Gåvotradition?

Fråga: Jag kommer från en familj där vi haft en ganska stark gåvotradition. Det innebär att man, vid födelsedagar och julafton, gett varandra presenter. Barn som vuxna. Det har inte handlat om att ge något dyrt, eller vad det var för praktisk nytta med det man gav bort, utan mer om själva gesten och symboliken.

Jag blir därför ganska perplex över en inställning till gåvor, där det sägs att det är löjligt att ge julklappar och födelsedagspresenter vuxna emellan eftersom man ”redan har allt” alternativt att ”X alltid ger så dåliga presenter.” De som anser detta verkar se det hela mest som någon sorts praktiskt/funktionellt utbyte av saker.

Annons:

Jag tvingar inte på någon presenter eller tvingar andra att köpa till mig. Tar seden dit jag kommit och har inte velat fråga mer kring det då det skulle kunna uppfattas om kritik. Men jag förstår inte riktigt. Och bara för att förtydliga mig – det handlar absolut inte om att gåvor ska vara dyra eller exklusiva saker. Det kan lika gärna vara ett vackert och personligt kort, en teckning eller vad som helst som gjorts med mottagaren i åtanke. Själv blir jag både rörd och glad av att få sådant. Och jag förstår inte riktigt vad det är som är så besvärligt med det, varken att få eller att ge.

Vad finns det för etikett/tradition kring gåvogivande? Är det min familj som haft en konstig eller ovanlig inställning till gåvor? Det vore intressant att veta vad traditionen egentligen är kring det här, om det nu finns någon. I många länder utanför Sverige upplever jag till exempel att det finns en betydligt mer självklar tradition med gåvor, men det är mest mitt eget intryck.

Svar: Ordet present har sitt ursprung i närvaro, lika med att personligen överräcka något som mottagaren förmodades bli glad och överraskad över.

Vanligast är nog – utan att jag har forskat i ämnet – att man inom en familj ger varandra presenter till födelsedagar och jul. Att säga att vuxna redan har allt och att det därför vore dumt att ge presenter är, såvitt jag förstår, ovanligt men jag vet att det förekommer. Att avstå från att ge gåvor därför att man inte vill ha några från X som ”ger så dåliga presenter” är pinsamt  och uselt. Sådana iskalla personer kan få sitta i fred utan andras uppmärksamhet och vänlighet.

En viss lättja kan vara en orsak till icke-presentandet. Det är besvärligt, menar en del, att hitta på och skaffa presenter och därmed avstår man hellre från hela idén med att ge och  förstår att man då inte heller får presenter.

Ömsesidigheten är betydelsefull, det kan kännas obehagligt att få en gåva från någon som man inte själv har givit något till. Ett slags skuld, kanske.

Så ritualen kring givandet är att man ger och man får – men givandet och mottagandet skiljer sig mellan familjekulturerna. Jag kan inte ge dig ett bättre svar än så – och har du hamnat i en familjesituation där icke-givandet härskar så kan du inte göra något åt det. Ge inte till de motvilliga, det skapar ingen fröjd.

Med detta sagt: många protesterande presentmottagare kan försöka inse att det i själva givandet finns en glädje. Vägran att medverka i presenttraditionen kan göra en givare sårad och  ledsen.

Att vägra att ta emot kan uppfattas som direkt ovänligt, eller fientligt i värsta fall. Att förmå att ta emot, även om man tycker att det är onödigt, är att visa generositet.

Magdalena Ribbing

 

Snålsläkting?

Fråga: Vi har en nära släkting som inte bor här i Stockholm men gärna hälsar på när han fyller år.

Han bokar då in familj och en del vänner på restaurang och väntar sig sedan att vi ska bjuda.

Det är ett mycket pinsamt sätt att hantera oss på och jag vet inte vad vi ska göra. Det är snart dags igen.

Vi träffar honom gärna men inte under dessa förhållanden.

