Den artificiella verkligheten i filmen Sommaren med Monika

61

”Nånstans på Södermalm”, men i själva verket en kuliss ute i Filmstaden, när Per Anders Fogelströms och Ingmars Bergmans film Sommaren med Monika spelades in 1953. Fotografiet är taget av Louis Huch på en plats mellan Regissörsvillan och Stora ateljén som numera förvandlats till Ingrid Bergmans väg i det som i dag är bostadskvarter … 

11

… och det och andra filmhistoriska fotografier ställs ut i Filmstadens Kulturs nya utställning ”Illusionernas stad” i Portvaktsstugan som ses i vänster nederkant på bilden …

31

… och utställningen som producerats av filmkritikern Jacob Lundström och författaren Mikaela Kindblom …

21

… visar många exempel på illusioner vid filminspelningar i Filmstaden förr i tiden. Här har en kopia av en gränd i Gamla stan  byggts upp för inspelningen av Greven från gränden 1949. På trappan i Bengt Järnmarks bild ses Nils Poppe och Annalisa Ericson och vid kameran regissören Lars-Eric Kjellgren och fotografen Martin Bodin …

41

… och här i Louis Huchs fotografi är det pansarkryssaren Gotland som till synes anlöper en icke namngiven exotisk hamn i Weyler Hildebrands Kadettkamrater 1939 …

51

… och här assisterar brandmän från Solna som regnmakare framför en kuliss i Filmstadens närhet någon gång runt 1940. Oklart för vilken film.

Nästan alla stadsscenerna som ska föreställa Södermalm i Per Anders Fogelströms och Ingmar Bergmans succéfilm ”Sommaren med Monika” från 1953 är inspelade i ”drömfabriken” Filmstaden i Råsunda. Det är kulisser och inte det riktiga Söder som filmpubliken ser när Harry (Lars Ekborg) och Monika (Harriet Andersson) går och gnetar på sina trista lagerjobb innan de flyr ut i skärgården för sin sommarromans.

Stiftelsen Filmstadens Kultur som vårdar minnet av en gången tids filmepok hade på onsdagen vernissage på sin lilla men intressanta utställning ”Illusionernas stad” med bilder från några av de många svenska filmer som spelats in i Filmstadens ateljéer under årens lopp med kulisser som bakgrund istället för ute i den ”riktiga” verkligheten.

Så byggde man exempelvis upp kopia av en gränd i Gamla stan när Nils Poppe-filmen Greven från gränden spelades in 1949.

Hade det inte varit enklare att åka in till Gamla stan och spela in filmen istället kan man fråga sig. Men det var krångligt med tung och klumpig utrustning på den tiden och det var svårare än i dag att spärra av inspelningsområdet. Så lyder ett par av förklaringarna, enligt utställningsproducenterna Jacob Lundström och Mikaela Kindblom.

Redan när den första svenska filmen spelades in i Filmstaden Victor Sjöströms Körkarlen 1921 uppfördes en hel kyrkogård som egentligen låg i Landskrona. Filmer inspelade med uppbyggda kulisser i Filmstaden är otaliga.

På 1960-talet kom en ny generation regissörer med andra ideal som med sin lätthanterligare teknik skydde de konstgjorda kulissbyggena och spelade in sina filmer i den ”riktiga” verkligheten, en var Bo Widerberg.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Återbesök på gerillafotografernas utställning vid Slussens byggplank

61

I dag sitter fotografen Per Nellevads fina ”gerillabild” på min vardagsrumsvägg (bredvid ett gammalt foto på min pappa när han spelar fiol runt 1920) …

51

… och i går satt den på byggplanket vid Slussen varifrån jag plockade ned den och tog med den hem …

61

… något som gerillafotograferna, som poserade för en gruppbild i går, tyckte var okej …

21

… och det var inte bara jag som plockat åt mig av bilderna, ...

31

… av det tre som var tagna på Slussen …

51

… återstod bara en när jag besökte utställningen ett dygn efter att den sattes upp.

Jag gjorde återbesök på gerillafotografernas pop-up-utställning på Slussenrivningens byggplank utanför tunnelbaneingången på söndagen ett dygn efter att de lämnat platsen.

