Årets Bild i stan

Årets Bild-utställningen på Galleri Kontrast öppnade på lördagen.

Annons:

Årets Bild-utställningen har öppnat på Galleri Kontrast (Hornsgatan 8) med många starka bilder.  Fortfarande dominerar märkligt nog de manliga fotograferna kraftigt på utställningen. De manliga fotograferna är ungefär fem gånger fler än de kvinnliga fotograferna trots att det var okänt för juryn vem som hade tagit de bilder som prisbelönades.

Årets Bild 2014 är tagen av fotografen Niclas Hammarström som satt fängslad 43 dagar i Syrien där han också fotograferade den här lilla pojken som samlade ammunition i det krigshärjade landet.

”Jag kommer att jobba mycket med genusfrågor”, berättade Mia Karlsvärd, fotograf på Corren i Östergötland och ordförande i Pressfotografernas klubb, när hon höll invigningstalet på vernissagen. Det behövs.

Utställningsbesökare betraktar fotografen Sanna Sjöswärds prisbelönade bilder från Iran.

Men visst kommer kvinnorna mer och mer i pressfotografkåren. Anna Tärnhuvud, fortfarande elev på Nordens Fotoskola, vann två förstapriser i Årets Bild-tävlingen, Årets featurebild och Årets bildreportage Sverige.

Anna Clarén (med utsträckt hand), Anna Tärnhuvud och Mia Karlsvärd.

Anna Tärnhuvud utsågs också till Årets Rookie och fick applåder liksom hennes lärare Anna Clarén som berättade att det på skolan är lika många män som kvinnor bland eleverna vilket säkert kommer att återspegla sig på Årets Bild-utställningarna i framtiden.

Roger Ballens absurda värld

”Theater of the Absurd” ….

Fotografen Roger Ballens absurda värld (allt absurdare efterhand under hans långa karriär) visas nu på Fotografiska. I sitt senaste projekt har Roger Ballen under sex års tid fotograferat i ett hus på okänd plats i Johannesburg med människor (och djur) som lever på marginalen, i samhällets absoluta utkant.

… heter fotografen Roger Ballens utställning på Fotografiska …

Det är lätt att känna sig kluven inför dessa bilder av udda existenser som uppträder i olika poser med märkliga attribut. Men man ska inte se bilderna som ett reportage, inte som en beskrivning av en yttre verklighet. Det är psykologiska bilder. Bilder som Roger Ballen skapat. Bilder som är tagna efter kanske tiotusen beslut i Roger Ballens huvud. Det är Roger Ballens helt egna värld, som inte liknar någon annans.

… som får mig lite illa till mods …

Ungefär så uppfattade jag att Roger Ballen själv beskrev sin fotografi vid en pressträff på Fotografiska på torsdagen. Men ändå är det svårt att komma ifrån att kameran avbildat den verklighet där fotografen Roger Ballen befunnit sig. Jag känner ett visst obehag, kanske för bildernas starka suggestionskraft, reagerar ungefär på samma sätt som inför Diane Arbus bilder, som också balanserar på gränsen till att bli karikatyrer (enligt min personliga uppfattning).

… trots att Roger Ballen säger att man inte ska se hans bilder som ett reportage från verkligheten.

I det hus som Roger Ballen fotograferat i under sex års tid skulle de flesta inte stå ut att vistas mer än högst en timme sade Roger Ballen också. Det är lätt att tro honom på den punkten.

Tysta Marigången värd ett besök

Tysta Marigången, denna bedrövliga passage genom det s.k. KPMG-huset intill Sheraton vid Tegelbacken, är, mot alla odds, värd ett besök. I stället för att låta de många tomma butikslokalernas skyltfönster gapa tomma har man (fastighetsägaren Alecta förmodar jag) nämligen för någon månad sedan låtit sätta upp jätteförstoringar av gamla fotografier som skildrar traktens utveckling.

Tysta Marigången (längst till vänster) i KPMG-huset (som ska rivas) vid Tegelbacken …

… är värd ett besök för de jätteförstoringar av gamla Klara som visas där. Här ses Erik Claessons bild från 1969 som bland annat visar tomten vid Tegelbacken där Sheraton och KPMG-huset ska till att byggas.

