Delar av Södra slaktarhuset och Kvarnhusgränden har grävts fram

11

Delar av 1700-talsgrunden till Södra slaktarhuset …

22a

… har grävts fram …

41

… alldeles söder om platsen där Karl den XIV Johans staty stod innan den flyttades till Slottsbacken.

31

Även den intilliggande kullerstensgatan från 1700-talet, Kvarnhusgränden, har kommit i dagen …

51

… liksom många småfynd, som den här lerskärvan med det konstfulla motivet, en jägare (?) och en elefant, …

1a

… och det här lerpiphuvudet med riksvapnet på …

71

… som Kenneth Svensson från Arkeologikonsult visar när vi står i den gamla strömfåran (som gav vattenkraft åt kvarnar, sliperier och andra verksamheter en gång i tiden). 

2a

Överst i bild syns en fasadritning av Södra slaktarhuset år 1778 och underst den mur som arkeologerna grävt  fram. Den utgör husets södra gavel. Bilden är från Slussenportalen på Arkeologikonsults hemsida.

Delar av Södra slaktarhusets stengrund har kommit i dagen vid de arkeologiska utgrävningarna på Slussen. Slaktarhuset byggdes någon gång på 1600-talet alldeles intill den plats där statyn av Karl XIV Johan stod innan den flyttades till Slottsbacken.

Slaktarhuset byggdes om flera gånger under åren på grund av bränder och ruttnande pålar innan det slutligen revs på 1840-talet för bygget av Nils Ericsons sluss (föregångaren till dagens sluss som just är under rivning).

De delar av grunden som nu grävts fram är från slutet av 1700-talet. Rakt under slaktarhuset gick en vattenränna i vilken slaktavfall vräktes ned  för vidare befordran rakt ut i Saltsjön.

I denna torrlagda ränna står jag tillsammans med arkeologen Kenneth Svensson från Arkeologikonsult. Han visar några av de allra färskaste småfynden på platsen, en lerpipa med riksvapnet utmejslat på piphuvudet och en vacker keramikskärva med en konstfull bild på en jägare (?) och en elefant, båda 1700-talsfynd.

Den kullerstensbelagda Kvarnhusgränden söder om slaktarhuset har också grävts fram i sin 1700-talsskepnad. Nu ska det framgrävda lagret schaktas bort sedan det blivit tillbörligen dokumenterat. Sedan är det dags att gräva fram Kvarnhusgränden i sin 1600-talsutformning, redan delvis synlig. faktiskt. Den är betydligt backigare än sin yngre variant.

Samtidigt som 1935-års Slussen rivs och försvinner bit för bit ökar paradoxalt nog våra samlade kunskaper om Slussenområdets historia. Tack arkeologer för det.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Gamla Katarinahissen och konst- ruktören Lindmarks sorgliga slut

21En lite luggsliten modell av gamla Katarinahissen på ArkDes basutställning på Skeppsholmen …

41

… med vacker entrébyggnad …

31a… och tornbyggnad i två våningar, allt i verkligheten konstruerat 1883 av ingenjören Knut Lindmark som jag ville veta mer om och som det visade sig av samtida tidningsartiklar fick ett så sorgligt slut.

När jag besökte ArkDes (det som förut hette Arkitekturmuseet) och betraktade alla fantastiska modeller av olika byggnader i basutställningen där fascinerades jag särskilt av den lite luggslitna lilla kopian av gamla Katarinahissen som konstruerades av ingenjören Knut Lindmark (1838-1892). Gamla Katarinahissen fungerade mellan 1883 och 1933 då den revs för nya Katarinahissen som invigdes tillsammans med nya Slussen 1935.

Knut Lindmark som också konstruerade Brunkebergstunneln på 1880-talet (innan Kungsgatan fanns) blev bara 53 år. Varför blev han inte äldre? Jag bläddrade i DN:s digitala historiska arkiv och hittade två artiklar från den 18 och 19 augusti 1892 som fick mitt hjärta att så här 125 år senare bulta av bedrövelse efter att ha läst om hans självvalda och förtidiga död som osökt får mig att tänka på Ivar Kreugers öde fyrtio år senare. Jag återger artiklarna ordagrant med några stycken borttagna:

Uppseendeväckande sjelfmord
Vid 7-tiden i går morse anträffades vid stranden bakom Långholmsvarfvet f.d. kaptenen, civilingeniören Knut Seved Lindmark liggande skjuten. Han hade tagit sig af daga medelst ett revolverskott tvärs igenom hufvudet. Kulan hade gått in genom högra tinningen och ut genom den vänstra. Då han anträffades var han ännu varm, men skyndsamt tillstädeskommen läkare kunde blott konstatera att lifvet flytt. Den döde hade omfattat revolvern med båda händerna.