Banderollen hade bitvis lossnat och fladdrade för vinden och en del fotografier var borta, bland andra de två färgbilderna på Slussen och Kolingsborg innan rivningarna. Men de flesta bilderna hängde kvar.

Själv tog jag loss några stycken och stoppade ned i min tygväska och när jag kom hem satte jag upp Per Nellevads fina porträtt av en ung tjej på min egen lilla fotovägg i vardagsrummet.

För det är ju så att det är bara att ta med sig bilder man gillar. Det har jag gerillafotografernas egna ord på.

Ska bli intressant att se hur lång tid det tar innan byggplanket är befriat från fotografierna och åter är lika grått och trist som det var innan gerillafotograferna slog till på lördagseftermiddagen.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Fotogerillan slog till på Slussen

31

Gerillafotograferna …

21

… slog till på Slussen …

41

… på lördagen …

51

… och fyllde byggplanket med fina bilder …

61

… och ställde upp sig för en gruppbild …

71

… innan de skingrades för att jaga nya motiv till nästa gerillautställning någonstans ute på stan.

Plötsligt på lördagen var byggplanket på Slussen utanför tunnelbaneentrén fullt med fotografier, en utomhusutställning à la Planket på somrarna i Vitabergsparken.

Fotogerillan hade slagit till igen. För några månader sedan slog de till på samma sätt på Stureplan, ett tiotal fotografer, de flesta från Enskede fotoklubb, och visade sina verk offentligt utan förvarning.

Fotograferna stod kvar några timmar på Ryssgården och betraktade åskådarna som betraktade bilderna varpå de lämnade platsen och fotografierna åt sitt öde.

Det är fritt fram att plocka ned de bilder man gillar och ta med sig hem och sätta upp på väggen om man vill fick jag förklarat innan gerillafotograferna försvann utom synhåll.

Trevlig gerilla! Slå gärna till snart igen!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Anders Petersens bilder på krogen

51

Anders Petersen hade vernissage …

71

… på sin sevärda sin fotoutställning …

91

… på krogen Sturehof …

101

… på söndagseftermiddagen…

81

…en utställning  som han själv betecknande som ”lite pyttipanna” …

61

… synnerligen vällagad i så fall skulle jag vilja tillägga.

Anders Petersen, en av Sveriges främsta fotografer, ställer ut ett drygt trettiotal svartvita bilder på krogen Sturehof vid Stureplan, bilder med hans typiskt intensiva närvarokänsla.

Det är inte något särskilt tema. Varje bild är sig själv nog. ”Lite pyttipanna”, säger Anders Petersen själv lite anspråkslöst vanvördigt. En fin pyttipanna skulle jag vilja säga.

Jag tänker att den intresserade allmänheten kanske kan smita in på den fina krogen utan att beställa något, bara för att titta bilderna. Annars går det ju alltid beställa en fika, en öl eller nåt annat överkomligt om det känns bekvämare. Det blir ju ändå en ganska låg ”entréavgift”.

Jag tänker vidare vad många starka fotoutställningar det visas i Stockholm numera på gallerier och institutioner och krogar (!). Vilken skillnad jämfört med när jag själv blev intresserad av fotografi i slutet av 1950-talet. Då fanns ingenstans att gå för att hämta inspiration utom till Sandbergs bokhandel och bläddra i de dyra fotoböckerna och kanske till några av de duktigare fotografernas skyltlådor ute på stan.

Sedan kom Fotografiska museet på Skeppsholmen i början på 1970-talet och samma årtionde Lars Halls Camera Obscura i Kåkbrinken, båda institutionerna nedlagda sedan många år.

Men så hände nåt. I detta sekel poppade det upp flera ställen som visar fotografi och Fotografiska öppnade 2010 med en succé som överraskade initiativtagarna själva. Nu finns flera etablerade fotogallerier som exempelvis Kontrast på Hornsgatan och Axel på Södermannagatan.

