Elin Wägner på Sankt Eriksplan

På torsdagen avtäcktes statyn av Elin Wägner på Sankt Eriksplan …

Annons:

Nu står hon där, i talarpose, på Sankt Eriksplan, Elin Wägner (1882-1949), författaren, feministen, fredsaktivisten, rösträttskämpen. Statyn invigdes och avtäcktes på torsdagen sjuttio år efter att Elin Wägner som andra kvinna (Selma Lagerlöf var den första) invaldes i Svenska Akademien 1944.

… av kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och Stockholm Konsts Mårten Castenfors.

Marianne Enge Swartz som var med och startade Elin Wägner-sällskapet 1990 lade en ros på sockeln när statyn var avtäckt och tackade i sitt tal särskilt sin man som tyckte att hennes idé om en staty av Elin Wägner i Stockholm var orealistisk när hon framförde den för tre år sedan vilket sporrade henne att anstränga sig till det yttersta för att motbevisa honom, med lyckat resultat. Hon uppmanade också i sitt tal Bonniers att ge ut Elin Wägners böcker på nytt.

Initiativtagaren till statyn Marianne Enge Swartz lade en röd ros på sockeln och berättade om bakgrunden till statyns förverkligande.

Det var Ulf Linde som föreslog att den två decimeter höga Elin Wägner-skulpturen på Bonniers Manilla av Siri Derkert skulle användas som förlaga och förstoras av skulptören Rune Rydelius, vilket alltså nu skett. Resultatet är minst sagt lyckat. Även placeringen i hörnet Torsgatan/Sankt Eriksplan mittemot Vasaparken är välfunnen.

Erfarenheten som jag delar med Per Anders Fogelström

Jag hörde en fågel i ett träd …

När jag för en tid sedan tittade in på Vasa Reals skolgård och hörde en fågel sjunga i trädet erinrade jag mig den nya musikmagistern vi fick i klassen när vi kom upp i tredje årskursen 1954 (tror ja det var). Han inledde första lektionen med att tvinga fram eleverna en efter en till katedern för att vända mot klassen sjunga solo. När det blev min tur han jag knappt börja innan jag fick sluta. Jag hann bara med ”Röda stugor tåga vi” . När jag skulle sjunga ”förbi” avbröt han mig med ett ”det räcker”. Så gick det till när jag blev befriad från sångundervisningen för resten av skoltiden.

… på Vasa reals numera trista …

… och tämligen igenbyggda skolgård …

Jag trodde länge att jag var ganska ensam om den erfarenheten, ja förutom då mina två olyckskamrater som delade samma öde och fick studera teoretisk musik istället för att delta i sångundervisningen. Men så läste jag häromdagen författaren Per Anders Fogelströms självbiografiska Hem till sist. I den skriver han på sidan 166: ”Sedan klassen fått en utbildad sång- och musiklärare blev han (PAF) efter att ha sjungit halva versen av ”Fjäril vingad syns på Haga” också för all framtid befriad från sång- och musikundervisning”. Det var i början av 1930-talet på Whitlockska samskolan.

… och erinrade mig plötsligt (inte fotbollsfighterna på skolgården) utan istället en avgörande musiklektion för sextio år sedan.

Kanske är vi många som befriats från sångundervisningen och för all framtid förstått att vi inte kan ta en ren ton.

Mitt bidrag (från Vasaparken) till insamlingen av parkminnen

Insamling av parkminnen pågår på Norrmalm.

Vasaparken var som ett andra hem i min barndom. Jag var där även under skoltid ibland när jag tillsammans med några likasinnade klasskamrater skolkade från lektionerna i Vasa Real. Det var ett tryggt ställe att tjuvröka på. Särskilt uppe på de undanskymda terrasserna på höjden närmast Torsgatan. Dit kom inga vuxna som hade synpunkter på att tolvåringar stod och drog halsbloss på en varmrökt cigarrett av det billiga märket Robin Hood som de lät cirkulera mellan sig i takt med att cigarrettglöden blev allt avlångare.

Mitt starkaste parkminne är från Vasaparken.

Men det kanske inte är mitt starkaste minne från 1950-talet i Vasaparken.  Det är vinterminnena om än vaga och oprecisa som är de starkaste. Jag minns kölden på isbanan. Halvrören som skruvades på pjäxorna men hela tiden lossnade därute på isbanan och hur fingrarna blev allt stelfrusnare så att det till sist var omöjligt att skruva på halvrören på pjäxorna igen.

Den här bilden från 1933 hittade jag på Stockholmskällan. Men det såg likadant ut tjugo år senare när jag stapplade omkring på halvrören på Vasaparkens isbana.