Den nu för egen hand fallne mannen var, som kändt, en i liftstiden mycket framstående ingeniör och konstruktör. Man behöfver i det afseendet endast erinra om de båda vigtiga kommunikationsleder här i hufvudstaden, med hvilka hans namn är för alltid förbundet; Katarinahissen och tunneln under Brunkebergsåsen.

För ett par år sedan övertog han Långholmsvarfvet, hvilket emellertid blef en dålig affär, och man har all anledning förmoda att den nu inträffade upprörande händelsen har sin grund i en förstörd ekonomi. (DN 18 augusti 1892)

Om kapten Knut Lindmarks död
Två äldre fruntimmer, hvilka tidigt på morgonen roende i en båt voro sysselsatta med att uppsöka bränsle, som vanligen under en stormig dag brukar uppkastas på stränderna af Långholmen märkte då de kommit midt för den s.k. Lusthusudden, belägen midtemot den på Kungsholmslandet belägna Smedsudden, en mansperson liggande orörlig på marken. De stego iland och funno der kapten Lindmark, hvilken de båda igenkände, i halfliggande ställning stödd mot ett berg med ansigtet och halsen nedblodade och med ett skottsår som gick från den ena tinningen till den andra. De skyndade genast ned till varfskontoret och anmälde förhållandet. En läkare och en polisman eftersändes genast, men livet hade då redan flytt.

Den aflidne hade på senaste tiden varit dyster och grubblande och för en eller annan af sina vänner låtit förstå, att det icke för honom återstode än att jaga en kula genom hufvudet. Hans fru och barn vistades på sommaren på Dalarö, men sjelf vistades han i den våning han inom Långholmsvarfet disponerade. På tisdagsaftonen hade han varit orolig och tillsagt tjenstflickorna att tenda alla ljusen i hans arbetsrum, emedan han hade för avsigt att skrifva. Tre bref funnos också på skrifbordet dagen derefter; det ena var adresserat till hans fru, det andra till hans broder och det tredje till en annan person, och bredvid dessa låg ett pappersark. å hvilket var tecknad en uppmaning att lemna brefven på posten. Och derjemte fans på bordet en papperslapp å hvilken med röd blyertspenna hvoro skrifna följande ord: ”Om ni söken mig på Lusthusudden, skola ni finna min kropp”. Det synes sålunda att sjelfmordet var förberedt. (DN 19 aug 1892)

En vecka senare sattes Knut Lindmarks sterbhus och hans båda firmor Långholmsvarvet och Klackfabriken i konkurs. Och drygt fyrtio år senare revs hans hiss, men Brunkebergstunneln fungerar fortfarande.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Stockholmias jubileumsstipendiat ska forska om disco och rave

21

Stadsmuseets chef Ann-Charlotte Backlund delade ut Stockholmia förlagas stipendier och diplom till forskarna My Hellsing (i mitten) och Anna Gavanas (till höger). I bakgrunden applåderar förlaget Stockholmias chef Rebecka Lennartsson …

31

… också gästerna på förlagets 80-årsfest visade sin uppskattning med applåder.

11

Rebecka Lennartsson berättade om förlagets kommande utgivning, bland annat Per Anders Fogelströms opublicerade, diktaturkritiska roman ”Den okuvliga friheten” som han skrev endast 21 år gammal 1939, tio år före debuten. Planerad release i mars nästa år …

51

… och historikern och kommunalpolitiken Mats Berglund berättade inspirerat om Stockholmia förlags tillkomst och utgivning under de 80 åren som gått …

61

… medan gästerna lyssnade intresserat och skålade i alkoholfri äppelcider för förlagets fortsatta välgång.

Vid stadens bokförlag Stockholmias välbesökta och festliga 80-årsfirande på Stadsarkivet på onsdagskvällen delades två jubileumsstipendier ut på vardera 250 000 kronor för forskning i Stockholmsrelaterade ämnen.

Förlagschefen Rebecka Lennartsson berättade att hon skulle velat tillstyrka alla 32 stipendieansökningar, så intressanta var de. Men pengarna räckte bara till två.

