Skilsmässokarantän?

Fråga: Jag tror mig ha hört att efter ett dödsfall så bör den nyblivna änkan/änklingen vänta minst ett år innan hen gifter om sig. Oavsett om det stämmer eller inte, så undrar jag om det finns någon motsvarande gräns för hur länge det anses att man bör vänta med nytt äktenskap efter en skilsmässa?

Svar: Förr ansågs det att en änka eller änkling skulle vänta ett helt år, sorgeåret, helst längre, innan nytt äktenskap ingicks. Några äldre fall som jag känner till med omgifte innan detta sorgeårs slut orsakade så mycket kritik från omgivningen att de äkta paren tvingades byta bostadsort.

Annons:

I dag finns inte samma strama attityd till människors kärlek. Beträffande skilsmässor är det inte ovanligt att man har skilts därför att den ena eller båda i äktenskapet har funnit nya partners. I de fallen har de nya äktenskapen ingåtts mycket snart efter det att skilsmässan vunnit laga kraft.

Det finns alltså ingen juridisk eller social tidsgräns för nytt äktenskap efter en skilsmässa.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-2 av 2

Också vid dödsfall som kanske infaller efter en lång sjukdomstid kan ju den kvarlevande ha träffat en ny livspartner. Det är ändå inte helt okomplicerat att snabbt flytta samman eftersom omgivningen troligtvis har en massa synpunkter.

B I, 09:32, 29 mars 2015. Anmäl

Också vid dödsfall som kanske infaller efter en lång sjukdomstid kan ju den kvarlevande ha träffat en ny livspartner. Det är ändå inte helt okomplicerat att snabbt flytta samman eftersom omgivningen troligtvis har en massa synpunkter.

B I, 09:32, 29 mars 2015. Anmäl

Barnkalasnivå?

Fråga: Jag skulle vilja fråga om råd när det gäller barnkalas och presenter. Min dotter fyller snart fyra år och vill att vi bjuder hem några vänner på barnkalas. Hon har själv inte blivit bjuden på något kalas, men jag har hört om kalas på lekland, inhyrda clowner och ponnyridning i trädgården. Det vill jag inte ordna, de är ju faktiskt bara fyra år! Det verkar ha gått inflation i barnkalas och jag vill inte att det ska behöva vara så med min dotters vänner. Vi tänkte mer på kalas hemma hos oss med glassbuffė, tårta och nån aktivitet som att göra egna nyckelringar eller liknande. Jag är lite orolig att ha huset fullt av barn vi normalt inte brukar umgås med. Kan vi be att någon förälder är med på kalaset? Kaffe fixar bjuder jag gärna på och småsyskon får gärna följa med om det underlättar.

Eftersom det är födelsedag kommer det säkert presenter. Barn gillar ju det så jag vill inte helt tacka nej till det, samtidigt som jag inte vill att någon ska köpa några dyra grejer. Min dotter skulle bli jätteglad för några hårsnoddar, klistermärken eller en målad glasburk som ljuslykta. Hur man man skriva det på ett bra sätt så att det låter trevligt?

Vuxenkalas vet vi hur det fungerar, men barnkalas verkar ha sina egna ”regler” som vi inte ännu förstår oss på. Tacksam för alla tips och idéer vi kan få!

Svar: Det är onödigt och trist när barnkalasen blir uppvisning av vad föräldrarna har råd med – inte vad barnen kan tycka är roligt (reservation för att alla hem inte tål många barn på kalas, av utrymmesbrist eller för att inredningen är ömtålig, då kan en annan lokal vara en lösning).— Du resonerar enligt min uppfattning helt rätt och jag hoppas att du genomför det du har tänkt, em lättsam tillställning med barnvänlig tårta, och sysselsättning för de små gästerna. Det låter flott med både glassbuffé och tårta – klarar barnen av bådadera? Mitt förslag är att du tillsammans med din dotter – hon kan rita något – skriver bjudningskort till de barn som ska bjudas ungefär så här:

”Välkommen på xxdag kl 14 till 16 till (din dotters namn) X-gatan x, på födelsedagskalas med tårta och lekar. Eventuell present: gärna hårsnodd eller klistermärken. Föräldrar välkomnas också liksom småsyskon. Svar senast xxdatum, adress xxxx mejl xxx, tel xxxx till föräldrarna X och Y Efternamn”

Då är allt solklart, det finns avslutningstid, alla informationer är med och den eller de föräldrar som vill medverka, kanske för att deras barn är blygt, vet att de är välkomna. Planera lekarna i god tid så att du har allt hemma som kan behövas.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-6 av 6

@Irene Holm, 13:09, vad ska jag fundera på, jag undrar verkligen vad är det du vill säga? Vill du att de som ordnar barnkalas ska strunta i påstådda allergier eller vadå? Du måste väl ha någon avsikt med dina påståenden om allergier? Oavsett hur vanligt eller ovanligt det är med svår födoämnesallergi hos barn så förekommer det och jag har personlig vetskap om hur illa det kan gå när man inte tar hänsyn till det. Ett barn som bara överlevde för att det var nära till närmaste sjukhus.

Petra Petrasson, 13:58, 29 mars 2015. Anmäl

Petra Petrasson Jag vill inte alls att små barn ska dö i allergi. Men läs Kjöllers artikel vetja! De femtio barn som enligt föräldrarna var mycket känsliga - en förälder sa t ex att barnet inte kunde gå igenom ett rum där någon som ätit jordnötter passerat utan att få ett allvarligt anfall. Några barn har växt upp med dödsångest inför att kanske ovetandes hamna bredvid någon som haft katt, eller ätit nötchoklad.. Helt i onödan! Men läs professor Wickmans vetenskapliga rapport, och fundera sen

Irene Holm, 13:09, 29 mars 2015. Anmäl

@Irene Holm, 13:34, va bra, då vet vi att om föräldrar påstår att deras barn har en kraftig födoämnesallergi så är det förmodligen bara överdrivet och vi behöver inte ta hänsyn till det. Antar att det är det som du vill med din kommentar? Min kompis vars barn råkade ut för just det och där barnet höll på att dö uppskattar säkert din information.

Petra Petrasson, 11:22, 29 mars 2015. Anmäl

Glöm inte att ha en fiskdamm en rolig retro grej som fyraåringar gillar.

Meta Four, 22:59, 28 mars 2015. Anmäl

Låter som ett bra kalasupplägg, förutom att jag hade bytt ut antingen glassbuffén eller tårtan mot något mer matigt som korv & bröd, roliga smörgåsar eller plockmat. Om FS inte har en partner som kan vara med under kalaset, hör då med en av de andra föräldrarna (helst någon utan småbarn att hålla koll på) eller någon kompis om att hjälpa till, det kan bli slitsamt att vara ensam ansvarig vuxen.

Maria Olsson, 12:52, 28 mars 2015. Anmäl

Jag tackar gudarna för att jag inte måste bjuda på (moderna) barnkalas. De tycks ha växt katastrofalt och blivit mätare på vad föräldrarna har råd med, hur stort utrymme som finns hemma, hur dyra presenter... Min dotters tre barn firar eller firas mer eller minder ständigt eftersom hela klassen ska bjudas "alla ska med" och det är alltid någon bland klassens trettio barn (trettio x tre barn) som fyller år och måste få en present som inte är för enkel. Barnet ska skjutsas o hämtas... Puh!

