Barnbarnsfritt?

Fråga: Hur kan man på ett tydligt sätt och en gång för alla säga till sina barn att man inte är intresserad av att vara barnvakt till barnbarnen på helgerna? Vi har fullt med vänner, intressen och annat som tar vår tid på helgerna, och har inget intresse av att vara barnvakter på vår lediga tid från arbetet.

Självklart så vill vi träffa våra barn och barnbarn tillsammans, då vi firar familjehögtider och annat men det är just barnvakt utan föräldrarna som vi inte är intresserad utav.

Annons:

Svar: Det kan nog vara besvärligt för föräldrar att påpeka att de inte vill vara barnbarnsvakter – motsatsen är säkert vanligare, alltså att mor- och farföräldrar gärna träffar barnbarnen utan föräldrarna, både för att det är roligt och för att skapa en egen god kontakt.

Att säga till sina barn att man bara vill umgås med barnbarnen tillsammans med deras föräldrar kommer antagligen att uppfattas som en tråkig attityd. Samtidigt har man all rätt att välja när man vill och hinner träffa såväl sina vuxna barn som sina barnbarn.

Det kan vara bra att du säger som det är: ”vi älskar dessa underbara barnbarn men vi hinner inte vara barnvakter till dem på helgerna då vi ändå har fullt upp, utan föredrar att umgås med dem tillsammans med er, våra barn”.

Antagligen blir era barn besvikna, ”alla andra” mor- och farföräldrar ställer ju upp, som det heter, och passar barnbarnen så att föräldrarna får ledigt då och då. Däremot är det inte en så kallad tradition att luta sig mot, utan mer en del av det moderna samhället där båda småbarnsföräldrarna arbetar och behöver hjälp med det som kallas livspusslet. Där fattas biten att även mor- och farföräldrar i dag kan vara yrkesarbetande och ha lika mycket behov av ledig tid som deras barn med småbarn har. Många mor- och farföräldrar tycker att de har passat barn tillräckligt med sina egna barn, och vill bara ha det lättsamma kvar, alltså att träffa barnbarnen när deras föräldrar är med och tar ansvar för dem.

Därför tror jag att det är extra viktigt att du förklarar att det handlar om er bristande tid, att ni har mycket omkring er. Det är föräldrarna som ska ta hand om sina barn, inte den äldre generationen, för den delen ska varje form av hjälp vara frivillig och helst trevlig för de som hjälper.

Men räkna inte med stor förståelse från början – och kan ni ställa upp några extra gånger har ni mycket att vinna, barn kommer ihåg vilka som har brytt sig om dem.

Magdalena Ribbing

Dansnej?

Fråga: Jag har börjat dansa bugg och jag undrar helt enkelt om Magdalena har några förslag på vad jag kan säga när jag blir uppbjuden och inte vill dansa med just den personen?

Är det överhuvudtaget okej att svara ”nej” på frågan ”Får jag lov?”

Svar: Nej, det är inte okej utan tvärtom ovänligt att säga nej till får-jag-lovfrågan från en person som är på en tillställning eller kurs i samma syfte som man själv, här alltså att dansa. Din fråga antyder att det är något slags kurs som du går på. På en krog eller diskotek blir det skillnad, där kan man vänligt säga ungefär ”nej tack, jag vilar en stund” till en obekant vsrs uppsyn man ogillar.

Du kan ha skäl att säga nej till någon på din buggkurs om det är en sådan detta handlar om, men du behöver linda in detta nej. Du ser förmodligen personen närma sig och då bestämmer du dig för att du vill gå ut och få en nypa luft eller gå till damrummet eller vila från dansen en stund osv. Men att bara säga ”nej tack ” när någon i samma sammanhang som man själv befinner sig bjuder upp är i princip som att säga ”jag tycker inte om dig” och det är inte okej enligt vanligt folkvett.

Det du kan göra är alltså att finna en förklaring till att inte vilja dansa med den som bjuder upp dig. ”Tack, men jag är just på väg ut” eller ”jag klarar inte mer bugg just nu” eller ”jag pratar med X här och vill inte avbryta samtalet” eller något annat som du kommer på att säga. Förklaringarna kanske är genomskinliga men bättre det än att säga ett resolut och uppriktigt nej.

Magdalena Ribbing

Kvinnokavajknapp?

Fråga: Jag har precis köpt min första damkavaj/blazer. Den har tre knappar. Jag har förstått att den nedersta lämnas oknäppt, men kan man knäppa de två översta? Utan den översta knappen knäppt blir den väldigt djupt urringad, den är skuren ganska långt ner i urringningen som den är.

