Prettogäster?

Fråga: Min sambo sedan några år har ett antal vänner som gärna vill komma ut till mitt ställe i skärgården och bo och äta.

I början ställde jag upp men känner att det liksom tar emot. Det är inte mina vänner och sommaren är kort och dom vill dessutom inte åka hem när man finkänsligt påpekar att bussen går kl 1200. Det finns ju mat kvar…

Några har vi fått köra in med bil till närmaste ort en dryg timme tur retur. Andra har fått åka ända till Stockholm utan att betala en krona.

Tycker att dom som åker längre sträckor, säg 40 minuter i min bil, av sig själva skulle kunna erbjuda sig att betala en slant.
Men nej då.

Tycker det räcker att umgås i stan. Vill inte driva hotellrörelse under några veckor på sommaren.

Vad säger jag till dom i sommar när dom vill komma? Och vad gör jag när dom som överraskning knackar på dörren?
Är det jag som är elak och oresonlig?

Svar: Nej, du är inte elak eller ogästvänlig! Det är självklart att du inte ska ha oönskad och gratis pensionatsverksamhet på sommaren. Eftersom du och din sambo tydligen har skilda vänkretsar behöver du diskutera med sambon angående vänner som är gratisätande – åkande på egna villkor. Sambon kan framföra vänligt när dessa personer bjuder sig själva att det inte passar, ni har andra planer. Ingen kan surna till över det. Att man har ett attraktivt fritidsboende innebär inte att alla andra mer eller mindre bekanta har fri tillgång till det.

En annan sak är om din sambo brukar säga till sina vänner att de gärna får komma till ditt ställe och hälsa på, då uppfattar dessa vänner som att de är ditbjudna och kan inte nekas gästfrihet i form av mat, dryck och vänligt bemötande. Sådan inbjudan kan man slänga ur sig lite obetänksamt utan att inse följderna. Är det så måste din sambo genast lära sig att inte bjuda någon till ditt ställe utan att först ha pratat med dig om det.

Men om orsaken inte är din sambos ”generositet” angående besök på ditt sommarställe måste ni ta ett gemensamt beslut om vilka besök som vänligt men bestämt ska avböjas. Kanske är någon-några vänner välkomna?

Det där med förväntad gratisskjuts i bil är ett otyg, givetvis ska de som åker med erbjuda sig att betala bensinkostnaden. Men gör de inte detta är det väldigt svårt att avkräva dem ersättning. Du kanske kan säga något när biltransporten inleds, i skämtsam ton ”här kommer er privatchaufför, en flaska vin blir bra som arvode” – så får du se om de nappar på det betet. Inte helt troligt, de människor som utgår från att deras sällskap är så underbart att de kan komma när de vill och äta och dricka och få skjuts gratis, fattar inte alltid ens de mest tydliga vinkar.

Bästa tekniken är att hindra besöken och till det krävs samarbete med din sambo. Så när några av sambons vänner anmäler att de avser infinna sig kan du säga vänligt att det inte passar, ni har fullt upp (obs. att ni inte har minsta skyldighet att redogöra för vad ni ska göra). Rätteligen bör din sambo ta dessa samtal istället för att lämna obehaget till dig – det är inte roligt att säga nej till vad dessa självbjudande gäster tänker sig ska bli så trevligt.

Kommer personerna oanmälda och står framför dörren säger du och din sambo gemensamt att ni absolut inte har tid, tyvärr, fall inte undan om de då viftar med sin tårtkartong och säger ”men bara en kopp kaffe.”

Säkert skulle mina förslag kunna uppfattas som ovänliga av de personer som ser sin närvaro som en himmelsk gåva till den de gästar. Men de som verkligen är ovänliga, självupptagna och ouppfostrade är de gäster som beter sig som du beskriver.

Fatta mod, tala med din sambo, säg ifrån!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (21)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 21

Mystiskt vad somliga insändare intepreterar i FS fråga och även i hennes och hans personligheter ! Det är inte alltid enkelt att få sin partner att tycka samma om det som är viktigt för en själv och vem har inte fått svälja en mängd bortviftande och ibland ganska respektlösa förklaringar för husfridens skulle, oavsett om huset är MITT eller VÅRT !

Marie-Louise Göransson, 12:07, 29 april 2017. Anmäl

Det här känner nog de flesta med sommarställen igen. Obegripligt att en del inte förstår att man bara inte bjuder in sig själv på det där sättet, utan inbjudan. (Att svänga förbi oanmäld på en fika är väl bara trevligt däremot). FS måste väl ändå ha pratat med sambon om detta. De som beter sig som FS beskriver hade jag vägrat ha som gäster på sommarstället för all framtid. Bara att säga sig vara upptagna. Om sambon vill umgås med dem själv kan han väl göra det i stan.

M K, 10:33, 29 april 2017. Anmäl

Själv skulle jag aldrig bjuda in mig eller fråga om jag får komma hem till någon - varken insommarstuga eller hemma. Jag väntar på en inbjudan! Dock får jag erkänna att jag inte gillar att bli inbjuden med en massa "brasklappar" om att rensa ogräs, klippa gräset eller för den delen köpa med mig en massa mat och dricka. Spntant, på eget initiativ hjälper jag gärna till, men vissa (inte alla!) sommarstugeägare tycks tro att de kan passa på att kräva vad som helst i utbyte mot ett besök....

Anna N, 09:47, 29 april 2017. Anmäl

@HJ Om FS ägde stället och sedan skaffade en sambo äger hen fortfarande det, och är dessutom den som sannolikt har störst koppling till stället. Framförallt handlar det väl kanske om en markering... FS äger stället och anser att sambon inte har samma rättighet att disponera det. Hur som, håller med de flesta nedan, det här känns som ett problem mellan FS och sambon - förklara hur du känner dig och att sambon max får ha gästerna där x dagar/sommar.

annan Camilla, 00:44, 29 april 2017. Anmäl

Oj Ewa, kom in i 2000-talet. "En man skulle aldrig".. wow

Hedberg Jennie, 23:12, 28 april 2017. Anmäl

Susie Dahl, 15:38,@ Har ingen betydelse om det är en man eller kvinna i det fallet. Frågan rör något annat. Att det är en kvinna kan man lista ut om man läser textens formulering. En man skulle aldrig skriva om problemet men lidit i tysthet eller stuckit till havs på en fisketur tills vännerna skulle gett sig av. Alt. slog näven i bordet och sagt ifrån ;-))) eftersom han är ägare till stället .

Ewa Atena, 18:46, 28 april 2017. Anmäl

"Mitt ställe i skärgården"..." 40 minuter i Min bil"... Har man sambo så säger man väl ändå "vårat"? om man inte tycker det är jätteviktigt att understryka vem som betalat för sakerna förstås. Nej, jag tror faktiskt inte heller att det är vännerna som är problemet.

Hedberg Jennie, 15:50, 28 april 2017. Anmäl

A A och Ewa A: Varför tar ni för givet att FS är kvinna? Angående ämnet så tycker jag det är intressant att FS har skrivit "I början ställde JAG upp men känner att det liksom tar emot. " då låter det som att sambon inte håller med om problemet.