Universitetslektor Anna Gavanas fick det ena stipendiet. Hon forskar i Stockholms nutidshistoria. Hennes forskningstema är ”Makt och motstånd i Stockholms musikhistoria; disco, rave och den elektroniska dansmusikscenens framväxt i staden kulturliv”, ett tämligen outforskat område även om Anna Gavanas tidigare i år tillsammans med Anna Öhström (båda med egna dj-erfarenheter) givit ut boken ”DJ-liv – historien om hur diskjockeyn erövrade Stockholm” som tangerar stipendieämnet.

”Stockholms musikliv präglas idag av elektronisk dansmusik på nattklubbar, scener och festivaler. Men den elektroniska dansmusikscenens etablering i Stockholm har präglats av konflikter” , berättar Anna Gavanas och ger exempel.

När discomusiken började blomstra i staden på 70-talet avfärdades den bland annat som ”maskinproducerad smörja” och när ravefesterna nådde sin kulmen på 90-talet övergick kritiken av den elektroniska musiken till att ”ungdomars dansmiljöer hotades av droger”. Minns de tumultartade tillslagen av polisens så kallade ravekommission på Docklands vid Finnboda varv i mitten på 90-talet

Det andra forskningsstipendiet gick till filosofie doktorn My Hellsing som ska forska om Stockholm som politisk arena tiden kring sekelskiftet 1800, i synnerhet hur vardagsdiskussionerna på den tiden gick i hemmen, på klubbarna, på Operan och på andra ställen, ett föga utforskat område i stadens historia också det.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Nu kan man äntligen själv avgöra hur gamla husen är i Stockholm

11

Hornsgatan 77. När är huset byggt? Lätt att avgöra med hjälp av Cecilia Björks och Laila Reppens rikt illustrerade bok ”Tidstypiskt – Arkitekturdetaljer i flerbostadshus 1880-1980 …

3

77:ans fasad är indelad i tre sektioner, mellansektionen är den mest dekorerade, med rikt skulpterade fönsteromfattningar som här med en s.k. segmentbåge på krönet …

71

.. och ovanför porten en tidstypisk dekoration som här i form av ett lejonhuvud. Huset är alltså från 1880-talet, närmare bestämt 1889, nyrenässansens tid i Stockholmsarkitekturen.

41

Grannhuset, Hornsgatan 75, har helt andra, böljande former med två rundade burspråk från andra våningen upp till takfoten …

61

… och fönstren är oregelbundet placerade på fasaden och spröjsade i ovandelen …

51

… och utsmyckningarna runt portalen består av motiv hämtade från växtriket, blommor och löv. Typiskt jugend, en stil som slog igenom runt 1900. Mycket riktigt är Hornsgatan 75 byggt 1908.

7a

Allt detta och mycket mer kan man lära om man läser Tidstypiskt, en oumbärlig vägvisare för alla med intresse för stadsarkitekturen.

Bostadshusen i Stockholm skiftar kraftigt i ålder. Men hur kan man avgöra när de byggdes?

Jo, med hjälp av arkitekterna Cecilia Björks och Laila Reppens nyutkomna storverk ”Tidstypiskt – Arkitekturdetaljer i flerbostadshus 1880-1980” (Svensk Byggtjänst, 2016) är det hyggligt lätt att avläsa under vilken epok olika hus tillkommit.

I sex år har de jobbat med detta fylliga uppslagsverk och tagit 25 000 bilder, varav många finns återgivna i boken som exempel på fasader, fönster, portiker. portaler, trapphus, interiörer m.m. från olika stilepoker.

Jag ställde mig framför två slumpvis utvalda hus på Söder, Hornsgatan 75 och 77, som uppenbarligen är byggda under olika årtionden. När jag stod och studerade och fotograferade de båda husen passerade förre moderatledaren och finansborgarrådet i Stockholm Ulf Adelsohn med sällskap förbi och undrade vad jag sysslade med.

Jag berättade att jag testade en nyutkommen ”arkitekturbibel” för att se om jag kunde tidsbestämma de två husen på andra sidan Hornsgatan. Han kommenterade då: ”Ja, de här vackra husen längs hela Hornsgatan fram till Ringvägen ville Nils Hallerby (folkpartisten) riva på 60-talet för att bredda Hornsgatan”. Tur att han inte fick igenom planerna.

