Protester på Medborgarplatsen mot kalkbrott i Ojnareskogen

Riksdagsledamoten Helena Leander (mp) deltog i demonstrationen mot planerna på ett kalkbrott i Ojnareskogen som ”engagerad medborgare” och talade om den unika naturen som hotas om planerna sätts i verket.

Annons:

Ett sjuttiotal personer slöt upp på Medborgarplatsen på tisdagseftermiddagen för att demonstrera mot Nordkalks omstridda planer på ett kalkbrott i Ojnareskogen på Gotland med sin världsunika natur som också Naturvårdsverket bland många andra är motståndare till.

Fältbiologen Leo Calandrella i sin blåa toppluva (något skarpare på bilden ovan) var drivkraften bakom demonstrationen …

Högsta domstolen stoppade planerna i somras genom att återförvisa Nordkalks tillståndsansökan till Mark- och miljödomstolen i Visby som på tisdagen inledde en fyra dagar lång förhandling. I flera större städer hölls demonstrationer samtidigt mot Nordkalks planer.

… som samlade ett sjuttiotal deltagare.

Vad handlar det om? Se min tidigare blogg: Protesterna mot kalkbrytningen på Gotland sprider sig

Solidaritetsdemonstration för de drabbade offren i Malmö

Runt två tusen personer samlades vid La Mano-monumentet …

… på Katarinavägen …

… för att uttrycka sin solidaritet med offren för nazistattacken i Malmö som skedde på den internationella kvinnodagen.

I Stockholm samlades runt två tusen personer på söndagskvällen vid La Mano-monumentet på Katarinavägen för att demonstrera sin avsky för nazism och rasism efter det våldsamma överfallet i Malmö i går kväll då fyra män och två kvinnor brutalt knivskars och misshandlades (en mycket allvarligt) efter en feministdemonstration. Tre personer med kopplingar till den nazistiska rörelsen har anhållits för mordförsök.

Det kom så många …

 

… att polisen blev tvungen att spärra av hela Katarinavägen för trafik under demonstrationen.

Det kom så många till manifestationen att polisen blev tvungen att spärra av Katarinavägen mellan Slussen och Folkungagatan för trafik eftersom demonstranterna  fyllde hela körbanan framför talartribunen. ”Vi kommer aldrig att vika ner oss för högerextremisterna och deras våld. Den 9 mars 2014 är en vändpunkt”, var det gemensamma temat i de olika talen.

Tårtkalaset på Nytorget

Många lät sig väl smaka …

… av tårtorna …

… som Feministiskt Initiativ bjöd på …

Nytorget var fullpackat med folk på lördagen, den internationella kvinnodagen. Alla bjöds på gratis tårta och engagerade tal om jämlikhet av FI (Feministiskt Initiativ). Man anade att platsen för festen och mötet inte valts av en slump. Det var här på Nytorget som SD:s Jimmie Åkesson blev tårtad för fyra månader sedan när han skulle signera sin bok. Nu var det istället Gudrun Schyman som signerade sin bok och talade om människors lika värde och mot främlingsfientlighet .

… på Nytorget på Internationella kvinnodagen.

Hon trodde att 2014 skulle bli det definitiva genombrottet för FI med platser både i EU-parlamentet och i riksdagen och försäkrade att en röst på FI inte skulle vara en bortkastad röst. Hennes huvuduppmaning till de församlade åhörarna var därför att rösta efter övertygelse och inte taktikrösta (som många gjort tidigare val) på något av de rödgröna partierna bara för att bli av med alliansen.

Joyces och Elsas egenhändigt tillverkade feministiska tidning ”Rättigheter” hade strykande åtgång …

… liksom talartribunens ballonger efter mötet.

Årets fotoutställning

Den schweiziske fotografen Robert Frank anlände första gången till USA i slutet av 1940-talet, pendlade sedan under flera år mellan Europa och USA, gjorde utflykter till Spanien, Frankrike, England och Sydamerika, innan han slutligen bosatte sig i USA och åkte runt i en begagnad bil med sin familj och sina Leicor på ett Guggenheimstipendium genom de flesta av USA:s stater under två år i mitten femtiotalet och fotograferade sitt nya land med den utomståendes kritiska blick som gjorde alla amerikanska patrioter rasande när de fick se resultatet.