Susie Dahl, 15:38, 28 april 2017. Anmäl

Fundera över hur ni bemöter gästerna när de kommer. Jag känner nämligen flera som i samma situation skulle le brett säga "åh va kul att ni kommer hit! Nej nej det är inte alls till besvär, jag sköter det själv. Ingen brådska, vi skjutsar." Sen klagar de över situationen och att gästerna inte förstår att de inte egentligen är välkomna. Var ärliga, gärna nu i förväg också, prata redan nu om att ni vill tillbringa sommaren ensamma vitt och brett.

Bara Föratt, 12:33, 28 april 2017. Anmäl

Ewa A.: Nej, jag tror inte att FS är en enstöring. Tror inte heller att sambons vänner är några otrevliga "typer", som ser FS ingå i serveringspersonalen, med klapp i ändan och tillrop "Gullet"! Tror hellre att de tillhört samma kompisgäng - som ses mer sällan numera. Kan vara svårt att komma in i gemenskapen, när alla avhandlar gamla minnen. Hua!

gamla Tekla, 12:08, 28 april 2017. Anmäl

Svarsslarv?

Fråga: Jag undrar hur det är rimligt att förhålla sig till denna situation: mina vänner och jag brukar skicka meddelanden till varandra. Mer än en gång har jag föreslagit tid och plats att ses men får inget svar eller möjligen ett svar om att den tillfrågade kan ses den dagen men meddelar inte huruvida tidpunkten passar.

Det är frustrerande för mig att stå i ”stand-by läge” till dess mina vänner behagar svara. Ibland får jag svar med så kort varsel som samma dag. Ibland har jag skickat sms och påmint om svar varpå svaret brukar bli i stil med ”jag måste kolla upp det närmare med barnvakt etc”. Det känns inte riktigt bekvämt behöva påminna utan det får mig att känna mig tjatig.

Svar: Dina vänner inser inte att du håller den föreslagna tiden för dem och därför behöver deras svar. De kanske tror att du som de har en kalender med fluffiga tider, lössläppta utan ordning. Du kan börja med att muntligt och vänligt förklara för dem att du behöver veta ganska omgående om det du föreslår passar eftersom du kan ha annat att göra än att vänta på deras eventuella intresse.

Eller så får du använda en stramare formulering när du föreslår ett möte – ungefär så här ”kan du ses på torsdag kl 19, hör jag inte något från dig före kl 19 på onsdag förstår jag att du inte kan och då stryker jag mötet.”

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-7 av 7

Att bestämma tid för träff/ nästa möte har utvecklats till en nästan rituell handling. Den består av flera steg och varje steg måste beträdas och tänkas över grundligt, innan man är redo för nästa. Ritualen kan följas och kännetecknas av inåtvänt bläddrande i kalendrar - och den ska(!) ta tid. Lyra L har en poäng i sitt inlägg. Känns den alltför brutal, kanske Draaks fungerar? Eller M.R:s.- sista stycket? Mest troligt - en invand rit förändras inte i första taget...

gamla Tekla, 14:12, 27 april 2017. Anmäl

AM Draak, på pricken! Din syster är inte ensam om att låta så där. Det är nästan hopplöst att få folk att boka in något. Allt ska hållas flytande och öppet.

Tore Persson, 13:41, 27 april 2017. Anmäl

Håller också med Lyra Löf! Var inte så tillgänglig, tillmötesgående och flexibel. Boka in annat om du inte får svar, eller, låtsas du bokat in annat.

Molly Moll, 11:52, 27 april 2017. Anmäl

Så här låter min syster (35+) i telefon: "Det vore kul att ses. Ska vi säga fredag nästa vecka? Vi hörs nästa vecka." Sedan ringer hon i början av veckan: "Vi skulle ju ses på fredag. Ja, kul! Vi hörs när det närmar sig." Sedan talas de vid på torsdagen, men tidpunkten bestäms inte förrän på fredagen.

AM Draak, 11:34, 27 april 2017. Anmäl

SMS-kommunikation är ett av mänsklighetens sämre påfund, eftersom den närmast inbjuder till otydlighet och ambivalens. Det är liksom som gjort för att besvara efter eget godtycke. Eftersom det krävs så lite av aktiv handling att ta emot ett SMS hamnar kommunikationsformen allra längst ner på angelägenhetsskalan. Ett pling som kan ignoreras, bara. "Jag läser när jag har tid och svarar när jag har lust. Om jag kommer ihåg."

Kap Kennedy, 09:02, 27 april 2017. Anmäl

Instämmer med Lyra Lof, sluta vara tillgänglig för deras nycker. Har du inte fått svar så är du fri att boka in annat som dyker upp. Påminn inte, föreslå inte andra tider. Låt "vännerna" visa om de är intresserade av att umgås eller inte. Hör inte de av sig så är de ju inte intresserade.

Så det så, 08:27, 27 april 2017. Anmäl

Eller, bättre: om de inte har av sig inom en viss tid, boka in nåt annat och sen när personen hör av sig och vill ses så säger du att du inte kan längre. "Eftersom du inte hörde av dig antog jag att du inte ville/kunde träffas, så jag bokade in andra planer." De har vant sig vid att du alltid är flexibel runt dem. Var inte det längre.

Lyra Lof, 07:00, 27 april 2017. Anmäl

Smygätare?

Fråga: Jag och två kollegor var nyligen på en bufférestaurant och åt lunch ihop. En av kollegorna hade nyss ätit frukost och valde att bara följa med som sällskap. När det visade sig att jag inte orkade äta upp allt kött på min tallrik erbjöd jag henne den sista biten, då jag tyckte det var onödigt att slänga den. Min kollega ville då inte enbart äta kött utan valde att gå och hämta mer potatis och sås. Efter att ha ätit upp sin portion valde hon dessutom att ta påfyllning med min tallrik, utan att ha betalat för en egen buffé.

Detta gjorde mig djupt illa till mods då jag kände att det skulle vara pinsamt om personalen insåg att min kollega åt av min buffé. Vad anser Magdalena om det här? Är det okej beteende eller faux pas (fel eller falskt steg) att göra på det här sättet?

Svar: Din fråga kan tolkas som en önskan om medhåll att kollegan betedde sig illa – vem kan tycka att det är rätt att en restauranggäst äter sin lunch utan att betala krogen för den? Nåväl, jag ger dig mer än gärna den bekräftelsen eftersom situationen inte är ovanlig. Smygätare förekommer överallt. Att smaka på en medätares mat är en sak, det är rimligt om det accepteras av den vars mat smakas på. Men att äta en hel portion mat utan att betala för den är sniket, snålt och fel.

Alltså: din kollega åt gratis på din bekostnad. Det går inte att beteckna som stöld men liknar ett snatteri. Det hon gjorde var dessutom pinsamt för er andra i sällskapet – tro inte att det undgick personalen.

Kollegan skulle naturligtvis ha sagt till personalen att hon nu hade ätit en lunch, och betalat för den.

