Julbrevsnej?

Fråga: Jag har just fått årets ”julbrev” från en inte alltför nära släkting i USA, och tyvärr känner jag mig provocerad och lite sårad. Kan Magdalena ge mig ett gott råd om hur man lämpligen besvarar ett brev av det här slaget?

Brevet är inte skrivet till mig personligen utan skickas till åtskilliga vänner och bekanta. Min släkting börjar med att skriva att familjen har gjort dyrbara och avancerade resor, barnen är otroligt framgångsrika inom alla tänkbara områden: skola, idrott, musik, socialt liv etc. Alltsammans broderas ut med en hel del detaljer, och brevet avslutas med att hon hoppas att mottagarna ska skryta lite tillbaka.

Annons:

Eftersom min familj inte alls är lika gyllene blir det svårt att efterkomma uppmaningen. Vad gör jag nu? Ska jag berätta om min familjs vardagsliv med ekonomiska bekymmer, arbetslöshet och sjukdom? Ska jag hjärtligt gratulera till deras framgångar och kommentera enskildheter? Kan jag bara skicka ett enkelt kort med god julhälsning utan mer text än så?

Efter datautskriften finns ett handskrivet tillägg, där kusinbarnet hoppas få komma och hälsa på tillsammans med sin familj. Hur klargör man artigt att man inte vill ha besök?

Över huvud taget tycker jag den här typen av ”massutskick” där man redogör för året som gått är tråkiga och anonyma. Är det inte artigare att skriva personligt, även om det blir kortare?

Det här är väl en bagatell men jag vore ändå glad för ett tips om hur man hanterar situationen (som upprepas varje år). Jag vill inte såra min släkting men önskar inte heller få årliga skrytbrev som bara ger bekymmer.

Svar: Det låter om jag får lov att vara riktigt fördomsfull, mycket amerikanskt, det du beskriver. Massutsända mejl eller brev med utförliga beskrivningar av det liv brevskrivaren har och allt som hänt under det gångna året har blivit vanligare och kan säkert vara välkomna uppdateringar från släkt och vänner som kanske inte har hört av sig sedan föregående jul. Men det ska finnas en god relation mellan brevskrivare och mottagare, och en övertygelse om att julbrevet är välkommet. Annars är all denna information meningslös.

Och ja, du har rätt, det är förstås vänligare och artigare att skriva ett personligt brev med den information som mottagaren kan tänkas vara intresserad av. Det är mer tidsödande, besvärligare för brevskrivaren, men möjligen kan antalet brevmottagare begränsas i så fall.

Du får svårt att förklara för släktingen att du egentligen inte bryr dig om vad hon har för sig. Men du skulle kunna skicka ett kortfattat svar där du tackar för informationen (skriv inte att du är glad för den, men konstatera att du har erhållit den) och så fortsätter du med att skriva att för din del ser livet helt annorlunda ut tyvärr, med sjukdom, arbetslöshet och ekonomiska problem hos din familj, och det gör att ni inte förmår ta emot besök av kusinbarnet och hennes familj.

Det är varken skamligt eller ovanligt att vara sjuk, arbetslös eller ha ekonomiska problem – men det är inte självklart att andra förstår hur man har det, särskilt inte på långt avstånd. Din släkting har anammat en sed som kanske har sitt ursprung i USA:s många immigranter på 1800-talet som gärna ville berätta för dem i fosterlandet om lycka och guld. Men din släkting vet förmodligen inte att du har ett annat slags liv än det hon har. Därför, menar jag, måste du förklara för henne att du lever med begränsade tillgångar, utan att du beklagar dig men konstaterar att ni har olika förutsättningar och att du vill inte ha besök. Man har ingen skyldighet att ta emot besök från dem man inte har bjudit.

Förstår hon inte detta utan skriver att hon ändå gärna vill träffa dig osv, så skriv tillbaka och säg att det är inte möjligt vilket du ber att hon förstår. Säkert upphör de enligt min uppfattning högst onödiga skrytbreven då.

Magdalena Ribbing

Ytterklädsstil?

Fråga: När man vintertid är bjuden på kalas har man ju alltid en massa ytterkläder att ta av, byte till inneskor etc. Redan vid dörren brukar man mötas och hälsas välkommen av värdfolk/jubilar. Är det okej att redan då lämna fram present och ev blommor? Eller ska man först bylta av sig och snygga till sig innan man åter uppsöker värdfolket och nu överlämnar det man har med sig?

