Adresspridande?

Fråga: Fick nyligen ett sms (utsänt till flertalet personer) från en god väninna. Hon är mycket ”driftig” och utåtriktad och har ofta nya projekt igång för att dryga ut hushållskassan.

Nu senast hade hon nöjet att informera väninnekretsen att hon startar med hem- och direktförsäljning av kosmetika.

För att öva upp sina färdigheter i smink- och ansiktsbehandling, kunde hon nu som vänskapspresent bjuda oss på en ”gratis” ansiktsbehandling. Firman i fråga hade redan fått våra namn och telefonnummer för att kunna kontakta oss för bokning.
Inför detta faktum kände jag en spontan irritation och olust. Därför svarade jag att jag inte var intresserad och ifrågasatte dessutom om det verkligen var korrekt att hon använde sin privata adressbok i kommersiellt syfte utan att i förväg informera och fråga om det är okej.
Hon blev ledsen och visade sig helt oförstående inför min reaktion, eftersom hon ju bara ville göra oss alla glada med en ”present”behandling – naturligtvis helt utan köptvång av några produkter…
Nu min fråga: var min väninnas agerande korrekt? …eller var det jag som överreagerade när jag kände mig utnyttjad som vän och i min integritet?

Svar: Det är absolut inte rätt att ge ut sina vänners privata mobilnummer eller mejladresser till någon, absolut aldrig till ett företag, inte heller till andra utan direkt tillstånd av mejlinnehavaren. Men det begrep inte din väninna, hon tänkte inte längre än att det var bra för henne att tjäna lite pengar på detta.

Så nej, du överreagerade inte. Hoppas ändå att du klarade av att snällt säga till din obetänksamma väninna vad som gäller, och att det är viktigt för dig att bevara din integritet. Och den som verkligen tjänar på alltihop är kosmetikaföretaget, det kan du vara säker på.

Med detta sagt: det du beskriver är inte ovanligt och förmodligen har ingen förklarat för din väninna hur god stil och hyfs ser ut när det gäller att ge ut vänners telefonnummer, mejl osv. Ett modernt skolämne, kanske: näthyfs, mejlintegritet, sociala medier-uppfostran?

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Ekonomirotande?

Fråga: Har utifrån olika omständigheter relativt god ekonomi. Genom årens lopp har jag fått x antal påminnelser från omgivningen om detta.
Exempelvis uttalanden som: ”såg att du blivit rik”, ”hon är rik som ett troll”, ”ditt konto är väl fullt”, ”det kan väl du betala”, ”du fanns med i listan i media”, ”har vi nån som har mycket pengar här?”

Vissa gånger har jag inte brytt mig, andra blivit ledsen och gått undan, nyligen först urarg och sedan genomledsen och lämnade den grupp som satt och skrattade åt det så kallade skämtet.

Tycker att min ekonomi är en ytterst privat sak och känner mig kränkt, blir illa berörd när nån kliver innanför min privata gräns i denna fråga.
Förstår att de spekuleras och pratas. Att det handlar kanske om nyfikenhet eller annat.

Finns det något tips på lämpligt hyfs- och etikettsvar och beteende när man möts av dessa påståenden … så kallade skämt? Jämför detta beteende med de som brukar fråga kvinnor om de är gravida eller planerar bli det, lika privat. Skillnad är att sådant brukar ju synas inom en tid.

Tycker det är bedrövligt att förmögenhetssiffror hängs ut på olika vis… däremot finns det inte någon belåningskalender. Att ha höga lån har jag aldrig hört spekulationer, så kallade skämt, och prat om. Verkar liksom vara politiskt korrekt i nutida samhället att ha höga lån.

Svar: Din fråga ansluter till en tidigare, 3 februari, om vad man inte bör säga. Du beskriver en bedrövlig taktlöshet som inte blir bättre för att den är vanlig. Att många är förtjusta i att rota i andras plånböcker är väl känt – och gräsligt. De som gillar att forska i andras ekonomi har nog svårt att fatta vad de gör när de påpekar, förlöjligar, skämtar om pengar som inte är deras. Att ha mer pengar än man rimligtvis gör av med, dvs att man är rikare än majoriteten, skapar avund och den kommer du aldrig att kunna sopa bort, den är ett slags omogenhet som inte kan hindras.