Irene Holm, 12:52, 28 mars 2015. Anmäl

Utseendesanning?

Fråga: Jag har en fråga gällande uppenbart ”ansiktförbättrade” personer (kanske inte alltid i mitt tycke förbättrade då).

Hur ska man hantera det faktum att en annars söt och fin människa i vänkretsen plötsligt dyker upp med en uppblåst mun? Det är alldeles uppenbart att något sprutats in. Ska jag kommentera detta? Ärligt talat anser jag att det ser förfärligt ut, men det kan jag ju hålla för mig själv. ”Herregud, vad har hänt?” går likaledes bort, antar jag.

Men det är svårt att bortse från dessa läppar och koncentrera sig på vad vederbörande säger. Jag antar att hen gjort läppförbättringen (…) för att se fin ut. Och därmed kanske man skulle vara artig och säga något stödjande? Även om det strider mot vad jag egentligen tänker.

Att ha gjort något drastiskt med sitt utseende och mötas av en kompakt tystnad av omgivningen måste ju kännas märkligt.
Detsamma gäller givetvis allt uppenbart joxande med ansikten, som till exempel frysning av pannans rörelser så att en yta är orörlig medan övrig ansiktsmuskulatur rör sig runt om denna märkligt stilla Bermudatriangel.

Jag bedömer att dessa spörsmål blir alltmer aktuella i takt med att våra kliniker runt om i Sverige får allt mer att göra.

Svar: Det är en intressant, som du skriver aktuell, men också svår fråga, egentligen filosofisk. Ska man tiga om den utseendeförändring en vän har gjort och som man ogillar, ska man säga något vänligt för att man tror att det förväntas, eller säga att det var bättre förr?

Mycket vanliga förbättringsförsök som hårfärgning och tandblekning kommenteras knappast. Men större förändringar av läppar, panna, rynkor är ännu inte så etablerade att de lika självklart undgår synpunkter.

Människor gör frivilliga förändringar i sitt utseende för att förbättra det, inte tvärtom. Som så mycket i dag betyder ytan mest. Att  likna någon som allmänt anses vacker verkar vara eftersträvansvärt för allt fler, mer än insidans förbättring i meningen utbildning, nya insikter, ökad kunskap som inte på samma sätt brukar väcka omgivningens beundran. Det som gäller verkar vara att te sig (ytligt) attraktiv på en pågående marknad, även om många gör skönhetsingreppen för att trivas bättre med sig själva.

Kända kvinnor beskriver gärna sina bröstförstoringar (och -förminskningar när det blir tråkigt med den onaturliga bysten). När man har spritt ut sådan information i sociala medier kan givetvis vänner och släkt fråga eller diskutera den förändringen. Men har den hållits hemlig ska ingen säga ett knyst om den, förstås. Ett så kallat avslöjande vore synnerligen elakt, ohövligt och korkat.

Ibland misslyckas dessa förändringar. Ibland blir de en tydlig förbättring. Du anser att din väns läppförstoring ser förfärlig ut. Att den har gjorts kan bero på att din vän har varit missnöjd med sin mun tidigare, den var kanske inte det rådande modets stora plutmun. Du måste inte kommentera detta. Är personen själv nöjd med sin förändring kan vederbörande ställa något slags fråga. Hörs ingen sådan behövs inte heller en kommentar från omgivningen, då finns förhoppningen att förändringen ter sig helt naturlig.

Men ställs frågan: ”vad tycker du om min läppförstoring?” måste du svara.

Du kan säga något åt det här hållet ”ja, jag ser att du har gjort något och det gör att du ser så glad ut” – då har du inte sagt att du gillar eller ogillar förändringen. Har du tur hör din vän bara det vederbörande vill höra: lyckat. Om det inte räcker utan din vän kräver en mer preciserad kommentar från dig kan du fortsätta med ”jag tycker att du såg fin ut innan också, men det här är ju modernt och du ser nöjd ut och då är det bra”.

Att för sin egen sanningslidelses skull säga att man tycker att det ser gräsligt ut eller att det är missklädsamt är fel, anser jag. Många människor hävdar sin rätt att ”säga som det är” med vilket brukar avses att de tar sig friheten att göra andra ledsna för att de själva ska få utlopp för sitt behov av ädel ärlighet. Det är alldeles för självupptaget för åtminstone min uppfattning om hyfsat beteende, tolerans och allmän hygglighet. Man ska inte blåljuga, men man måste sällan vara så uppriktig att man krossar andras glädje.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 10
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (15)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 15

Ulf L-bratt, vad i hela friden menar du med att enbart människan och schimpanserna intresserar sig för primater av samma art? Om andra primater inte intresserade sig för andra exemplar av samma art skulle ju alla primater dö ut, ja det skulle inte finnas några alls idag förutom just människor och schimpanser?! Hur kan då de andra arterna fortfarande finnas?!

H R, 18:05, 27 mars 2015. Anmäl

Molly Moll: Fräsch? Om hen nu ser ut att ha fått en käftsmäll med fläskläpp!! Det om något är väl hyckleri. Då är det bättre att hålla tyst.

B I, 14:52, 27 mars 2015. Anmäl

Det är bara människan och schimpansen av primaterna som intresserar sig för individer av samma art. Varför kan man då inte låta frågan bero, hänga i luften - tills den kommer på tal. Det kan ibland dröja veckor, ja, till och med månader. Och vid det laget har väl någonting annat hänt som föranleder uppmärksamhet. Tycker det går en linje i sanden när hen har skaffat skägg. Då kan man antyda att man ser att någonting är eljest, men att man inte kan riktigt sätta fingret på vad det är.

Ulf L-bratt, 14:30, 27 mars 2015. Anmäl

Väldigt tråkigt med de här nya modereringsreglerna, där det verkar dröja en halvtimme innan censuren har nagelfarit ens kommentar... Då har i alla fall jag hunnit tappa intresset för ämnet. Jag vet att det inte är Magdalena Ribbing själv som kräver dessa säkerhetsåtgärder, utan en överambitiös konsultgrupp. Släpp fram kommentarerna direkt, snälla snälla! Sen kan ni göra som förut, alltså radera kommentarer som inte passar.

Irene Holm, 14:26, 27 mars 2015. Anmäl

Det tycks vara så att silikonet långsamt flyter bort i kroppen, så att man måste fylla på om man vill fortsätta att pluta. Förhoppningsvis har man då hunnit återfå förnuftet. :-)

Irene Holm, 14:07, 27 mars 2015. Anmäl

Det är klart att man inte ska kommentera läpparna om hon inte själv säger något! Men lite tragiskt med dessa Kajsa Anka-läppar! Första gången jag stötte på en kvinna med plutande silikonmun trodde jag att hon liksom ville pussas,hela tiden, jo det är sant, det var länge sen.

Irene Holm, 14:04, 27 mars 2015. Anmäl

Det finns sätt att uppmärksamma utan att vara falsk, som Magdalena så riktigt säger. Man kan t ex säga "vad fräsch du ser ut" till någon som gjort något nytt med sitt utseende som man inte gillar, utan att precisera eller göra avkall på sin egen smak, om den nu är så viktig.