Svar: Nu tror jag knappast att detta är ett problem för så värst många. Men förr var det mer noga, och gammal sed är att gästen inte hälsar ordentligt förrän ytterkläderna är avtagna och skor bytta till lämpliga sådana för tillfället samt blomsterpapper avtaget. Detta därför att först då var gästen presentabel.

Men som det ser ut i nutid saknas vanligen husan som öppnade ytterdörren för gästerna medan värdpersonerna väntade i salongen (hej kommentatorer som för att få klaga på mig vill tro att jag hävdar att man bör ha husa – det gör jag inte!)

Så: normalt hälsar man på den värdperson som öppnar dörren, tar därefter av ytterkläderna och förflyttar sig inåt bostaden samt överlämnar sin present till den som öppnade, eller den som väntar välkomnande där inne. Verkar det mer praktiskt att ge sina blommor till den som öppnar dörren så gör man det förstås. Blommor ges utan omslagspapper.

Magdalena Ribbing

Familjejulvägran?

Fråga: Jag är en 25-årig kille och i min familj har vi alltid tidigare firat jul med släkten. Alltid någon eller några av mina föräldrars syskon och deras familjer, vilket har varit mycket trevligt. De senaste åren har vi dock firat jul ensamma. Alltså bara jag, mina föräldrar och mina syskon. Detta har gjort mina jular ganska meningslösa känner jag. Får inte ut något av det och det känns som en vanlig familjemiddag där ingen har något att prata om.

Jag har även glidit ifrån dem mer och mer på senare år. Jag åker väldigt sällan hem och hälsar på, trots att jag bor relativt nära jämfört med mina syskon (som i sin tur åker hem var och varannan helg). Jag har inte detta behov av att träffas. Detta har vi nyligen haft diskussioner där jag mellan raderna får höra att ”du får göra som du vill men vi skuldbelägger dig om du gör så”.

Alla i familjen är vuxna och utflugna sen länge nu (inga nya barn heller), så i år tänkte jag helt enkelt hoppa över julen. Alternativt fira ensam med lite enkel julmat och mys framför Kalle Anka.

Hur berättar man en sådan sak? Jag vet nämligen att det kommer bli ett himla liv om hur självklart det är att komma hem på julen. Jag kommer bli utskälld både tre och fyra gånger samt få en massa gråtfärdiga samtal om varför jag gör som jag gör.

Svar: Julen är en utpräglad familjehögtid och det är svårt att dra sig ur gemenskapen utan att därmed förorsaka andra sorg och besvikelse. Enklast och kanske bäst på sikt är att du anpassar dig denna enda dag till vad som är så förväntat, alltså att du kommer hem till dina föräldrar ett par timmar. Du tycker att det är roligare att sitta hemma hos dig med ditt eget julfirande, men man kan inte alltid göra precis som man vill – inte heller beträffande sin familj.

Men om du absolut vill vara ensam kan du säga som du känner, att julfirandet har förlorat sin mening för dig: ”därför hoppas jag att ni vill förstå att jag tar time-out från julen med familjen i år, så får vi se vad som händer nästa år”. Då har du också förberett din familj på att du kanske inte heller nästa år kommer till julgemenskapen. Eller så gör du det!

Magdalena Ribbing

Ordförandefasoner?

Fråga: Jag och min partner har precis flyttat in i en ny bostadsrättsförening och närvarat på det första föreningsmötet. Mannen som är ordförande för styrelsen är en mycket dominant person som gärna markerar sin position genom att till exempel prata högst av alla och avbryta folk i deras meningar. Det som jag dock störs av mest är att han hela tiden pratar förbi mig. Ibland är det som att jag inte ens är där. Jag kan ställda en fråga till honom som han besvarar till min partner. Under mötet frågade han min partner hur vi trivdes i den nya lägenheten och då sa han tydligt “DU” och inte “NI”. Jag visste till slut inte vart jag skulle ta vägen.

Efteråt försökte jag förstå vad orsaken var till detta beteende. Min första tanke var att det berodde på att jag är en kvinna. Det andra var att jag inte står med på lånet för lägenheten. Som ordförande vet han ju det och anser då kanske att jag inte är viktig.

Jag undrar nu hur jag bör agera om detta händer igen? Ska man säga ifrån? Hur gör man det utan att ställa till det för sig ännu mer? Min partner säger att han inte märker det och jag börjar tappa modet.