När media publicerar siffror på privatpersoners förmögenhet är det en del i nyhetsrapporteringen, och inte heller något som du kan avskaffa. Lån är en annan sak, en motsats kan man säga, inte alltid lika ”intressant” som vad andra äger. När du själv är nöjd med att du har gott om pengar blir det kanske enklare för dig att på ett lätt skämtsamt sätt svara de taktlösa dumskallarna som kommer med sina fåniga, primitiva kommentarer. Du kan försöka med några repliker som måste sägas med relativt vänlig röst – om du låter arg eller upprörd eller ledsen så har de taktlösa fått den effekt de möjligen önskar.

Så träna in något åt det här hållet när det sägs fånigheter om din privatekonomi: (Att du har blivit rik) ”Oj då, behöver du låna en hundring?” eller ”Hoppsan, har jag lånat en tia av dig och glömt att betala tillbaka?” eller ”Jag har haft tur, det kanske du också får någon gång.” – (Om medias rikedomslistor) ”dom där listorna verkar vara riktigt gott godis för en del.” – (Frågan om någon här har mycket pengar) ”Menar du mig? då kan jag berätta att privatekonomi är en privatsak för privatpersoner, jag är lika privat som du.” – (Att du kan väl betala) ”Gjorde jag det till alla som föreslår det så hade jag inte ett öre kvar.”

Men bli inte ledsen. Du har det ekonomiskt bättre än många andra, och det står en del av dem inte ut med. Det är deras problem, inte ditt. Ta din rikedom som en förmån som du förvaltar på det sätt du vill, inte som en skuld till andra.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (17)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 17

@Barbro H: 1) Ja, det var just det jag menade! Är man med på topplistorna så ha man inte "relativt gott om pengar". FS finnas enligt egen utsago med på listorna 2) Jag menar inte att ALLA rika har en nedlåtande attityd. Däremot finns (fakta, inte tyckande) historiskt sett ett ekonomiskt förtryck, ytterst manifesterat av att de lägre klasserna förr inte ens fick rösta. Personligen tror jag att rester av detta synsätt lever kvar hos DELAR av överklassen.

K GB, 09:43, 19 februari 2017. Anmäl

Jag håller med Kim Gordon ("väx upp") och Irene Holm ("ett ickeproblem") och skulle vilja tillägga *ljudet av världens minsta violin*.

Lyra Lof, 21:48, 18 februari 2017. Anmäl

Till sign " K GB": Har du tänkt tanken att den som har "relativt gott om pengar" inte alls nödvändigvis återfinns högst upp på listorna över inkomster ? Har du eventuellt tänkt tanken att den som nu har "relativt gott om pengar"faktiskt själv kan ha haft det ekonomiskt knapert tidigare- och alltså inte alls nödvändigtvis har den nedlåtande attityd till ekonomisk fattigdom som du beskriver ? Din kommentar visar åtminstone för mig att så inte nödvändigtvis är fallet. Jag hoppas jag har fel...

Barbro Norrlund, 18:42, 18 februari 2017. Anmäl

Jag tycker detta är ett icke-problem. Jag skulle mycket gärna byta med FS, och jag skulle då med ett förtjust leende svara nyfikna eller raljerande i omgivningen med ett "Ja, det är helt underbart att äntligen vara rik!"

Irene Holm, 12:24, 18 februari 2017. Anmäl

Oförskämt beteende kan aldrig ursäktas. Däremot vill jag påminna om att överklassens bemötande "nedåt" och förståelse för den som kämpar för att få det att gå ihop inte alltid har varit - och fortfarande inte är- klockren. Formuleringen "relativt gott om pengar" om någon som står med på topplistor över inkomster, avslöjar en del om hur förmögna människor resonerar.

K GB, 10:29, 18 februari 2017. Anmäl

Håller med Merci. Smarta comebacks i all ära men ett överseende leende säger tillräckligt när folk försöker vara roliga oavsett anledning.