Värt att notera: Vi brukar inte våldgästa honom.

Kan vi få hjälp med en bra kommentar?

Svar: Det är fullkomligt självklart att släktingen inte ska reservera bord på en restaurang för sig och andra och utgå från att bli bjuden! Så gör man absolut inte.

Säg nu i god tid till släktingen ungefär så här ”det ska bli trevligt att träffa dig men vi har inte råd med de vanliga restaurangkalasen som du brukar boka och låta oss betala. Vi föreslår att du gör som du vill med krogen och dina vänner – och så träffar vi dig på kaffe och bulle hos oss dagen därpå.”

Alltså ge ett alternativ till något som passar er och er hushållskassa.

Det är helt rätt att påpeka att ni inte har råd att bjuda släktingen och er själva på krogen. Säg ifrån och ge inte efter.

Uppriktigt sagt, vad är det för dumheter av denne släkting?

Magdalena Ribbing

 

Praträttvisa?

Fråga: Ett allt vanligare fenomen i sällskapslivet är personer som inte förstått meningen med ett samtal eller en diskussion, det vill säga att mer än en person ska komma till tals. De verkar helt ointresserade av andras synpunkter. Om någon försöker göra ett inlägg höjer de bara rösten och fortsätter sin monolog.

Ofta lämnar man ett sådant “samtal” med känslan att man hade velat säga si eller så men aldrig fick chansen.
Har Magdalena någon idé om hur man ska agera i sådana situationer?

Svar: Inte ovanligt, som du påpekar, men fasligt trist. En metod för att få bukt med eländet kan vara att när storprataren drar efter andan, vilket måste inträffa då och då, kastar man sig snabbt in i diskussionen och höjer rösten när storprataren försöker ta tillbaka ordet  – oartigt visserligen men kan fungera.

En annan metod är att avbryta storprataren genom att högt säga ”ursäkta, men nu måste jag få säga något, du har haft ordet väldigt länge”. Visserligen är det också oartigt och brutalt, men det kan man säga om det oavbrutna pratandet också.

En tredje metod när man vet att storprataren är på gång är att föreslå en enkel samtalsordning, så att alla kommer till tals; man säger ”jag har en idé så att alla får säga sitt: vi får ordet en i taget men inte mer än xx minuter per person tills vi har gått laget runt, och då kan vi göra en ny runda, som i riksdagsdebatterna” och så småskrattar du vänligt.

Alla dessa tre förslag syftar till att diskret visa storprataren att vederbörande lägger beslag på andras rätt till talartid.

Man kan nog tillåta sig att misstänka att storpratare passar på när de tycker sig ha andras uppmärksamhet därför att de inte får prata lika mycket hemma. Eller på jobbet.

Magdalena Ribbing

Grönsaksbjudning?

Fråga: Mitt problem är följande: jag ska ha fest med tilltugg för mina vänner då jag fyller 20 år om ett par veckor.

Jag är själv demi-vegetarian och knappt hälften av mina vänner jag ska bjuda är vegetarianer (8 av 20). Jag tänker laga något enkelt och vegetariskt typ gratinerade smörgåsar eller wraps av något slag. Vilket jag vet kommer att vara gott. En annan fördel är att alla kan äta det. Det vegetariska blir således normen.

Men min farmor hävdar att det är ohövligt att även bjuda köttätarna på detta goda vegetariska tilltugg.

Hur kan hon mena att det är ohövligt att bjuda på något som alla kan äta?

Jag är övertygad om att de kommer uppskatta det jag lagar och bli mätta trots att det inte är kött.

Det ska tilläggas att jag är 90-talist och hon 30-talist.

Frågan är alltså, om än något raljant ställd: är det ohövligt att bjuda människor på mat?