Molly Moll, 12:07, 27 mars 2015. Anmäl

@ H R När det gäller läppförstoringar så tror jag inte att det är permanent och att läpparna automatiskt går tillbaka till det normala efter ett par månader, om personen inte fortsätter att regelbundet fylla på mer av det som de sprutat in. Om personen inser att det var ett misstag så är det nog bara att låta det vara och snart blir läpparna bra igen inom kort.

Åsa S, 11:14, 27 mars 2015. Anmäl

forts. Jag tvivlar på att dagens barn, i den mån de nu läser Lindgren, kan uppfatta humorn i dessa böcker då de växer upp i en miljö där deras föräldrar har annamat Karlson på taket menatliteten, vacker, lagom tjock, genomklok i mina bästa år.

S. Koskav, 10:37, 27 mars 2015. Anmäl

Ja, vad säger man till en kvinna som har betalat för att få en fläskläpp? Jag antar att "Blir du slagen av din man?" inte anses som en godkänd kommentar...

Robert Warholm, 10:37, 27 mars 2015. Anmäl

Klädselkrångel?

Synpunkter? Välkommen att delge andra dem – logga in med ett klick på ordet Kommentarer under svaret!

Fråga: Vad gäller om det på ett inbjudningskort står:
“Klädsel: fest”?
Det gäller en fest i augusti.

Svar: Hopplös så kallad klädkod! Det är ingen klädselangivelse utan virrigt eller i alla fall högst opraktiskt av den välmenande inbjudaren som tänker sig att ”Klädsel: Fest” ger gästerna frihet att välja vad de vill vilket är motsatsen till en klädkod. Den i sin tur är till för att skapa den gemenskap som gör festen roligare för alla, ingen ska behöva känna sig för fint eller för enkelt klädd.

Alltså är alla klädkoder som Fest, Valfri, Önskvärd, Det du trivs bäst i osv bara besvärliga för gästerna. Och ökar antalet frågor till min spalt.

Nu har du fått denna klädkod och med så här lång framförhållning, ett halvår! måste det vara en hejdundrande stor fest, annars hade det mer än väl räckt med inbjudan en månad eller två i förväg. Så klädseln är förmodligen tänkt att vara på en relativt hög nivå. En man kan då ha mörk kostym, vit skjorta, sidenslips, en kvinna en knä- eller vadlång festbetonad klänning eller festkjol plus fin överdel eller utpräglat festfina långbyxor och fin överdel. Det bör räcka för klädsel Fest – kan i alla fall inte bli helt fel.

Några gäster kanske kommer i smoking och lång klänning, andra i ljus linnekostym, sommarkjol och top, snyggaste jeansen och linne – jag kan bara ana hur denna klädkod kan ställa till det.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 20
  • 3
  • 0
  • 1

Kommentarer (11)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 11

Tack igen för svar, Magdalena! Det här verkar funka. Trist att min första kommentar blev en där jag inte håller med MR, jag brukar vara en av hennes påhejare!

Sweydia Ism, 09:58, 27 mars 2015. Anmäl

forts. 2. De säger att "stackars hon, hon blir säkert aldrig bjuden någonstans som måste klä sig i full gala bara för en sådan här inbjudan utan klädkod". Efter den upplevelsen är jag en varm förespråkare av klädkoder! Jag vill aldrig behöva vara med om något liknande igen!

Marja-Leena Pettersson, 08:11, 27 mars 2015. Anmäl

forts. När jag kom till festen upptäckte jag till min fasa att jag var den enda som hade aftonklänning! De andra tjejerna hade typ bara knäkorta kjolar och lite finare blusar, sommarklänningar i bomull, eller inte ens det - bara sina vanliga jeans! Jag höll på att skämmas ihjäl, låtsades att jag hade blivit sjuk, och sprang därifrån... Det var något av det skämmigaste jag varit med om! Dessutom har jag insett att folk pratar mer elakt när någon är överklädd än underklädd.

Marja-Leena Pettersson, 08:09, 27 mars 2015. Anmäl

Det som Åsa skriver om att man kan se på lokalen eller anledningen till festen vad det ska vara för klädkod, stämmer absolut inte. Jag blev en gång som ung bjuden på en stor fest i Blå Hallen i Stockholms stadshus. Det stod ingen klädkod. Gick till NK för jag tänkte att expediterna där måste ju veta. Expediten sa att eftersom det var Blå Hallen och inte stod någon klädkod, så var det högtidsdräkt som gällde. Hon lurade mig att köpa en riktig bal-blåsa, hellång och djupr urringad i skimrande tyg.

Marja-Leena Pettersson, 08:07, 27 mars 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: @Sweydia lsm: Teknikansvarig på DN.se svarar detta: "Ja, man måste aktivera om man i framtiden vill kunna fortsätta kommentera med samma konto. Nej, man kommer inte få spam från DN, och skulle det mot förmodan dyka upp ett DN Nyhetsbrev är det enkelt att avbryta fortsatta utskick. Att man ombeds aktivera kontot man skapat är för att vi vill säkerställa att man inte är en "robot" som skapar skräpkonton. Aktiverar man inte kontot kommer det tas att bort ur databasen."

Magdalena Ribbing, 15:06, 26 mars 2015. Anmäl

Jag skapade ett DN-konto för några timmar sedan för att kommentera här. Nu har jag fått mejl om att aktivera inom 24 timmar. Måste jag det? Innebär detta att jag kommer att få en massa spam från DN?

Sweydia Ism, 14:32, 26 mars 2015. Anmäl

Magdalena och Skoskav, tack för era svar. Jag kan hålla med dig Skoskav om att det kan vara lika bra att inte ange klädkod alls, bjuder man till fest så är "Klädkod fest" överflödigt. Jag har gått på tillställningar med specifik klädkod och naturligtvis anpassat mig efter arrangörernas önskemål; vill inbjudaren ha det så ska gästen självklart följa det eller tacka nej. Jag tycker dock att det är trevligt med tillställningar/fester där gästen får komma såsom han/hon känner sig bekväm.

Sweydia Ism, 13:09, 26 mars 2015. Anmäl

Jag tycker ofta att lokalen kan skvallra en del om vilken nivå på klädsel som inbjudarna har tänkt sig. Är det en sommarfest hemma i radhuset så är det nog inte långklänning, utan en fin sommarklänning, kanske. Har de däremot bokat nåt slott så kanske man kan ta nåt annat än den lilla somriga bomullsklänningen från H&M. Vad det är för slags fest kan också vara en vink, är det bröllop eller 50-årsfest är det ofta lite finare och formellare klädsel än om nån fyller 26.

Åsa S, 12:08, 26 mars 2015. Anmäl

@Sweydia Ism - Om man nu vill låta sina gäster klä sig i vad de vill och inte bestämma en klädnivå så finns det ju ingen som helst andleding att ange någon klädkod över huvud taget. Det ger bara gästerna huvudbry då de inte alltid vet hur klädkoden skall tolkas, som i fallet med FS. Fria klädkoder är ett otyg och visar bara på att inbjudaren inte har fattad vad en klädkod innebär.

S. Koskav, 11:12, 26 mars 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Sweydia lsm: Du anser inte att klädnivåerna har någon betydelse och det har du all rätt att tycka. Men att du - och festarrangören - trivs med virriga klädkoder betyder inte att andra gör det. Mängder av mejl till min spalt genom åren har handlat just om att vara vad man själv har uppfattat som fel klädd till en fest. De allra flesta vantrivs med att vara alltför fint klädda eller för lite fint klädda. Klädkoden ska vara hjälpsam. Annars är den fel. Eller meningslös.