Min andra fråga är om man kan lämna den uppknäppt när man står och går? Den ska ju inte vara knäppt när man sitter ner, men är det alltså korrekt att inte knäppa den när man ställer sig upp? Jag tycker den sitter lite snyggare då. Jag ska ha kavajen på mitt nya jobb.

Svar: En kvinnas jacka eller kavaj är inte detsamma som en mans, och sättet att bära den behöver verkligen inte efterlikna mäns traditionella bruk beträffande kavajbärandet. Du kan ha alla knapparna knäppta eller ingen alls, precis som du vill, antingen du sitter ner eller står upp.

Om du tycker att din kavaj är för djupt ringad skulle det kunna vara praktiskt att ha en blus eller top under.

Att män – eller kvinnor – knäpper upp kavajen när de sitter ner beror på att det blir bekvämare så. Men som sagt, du gör precis så som det är bekvämt för dig. Upp- eller nerknäppt, efter behag, smak och tycke!

Magdalena Ribbing

Företagsfrågor?

Fråga: Jag har ett par mindre företag med några anställda. Ofta när jag träffar bekanta så frågar dom: hur går företaget? växer det? vilka kunder? har ni osv.

Självklart är jag villig till att svara om det är i affärssyfte som man frågar. Men jag upplever att många frågar av nyfikenhet för att luska fram hur det går, vilket i sig betyder ”hur mycket tjänar du”.
Vid ett tillfälle så frågades det hur mycket jag sålde för och hur många anställda jag har. Det innebär att eftersom jag är i tjänstesektorn kan man lätt räkna ut vilka marginalerna blir. Detta är ett evig tjat på alla middagar och möten med bekanta. Hur att göra för att inte behöva svara?

Svar: Visst är det märkligt med all denna nyfikenhet och mystiska behov av att rota i andras byrålådor!

Din fråga är i samma genre som många, många andra – alla skiljer sig åt i detaljer men är i grunden densamma: hur mycket pengar tjänar du?

Det är bedrövligt, pinsamt och givetvis gravt ouppfostrat att fråga på det sättet – till skillnad från en vänligt intresserad fråga av typen ”är du nöjd med marknaden?” eller ”har du hört att …(någon nyhet i företagsbranschen)?” Alltså sådana frågor som inte gör att du förväntas uppge summor utan kan svara allmänt om du vill, utan att behöva gå in på detaljer i din verksamhet.

Men ”hur mycket säljer du för?” osv är enbart drulligt. Den metod du kan använda är att svara synnerligen löst på gränsen till obegripligt, ungefär ”ja du, det vet jag inte riktigt men något är det såvitt jag minns” eller på frågan ”vilka kunder?” svara ”affärshemlighet du vet!” eller hur många anställda ”ojojoj, jag kan inte räkna dom alla” och så vidare.

Fortsätter frågorna att komma så fortsätter du att svara lika oprecist. Och blir det riktigt tjatigt kan du till slut säga ”nämen nu låter det som om du vill köpa mitt företag, men det är inte till salu!”

Magdalena Ribbing

Vinfiness?

Fråga: Vid en middag snurrande festföremålet vinglaset ideligen vid varje klunk, så att innehållet nästan åkte ut över glaskanten.

Personen är sommelier, så det var kanske ett sätt att ”show off”.

Jag tyckte som gäst att det var irriterande. Vad säger etikettsreglerna om detta uppförande?

Svar: Ack så fånigt! Lika lite som att sörpla och dofta håller man på att snurra glaset som en professionell vinprovare. Detta gör man endast vid en tillställning som är specifikt till för att prova vin. Jämför med att dissekera fisk- eller köttbiten i detalj och notera marmorering och struktur och kanske till och med lukta på den – hu så ohövligt!

Däremot kan du som gäst inte säga ett dugg om detta, bara fnissa lite invärtes över den i sig rättså oskyldiga larvigheten. Att diskret vrida sitt vinglas en aning och se beundrande ut är okej, men naturligtvis  inte att snurra glaset så att vinet nästintill skvalpar ut.

Nu var det ju festföremålet, skriver du, som snurrade glaset så vildsint, och vederbörande kunde väl få visa sina yrkestalanger på sin festdag. Men det hade varit mer elegant att inte göra det på det sätt du beskriver.

Magdalena Ribbing

Utseendefrågor?

Fråga: Jag såg att en liknande fråga har ställts tidigare men jag tänkte gå lite djupare på vad man kan svara. Det handlar om man har ”modifierat” sig på något vis. I mitt fall brukar jag en gång om året lägga lite in fillers i mina läppar eftersom mina läppar naturligt är så otroligt tunna. Det blir ingen ”duckface” utan en normal läpp. I början blir det ju en extra svullnad som successivt lägger sig.