Jag fördjupar mig i ett fotografi som Erik Claesson från Riksantikvarieämbetet tog 1969 över Tegelbacken troligen från Stadshustornet. Tomten är avriven där Sheraton och KPMG-huset snart kommer att byggas (KPMG-huset som nu i sin tur ska rivas inom en inte alltför avlägsen framtid). Drottninggatan går på en bro över den breda ravinen från Vasagatan upp till Brunkebergstorg (ännu inte helt befriat från den gamla bebyggelsen).  Plattan vid Sergels torg är anlagd men Kulturhuset ännu inte byggt.   DN-huset i hörnet av Klara Västra kyrkogata och Karduansmakargatan med det karakteristiska skärmtaket över huvudentrén är under rivning (DN hade flyttat till Marieberg 1963).

Till vänster ses den lummiga Järnvägsparken (i dag en ödslig plats) någon gång runt 1900 och till höger  Tegelbacken en vinter runt 1960 fotograferad av Lennart af Petersens. Båda bilderna från Stadsmuseet.

Tobaksaffären på Vattugatan 11 fotograferad av Lennart af Petersens 1963 …

.. och vid närmare betraktande kan man urskilja löpsedlar från avsomnade tidningar som Se, Stockholms-Tidningen, Lektyr, Idrottsbladet med flera och läsa rubriker om boxaren Floyd och tandläkarmördaren Rodius medan Expressen på hela löpet utlovar ”NI KAN BLI SLANKARE – medan ni badar och solar”.

Årets fotoutställning

Den schweiziske fotografen Robert Frank anlände första gången till USA i slutet av 1940-talet, pendlade sedan under flera år mellan Europa och USA, gjorde utflykter till Spanien, Frankrike, England och Sydamerika, innan han slutligen bosatte sig i USA och åkte runt i en begagnad bil med sin familj och sina Leicor på ett Guggenheimstipendium genom de flesta av USA:s stater under två år i mitten femtiotalet och fotograferade sitt nya land med den utomståendes kritiska blick som gjorde alla amerikanska patrioter rasande när de fick se resultatet.

Robert Frank, enligt min uppfattning årets fotoutställning i Stockholm, …

Robert Franks epokgörande bok ”Les Américains” gavs först ut i Frankrike på Delpire förlag 1958 sedan flera förlag i USA vägrat att ge ut den. När den kom ut i USA året därpå sablades den ned av en enig patriotisk kritikerkår som ett verk av en USA-fientlig kommunist. Det kalla kriget var ännu inte slut. Men Jack Kerouac som skrev en text till den amerikanska upplagan av boken sade bland annat ”Till dig Robert Frank säger jag, du har ögon som ser”. Så sant.

… curerad av Martin Gasser från Fotostiftung Schweiz i Winterthur, …

I dag, 56 år senare, är det svårt att förstå att Robert Franks bilder kunde väcka en sådan anstöt på den tiden, bilder av ödsliga bensinmackar, människor med tomma blickar, unga och gamla, oändliga motorvägar, jukeboxar och likkistor, bilolyckor, religiösa fanatiker mm, allt fotograferat med Robert Franks poetiskt men också kritiskt genomträngande kamera, på tvärs med rådande praxis, den lättsamma och tillrättalagda.  Alla samtida fotografer av betydelse vars vittnesbörd jag tagit del av är samstämmiga i uppfattningen att 1900-talets fotohistoria kan delas upp i två epoker, tiden före och tiden efter ”Les Américains”. Ingen är opåverkad av Robert Frank.

… hade vernissage …

Således är det inte konstigt att jag är mycket glad att Fotografiska tagit hit Fotostiftung Schweiz i Winterthurs Robert Frank-utställning curerad av Martin Gasser som berättade om utställningen för en stor publik vid vernissagen på torsdagskvällen. Martin Gasser som har kontakt med den senare i år 90-årige Robert Frank berättade att denne visserligen har en del smärre fysiska krämpor men i övrigt har sina sinnen helt i behåll. En upplysning som gladde mig särskilt mycket.

… på Fotografiska på torsdagskvällen.

Årets fotoutställning (som jag redan nu utnämner den till) på Fotografiska visar bilder från Roberts Franks hela karriär, från de första försöken i hemlandet Schweiz på 1940-talet till de senare årens i flera fall sorgset tillbakablickande polaroidbilder.

