Pensionärerna på Söder

Under fyra års tid (2002-2006) jobbade fotografen Johan Sundgren i hemtjänsten på Söder …

Annons:

Lika inlevelsefullt som han har fotograferat äldre människor på Söder lika entusiastiskt berättar han om dem. I dag återfinns endast en av dessa gamla söderbor i livet i livet. Det känns lite sorgligt att veta när man betraktar Johans Sundgrens ömsinta porträtt som nu ställs ut på Galleri Kontrast.

… och fotograferade pensionärerna …

Men i Johan Sundgrens bilder lever de bortgångna ändå vidare på något sätt ”den gamla Nalenbruden som alltid ville ta en svängom med mig när jag kom”, ”han som efter att vi träffats inspirerades till att själv börja fotografera och samlade på sig travar av bilder”, ”hon som alltid satt i samma fåtölj och löste korsord och kramade mina fingrar med sina kalla händer när jag skulle gå”.

… och lät dem ta bilder på honom i arbete och vila …

Det var när fotografen Johan Sundgren jobbade i hemtjänsten på Söder mellan 2002 och 2006 som han träffade pensionärerna. När han lärt känna dem började han dokumentera och lät också de gamla ta bilder av honom vid dammsugaren i skyddsförklädet, med plastpåsarna i handen eller bara rakt upp och ned.  Utställningen består förutom av fotografierna också av inköpslistor som Johan Sundgren sparat. Den väcker tankar om hemtjänstarbetets villkor men också om betydelsen av mellanmänskliga möten.

… vilket resulterat i en sevärd utställning och bok ”I lampans sken”.

Utställningen finns även i bokform under titeln ”I lampans sken” (Journal), en vacker volym.

Johan Rheborg bygger bilder på scenen och med kameran

”Om jag inte fotograferar blir jag irriterad”, berättade skådespelaren Johan Rheborg för curatorn Thomas Wågström när han intervjuades på torsdagen om sin utställning på Fotografiska. Jag känner igen repliken och skulle kunnat uttala den själv.

Curatorn Thomas Wågström (till vänster) intervjuar Johan Rheborg på pressvisningen på Fotografiska.

Johan Rheborg var fotointresserad redan i tonåren och plåtade och stod och blaskade i mörkrummet. Sedan sjönk intresset undan för att återkomma för sex, sju år sedan. Han är självlärd, har studerat bilder på Youtube och i andra medier. Nu fotograferar han varje dag.

Johan Rheborg intervjuad framför ett porträtt av skådespelarkollegan Henrik Schyffert.

Det är inte så stor skillnad mellan att fotografera och göra en stand up på scenen menade han. ”Som stand up är det inte vitsarna som är det viktiga utan att bygga upp bilder i folks huvuden”, sade han också.

Utställningen på Fotografiska består av 82 bilder på Johan Rheborgs kollegor inom skådespelarbranschen. Analoga bilder (film) tagna i mellanrummen mellan framträdandena, i teaterloger och filmstudior. Själv blev jag överraskad av den starka utstrålningen i bilderna.

Det finns en tanke med att namnen på de avporträtterade saknas.

Min enda invändning är att jag inte kan identifiera många av de välkända ansiktena eftersom de inte är namngivna. Men det är en tanke med detta berättar curatorn Thomas Wågström. ”Betraktaren ska möta de avporträtterade som i en tyst bubbla”. Ja, okej, då.

Av andra sevärda utställningar som pågår på Fotografiska vill jag särskilt nämna Elliot Erwitts klassiska svartvita dokumentärbilder, många med humor, och Jill Greenbergs starka oroande megaporträtt av gråtande barn, björnar, hästar och apor.

Årets fem bästa fotoböcker 2013

Årets fotobok 2013 alla kategorier är enligt min mening “Sergio Larrain Vagabond Photographer”, En uppfattning jag inte är ensam om vilket framgår om man bläddrar igenom alla de otaliga listor som finns om Årets fotoböcker. Fotoboksoraklet Martin Parr (som kommer ut med ”The Photobook: a History vol. 3″ i mars) har Agnès Sires oslagbara bok om Sergio Larrain (1931-2012) i topp, detsamma har även Parrs kollega Alec Soth.