Hornsgatan 77 är ett hus rikt på fasadutsmyckningar. Två horisontella listverk, delar upp fasaden i tre delar, av vilka den mellersta är den mest utsmyckade, där paradvåningarna tre och fyra ligger. Den tredje våningens fönster är alla omgivna av två s.k. pilastrar. (väggpelare som skjuter ut från fasaden) och krönta av raka kornischer (horisontella listverk). Fjärde våningens fönster är krönta av s.k. segmentbågar. Arkitekturstilen har hämtat många formelement från antiken och kallas därför nyrenässans och var den förhärskande på 1880-talet. Mycket riktigt är huset på Hornsgatan 77 byggt just 1889.

Huset intill, Hornsgatan 75, har mer böljande former och ger ett mindre symmetriskt intryck än grannhuset som har sina fönster regelbundet placerade på fasaden. På 75:ans fasad följer fönstren rumsindelningen, de är inte omgivna av några utsmyckningar, rutornas övre delar är spröjsade och de två rundade burspråken från andra våningen ända upp till takfoten ger huset en helt annan, friare och fantasifullare karaktär. Ett hus i typisk jugendstil, en stil som var förhärskande i 1900-talets början när arkitekterna lämnat de antika idealen. Mycket riktigt är detta hus byggt 1908.

Att börja kunna läsa av husen är lika inspirerande som att lära sig ett nytt språk. ”Tidstypiskt” är en mycket användbar lärobok vars enda nackdel möjligen skulle kunna vara att den med sina närmare fyrahundra sidor är lite tung att bära med sig ute på fältet. Men äsch, det får man ta eftersom den är så innehållsdiger och kunskapsförmedlande. Man kan ju bära den i en tygväska på axeln när man strövar omkring ute på stan och börjar se husen längs gatorna med nya kunnigare ögon.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jättefin bok! Bästa julklappstipset!

Suzanne de Laval, 14:08, 16 november 2016. Anmäl

Vitryggiga hackspettar på Skansen där isbjörnarna en gång bodde

21

Den utrotningshotade vitryggiga hackspetten …

11

… med partner …

41

… i Skansens nya voljär (fågelhägn) …

31

… som invigdes av Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl och Skansens chefszoolog Tomas Frisk.

Där de stackars isbjörnarna hade sin hemvist på Skansen fram till för exakt trettio år sedan invigdes på onsdagen voljären (fågelhägnet) i vilken de två ettåriga vitryggiga hackspettarna till synes obekymrat flög fram och tillbaks innanför nätet.

Förhoppningen är att paret ska åstadkomma ägg och ungar för utplantering i den fria naturen. Den vitryggiga hackspetten är nämligen en hotad art eftersom dess naturliga hemvist, lövskogarna, drastiskt har minskat med det moderna skogsbruket.

I Sverige finns nu endast fyra par som lever vilt i naturen, tre vid nedre Dalälven och ett par i Värmland. Men 2009 var tillståndet ännu sämre, berättar experten Kristoffer Stighäll på Naturskyddsföreningen. Då fanns bara ett par vars ungar blev uppätna av mården.

Voljären och de vitryggiga hackspettarna på Skansen är alltså en del i projektet att rädda den vitryggiga hackspetten från att utrotas. Ett arbete som det tar 30-40 år att genomföra, tror Kristoffer Stighäll. Det är bara att önska lycka till i ansträngningen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

1600-talets Stockholmskvinnor mer yrkesverksamma än tidigare känt

11Historikern Sofia Ling på releasen av hennes bok om kvinnors yrkesverksamhet i det gamla Stockholm. Till vänster bakom Sofia Ling står Rebecka Lennartsson, chef för Stockholmia förlag.

Kvinnorna i Stockholm för några hundra år sedan yrkesarbetade i mycket högre utsträckning än vad tidigare varit känt. Det har historikern Sofia Ling kommit fram till genom att i sin forskning använda förut i sammanhanget outnytttjat källmaterial.

Hon presenterade sin bok ”Konsten att försörja sig, Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750” (Stockholmia förlag) vid en bokrelease på anrika Almgrens sidenväveri (grundat 1833) på Repslagargatan på Söder.

