Nötförbud?

Fråga: Jag har blivit bjuden på ett bröllop om ett par veckor. Problemet är att jag har stark allergi mot nötter och reagerar även om folk har ätit nötter innan. Kan jag be brudparet att informera alla gäster att inte äta nötter innan festen?

Svar: Du kan erbjuda dig att själv informera alla gäster och övriga – det gäller ju eventuell personal, musiker med flera också – om din nötallergi. Då får du ringa eller mejla samtliga, det kan du inte begära att brudparet ska göra efter det att inbjudningarna har skickats, vilket ju är fallet, om jag förstår ditt mejl.

Annons:

Men det är omöjligt att avkräva ett större antal personer hållbar garanti för att inte ens i förväg äta något så vanligt som nötter. Du kan inte vara säker på att de verkligen avstår från detta. Så kanske, om din allergi är svår, att det är klokast att avstå från bröllopsfesten. Sådant måste man göra ibland om man inte kan kontrollera omständigheterna vid större begivenheter.

Magdalena Ribbing

Umgängesovilja?

Fråga: Vi är flera som talat om hur man gör när en person man inte trivs med gärna vill få igång umgänge. Det vanligaste är att båda parter känner av signaler och man märker när ett närmande är välkommet eller ej.

Problemet uppkommer med människor som saknar dessa ”känselspröt”. Vanligt scenario är att personen hör av sig: ”Vill du komma hem till mig på middag nästa lördag?”. Man svarar då inte rakt nej utan till exempel att man är upptagen och man föreslår ingen annan dag. Följdfrågan blir då av okänslig person: ”Men när passar det dig då?”. Och då svarar man förstås inte: ”Aldrig”.

Så man hamnar i fällan till sist och får gå dit på middag. Sen då? Man vill inte bjuda igen, vilket annars är artigt, och gör man det så är ruljangsen igång. Bjuder man inte igen och tackar för senast så känner man sig plump och får dåligt samvete. Pest eller kolera! Hur gör man?

Svar: Det är ett svårt problem att få någon att inse att vederbörande är oönskad. Bäst är faktiskt enligt min uppfattning att man vänligt säger efter ett par nej-tackgånger där den så kallade galoppen inte förstås: ”tyvärr är min tid så fylld redan av andra åtaganden att jag knappast kommer att ha tid till ett utökat umgänge”.

Det är tufft för den som får ett sådant svar men samtidigt ärligare och bättre i det långa loppet.

Magdalena Ribbing

 

Boendefråga?

Fråga: Hjälp mig. Hur ska jag svara, utan att bli oförskämd, de personer som först frågar var jag bor och sen alltid ställer nästa fråga: ”är det bostadsrätt”? Jag blir lika irriterad och less varje gång för det är något jag inte alls har lust att berätta om eller redogöra för till vem som helst. Har med min integritet att göra. Det är min ensak.

Folk är så nyfikna vilket väl har att göra med att priserna på bostadsmarknaden har skjutit i höjden.

Skulle själv aldrig komma på tanken att ställa en sån fråga till någon. Nu svarar jag snällt men jag skulle helst vilja säga att ”det har du inte med att göra”, men tyvärr är jag allt för väluppfostrad.

Svar: Det är inte lätt att hålla undan ”ja” eller ”nej” i ett så allmänt frågesammanhang som om den bostad man har är ens ägodel eller om man hyr den. Jag tror att den frågan är ett slags ”hur står det till?”-fråga, alltså lika mycket av en vanlig fras som en nyfiken förmögenhetsfråga. Men du har din rätt att inte behöva redogöra för något som du inte anser angår andra.

Det du kan göra är att säga något svävande, som ”en del hus där/här är bostadsrätter och andra hyreshus.”

När frågaren fortsätter att fråga om just din bostad säger du något helt annat, att det är bra/dåliga kommunikationer, att butiksutbudet är stort/litet, att området är naturskönt/hårdexploaterat eller vad du nu kommer på att säga. Alltså något yttrande som hamnar i närheten av bostadsämnet  men utan att du säger ”ja det är bostadsrätt” varvid säkert följer frågor om priset, eller ”nej, det är hyresrätt” varvid säkert kommer frågor om hyran (och därmed något slags insyn i din privatekonomi).

Prata vänligt runt själva informationen enligt ovanstående mönster, eller något bättre som du själv kommer på. Men säg inte det du inte vill informera om.