Girighet är nästan hopplöst att motarbeta. Det är som om de snåla inte fattar vad de gör, de verkar tro att det inte märks eller att det är normalt. Förmodligen saknar de etisk kompass.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 10

Som vuxen borde man veta hur mycket man orkar äta och inte ta för sig mat som sedan lämnas. Eller erbjuds till någon annan i sällskapet.

Eva Pettersson, 20:00, 27 april 2017. Anmäl

Nej, det går inte att rå på snåla människor, de enda som uppmärksammar, generar sig och blir uppröra är de andra - bara att bita ihop, titta bort och "gilla läget " !!!

Marie-Louise Göransson, 12:58, 27 april 2017. Anmäl

"Jag tänkte att det var på frågeställarens moraliska bekostnad", jo det kostar verkligen en hel del (obs sarkasm). . Hur är det, brukar ni be om en doggybag när ni är ute och äter buffé? Det är ju bara att lassa upp dubbla portioner på tallriken, och ta med resten hem.

Pelle Lundén, 12:22, 27 april 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: annan Camilla, slarvigt uttryckt av mig, du har naturligtvis rätt, det var inte frågeställaren som förlorade pengar utan restaurangen. Jag tänkte att det var på frågeställarens moraliska bekostnad, att vederbörande hade betalat för sin portion men att snålätaren drog fördel av detta och lät frågeställaren bli generad.

Magdalena Ribbing, 16:24, 26 april 2017. Anmäl

@MR Nej, kollegan åt inte gratis på TS bekostnad, utan på restaurangen. Ekonomiskt gjorde det ju ingen skillnad för TS om kollegan också åt, men däremot borde hon naturligtvis betalat restaurangen för maten hon tog. @KK mfl Nja, jag tycker faktiskt bara personen som betedde sig så har ansvar för det, man uppfostrar inte vuxna människor, de är ansvariga för sitt eget beteende.

annan Camilla, 14:42, 26 april 2017. Anmäl

Uch vilket trist beteende, men nu vet du ju till nästa gång att varken "erbjuda" kollegan din restmat och även att hejda hennes snåljåps-glupska attack på buffen!

Marie-Louise Göransson, 11:16, 26 april 2017. Anmäl

Det självklara hade väl varit att FS opponerat sig, där och då, mot kollegans tilltag. Girigt och pinsamt uppträdande - oavsett om personalen upptäckt påfyllningen eller ej. Så FS, istället för att inleda en inre monolog - säg ifrån! Lugnt och sansat.

gamla Tekla, 10:28, 26 april 2017. Anmäl

Jag håller med Kap och Tore. När kollegan sa till att "jag går och hämtar med sås och potatis" så borde FS ha sagt till att "nej det kan du ju inte göra!". Restaurangen ser nog inte lätt på sånt beteende, det är inte bara ohyfsat utan olagligt. Isåfall skulle man ju kunna ta med hela sin familj och endast köpa en tallrik som får skickas runt bordet. Inte okej alls

A A, 10:01, 26 april 2017. Anmäl

Ja, det var fel, men däremot var alla närvarande lika medskyldiga till det. Även om det var kollegan som drog nytta av situationen skedde det ju med benäget bistånd från frågeställaren och, genom passivitet, den tredje personen. Att två av dem hade betalat för sina luncher friar dem på intet sätt från ansvar.

Kap Kennedy, 08:05, 26 april 2017. Anmäl

Jag tycker att frågeställaren inledde det felaktiga beteendet genom att erbjuda mat från sin tallrik till en person som inte betalt. Hade frågeställaren inte gjort det, hade troligen inget snyltande ägt rum.

Tore Persson, 07:08, 26 april 2017. Anmäl

Tvångsgåvor?

Fråga: På vårt företag förekommer det var och varannan vecka att någon fyller jämt eller ska gifta sig. Varje gång mailas det ut från HR att man som anställd förväntas skänka pengar till gåvor. ”Swisha 40 kr eller mer till Annas bröllopspresent”, t ex.

Jag känner inte alla på jobbet privat och jag har inte något intresse egentligen av att sponsra deras presenter. Samtidigt förstår jag att det är trevligt att från företagets sida visa uppskattning och att man från ledningens sida vill gratulera. Men, kan man inte förvänta sig att företaget står för fiolerna? En blombukett eller chokladkartong kostar inte speciellt mycket, men för oss som kanske inte har vare sig lust eller råd att i tid och otid köpa presenter till folk vi knappt känner blir det lätt lite irriterande. Låter jag som en snåljåp? I detta fall tycker jag att det är mitt företag som är snåljåpen.

Svar: Det är knepigt med insamlingar på jobbet! Man vill inte framstå som ogin men har inte heller anledning att ge pengar till någon som man knappast känner. Ta upp det här med fackklubben som jag antar finns, eller andra anställda. Bäst är att diskutera ämnet på ett möte, ni har kanske både formella och informella sådana? Föreslå att insamlingarna avskaffas på det sätt som de sker nu. De arbetskamrater som vill ge en present till den närmare bekant som fyller år osv kan ju göra det utan organiserad insamling.

Någon måste börja ta i denna besvärliga företeelse. Det är inte snålhet från din sida utan ett vettigt tänkande. Att de som inte är bekanta med jubilarerna ska samla in till en present är fel – och lite märkligt är att man från ledningen engagerar sig i att arbetskamraterna samlar in pengar till varandra! På Dagens Nyheters redaktion där jag tillbragte många decennier bestämde journalistklubben en gång att insamlingar endast skulle ske vid femtioårsdagar, inte för andra tillfällen. Det fungerade bra.

Företaget kan gärna uppvakta jubilarer men det har ingenting att göra med insamlingar från kollegerna.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-8 av 8

På min arbetsplats har vi insamlingar, det är helt frivilligt att delta. Jag lämnar mitt bidrag när det gäller någon som jag står nära, de som har lämnat en slant skriver sina namn på gratulationskortet. Summan väljer man själv, det är helt fel med "50 kr till Putte-Lisa", vid jämna födelsedagar etc är det ändå arbetsgivaren som står för den officiella gåvan.

Ewa Dahlström, 11:37, 25 april 2017. Anmäl

Det är dock oerhört dumsnålt att inte företaget tar tag i detta. Hur mycket tid lägger anställda på detta varje gång? Ex. 5 minuter per anställd, 50 anställda blir 250 minuter. Med en timkostnad per anställd all-inclusive på 300:- lågt räknat så landar bara tiden på 1250:- för företaget! Sen ska present inhandlas, all formalia kring kortskriverier och annat så är man snabbt uppe i 5000:- för företaget i arbetstid. Kanske en halvtidstjänst per år går åt till detta!

Alastair Mobery, 11:21, 25 april 2017. Anmäl

HR??? Sökte på nätet... Human Resources!?! Aha, personalavdelningen! En mångsidigt upplysande spalt denna! Stärkt och en smula uppsluppen går jag ut i vår alltmer lingvistiskt globaliserade tillvaro... nåja, till närmaste Supermarket, i alla fall... Beträffande dagens fråga: Våga vägra!

gamla Tekla, 10:36, 25 april 2017. Anmäl

Vad det väl också handlar om är att när man väl har börjat med sådan där rutinmässig insamling så kan man inte sluta. Alla måste firas, ingen får känna sig utelämnad. Har det samlats in pengar i ett visst syfte till någon måste det samlas in i samma syfte till alla andra. Särskilt på större arbetsplatser kan det få direkt bisarra konsekvenser. Gissningsvis tycker den inblandade HR-avdelningen att den gör en väldigt viktig insats för sammanhållningen bland personalen.