Svar: Gårdagens fråga om gästers rätt att ”beställa” specificerad mat på en bjudning vållade ett antal intressanta kommentarer, de flesta kritiska mot gäster som förväntar sig att få extra specialkost. Din fråga rör sig i samma sfär som väcker så starka känslor; därför tar jag med den omgående.

Din farmors attityd är förståelig: förr var kött, fågel och fisk den vanligaste bjudmaten. Att enbart bjuda på grönsaker skulle varit om inte oartigt så åtminstone lite snålt. I dag är det helt annorlunda eftersom alla som har råd att köpa mat överhuvudtaget också har råd att köpa kött – om de vill ha det.

Alltså är det inte det minsta ohövligt att bjuda på mat som är köttfri. Det du beskriver låter gott och rimligt. I dag kan grönsaker vara väl så fin mat som kött-fågel-fisk. Huvudsaken är att det som bjuds är vällagat och vackert!

Magdalena Ribbing

Specialmatskrav?

Fråga: Jag och min fästman ska gifta oss i vår och hanterar nu därför alla möjliga krav från våra inbjudna. Vi har bett gästerna att ange allergier etc inför den trerätters middag som vi ska servera på festen.

Nu har en gäst angett att denna ”ogärna äter kött från djur som inte är vilda eller kravmärkta”. Hur hanterar vi detta? Allergier meddelar vi givetvis vår cateringfirma men den här typen av krav skulle tvinga oss att ändra hela vår meny och antagligen att byta till en specialinriktad cateringfirma.

Vi tycker också att kravmärkt är eftersträvansvärt vid matinköp men det här är en måltid för 93 personer vilket gör det svårt för oss att kontrollera hela menyns ursprung. Vi kan ju inte göra en egen måltid för bara en gäst med särskilt kontrollerade ingredienser?

Svar: Hu så pretentiöst! Det var ett misstag att skriva ”allergier etc”, om det nu är så ni har formulerat inbjudningskorten. Etceterat kan misstolkas som att gästerna erbjuds att meddela precis allt som de eventuellt ogillar, som om bröllopsmiddagen vore till för att ge varje gäst en ultimativ smakupplevelse efter vars och ens personliga preferenser. Fattar man som gäst inte att detta är omöjligt kanske man ska försöka tänka efter en gång till.

Att inbjudare ger gäster möjlighet att ange intolerans eller allergi för skaldjur eller gluten eller vad det kan vara betyder inte att alla gäster ska meddela vilken  mat de tycker bäst om. Vill man inte äta kött från andra djur än de vilda eller kravmärkta så ska man erbjuda sig att ta med en egen rätt för att inte ställa till onödigt besvär. Däremot beställer man inte en viss sorts kött – man är inte på en restaurang där man kan välja vad man vill betala för.

Den här krävande gästen kan hanteras som icke-köttätare. Ge vederbörande en vegetarisk rätt. Sannolikt finns bland så många gäster fler som är vegetarianer.

Diskutera inte med gästen i förväg, se bara till att han eller hon som bara kan äta kött från vilda eller kravmärkta djur slipper kött överhuvudtaget och istället får enbart grönsaker. Det kan vilken cateringfirma som helst ordna. Skulle du meddela gästen att han eller hon får en en fiskrätt istället kan vederbörande ifrågasätta fångstplatser med mera. Förmodligen kan kraven gälla även grönsakerna.

Ack ja. Smak och moral kan vara svårt att kombinera. För att inte tala om smak och  hyfs.

Magdalena Ribbing

Bröllopshjälp?

Fråga: En vän ska gifta sig i sommar, och har nu tagit hjälp av de förmågor hen har i sin omgivning för att det ska bli en så lyckad tillställning som möjligt. Jag har blivit tillfrågad (och tackat ja) till att alstra en viss sak som jag är bra på, som jag för närvarande studerar och ämnar förtjäna mitt uppehälle på i framtiden.