I stort sett varje kvinna jobbade på något sätt för att försörja sig även i det tidiga Stockholm trots rådande skråordningar och mot kvinnor diskriminerande näringslagstiftning. Genom att nagelfara bland annat besvärskrivelser som inkommit från kvinnor i Stockholm till olika myndigheter (exempelvis Stockholms handelskollegium) visar Sofia Ling att Stockholmskvinnorna var verksamma i de flesta då existerande yrkena, soldatyrket undantaget.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Snillehelg på Tekniska som för två veckor sedan blev Årets museum

11

Små robotar med blinkande ögon …

21

… eller sopskyffelsrobotar kunde de små bygga på Tekniska museet …

31

… under lördagens ”snillefestival” …

61

…som fortsätter på söndagen.

41

Då ska Christian Pisano (till höger) också sätta igång sin jetmaskin (röret bakom) …

51

… och barnen (och de vuxna med) bjudas på gratis popcorn.

Stora och små tekniska snillen söker sig till Tekniska museet den här helgen som går under benämningen Stockholm  Mini Maker Faire.

Här är teknologerna som kallar sig Bernoullis pojkar och som byggt och visar upp en jetmotor som drar 6-7 liter bensin i minuten och som avger både värme och ljud i så hög grad att man omöjligen kan stå i närheten när den sätts i gång vilket sker klockan 16.00 på söndagen vid Tekniska museets entré.

Överraskande bra och rytmiskt låter Anders Ekmans (Tekmann) egenkomponerade tevespels- och hiphopliknande ”chipmusik” som han spelar på instrument som han byggt själv av gamla tevespel bland annat.

De minsta besökarna har tillfälle att bygga egna robotar eller spela olika slags märkliga spel som snillrika uppfinnare själva har konstruerat. De kan också mumsa på popcorn som bjuds ut gratis.

Tekniska museet är ett mångfacetterat museum som för bara två veckor sedan utsågs till Årets museum 2016 bland annat för att man lyckats uppnå målsättningen att vara ”alla små geniers favoritställe”. Jag tror det gäller i särskilt hög grad just den här helgen.

91

Axel Malmströms kamera 1912-1930.

Själv försjönk jag i luddiga tankar kretsande kring den snabba tekniska utvecklingen i vår tid när jag i den permanenta utställningen stannade till och fick syn på den eminente pressfotografen Axel Malmströms (1872-1945) stora klumpiga kassettkamera i trä som var utställd i en monter. Den använde han åren 1912-1930. Och med den tog han många i dag klassiska snapshots som bilden med Lenin på Vasagatan utanför Centralen i april 1917 till exempel. Inom kort kommer det för övrigt ut en ny bok med Axel (och sonen Victor) Malmströms stockholmsfotografier ”Ljus på glas” (Stockholmia förlag). Spännande.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Fullmåne över Gamla stan

1aMånadens fullmåne över Gamla stan …

2a

… den 22 februari 2016.

Fullmåne är det som bekant en gång i månaden. Således lyste månen vit och grann tidvis mer eller mindre dold bakom de förbiilande skyarna i dag den 22 februari, närmare bestämt exakt klockan tjugo minuter och trettiotre sekunder över sju på kvällen, just när jag lägger ut det här blogginlägget. Bilden tog jag någon halvtimme tidigare.

Här är schemat för kommande fullmånar detta år: 23 mars kl 13:01:38, 22 april kl 07:25:00, 21 maj kl 23:16:37, 20 juni kl 13:04:58, 20 juli kl 00:59:36, 18 augusti kl 11:29:45, 16 september kl 21:07:49, 16 oktober kl 06:25:07, 14 november kl 14:53:38 och 14 december kl 01:06:55, för att vara exakt.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Döttrarnas dag på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek när det nya Lars Furulandrummet invigdes

1a

Dottern, bibliotekarien Gunnel Furuland, invigde på lördagen Lars Furulandrummet …

61

… på Arbetarrörelsens arkiv (sedan tre år beläget i Huddinge) …

3a… då samtidigt också arbetarförfattarnas litterära sällskap presenterade sina olika  verksamheter. Här är det ordföranden i Jan Fridegårdsällskapet Mats O Karlsson och vice ordföranden Aase Fridegård vid mikrofonen …

2a

… och här berättar Karin Englund från Johan-Olov-sällskapet om den på sin tid mycket populäre politikern och arbetarförfattaren Johan-Olov Johansson (på främsta stolen sitter Robert Janson, ordförande i Ivar Lo-sällskapet).

91

 Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek bildades 1902. Här finns mängder av dokument rörande de flesta historiska och nutida partier och organisationer i arbetarrörelsens historia samlade, inklusive över sexhundra personarkiv. Och även detta originalmanus av Ivar Lo Johansson.