Bara Föratt, 21:27, 17 februari 2017. Anmäl

När man får dumma kommentarer om vad det än vara månde, tycker jag inte alls att man behöver säja något till svar, det räcker att "le milt" som Magdalena så vist föreslår ibland . Då har du inte varit otrevlig och det sätter effektivt stopp för vidare kommentarer .

Merci Beaucoup, 17:26, 17 februari 2017. Anmäl

Kränkt? Väx upp. Sedan tycker jag du kan vara hur otrevlig du vill mot de som frågar.

Kim Gordon, 15:32, 17 februari 2017. Anmäl

Allt är relativ. Det finns en motpol till detta fenomenet. Ex. en vanlig ensamstående knegare varken rik eller fattig få höra: Oj, oj vilka snygga märkesskor ...hur har du råd med det? Vi ska på en konsert hänger du med? Om du har råd givetvis...vad fint har du hemma...har du ärvt pengar (fniss) ocv... Det kan också vara jobbigt och kränkande i längden. Verkar så man är misstänk om pengatvätt och tillhörighet inom maffian ...hahaha

Ewa Atena, 13:17, 17 februari 2017. Anmäl

"Människor kommer att glömma, vad du har sagt och vad du har gjort - men, de kommer aldrig att glömma, hur du fick dem att känna sig..." citat: Maya Angelou, am. förf. Hej på ett tag!

gamla Tekla, 13:17, 17 februari 2017. Anmäl

Dansnej?

Fråga: Är bjuden på en tillställning via arbetet, där jag hört att kvällen brukar avslutas med pardans. Jag vet också att kvinnorna (jag är kvinna) kommer att vara mycket underrepresenterad och att de flesta till skillnad från mig kommer att dricka alkohol.

När tillställningen nu närmar sig så växer klumpen i magen och jag känner ett stort obehag. Jag ser och förstår att pardans är vanligt och ”normalt” men för mig är detta en obehaglig situation där jag känner mig tvingad att acceptera om jag blir uppbjuden. Jag ska låta främmande äldre män hålla om mig och anses troligen konstig och oartig om jag tackar nej – och med tanken på antalet män så riskerar det dessutom bli dans utan uppehåll under kvällen.

Det har nu gått så långt att jag funderar på om jag helt ska utebli från tillställningen, som jag i övriga avseenden faktiskt sett fram emot. Måste jag tacka ja när jag blir uppbjuden , eller kan jag på något sätt slippa detta obehag och ändå delta under middagen?

Svar: Ett högst förståeligt dilemma! Flera har genom åren frågat om man som kvinna måste tacka ja till dansuppbjudande – och mitt svar är att ingen ska tvingas eller känna sig nödd att dansa. Du har en utmärkt möjlighet: gå bara hem utan åthävor innan dansen börjar. Säg helt enkelt att du är trött och behöver vila. Tjatas det på dig att stanna så säger du milt att tyvärr är du för trött för det. Och så går du hem.

Om du inte klarar av att gå innan dansen börjar, kanske en kollektiv transport eller annat gör att du har svårt att lämna, så säger du glatt till den som bjuder upp dig ”tack, men jag dansar inte, vill du istället sitta här och prata med mig?” Du kommer då att få frågan ”jamen varför dansar du inte?” och då kan du säga vad du vill: en liten oskyldig lögn om att du har problem med dina leder (man kan ju ha lite ont i ett knä) och inte vill ta någon risk, eller att du av princip inte dansar, eller att du inte kan dansa men gärna pratar en stund. Det viktiga är att du inte låter sur eller rädd, utan bara vänlig. Att säga som det är, ”jag vill inte att du tar i mig”, vilket en hel del sanningsälskare förmodligen anser vore rätt, skulle såra de som bjuder upp dig. Det är det knappast värt, särskilt inte som du ska fortsätta att möta dessa personer i arbetet.
Men ge inte efter, håll på ditt nej. Det är din rättighet. Du ska inte behöva röras vid av någon som du inte vill ha den kontakten med.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 15

Sweydia Ism, ja i ett sådant fall då man sitter fast i urskogen eller nåt sånt och inga trevliga kollegor är pratsugna, då kan jag tänka mig att en bok i ett enskilt hörn är det enda att ta till precis som du föreslog, eller en kortlek kanske? så kan man möjligen locka andra som är lika ointresserade av dans som en själv.

