Bänkad tre kvällar i rad

 

Annons:

Kenneth Söderman spelar den hemlöse alkoholisten …

Kenneth Söderman gestaltar på scenen alkisen vars liv inte sträcker sig långt bort från bänken i parken. Alkisen som inte platsar i den vanliga gemenskapen, är petad ur laget, bänkad i Hasse Widmarks teaterpjäs Bänkad, en timmes monolog i furiöst tempo, i dialog endast med Anders Barnös kongeniala saxofon.

… i dialog med Anders Barnös saxofon …

Det är en pjäs om utanförskap. Så sorgligt aktuell i dessa dagar. Kenneth Söderman rör sig på scenen, tänker och talar som en alkoholskadad hemlös, som i sina upprymda ögonblick i inbillningen är den fotbollsstjärna, han kanske en gång skulle kunna ha blivit, som likt en Nacka Skoglund skruvar hörnan direkt i mål och försätter ståplatspubliken i extas.

… i Hasse Widmarks pjäs Bänkad …

Gränsen mellan fantasi och verklighet är utsuddad. Han talar och tröstar sina döda kamrater som vore de fysiskt närvarande och han talar till sin älskade kvinna som existerade hon fortfarande i verkligheten. Men han talar också rätt ut i luften, till publiken, till alla okända med en vädjan om gemenskap. Det är svårt att värja sig och vända bort blicken.

… som spelas tre kvällar i rad den här veckan på TeaterStudio Lederman.

Jag såg pjäsen i den gamla kolkällaren, TeaterStudio Lederman på Gästrikegatan 13, i våras och var med på repetitionen i samma lokal häromdagen. Nu spelas Bänkad igen, tre kvällar i rad, på samma ställe, den 19, 20, 21 februari. Förhärdad den som inte blir berörd.

Läs också: Bänkad på Gästrikegatan

Klockhuset sprängt i luften

Nu är hela Klockhuset på Norra station rivet.

För sex dagar sedan bloggade jag om Klockhuset vid Norra station som stod inför rivning fast det skulle kunnat bli ett fint inslag i framtiden i den hårdexploaterade Hagastaden som ska byggas på området.

Det sprängdes i luften i förrgår.

Inte anade jag då att hela huset skulle rivas genom att sprängas i luften bara fyra dagar senare (på Alla hjärtans dag).

Inte ens klocktornet skonades trots tidigare tidigare uttalanden från ansvariga.

Inte ens själv klocktornet fick vara kvar trots att dåvarande moderata stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal i kommunstyrelsen för nästan exakt fyra år ordagrant sade: ”Det gamla stationshuset, ”Klockhuset”, ryms inte inom stadsdelens nya plan. Själva klocktornet kan dock sparas och bör bevaras på lämplig plats inom planområdet”.

Så här såg det vackra huset ut innan det revs.

Ett år senare hade man bestämt att själva klocktornet skulle ”integreras i den nya östra paviljongen på Norra Stationsgatan” som det stod i ett tjänsteutlåtande från 2011. Men därav blev intet. Det blev en tegelhög av allt istället när staden lät spränga det gamla stationshuset. Varför, undrar jag.

Se filmklippet som togs när klocktornet föll

Den hemliga graffitiväggen i nolltoleransens Stockholm

Ett konstfullt graffitiverk …

… på en hemlig graffitivägg i Stockholm …

Den abonnerade ”Bussen till det nya Sverige” gjorde ett stopp vid en plats i Stockholm utanför tullarna där deltagarna i turen fick stiga ur och betrakta en sextio meter lång graffitimålning på en av graffitimålarna själva i hemlighet tillverkad vägg. Vackra graffitimålningar, som väl pryder sin plats, men olagliga, eftersom den omdiskuterade s.k. nolltoleransen mot graffiti råder i alliansens Stockholm (men inte i Botkyrka där det finns lagliga graffitivägar att måla på).

… uppskattades av deltagarna i rundturen ”Bussen till det nya Sverige” som lät sig gruppfotograferas framför konstverket.