Huvudnumret vid lördagens välbesökta heldag på Arbetarrörelsens arkiv, som för tre år sedan flyttade från Upplandsgatan vid Norra Bantorget till Fleminsgberg i Huddinge, var invigningen av det nya mötesrummet, som fått namnet Lars Furulandrummet efter professorn i Arbetarlitteratur vid Uppsala universitet Lars Furuland (1928-2009), med den viktigare delen av hans enorma boksamling i litteraturprofessorns egna originalbokhyllor innehållande många dedicerade förstaupplagor från olika arbetarförfattare. Dottern Gunnel Furuland berättade engagerat om sin far och hans verk.

Men det var också dagen när arbetarförfattarnas litterära sällskap presenterade sin inriktning och verksamhet. Där fanns välkända namn som Ivar Lo Johansson (1901-1990) och Jan Fridegård 1897-1968). Jan Fridegårds dotter Aase Fridegård (som är vice ordförande i Jan Fridegårdsällskapet) berättade om de båda giganterna som var grannar och vänner på Bastugatan. Vid ett ett tillfälle möttes de händelsevis i trapporna på Bonniers förlag. Jan Fridegård som var på väg därifrån såg missnöjd ut varpå Ivar Lo som var på väg in frågade om Jan Fridegård fått sin roman refuserad, vilket var fallet. ”Då måste det vara en jäkla bra roman”, blev Ivar Los kommentar. Förmodligen korrekt.

Även på sin tid uppburna men i dag delvis bortglömda arbetarförfattare har sina sällskap, som till exempel Johan-Olov Johansson (1874-1955). Han hade en gedigen bakgrund i arbetslivet och hade jobbat som springpojke, järnrattpojke, järnvägare, smältardräng, Lancashire-smed, rallare, lastare, lossare, jordbruksarbetare, bakvärmare, järnsågare, mottagare, mäggdräng jordschacktare, gjuteriarbetare, vällare, murare, järnarbetare, hantlangare, smörjare, maskinist, valsare, upplyftare, järndragare och knippare m.m. (har han själv skrivit), innan han gjorde facklig och politisk karriär och blev ordförande i Svenska Jern- och Metallarbetarförbundet, kassör i LO och mellan åren 1935-38 ordförande i Stockholms kommunfullmäktige.

Trettiotalet var Johan-Olov Johanssons mest produktiva författartid (samtidigt som han satt i Stockholms fullmäktige). I stort sett varje år kom han ut med ny bok med noveller som behandlade arbetslivet i hembygdens i Bergslagen. Det var också under denna tidsepok han själv läste sina noveller i radio, berättade Karin Englund i Johan-Olov-sällskapet. Uppläsningarna fängslade i stort sett hela det svenska folket som satt som klistrade vid radiomottagarna vilket hade till följd att att telefonisterna på telestationerna då passade på att ta fikapaus ”för då var det ingen som ringde”.

Jag har svårt att tänka mig en ledande Stockholmspolitiker som i dag skulle mäkta med sitt politiska värv och samtidigt ge ut ett skönlitterärt verk som trollbinder publiken. Men vem vet.

Den som vill veta mer om vilka olika litterära sällskap som finns och vad de sysslar med rekommenderas att gå in på De litterära sällskapens (DELS) hemsida.

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Per Anders Fogelström lockade ut mig till Finn Malmgrens Plan

61

Meteorologen och polarforskaren Finn Malmgrens tragiska öde (DN:s förstasida 13 juli 1928)…

51

… efter att ha överlevt luftskeppet Italias (bilden från när det passerade Stockholm tillhör Tekniska museet) störtning på isen norr om Svalbard men omkommit efter att att förgäves ha gett sig i väg över isen tillsammans med två italienska kamrater för att söka hjälp …

41

… hade jag ingen aning om innan jag råkade läsa några rader om det i Per Anders Fogelströms ”I en förvandlad stad” …

31

… och genast åkte ut till Hammarbyhöjden …

21

… för att att ta några bilder på Elsie Dahlberg-Sundborgs fina skulpturgrupp …

11

… med de två italienarna och den döende Finn Malmgren.

Hur ofta var jag inte på det lilla småstadsidylliska torget Finn Malmgrens Plan i Hammarbyhöjden i början på 1950-talet när fostersyster Ulla-Britta bodde i närheten på Malmövägen 12 i Björkhagen med sin familj i en liten tvårummare.Det var på den tiden innan tunnelbanan kommit ditut 1958. Man fick ta buss 79 från Brunkebergstorg.