Robert Frank, enligt min uppfattning årets fotoutställning i Stockholm, …

Robert Franks epokgörande bok ”Les Américains” gavs först ut i Frankrike på Delpire förlag 1958 sedan flera förlag i USA vägrat att ge ut den. När den kom ut i USA året därpå sablades den ned av en enig patriotisk kritikerkår som ett verk av en USA-fientlig kommunist. Det kalla kriget var ännu inte slut. Men Jack Kerouac som skrev en text till den amerikanska upplagan av boken sade bland annat ”Till dig Robert Frank säger jag, du har ögon som ser”. Så sant.

… curerad av Martin Gasser från Fotostiftung Schweiz i Winterthur, …

I dag, 56 år senare, är det svårt att förstå att Robert Franks bilder kunde väcka en sådan anstöt på den tiden, bilder av ödsliga bensinmackar, människor med tomma blickar, unga och gamla, oändliga motorvägar, jukeboxar och likkistor, bilolyckor, religiösa fanatiker mm, allt fotograferat med Robert Franks poetiskt men också kritiskt genomträngande kamera, på tvärs med rådande praxis, den lättsamma och tillrättalagda.  Alla samtida fotografer av betydelse vars vittnesbörd jag tagit del av är samstämmiga i uppfattningen att 1900-talets fotohistoria kan delas upp i två epoker, tiden före och tiden efter ”Les Américains”. Ingen är opåverkad av Robert Frank.

… hade vernissage …

Således är det inte konstigt att jag är mycket glad att Fotografiska tagit hit Fotostiftung Schweiz i Winterthurs Robert Frank-utställning curerad av Martin Gasser som berättade om utställningen för en stor publik vid vernissagen på torsdagskvällen. Martin Gasser som har kontakt med den senare i år 90-årige Robert Frank berättade att denne visserligen har en del smärre fysiska krämpor men i övrigt har sina sinnen helt i behåll. En upplysning som gladde mig särskilt mycket.

… på Fotografiska på torsdagskvällen.

Årets fotoutställning (som jag redan nu utnämner den till) på Fotografiska visar bilder från Roberts Franks hela karriär, från de första försöken i hemlandet Schweiz på 1940-talet till de senare årens i flera fall sorgset tillbakablickande polaroidbilder.

Omskakande utställningar på CFF (Centrum för fotografi)

På torsdagen var det vernissage …

… på Hannah Modighs utställning …

Fotografen Hannah Modigh fotograferar det som inte syns, tonåringarnas själsstämningar, inåtvändheten, utåtagerandet, osäkerheten, gemenskapen och ensamheten. Hon tilldelades TT:s stora fotopris i höstas för sitt projekt ”The Milky Way”. Ur detta arbete som sysselsatt henne i tio år visas under några dagar (t.o.m. 9 mars) ett drygt trettiotal bilder på CFF på Tjärhovsgatan 44.

… ”The Milky Way” på CFF på Tjärhovsgatan 44.

När jag betraktar Hannah Modighs bilder påminns jag vagt om den sedan mer än ett halvsekel förgångna perioden i mitt eget liv, inte längre barn, ännu inte vuxen, utan hemhörighet någonstans, total ensam, författande dikter om livet, döden och evigheten, som innesluten i en glaskupa, gråtande inombords, med en pansar omöjligt för utomstående att tränga igenom, de oförenliga paradoxernas våldsamma tid, ändå samtidigt med de ljusblåa drömmarna om framtiden, en svårforcerad period i livet som Hannah Modigh så väl har lyckats skildra i sina fotografier.

Samtidigt var det vernissage på samma ställe på Harri Pälvirantas (i mitten av de tre) utställning ”Violence Works” …

Samtidigt på CFF ställer den finske konstnären Harri Pälviranta ut en helt annan sorts verk, ”Violence Works”, jättelika porträtt av unga förövare vid de tio värsta skolskjutningarna sedan massakerna i Columbine 1999. Varje porträtt är baserat på ett fotografi och uppbyggt av mer än tusen notiser och artiklar om olika våldsdåd. Harri Pälviranta har i tjugo års tid i sin konst sysslat med olika former av våld i samhället.