Kap Kennedy, 08:39, 25 april 2017. Anmäl

På mitt jobb går det ut mail till alla vid jämn födelsedag, men med texten, till dig som vill vara med, finns kuvert i receptionen Så inget tvång och de som vill är med, andra struntar i det. Sen är det alltid olika arbetskamrater som håller i insamlingarna

Annika Siegers, 07:58, 25 april 2017. Anmäl

Jag undrar om uppmaning verkligen kommer från HR/Företaget eller om det är en enskild individ som tycker om insamlingar och ber HR om hjälp för information kring födelsedagar mm. Min erfarenhet är att arbetsgivaren har en tydlig policy kring när man uppvaktar personal men att det förekommer insamlingar kollegor emellan och att den kollega som samlar då ändå nyttjar t.ex. sin tjänstemejl för att skicka ut info. De som varit med och betalat får också sitt namn utskrivet på kortet.

Jenny Löwerot, 07:49, 25 april 2017. Anmäl

Ibland kan det vara tanklöshet från HR:s sida som ligger bakom. Det är en vana att göra så här, och ibland faller det en inte in att ifrågasätta vanor. Det behövs att någon tar upp det. Om du kan känna dig för lite bland kollegerna, kanske några andra känner som du, men inte vågar säga något? Då behöver du inte känna dig så utsatt som tar upp det ensam. Men egentligen behöver du inte ens känna dig utsatt... Det är helt normalt att inte bidra till folk man knappt känner. Se även Anna N:s rättslig

H R, 07:32, 25 april 2017. Anmäl

HR-avdelningen begår ett allvarligt tjänstefel om de uppmanar de anställda att skänka pengar!!! Alla initiativ till insamlingar ska ske "privat" dvs av kolleger. Arbetsgivaren kan själv ge present, men får alltså inte uppmana anställda att ge pengar.

Anna N, 07:06, 25 april 2017. Anmäl

Datorintrång?

Fråga: En ny frågeställning som berör fundering kring gott uppförande har uppstått för min del.

En kollega bad mig komma in på hennes rum, hon skulle visa mig en del i ett mejl som hon ville att jag skulle hjälpa henne att tolka. När jag så står där och tittar på hennes skärm så ser jag bland flera andra öppna flikar en flik som visar att ett pdf-dokument är öppet och på fliken syns mitt namn – hon har öppnat ett dokument som har med mig att göra. Vi har sådana positioner att vi kommer åt en hel del fakta om medarbetare (vi är 600 personer) som vi behöver kunna kolla gällande olika saker. Jag tror absolut inte att hon snokar i någonting hon inte har att göra med, hon är professionell. Men faktum kvarstår, jag ser mitt namn på en flik som indikerar att hon kollat någonting som har med mig att göra, men tanken är förstås inte att min uppmärksamhet ska fästas vid det, jag är där för att titta på någonting annat. Hon tänkte nog inte på att fliken var där och att jag kunde se den.

Jag sa ingenting om fliken. Men jag har funderat. Har jag rätt att försiktigt undra vad det är för flik eftersom den har med mig att göra, eller har jag inte rätt att göra det i och med att det är hennes dator och hon har kallat in mig för att tala om någonting annat? Vem gör intrång hos vem, så att säga?

Svar: Visst skulle du i lätt ton ha kunnat säga ”och här ser jag mitt namn” för att ge henne möjlighet att förklara. Hon hade bett dig titta på något i den dator som hon jobbar med, och det hon inte ville att du skulle se i den skulle hon ha dolt innan du kom dit.

Du gör inte intrång i hennes dator när hon själv har öppnat den och inte har tagit undan det som hon ville hålla för sig själv. Jämför med att någon vill visa dig en bild i ett album, och du då får se en annan bild på något uppseendeväckande. Då är det inte du som av nyfikenhet har rotat fram den bilden, utan den som visar albumet för dig som har varit antingen slarvig eller likgiltig inför att du skulle råka se den.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 14

Jenny Löwerot; FS skriver just att flera flikar var öppna, så visst kunde det även ha handlat om andra. Det är som du skriver skillnader mellan vad som gäller för offentliganställda och för privatanställda..

Ann-Caroline Mörner, 16:03, 26 april 2017. Anmäl

För övrigt är löner för offentligt anställda just offentliga. Jag arbetade privat så jag hade sekretess kring det jag jobbade med. Något om en del alltså hade svårt att inse/respektera.

Jenny Löwerot, 08:24, 26 april 2017. Anmäl

Ann-Caroline Mörner: Men det kan du ju inte veta. Kollegan hade bjudit in FS på rummet och hade då ingen anledning att hemlighålla FS:s egna uppgifter. Jag har jobbat med löner och många medarbetare var slarviga med att knacka så att jag fick slänga mig över papper på skrivbordet och växla fönster i datorn. Men jag såg ingen anledning att dölja uppgifter om NN för NN själv.

Jenny Löwerot, 08:21, 26 april 2017. Anmäl

KapKennedy: Jag kan konstatera att vi tycks ha läst juridik vid olika lärosäten :) Jenny Löwerot: Det kunde lika gärna ha varit någon annan anställds pdf som syntes.

Ann-Caroline Mörner, 18:57, 25 april 2017. Anmäl

@Ann-Caroline Mörner: Nej, det du beskriver gäller offentligägda arbetsplatser. De sorterar under offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), men för privatägda företag är endast 18§ i sjuklönelagen tillämplig. I övriga fall är det "god sed" som reglerar vad arbetsgivare inte bör berätta om sina anställda, men vad det egentligen innebär har aldrig blivit ordentligt juridiskt prövat.

Kap Kennedy, 09:28, 25 april 2017. Anmäl

@Ann-Caroline Mörner: Men nu var det ju den anställde själv som var på rummet. Jag förstår att FS är nyfiken men jag tror inte det var något som var hemligt för FS själv som fanns i det där dokumentet.

Jenny Löwerot, 09:18, 25 april 2017. Anmäl

Kap Kennedy: Du misstar dig. Tystnadsplikten gäller allt personligt och privat samt uppgifter om lön etc. Arbetsgivare har inte heller rätt att lämna ut namn på anställda till tredje part utom i de fall som regleras i lag. Tyvärr är kunskapen om detta närmast obefintlig hos många företag och personalavdelningar.

Ann-Caroline Mörner, 23:03, 24 april 2017. Anmäl

@Ann-Caroline Mörner: Fast den tystnadsplikten gäller bara specifika områden, huvudsakligen hälsotillstånd och eventuella missbruksproblem. För offentliganställda några fler.

Kap Kennedy, 16:20, 24 april 2017. Anmäl

Att lämna dokument med personliga uppgifter öppna så att obehöriga kan läsa dem är ett brott mot den tystnadsplikt ett företag har gentemot de anställda.