Till saken hör att jag misstänker att hen vill att jag ska göra jobbet gratis, vid sidan av studierna och inom en månads tid. Det är svårt att be om betalt av en vän, och om jag bestämmer mig för att bjuda på det, kan jag då låta bli att köpa en bröllopspresent? Kan jag ge brudparet ett kort och förklara att mitt arbete är gåvan? Dess monetära värde överstiger mycket mer än vad jag hade lagt på en faktisk present. Mycket pengar kommer gå åt för min del, då bröllopet är i en annan ände av landet och kräver dyra tågbiljetter och övernattning.

Alternativt undrar jag om Magdalena har något bra förslag på hur jag smidigt förklarar för min vän att jag förväntar mig någon sorts ersättning, på samma gång som jag inte vill få hen att känna sig dum.

Svar: Denna person (vars könsidentitet du neutraliserar av någon anledning -varken för mig eller ämnet spelar det någon roll om vederbörande är en man eller en kvinna) räknar förmodligen med din gratishjälp. Den slutsatsen drar jag av de många frågor jag får om medverkan vid vänners bröllop. Vanligast är att vänner ombeds fotografera eller filma bröllopet, och att medverka med musik/sång. Men också  matlagning, att sy brudklänning/brudnäbbsklädsel och sminka och frisera brud och tärnor förekommer, liksom att ordna med dukning och skaffa blommorna – ingetdera mot ersättning ens av de faktiska kostnaderna utan allt förutsätts vara ett stort nöje för utföraren. Det kan det föralldel vara, men då ska det vara ett frivilligt erbjudande. Om det medför kostnader för den som är hygglig nog att lägga tid på att bistå en vän inför bröllopet ska brudparet erbjuda sig att betala dem.

Min uppfattning är att det inte bara är superpretentiöst utan nästintill skamligt att förvänta sig eller kräva eller räkna med att ens vänner ska ge av sin tid och kompetens för att gratis öka finessen på ens kalas eller bröllop. Det kallas utnyttjande och är fel. Är någon bjuden som gäst ska den personen inte avkrävas utgifter och arbetsinsatser.

Vill du ändå göra detta som du är tillfrågad om är det absolut självklart att du inte ger någon ytterligare bröllopspresent.

Du kan överväga vad er vänskap tål. Är ni nära vänner och brukar hjälpa varandra kanske du ska göra detta som present; är ni lite ytligare bekanta kan du mejla och redogöra för dina utgifter i samband med bröllopet, särskilt din insats, och fråga om det finns marginal för en ersättning till dig.

Magdalena Ribbing

Studentrumsstörning?

Fråga: Jag bor i en studentkorridor och golv/tak verkar inte vara så bra ljudisolerade. Varje gång min granne under mig spelar musik hör jag detta tydligt genom golvet. Det händer även ofta att personen skriker och klappar i händerna vars ljud når upp till mitt rum.
Detta händer ett par gånger varje dag, alltifrån kl 8 på morgonen till 11-12 på kvällen vilket stör mig otroligt mycket då jag ofta kommer till universitetet på förmiddagen med huvudvärk, inte kan koncentrera mig på att studera på kvällarna och sedan inte kan sova.
Jag har försökt få personen att förstå genom att banka i golvet, varpå ljudnivån många gånger sänkts. Men nu är jag trött på att hoppa varje gång det händer.

Lite skäms jag ju över mitt beteende, att jag inte gick och sade till från början. Kan jag skicka en arg lapp i brevlådan? Eller är det mest effektivt att gå och knacka på dörren, och vad säger man i sådana fall? Detta har nu pågått sedan början på december.

Svar: Givetvis måste man iaktta normal hänsyn även i en studentkorridor, även om det förefaller som om häpnadsväckande många sådana är byggda utan tanke på att de boende behöver viss grad av tystnad – precis som i vanliga flerfamiljshus.

Du är långt ifrån ensam om att ha problem med oväsen i din studentkorridor.