Magdalena Ribbing

Gravidterror

Fråga: Jag och min kollega jobbar på en arbetsplats där det finns väldigt många kvinnor 60+. De här kvinnorna är jättegulliga, men det finns ett problem – så fort man går upp det allra minsta i vikt så frågar de om man är gravid. Både jag och min kollega har råkat ut för det här vid ett flertal tillfällen och vi vet inte hur vi ska bemöta de här frågorna på ett bra sätt. Egentligen är det ju inte vi som har gjort något fel, men varje gång man får frågan så är det man själv som sitter där och ömsom skäms, ömsom känner sig förbannad och ledsen över att få en så plump fråga.

Jag har dessutom råkat ut för att en kvinna i kaffekön högljutt har sagt: Men åh, ska du ha en liten trea (jag har två barn) och som om inte det var nog kupade hon händerna över min mage. När jag sa: Nej, det ska jag inte, fick jag till svar. Nähä, men det ser ut så i varje fall. Snacka om dubbel förolämpning! När min kollega faktiskt var gravid för några år sedan fick hon frågan om hon var säker på att det inte var tvillingar, trots att det inte var det. Hur kul är det?

Nu behöver vi tips om hur man bemöter frågor av det här slaget.

Svar: Många gånger genom åren har jag fått samma typ av fråga, och så har svaret diskuterats i spalten. Eftersom frågorna fortsätter att komma svarar jag igen, i förhoppningen att det ska bidra till att alla som okänsligt tjatar om andras eventuella graviditet slutar göra detta. Jag hävdar envist att det är förbjudet att fråga om någon väntar barn eller har barn, eftersom jag vet av mängder av mejl hur oerhört svårt det kan vara med en sådan fråga. Men det verkar som om många, tyvärr särskilt kvinnor, tycker att de har en rätt att fråga andra om de har eller väntar barn. Den rätten har de inte. Många anser att det är en naturlig fråga som alla kan ställa. Men de har fel. Det är en ytterst privat, personlig fråga som ingen har att göra med. Den som väntar barn och vill berätta det gör det utan att andra frågar. Den som inte har eller väntar barn ska inte behöva svara om detta, så gott som alltid följs ett ja eller nej av vidare frågor: varför inte? vem är orsaken? har du aldrig önskat dig barn? varför bara ett barn? och så vidare, rakt in i en annan människas innersta känslor.

Du och din kollega skulle kunna snäsa av de som frågar genom att säga ”det har du inte med att göra” men du skriver att de som frågar är gulliga och ni ska ju fortsätta arbeta med dem, så det är fel metod att vara ovänlig. Bättre är att ni säger milt när ni får frågan om ni väntar barn ”hur menar du?” och då måste den som frågar säga ”ja, du har en bulligare mage nu så jag trodde att du osv” och då säger ni lika oföränderligt milt ”jaså det var så du menade” – utan att svara med ett ja eller ett nej. Gör ni det här ett par gånger kommer frågorna förmodligen att upphöra.

Ett annat sätt är att vänligt svara ”du kommer att se om jag blir gravid” – fast då har ni svarat egentligen att så är det inte just nu.

Eller att ni säger ”jag lovar att berätta för dig när jag får barn” vilket bör få frågorna att fatta att ni inte vill svara, ytterst få kvinnor får barn utan att omgivningen har lyckats notera det.

Varför det nu vore så viktigt att få veta i förväg att någon ska ha barn – när barnet väl har kommit blir det ju uppenbart.

Magdalena Ribbing

 

 

Bestickplacering?

Fråga: När jag dukar så lägger jag gaffeln på vänster sida om tallriken och kniven om högra. Under en hemkunskapslektion blev jag tillsagd av min lärare att det var fel. Enligt henne skulle båda besticken ligga till höger om tallriken.

Vad är rätt? undrar en fundersam 9:a.

Svar: Du gör rätt och din hemkunskapslärare har helt fel – det där sättet att duka med båda besticken hoplagda förekommer på en del krogar därför att det är lättare för personalen att duka på det viset, inte sällan är besticken dessutom inlagda i en servett.