Magdalena Ribbing, 10:55, 26 mars 2015. Anmäl

Förnyelselöften?

Kommentera gärna – logga in med klick på ordet Kommentarer under svaret!

Fråga: Vi är ett par som skulle vilja, på vår 10:e bröllopsdag, förnya våra äktenskapslöften till varandra. Vad jag förstår så är detta inte så vanligt i Sverige, kanske mer en amerikansk företeelse. Men vi tycker att det är både romantiskt och att det ytterligare skulle stärka vårt förhållande.

Hur går man tillväga för att bjuda in till en sådan tillställning? Vi skulle vilja ha våra närmaste vänner och släkt närvarande och vi tänkte själva ”ceremonin” utomhus med efterföljande middag på lämpligt ställe. Vi vill inte att gästerna ska behöva köpa presenter, det har de ju redan gjort till självaste bröllopet för 10 år sedan. Hur formulerar man det på inbjudningskortet?

Finns det någon annan etikett man bör tänka på vid inbjudan?

Svar: Helt rätt att förnyelsen av äktenskapslöften är en amerikansk företeelse som så mycket annat västerut har letat sig över till Sverige. Orsaken till denna idé kan vara att den ursprungliga vigseln inte blev som man hade önskat, att man nu har råd med en stor fest, att man har passerat problem och vill markera sin kärlek.

Antingen förnyar man sina löften i ensamhet eller med en medhjälpare, kanske den som förrättade vigseln, eller som ni tänker er, med en fest. Bjud ungefär så här:

”xxx (gästens/parets namn)
välkomnas att närvara vid vår förnyelse av äktenskapslöftena
dag, datum, klockslag, plats,
och därefter till middag på xxx-lokalen.
Vänligen notera att detta är en helt presentbefriad fest!”

Klädsel, svar osv ska ju stå med. Och glöm inte era namn!

Någon särskild etikett finns inte för detta, som ju är en personlig ceremoni utan juridiska förtecken. Men det är vanligt med ringväxling, med nya ringar som får det aktuella datumet ingraverat. En sådan ring bärs tillsammans med vigselringarna.

En ceremoni med gäster kan innebära att det äkta paret står framför de närvarande gästerna och läser upp sina egenformulerade löften, kanske att man älskar varandra, att man har kämpat sig igenom svårigheter (om det är sant) och så vidare, och att man nu efter tio år vill fortsätta att vara trogna och lyckliga, vilket man bekräftar med en kyss kanske. Musik och kanske någon bra poesi uppläst av en närstående kan förgylla ytterligare.

Man brukar inte göra som vid en kyrklig vigsel med in- och uttåg och uppvaktning, då blir det som en ny vigsel vilket det inte är. Men man kan be Svenska kyrkan om man hör dit att bistå med en präst som kan hjälpa till att utforma ceremonin.

Har man barn kan de medverka på något lämpligt sätt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (11)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 11

Jag fattar inte varför folk är så negativa faktiskt. Det är ju inte att man brutit löftena utan att man väljer att påminna sig själv och varandra om allt det man gått igenom dessa 10 år och hur man vill fortsätta framåt i livet med varandra. Dock tycker jag man ska ha samma ringar, samma ringar samma kärlek men nya erfarenheter tycker jag är en fin symbolik.

Elin Hagberg, 15:59, 26 mars 2015. Anmäl

Fy vilka elaka kommentarer. Känner som H R, kan man inte helt enkelt glädjas åt sina vänners lycka fast man inte nödvändigtvis är av samma åsikt? Måste man håna, förlöjliga, kalla sina vänner töntiga mm bara för att dom inte tänker, tycker och beter sig enligt vad JAG tycker är det enda rätta?

Kalles Kaviar, 11:04, 26 mars 2015. Anmäl

Men å andra sidan så måste man ju inte tolka allt negativt. Det kanske inte alls har varit otrohet med i bilden; tänk om paret helt enkelt bara är lyckligt och vill dela sin lycka med sina närmaste familjemedlemmar och vänner? Visst, det är en sed vi i Sverige inte är vana vid, men än sen? Om den gör paret lycklig är väl jag som deras vän också lycklig, och deltar gärna. Oavsett om löftena känns pinsamma och jag tvingas höra på vad som är det bästa med dem? Huvudsaken är att mina vänner är lyckl

H R, 19:15, 25 mars 2015. Anmäl

Kloka kommentarer verkligen. Fira 10-årsdagen men förnya löften låter som att svikit och måste göra om vigseln. Töntigt!

B I, 18:47, 25 mars 2015. Anmäl

Gris-Greger, var är du???!

Sussie Byholm, 18:23, 25 mars 2015. Anmäl

Har man varit gift i 10 år så kan det ju vara trevligt att fira det. Bjud in vännerna på ett 10-årsjubileum, men skippa förnyelse av löften. Eller gör det i endast familjens närvaro. Jag var på ett 20-årsjubileum och när de höll lite enkla tal till varandra så blev det lätt pinsamt. Varför ska alla vänner bevittna när den ena parten säger "Det bästa med dig är att blabla."? Jag tror att vännerna förstår att ni fortfarande älskar varandra bara genom att ni har festen.

X X, 17:03, 25 mars 2015. Anmäl

Jag förstår inte hur detta skulle kunna stärka förhållandet ytterligare, det låter verkligen som en klyscha och hela grejen luktar effektsökeri.

S. Koskav, 16:30, 25 mars 2015. Anmäl

Snälla FS, gör dig och din partner en tjänst och skippa den här idén, fira er 10-åriga bröllopsdag istället tillsammans med era vänner. Annars kommer ni att bli utskrattade, det här är i de flesta svenskars något oerhört töntigt. Hånet kommer förmodligen aldrig ta slut, det du läser i kommentarerna här är bara början. Känner ni av någon anledning behov av att förnya era löften (kanske har nån av er brutit dem) så gör det i en helt privat ceremoni.

Petra Petrasson, 15:31, 25 mars 2015. Anmäl

Ha en 10 årsfest om ni vill fira, men låt gästerna slippa pinsamheten att ni ska stå och lova om saker. Känner ni behov av att göra om löftena för att ni brutit dem så gör det privat innan eller efter. Har ni inte brutit mot dem förstår jag inte behovet alls. Som påpekat innan: man säger dem en gång och då gäller de resten av livet (eller tills man skiljer sig).

Q Q, 14:12, 25 mars 2015. Anmäl

Jag tycker att det där är ett löjligt amerikanskt fenomen. Äktenskapslöften ska vara för livet - det är det som är grejen med dem. De går inte ut efter tio år och behöver förnyas. Då var det inte ett äktenskap från början, för sådana tidsbegränsade äktenskapskontrakt finns inte. Jag skulle vägra att medverka på en sådan tillställning. Låter uppmärksamhetssökande. Mycket bättre att fira sin tioåriga bröllopsdag lite större, i så fall.

Marja-Leena Pettersson, 11:36, 25 mars 2015. Anmäl

Föredragsbetalt?