Det är ingen bra idé att lägga en lapp i brevlådan, lika lite som att banka i golvet. Det du kan göra är att ge dig tillkänna genom att ringa på hos den störande grannen och säga (obs. vänligt!) att du hade hoppats på att vederbörande skulle förstå och dämpa sig efter ditt bankande i golvet.

Nu säger du att du har insett att det inte blev så och därför vill du be personen i fråga att tillsammans med dig komma fram till en lösning på problemet. Kan ni dela på kostnaden för en ljudisolerande tjock matta på ditt golv? Ska personen byta studentrum till något som ligger mer isolerat? Kan personen få spela sin musik och skrika men endast på bestämda tider, helst då du inte är hemma? Osv.

Ju mindre aggressiv du är desto bättre resultat kommer du att nå. Den störande grannen har förmodligen inte fattat vilket oljud han eller hon åstadkommer hos dig. Har du milt tonfall, bestämda krav på bättring och vänligt leende så kanske det ordnar sig.

Magdalena Ribbing

Bordsfasoner?

Fråga: Jag har ibland råkat ut för att mat skickas vidare runt matbord, även varm eller het mat. Detta utgör ju inget problem vid en rymlig dukning då man kan sätta ner  uppläggningsfaten på bordet, men så är det ju inte alltid.

Senast jag satt vid ett tätdukat bord räckte min bordsgranne mig en ångande het gryta. Medan han snäsande tjatade på mig att ta emot grytan, gjorde jag fortast möjligt rum för kärlet och bad honom sätta ned grytan dit han mycket väl kunde nå, varpå han förargat upplyste mig att det är enbart saltet man sätter ned.

Jag bad försynt bordsgrannen beakta risken med att hantera hett gods från hand till hand, men förgäves. Kan detta hans serveringspåstående vara korrekt?

Svar: Jisses en sådan fåntrattig drummel du råkade ut för! Strunta i sådant tjafs, naturligtvis ställer man (på ett underlägg förstås!) på bordet en gryta, ett uppläggningsfat om det är varmt eller av annat skäl! Du beskriver en vanlig bjudning utan serveringspersonal, och den som vet sig inte klara en sådan situation kan tacka nej och stanna hemma.

Enligt gammal sed skickar man saltet till den som ber om det (eller som i Storbritannien till den som vill ha det och därför på brittiskt sätt frågar om man själv vill ha salt) men ger inte saltkaret direkt i handen utan ställer det på bordet intill den som ska ha det. Varför det är så har flera förklaringar, en att det dyrbara saltet inte skulle riskera att spillas ut genom hand-till-handöverlämnade, en annan den ofta i olika sammanhang använda myten om att något gift inte skulle kunna tillföras från handen på den som skickat saltkaret. På medeltiden hade personer med hög rang egna saltkar.

Men att använda dessa åldriga finesser till att vara opraktisk och ovänlig beträffande en varm gryta är bara dumt.

Magdalena Ribbing

Firmafestsällskap?

Fråga: Företaget där jag jobbar kommer i vår att ha en firmafest till vilken de anställda med sina respektive bjuds in. Inställningen från företagsledningen framstår som att inbjudan sträcker sig till äkta makar/makor eller samboende. Borde inte en inbjuden anställd ha rätt att ta med sig valfri gäst (så att man om man vill kan ta med sig till exempel en vän) eller vad är korrekt i denna situation?

Svar: Den inbjudan som du beskriver gäller för den som är anställd plus den personens partner i ett etablerat par. Det är alltså inte frågan om en PR-tillställning där gästen erbjuds att ta med sig en vän för att, underförstått, inte riskera att känna sig bortkommen bland en mängd obekanta människor. Det är inte heller en fest på ett ganska vanligt amerikanskt sätt där gästen kan bjudas ”plus one.”  I en annan tradition kan det verka som om inbjudaren inte har tillräckligt med vänner själv.