Svar: En del män – människor – är sådana som du beskriver, med maktbehov, trista fasoner i kraft av ordförandeskapet, allmänt drulligt beteende. Det låter som om det vore svårt att rå på mannen ifråga, men du kan försöka. Du ska veta vilka rättigheter du har, är du delägare till lägenheten, eller ”bara” sambo? Det påverkar vad du har rätt till beträffande röstande och beslut osv i bostadsrättsföreningen.

Oavsett ägarskapet ska ordföranden uppföra sig som folk, och det gör han inte om han riktar sig enbart till din partner och samtidigt markerat utesluter dig, du bor ju i denna bostad. Även om du  inte är delägare till bostaden ska du kunna få ett vettigt svar. Ägarskapet ursäktar inte denne ordförandes dåliga uppförande mot dig. Är du delägare (det kan du ju vara även om du inte står med på lånet) finns ingen som helst föreningsteknisk anledning för ordföranden att inte svara dig, och det ska både du och din partner i så fall visa direkt. Ställ frågan igen, vänligt men resolut, och säg att du gärna vill ha den besvarad.

Magdalena Ribbing

Oförståelse?

Fråga: Jag blev för ett tag sedan överfallsrånad och det var så påfrestande att jag var säker på att jag skulle dö. Har numera en del posttraumatisk stress och mår fortfarande stundvis väldigt dåligt över händelsen i fråga. När jag berättar det för människor – vänner, kollegor eller bara bekanta – får jag höra diverse saker.

Jag vet att folk innerst inne bryr sig om mig men jag blir så fruktansvärt arg och ledsen av att höra vad vissa säger. Exempelvis att ”det ju kommer bli en cool historia att berätta framöver” eller att jag ska vara glad att jag inte blev knivhuggen.

Och jag förstår inte hur man kan säga så.

Jag är inte glad för något av det som hände och urless på att folk på något sätt ska jämföra graden på hur allvarligt rånet var. De har ingen aning om hur jag kände och tänkte då. Vad svara?

Svar: Denna fråga är av samma art som den spalten hade om skräcksamtal 9 december, frågor som blir allt vanligare. Din fråga  beskriver människors enfald, fantasilöshet och bristande förståelse, men det är inte detsamma som elakhet. Säkert menar dessa personer väl, de försöker förringa det du har varit med om för att hjälpa dig och få dig att tycka att det faktiskt inte var så farligt. Men de beter sig korkat och du behöver verkligen inte ta emot deras dumma  kommentarer.

När de säger sådant som att det blir en cool historia (hur i hela världen kan man komma på något så enfaldigt att säga?) kan du svara ungefär ”det tror du, men det gör inte jag som var med om det” och så försöka byta samtalsämne. Att du ska vara glad att inte ha blivit knivhuggen är lika enfaldigt och på det kan du svara ungefär ”ja, jag är också glad över att jag inte dog”.

Men nästan säkert förstår människor inte hur fruktansvärt detta var och är för dig. Så egentligen är det meningslöst att svara. Du kan helt enkelt låta bli att argumentera och så säger du bara ”jaså” och låter bli att diskutera eller prata om detta hemska, annat än med en samtalsterapeut eller liknande professionell person.

Magdalena Ribbing

Barnlöshetsfrågor?

Fråga: Jag är en kvinna utan barn. Jag får ibland frågan från kvinnor jag inte känner, men ändå just då av någon anledning är i närheten av, om jag har barn. Jag tycker det är trist att behöva svara “nej, tyvärr” vilket jag brukar, och tycker inte det är riktigt passande att så pass snart i ett möte fråga om jag har barn. Det gör mig ledsen och det känns som min status sänks och det kan hända att konversationen dör efter det.

Jag förstår varför de frågar, men tycker inte det är lämpligt i synnerhet inte när det rör sig om tillfälliga bekanta. Är det rätt att ställa detta slags frågor?

Svar: Problemet med andras frågor om barn-barnlöshet är en av de vanligare i min spalt. Jag har tagit upp ämnet många, många gånger och blir själv alltid lika beklämd av att dessa  frågor om man har eller ska ”skaffa” barn fortsätter. Jag brukar föreslå att man helt enkelt svarar ”nej” och genast börjar prata om något annat. Eller också säger man, om det är så, ”inte än” och byter samtalsämne. Fortsätter dessa kvinnor eller män att fråga så tittar man bara kallt på dem men börjar inte med förklaringar. Man kan också svara ”varför undrar du det” men det kommer inte att uppfattas som särskilt vänligt och är knappast befrämjande för en god stämning i ett fortsatt samtal. Att vika undan ämnet är en bättre metod.