Men aldrig har jag riktigt reflekterat över vem denne Finn Malmgren var som fått ge namn åt torget och likaså en väg som leder dit, en väg på vilken för övrigt den sedermera blivande tyske förbundskanslern Willy Brandt bodde (i 23:an) som flykting 1941-45 under andra världskriget.

Finn Malmgren, han var väl någon slags upptäcktsresande. Så har jag alltid tänkt lite vagt om honom eftersom många andra gator i trakten fått namn uppkallade efter berömda upptäcktsresande.

Men så låg jag häromdagen och läste fjärde delen i Per Anders Fogelströms  (1917-1998) stad-serie ”I en förvandlad stad” som behandlar tiden 1925-1945. Den femårige Henning (Hennings och Lottens sondotterson) som bor med sin mamma Maj vid Dalagatan är ute en dag i början maj 1928 i Vasaparken och får syn på luftskeppet Italia som for förbi uppe i skyn. De ”stod och såg hur det stora stålblänkande och cigarrformade skeppet försvann västerut, mot Äppelviken där det skulle passera den svenske deltagarens, Finn Malmgrens, hem.”

Ett par månader senare (i romanen) är lille Henning med sin mormor Jenny i Vitabergsparken. Mormor hade köpt en tidning ”Och i den fanns bilder av det stora luftskeppet han sett flyga över Vasaparken i våras. Han hade hört att skeppet störtat på isen vid nordpolen. Nu stod det att man hittat några av dem som försökt vandra över isen efteråt. Men svensken som varit med på färden var död”.

Det här är bara ett av otaliga exempel på Per Anders Fogelströms fenomenala förmåga att trovärdigt gjuta ihop dikt och verklighet och samtidigt skriva både levande roman och sakligt grundad historia. Jag inspirerades efter läsningen av dessa rader att än en gång åka ut till Hammarbyhöjden och på torget ta en bild på Elsie Dahlberg-Sundborgs (1916-2005) skulpturgrupp ”Avskedet på polarisen” från 1980 av en döende Finn Malmgren i armarna på sina två kamrater.

Finn Malmgren (1895-1928) var meteorolog och forskare och specialist på havsströmmarnas riktning och hastighet. Han deltog i två nordpolsexpeditioner innan den ödesdigra färden med luftskeppet Italia under befäl av den italienske generalen Umberto Nobile sommaren 1928. Efter att ha passerat Stockholm (som beskrivits bl a i Per Anders Fogelströms roman enligt citat ovan) kom luftskeppet med besättning i slutet av maj till Spetsbergen där det förlorade bärkraft och störtade i isen.

Därefter hände följande (enligt Olle Franzén, i Svenskt biografiskt Lexikon):

”Förargondolen, med 10 av de 17 expeditionsdeltagarna, ett ansenligt proviantförråd, radiosändare och en pistol, lossnade och blev kvar på isen. Luftskeppet steg åter till väders och försvann mot alltjämt okända öden.

Finn Malmgren var under de dagar han tillbragte på isflaket genom sin sega viljekraft, lugna tillförsikt och praktiska klokhet till ovärderlig nytta för sina kamrater. Då dessa först efter 12 dagar lyckades få radioförbindelse med expeditionsfartyget vid Spetsbergen, hade han och två italienska officerare redan lämnat de övriga för att över isen söka nå fram till Spetsbergen och skaffa hjälp.

Finn Malmgren, som illa skadat en arm vid haveriet och dessutom var långt ifrån fysiskt stark, hade av pliktkänsla — han var av de olycksdrabbade den som bäst kände arktiska förhållanden — erbjudit sig att leda ismarschen. Efter ett par veckor, och sedan han förfrusit fötterna, var hans krafter slut, och han bad färdkamraterna gräva en grav åt honom i snön, lämna honom och fortsätta själva. Att de gjorde som han bad har givit upphov till många spekulationer och hårda omdömen.

När radiokontakt med expeditionens huvuddel hade uppnåtts, organiserades ett tiotal räddningsexpeditioner från olika länder med sammanlagt omkr 1 500 deltagare (bla Amundsen som omkom). Nobile räddades av den sv flyglöjtnanten Ejriar Lundborg, och 12 juli undsattes Malmgrens färdkamrater av den ryska isbrytaren Krasin.”

I sanning en skakande historia.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1