Då gick jag till korvgubben och hans ångande korvlåda som han hade på den trehjuliga cykelns pakethållare och värmde mig nödtorftigt. För i det intilliggande omklädningshuset var det lika kallt som ute. Och hade jag lyckats stjäla en tioöring ur styvmors kappficka där den hängde därhemma i hallen i lägenheten fem trappor upp på Sankt Eriksgatan 67 så kunde jag köpa ett ljuvligt gott korvbröd med senap på. Inte mycket till minne, men ändå nog det starkaste.

Det är nämligen det starkaste parkminnet det handlar om som Norrmalms stadsdelsförvaltning är ute efter i samband med att de arbetar fram en ny parkplan. Parkminnen samlas in på webben men också på plats i Vasaparken onsdagen 20 augusti kl 15-18 då man även informerar om arbetet med den nya parkplanen. Parkminnen behöver inte vara från just Vasaparken, även minnen från övriga parker på Norrmalm är välkomna.

Vanadisbadet återuppståndet

Vanadisbadet den 9 juli 1944 (Foto: Yngve Karlsson, SvD, Stockholmskällan)

… och i dag, 70 år senare, nyinvigt den 15 juni 2014.

Det var lite déjà vu-känsla när Vanadisbadet återinvigdes på söndagen. Massor av folk som badade i de tre bassängerna och solade på soldäcket precis som i min barndom på femtiotalet.

Svenska mästarna i konstsim Elin Grahn och Lovisa Börthas (närmast) höll i bandet som invigningsklipptes av borgarråden Regina Kevius och Madeleine Sjöstedt.

De båda konstsimmerskorna gav också en avancerad uppvisning i sin specialgren.

I sju år hade badet varit stängt när det på söndagen invigdes med tal av borgarråden Madeleine Sjöstedt (fp) och Regina Kevius (m) och med konstsim och gratisbad. Madeleine Sjöstedt berättade att planerna ett tag var att bygga idrottshall och inomhusbad men att det nu blev ett slags återställande av den gamla ordningen i stället. Inget fel i det kan jag tycka.

Unga …

… och gamla trivdes …

Vanadisbadet som ritades av Paul Hedqvist öppnade 1938.  Fram till i mitten av åttiotalet drevs det i kommunal regi för att under nittiotalet förvandlas till Vilda Vanadis, ett äventyrsbad (som inte var så lönsamt) med långa rutschkanor i privat regi samtidigt som anläggningen förvandlades till hotell.

… i Vanadisbadets …

… nygamla bassänger.

Nu drivs hela verksamheten av företaget Vanadis Hotell & Bad. Det kostar 90 kronor för vuxna och 70 kronor för barn mellan 3-16 år att nyttja badet. Jag kan tycka att det blir lite dyrt för en flerbarnsfamilj att gå dit och bada och sola. Men det är förstås upp till var och en att själv bedöma.

Hagastaden ett tveydigt begrepp

I ett tält vid Torsplan …

… informerade Stockholms stad om planerna för den framtida Hagastaden.

Av gamla Norra station återstår nu endast en tegelhög. Här ska Hagastaden ta form. Men Hagastaden är ett lite lurigt begrepp. På en skylt står det att Hagstaden år 2025 ska innehålla 3 000 bostäder och 14 000 arbetsplatser ”i Stockholm”, på en annan att den ska bestå av 5 000 bostäder och 36 000 arbetsplatser ”på väg mot ett Stockholm i världsklass”.

Madelein Keskitalo från exploateringskontoret var en tjänstemännen som svarade på frågor.

Hur går det ihop frågade jag Madelein Keskitalo på exploateringskontoret som var en av stadens tjänstemän som svarade på frågor vid ett välbesökt öppet hus om Hagastaden som ordnades på lördagen.

Hon berättade att Hagastaden antingen kan stå för enbart Stockholms del av den nya bebyggelsen. Då gäller den lägre siffran. Men man kan också med Hagastaden mena Stockholms och Solnas sammanlagda exploatering. Då gäller de högre siffrorna.

Norra station ligger renrakad förutom en tegelhög …

… och av de gamla Klockhuset återstår inte många tegelstenar på platsen. Men ett lager finns i stadens ägo för att bygga upp själva Klocktornet igen.

Jag frågade också hur det kommer att bli med det omdiskuterade Klockhuset som revs under protester för en tid sedan. Hon tror att det kommer att byggas upp om runt fem år. Tegel finns i stadens ägo. Hon tror att det ligger lagrat i Upplands Väsby någonstans.

Vem var Agnes Arvidson, som är en av de kvinnor som kommer att ge namn åt gatorna i den framtida Hagastaden?

Jag undrade också om hon visste vem Agnes Arvidson var. Det visste hon inte (inte jag heller). Agnes Arvidson är en av de framstående kvinnor som ska hedras med att ge namn åt gatorna i Stockholms del av Hagstaden). Men nu vet jag. Agnes Arvidson var den första kvinnan i Sverige som tog apotekarexamen (1903) tillika den första kvinnliga apoteksinnehavaren i landet.