Och så Sturehof nu också alltså. Tiderna förändras.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Tre kvinnliga pionjärfotografer visas på en magnifik utställning

11

Det skulle kunnat vara jag (men är det inte) !!!  I en sådan här toppluva, röd med tofs, skärp i byxorna och stickad tröja tyckte jag att jag var tuff med en cigarrett (Robin Hood) i munnen, 13 år gammal, smygrökande med kompisen någon gång i mitten femtiotalet. Fotografen Ellen Dahlberg har fångat tidsstämningen perfekt.

101a

Ellen Dahlberg (bilden) är en av tre kvinnliga fotopionjärer som ställs ut på Marabouparkens konsthall i Sundbyberg.

21

Hon har fångat stämningen perfekt i det gryende folkhemmet på fyrtiotalet och femtiotalet …

31

… i bilder som publicerades i olika tidningar och med en problematik som är lika aktuell  idag som då …

91

… med inlevelse och osviklig formkänsla.

61

Alma Haag (som egentligen var anställd på DN:s klichéanstalt från 1907) kan nog med skäl betraktas som Sveriges första kvinnliga pressfotograf. Åtminstone en av bilderna på DN:s förstasida den 20 maj 1912 är tagen av henne …

STRINDBERG BEGRAVNING… nämligen den längst ned till vänster på sidan.

51

Alma Haag iklädd arbetsrock nedkletad med trycksvärta från hennes ordinarie arbete på DN:s klichéanstalt i Klara …

71

… varifrån hon då och då fick rycka in som pressfotograf (långt innan någon ordinarie var anställd) och som här fotografera den engelske kungen Edvard VII:s statsbesök i Stockholm …

81

… som tedde sig på detta sätt i tryck den 28 april 1908.

111

Här ett collage av porträtt på kända personer …

131

… av den tredje kvinnliga pressfotopionjären Ragnhild Haarstad som anställdes som första kvinna i yrket på Svenska Dagbladet 1960, här på språng på Stadion efter diskuskastarbjässen Ricky Bruch. Hon har lämnat DN:s Sören Johansson precis bakom sig.

121

Ragnhild Haarstad mötte mycket motstånd  i början av karriären. En som misstrodde henne, men ändrade uppfattning efter att sett hennes porträttbilder, var författaren Ivar Lo-Johansson vilket framgår av det brev han skickade till henne (klicka på bilden och läs!) efter att han sett hennes bilder.

151

Det är en magnifik utställning …

141

… som de båda curatorerna Bettina Pehrsson och Arianna Bommarco presenterar. Vernissagen är i dag lördag.

Svårt att kort sammanfatta en så magnifik utställning som den som har vernissage i dag lördag på Marabouparkens konsthall i Sundbyberg ”Upphovsmannen är en kvinna”. Den handlar om tre svenska kvinnliga pressfotografer som alla tre har gjort pionjärinsatser: Alma Haag (1882-1979), Ellen Dahlberg (f.1921) och Ragnhild Haarstad (f. 1935). Alla tre representeras med ett rikligt urval bilder förtjänstfullt nog också satta i sitt sammanhang.

Alma Haag anställdes på Dagens Nyheters klichéanstalt 1907 bland annat som reprofotograf långt innan tidningen anställde några egna pressfotografer på 1920-talet. Eftersom det inte existerade bildbyline på den tiden är det svårt att veta vem som tagit bilderna i gamla nummer av tidningen men en av utställningens båda curatorer Arianna Bommarco har genom sitt detektivarbete fått fram bland annat att Alma Haag tog bilder som publicerades i DN av bland annat den engelske kungen Edward VII:s statsbesök i Sverige 1908 och August Strindbergs ”jordafärd” 1912 men också många andra bilder.

”Ibland fick jag ge mig ut som reportagefotograf”, berättade hon lite blygsamt i en födelsedagsintervju på 75-årsdagen 1957. Man kan nog utan att ljuga utnämna Alma Haag till Sveriges första kvinnliga pressfotograf även om hon hela sin tid på DN var anställd på klichánstalten vars chef hon till sist blev. Hatten av!

Ellen Dahlberg är den frilansande reportagefotografen som började som elev hos Anna Riwkin-Brick men snart gjorde egna skarpsynta och stämningsfulla reportage i Sverige om det gryende Folkhemmet och också reste världen runt med sin kamera. Hon sålde bilder till alla möjliga tidningar och tidskrifter allt från Lantarbetaren till tidningen Se.