Ann-Caroline Mörner, 15:35, 24 april 2017. Anmäl

Jag skulle nog säga till kollegan "Du vet när jag var inne hos dig och diskuterade X... Jag kunde inte undgå att se att du hade en pdf.fil om mig öppen. Kan jag fråga vad det var du kollade där?". Den som inte frågar får inga svar, det låter som om FS vill ha svar och inte bara undrar om integritet och intrång,

Sweydia Ism, 14:53, 24 april 2017. Anmäl

Roffarmotstånd?

Fråga: Jag har en fråga som jag funderat på ett bra tag nu. Hur bemöter man människor som av någon anledning inte anser sig behöva ha hyfs eller stil? Det kan handla om att ta plats på andras bekostnad, att sätta sig över andra, eller att ta för sig av saker man egentligen inte har rätt till.

Jag blir alltid så paff när det händer eftersom det är fel, men konsekvensen är samtidigt otydlig. Till synes blir resultatet att den buffliga personen får mer (utrymme/mat/taltid/annat) än övriga.

Min fråga är alltså: Vad är konsekvensen på individnivå av att inte bry sig om hyfs och stil? Ibland känns det som att den som gapar efter mycket också får hela stycket.

Svar: Ett intressant problem som jag dessvärre saknar ett vattentätt svar till. Den som tar mer plats än vad som är rätt, dvs mer än vad övriga får, och som roffar åt sig mer än vad som räcker till alla, får sin tillfredsställelse i sitt ohyfs för stunden. Alltså ”jag gör så som är bäst för mig.” Men på längre sikt förlorar vederbörande sitt anseende, blir sedd som en ouppfostrad lufs, omtalas som en trist egoist. Hur ett självupptaget beteende drabbar andra intresserar inte egoisten.

Utan att ha statistik för detta hävdar jag, mot bakgrund av den mängd frågor jag har fått, att självupptagenheten har blivit vanligare i samhället under senare tid. Förr var det pinsamt att avslöjas som egotrippad, som det hette när man var mest intresserad av det som passade en själv utan hänsyn till andra. I dag ser det inte riktigt ut på det sättet. Den som tar för sig i överkant kan omnämnas som energisk, den som gärna trycker ner andra kan betraktas som uppriktig. Men bådadera är fel, i ögonblicket och sett aningen mer filosofiskt. Ingen når varaktig och äkta framgång genom att agera roffare eller trampa på andra.

Därför är förnöjelsen av att ha ”lyckats” ta för sig mer än vad som tillkommer en osv bara en kort illusion. Betyget underkänd som följer på det får man däremot dras med länge. Som jag ser det kan den momentana tillfredsställelsen av att ha tillskansat sig för mycket aldrig vara värd det långvariga underkännandet.

Men jag vet alltså inte hur man hanterar de grundligt självupptagna människorna, i alla fall inte hur man får dem att ändra sin personlighet. Man kan möjligen försöka att milt påpeka vad lufsen gör, ungefär ”oj då X, här tror jag bestämt att du tog både din och min portion löjrom” eller ”Hoppsan, X; du kanske inte har sett att jag inte får sittplats för att din portfölj behöver en egen stol” eller ”Jaha, X, nu har du framfört att du tycker att jag är bortkommen i det här ärendet, men jag har siffror på det som gäller, vill du göra mig glädjen att se dem?”

Du ser vilket mönster jag föreslår: att milt, gärna skämtsamt, precisera vad lufsen åstadkommer så att vederbörande blir uppmärksam på det. Alla superegoister förstår inte vad de ställer till med.

Men jag kan absolut inte garantera att mitt förslag fungerar. Du kan trösta dig med att det är hyggligt folk som vinner i längden. Egoisterna, roffarna och lufsarna drar det kortaste strået – så småningom.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (13)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 13

Bengt Carlsson: Tack, för uppmärksamheten! Går poängen inte in, vid första försöket - så, finns det nog ingen... Eller, så handlar inlägget om en Roffare, en Ordningsman, en möjlig livsfara och ett lyckligt slut - helt enkelt.

gamla Tekla, 09:26, 22 april 2017. Anmäl

Jag får ofta uppfattningen att ifall någon vågar sig på att säga ifrån så vänder sig moben och tycker att denne är en konfliktskapare. Att lufsen gång på gång går över gränserna och behandlar andra illa glöms med detsamma.

Bara Föratt, 21:45, 21 april 2017. Anmäl

Alla ingår i en gemenskap och den som ser mellan fingrarna med Roffarnas beteende eller accepterar det av någon sorts hemkokta filosofiska skäl ger sitt medgivande till att andra människor utsätts för Roffarnas framfart. Det är fult och fegt gjort.

Ann-Caroline Mörner, 14:22, 21 april 2017. Anmäl

forts. hjälp att välja allt från brödrost till bil, och då givetvis hjälp av en man. De som "bufflar" sig fram när en ledig butikskassa öppnar, fast de stod sist i kön, dänger jag gärna till med varukorgen om jag hinner.

Maria T, 14:15, 21 april 2017. Anmäl

Jag tolkar inte FS undran som att det nödvändigtvis är en/flera personer som FS har i sin bekantskapskrets, utan mer generellt (fast jag kan ha fel). Häromdagen stod jag i en vitvarubutik och väntade på min tur vid en säljdisk. Under tiden kom en man och ställde sig vid disken, och när ledig säljare kom så började denna man prata med säljaren som om jag varit osynlig de kanske fem minuter vi båda stått där. Fast, det kanske mer handlar om att män alltid "ser" andra män, och kvinnor behöver ...

Maria T, 14:13, 21 april 2017. Anmäl

Om FS lätt kunnat "sparka ut hen ur synfältet" hade frågan knappast ställts. Inte så enkelt att välja bort någon om det t.ex. rör sig om en nära släkting, bästisens partner, eller en kollega på jobbet. @gamla tekla: intressant historia, men jag förstår helt ärligt inte poängen... Förklara gärna!

Bengt Carlsson, 14:07, 21 april 2017. Anmäl

En sedelärande historia: En ytligt bekant serverades kaffe. Personen hade gjort sig känd, genom att plocka på sig sockerbitar - utan att själv använda dem. En dag placerades ett par bitar från Buttericks i sockerskålen. Tanken var att innehållet, en liten plastgrej, skulle flyta upp till ytan som ett kul skämt. Skämtsockret togs snart ut ur sortimentet pga kvävningsrisk. Enl. uppgift serverades "sockerbitarna" så småningom - alla överlevde. "Skämtaren" var jag. Men, vem lärde sig mest?

gamla Tekla, 12:05, 21 april 2017. Anmäl

De individuella konsekvenserna blir just individuella. Beteenden och egenskaper som av vissa människor och i vissa sammanhang upplevs som negativa blir i många andra fall betraktade som beundransvärda. Och vice versa. Alla kan åberopa "Jantelagen" från valfritt perspektiv. Särskilt i kombination med ekonomisk framgång är det inte bara accepterat utan också förväntat att ta stor plats. Den gemensamt vedertagna norm, som ofta odlas och underhålls här, är endast en illusion.