… med av tusentals små notiser om olika våldsdåd uppbyggda porträtt av  massmördarna …

… vid de värsta skolskjutningarna de senaste femton åren.

Det är en skakande upplevelse att betrakta Harri Pälvirantas verk och åter påminnas om de många meningslösa våldsdåd som skakat om och upprört en hel värld men också snabbt fallit i glömska. Harri Pälviranta låter oss förstå att vi aldrig får glömma och aldrig upphöra att på alla upptänkliga sätt förhindra att liknande våldsdåd upprepas i framtiden. Utställningen pågår till den 30 mars.

Fyraåringarna besvikna över stölden av Stenberts halsduk

 

Fyraåringarna på Mosebacke förskola är ledsna för att någon tagit …

Ebbe, Edith och de andra fyraåringarna på avdelningen Höken på Mosebacke förskola är jättebesvikna över att någon saboterat deras omsorg om ”Stenbert” som de kallar skulpturen Humor av KG Bejemark på Södermalmstorg, gatuarbetaren som tittar upp ur sitt hål och som är skulptörens hyllning till Hasse Alfredson.

… halsduken som de knutit runt halsen på ”Stenbert” …

Två gånger har fyraåringarna försett ”Stenbert” med en halsduk ”för att han inte ska frysa”. Båda gångerna har halsdukarna försvunnit.

… trots att de satt upp lappar på ”Stenbert” som förklarar avsikten …

… och vilka som står bakom omsorgen om ”Stenbert”.

”Vi har skrivit fyra lappar att ni aldrig, aldrig i ert liv får ta halsduken. Vi har inte sett vem som tog halsdukarna. När vi gav halsdukarna till Stenbert så försvann halsdukarna på samma dag. På lapparna stod det våra namn och att man inte fick ta Stenberts halsduk. Kanske Stenbert är ledsen nu och gråter. ”, citeras barnen i ett mejl från dagiset (med bilder) som jag inte kan motstå att citera och publicera.

Så nu får ”Stenbert” stå där med sitt brunnslock utan halsduk och frysa med bara lapparna kvar på sina armar.

Dessutom påpekar barnen att det är jättesmutsigt runt ”Stenbert” som de tagit till sina hjärtan.

Årsta holmar i X-ets anda

Vem döljer sig bakom signaturen HT, konstnären bakom denna tavla med motiv från Årsta Holmar?

När fotografen Claes Funck läste mina rader nyligen om den gamle trädgårdsmästaren Emil Johansson på Årsta Holmar och dennes dotterson Per-Olof Wikbergs skepsis till stadens planerade bro över till holmarna tog han (Claes Funck) fram kameran och fotograferade av en tavla med signaturen ”HT” som hänger på väggen i hans bostad.  Bilden mejlade han över till mig och undrade om jag kunde hjälpa honom att identifiera konstnären. Det kunde jag inte. Kan någon annan?

Det undrar tavlans ägare Claes Funck.

Den charmiga tavlan som är målad i ett naivistiskt manér föreställer Årsta Holmar sedd från Södermalmssidan, så vitt jag förstår. Förgrunden domineras av ett rött trähus, några vuxna, ett barn, ett bord, några stolar och något som ser ut som husvagnar Kan det vara här Katarina Taikon (Katitziböckernas författare) bodde med sin familj på 50-talet? Under den lysande solen i målningens överkant befinner sig Årsta Holmar och tuffar ett tåg fram över gamla Årstabron.

Claes Funck påpekar att Sven X-et Erixson ofta brukade måla en sol högst upp på sina dukar vilket (tillsammans med den X-et:ska stilen) skulle kunna tyda på att denna olja kanske målats i X-ets skola. Kanske det. Vem vet?