Om en månad öppnas nya entrébyggnaden vid Odenplan

Odenplans nya entrébyggnad …

… tas delvis i bruk av tunnelbaneresenärerna …

 Odenplan antar mer och mer sin nya skepnad. Den nya entrébyggnaden med sitt trappliknande tak är snart klar och tas delvis i bruk om en månad. Då öppnas tre av fem entréer för tunnelbaneresenärerna. De resterande två (de mot torget) blir klara runt första september. Och om tre år blir det entré också för pendeltågsresenärerna när nya Citybanan invigs 2017.

… om en månad.

Och så här ska entrébyggnaden se ut när den är klar.

Loppisen på Karlbergsvägen bjuder på mer än bara fynd

Är det med tungt …

… eller lätt hjärta …

… som människor säljer iväg sina grejer på loppisen?

Om mina döttrar fortfarande hade varit små skulle jag ha jag fyndat några fina små blommiga bomullsklänningar till dem för tjugo kronor styck på den kilometerlånga loppisen på Karlbergsvägen på söndagen. Men de är vuxna nu så jag avstod. Jag älskar loppisar med den saliga blandningen av allt man inte behöver och som man avstår från att köpa som skor, kläder, små porslinshundar, jättepussel, bordslampor, dvd-skivor, pocketböcker med mera som man inte vill ha.

Jag försöker …

… räkna ut vilket.

Men visst var de gamla bandyrören från femtiotalet med skridskoskydden av trä fina och stenkakan med Chaplins Rampljus på Husbondens röst och Azymol Stimulus-flaskan (för håret) ”Med fett”. Men loppisarnas själva charm består för mig inte av att fynda utan av att trängas tillsammans med andra och att beskåda detta överflöd av begagnade prylar som människor med lätt eller tungt hjärta bestämt sig för att skiljas från, i tanken försöker jag tyst fundera ut vilketdera.

Men många gör fynd …

… av olika slag.

Järnvägsepoken utplånad på Norra stationsområdet

Bara en tegelhög …

På lördagen revs beklagligtvis också det kvarvarande expeditionshuset på Norra stationsområdet. Nu återstår bara en tegelhög av den gamla järnvägsepoken. Visserligen ska klocktornet från den andra expeditionsbyggnaden, som revs tidigare i år, byggas upp igen, men endast som dekoration. Och det är trots allt inte riktigt samma sak.

… återstår nu …

… av järnvägsepoken på Norra station.

 

Rivningen av Norra stations sista byggnad inleddes på fredagen

I dag …

… i förrgår …

Rivningen av den sista återstående byggnaden, expeditionshuset för inkommande gods på Norra stationsområdet, det redan rivna klockhusets tvillingbyggnad, inleddes på fredagen. Fönstren och fönsterfodren avlägsnades. Som ett spökhus står det fortfarande kvar en kort tid till. Hur kort är oklart. Rivningsarbetarna ville inte berätta.

Det är för trist att inte en enda originalbyggnad blir kvar från den mer än hundraåriga järnvägsepoken i det som i framtiden ska heta Hagastaden och innehålla bostäder i höga hus för 10 000 människor. De kommer att bo i en historielös miljö.

… i dag.

Kamp in i det sista mot rivningen av klockhusets tvillingbyggnad på Norra stationsområdet

Kampen mot den planerade rivningen …

… av den återstående expeditionsbyggnaden (sedan klockhuset sprängts i luften) på Norra station …

… fortsätter in i det sista.

Motståndarna till den planerade rivningen av den kvarstående expeditionsbyggnaden på Norra stationsområdet kämpar emot in i det sista. På onsdagen sattes en banderoll med ett entydigt budskap upp på tegelfasaden till klockhusets tvillingbyggnad, klockhuset som sprängdes i luften trots att politikerna tidigare bestämt att själva klocktornet skulle bevaras. Nu ska ju klocktornet byggas upp igen som ett resultat av proteststormen både från allmänheten och internt i den styrande stadshusalliansen.

Varför inte stoppa den planerade rivningen och i stället behålla expeditionsbyggnaden för inkommande gods (klockhuset var expeditionsbyggnad för utgående gods) från 1924 ritad av SJ:s chefsarkitekt Folke Zettervall som en märkesbyggnad från den svunna järnvägsepoken och bygga upp klocktornet intill denna som ett trivsamt tillskott för de kommande invånarna i den nya Hagastaden (som Norra station är omdöpt till). Inte ens det gamla namnet får vara kvar (i motsats till vad som är fallet på Söder) för att påminna om den gångna historien.