Kap Kennedy, 10:43, 21 april 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: AM Draak, mitt förslag är att milt och gärna lite skämtsamt försöka få roffaren att inse att det är bättre än inte ta för sig i överkant. Thomas Muth föreslår att man ska avstå från att umgås med den som man inte står ut med, vilket antagligen är bra för båda parter. Din erfarenhet är sorglig och bitter men jag uppfattar inte att den är överförbar på just de situationer som dagens frågeställare beskriver.

Magdalena Ribbing, 10:13, 21 april 2017. Anmäl

Min livserfarenhet (37 år snart), säger mig att konsekvensen över tid, av att vara en buffel, blir att personen kommer att bli mycket ensam, alternativt endast har umgänge med andra som beter sig lika buffligt. Personen kommer inte få uppleva mycket generositet och välvilja riktad mot hen, och heller inte få motta mycket hjälp (utan efterkrav). Vissa personer är ok med detta, speciellt om pengar är inblandade. Det är sorgligt att de missar det som jag själv tycker är viktigast i livet.

Jessica Adams, 09:23, 21 april 2017. Anmäl

Långgäster?

Fråga: Vi har bjudit in ett övernattande par att fira Valborg hos oss, och har sagt att de kan komma till oss på lördag och åka hem på måndag förmiddag. Nu hotar de med att komma på fredagen till lunch och åka hem först på tisdag efter frukost.

Jag får panik och har verkligen inte lust att ha folk i huset fyra nätter, utan max två känns okej för mig. Speciellt som det ska hittas på, handlas och förberedas mat till lunch och middag plus att vi har en del jobb ett par av dagarna. Hur meddelar vi att det inte passar att stanna så länge?

Svar: Besvärligt med gäster som bjuder sig själva att stanna längre än de är önskade! Ring genast till dem och säg att de är mycket välkomna från Valborgsmässoafton till första maj, men inte mer, övriga dagar har ni andra planer. Kanske de tycker att när de gör en resa ska de utnyttja den så långt som möjligt, det är inte ovanligt med ett sådant resonemang. Men så fel! Alltså, meddela omgående att det tyvärr inte är möjligt att ha dem boende mer än just dessa två nätter.

Är de oförstående och föreslår att de ska få stanna även om ni gör andra saker måste du vara bestämd och säga att det tyvärr inte fungerar för er, ni har fullt upp med arbete och annat. Förhoppningsvis är dessa gäster inte så ouppfostrade att de kräver att få reda på exakt vad ni ska göra – men skulle de olyckligtvis fråga måste du om igen vara bestämd och förklara att ni har jobb eller vad du vill säga. Ge inte efter!

Att bli bjuden att övernatta är inte detsamma som att oombedd använda värdfolkets hem som gratis hotell.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-8 av 8

Gästerna behöver på intet sätt vara ovälkomna för att en plötslig dubblering av tiden ska kännas jobbig. Jag tillhör dem som lätt blir stressad av att ha en massa gäster i huset. En natt eller två går väl bra, men sedan börjar det kännas riktigt jobbigt.

annan Camilla, 11:20, 21 april 2017. Anmäl

Så mycket bättre att ordna eget boende på hotell eller annat så kan man stanna så länge man vill och umgås när det passar alla. Även som gäst vill man kanske göra sånt som värdparet är mindre intresserade av.

M K, 10:55, 21 april 2017. Anmäl

Maja Gräddnos, säkert lite olyckligt ordval men jag kan förstå känslan, som en person som behöver mycket egentid och lätt kan bli trött av andras sällskap (hur mycket jag än tycker om dom). Kanske kände FS att just den här helgen kändes det bättre med lite kortare umgänge!

M N, 09:17, 21 april 2017. Anmäl

Jag håller helt med Magdalena och kommentatorerna nedan, men jag undrar lite om gästerna är så välkomna? Att "få panik" för, och att de "hotar" med att de skall stanna lite längre låter som FS egentligen inte vill att de skall komma. Kanske ett lite olyckligt ordval bara?

Maja Gräddnos, 16:22, 20 april 2017. Anmäl

Gästerna som kanske sällan har möjligheter att resa, kommer kanske längre ifrån, har packat, ordnat kattvakt och blomvattnare och tycker att det skulle vara trevligt att förlänga vistelsen, det är väl förståligt ur deras synpunkt, men passar det inte värdfolket är det väl inte svårare än att säga ifrån! Varför ska man vara tvingad att hitta på nödlögner för att framstå som bättre människor? -

Marie-Louise Göransson, 12:28, 20 april 2017. Anmäl

Det framgår inte på vilket sätt gästerna "hotar" med att på eget bevåg förlänga vistelsen. Men ibland är det så att folk bara är väldigt dåliga på att fråga. De säger vad de vill och när de inte hör några invändningar tror de att de har fått grönt ljus. Eftersom det inte verkar som om de båda paren är mycket nära vänner måste de utgå från att planerna kan upplevas som våldgästande. Säg bara "nej, det går tyvärr inte" så begriper normalt funtade människor att de måste tänka om.

Kap Kennedy, 09:54, 20 april 2017. Anmäl

Men vilken självupptagenhet...! Givetvis är det trevligt att folk trivs hos en men som gäst får man ju anpassa sig. Jag hade sagt att jag var bortbjuden fredag kväll och att de gärna får stanna till tisdag men jag ska upp tidigt och de får själva fixa frukost och låsa om sig. Jag har också varit med om liknande och det enda alla verkar fatta är om man säger att man inte kommer att vara hemma.

Katarina Katarina, 08:47, 20 april 2017. Anmäl

Jag hade denna diskussionen med mamma en gång. Vi hade bjudit in 1-2 nätter över en långhelg. Hon meddelade att hon bestämt sig för att stanna hela helgen. När jag sa "nej" så tyckte hon att vi var jättehemska som ville tillbringa lite tid ensamma som par och började tjura och säga att hon inte skulle komma alls om det var så. Jag vet inte om hon nånsin såg vår sida av saken men vi "kompromissade" till ursprungsidéen.

Jenny Löwerot, 08:17, 20 april 2017. Anmäl

Dörrhövlighet?

Fråga: Min fråga gäller då man varit på besök hos någon och ska gå därifrån. Är det gästerna som ska stänga dörren efter sig eller är det värden?

Kanske ett icke-problem egentligen, men jag tycker det känns märkligt när värden, efter man tagit adjö, går iväg in i huset/lägenheten och så står man lite snopet kvar vid dörren och förväntas stänga den. Har upplevt detta vid ett flertal tillfällen hos vänner och bekanta.

För egen del följer jag alltid med gästerna till dörren och stänger när de gått, tycker det känns hövligare.

Svar: Som jag har förstått det tänker sig en del värdpersoner att det verkar ovänligt att själva stänga efter gästerna, som att ”stänga ut” dem. De som varit hemma hos någon ska enligt det synsättet alltså frivilligt markera att de lämnar det hus som de har besökt genom att stänga efter sig. Denna ovanliga syn på gästfrihet finns inte beskriven i min stora samling av etikettböcker men kan givetvis förekomma lokalt.