Ragnhild Haarstad blev efter ett par år som kopist anställd som fotograf på Svenska Dagbladet 1960 (ett par decennier innan DN anställde sin första kvinnliga pressfotograf). Det fanns länge ett motstånd mot kvinnliga pressfotografer (”de kunde ju inte gå in i herrarnas omklädningsrum efter matcherna och fotografera”). På utställningen finns många av Ragnhild Haarstads inkännande bilder och fina porträtt. Hon är den enda kvinnliga fotograf som fått utmärkelsen ”Årets fotograf” i Pressfotografernas klubbs årliga tävling. Det skedde 1971. Men hon hade sitt arbetspass den kvällen som högtidsmiddagen skulle avätas på Operakällaren och hon fick inte ledigt från jobbet och ingen av kollegorna var villiga att byta skift. Det speglar på något sätt den gamla fördomsfulla och njugga inställningen till kvinnliga pressfotografer som jag hoppas har försvunnit idag.

Utställningens båda curatorer Arianna Bommarco och Bettina Pehrsson har gjort ett kanonjobb. Utställningen måste ses av alla fotointresserade. Bege er till Sundbyberg och insup doften av 1900-tal speglat genom de tre kvinnliga pionjärfotografernas kameraobjektiv. Ni blir garanterat inte besvikna.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Utställning om det försvunna City- kvarteret där Jenny Lind föddes

21

Operasångerskan, den svenska näktergalen, Jenny Lind föddes 1820 …

51

… i ett gårdshus (det med fönster lite till höger om mitten på bilden) på Mäster Samuelsgatan …

41

… i kvarteret Putten (markerat med röda linjer) …

61

… kvarteret som revs helt och hållet 1953 och nu ägnas en intressant miniutställning på Stadsarkivet som invigdes på torsdagen.

11

Borta (men bevarad i Stadsmuseets magasin i Frihamnen) är också minnesskylten som samfundet S:t Erik satte upp 1910.

31

Stadsarkivets Mats Hayen (till vänster) framför den bevarade bruna kyrkporten till Engelska kapellet, Sveriges första frikyrka, som också låg i kvarteret, …

71

… Mats Hayen, som  berättade om de speciella omständigheterna kring Jenny Linds födelse som framgår av dessa anteckningar i den officiella födelseboken (läs mer härom i bloggtexten).

Operasångerskan Jenny Lind (1820-1887), den svenska näktergalen, förrförra seklets svenska världsstjärna, föddes 1820 utom äktenskapet (oä=oäkta, som det hette på den tiden) i ett gårdshus på Mäster Samuelsgatan i kvarteret Putten inte långt ifrån Hötorget. På gathuset satt en minnesskylt tills kvarteret revs 1953.

Kvarteret Putten är ett av de kvarter som helt utplånades i Cityrivningarna. I Stadsmuseets och Stadsarkivets gemensamma miniutställning ”Putten – kvarteret som försvann” som invigdes i det senares lokaler på Kungsklippan på torsdagen berättas bland annat om några som bott i kvarteret samtidigt gav Stadsarkivets Mats Hayen i sin introduktion ytterligare en liten pusselbit som komplettering till Jenny Linds biografi.

Han hade letat fram den officiella födelseboken i arkivet där det med bläck står präntat att föräldrarna till den nyfödda fickan (Jenny Lind) är okända och att modern är 27 år gammal. Femton år senare, när Jenny Lind blivit en känd sångerska, har föräldrarna dock kommit på andra tankar och i ett tillägg i födelseboken fått sina namn inskrivna som föräldrar till sin nu kända dotter. (Nu passade det).

I kvarteret bodde en tid också Ellen Fries (1855-1900), Sveriges första kvinnliga akademiker som när hon disputerade i historia 1883 under promotionsmiddagen fick höra professor Oscar Alin uttala förhoppningen att hon skulle bli ”Sveriges första – och sista – kvinnliga filosofie doktor”. Professorns förhoppning kom som bekant på skam.