Passagerarna i ”Bussen till det nya Sverige”, som alla tycktes uppskatta det mäktiga graffitiverket, lät sig också gruppfotograferas framför detsamma. Bussturen på fredagen ingick som en del i Arkitektur- och designcentrums utställning ”Vems är staden? – Möten med Stockholm och Nairobi” som pågått i ett par månader med många olika inslag (bland annat en kollektiv muralmålning inne på museet). I helgen är det finissage.

I Husby berättade Saadia Hussain om …

… Sveriges största muralmålning som Husbyborna själva varit med och gjort under hennes ledning.

På fredagens busstur gjordes stopp också i Husby där Saadia Hussain från den ideella organisationen Förorten i Centrum visade och berättade om den väldiga muralmålning (Sverige största) som invånarna själva varit med målat. Hon berättade om filosofin bakom det kollektiva muralmålandet som går ut på att kollektivt skapande i det offentliga rummet kan förändra inte bara platser utan också attityder och skapa delaktighet och stolthet hos utövarna.

På Odenplan berättade bildläraren i Vasa Real Marie Rosén Wiberg om muralmålningen som hennes elever och elever från Rinkebyskolan skapat.

På Odenplan berättade bildläraren Marie Rosén Wiberg i Vasa Real om arbetet bakom muralmålningen på planket runt gropen som ska bli pendeltågsstation. Hennes elever har där samarbetat med elever från Rinkebyskolan. Kanske imponerades hon mer av Rinkebyelevernas än av sina egna elevers entusiasm i projektet.

Stockholm läser ”Barnens ö”

Lena Andersson, författare till 2013 års roman i det årslånga evenemanget ”Stockholm läser” …

Det var lite som på filmgalan på Stadsbiblioteket på måndagskvällen. Lena Andersson, författare till romanen ”Var det bra så?”, 2013 års bok i det av Författarcentrum och Stadsbiblioteket arrangerade årslånga evenemanget ”Stockholm läser”, sprättade kuvertet och meddelade att 2014 års bok i ”Stockholm läser” är ”Barnens ö av P C Jersild”. Varpå författaren P C Jersild själv i egen hög person stegade fram ur kulisserna hälsad av publikens applåder för att ta emot en blomsterkvast och berätta om bakgrunden till sin roman från 1976.

… meddelade på Stadsbiblioteket på måndagskvällen att 2014 års roman i ”Stockholm läser” blir ”Barnens ö” av P C Jersild.

”Barnens Ö” har lämpligt nog precis utkommit som nytryckt pocket både i original och i en lättläst variant.  Nu väntar läsecirklar på biblioteken för intresserade, stadsvandringar i romanens fotspår och en mängd evenemang, närmast ett författarsamtal med P C Jersild på Kulturhuset redan ikväll (torsdag 28 januari).

Snabbt bildades kö för att köpa den nya pocketupplagan av ”Barnens ö” …

Det ska bli spännande att läsa om ”Barnens Ö” som jag inte minns så mycket mer av än att den egentligen inte handlar om kolloparadiset Barnens Ö. Mer då om Stockholm och Sollentuna där den 11-årige huvudpersonen Reine Larsson driver omkring en sommar medan hans ensamstående mamma tror att han är på Barnens Ö. Själv befinner hon sig i Uddevalla och extrajobbar. Dit anländer Reines vykort med påhittade händelser från kollon som han skickat från stan. Tydligen kollade hon inte poststämplarna på vykorten från sonen så noga.

… och för att få den signerad med en personlig dedikation av författaren själv.

Sjuka almar i Vasaparken

Den sjuka almen i Vasaparken …

… vid Odengatan …

… som måste fällas för att hindra att svampsjukdomen sprids …

Almsjukan har drabbat ett par almar i Vasaparken upptäcker jag vid söndagspromenaden i min gamla barndomspark. Den ena står intill minigolfbanan snett emot Ritorno och är det mäktigaste trädet i raden längs Odengatan. Det andra står närmare Torsgatan inte långt från Gottfrid Larssons staty Arbetaren.