Gästerna förmodas uppfatta det som ovänligt om värdpersonen drar igen dörren omedelbart som gästen har gått ut genom den. Men den som haft gäster står rimligen kvar en minut eller två efter att ha sagt farväl till dem, till dess att de har hunnit utom synhåll, gått in i hissen, ut i trappan, bort genom porten eller grinden.

Det självklara är att därför att värdpersonen följer gästerna till dörren-porten och vinkar ett vänligt hej då. När gästerna har hunnit en bit bort stänger värdpersonen dörren till sitt hem.

Svaret på din fråga är alltså att värdpersonen ska stänga dörren.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 13

Inger Sange, nu när du förklarat hur du bor förstår jag dig bättre. Jag har aldrig själv varit i den situationen, då jag bor i stan och gästerna har en uppvärmd och upplyst korridor utanför min ytterdörr. När mina gäster sagt hejdå och går ser jag bara deras ryggar i fyra meter innan de försvinner runt hörnet, även det upplyst. De märker inte om jag stänger ytterdörren medan de fortf har ryggen mot mig, eller först när de är utom synhåll. Ingen anledning att stå kvar och stirra på deras ryggar.

H R, 17:41, 23 april 2017. Anmäl

Tack Anna N för ditt vänliga försvar. Och ni andra, nej, jag skämtar inte. Jag bor på en gammal gård (obs ingen herrgård) och det kan vara ganska mörkt, när det är dags att vinka av våra gäster. Därför känns det naturligt att stå kvar i köksdörren, medan gästerna stuvar in sig i bilen. Att stänga dörren och lämna dem att klara sig själva i mörkret, känns för mig helt fel. Som sagt, jag hyllar den gamla seden att "vinka av sina gäster" och hur klarar man det bakom en stängd dörr?

Inger Sange, 14:57, 21 april 2017. Anmäl

Håller med Inger Sange om att det är trevligast, om än inte nödvändigt, speciellt inte om det är 30 grader kallt.

M K, 11:00, 21 april 2017. Anmäl

Anna N, inte menade jag att ha elak ton. Jag var bara intresserad av att veta om hon drev med oss. Är det inte möjligt? Det är inte alltid lätt att känna igen ironi eller sarkasm i korta textinlägg.

H R, 20:21, 20 april 2017. Anmäl

Men vilken utomordentligt konstig fråga, jag har aldrig i mitt långa liv uppfattad denna situation - är det ett skämt ?

Marie-Louise Göransson, 12:30, 20 april 2017. Anmäl

Men varför har "annan Camilla" och "HR" en så elak ton mot Inger Sange? "Nu får du väl lugna ned dig lite.." och "Driver du med oss..". Hon uttrycker ju bara sin åsikt om hur hon ser på saken och har väl samma rätt att göra det som ni?

Anna N, 10:26, 20 april 2017. Anmäl

Inger Sange, driver du med oss eller tycker du verkligen så? Om jag kastar en blick tillbaka och ser en stängd dörr tänker jag på sin höjd "Vilken trevlig kväll jag haft hos dem!" Om de inte stängde dörren skulle jag bara bli förvirrad - i villa, kanske fråga om de vill ha den öppen eller stängd (vad vet jag, de kanske vill vädra, om det är sommar?) Om det är en lägenhet skulle det kännas jättekonstigt... Kanske skulle jag ropa "Ni glömde stänga dörren, jag stänger den nu. Hejdå."

H R, 20:20, 19 april 2017. Anmäl

Ref. dagen fråga, allmänt: Värden stänger dörren. Undantag: "Öppet hus" och större mingel vintertid: Gästen tackar och tar adjö inomhusklädd, letar rätt på sina ytterkläder och stänger dörren själv. Anm.: Orimligt att värden lämnar övriga gäster och väntar ut en diger påklädningsprocedur. Fäste mig vid Inger S. "kasta en blick tillbaka": Undantag för äldre och sköra, samt alltför "glada" gäster, som följs ända fram till väntade taxi, limousine eller häst och vagn(!) - alla årstider.

gamla Tekla, 13:31, 19 april 2017. Anmäl

Har man en herrgård är det väl dragigt nog utan att man har dörren öppen för att vädra.

Prinsessan Benedikte, 12:20, 19 april 2017. Anmäl

@Inger Sange Nu får du väl lugna ner dig lite. Vi talar ju för söliga gäster om uppemot 10 minuter, och så länge har ju inte jag dörren öppen i -30, om jag säger så. Nån vettig avvägning mellan artighet (om det nu ens är det, jag skulle nog mest tycka att folk är tämligen mystiska som inte stänger dörren, och undra om jag månne borde gjort det) och rent praktiska avväganden. Men har man en herrgård är det väl kanske inte ett problem...

annan Camilla, 12:07, 19 april 2017. Anmäl

Knivetikett?

Fråga: I dag stoppar många kniven i munnen när de äter. Jag kan inte tänka mig det, det sitter i ryggmärgen att man inte gör det. Varför? Jo man kunde skära sig.

Okej, matknivar är väl inte så vassa men vad säger Magdalena om det? Är jag hopplöst gammalmodig?

Svar: Nej, aldrig kniven i munnen! Oavsett fiskkniv, fruktkniv eller annat slags kniv, stoppas den inte i munnen med ett enda undantag: kräftkniven. Felaktigt tror en del att de kan slicka av eller ha fiskkniven i munnen. Men det är lika fel sett ur hyfs- och stilperspektiv som att stoppa någon annan sorts kniv i gapet.

Matknivarna var vassa en gång i tiden men sedan 1800-talet har de rundad udd och man skär sig inte på dem. Att stoppa kniven i munnen ser illa ut för alla som har koll på hyfsat beteende vid ett matbord, åtminstone om det finns fler personer vid samma bord. I ensamhet gör man som man vill.

Däremot är det en vedertagen regel, faktiskt just regel, att inte stoppa kniven i munnen. Kniven var ursprungligen ett vapen och ett sådant har man inte i gapet i sällskap. I dag vet inte alla detta och stoppar gladeligen kniven i munnen vilket är motsatsen till gott bordsskick.

Du är inte gammalmodig. Du är väluppfostrad.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-4 av 4

Stoppa kniven i munnen förekommer tyvärr i "alla" kretsar även om min generation blev uppfostrade att det var hemskt, och det tycker jag det är !

Marie-Louise Göransson, 12:33, 20 april 2017. Anmäl

VEM stoppar kniven i munnen?? Och "många"??! Jag är förundrad.

Lyra Lof, 00:19, 20 april 2017. Anmäl

Man skar för sig med sin kniv från gemensamma kött- och fiskfat, och använde fingrarna till att föra mat till munnen, så även i delar av Lappland där gaffeln inte blev allmän förrän på 1930-talet. Kniven som alla, även femåriga barn, hade i bältet sedan urminnes tid var ett skarpslipat arbetsredskap som man hade respekt för, därför ingen kniv i munnen.