Varning av nöden på Söder

Onödig skylt på Söder …

… tänkte jag först …

Först såg jag några hemmagjorda skyltar på några stolpar på Söder och tänkte att de är ju överflödiga. Vi är ju inte i Paris utan i de svarta små plastpåsarnas och de ansvarsfulla hundägarnas stad, The Capital of Scandinavia. Så passerade jag strax därefter Wollmar Yxkullsgatan i kvarteret intill och upptäckte de omisskännliga spåren av fotavtryck på trottoaren från någon som trampat fel och förmodligen svurit av ve och förbannelse, kanske den som låtit sätta upp de uppenbarligen befogade skyltarna.

… innan jag snabbt tänkte om.

Slussen dokumenterad

 

Hans Wahlgrens (till höger) utställning …

… av bilder från Slussen …

I ett års tid har Hans Wahlgren med jämna mellanrum besökt Slussen och inväntat de avgörande ögonblicken med sin kamera. Han skildrar de förbiilande och de på platsen verksamma människorna i strängt komponerade bilder som visar vilken levande och arkitektoniskt sinnrik del av staden Slussen ännu är trots åratal av bristande underhåll.  Jag ser Hans Wahlgrens fotografier som en del i dokumentationen av Stockholms centralaste plats som nu tyvärr tycks vara under demolering trots en stark opinion mot de aktuella planerna att förvanska platsen. Hans Wahlgrens utställning visas på Gunnels krog på Lilla Nygatan13.

… hade vernissage …

… på Gunnels krog i Gamla stan på lördagen.

Trotskistiskt klotter bortbleknat på Söder Mälarstrand

När Anders Wepsäläinen en vårdag på 60-talet cyklade längs Söder Mälarstrand och upptäckte ett trotskistiskt ”klotter” på bergväggen stannade han till och tog ett fotografi som han skickade till mig häromdagen. Jag letade rätt på platsen och kunde som förväntat konstatera att det i dag spårlöst har försvunnit.  Jag skulle tro att ”klottret” som Anders fotograferade är från runt 1950 när Sveriges första trotskistiska parti (Revolutionära Socialistiska Partiet) bildades för att upphöra fyra år senare.  Jag vill ogärna undanhålla läsarna av dessa rader Anders mejl eftersom jag tycker att det förmedlar en så genuin doft av det gamla Söder som är lika försvunnen som det bortbleknade ”klottret”.

Söder Mälarstrand någon gång på 60-talet …  Foto: Anders Wepsäläinen

… och samma ställe i dag (med bortbleknat ”klotter”).

”Hej Lars.

Som barn bodde jag på Söder, på Folkungagatan. Då, i mitten av 40-talet var trafikmiljön sådan att man med morsans goda minne även som åtta- nioåring fritt kunde utforska sin stad per cykel. Stan var mera spännande då, med hamnverksamhet på stans alla kajer. Söder Mälarstrand var ju t.ex. den stora importhamnen för grus inifrån Mälaren och där fanns underbara berg av grus av olika grovlek att klättra i och åka kana utför. Det var förstås inte populärt bland gubbarna som jobbade där, så man fick passa sej.

Många år senare fick jag 1963 min första egna lägenhet på Långholmsgatan och innan tunnelbanans röda linje kom till var förstås Mälarstranden den naturliga cykelvägen ner på stan. Under en sån cykeltur upptäckte jag en dag bifogade ”klotter” från en gången tid. Texten är litet svårtydd, men jag tolkar den som:

 

ARBETARPARTIET

REVOLUTIONÄRA

SOCIALISTERNA

TROTSKISTERNA

 

Det är ju visserligen NoFo, (eller kanske snarare NoHo), men hela det proletära Söder var ju då långt ifrån den mondäna stadsdel den har ryckts upp till idag. På den tiden fanns det folk på de norra Malmarna som skröt med att aldrig ha satt sin fot söder om Slussen. Tycker i alla fall att det är en intressant liten historisk ”årsring”. Har inte kollat om den finns kvar, men med tanke på hur man frenetiskt jobbar på att ersätta, i stället för att lägga till årsringar, är det väl knappast troligt.

 

Goa hälsningar

Anders Wepsäläinen,

Hägersten.”