Fråga: Jag är gift med en specialist på kostfrågor, hon är egen företagare och håller föredrag runt om i Stockholm. På mitt jobb kommer vi att ha en hälsovecka och min chef och kamrater har bett mig fråga min fru om hon skulle kunna hålla ett litet föredrag om nyttig kost på vår arbetsplats.

Jag frågade min hustru om hon göra detta och hon sa ja. På mitt jobb blev alla glada över det beskedet. Problemet är dock att alla tror att hon kommer att hålla föredraget gratis. Min fru jobbar inte gratis och kan fakturera för föredraget hon eventuellt håller på mitt jobb.

Min fråga är: hur berättar jag för min chef/arbetskamrater på vårt nästa möte att föredraget inte är gratis? Hur säger jag att de har trott på något som inte stämmer gällande betalningen av föredraget?

Svar: Enklast verkar vara att du först talar med din chef och vänligt frågar ”till vem ska min fru ställa fakturan för sitt föredrag?” Då säger kanske din chef ”oj, jag trodde hon skulle prata gratis för oss” och då säger du ”det hade hon gärna gjort om inte detta att hålla föredrag är hennes försörjning så tyvärr måste hon ta betalt”.

Säger chefen att i så fall har företaget inte råd med din frus medverkan måste du ta upp det på nästa möte med arbetskamraterna, och säga precis som det är ”tyvärr blir det inte något föredrag av min fru, hon är ju egen företagare och kan inte åta sig gratisjobb, så hon måste avstå”.

Faktiskt tror jag att alla förstår detta. Vem jobbar gratis?

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 1
  • 3
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 16

MAGDALENA SVARAR IGEN: @Kerstin Olsson 08.12: Förlåt mitt ordval! Det låter bra med den höga moralen på det företag där du arbetar. Ändå har jag svårt att förstå varför det vore så omoraliskt/fel (inte nepotism) att en expert som är gift med en anställd, tillfrågas av en chef om att medverka vid ett tillfälle där just denna expertis passar. Det var ju inte expertens eget förslag, ej heller hennes mans. Eller skulle företaget ha upphandlat ett föredrag?

Magdalena Ribbing, 09:57, 26 mars 2015. Anmäl

Ordet "nepotism" har jag inte använt, inte heller något i närheten av den betydelsen. Det jag ville påvisa, var vikten av att ha strikta affärsrelationer, där man inte ens kan ANA "kompisaffärer" e dyl. På den stora internationella industrikonsern jag själv arbetar har ALLA anställda medvetandegjorts om detta de senaste 10 åren, dvs inte endast chefer, även om en chef givetvis alltid har ett större ansvar. Uppgörelsen som redovisades i frågan hade inte varit OK hos oss. Därför svarade jag.

Kerstin Olsson, 08:12, 26 mars 2015. Anmäl

Gör som Bodil S föreslår. Ni som kritiserar så skarpt. Visst kan man råka ut för att någon ber en att göra något som man har som yrke. Man tar för givet att de förstår att det kostar, sedan inser man av efterföljande snack att de tror att det är gratis. Folk kan vara hur fräcka som helst; De tror att byggare "har material över" som de kan få gratis. Lika dumt som att fråga bagaren om hen har mjöl över. Eller om föredragshållaren har ett föredrag över. Som hon kan ge bort sådär. Korkat och snålt.

X X, 17:11, 25 mars 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Bästa två senaste kommentatorer, tillåt mig påpeka att frågeställaren inte är chef för företaget ifråga, utan anställd, och har ombetts av sin chef och sina kolleger att fråga sin hustru om hon vill hålla föredrag på hans arbetsplats. Det är svårt att se nepotismen i detta, frågeställaren styr ju inte verksamheten och har heller inte föreslagit att hans hustru ska ombes hålla föredrag. Annars håller jag med de kommentatorer som berättar skräckhistorier om företagare och favörer för familjemedlemmar.

Magdalena Ribbing, 13:21, 25 mars 2015. Anmäl

Kerstin Olsson: håller med. Jag har en ännu värre historia: en egenföretagare hade en fru som gav kurser i bättre självförtroende för arbetslösa eller något liknande. Han brukade sätta ut falska platsannonser. När arbetslösa sökte, så ringde han upp dem och sa att tjänsten tyvärr var tillsatt, men att han kunde rekommendera sin frus kurser för arbetslösa... :-O Detta upphörde när någon av de sökande upplyste Af om vad paret höll på med.

Marja-Leena Pettersson, 11:40, 25 mars 2015. Anmäl

forts: det är ytterst tveksamt att anlita en anställds make/maka/familjemedlem som driver eget företag, att utföra tjänster. Vi måste bli bättre även i Sverige på att förebygga bestickning, mutor, tveksamma affärsrelationer. Det låter oskyldigt/banalt i detta fall, men jag kan konstatera att på mitt företag hade detta inte varit OK.

Kerstin Olsson, 10:39, 25 mars 2015. Anmäl

Jag har en helt annat kommentar till frågeställarens ämne, som berör det som brukar kallas "integrity" elle ibland "code of conduct". För det företag där jag arbetar (en internationell koncern) ska det hos alla anställda, och definitivt hos chefer, ringa varningsklockor för den händelse som frågeställaren beskriver. Självklart ska en egenföretagare ta betalt för sina tjänster. Samtidigt borde det vara självklart att det är ytterst tveksamt att anlita en anställds make/maka/familjemedlem som dri

Kerstin Olsson, 10:36, 25 mars 2015. Anmäl

Hur hade det varit om mannen (?) redan från början hade reagerat och sagt ifrån på sitt arbete? Hela frågan visar ju en otrolig feghet från hans/hennes sida! Uppenbarligen trodde han/hon att hustrun skulle ställa upp gratis!

Ingvar Eklund, 04:32, 25 mars 2015. Anmäl

Be din fru skicka en bokningsbekräftelse till företaget där alla köpvillkor framgår som t ex pris, betalningsvillkor, avbokningsregler etc. Be henne skicka det med posten, du skall inte ta med det och lämna över det, utan låt det bli en affärsuppgörelse mellan henne och ditt företag. Om de sedan kommer med frågor får du hantera det då.

Bodil S, 17:10, 24 mars 2015. Anmäl

Det är ju inte så lätt att veta att en person som man känner på något sätt, kommer att ta betalt. Jag tycker att man ska göra detta klart redan när man erbjuder sig (eller erbjuder sin fru, som i det här fallet). Har själv varit med om att en väninna som är frisörska skulle göra slingor i mitt hår. Vi pratade och hade kul samtidigt - men sedan skulle hon plötsligt ha betalt, och inte bara för kemikalierna heller! I själva verket hade det blivit billigare att gå till min vanliga salong.

Marja-Leena Pettersson, 13:54, 24 mars 2015. Anmäl

Betalkalas?

Har du en synpunkt på betalkalasen? Delge andra den genom att klicka på ordet Kommentarer under svaret och logga in!

Fråga: Vi fick en inbjudan till en mans 50-årsfest. Hans hustru skickade ut ett större antal inbjudningar, tid och plats etc. Döm om vår förvåning när vi i inbjudan även uppmanades att sätta in 300 kr på ett bankkonto för att deltaga i festen! Min hustru som ursprungligen kommer från Polen fann detta helt ofattbart! Hur kan man bjuda in till fest där gästerna ska betala för att få vara med!!
Jag har hört talas om liknande inbjudningar från flera håll. Hur vanligt förekommande är det idag med denna typ av märkliga inbjudningar?