Årets bästa fotobok.

Två bilder från Sicilien 1959 av Sergio Larrain.

De få böcker som gavs ut under Sergio Larrains livstid (som exempelvis El Rectángulo en la mano och Valparaiso) betingar i dag fantasipriser om de ens går att få tag i. I den nya boken, med det underbara trycket, publiceras rikligt med bilder, också sådana som aldrig tidigare visats, av denne fotografiska poet som drog sig tillbaka till ett liv i avskildhet och meditation efter att ha avslutat sin korta fotografiska karriär i mitten på 1970-talet.

I min egen lista på årets fem bästa fotoböcker 2013 ingår två böcker av kvinnliga fotografer, “Self-Portraits” med bilder av Vivian Maier (1926-2009) och ”In the Shadow of Tyranny” med bilder av Edith Tudor-Hart (1908-1973). Båda fotograferna med fascinerande levnadshistorier.

Edith Tudor-Harts ”In the Shadow of Tyranny”.

Två av Edith Tudor-Harts bilder från London 1935 respektive 1937.

Edith Tudor-Hart (också känd som sovjetisk agent) dokumenterade nöden i Wien på 1920-talet och i London på 1930-talet. Hennes bilder är samtidigt såväl empatiska, socialdokumentära som lyriska. Hon använde kameran som politiskt vapen utan att förfalla till propagandabilder.

”Self-Portraits” , Vivian Maier.

Två självporträtt tagna av Vivian Maier i Chicago, det vänstra odaterat, det högra från 1971.

Vivian Maiers fotografiska verk var helt okänt till efter hennes död. Hon jobbade hela sitt yrkesverksamma liv som barnflicka i Chicago utan att någon visste om att fotografering var hennes stora passion. Av en händelse upptäcktes hennes enorma samling av högklassiga bilder (främst gatuscener) av en amatörhistoriker på en auktion. ”Self-Portraits” är den tredje boken som publicerats med Vivian Maiers bilder. Den innehåller många sublima självporträtt.

Daido Moriyama, den kanske mest produktiva fotografen av alla, med flera hundra fotoböcker utgivna under åren, får in två nyutkomna böcker på min fembästalista ”Record No. 24” och ”View from the Laboratory”.

Den japanske fotografen Daido Moriyamas ”Record No. 24″.

Uppslag i ”Record No. 24″.

”Record No. 24” är som namnet antyder del 24 i en med jämna mellanrum av Daido Moriyama utgivna mer eller mindre tjocka magasin, ett slags fotodagbokspublikationer i excellent tryck. ”Record No. 24” innehåller grafiskt slagkraftiga och för Daido Moriyama  typiskt poetiska bilder som han tog i södra Frankrike förra sommaren.

”View from the Laboratory” av Daido Moriyama.

Interiör från Nicéphore Nièpce-museet i Saint-Loup-de-Varenne fotograferad av Daido Moriyama.

Bilderna i ”View from the Laboratory” är också tagna i Frankrike (Saint-Loup-de-Varenne) och är en mycket personlig hyllning till fotografins uppfinnare Nicéphore Nièpce som tog den första fotografiska bilden någonsin när han i juli 1827 fotograferade utsikten från sitt fönster i en exponering som varade i åtta timmar. De både böckerna är så olika två böcker kan vara vilket är typiskt för Daido Moriyamas sätt att fotografera. Men båda håller samma höga klass. Också det typiskt för Daido Moriyama som just fyllt 75 år men fortfarande är lika aktiv med sin kamera.

30 dagar i vintras i 50 ex

Samlade i samtidsskildringen ”30 Days: Volume 1” är tio fotografers vykortsstora bilder med motiv av ickehändelser som resulterat i ett kollektivporträtt (kanske man kan säga) av folkhemmet en vintermånad 2013.