… och den sjuka almen närmare Sankt Eriksplan …

… som måste sågas ned av samma anledning.

Nu är det viktigt att träden fälls före april har jag förstått, innan de nykläckta flygande skalbaggarna, almsplintborrarna, kommer på besök och börjar gnaga i barken för kanske sprida den dödliga svampsjukdomen vidare och smitta ner andra almar i närheten.  Trist men nödvändigt.

Tors torn äntligen borta

Stockholmsmodellen i Kulturhuset har uppdaterats …

… och de två ”märkesbyggnaderna” Helix och Innovationen …

… vid Tors plan har äntligen ersatt …

… de s.k. Tors torn som sedan länge försvunnit ur planeringen.

Äntligen har Tors torn försvunnit ur sinnevärlden. Länge efter att de försvunnit ur stadens planering fanns de kvar i den stora Stockholmsmodellen i Kulturhuset. Men nu är modellen uppdaterad och de två så kallade märkesbyggnader som ska byggas i stället vid Tors plan (döpta till Helix och Innovationen) har ersatt de två kritiserade Tors torn som nu försvinner in i glömskan.

Men Musikhögskolans rivna runda tegelbyggnad, den s.k. g-klaven, har inte försvunnit från modellen trots att den försvunnit ur verkligheten.

Helt uppdaterad är dock inte den fascinerande jättemodellen av Stockholms innerstad som från början endast skulle ställas ut provisoriskt men nu verkar ha fått en permanent (och mycket uppskattad) plats i Kulturhuset. Så finns fortfarande Musikhögskolans runda tegelbyggnad (g-klaven) vid Valhallavägen fortfarande kvar intakt i modellen trots att den sedan länge rivits och förvandlats till grus och det så kallade första spadtaget för nya Musikhögskolan redan tagits.

Öppna Observatoriemuseet igen!

Observatoriemuseet stängde på söndagen. Det är oklart om och när det kommer att öppna igen.

Ett femtiotal personer gick med på den sista visningen av museet före stängningen.  Den leddes av astronomen Tina Ström (mitt i bilden, vid dörrkarmen).

Observatoriemuseet är stängt. Personalen är avskedad. Kommer det att öppna igen? Ingen tycks veta. Jag frågade astronomen Tina Ström som ledde den sista visningen på söndagen inför stängningen. Hon visste ingenting om framtiden. Bara att museet från och med nu är stängt för allmänheten.

Observatoriet byggdes 1753, men kupolen (bilden) tillkom först på 1870-talet.

Kungliga Vetenskapsakademien byggde Observatoriet 1753, Stockholms första vetenskapliga institution, numera byggnadsminne, sålde det till Stockholms stad 1931 när observatoriet flyttade till Saltsjöbaden, fick köpa tillbaka det av Stockholms stad 1999 för endast 1,6 miljoner kronor (mindre än vad en enrummare i grannskapet kostar i dag) mot löfte att fortsatt bedriva museiverksamheten som startat 1991.

Den gamla sovalkoven i Pehr Wargentins arbetsrum har fungerat som utställningsutrymme avskärmat med en glasskiva som reflekterar besökaren.

När Vetenskapsakademiens planer på att stänga museet blev kända startade en namninsamling för fortsatt drift av museet. Kritiken mot nedläggningsplanerna har också varit hård i den offentliga debatten. Det är Vetenskapsakademien styrelse som bestämt att museet ska stänga eftersom man inte anser sig ha råd att driva verksamheten.

Modell av observatoriesalen där en stor del av observationerna skedde under 1700-talet och en stor del av 1800-talet (innan kupolen byggdes).

Men Vetenskapsakademiens högsta organ, dess samlade ledamöter (in pleno), upphävde för två veckor sedan beslutet. Vad det betyder för museets framtid förefaller dock oklart. På Vetenskapsakademiens hemsida står att museet kommer att vara stängt 2014. Kommer det någonsin att öppna igen. Det är frågan.

Observatoriesalen i dag (modellen kan skymtas mitt i bilden).