A A, 18:18, 17 februari 2017. Anmäl

AA och Anna N, jag sa att det är bäst för FS att gå hem när middagen går över i dans. Detta kan dock vara praktiskt omöjligt, t.ex. om alla åker hyrd buss eller liknande, i det läget är det en god idé att ha en distraktion med sig som en bok eller en surfplatta. Det värsta FS kan göra är att sitta och se ensam och uttråkad ut under dansen, eftersom karlar då lätt kan tro att de gör henne en tjänst när de bjuder upp.

Sweydia Ism, 10:13, 17 februari 2017. Anmäl

Varför i herrans namn ska man sitta på en tillställning och läsa en bok eller hålla på med en läsplatta??? Om det är så ojämna par så måste rimligen flera av snubbarna sitta och prata medan några få är uppe och dansar. Prata med dem som inte dansar eller gå hem! FS får säga om att hon inte gillar att dansa - men att hon gärna sitter och pratar. Jag har flera manliga vänner som avskyr pardans, så många blir säkert bara tacksamma!

Anna N, 19:27, 16 februari 2017. Anmäl

Kolla "Annicas" två inlägg när frågan kom upp tidigare, Nej tack, räcker. http://blogg.dn.se/etikettfragan/2014/11/27/dansnej/

Ano Nym, 19:16, 16 februari 2017. Anmäl

Både män och kvinnor bjuder numera upp, jag går sällan på sådana tillställningar men då det varit aktuellt har jag aldrig varit med om att det är några problem att säga just "nej tack, jag dansar inte" däremot kan jag tycka att det är trevligt att sitta och prata o ev. mingla lite efter maten. Att sitta med en bok eller platta.. nä, då är det väl bättre att gå hem?

A A, 17:20, 16 februari 2017. Anmäl

Av flera skäl är det ofta en dålig idé med dans i arbetsrelaterade sammanhang. Dans passar bäst på privata fester samt i offentliga lokaler. Om FS inte vill "låta främmande äldre män hålla om henne" så är det bara att säga nej, eller gå hem när dansen börjar. Eller kanske att själv bjuda upp bekanta yngre män i stället om det kommer att vara sådana på tillställningen? Framgår ju inte om det är männen, åldern, alkoholen eller dansen i sig som är det största problemet.

Bengt Carlsson, 14:45, 16 februari 2017. Anmäl

Magdalenas förslag är bra, gå hem när middagen går över i dans eller om det inte funkar rent praktiskt säg med ett leende "Tack, jag dansar inte". Det kan vara bra att ha med en distraktion som en surfplatta eller bok så att det inte ser ut som att du har jättetråkigt. Karlar kan få för sig att det gör dig en tjänst när de bjuder upp (även insisterar) om det ser ut som att du sitter ensam och uttråkad.

Sweydia Ism, 12:20, 16 februari 2017. Anmäl

@Lyra Lof: Tack, budskapet uppfattat, men det här är ju inte direkt någon vit fläck på kartan över sociala umgängeskonventioner. De som inte gillar att dansa går oftast inte på danstillställningar alls, så där löser sig problemet självt för de flesta. Och på dansen frågar man om lov, och får antingen ja eller nej. Alla har blivit nobbade, alla har nobbat. Vissa mer än andra, det är så det funkar. Inte tusan behöver det väl vara svårare än så?

Kap Kennedy, 10:55, 16 februari 2017. Anmäl

Vilket idiotiskt påhitt - pardans i sådant ojämnt sällskap! Stress är ordet! Slår med marginal dess motsats - parmiddagarnas obligatoriska "dansa runt"! Onda knän, som konsekvent förhinder, är väl bästa, hyggliga nödlögn?

gamla Tekla, 10:28, 16 februari 2017. Anmäl

Jag brukar åka hem innan dansen börjar, om jag nu inte sitter med i ett trevligt sällskap där det funkar att fortsätta prata med varandra. Att bara vara med på middagen fungerar för det mesta utmärkt, de flesta vet att jag vill ha det så och brukar inte övertala mig att stanna. Det finns inga krav eller förväntningar hur länge man förväntas stanna på en tillställning, så stanna bara så länge du tycker att det är trevligt.