Svar: En fråga i samma ämne finns i spalten från den 15 mars – men den handlade om minst fem gånger så mycket pengar som gästerna hade informerats om, och krävts på, först sedan de hade tackat ja. Dessa 300 kronor som du frågar om är inte en stor summa i festsammanhang, de räcker till två glas vin och något mycket enkelt att äta, ungefär. Oavsett vad man får finner många det upprörande att de ”bjuds” men måste betala för att få delta. Det strider mot den gästfrihet som alltid ansetts vara självklar.

Ändå: i dag är en inbjudan som kostar pengar för gästerna inte särskilt ovanlig. Det kallas betalfest när man vill ha stort bröllop, femtioårsfest osv men inte har råd att stå för kostnaderna. I min frågelåda finns gott om exempel på detta slags kalas, men exakt hur vanlig denna företeelse är kan jag inte säga. Givetvis är det stiligare att den som bjuder verkligen bjuder. Men för det mesta är betalningen en nödåtgärd från inbjudarens sida för att få den tjusiga fest vederbörande önskar sig. Om detta kan man tycka vad man vill, men betalande gäster verkar vara betydligt fler nu än förr. Många har en motsatt uppfattning: att det vore bättre att sänka nivån på festen för att verkligen kunna bjuda sina gäster.

Det förekommer att den summa gästerna ska betala för att få vara med på bjudningen är så väl tilltagen att inbjudaren tjänar pengar på sitt eget kalas. Det är vad jag kallar en skandal.

Subskriberad fest hette detta slags betalbjudning förr, då vanligast bland ungdomar. Kuvertavgift kan det stå i dag. Det är samma sak: endast betalningen ger rätt att få delta.

På en inbjudan med betalkrav ska det absolut stå att betalningen är istället för presenter.

Till detta vill jag gärna framhålla att man aldrig är nödgad att tacka ja till en fest. Varje gäst har sin fulla frihet att artigt tacka nej. Orsak behöver inte anges.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 7
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (8)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-8 av 8

Det är väl ok med betalfest, var och en bjuder in som de vill. Men just födelsedagsfester känns det lite konstigt att ha så. Det blir precis som om man har bestämt vad som är ett rimligt pris på en present. Är man så viktig så man måste firas? Det är väl ingen mänsklig rättighet att ha 50-årsfest? Det är väl bättre att bara ha en betalfest, utan att nämna födelsedagen, om man vill ha fest.

X X, 17:18, 25 mars 2015. Anmäl

En annan tanke: kraven och förväntningarna blir ju också högre, om gästerna har betalat för festen. Som värdperson/inbjudare skulle jag uppleva det som stressande.

Marja-Leena Pettersson, 11:50, 24 mars 2015. Anmäl

Nej usch, jag gillar inte det där. Det känns inte som att man är bjuden på riktigt. Jag tycker att man ska hålla festen på en sådan nivå att man själv har råd att betala för den - eventuellt avstå helt. Om det känns viktigt att gästerna bidrar, så kan man ju begränsa gästlistan till personer som förmodligen kommer att bjuda igen. Då får man ju tillbaka beloppet där, genom att man själv får gå gratis på deras fester. Att som privatperson ta entré är den absolut sämsta lösningen.

Marja-Leena Pettersson, 11:48, 24 mars 2015. Anmäl

Jag har inte heller varit med om det sen studenten, men det har kanske blivit inne även bland äldre? I princip helt okej om man informeras om det vid inbjudan, för då har man ju möjlighet att tacka nej om man ogillar konceptet. Tycker dock att man blir lite mer av festarrangör än festinbjudare om man tar en kuvertavgift; det blir ju som en gemensam pott som läggs till en gemensam fest med en person som står för organisationen.

H R, 07:38, 24 mars 2015. Anmäl

Kuvertavgivt trodde jag bara förekom på studentskivor, Jag har då inte varit med om det sedan jag tog studenten för drygt 30 år sedan.

Thorbjörn T., 17:40, 23 mars 2015. Anmäl

Kuvertavgivt trodde jag bara förekom på studentskivor, Jag har då inte varit med om det sedan jag tog studenten för drygt 30 år sedan.

Thorbjörn T., 17:40, 23 mars 2015. Anmäl

Det är väl OK om man får veta det i samband med inbjudan. 300 kronor låter som ett rimligt bidrag till att få ha det trevligt.

B I, 09:33, 23 mars 2015. Anmäl

Att bidra med några hundralappar till en fest istället för att köpa en present tycker jag är väldigt praktiskt, men summan bör ligga på den nivå som man normalt köper presenter i den kretsen. Det är dyrt och tidskrävande att ordna en stor fest och det är ju inte bara festföremålet som får en trevlig kväll så helt ok med betalfest oavsett om det är nyår eller födelsedag.

Maria Olsson, 06:54, 23 mars 2015. Anmäl

Jobbfrågor?

Fråga: Jag har en fråga kring en situation som känns klurig. Jag har ett yrke som på ytan är spännande och kul när man väl jobbar, men rätt så slitigt mellan varven. Till skillnad från många av mina kollegor gillar jag inte att hålla monologer om mig själv, och just nu är jag i en ganska tung fas med många besvikelser relaterade till mitt yrke. Jag vill helt enkelt inte prata om det, varken med obekanta eller familj och vänner. Dessa frågor som antingen ska vara skämtsamma “När får vi se dig offentligt igen?!” eller tycka-synd om “Usch, hur går det för dig? Kanske dags att välja ett riktigt yrke?” är, ärligt talat, skitjobbiga.

Men även att alla anser sig vara experter på min bransch och ska ge mig “tips” på vad jag borde göra för att öka mina chanser osv. Och jag vet att det bottnar i vänlighet och genuint intresse. Men jag klarar inte av det just nu, så jag har börjat svara avvikande “Det går bra” eller “Det är ju som det är, he he” och försöker byta ämne.

Men det funkar nästan aldrig, utan det ska bli en diskussion kring vad jag borde göra, och andra tips som jag helt enkelt vill slippa. Ibland går jag dem till mötes och berättar (och det är ofta en diskussion som känns ointressant för alla inblandade), dessutom känns det som jag bara hamnar i den självupptagna kategorin som bara pratar om sig själv…

Som sagt, dessa människor vill bara vara snälla, men jag är antagligen för svag för att stå ut med det just nu. Så det resulterar i att jag antingen ljuger för nya bekanta och säger att jag är något annat, eller helt enkelt undviker att träffa familj och vänner.

Vad kan man säga och göra? Bita ihop?

Svar: Det låter riktigt besvärligt! Men ingen har någon skyldighet att förklara eller redogöra för sin situation (annat än inför myndigheter bevars) så du ska inte behöva ha det så jobbigt med din intresserade och säkert välmenande omgivning.

Du vet förstås att ditt yrke omges av det romantiska skimmer som de flesta med andra mer triviala sysselsättningar gärna skulle vilja se sig själva i. Där kan finnas en anledning till att du frågas ut om hur du har det jobbmässigt. En annan anledning kan faktiskt vara som du skriver, ett genuint intresse för dig och din framtid.