Omskakande utställningar på CFF (Centrum för fotografi)

På torsdagen var det vernissage …

… på Hannah Modighs utställning …

Fotografen Hannah Modigh fotograferar det som inte syns, tonåringarnas själsstämningar, inåtvändheten, utåtagerandet, osäkerheten, gemenskapen och ensamheten. Hon tilldelades TT:s stora fotopris i höstas för sitt projekt ”The Milky Way”. Ur detta arbete som sysselsatt henne i tio år visas under några dagar (t.o.m. 9 mars) ett drygt trettiotal bilder på CFF på Tjärhovsgatan 44.

… ”The Milky Way” på CFF på Tjärhovsgatan 44.

När jag betraktar Hannah Modighs bilder påminns jag vagt om den sedan mer än ett halvsekel förgångna perioden i mitt eget liv, inte längre barn, ännu inte vuxen, utan hemhörighet någonstans, total ensam, författande dikter om livet, döden och evigheten, som innesluten i en glaskupa, gråtande inombords, med en pansar omöjligt för utomstående att tränga igenom, de oförenliga paradoxernas våldsamma tid, ändå samtidigt med de ljusblåa drömmarna om framtiden, en svårforcerad period i livet som Hannah Modigh så väl har lyckats skildra i sina fotografier.

Samtidigt var det vernissage på samma ställe på Harri Pälvirantas (i mitten av de tre) utställning ”Violence Works” …

Samtidigt på CFF ställer den finske konstnären Harri Pälviranta ut en helt annan sorts verk, ”Violence Works”, jättelika porträtt av unga förövare vid de tio värsta skolskjutningarna sedan massakerna i Columbine 1999. Varje porträtt är baserat på ett fotografi och uppbyggt av mer än tusen notiser och artiklar om olika våldsdåd. Harri Pälviranta har i tjugo års tid i sin konst sysslat med olika former av våld i samhället.

… med av tusentals små notiser om olika våldsdåd uppbyggda porträtt av  massmördarna …

… vid de värsta skolskjutningarna de senaste femton åren.

Det är en skakande upplevelse att betrakta Harri Pälvirantas verk och åter påminnas om de många meningslösa våldsdåd som skakat om och upprört en hel värld men också snabbt fallit i glömska. Harri Pälviranta låter oss förstå att vi aldrig får glömma och aldrig upphöra att på alla upptänkliga sätt förhindra att liknande våldsdåd upprepas i framtiden. Utställningen pågår till den 30 mars.

Slussen dokumenterad

 

Hans Wahlgrens (till höger) utställning …

… av bilder från Slussen …

I ett års tid har Hans Wahlgren med jämna mellanrum besökt Slussen och inväntat de avgörande ögonblicken med sin kamera. Han skildrar de förbiilande och de på platsen verksamma människorna i strängt komponerade bilder som visar vilken levande och arkitektoniskt sinnrik del av staden Slussen ännu är trots åratal av bristande underhåll.  Jag ser Hans Wahlgrens fotografier som en del i dokumentationen av Stockholms centralaste plats som nu tyvärr tycks vara under demolering trots en stark opinion mot de aktuella planerna att förvanska platsen. Hans Wahlgrens utställning visas på Gunnels krog på Lilla Nygatan13.

… hade vernissage …

… på Gunnels krog i Gamla stan på lördagen.

Två poeter med kamera

Den då (1957) 13-årige Erik Centerwalls fotografier från hemstaden Härnösand …

… ställs nu ut på Galleri Axel på Söder.

”Mästerverk”, var fotografen Gunnar Smolianskys (suddig till vänster) spontana kommentar till Erik Centerwall (till höger).

De gamla träkåkarna som fanns i Härnösand på 1950-talet är rivna. Men de finns kvar. I Erik Centerwalls bilder. Han var tretton år när han gav sig ut med sin Leica 3g för att hitta sin egen alternativa värld långt från skolan och vardagen. Det är inte bara kåkarna som finns kvar i bilderna.  Också femtiotalsatmosfären. Den förstärks genom den tillbakablickande poetiska texten i hans bok Vårvinter – en stad vid havet. ”Varenda bild är ett mästerverk”, var fotografen Gunnar Smolianskys spontana kommentar på vernissagen. Bilderna ställs ut på det lilla intima fotogalleriet Axel på Södermannagatan 16.