Lilian Ryd, 14:59, 18 april 2017. Anmäl

Gaffeln slog igenom ganska sent i vår del av Europa (ca 1700-talet), och det var nog snarast det genomslaget som skapade tabut mot kniven i munnen. Jag menar, snarare än att kniven är vass och farlig. Det blev helt enkelt en fråga om allra högsta finhet att veta vilket bestick som skulle användas hur.

Kap Kennedy, 08:40, 18 april 2017. Anmäl

Barnkalasnej?

Fråga: Min fråga handlar om en inbjudan som tillställts mig skriftligen via post och avser inbjudan till ett kalas för en av mina bästa vänners lille son. Till saken hör bara att jag själv som är i samma ålder som min vän och hans sambo, vilket är nyss fyllda 30 år, är ungkarl och inte har några barn. Jag tycker inte heller särskilt mycket om barn, i synnerhet inte så små barn som inte ens kan begripa vad ett barnkalas är. Spektaklet är tänkt att gå av stapeln mitt på dagen en söndag, så jag förmodar att det kommer bli en mycket familjär och barnvänlig atmosfär. Med andra ord så är jag inte ett dugg intresserad, då det hela helt enkelt är på tok för tråkigt för att ens överväga att närvara vid. En sån här tillställning känns för mig mest som en egotripp för barnets föräldrar och far- och morföräldrar.

Å andra sidan är barnets far en av mina äldsta och bästa vänner och jag kan någonstans begripa att han vill ha mig där. I den uppkomna situationen känner jag mig därför väldigt osäker på vad jag ska göra. Är det okej att tacka nej till nåt sånt här eller kommer jag och bör jag bli en persona non grata (icke önskad person) om jag avböjer?

Svar: En inbjudan är en vänlighet, inte en tvångskommendering ens till en bästa vän.

Du kan uppföra dig som en hygglig kompis, gå på barnkalaset och stå ut med det i ett par timmar. Ingen kommer att kräva att du ska sitta på golvet och leka oupphörligt med födelsedagsbarnet. Du kanske rentav träffar någon intressant vuxen person som du inte känner nu.

Alternativt kan du tacka nej.

Bäst för din och din gode väns framtida relation är faktiskt att du, om du tackar nej, meddelar sanningen: ”Tack för vänlig inbjudan, tyvärr är jag inte en person som passar på barnkalas vilket gör att jag avstår men skickar mina bästa tankar till födelsedagsbarnet och hans fina föräldrar och hoppas att vi ses snart i annat sammanhang.” Eller något åt det hållet.

Vill du inte ta risken av att bli betraktad som barnovänlig kan du lugnt tacka nej förebärande något annat skäl, som att du har ett annat åtagande denna dag. Ett sådant behöver du inte redogöra för men det kan kännas bra att verkligen ha annat att göra. Du kan säkert omgående skaffa dig något, vad sägs om tvättstugan? Besök hos ensam släkting?

Men är din gamle vän en bra sådan rekommenderar jag att du låter bli undanflykter. Barnet blir ju ett år äldre varje år och du blir bjuden igen på kalas om du inte säger som det är. En vettig inbjudare förstår läget och blir inte sur.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 15

Jag tycker att barnkalas är tråkiga, eftersom jag inte är ett barn längre antar jag. Alla i min omgivning vet detta, även att jag inte ger födelsedagspresenter till barn som är så små att de inte vet vem jag är eller vad som händer. Jag sparar istället pengar till dem och sätter av en slant till jul, födelsedagar osv. Jag umgås hellre med barn som är lite större, då är jag gärna barnvakt och tar med dem på utflykt. Ingen har hittills tagit illa upp vad jag vet.

Katarina Katarina, 08:52, 20 april 2017. Anmäl

Lyra Lof är spaltens mest förutsägbara kommentator genom att återigen bemöta något annat än vad som faktiskt har framförts. Jag hävdade, och fortsätter göra så, att det "möjligen" är "lite pretto" att bjuda skriftligt till ett "ett- eller tvåårskalas". Inte att det generellt är pretto att använda inbjudningskort. Du gör som du vill, som Magdalena brukar skriva.

Friterade Mulor, 22:07, 18 april 2017. Anmäl

Köp en påse klossar, en leksaksbil eller något annat som föräldrana tycker är snällt och omtänksamt (tänk inte på hur många leksaker lillen redan har!). Överlämna presenten och säg "Kommer tyvärr inte på kalaset men hoppas att ni får kul" eller liknande.

Sweydia Ism, 16:59, 18 april 2017. Anmäl

forts. Nu när hon blivit större har vi börjat ha en mindre fest där hon får bjuda dagiskamraterna innan, så det blir ett barnkalas och ett släktkalas :).

annan Camilla, 10:40, 18 april 2017. Anmäl

Ett kalas för en 1-2 åring är ju inget "barnkalas", barnet är ju som sagt för litet för att riktigt fatta grejen. Det är generellt sett snarare en fest för släkt och vänner. Vi brukar ha en riktigt stor fest när dottern fyller (4 nu) där vi bjuder typ alla. Att dottern fyller är väl mest en förevändning, det här handlar om att bjuda alla mer eller mindre nära vänner, släktingar och bekanta och ha trevligt tillsammans :).

annan Camilla, 10:40, 18 april 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Anna N, i mitt svar skriver jag att frågeställaren inte behöver ange orsaken till ett nej-tack men att det kan kännas bra för vederbörande att faktiskt ha något att göra den aktuella bjudningsdagen, exempelvis tvättstugan, vilket alltså inte ska redogöras för vid nej-tacket till inbjudaren. Otydligt uttryckt av mig, ursäkta!

Magdalena Ribbing, 05:45, 18 april 2017. Anmäl

Friterade M – Det är inte "pretto" att bjuda in till ett kalas med ett inbjudningskort. Precis som det är trevligare/roligare/betyder mer med ett tackkort som kommer med posten. Har det blivit "pretto" nu med att skicka nåt med snigelpost? Lägg av.

Lyra Lof, 03:50, 18 april 2017. Anmäl

Två råd: 1) Om du ska skylla på förhinder så välj inte tvättstugan. Provocerande oartigt! 2) Om du hittar på något annat, typ en sjuk mor, så lägg inte ut en bild på Facebook där du smörjer kråset på en restaurang i andra goda vänners lag. :-)

Anna N, 21:36, 17 april 2017. Anmäl

Radet fran MR var perfekt tycker jag. En god van forstar om man ar sorten som inte gar pa barnkalas. Om man inte ar gudfar eller slakting sa behover man absolut inte ga. Sant maste man forsta. Det ar val lika bra att vanligt saga som det ar nu. Varre vore det om man gick i nagra ar och sen trottnade o tackade nej. Det skulle ju verka oforskamt och lata som det var mer att man inte tyckte om barbet eller tillstallningen.

Tycker jag Iallafall, 18:26, 17 april 2017. Anmäl

Jag skulle tro att det handlar om att föräldrarna inte vill utesluta någon som de känner en nära vänskap med. Och att ett "nej tack" inte kommer betyda någon komplikation för relationen. Om föräldrarna mot förmodan blir sura för att man inte vill komma på ett småbarnskalas så kanske den relationen faktiskt inte är så mycket att ha?

Så det så, 14:53, 17 april 2017. Anmäl