Folk ska hela tiden fråga ”har du gjort något med din mun”? Jag blir väldigt irriterad för jag vill inte att folk ska fråga; jag vill hålla det för mig själv. Numera säger jag bara ”nej jag vet inte vad du pratar om” men hur markerar jag tydligt att det inte är okej att fråga/kommentera? Om jag agerar väldigt ”skyddande” blir det ju uppenbart att jag gjort något, tänker jag. Vissa fortsätter dessutom fråga, som min egen mamma ”ja men något har du ju gjort, vad har du gjort!”, eller ställer sedan samma fråga två månader senare: ”har du gjort något med din mun?”

Jag blir tokig!

Likadant ska ju alla alltid fråga om man har löshår. Ibland har jag det, ibland inte. Men folk ska pilla och ta i håret och kolla och fråga. Jag vill bara att folk inte ska fråga om jag har löshår eller ej. Men jag kan ju inte säga ”nej” när det ibland är uppenbart tjockare och folk som känner mig vet hurdant hår jag har normalt. Dessutom syns ju fästena ibland och då vill jag inte ljuga folk upp i ansiktet.

Finns det någon artig fras som kan markera ”hit men inte längre” på ett okej sätt utan att det blir ”uppenbart försvar” och utan att ljuga för mycket?

Svar: Det är vanligt men gräsligt oförsynt att försöka ta reda på, lika med snoka i, andras privatsaker. Dina förändringar i ditt utseende ska du få göra utan omgivningens frågor om du inte frivilligt vill berätta. En sak är en vänlig uppmuntran ”du ser jättebra ut!” Då kan du, men bara om du vill, säga ”tack, jag har gjort en liten förbättring, visst blev det bra”. Eller bara säga ”tack, kul att höra.”

Men de frågor du beskriver kan du lugnt besvara bort i tok. Säger någon ”vad har du gjort med din mun?” så säger du ”har du en ny tröja?” Eller ”så fin du är håret.” Eller ”var lunchen bra idag?” Eller vad som helst, som inte alls är ett svar på den oförsynta frågan.

Fortsätter frågaren att fråga så fortsätter du att svara med något helt annat ”i går såg jag filmen xxx och den var usel/jättebra” eller ”tänk att nattågen ska sluta gå i Europa.”  Du förstår vad jag menar, prata om något annat så tydligt att frågaren fattar att här är det stopp. Då har du inte varit ohövlig men inte heller behövt nagga din integritet i kanten.

Du behöver inte försvara det du har gjort, det är din ensak och du är vuxen och bestämmer själv. Du ska naturligtvis inte ljuga. Men det är samtidigt så oförskämt av andra att fråga om ditt utseende att du inte har någon anledning att artigt och sanningsenligt besvara deras frågor.

Magdalena Ribbing

Tacksvar?

Fråga: Jag är en 24-årig tjej som arbetar från och till inom äldreomsorgen, närmare bestämt hemtjänsten, där jag tillbringar merparten av arbetstiden i människors hemmiljö. Jag älskar mitt jobb och uppskattar verkligen den kontakt jag får med människorna som jag arbetar med och hos.

En fråga som jag brukar fundera över är hur jag på bästa sätt bemöter deras ”tack för hjälpen”, utan att det blir för personligt.
Några gånger har jag, av ren vana från andra sammanhang, sagt något i stil med ”det var så lite så”, men jag upplever ofta att det inte alls passar i situationen eftersom det man hjälper dessa människor med inte alls är en liten sak för dem, det kan nästan kännas lite nonchalant. Andra gånger har jag svarat med ”tack själv”, men det kan kännas lite väl personligt då det trots allt handlar om en utförd arbetsuppgift, ibland av ganska intim karaktär, även om jag är tacksam för det förtroende jag får av dem. Det bästa jag kommit fram till hittills är något i stil med ”det gjorde jag så gärna”, eller att försöka hinna först med att ”tacka för idag”. Jag undrar om Magdalena har några bra råd för hur jag på ett snyggt och proffsigt sätt kan uttrycka mig i dessa situationer utan att de blir för personligt eller för stelt?

Svar: Det du redan brukar säga, ”det gjorde jag så gärna” är en perfekt respons på ett tack för något slags service.

Eller ”jag är glad om du är nöjd.”