Fotografen Thomas Karlsson (i röd skjorta) förklarar …

… hur den gamla kameran som han använt (inte) fungerar …

… för att åstadkomma déjà vu-känslan i bilderna.

Retrokänsla finns också i DN-fotografen Thomas Karlssons bilder som han tagit med en gammal kamera från 1941 som saknar alla moderna inställningar och dessutom då och då släpper in ljus i bilderna på ett okontrollerbart sätt. Varken tid eller bländare går att ställa in och skärpan är svårfångad men ändå har Thomas Karlsson lyckats förmedla en känsla av något för länge sedan förgånget trots att bilderna är tagna i nutid på platser allt ifrån Grycksbo till Sharm el Sheikh i Egypten. Bilderna ställs ut bara ett par kvarter från Galleri Axel, nämligen på Francis Floor Gallery på Bondegatan 46.

Pensionärerna på Söder

Under fyra års tid (2002-2006) jobbade fotografen Johan Sundgren i hemtjänsten på Söder …

Lika inlevelsefullt som han har fotograferat äldre människor på Söder lika entusiastiskt berättar han om dem. I dag återfinns endast en av dessa gamla söderbor i livet i livet. Det känns lite sorgligt att veta när man betraktar Johans Sundgrens ömsinta porträtt som nu ställs ut på Galleri Kontrast.

… och fotograferade pensionärerna …

Men i Johan Sundgrens bilder lever de bortgångna ändå vidare på något sätt ”den gamla Nalenbruden som alltid ville ta en svängom med mig när jag kom”, ”han som efter att vi träffats inspirerades till att själv börja fotografera och samlade på sig travar av bilder”, ”hon som alltid satt i samma fåtölj och löste korsord och kramade mina fingrar med sina kalla händer när jag skulle gå”.

… och lät dem ta bilder på honom i arbete och vila …

Det var när fotografen Johan Sundgren jobbade i hemtjänsten på Söder mellan 2002 och 2006 som han träffade pensionärerna. När han lärt känna dem började han dokumentera och lät också de gamla ta bilder av honom vid dammsugaren i skyddsförklädet, med plastpåsarna i handen eller bara rakt upp och ned.  Utställningen består förutom av fotografierna också av inköpslistor som Johan Sundgren sparat. Den väcker tankar om hemtjänstarbetets villkor men också om betydelsen av mellanmänskliga möten.

… vilket resulterat i en sevärd utställning och bok ”I lampans sken”.

Utställningen finns även i bokform under titeln ”I lampans sken” (Journal), en vacker volym.

Johan Rheborg bygger bilder på scenen och med kameran

”Om jag inte fotograferar blir jag irriterad”, berättade skådespelaren Johan Rheborg för curatorn Thomas Wågström när han intervjuades på torsdagen om sin utställning på Fotografiska. Jag känner igen repliken och skulle kunnat uttala den själv.

Curatorn Thomas Wågström (till vänster) intervjuar Johan Rheborg på pressvisningen på Fotografiska.

Johan Rheborg var fotointresserad redan i tonåren och plåtade och stod och blaskade i mörkrummet. Sedan sjönk intresset undan för att återkomma för sex, sju år sedan. Han är självlärd, har studerat bilder på Youtube och i andra medier. Nu fotograferar han varje dag.

Johan Rheborg intervjuad framför ett porträtt av skådespelarkollegan Henrik Schyffert.

Det är inte så stor skillnad mellan att fotografera och göra en stand up på scenen menade han. ”Som stand up är det inte vitsarna som är det viktiga utan att bygga upp bilder i folks huvuden”, sade han också.

Utställningen på Fotografiska består av 82 bilder på Johan Rheborgs kollegor inom skådespelarbranschen. Analoga bilder (film) tagna i mellanrummen mellan framträdandena, i teaterloger och filmstudior. Själv blev jag överraskad av den starka utstrålningen i bilderna.

Det finns en tanke med att namnen på de avporträtterade saknas.

Min enda invändning är att jag inte kan identifiera många av de välkända ansiktena eftersom de inte är namngivna. Men det är en tanke med detta berättar curatorn Thomas Wågström. ”Betraktaren ska möta de avporträtterade som i en tyst bubbla”. Ja, okej, då.