2nd March. Icy roads. Saturday candy. Slipped twice on our way to supermarket. Foto: Tomas Zackarias Westberg

En liten flicka i prickig jacka väljer smågodis i butiken. Mannen gullar med sin katt. Kvinnan går på trottoaren och tittar ner i sin mobiltelefon. I skogen står ett rostigt innebandymål med trasigt nät intill en stor gran.

Thinking it was snot running from his nose, he wiped it on the closest available pyjamas pants. Foto: Anna Lorentzon

Blodfläckad ligger pyamasbyxan på bidén. De tretton kamerorna på parkettgolvet är blixtfotograferade med den fjortonde.

My sister Emelie. So good to have her back in Stockholm. Foto: Christian Saltas

Kvinnan med det till hälften urdruckna glaset latte framför sig vänder sin inåtvända blick ut genom fönstret mot vinterlandskapet med den parkerade snötäckta bilen i synfältet. En pojke sover.

”They looked alike, but  no more than others do.” (Samuel Beckett, Molloy, 1955). Foto: Bernt Danielsson

De nytvättade strumporna och trosorna hänger och torkar på ett klädstreck. Ett barn i stövlar står på en affisch med skogsmotiv.

18th February. My girl in the bath. We´ve been together for 22 years. Foto: Tomas Zackarias Westberg

En kvinnas ansikte sticker upp ovanför vattenytan i det med skum fyllda badkaret. Cykelhjulet har frusit fast i isen. I den ödsligt tomma källarlokalen står två biljardbord. Snön täcker balkongräcket, etc., etc.

Det är både privat och allmängiltigt på samma gång, djupsinnigt och ytligt, personligt och opersonligt, likgiltigt och angeläget, irriterande och fascinerande, lättillgängligt och svårbegripligt, projektet som Tomas Zackarias Westberg (också konstnär och författare till boken Staden i skogen – bilder och berättelser från Blackeberg, 2010) tillsammans med nio vänner: Bernt Danielsson, Staffan Fagerberg, Alexander Kurlandsky, Anna Lorentzon, Jonte Nynäs, Christian Saltas, Christian Westberg (Tomas far), Jocke Wester och Per-Arne Wikström, åstadkommit på en månad (11 februari-12 mars 2013) och som resulterat i boken ”30 Days: Volume 1” tryckt i 50 numrerade exemplar. Det inte de enskilda fotografierna i sig, utan helheten, alla bilder tillsammantagna, och de korta personliga bildtexterna, som åstadkommer magin och ställer frågor till betraktaren.

Bilder som berör

Fotograferna Susanna Forsell …

Den mest omskakande fotoutställningen i stan för närvarande hänger på Studio Bergamott på Södra Agnegatan 26 inte långt från Kungsholmstorg. Det är de två kurskamraterna från Mittuniversitetet i Sundsvall Susanna Forsell och David Neman som ställer ut två djuplodande bildreportage.

… och David Neman …

Fotografen Susanna Forsell har följt paret Tobias och Izza och deras barn en lång tid och kommit dem mycket nära. Tobias har suttit i fängelse i fyra och ett halvt år. Izza arbetar som strippa på den riksbekanta strippklubben Privé på Birger Jarlsgatan. Susanna Forsell har fotograferat inifrån strippklubben och fängelsemurarna liksom hemma hos paret. Har man sett dessa bilder en gång glömmer man dem inte. Reportaget har belönats med två priser i College Photographer of the Year 2013.

… ställer ut bilder som berör.

David Neman levde två månader i Sankt Petersburg tillsammans med ett gäng ryska ungdomar som höll till i en liten lokal på sjätte våningen i en smutsig och sliten fabrik som samtidigt var i gång och där gästarbetare från Asien stod vid maskinerna och tillverkade något, oklart vad. David Neman har med ett inifrånperspektiv lyckats förmedla atmosfären i gänget ungefär som fotografen Bruce Davidson gjorde 1959 i sitt klassiska reportage ”The Brooklyn Gang”, ungdomsgänget som kallade sig ”The Jokers” och som oftast höll till ute på Coney Island. Det är ett högt betyg.