Däremot tror jag inte att din status sänks som du skriver, det kan faktiskt vara tvärtom, du har en frihet som kvinnor med barn kan sakna, några kan kanske känna en viss avund över detta. Att konversationen dör, som du uppfattar det, kan ju handla om att du inte motfrågar efter ditt nej. Förmodligen förväntar sig de som frågar att du ska säga något till dem, kanske rentav ”jag förstår att du har barn, kanske har du flera?” eller något sådant som kan leda till att frågaren villigt berättar om sina fina barn.

”Hur kan du förstå det” kanske de säger då – och då har du ditt svar solklart: ”annars skulle du inte ha frågat mig”. Möjligen faller en pollett ner hos dem då.

Magdalena Ribbing

Julklappsnej?

Fråga: Tänker att det säkert är fler än jag som tampas med samma frågor så här kring jul.

Jag är en vuxen kvinna med egen inkomst. Jag har de ekonomiska möjligheterna att köpa det jag vill. Min farmor däremot lever på en rätt knaper pension. Trots detta anser hon att det är mycket viktigt att ge mig köpta julklappar.

Varje år önskar jag mig hemgjorda saker som ett par hemstickade sockor eller hembakade kakor av henne men hon envisas med att istället köpa något. Ska tilläggas att farmor är mycket duktig på att både handarbeta och baka.

Vi delar verkligen inte smak, min farmor och jag, så sakerna jag får står oanvända i mina skåp. Jag kan heller inte göra mig av med sakerna eftersom hon ofta frågar var i mitt hem jag ställt dem.

Finns det något artigt sätt att säga till farmor att vaserna och ljusstakarna inte är uppskattade eller är det bara att acceptera att skåpen är fulla av onödiga prydnadsföremål?

Svar: Det finns, brukar jag säga, en generositet i att förmå att ta emot. Om du vänder på frågan så att den handlar om din farmors behov mer än om dina kommer du säkert att inse att din farmor finner stor glädje i att tänka på julen och vilka trevliga saker hon ska kunna ge dig. Och så är hon sysselsatt ett tag med att planera och samla ihop pengar och gå ut och handla fina saker till dig.

Du kanske kan förklara tydligare för din farmor att du verkligen längtar efter hennes kakor osv, och att nu har du allt du behöver av prydnadssaker som hon har köpt till dig. Du kan säga, försåvitt det är sant, att du har begränsat utrymme hemma.

Men tänk ändå på den glädje hon har av att fundera och planera och köpa till dig. Fortsätter hon ändå att handla föremål till dig, var tacksam över omtanken, visa din snälla farmor att du blir glad över den.

Magdalena Ribbing

Tackrätt?

Fråga: Kan jag skicka tackkort till de som ”bara” skickat gratulationskort till mig på posten? Eller ska tackkorten endast skickas till de personer som kommit och uppvaktat mig personligen och de som skickat blommor?

Svar: Det är vänligt och mycket artigt att skicka ett enkelt vykort med text ungefär ”Tack för din vänliga gratulation till min högtids/examen/födelsedag.”

Fråga: Jag har en fråga från en tävling som jag varit med på.

Är det riktigt att man alltid skriver och tackar för bröllops- eller födelsedagsfest?
1 Ja
x Nej
2 Både ja och nej

Jag kryssade i 2 men det var tydligen fel, nu vill jag fråga om detta.

Svar: Man ska som gäst skriva och tacka för att man har fått vara med på en fest. Många tycker numera att detta är onödigt, man säger tack när man går hem och det anses räcka. Med detta gör man givetvis som man vill, men den som vill vara artig, vänlig och visa att man har uppskattat festen tackar även efteråt, med ett kort, brev, mejl eller till nära vänner ett telefonsamtal.

Fråga: Min fru och jag har en animerad diskussion. Om man har haft stor födelsedagsfest och fått presenter, när ska man då tacka gästerna – innan eller efter gästerna har tackat för senast? Eller annorlunda formulerat: inom vilken tid ska man som värd senast tacka för besök/presenter och inom vilken tid ska man som gäst senast tacka för att man fick komma?