Det man ofta säger om sin egen insats när man har utfört något hjälpande, är sådant som ”det var ett nöje för mig” eller  ”ingen orsak” – men ingetdera passar i din situation. Som luttrad folkvettsexpert blir jag glad över att du resonerar om detta på ett så bra och omtänksamt sätt. Och det är likaså bra att du inte tänker säga det nu så vanliga ”inga problem”!

Magdalena Ribbing

Sengångare?

Fråga: Hur ska man göra med en vän som aldrig har ”vett” att gå hem? Vad ska man säga utan att såra personen i fråga?
Detta gäller inte alla vänner, men enstaka. När man har bjudit personen att komma på eftermiddagen på kaffe och att stanna på tidig middag kl 18.00. Om personen då har kommit cirka 14.30 och inte går hem förrän cirka 22.30 på kvällen kan det bli ganska tröttsamt, speciellt om personen är väldigt pratsam hela tiden.

Finns det några etikettregler i dessa sammanhang? Borde inte personen ifråga förstå  – och inte ta för givet att man får stanna så länge man själv känner för det?

Visst kan man stanna ett tag efter kvällsmaten, men det tar ju inte 3.5 timmar att äta enkel mat!

Hur ska jag agera eller vad säga utan att såra och riskera vänskapen?

Svar: Det finns ganska många som tror att ju längre de stannar på en bjudning desto artigare är de mot värdpersonerna. Det bästa när man har en sådan gäst är att säga från början, alltså redan vid inbjudan, ungefär ”välkommen på kaffe halv tre, så fortsätter vi med middag klockan sex, och stänger kalaset klockan åtta”. Då vet gästen vad den har att rätta sig efter.

Om detta inte fungerar måste man som värdperson själv ta itu med problemet, och säga vid åttatiden när maten är uppäten något åt det här hållet ”ja, det har verkligen varit trevligt att ha dig här, men nu börjar det bli dags för mig att ordna till det för morgondagen”.

Magdalena Ribbing

Knivgåva?

Fråga: Tänkte bara fråga om man kan ge bort en jaktkniv i födelsedagspresent?
Detta till en man vars största intresse är jakt.

Svar: Visst – om du samtidigt som du ger kniven säger ungefär ”får jag be dig betala för den, en krona tack, för att kniven inte ska skära sönder vår vänskap.”

Det är gammalt skrock som är kul att hålla kvar, tycker jag!

Magdalena Ribbing

Tärnplikt?

Fråga: Min bästa vän har bett mig att vara brudtärna på hennes bröllop, vilket jag känner mig mycket hedrad och glad över. Men vilka är egentligen en brudtärnas uppgifter? Hur bör en brudtärna klä sig? Vad bör jag tänka på om jag anordnar en möhippa?

Svar: Sätt dig ner med den blivande bruden och gå noga igenom vad hon förväntar sig av dig. I grunden är en brudtärna endast brudens uppvaktning under vigseln och ska därför inte ”behöva” göra något annat än att gå efter bruden in i vigsellokalen och ut ur den. Men många tänker sig att brudtärnan ska ta emot svaren på inbjudningar, ordna skjuts efter vigseln till festlokalen, skaffa musik till festen osv. Ingetdera är något som ingår naturligt i brudtärnans uppgifter.

Många brudar vill också ha sin tärna som sällskap från tidig morgon på själva bröllopspdagen. Allt sådant måste du diskutera med den blivande bruden, och inte ta på dig något mer än du verkligen vill själv. Alltför många brudtärnor har skrivit till min spalt och varit förtvivlade för att de har fått fungera som obetald arbetskraft åt brudparet. Så är det säkert inte i ditt fall, men du måste som sagt komma överens med bruden om vad hon vill och vad du klarar av.

Klädseln ska du också stämma av med bruden. I svensk tradition har en tärna inte vit klänning och inte svart. Urringat, ärmlöst och baraxlat är olämpligt för alla kvinnor i en kyrklig lokal. Din klänning ska stämma någotsånär med klädkoden för festen, är den exempelvis Kavaj ska du inte ha golvlång festklänning bara för att bruden förmodligen har det.

Möhippan brukar bli brudtärnans uppgift. En sådan kan ju ordnas på oändligt många sätt, men jag får ofta mejl från kvinnor som har tvingats in i möhippor som har kostat dem massor av pengar, vilket de inte har haft råd med. Så håll hippan på en låg prisnivå, och hitta inte på så kallat skoj som blir förnedrande för bruden, hon ska få minnas sin möhippa som en glad och rolig kväll med de närmaste ungefär jämnåriga väninnorna som ska vara gäster på bröllopet.

Magdalena Ribbing