Oavsett vilket ska dessa frågare absolut respektera ditt avvärjande, och därför behöver du vara mycket tydlig i dina svar på deras frågor. Så här kanske: ”tack, snällt av dig att bry dig om mig men jag vill verkligen inte prata om mig själv; hur är det med dina barn/hunden/studierna/huset/nya bilen” alltså vad som helst som du vet att du kan fråga den andra personen om.

Om frågandet fortsätter trots denna tydliga markering från dig så måste du helt enkelt ignorera frågorna och byta samtalsämne. När frågaren inte fattar att du har sagt klart att du inte vill prata om dig själv, utan levererar ännu ett råd om vad du borde göra osv, så kan du se vederbörande i ögonen, inte svara men helt enkelt ta upp ett annat ämne, typ ”såg du att Sveriges försvar kostar 45 miljarder per år?” – alltså något långt från ditt yrke, besvikelser och det som har med dig personligen att göra.

Förstår inte dina vänner detta så är det dem det är fel på, och i så fall kanske dags att diskret sluta umgås med dem.

Men ljug inte. Det lönar sig sällan. Sanningen kommer fram till slut, och när du når ditt mål blir det bara tråkigt för dig förklara för alla de som då kommer med sin beundran varför du sade något annat den gången.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-9 av 9

@stina student och HR: det går att läsa kommentarerna med pekplatta, alltså mobilt på sätt och vis. Jag förstår att en pekplatta är inte en bra lösning på bussen då man ändå har telefonen med, men kanske osvarandet från DN beror på detta?

S N, 10:29, 29 mars 2015. Anmäl

Det håller jag inte med om Bodil S. Jag var fullt nöjd i min nya situation, och fullt nöjd med att låta mitt gamla yrkesliv vila ett tag. Och helt öppen med det. Min familj var däremot inte nöjd med att jag gått ner i tid och i inkomst. Att jag mådde bra var inte skäl nog att låta mej vara för dem. Alla har inte stöttande personer runt sig och jag blev förvånad över vilka som stod på min sida i alla lägen när jag hade min svacka.

Q Q, 20:16, 24 mars 2015. Anmäl

Jag upplever att den inställning man själv visar upp utåt många gånger avgör hur "påhoppad" man blir av andra t ex vad gäller jobb eller yrkesval. Om man tydligt visar att man är missnöjd eller trött på sin situation eller villrådig och inte riktigt vet vad man själv vill, så är det lättare för andra att ta sig frihet att ge råd. Om man visar upp ett starkt självförtroende och positiv/glad/nöjd attityd är det svårare för andra att lägga sig i. Är man nöjd behöver man ju inte råd av andra.

Bodil S, 17:20, 24 mars 2015. Anmäl

Stina Student, DN har inte sett till så att man kan läsa kommentarer i mobilen. Det kunde man inte innan den här ändringen heller, tyvärr. Själv köpte jag Magdalenas app för att kunna sitta på bussen och fördriva tiden med kommentarerna här i spalten - döm om min förvåning när det sedan inte gick att öppna kommentarerna. Jag skrev till DN och bad om ändring eller pengarna tillbaka, men fick varken svar eller pengar.

H R, 07:13, 23 mars 2015. Anmäl

Det där låter väldigt jobbigt. Den som mår dåligt så till den grad att den håller sig undan från vänner och familj kan hamna i en depression vilket kan vara ganska allvarligt. Har själv varit i en sådan situation i en period när det gick dåligt med studierna. Det hade då underlättat om man visste att sociala sammanhang handlade om att ha roligt och umgås och inte om att stå till svars för alla sina prestationer och framtidsplaner hela tiden. Jag lyckas fortf. inte läsa kommentarer i mobilen.

Stina Student, 23:24, 22 mars 2015. Anmäl

Kan man inte bara säga, glatt och bestämt: "Jag vill faktiskt inte prata om det. Nu är jag ledig!" :) ?

Lena Lindmark, 22:21, 22 mars 2015. Anmäl

forts... Jag önskar att jag hade haft orken och modet att ryta ifrån och be personerna att sköta sig själva istället för att lägga sig i mitt liv. För "omtanke" är inte något värt om det inte får mottagaren att må bättre. Svår balansgång för en del, och svårt för en del att förstå att deras "omtanke" inte är uppskattad, snarare en plåga.

Q Q, 19:26, 22 mars 2015. Anmäl

Hade en sån period, när främst familjen skulle komma med goda råd kring en tillfällig svacka i mitt yrkesliv. Jag önskar att jag hade haft orken att svara att jag inte ville prata om saken när de "av omtanke" hela tiden tjatade om hur jag skulle gå vidare. Idag jobbar jag inom ett helt annat område för deras tjat gav mej aldrig chansen att återhämta mej utan spädde bara på känslan av misslyckande och jag flydde till slut för att slippa "omtänksamheten".

Q Q, 19:14, 22 mars 2015. Anmäl

Hu, så jobbigt med dessa "välmenta" råd. Jag är inte alls säker på att de är välmenta utan mera ett sätt att framhålla sin egen förträfflighet. Prata med de som du tycker ger något, svara de övrig: Tack, men jag vill helst klara ut detta utan inblandning. Du är heller inte självupptagen när du bara svarar upp till andras förväntningar om samtalsämne. Gör som du känner för och strunta i att vara så hänsynsfull!

B I, 13:07, 22 mars 2015. Anmäl

Kollegaelände?

Synpunkter? Klicka på ordet Kommentarer under svaret, logga in och skriv!

Fråga: Jag har en fråga om hur man lämpligast kan tänkas bemöta det som jag, en tjänsteman på ett större bolag inom den finansiella sektorn, utsattes för.

Alla inblandade är runt 40-strecket, situationen ägde alltså inte rum på en ungdomsgård.

Vi satt, jag och några kollegor, runt ett bord och hade roligt under en tämligen uppsluppen fikapaus.
Då plötsligt, mitt i en mening, får jag ett finger instoppat i örat (!), jag var vid tillfället vänd bort från min kvinnliga kollega.

Jag reagerade genom att rycka till och rätt skarpt fråga vad hon håller på med?

Döm om min förvåning när jag möts av ett rent och högljutt flatskratt (!), parat med en förklaring om att det är jätteroligt att stoppa ett nyslickat finger i örat på folk (!)
Skrattet kom från utförarinnan såväl som övriga kollegor.

Ingen ursäkt eller något som man ens kan ana som en antydan till ånger eller överslätande har dykt upp.

Hur skall man/jag agera på något som detta på ett konstruktivt sätt?
Spontant är jag ganska upprörd, men vill inte dra ner det goda arbetsklimat vi har på arbetet.

Svar: Till min spalt kommer ofta häpnadsväckande frågor, någon gång fejkade i så kallat skämtlynne, andra bara bisarra därför att verkligheten är sådan. Din fråga kommer högt på listan över människors konstiga beteenden. Det hade varit bra om den hade varit påhittad på grund av obehagligheten i det inträffade; jag väljer att ta den på allvar.

Du har råkat ut för någons omogna, löjliga och på alla sätt pinsamma skämtlynne. Ingen normalt tänkande person skulle finna minsta uns av lustighet i att stoppa sitt finger i någon annans öra. Varför skulle det vara roligt? Och för vem?

Din integritet har attackerats, förmodligen med risk för skada i ditt öra.