Om man som värd tackar för tidigt, kanske gästerna uppfattar det som uppfordrande mot dem (att tacka för senast)?

Svar: Så här är det enligt gammal sed: gästerna tackar inom en vecka för den fantastiska festen. Jubilaren tackar därefter – alltså cirka tio dagar efter festen – för de fantastiska presenterna med ett personligt kort till varje gäst/par. Även om gästerna inte har hunnit/orkat/velat tacka inom sådär tio dagar är inte jubilarens tack detsamma som en anmodan att skriva tack för kalaset.

Magdalena Ribbing

Skräcksamtal?

Fråga: Jag har ett känsligt problem. I både inofficiella och officiella sammanhang som jag deltagit i diskuteras ofta nyhetshändelser.
Ibland handlar det om våld och jag tycker inte att det är särskilt lämpligt på till exempel en bröllopsfest. Jag har själv utsatts för svåra övergrepp och jag lider av en sjukdom till följd av det och detta skapar rejäl ångest då otäcka våldsbrott kan diskuteras som vilket ämne som helst. Jag har, då jag fått svår akut ånges,t blivit mycket irriterad (och ledsen!) och sagt något snäsigt då känslorna tagit över. Det vill jag inte!

Vid ett annat tillfälle då jag blev mycket ledsen nämnde jag att jag själv har erfarenhet av sådant, vilket jag egentligen inte vill då det är ett svårt ämne för mig. Då har personen ifråga undrat vad jag utsatts för, något som är väldigt personligt för mig. Fräckheten!

Jag kräver absolut inte att ett samtal ska anpassas efter mig men det kan väl inte bara jag som tycker att obehagliga våldsbrott inte är lämpliga samtalsämnen vid en middag? Hur ska jag agera för att på ett ej så oartigt sätt byta samtalsämne och försiktigt påpeka att det är något människor kan ha ont av?

Svar: Givetvis ska inte obehagliga ämnen föras på tal i sällskapliga sammanhang annat än då det är befogat; vilket det inte är vid en festlig middag. När någon är obetänksam eller dum nog att börja tala om något sådant kan du genast, innan det har hunnit bli ett obehag, vänligt avbryta och säga ungefär ”ursäkta men kan vi byta samtalsämne tack” – du ska absolut inte förklara varför det berör dig personligen, det är verkligen din ensak, men tydligt markera att detta inte är ett ämne att diskutera vid en festlig sammankomst.

Du behöver inte säga mer än så, alltså en uppmaning att byta ämne. Övriga får tro vad de vill. De som är idiotiska nog att fråga dig varför kan du bara se på utan att svara.
Människor måste förstå bättre än att bara babbla på utan att tänka på att det de säger kan vara hemskt för någon annan närvarande.

Magdalena Ribbing

Mobilfason?

Fråga: När jag senast träffade mina vänner för en fika lade jag märke till att de under konversationen titt som tätt drog upp sina mobiler. Detta reagerade jag starkt på. Jag anser att det är otrevligt att rikta sin uppmärksamhet mot elektronik när vi har träffats för att prata och umgås.

Min fråga till Magdalena är: Visst är det väl ändå respektlöst att sitta med sin mobil i sociala sammanhang? Eller har tiderna förändrats? Ska man acceptera detta beteende eller kan man säga till personen i fråga att lägga mobilen åt sidan?

Svar: Det är alltid ohövligt att ägna sig åt något annat när man umgås med människor som är närvarande. Man kan säga att det är inte konstigare att använda sin mobil i sällskap än att läsa en tidning eller bok i samma situation – men även det är ju ohövligt mot andra som sitter där för att delta i ett samtal. Effekten av mobilengagemanget blir att dessa människor som står eller sitter i ens närvaro uppfattar att de inte är intressanta nog utan att mobilpersonen måste hålla på med någon/något roligare. Väldigt ouppfostrat – men också väldigt vanligt, och kanske i en del ungdomskretsar helt godkänt; av din mejladress framgår att du kan vara i skolåldern och dina vänner kan se det som självklart att ägna sig åt sina kommunikationsverktyg även i sällskap med fysiskt närvarande vänner.

Du ska nog inte försöka uppfostra dem du umgås med. Men du kan markera ditt ogillande genom att upphöra att prata med dina vänner medan de håller på med mobilen.
De kommer att upptäcka ganska snart att de är utanför samtalet, och i bästa fall fatta varför.

Magdalena Ribbing