istället är det närheten till aktiviteter och service som drar, som tex biografer, restauranger och vårdcentraler. Varför skulle annars en lägenhet med fri utsikt vara dyrare än en där grannarna kan titta in i köket? Om Rinkeby och Bromsten byggdes ihop skulle det inte göra Rinkeby mer attraktivt. Att sätta dit en bankomat och om ett statligt verk flyttade dit skulle det däremot vara ett steg i rätt riktning. Sociala problem, bristande språkkunskaper och segregation löser man inte med fler byggnader. Problemet är svårare än så. Rinkeby är dessutom redan relativt tättbefolkat och delar av området mellan Bromsten och Rinkeby har redan bebyggts. Det har inte blivit attraktivare att bo i Rinkeby för det.

Bevara Stockholm (Webbsida), 12:34, 29 oktober 2012. Anmäl

Folk vill bo ihop med sina vederlikar, så är det i hela världen. Naturligt.

Anonym, 18:17, 27 oktober 2012. Anmäl

[...] ni. Igår ledde jag en debatt på Stockholms Stadsmuseum om Stockholms framtid. Här kan ni som missade läsa i DN om debatten. Förtätning, urbanisering och gentrifiering är nyckeln till en attraktiv stad som stadigt växer [...]

Stockholms samtid och framtid | Alexandra Pascalidou (Webbsida), 18:21, 26 oktober 2012. Anmäl

Titta det snöar …

Höstens första snöfall, Skomakargatan i Gamla stan, kl 21.02, torsdag 25 oktober 2012.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0