Inte blir det bättre av att dina kolleger fantasilöst och okänsligt flabbade med. Befinner sig deras sinne för humor på den nivån kan dessa kolleger enkelt roa sig med att stoppa sina fingrar i varandras öron. Men du har all rätt att bli både arg och äcklad.

Du kan inte göra så värst mycket åt att detta har hänt. Att avkräva den som uppförde sig så extremt illa en ursäkt gör ingen nytta för dig. Inte heller blir det bättre om du skulle hämnas genom att exempelvis dra i vederbörandes eventuella behåband eller nypa henne i rumpan. Det vore nämligen sexuella trakasserier.

Men nästa gång du är någonstans där denna person är med i sällskapet så markerar du genom att flytta dig tydligt så långt från vederbörande som möjligt. Förhoppningsvis kommer en fråga om varför du drar dig undan eller byter plats. Då säger du lugnt att du inte vill sitta intill en person som gillar att bete sig så trist som du tyvärr har erfarenhet av. Säg det inte i kränkt ton utan kallt, som om du finner henne så pinsam som hon har visat prov på. Om övriga kolleger tänker efter inser de att det hon gjorde var otillständigt och omdömeslöst. Det var förhoppningsvis en engångsföreteelse och behöver då inte påverka det goda arbetsklimatetet på sikt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 180
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (6)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-6 av 6

MAGDALENA SVARAR IGEN: @Sofia Johansson: Frågeställaren påpekar särskilt att vederbörande inte vill dra ner det goda arbetsklimatet. Det är därför jag föreslår en mer diskret metod än den konfrontation som du rekommenderar. Att markera för alla genom att flytta sig från fingerpetarens närhet är förmodligen mer effektivt än att gräla. Klaga hos chefen är sista utvägen om man vill behålla god stämning på jobbet. Men visst finns det flera sätt att agera. Förslag välkomnas!

Magdalena Ribbing, 15:33, 21 mars 2015. Anmäl

Det går väl att göra mycket åt det? Tycker att Ribbings svar är omoget. Konfrontera personen och påpeka att dennes beteende inte är acceptabelt snarare än att DU ska behöva anpassa dig och flytta dig i gemensamma sammanhang i arbetet. Det bör även tas upp med chefen, ett sådant beteende är oacceptabelt och det kan ju vara så att andra blivit utsatta för liknande saker och inte heller uppskattar det.

Sofia Johansson, 14:39, 21 mars 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: @Marielle Hagblad, tack för din information om denna för mig totalt okända dumhet! Bus verkar vara en mild omskrivning för vad det är. Det gör det inte mindre intressant att få veta att det förekommer på sina håll, även om jag aldrig har varit med om det under mitt långa liv i olika miljöer.

Magdalena Ribbing, 14:27, 21 mars 2015. Anmäl

Man upphöra aldrig att förvånas över människors beteende. Undrar just hur denna kvinna beter sig i andra sammanhang för uppenbarligen saknar hon både vett och inlevelseförmåga. Att utsätta någon för skämt är oerhört känsligt. Det vill till att känna den personen mycket väl så man är förvissad om att denne verkligen uppskattar skämtet, annars blir det tyvärr på någons bekostnad. Nonchalera denna kvinna, gör henne till luft. Och så har vi dessa "medföljare". Mobbning?

B I, 10:08, 21 mars 2015. Anmäl

Ganska klassiskt bus som kallas för "kissfinger". Själva tanken är just att personen som blir utsatt för detta ska bli förvånad. Dock är det mer brukligt att man gör det med någon man känner väl och som man vet har den humorn.

Marielle Hagblad, 08:37, 21 mars 2015. Anmäl

Det var bland det vidrigaste beteende jag har hört talas om, gör som Magdalena beskriver, och ett annat tips när du gör det, vänd dig och prata med en bra kollega på ett konspiratoriskt sätt just vid det tillfället så får du mer styrka att göra din förflyttning från denna vidriga person. Och fler personer följer med då. Jag anser att det ska upp på chefsnivå för så där beter man sig inte.

Kerstin Sundberg, 07:20, 21 mars 2015. Anmäl

Presentinflation?

Kommentera gärna! Klicka på ordet Kommentarer under svaret, logga in på ett av de fyra alternativen och delta med dina synpunkter!

Fråga: Jag har en fråga beträffande det eviga presentgivandet på min arbetsplats. Jag jobbar på ett företag med ungefär tjugo anställda där en tradition har uppstått att köpa dyra presenter till alla kollegor på varje födelsedag, vilket då förstås blir ganska ofta.
Ett kuvert skickas runt kontoret, och man förväntas markera sitt namn på detta kuvert när man lagt i sitt bidrag. Presenten ”dumpas” ofta på vederbörandes skrivbord utan att denne ges någon chans att tacka. Ofta får man då ett ”tack-mejl” i massutskick.

Jag tycker det är tråkigt med detta opersonliga och ogenuina sätt att fira födelsedagar, men mest att folk kanske känner sig tvingade att bidra, ibland flera gånger i månaden. Finns det något smidigt sätt jag kan betacka mig denna uppvaktning på min födelsedag? Jag vill ju inte låta som om att jag förväntar mig något, samtidigt som jag förstår att alla mina kollegor kanske inte vill eller har möjlighet att punga ut för ännu en dyr present. Kan jag skicka ett diskret mejl till personen som brukar arrangera dessa insamlingar, och istället föreslå att jag t.ex. tar med mig någon godsak till alla att dela på i fikarummet?

Visst kan jag förstå att man vill samla in till någon som fyllt jämnt, någon som fått barn eller ska lämna företaget osv. Men räcker inte det när man är ett så pass stort företag?

Svar: Helt rätt att det kan gå inflation i presentgivande på arbetsplatser – och att det kan bli dyrt för alla. På DN där jag var journalist under trettio år var det också gott om insamlingar av allehanda slag, och därför infördes en gång ett system med insamlad present endast till femtioårsdagar. Det höll ett antal år men det var svårt för många att inte få lov att fira en kollegas nya baby, bröllop, fyrtioårsdag eller annat, så systemet föll till slut.

Det du beskriver med ett anonymt penningkuvert låter inte särskilt hjärtligt eller trevligt. Du kan absolut avsäga dig detta slags uppvaktning på din födelsedag, och enklast gör du det genom att kontakta den som du vet ordnar detta. Säg som det är: att du tycker att det är besvärande med den anonymitet som gåvan ges med, och att du inte tycker att det känns bra att bli föremål för ännu en insamling. Den vänligt ordnande personen kommer att bli lite sårad förstås så du får ta till all din charm och vänlighet när du förklarar dig.

Och så tar du med en tårta eller bullar eller annat som passar dina arbetskamrater, på din födelsedag och säger att du gärna vill fira med dem, men inte vill ha någon present, du har redan allt du önskar dig. Kanske blir det början till en ny ordning på arbetsplatsen.

Det kommer att fungera om du orkar vara så gullig och solig som denna revolution kräver.
Grattis i förskott!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Det känns ju inte som ett firande precis. Undrar just hur många som gillar den uppvaktningen. Ofta går det slentrian i arbetsplatsers firande ledd av någon som inte ifrågasätts. Ta upp det på ett personalmöte och föreslå något roligare och billigare. Bäst vore ju om den som nu brukar arrangera det hela kunde övertalas att förnya sig.

B I, 09:51, 20 mars 2015. Anmäl