Anna Lundgren, 10:16, 16 februari 2017. Anmäl

Bussbestyr?

Fråga: Ibland ser man kvinnor som sitter och sminkar sig på bussen. Själv störs jag av det. Jag tycker att sådant bör ha klarats av hemma på toaletten och oroar mig dessutom för att de ska få pensel e.d. i ögat om bussen måste tvärbromsas. Att borsta håret på bussen kan ju också medföra att andra får hårstrån på sig.

Jag trodde inte att sådant var accepterat förrän jag såg en reklam på SL-bussens display om möjligheten att använda eluttag för dator med mera, där det också fanns en bild av en kvinna som använde hårtork. Det tycks alltså som om ansvariga på SL tycker att toalettbestyr passar ombord på bussen.

Är sådant lämpligt eller förenligt med hur man bör bete sig? Vad gör man som medpassagerare – kan man säga något(!) eller bara sätta sig någon annanstans?

Svar: Ämnet har varit uppe ett par gånger i min spalt, och det verkar som om det finns två läger. Ett tycker att restiden är ett utmärkt tillfälle att sminka sig, äta frukost, fixa med håret (och för den delen prata ljudligt i mobilen respektive spela musik så att andra störs). Det andra lägret tycker liksom du (och jag) att sådant får man ägna sig åt på andra ställen än i kollektivtrafiken. Jag har inte sett att SL rekommenderar hårtork för bussresenärer, men finns sådan reklam på allvar är det absurt, av flera skäl.

Svaret på din fråga om det är lämpligt är alltså nej. Medpassagerare kan knappast hindra detta beteende, men kan absolut i vänlig ton säga till den hårborstande eller ögonsminkande att det första är störande, det andra riskabelt. Enklast är nog ändå att med ett diskret ögonbläng flytta sig till annan plats.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (40)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 40

Anna N, nej jag tror verkligen inte på den tolkningen, att de skulle visa att medresenärerna skulle vara betydelselösa. Och sminka sig inför arbets-/skolkamrater är det väl många som gör. Inte konstigt alls. Men, som sagt, så länge man inte får något på sig eller någon börjar spraya omkring sig är det väl inget problem.

M K, 14:02, 18 februari 2017. Anmäl

K GB, aha, dags för alternativa fakta ang allergier igen. Men nu är det ju så att många är doftöverkänsliga i olika grad utan att vara allergiska. Man kan tåla vissa parfymer och andra dofter utan problem, men bli väldigt påverkad av andra. (Även kemikalier man har hemma eller till bilen kan vara ett problem.) Det går ju att välja tillfällen när det passar att använda parfym, så man inte utsätter andra man måste trängas med.

M K, 13:50, 18 februari 2017. Anmäl

Som vanligt kantrar allt till att handla om inbillade allergier. (Jo, jag vet att riktiga finns, men inte på de sätt och av de orsaker som beskrivs här) Tror att Anna N och Augusta W är något på spåret. Betydligt mer spännande dessutom...

K GB, 10:36, 18 februari 2017. Anmäl

Madelene j: Varken den andra person eller jag själv som skrivit om att det är vanligt att vissa ägnar sig åt hygien/grovrengöring har nämnt ett enda ord om tånaglar etc. :)

Ann-Caroline Mörner, 20:13, 17 februari 2017. Anmäl

Så det så, smink är väl oftast så diskret parfymerat att det inte stör omgivningen, men visst finns det parfymfria märken. Stor skillnad mot om någon skulle spraya sig med dofter bland andra människor. Eller ha överdoserat från början.

M K, 13:36, 17 februari 2017. Anmäl

Ann-Caroline Mörner, Jag skrev inte till dig :)

Madelene J., 09:44, 17 februari 2017. Anmäl

"Inga saker som luktar" skriver flera men anser att sminkning är ok. Var hittar ni doftfritt smink? Allt puder jag stött på är parfymerat på ett eller annat sätt. (Tror att det skulle lukta rätt härsket annars...)