Kortslutning på Fotomässan

De stora kameratillverkarna dominerar på helgens fotomässa i Älvsjö …

Jag är totalkluven till fotomässan i Älvsjö. De stora kameratillverkarna brer ut sig med monsterobjektiv och alla sina andra prylar och apparater. Känns som en fotoaffär i megaformat. Men det är också generöst med utställningar, föredrag och bildvisningar.

… men det finns också starka fotoutställningar som Emma Svenssons om Kristian Gidlund …

Emma Svenssons bilder av Kristian Gidlund är svåra att glömma.  Men sevärda är också de andra utställarna: Per-Anders Pettersson, Lauren Greenfield. Anna Clarén, Mattias Klum och inte minst Peter  Gerdehags ”Hästmannen och kokvinnorna”.

… och sevärda bildvisningar, som Lars Darebergs.

Pressfotografen Lars Darebergs bilder från London OS som han visar och pratar om är totalt suveräna. I dag lördag uppträder också Pieter ten Hoopen. Jag får nog böja mig ändå. Fotomässan är värd ett besök även om det blir kortslutning i huvudet efter ett par timmar av de mest skilda visuella intryck i den väldiga mässhallen.

På fredag står jag på scenen i Älvsjö och hackar fram orden

Nu på fredag den 22 november börjar årets fotomässa ute i Älvsjö. Det var ett datum som kändes oändligt avlägset i våras när en av mina fotografkollegor ringde och undrade om jag inte skulle ha lust att komma till mässan ”i vinter” och visa bilder och prata lite. Så jag sade okej. Men nu är vi lika plötsligt som oväntat strax där och det känns lite försent att ångra sig.

Fotobok.

Det skulle handla om fotobloggare, berättade min kollega när hon ringde i våras. Men jag är ju ingen renodlad fotobloggare, även om jag bloggar varje dag i text och bild, tänkte jag. ”Jag kan ju prata lite om fotoböcker”, föreslog jag, ”fotoboken som inspirationskälla, andra fotograferar som jag tagit intryck av.”  ”Nja, det kan du väl”, hörde jag henne svara utan entusiasm som jag minns det. ”Jag kan ju visa lite gamla svartvita bilder och prata om tiden som pressfotograf och om skillnaden att vara anställd och jobba på uppdrag och att vara sin egen uppdragsgivare”, försökte jag då.  ”Ja, gör vad du vill”. ”OK”.

Svartvit bild från barnens Ö tagen för femtio år sedan.

Så får det bli, några inspiratörer inledningsvis (exempel från tre fotoböcker), några Barnens Ö-bilder från då och nu, en radda gamla svartvita Leicakort från Stockholms gator tagna för femtio år sedan, några trista bilder från DN-tiden före pension och avslutningsvis några exempel från nutidens bloggande.

Bild från bloggen om kampen för Aspuddsbadet 2009.

Jag vet inte om det går åt 10 minuter eller tre timmar till framförandet. Den som vill veta hur lång tid det tar kommer lämpligen till mässan på fredag och söker upp scenen där jag från kl 16.45 står och svettas och försöker få ordning på datorn, pratet och projektorn.

Moriyama på Rödbodtorget

Daido Moriyamas magiska fotografier ställs just nu ut …

Den 75-årige Daido Moriyama från Japan är en världens mest produktiva och inflytelserika fotografer. Jag vet inte hur många hundra fotoböcker han gett ut eller hur många andra fotografer och konstnärer han har inspirerat genom åren. En av hans mest omfångsrika böcker heter Hokkaido med bilder som han tog när han vistades på denna den nordligaste av Japans fyra stora öar på 1970-talet.

… på Galleri Riis vid Rödbodtorget. Missa inte!

Det är bilder från den boken och tiden som dominerar utställningen på Galleri Riis vid Rödbodtorget 2 (intill Tegelbacken) som hade vernissage på torsdagen och pågår fram till jul. Vistelsen på Hokkaido var en depressiv tid för Daido Moriyama. Det är inte utan att man känner ett visst tungsinne i de laddade bilderna. Han har på något sätt förmågan att låta sina känslor färga av sig i sina verk. Hur han bär sig år vet jag inte. Det är något magiskt. Den som missar utställningen är själv ansvarig för försummelsen.