I kvarteret Putten låg även Sveriges första frikyrka, det på 1840-talet omstridda Engelska kapellet (senare Betlehemskyrkan) på Grytgjutaregatan (Jakobsbergsgatans förlängning) där ett på den tiden uppmärksammat upplopp ägde rum den 20 mars 1842. På utställningen finns den gamla från rivningen räddade kyrkporten i original (!) utställd hämtad från Stadsmuseets förråd av gamla portar. Det var genom den som den arga folkmassan störtade in och med buller och tjut störde den misshagliga  frikyrkans gudstjänst. Också polisprotokollet från denna händelse finns utställt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stark närvarokänsla i Jens Olof Lastheins bilder från Kaukasien

21Jens Olof Lasthein skildrar vardagen i Kaukasien …

31

… i panoramabilder med stark närvarokänsla …

41

… i en ny utställning … 

71

… som hade vernissage …

61

 … på Galleri Kontrast på torsdagen.

81

Samtidigt släpptes boken Meanwhile Across the Mountain med ännu fler bilder än på utställningen.

51

Här står Jens Olof Lasthein i vernissagevimlet. Till höger Mia Klintewall, verksamhetsansvarig på Galleri Kontrast.

Fotografen Jens Olof Lasthein har med sin panoramakamera lyckats komma nära och otvunget skildra människorna och deras liv i Kaukasien, detta område söder och norr om Kaukasus på gränsen mellan Europa och Asien som efter Sovjetunionens fall i dag består av ett halvt oräkneligt antal självständiga stater, delrepubliker och autonoma områden, många i konflikt med varandra.

Under sju års tid har Jens Olof Lasthein vid ett antal tillfällen rest dit och stannat i flera veckor varje gång och med ett humanistiskt credo fotograferat vardagen i de många slitna miljöerna och på torsdagen var det utställningsvernissage och boksläpp ”Meanwhile Across the Mountain” (Bokförlaget Max Ström) på Galleri Konstrast där trängseln var stor bland de många besökarna.

Jens Olof Lasthein citerar i sin bok en man han mötte i Dagestans huvudstad Machatjkala som tryckte hans hand och sade ”Det var bättre förr på Sovjettiden”.

”Det mannen i Machatjkala saknar mest är en tid då alla var vänner, då ingen brydde sig om vilken nationalitet eller religion ens granne hade. En tid då man kunde resa kors och tvärs genom Sovjet utan dagens gränser och konfliktzoner. Det är för honom den största förlusten.”, skriver Jens Olof Lasthein och förtydligar:

”Det är inte Sovjetstatens kontroll och paranoia man vill ha tillbaka. Det finns så det räcker av den varan också i dagens Kaukasus”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stor, men kortvarig, fotoutställning på Centralen om Citybananbygget

81En jätteutställning med fotografier (plus bildspel och film) från åtta års bygge av Citybanan …

31a

… visas  t.o.m. söndag i stora hallen på Centralen.

101

Maria Bergman är en av utställningens curatorer. 

91Här bogseras genom Södertälje kanal  med minsta möjliga marginal en av de tre, hundra meter långa, stållådor, tillverkade i Tallinn, som nu är en del i sänktunneln under Söderström … 

51… och här, några år senare, pågår arbetet inne i sänktunneln …

61… och så här såg det länge ut vid Södra station …

71

… och här är de båda fotograferna Mikael Ullén och Hans Ekestang som tagit alla bilder. Bra jobbat!

Under åtta år har fotograferna Hans Ekestang och Mikael Ullén dokumenterat bygget av Citybanan, den sex kilometer långa pendeltågstunneln mellan Södra station och Tomteboda och den nya järnvägsbron mellan Älvsjö och Årsta.

I en stor och sevärd utställning på Centralen (i stora hallen) ställs nu cirka 130 av deras bilder ut, plus bildspel och film, en storsatsning av Trafikverket. Tyvärr pågår utställningen endast i en vecka, söndag den 22 januari är sista dagen.

-Ja tyvärr är det väldigt dyrt att hyra det här utställningsutrymmet, berättar Maria Bergman på Trafikverket som tillsammans med Pia Gillsäter curerat utställningen.