Så det så, 09:11, 17 februari 2017. Anmäl

Anna N har fångat kärnan i problemet, att "sminkaren" visar att medresenärerna är betydelselösa, de är bara en del av bussens inredning.

Augusta Wik, 08:06, 17 februari 2017. Anmäl

Av alla former av dåligt uppförande som finns måste jag säga att detta verkligen inte är särskilt upprörande. Själv sminkar jag mig framför spegeln hemma, men det här går nog faktiskt under kategorin "Titta inte då?". Man kan ju försöka att inte störa sig på alla underligheter som folk pysslar med. Som t.ex. att man sitter och stirrar surt på unga tjejer på bussen...

Maria Holmström, 20:31, 16 februari 2017. Anmäl

Själv blir jag inte störd på just detta. (håller dock med Lyra L om att det är tacky) Jag tippar att många av dem som retar sig på läppstift och mascara egentligen känner att "sminkaren" visar att medresenärerna är betydelselösa. Annars kunde ju "sminkaren" lika gärna måla sig inför arbets-/skolkamrater...

Anna N, 19:41, 16 februari 2017. Anmäl

Hjärtfel?

Fråga: Idag på Alla Hjärtans Dag var jag på ett möte där en av personerna (den med högst formell rang), började mötet med att gå runt och dela ut ett litet glansigt rött tyghjärta, ca 2 cm i diameter, hjärtat gick inte att använda till något – av noll värde. Varje person fick ställa sig upp, få hjärtat ungefär som om det vore en medalj, och sedan få en lång och innerlig kram. Jag var sist i kön av cirka 10 personer och funderade på om det gick att undvika – det gick inte – det hade blivit för demonstrativt.

Men varför måste man stå ut med sådant här gullande och förment intima beteende?
Vad är det som gör att folk beter sig på detta sätt, är det något med deras maktposition som gör att de måste demonstrera hur fina och rara och omtänksamma människor de är? Och har folk ingen känsla för när andra inte vill bli hjärtmedaljerade och kramade? Det kändes på något sätt som ett maktdemonstrativt övergrepp som man inte kan försvara sig mot.

Svar: Synd att något som är avsett som en vänlighet slår så fel! Kanske hade någon trivselkonsult/grupp tänkt ut att mötesdeltagarna just på alla hjärtans dagskulle muntras upp med en hjärtlig liten present? Och den som överlämnade den oanvändbara lilla prytteln såg det som självklart att göra det medelst kram. Enligt min uppfattning onödigt, enligt din obehagligt, men förmodligen uppskattat av någon eller rentav flera andra.

Nu tror jag inte att det var en demonstration i det ena eller andra syftet utan bara ett lite obetänksamt försök att vara trevlig. Alla människor borde tänka efter ordentligt innan de kramar andra. Ingen skulle behöva bli kramad utan egen önskan. Men TV och sociala medier ”lär” oss genom sina programledares och medverkandes ständiga kramar att det är en mänsklig rättighet, i det närmaste i alla fall. Du hade inte kunnat göra något annat än det du gjorde, motvilligt ta emot kramen.

Släng hjärtat och glöm kramen, om du förmår göra det. Tänk på hela situationen som en enfaldig hjärtlighet.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 11

Ha, ha, ha, tack för dagens skratt! Det där lät utomordentligt fånigt, att dela ut tyghjärtan på ett möte. Personligen ogillar jag Alla Hjärtans Dag och ser det som ett kommersiellt jippo som inte har något med kärlek att göra. Jag skulle bli glad över en ros eller några chokladbitar, men det skulle kännas betydlig mer genuint om det inte kom på Alla Hjärtans Dag, så vad är det då för vits med att bry sig om den dagen?

Genesis Day, 19:20, 15 februari 2017. Anmäl

Kristina Hörlin: Tack, det undrar jag också! gamla Tekla: Bra, då är vi överens!

Maja Gräddnos, 16:51, 15 februari 2017. Anmäl

Varför är ALLA så rädda för en liten kram? Och att få ett litet oandväntbart hjärta är väl inte hela världen! Tanken var ju fin.