Vardagspoesi på Söder

”Alla dessa dagar” vardagspoetiska bilder på Galleri Axel  …

… tagna av fotografen Åse Bengtsson Helin.

Fotografi har blivit nästan var mans stora intresse.  Hur det nu har gått till. Publiken strömmar i stora skaror till Fotografiskas utställningar och Moderna museet har väckts ur sin Törnrosasömn. Men även i stadens mindre gallerier finns det många sevärda fotografiska utställningar som på Galleri Konstrast, Fotografins Hus på Skeppsholmen och Galleri Ralf på Hornsgatan. Men det är inte allt.

Galleristen Bea Tigerhielm …

Galleri Axel på Södermannagatan, lite off Broadway, påminner mig om gamla tider, 80-talet och Galleri Gauss på Spektens gränd vid Stortorget, ett anspråkslöst litet galleri med den ena egensinniga fotoutställningen efter den andra.

… och publiken …

Nu ställer Åse Bengtsson Helin ut en samling bilder som hon tagit på sina nära och kära med mobiltelefonen. Det är snabbt förbiilande ögonblick i vardagen när inget egentligen händer, när allt är som det ska, stunder av glädje som ingen tänker på om de inte dokumenteras, bilder i en humanistisk tradition med föregångare som exempelvis Helen Levitt, Wayne Miller och varför inte också vår egen Micke Berg. Vardagspoesi som värmer hjärtat, kort och gott, på Galleri Axel.

… och fotografen Åse Bengtsson Helin (trea från höger).

Idyllen före ”skandalbygget”

Gamla Riksdagshuset och Riksbanken (nya riksdagshuset) på Helgeandsholmen har stått där det står i evärdliga tider. Inte riktigt ändå. Det byggdes klart 1905.  Inte utan protester. Ett femtiotal arkitekter protesterade gemensamt i ett brev till riksdagen förgäves mot placeringen som de menade var ett ”missgrepp” och ”bli kommande generationer en bitter frukt att inhösta”.  Men protesterna hjälpte inte och kopplingen mellan Mälaren och Saltsjöns blockerades effektivt. ”Det stora skandalbygget som landet prackade på huvudstaden”, som Sigfrid Siwertz skriver i sitt förord till Gunnar Reinius och Gösta Sellings klassiska bok Ett svunnet Stockholm (Bonniers 1961) med fotografier från det gamla Stockholm.

Jag står på Högvaktsterrassen och ser ut över Mynttorget mot Stallbron och riksbyggnaderna …

… ungefär på samma ställe och blickar åt samma håll som fotografen för 120 år sedan riktade sin kamera. Bilden ur boken Ett svunnet Stockholm. Foto: Stockholms stads byggnadskontor

Jag står på Högvaktsterrassen med boken uppslagen och jämför hur utsikten norrut över Mynttorget tedde sig för 120 år på fotografiet taget 1893. I förgrunden en strimma av Mynttorget och centralt gamla Stallbron som leder in på gamla Norrbrogatan som i sin tur sträckte sig diagonalt över Helgeandsholmen och mynnade ut i Gustav Adolfs torg (alltså snett igenom Riksdagshuset innan det byggdes).

Till höger om gamla Norrbrogatan syns gaveln på Hovstallet som i olika skepnader legat på samma plats sedan Gustav Vasas tid och på vänster sida det Salviusska huset (närmast i bild) och Hovstallets kontor och bostäder från 1700-talet. En småstadsidyll dömd att försvinna inom ett par år när fotografiet togs. Människorna på bilden är lätt räknade. Flera är suddiga eftersom de var i rörelse och exponeringstiden lång.  Men längst ned till vänster i bilden, bakom lyktstolpen, vid brofästet står två knivskarpa män lutade över stenbarriären och samtalar med varandra, för evigt fastfrusna i samma pose.