Men självklart måste denna klenod åter öppnas för allmänheten. Någonting annat vore en kulturskandal.

Vykort från Vasaparken

Småttingarna trattar på ändan nu som då i Vasaparken.

Småttingarna trattar på ändan när det tar sina första stapplande skär på julklappsskridskorna i myllret på Vasaparkens konstfrusna isbana. Så är det nu, denna gröna jul, så var det då, på naturisens tid för drygt sextio år sedan. Jag minns snedskären när halvrören lossnade från pjäxorna och isen var blöt och byxbaken stelnade i kylan.

Inne i omklädningspaviljongen fanns ingen värme men hos korvgubben med den varma ångande lådan kunde man snabbtina fingrarna och köpa bröd och senap för fem öre styck.

Isbanan var större då. Inte många vuxna beskyddare gled omkring på isen. Hjälm hade ingen. Puck och klubba var förbjudet. Annars är det mesta sig likt. Bortsett från grönskan som denna vinter omger den perfekta isen.

Hunden är människans bästa vän åtminstone nästan

Jag kom plötsligt att tänka på Trixi.

När jag fick syn på mannen med sin fyrfotade kompis på axeln i hörnet av Drottninggatan och Fredsgatan kom talesättet ”hunden är människans bästa vän” oförmedlat för mig. Men är det verkligen sant?

Jag tänkte på Trixi, den nervösa foxterriern, som jag varje dag gick ut och rastade på Sankt Eriksgatan när jag bodde hos min styvmamma innan jag blev tonåring.

Trixi drog och slet i kopplet och ville aldrig gå åt samma håll som jag och så en dag slet hon sig loss och rusade rätt ut i trafiken, rakt över gatan till Konditori Brogyllen (i dag Mosaik) och jag efter och bilarna tutade och en rådig vuxen hade uppfattat situationen och lyckats hejda Trixi och vi båda förenades, jag med bultande hjärta, Trixi med viftande svans.

På dagarna var Trixi inlåst i köket, en belägenhet hon inte direkt fann sig i att döma av klösmärkena, långa djupa, lodräta ränder i köksdörren som blottade träet under den vita målningen, orsakade av åratals fåfänga försöka att komma ut när hon var ensam i lägenheten halva dagarna.

Hon var jobbig Trixi, tyckte jag nog ofta, men när hon kom och slickade mig i ansiktet på morgnarna där jag låg och sov i köksalkoven tyckte jag kanske att hon var min bästa vän, åtminstone nästan.

”Cyclists Stay back!”

Gula anslag på Londons dubbeldäckare …

När jag idag fick syn på Londonbussarnas gula anslag därbak med uppmaningen till cyklisterna att hålla avståndet eller hur man ska översätta skrivningen ”Cyclists Stay back” kom jag att tänka på mina nio stygn i knät (knappt synliga ärr idag) som jag fick för sextio år sedan på Sabbatsbergs sjukhus.

… med uppmaningen ”Cyclists Stay back” …

12 år gammal cyklade jag dyster till sinnes som vanligt Odengatan fram en morgon mot Vasa real där jag var en ointresserad elev. Plötsligt hade jag en buss på höger sida (det var på vänstertrafikens tid). Busschauffören svängde in sin buss snävt mot hållplatsen mellan Gästrikegatan och Sigtunagatan uppenbarligen utan att ha lagt märke till mig på min röda Crescent på insidan.

… påminner mig om min cykelolycka med en buss på Odengatan för 60 år sedan.

Jag försökte stanna och ta mig upp på trottoaren. Men det var omöjligt eftersom bussen trängde mig mot trottoarkanten så att hjulen låstes fast och jag knuffades av vid kollisionen. Efter en luftfärd hamnade jag på trottoaren med trasiga byxor ett blödande knä. Folk kom framspringande. En kvinna uppmanade mig att inte titta på knät vilket jag gjorde ändå och fick syn på en del av mitt under köttsåret blottade skelett. Jag minns att jag tyckte det var en fascinerande syn. Märkligt minne.