Kristina Hörlin, 05:23, 15 februari 2017. Anmäl

Eller så kan FS försöka förbättra sin attityd, i största allmänhet... För sin egen skull. OK om man inte vill ha en kram, men reaktionen över att få ett hjärta av någon på Alla Hjärtans Dag—en liten gest av uppskattning—är att det är "av noll värde"?

Lyra Lof, 23:23, 14 februari 2017. Anmäl

Maja G:: Jag citerade FS. Självklart kan man inte jämföra obehaget av en oönskad kram, med de påfrestningar människor i krig får stå ut med. Det var detta jag ville påstå med det jag skrev - beklagar om jag inte uttryckte mig klart nog.

gamla Tekla, 22:08, 14 februari 2017. Anmäl

gamla Tekla: Nu tar du väl i lite väl mycket, en kram eller ett hjärta kan väl inte på något vis jämföras med Syrien eller andra krig? Men en del verkar tycka det är värre med en kram än när de skjuter eller fäller bomber runt omkring! (om man överdriver lite, det erkänner jag) Nu törs man snart inte göra något vänligt, alltid trampar man någon på tårna!

Maja Gräddnos, 19:02, 14 februari 2017. Anmäl

Maktdemonstrativt övergrepp får mig att tänka på Syrien eller någon annan krigsskådeplats. Välvilligt, töntigt handlande räcker väl? Nej, man behöver inte stå ut med att bli kramad mot sin vilja. Du kunde ha sagt: "Tack, men jag föredrar att ta i hand istället!" ref. Magdalena Ribbings återkommande råd i hyfs och stil. Ser man inte helbutter ut, vid tillfället, brukar repliken fungera bra.

gamla Tekla, 15:54, 14 februari 2017. Anmäl

Jag förstår absolut FS obehag, men skulle nog försöka ruska det av mig med hjälp av tanken på att det säkerligen var välment - precis som Magdalena säger, "enfaldig hjärtlighet"

H R, 15:39, 14 februari 2017. Anmäl

Ja, sådana där grejer blir sällan bra. Felet som den överordnade gjorde var varken avsikten, "medaljen" eller kramarna – utan det faktum att hen genomförde det i form av en tvingande uppställning. Att göra det på rätt sätt hade ju varit så enkelt. Bara dela ut alla hjärtan i tur och ordning och sedan låta eventuellt kramande följa spontant, för de som vill.

Kap Kennedy, 15:31, 14 februari 2017. Anmäl

Men snälla FS, försök se välviljan i det hela, det var ju bara välment även om det inte passade dig! Det är väl bättre att göra något för att försöka glädja andra även om det blir lite fel än att inte göra det. Det görs för lite sådant i världen!

Maja Gräddnos, 14:16, 14 februari 2017. Anmäl

Presentbortfall?

Fråga: När jag och min man gifte oss ville några av våra vänner som var bjudna och med på festen tillsammans ge oss ett föremål som skulle överlämnas efter bröllopet. Vi blev förstås väldigt glada och tacksamma. Nu har det gått ett par år sedan vi gifte oss och denna present har inte infunnit sig ännu. Gästerna som också är våra närmare vänner, har flera gånger sagt att de skäms och utlovat att gåvan är “på gång”.

Vi undrar så klart över anledningen till denna uteblivna present. Jag har någon gång föreslagit dem att om det finns hinder att genomföra deras plan, kan de väl istället ge något annat.
Jag kan ibland känna mig småaktig som blir besviken och ledsen över att inte få den utlovade presenten. Men både jag och min man har börjat känna oss respektlöst behandlade av människor som varit våra vänner länge.

Snart fyller jag jämna år och jag undrar hur jag ska hantera denna situation då. Jag känner helt enkelt inte lust i nuläget att bjuda någon av dessa vänner.
Vilket tips skulle Magdalena ge i denna för oss märkliga och glädjestörande situation som påverkar vänskapen negativt? Detta är vänner som tycker om oss och vet hur man för sig. Vi är inte i någon schism med någon, men deras agerande skapar en osäkerhetskänsla hos oss och vi undrar allt oftare om de verkligen uppskattar oss som sina vänner.