Men vill man göra rätt ska bestick och glas alltid placeras så att det är bekvämt och enkelt för gästen – och det är det inte om gästen ska behöva flytta om besticken så att de kan användas utan problem. Enklast och korrekt är att duka med kniven till höger och gaffeln till vänster. Inte ens om man vet att en gäst är vänsterhänt ska besticken placeras på annat sätt, det får gästen i så fall göra själv om han eller hon vill. Alla kuvert ska dukas likadant.

Liten dukningslektion: Dukningen ska vara logisk, alla föremål ska placeras så att gästen får klart för sig i vilken ordning de ska användas. Alltså alla knivar till höger om tallriken eftersom de ska tas med höger hand. Till höger läggs också sked till soppan och den speciella hummergaffeln om det serveras hummer i skal. Alla bestick läggs i den ordning de ska användas, det till första rätten ytterst osv. Till vänster läggs gafflarna. Intill dem servetten, om den inte placeras mitt på tallriken vilket är lika korrekt. Ovanför tallriken, mellan tallrik och glas, läggs besticken till efterrätten, vanligen en dessertsked och dessertgaffel, och de placeras likaså med tanke på hur de ska tas: gaffeln närmast tallriken, med skaftet åt vänster, skeden däröver med skaftet åt höger. Glasen ställs i den ordning de ska användas, med början från höger där glaset för bordsvatten ställs följt av glasen för de viner eller annan dryck som ska drickas.

Du kan ju om du vill, kopiera den sista delen av mitt svar och visa din hemkunskapslärare. Säg att du har läst detta i min spalt. Det har du ju!

Magdalena Ribbing

Änkering?

Fråga: Min man dog nyligen och nu undrar jag: hur länge är det okej att bära förlovnings- och vigselringarna?

Jag bär också min mans förlovningsring i en halskedja, är det okej? För mig känns det helt riktigt, jag är ju fortfarande gift.

Svar: Man gör precis som man känner med sin förlovningsring och sin vigselring efter en makes-makas dödsfall. Din fråga är en av flera på senaste tid om trohetsringar efter dödsfall; andra frågeställare skriver om sina anhöriga eller vänner som bestämt har sagt till att ringarna måste bäras si eller så, eller att de måste läggas bort.

Alltså är det gott om synpunkter och påståenden om detta högst personliga ärende. Klokt är att strunta i vad andra anser. Det finns ingen vedertagen sed härvidlag, allt handlar om individens egna känslor, inte om vad omgivningen anser och tycker sig ha rätt att påpeka.

Många behåller ringarna på vänster ringfinger livet ut. Andra flyttar dem till höger ringfinger. En del har ringarna i en kedja om halsen, andra lägger undan dem och hänvisar till vigselaktens ord ”till dess döden skiljer oss åt.” Inte ovanligt är att vigselringarna görs om till barnen i äktenskapet, kanske med en tillagd ädelsten eller pärla.

Gifter man om sig eller får en ny partner brukar man lägga bort de trohetsringar man fått av sin avlidne make eller maka.

Formellt är du egentligen inte gift längre utan änka.

Magdalena Ribbing

 

Kompishångel?

Fråga: Jag och min fästman har ett par i vår bekantskapskrets som har ett stort behov av att pussas, kyssas och kramas i tid och otid. Det verkar inte spela någon roll för dem var de befinner sig. Jag blir mycket obekväm när de sätter igång med hånglandet och vet inte vart jag ska titta.

När vi är ute på restaurang med dem så kan de helt plötsligt börja kyssa varandra under så pass lång tid att jag och min fästman inte vet vad vi ska göra under tiden. Ibland börjar jag fundera på om vi också ska börja kyssas bara för att ha något att göra under deras hångelstunder.

Då är min fråga: är det accepterat ur etikettsynpunkt att hångla med sin partner i offentliga sammanhang?

Svar: Denna fråga kunde platsa i vilken TV-serie som helst, exempelvis Seinfeld kopierad på verkligheten. I väntan på att bli kallad som expert till den eller andra så kallade sit coms hoppas jag att även hånglarna läser min spalt och tar rättning.

Svar till frågeställaren: lite larvigt och omoget är det allt att bete sig som du beskriver . Det är inte hövligt eller vänligt att besvära andra med att demonstrera sina passioner. Har man vanligt hyfs gör man sådant där andra inte behöver se det – om de inte önskat att få vara åskådare vilket är en helt annan sak än den du frågar om.