Av andra sevärda utställningar som pågår på Fotografiska vill jag särskilt nämna Elliot Erwitts klassiska svartvita dokumentärbilder, många med humor, och Jill Greenbergs starka oroande megaporträtt av gråtande barn, björnar, hästar och apor.

Årets fem bästa fotoböcker 2013

Årets fotobok 2013 alla kategorier är enligt min mening “Sergio Larrain Vagabond Photographer”, En uppfattning jag inte är ensam om vilket framgår om man bläddrar igenom alla de otaliga listor som finns om Årets fotoböcker. Fotoboksoraklet Martin Parr (som kommer ut med ”The Photobook: a History vol. 3″ i mars) har Agnès Sires oslagbara bok om Sergio Larrain (1931-2012) i topp, detsamma har även Parrs kollega Alec Soth.

Årets bästa fotobok.

Två bilder från Sicilien 1959 av Sergio Larrain.

De få böcker som gavs ut under Sergio Larrains livstid (som exempelvis El Rectángulo en la mano och Valparaiso) betingar i dag fantasipriser om de ens går att få tag i. I den nya boken, med det underbara trycket, publiceras rikligt med bilder, också sådana som aldrig tidigare visats, av denne fotografiska poet som drog sig tillbaka till ett liv i avskildhet och meditation efter att ha avslutat sin korta fotografiska karriär i mitten på 1970-talet.

I min egen lista på årets fem bästa fotoböcker 2013 ingår två böcker av kvinnliga fotografer, “Self-Portraits” med bilder av Vivian Maier (1926-2009) och ”In the Shadow of Tyranny” med bilder av Edith Tudor-Hart (1908-1973). Båda fotograferna med fascinerande levnadshistorier.

Edith Tudor-Harts ”In the Shadow of Tyranny”.

Två av Edith Tudor-Harts bilder från London 1935 respektive 1937.

Edith Tudor-Hart (också känd som sovjetisk agent) dokumenterade nöden i Wien på 1920-talet och i London på 1930-talet. Hennes bilder är samtidigt såväl empatiska, socialdokumentära som lyriska. Hon använde kameran som politiskt vapen utan att förfalla till propagandabilder.

”Self-Portraits” , Vivian Maier.

Två självporträtt tagna av Vivian Maier i Chicago, det vänstra odaterat, det högra från 1971.

Vivian Maiers fotografiska verk var helt okänt till efter hennes död. Hon jobbade hela sitt yrkesverksamma liv som barnflicka i Chicago utan att någon visste om att fotografering var hennes stora passion. Av en händelse upptäcktes hennes enorma samling av högklassiga bilder (främst gatuscener) av en amatörhistoriker på en auktion. ”Self-Portraits” är den tredje boken som publicerats med Vivian Maiers bilder. Den innehåller många sublima självporträtt.

Daido Moriyama, den kanske mest produktiva fotografen av alla, med flera hundra fotoböcker utgivna under åren, får in två nyutkomna böcker på min fembästalista ”Record No. 24” och ”View from the Laboratory”.

Den japanske fotografen Daido Moriyamas ”Record No. 24″.

Uppslag i ”Record No. 24″.

”Record No. 24” är som namnet antyder del 24 i en med jämna mellanrum av Daido Moriyama utgivna mer eller mindre tjocka magasin, ett slags fotodagbokspublikationer i excellent tryck. ”Record No. 24” innehåller grafiskt slagkraftiga och för Daido Moriyama  typiskt poetiska bilder som han tog i södra Frankrike förra sommaren.

”View from the Laboratory” av Daido Moriyama.

Interiör från Nicéphore Nièpce-museet i Saint-Loup-de-Varenne fotograferad av Daido Moriyama.

Bilderna i ”View from the Laboratory” är också tagna i Frankrike (Saint-Loup-de-Varenne) och är en mycket personlig hyllning till fotografins uppfinnare Nicéphore Nièpce som tog den första fotografiska bilden någonsin när han i juli 1827 fotograferade utsikten från sitt fönster i en exponering som varade i åtta timmar. De både böckerna är så olika två böcker kan vara vilket är typiskt för Daido Moriyamas sätt att fotografera. Men båda håller samma höga klass. Också det typiskt för Daido Moriyama som just fyllt 75 år men fortfarande är lika aktiv med sin kamera.