Heders åt han som backade på bilen

11Lappen på bilrutan om skadan på min bil …

21… som värmde mitt hjärta.

Bilen stod parkerad i Storkyrkobrinken. Direkt såg jag den handskrivna lappen fastsatt under vindrutetorkaren på framrutan. ”Hej. Jag backade på din bil. Jätteledsen. Men du får gärna ringa mig på 073 xxx xxx x”.

Vad glad jag blev! Inte för att bilen bivit påbackad utan för att den skyldige gav sig tillkänna. Det är inte första parkeringsskadan jag drabbats av men första gången den skyldige står för sin handling, vilket jag också sade när jag ringde upp.

”Det gör inget att du backade på min bil den är så bucklig ändå. Jag blev bara så förvånad och glad att du inte bara åkte iväg utan ge dig tillkänna, Heders”, inledde jag. ”Ja, men det är ju självklart”, sade han. ”Tyvärr inte för alla”, var jag tvungen att upplysa honom. Han lät lika förvånad som lättad när vi avslutade samtalet.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Tack du okända hederliga människa

21Jag hade gett upp hoppet om att få tillbaka kameran … 

11… som jag glömde på sätet i tunnelbanan för tio dagar sedan. Men …

När tunnelbanetåget med destination Liljeholmen stannade vid Hornstull gick jag av och på Långsholmsgatan spände jag upp paraplyet för att skydda mig mot regnet den där fredagen för snart två veckor sedan.

Inne på konstgalleriet långt ner på Hornsgatan förberedde sig de två franska graffitikonstnärerna för att måla det stora skyltfönstret. Jag skulle ta några bilder,

Men … Kameran… Vart tog den vägen? Nej! Shit! Jag måste glömt den på sätet i tunnelbanan!

Efter den upptäckten åkte jag Liljeholmen. Spärrvakten där hade inte fått in någon kamera inte SL:s hittegodsavdelning på Klara Östra Kyrkogata heller. Det kan ta upp till tio dagar innan kvarglömda saker kommer in fick jag veta.

Utan hopp ringde jag i förmiddags till hittegodsavdelningen. Kameran fanns där. Någon hederlig människa hade lämnat in den och jag erinrade mig plötsligt de sista orden min mamma sade till mig den sista gången jag såg henne den där ödesdigra septemberdagen 1946. ”Lasse var alltid ärlig, lova mig det”.

När jag hämtade kameran frågade jag vem som hittat och lämnat in den. Det fanns ingen anteckning om det. ”Men det måste vara någon tunnelbanepersonal”.

Tack, du okända, ärliga, hederliga människa!

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Mentalt överfallen av två ordningsvakter på Drottninggatan

Går jag på Drottninggatan norrut. Har just gått över Jakobsbergsgatan. Stoppas av två ordningsvakter som följt efter mig.

Säger den store ordningsvakten (den andre står tyst hela tiden): Vad gör du. Vad har du kameran till? Vad fotograferar du?

Jag: Hurså? Jag fotograferar allt möjligt.

Ordningsvakten: Följ med in här (han menar en bit in i Jakobsbergsgatans arkad).

Överrumplad av hans befallande ton går jag med några steg in i arkaden. Så börjar det som liknar ett polisförhör.

Ordningsvakten: Var har du varit och fotograferat?

Jag: Vad menar du?

Ordningsvakten: (i myndigare ton) Var har du varit och fotograferat?

Jag: På Norrbro.

Ordningsvakten: Ja just det. Vi vet det. Vad fotograferade du där?

Jag: Jag fotograferade kulturfestivalen, barn som byggde en kopia av Big Ben i London. SE BLOGGINLÄGGET NEDAN!

Ordningsvakten: Det finns dom som fotograferar olämpliga saker.

Jag: ????

Ordningsvakten: Vi har tagit flera som fotograferat olämpliga saker.

Jag: Jag har inte fotograferat något olämpligt. Vad menar du?

Ordningsvakten (i samma överlägset myndiga ton som om han talade till en femåring): Du förstår jag menar.