Men här är det en firmafest med ett upplägg som en normal social bjudning och till en sådan bjuds etablerade par som just par, och singlar ensamma, alltså utan medfört privatsällskap.

Varför skulle en gäst få medföra vem som helst? Ett etablerat par hör ihop, det är avsikten med parbildningen och vad som menas med ett par. De som inte ingår i ett sådant par får klara sig utan någon att hålla i handen på en traditionell, formell fest.

Svaret är alltså att företagsledningen har rätt och har hanterat inbjudningarna korrekt.

Magdalena Ribbing

Expartnerbröllop?

Fråga: En vän, X, gifter sig i sommar. Vi är ett tjejgäng där hon ingår och vi är alla minus 30 år och känner varandra sedan gymnasiet och har fortsatt kontakt. Kort sagt är X en nära vän.

Jag dejtade hennes brudgum för fem år sedan. Vi sågs alltså under några månader och var då mycket kärleksfulla. Jag åkte sedan utomlands och vid hemkomsten ville jag ta upp kontakten men det ville inte han. Jag gick vidare. Min vän X visste allt detta. Hon kände även honom sedan tidigare. De började ses ett år efter och ska nu gifta sig. Jag respekterar helt att hon gifter sig med honom och tycker inte alls att det är någon fara. Har nu själv en ny relation sedan ett år.

Jag och min pojkvän är båda bjudna på bröllopet. Jag har fortsatt kontakt med bruden och min pojkvän har träffat henne.

Eftersom jag fortfarande umgås med detta tjejgäng där hon är en del känner jag att jag skulle vilja gå på bröllopet, på ett sätt. Men jag får en obehagskänsla i magen fast jag är helt färdig med mina känslor över den kortvariga relationen. Om jag går på bröllopet vill jag gå med min nya pojkvän, men jag tror att han skulle tycka att det är jobbigt att veta om mina obehagskänslor.

Om jag inte går är risken att min vän X tror att jag inte accepterar hennes val, att jag är sur på henne och inte har kommit över killen. Vilket verkligen inte är sant. Det är även risk att mina vänner tror samma sak. Vad ska jag göra?

Svar: Det är vanligt att ens expartner träffar någon, som båda känner, när relationen brutits. Att dessa bildar par är inte konstigt, man umgås i en krets där individerna gillar varandra. Detta händer överallt och är inte något märkligt. Inte tror du väl att någon kan fortsätta att ha ensamrätt till en person som man haft ett förhållande med?

Du och den blivande brudgummen hade er korta relation för fem år sedan – lång tid i er ålder. Mycket har hänt er båda sedan dess. Du har ingen anledning att göra något dramatiskt av er gamla relation, inte heller inför din pojkvän. Han ska känna till fakta men det är som sagt en gammal historia utan betydelse i nutid. Har inte din pojkvän haft någon annan partner än dig? Det är sällan så att två människor möts, blir förälskade, bildar ett par, lever så livet ut. De flesta har en eller flera erfarenheter innan de hittar rätt.

Alltså: gör det enda vettiga, tacka ja till bröllopet, gå med din pojkvän och diskutera inte gamla tider med de andra i tjejgänget, se det som självklart att sådant händer och att det inte är något problem – för någon. Inte för dig, inte för din nuvarande pojkvän, inte för din vän X och inte för hennes blivande man.

Du antyder risk för att din vän X och övriga vänner skulle tro att du inte accepterar hennes val – men varför det, ni har ju fortsatt att umgås, har ingen noterat det?

Du påpekar också att du respekterar att din vän gifter sig med din f d pojkvän. Det är självklart att du inte ska ha minsta synpunkt på detta. Du har inte med din f d pojkväns liv att göra idag. Betrakta alltihop från den distans det faktiskt har. Det är inte ens ovanligt – du ska kunna strunta i dina gamla känslor, de är fem år avlägsna och kan förpassas till din minnesgarderob, längst in.

Magdalena Ribbing