Avstå alltså från att själv bete dig så egocentriskt och faktiskt obehärskat.

Du skulle kunna föreslå dina vänner lite milt och vänligt att de spar uttrycken för sina glödande känslor till dess de är ensamma.

De kommer säkert att säga ”men vi pussas ju bara” och då måste du ha en replik klar, kanske ”visst, men det blir lite mycket för oss att se och höra” eller något sådant, så att de förstår att deras beteende är störande.

En fridsam liten puss eller kram är okej, men verkligen inte hångel som du beskriver.

Eller så får du säga på ett snällt sätt ”vi kan gå ut ett tag så får ni hångla ifred, vi tycker det är er privatsak”.

Magdalena Ribbing

Krogmatsomslag?

Fråga: Min fru och jag besökte härom veckan en restaurang där vi beställde en fiskrätt. När maten serverades visade den sig vara inslagen i ett foliepaket. När vi öppnat detta så fanns ytterligare ett paket av smörpapper. Jag skulle vilja veta om det kan anses vara ‘god restaurang-sed’ att servera maten inslagen på detta sätt och låta gästen klä av maten. Själv tyckte jag bara att det var besvärligt och bökigt med avklädningen. Dessutom blev jag kladdig om fingrarna och tvingades alltså börja måltiden med en servett som var rejält kladdig innan jag tagit en enda tugga av maten. Osmakligt enligt min mening.

Om det nu är god restaurangsed, hur mycket skall jag då klä av maten och var gör jag av folien och pappret? Skall de ligga kvar på tallriken under maten eller skall jag knöla ihop dem och lägga någonstans på bordet eller slänga på golvet eller hur gör jag?

Svar: En del maträtter ska serveras med skal, blad eller som i ditt fall papper – det ingår i rättens komposition. Jämför med räkor, som kan serveras oskalade, eller kräftor som ibland ligger i en fisksoppa.

Så din rätt var säkert korrekt tillredd och serverad, men jag anser att detta skulle du ha upplysts om vid beställningen. Jag tycker inte att du är en grinig gubbe utan håller med dig, inte heller jag vill hålla på och mecka med den mat jag bjuds, jag vill inte repa av timjanbladen från en kvist som rätten dekorerats med, inte kleta med fingrarna i soppan för att skala kräftan osv. Att maten ser vacker ut är bra förstås. Att den inte är färdig att ätas direkt utan insatser av den som ska inta rätten är en annan sak som enligt min uppfattning ska förbehållas lättsamma tillfällen – och inte ens då ska gästerna behöva lyfta bort olika omslag.

Allmänt kan sägas att vid en elegantare måltid är rätterna förberedda så att gästen inte ska behöva kladda med fingrarna i maten. Samtidigt kan det vid mer informella tillfällen vara trevligt att skala och greja med mat som är avsedd att intas utan bestick, som räkor, kräftor, kronärtskockor osv.

Det du kan göra nästa gång är att fråga ”hur serveras denna rätt?” för att försäkra dig om att den inte är inpackad och krånglig. Omslaget kring den rätt du fick skulle du ha fått en extra ”skräptallrik” till. Restaurangen gjorde alltså fel som inte informerade dig. Men du kunde vid åsynen av denna inpackade anrättning bett personalen ta ut den och göra i ordning den till dig.

Magdalena Ribbing 

 

Granngrönska?

Fråga: Har en fråga som jag undrat över länge, och som blivit större och större. Och ursäkta om jag låter småaktig, men ibland kan något litet efter lång tid bli en stor sak.

Vi bor i ett radhus med liten trädgård, och såklart har grannen likadan liten trädgård som gränsar direkt till vår. Grannen har genom åren alltid haft ett stort intresse för att odla växter, t ex häck av murgröna och höga rosenhäckar. Grannen har i princip aldrig klippt eller skött det som växer in till oss. Det har jag fått sköta. Murgrönan slingrade sej in i vår rabatt, runt rosorna över gräsmattan och ut genom vår trädgård på andra sidan tomten.Det har varit mycket jobb att rensa och gå och kasta. Vi flyttade hit 1994, så det är lång tid vi skött deras växter.