Men utställningen kommer också att visas i samband Stockholm Tunnel Run Citybanan den 25 mars, dit för övrigt i dagsläget runt 26 000 personer anmält sig. Det finns plats för fler. Den som vill springa springer och den som vill gå går. Maxantalet deltagare är 40 000.

Pendeltågen börjar köra på Citybanan om drygt ett halvår, den 9 juli, dagen efter invigningen som är öppen för allmänheten och sker vid Odenplan.

-Det är före tidsplan. Vi hade till december på oss om vi hade behövt. Och kostnaden, 16,8 miljarder kronor, har underskridit budgeten, berättar en nöjd Maria Bergman.

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En pytteliten julidag 1967 i Sverige visas nu på på Tekniska museet

11

En jättestor modelljärnväg byggd av trettioåtta entusiaster …

21

… visas just nu och några dagar framåt …

31

… för besökarna …

41

… på Tekniska museet.

51

Det är inte bara tåg …

71

… utan också hela scenerier föreställande vardagshändelser en julidag 1967 i Sverige.

Godståget tuffar sakta fram i skogslandskapet med timmerstockar lastade i vagnarna.

På en dammig landsväg ska en orange skåpbil från Televerket till att passera en cyklist.

Fiskarna har just fått napp och håvar glada upp fångsten.

Förälskat sitter paret på en parkbänk försjunkna i varandra.

Omedelbart behövande knackar en man på utomhusdassets dörr i skogsbrynet och undrar om det inte blir ledigt snart.

Rälsbussen har stannat på stationen och farmor har stigit av och hälsas välkommen av unga släktingar.

Det är en dag i juli för femtio år sedan. Allt i miniatyrstorlek. På Tekniska museet. Trettioåtta modellbyggare har satt i hop sina moduler till en magnifik miniatyrjärnväg motsvarande tjugo mil i verkligheten, allt i ”levande” miljö.

Modulerna är byggda var och en för sig av entusiaster från olika delar av landet och det är första gången som sommarlandskapet byggs ihop och visas upp som en enda stor modell några dagar på museet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Skärgårdsmålaren Axel Sjöberg på Sven-Harrys åttiofemårsdag

11Förre nationalmuseichefen Olle Granath visade Axel Sjöberg-utställningen på Sven-Harrys för den församlade pressen på museigrundarens 85-årsdag …

21

… här ”Vedhuggning/Timmerbyggare i Sandhamnsskogen, 1913″ …

31

… och här ”Radiolyssnarna, 1935″ …

41

… och här plöjning i skärgården, foto av Axel Sjöberg …

51

… och här målningen ”Jordbruk i havsbandet, 1900″.

61

Sammanfattningsvis en mycket sevärd utställning av Axel Sjöbergs verk.

Skärgårdsmålaren Axel Sjöberg (1866-1950) ställs ut på Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken. Att ställa ut Axel Sjöberg har varit ett bestämt önskemål från museigrundaren Sven-Harry Karlsson själv, berättade intendenten Elisabeth Welander-Berggren vid pressvisningen.

”Det har han önskat sig som årspresent till 85-årsdagen” (som för övrigt inföll samma dag som pressvisningen den 8 november).

”Sven-Harry Karlsson är själv en hängiven seglare och skärgårdsvän”, berättade utställningens curator, förre nationalmuseichefen Olle Granath, som guidade den församlade pressen.

Axel Sjöbergs främsta motiv är människornas dagliga liv med jordbruk, fiske och jakt i skärgården, Långviksskär och Sandhamn, varifrån han verkade och målade, hästtransport i eka, utsättningar av vettar vid fågeljakt, notdragning, plöjning av de små åkertegarna i skrevorna, abborrensning i hamnen och allt det övriga.

Målningarna utstrålar en direkthet och friskhet som åtminstone får mig att omedelbart tänka på Sven X-et Erixsons och Olle Olssons verk, kongenialt, mustigt och lättillgängligt.

Förutom skärgårdsmålningarna visas på utställningen även målningar från Norrland. Här handlar det mer om landskap. Och förutom de stora målningarna visas också ett urval av de tusentals skisser och akvareller och också fotografier som Axel Sjöberg skapade under sin långa karriär. Kort sagt, mycket sevärt.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0