Jag: Jag kanske förstår vad du menar. Men jag har inte fotograferat några olämpliga saker. Jag är journalist och fotograf och har varit det i över fyrtio år. Jag skildrar vad som händer här i stan i en blogg på dn.se. Här kan du förresten få se mitt pressleg. För övrigt är Norrbro en offentlig plats och det är enligt svensk lag tillåtet att fotografera på offentliga platser.

Men det är som att tala till en vägg.

Ordningsvakten: (ointresserad av att ta in någon information, ointresserad av att titta på legitimationen, fortsätter i samma maktfullkomliga stil): Förstår du varför vi frågar vad du fotograferade?

Jag: Nej det förstår jag inte eftersom jag inte fotograferat något olämpligt. För övrigt gillar jag inte ditt mästrande tonfall. Hej då.

Jag vänder om går därifrån fullt beredd på att han ska försöka hindra mig fysiskt. Men där går tydligen gränsen, lyckligt nog för min del.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Tycker att Lars Epstein borde gå på djupet med denna händelse och försöka hitta någon ansvarig för dessa ordningsvakter och få en förklaring och ursäkt. Vakterna måste också tillrättavisas. Jag som amatörfotograf känner att vi blir mer och mer förföljda när vi fotar på allmänna platser här i Sverige.

Lars Nilsson, 13:36, 20 augusti 2015. Anmäl

Skrämmande att vissa inte är ett dugg källkritiska.

Magnus Bråkenhielm, 21:48, 13 augusti 2015. Anmäl

Jag fotograferade där igår och det gick bra men gamla runda tanter kanske dom inte bryr sig om

Ulla Flodin, 21:06, 13 augusti 2015. Anmäl

Skrämmande att vakter inte vet att det är tillåtet att fotografera på offentlig plats.

Stefan Ohlsson, 18:49, 13 augusti 2015. Anmäl

Fina fisken fångad framför Fredriks fastighet

Lyckosamt fiske …

… framför statsministerns bostad …

Fisket framför statsministerbostaden Sagerska palatset var framgångsrikt denna sena oktoberfredag när jag passerade förbi på Riksbron. En präktig havsöring hade just fastnat på kroken tjugofem meter från statsministerns port och fotograferades vederbörligen. Och jag reflekterade över att detta inte skulle kunna ske i någon annan stad än i Stockholm. I detta avseende är Stockholm på flera sätt en stad i världsklass. Det säger jag utan reservationer.

… fotograferad av den framgångsrike fiskaren …

… och av mig.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Glöm inte kortet i automaten!

 

Dagens ros ger jag till mig själv (Obs. skämt).

Det är lätt gjort att glömma kontokortet kvar i automaten.

Jag parkerade bilen utanför den snart rivna Musikhögskolan vid Valhallavägen. Gick till automaten för att köpa en parkeringsbiljett. Fick inte in kontokortet. Det satt redan ett i skåran.

Tog ut kontokortet som någon glömt kvar. Läste namnet. Ringde min fru på jobbet vid datorn.  Hon googlade och sökte på eniro och birthday.com men hittade bara ett telefonnummer till den förmodade sonen. Jag ringde upp numret.

Ett barn svarade som genast tryckte bort samtalet. Jag fick syn på en rökande kvinna utanför entrén till musikhögskolan. Frågade henne om en person med namnet på kontokortet jobbade i huset.

Ja, inte i detta hus, men i ett annat. Frågade om hon kunde släppa in mig så att jag kunde överlämna kontokortet till dess rätte ägare. Nej, men hon kunde öppna porten så att jag kunde lämna in det till receptionen. Det gjorde hon.

Jag överlämnade kontokortet till en man i receptionen som lovade att genat ringa dess rätte ägare. Det gjorde han. Jag hoppas den rätte ägaren inte hade upptäckt sin förlust innan han fick tillbaks sitt kvarglömda kontokort och att han därför inte hunnit börja oroa sig.

Det hände mig själv en gång för längesedan när en kvinna ringde och berättade att hon hade hittat min plånbok vars förlust jag ännu inte hade upptäckt. Vad glad jag blev.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0