För ett år sedan skulle vi måla vårt gemensamma staket och jag bad dem ta undan sina växter så att vi kom åt. Detta väckte stor irritation och de tog inte undan växterna utan det fick jag göra.
Då fick jag nog och berättade för dem att hädanefter får ni sköta era växter själva och allt som växer in på vår tomt får ni själva ta bort. Jag har gjort det alla år men nu vill jag inte det längre.
Svaret blev att de tycker jag ska fortsätta sköta deras växter, med motiveringen “så gör man”.

Finns det några regler som säger att man måste sköta sin grannes växter? Nu menar jag inte småpinnar och det lilla, utan när det spårar ur med massor växtlighet som kräver mycket tid.

Svar: Du beskriver en situation som inte är unik, tyvärr, och det är att någon blivit bortskämd med att en ”någon annan”, ofta en granne, sköter diverse, trädgårdsarbetet, sopsituationen, snöskottande osv. Det händer i flerfamiljshus också, exempelvis att någon av de boende tar på sig att sopa undan skräp framför porten eller hålla efter i trapphuset – och plötsligt blir det självklart för övriga att denna någon (vanligen otackad) har ansvaret för en syssla som alla borde dela på. Inte sällan kommer den sortens frågor till spalten. Jag föreslår att du går in till din granne och vänligt säger: kom, titta här hur din trädgårdsprakt tar över hos oss, det går inte längre utan du måste ta bort detta från vår tomt. Grannen blir ju sur förstås och säger något om att nej, det är på din tomt, den struntar jag i.
Det du då kan göra är att påpeka att tyvärr kommer nog grannens växter att må avsevärt sämre när du tvingas ta itu på skarpen med dem. Säg hövligt att det måste du göra för att bli av med det du inte vill ha hos dig.

Du har ingen skyldighet att ta hand om grannens växter.

En annan utväg vore att du meddelar grannen om igen att du inte vill ha dessa grannväxter på din tomt, men att du åtar dig att hålla dem i ordning mot att grannen alltid skottar snön på din uppfart, eller någon annan lagom jobbig syssla som måste göras. Nu verkar grannen inte riktigt samarbetsvillig, men du kan ju ge det alternativet.

Magdalena Ribbing

Fulpresent?

Fråga: Jag har fått ett prydnadsföremål av en bekant som tack för en tjänst. Problemet är att jag absolut inte gillar prylen. Jag skulle aldrig välja den själv och jag kan inte tänka mig att ha den framme. Själv bestämde jag mig för många år sedan att inte ge bort prydnadsföremål till personer som jag inte känner väldigt väl.Till saken hör dessutom att jag inte är särskilt förtjust i prydnadsföremål över huvud taget.

Så hur gör jag nu? Borde jag har sagt att jag faktiskt inte tycker om den (den är köpt utomlands och går inte att byta). Ska jag plocka fram den när givaren kommer på besök (känns inte bra)? Eller ska jag ge bort den till välgörande ändamål (second hand)? Att förvara den i ett skåp är inget alternativ (har precis nedgraderat mitt boende vad avser yta).

Svar: Det är trist både att få och att ge bort något som inte uppskattas. En present är en symbol för omtanke och vänlighet, eller ska vara det. Den ska rätteligen inte vara ett svar på en beställning eller ett krav på ett visst föremål. Samtidigt är de flesta av oss numera försedda med det vi behöver och det måste en nutida presentgivare ha förståelse för.

Prydnadsföremål är alltid vanskliga att ge bort, smaken är olika, utrymmen likaså. Konsumtionsvaror är säkrare presenter.

Bäst hade varit att du hade sagt genast som det var. Men även om det är det lite sent kan du nu säga till givaren av föremålet ”tusen tack för din vänlighet, hoppas att du inte tycker illa vara men jag har ju flyttat till mindre och nyligen rensat bland allt som inte är nödvändigt i mitt hem och det här (föremålet) försökte jag få plats för eftersom det var så snällt av dig att ge det till mig, men det går helt enkelt inte att få plats med det”. Du kan lägga till något om att föremålet förtjänar en bra plats och den kan finnas hos någon med större utrymme än det du har till ditt förfogande.

Du kommer vad du än säger antagligen att göra givaren ledsen, men om du lägger dig vinn om att vara vänlig och mild och bekymrad på en gång så kan er relation ändå fortsätta att vara bra. Ge bort presenten innebär en risk att givaren ser den hos någon annan. Det är mer rakryggat att säga som det är: ”tack men detta får inte plats hos mig.”

Magdalena Ribbing