Svar: Det är ju en tråkig situation, men jag kan tänka mig att era vänner tycker att det är lika jobbigt som ni. De vet ju om att de har lovat dig och din man en bröllopspresent och så har de inte klarat av att enas om föremålet eller inte lyckats hitta rätt sak eller så finns någon annan orsak. Ovanpå alltihop kommer deras dåliga samvete och din och din mans besvikelse som också uttalats när du har föreslagit en annan lösning – nej, häng inte fast vid en så besvärlig situation.

Mitt förslag är alltså att ni ”glömmer” denna uteblivna present. Försök att se paren som de trevliga vänner de är, inte som de slarviga givare som de också är! Med stor förståelse för er besvikelse tror jag i alla fall att ni skulle må bättre av att lägga den uteblivna presenten på hyllan, och inte påminna om den, inte nämna den igen till dessa vänner, men fortsätta att umgås med dem. Det har säkert inte med respektlöshet att göra, utan något annat som de inte har klarat av.

Att inte få det man har utlovats gnager, man känner sig förminskad, ointressant, struntad i. Men det blir inte bättre om man göder sin besvikelse. Du mår bättre om du bortser från denna klumpighet och är storsint, tolerant, generös i meningen att nu strunta i detta. Bjud vännerna på din födelsedagsfest. Nämn ingenting om icke-presenten. Frågar de vad du önskar dig så var inte vara spydig angående den uteblivna bröllopspresenten, säg bara milt att de inte behöver ge dig något.

Du och din man har allt att vinna på att vara hyggliga och överseende. Era vänners samvete gnager nog i dem utan er påminnelse. Och en present är ändå inte det viktigaste för en vänskap.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 16

Taktlöst, dåligt genomtänkt och ohyfsat att utlova en present som sedan inte levereras, men aldrig att jag skulle ägna mer än en reflekterande tanke åt det - och absolut inte nämnda saken till de som lovat! Jag menar, det är knappast någon rättighet att kräva ens utlovade presenter. Det är inte en betalning eller korruptionsgåva. Glöm saken! Begrav tanken! För övrigt är de som eventuellt lider (av skam) - inte du!

Genesis Day, 19:28, 15 februari 2017. Anmäl

Jag tycker att Ulrika Adsersen's hypotes var den mest sannolika. Att det är någonting personligt som är handgjort. Jag har beställt handgjorda saker många gånger och en del saker har tagit över ett halvår att få. Och sånt räknar man kanske inte med när man beställer det..

Susie Dahl, 09:25, 15 februari 2017. Anmäl

Man blir ju väldigt nyfiken på vad presenten kan tänkas vara. Och att ingen ur insamlingen tycker att det blir så pinsamt att de talar med fs eller drar sig ur arrangemanget. Det sistnämnda hade jag nog gjort ifall det dröjde så länge, sen givit en annan present.

Bara Föratt, 16:48, 14 februari 2017. Anmäl

Okej, låt oss vända på hela resonemanget och föreställa oss att vännerna verkligen menar något med sin inställda gåva. Exakt vad i hela världen skulle det i så fall kunna vara? Det torde ju vara historiens mest utstuderade plan för att skapa osämja: "Vi säger att vi ska ge presenten senare, och så gör vi inte det. Ouahahahahaa, vad de kommer att undra!" Varje annan (naturlig) förklaring måste rimligtvis framstå som mer trovärdig.

Kap Kennedy, 15:59, 14 februari 2017. Anmäl

Friterade Mulor, du är det bästa med hela den här spalten

Madelene J., 15:32, 14 februari 2017. Anmäl

Någon av vännerna kanske har tappat det inköpta presentkortet som skulle vara gåvan? Eller slagit sönder den vackra presentvasen? Eller lagt de insamlade pengarna på något "bra" gömställe?

Augusta Wik, 12:48, 14 februari 2017. Anmäl

Jag gissar på att det är en doktorsavhandling som inte har blivit klar.

Friterade Mulor, 11:27, 14 februari 2017. Anmäl

Den tilltänkta/ uteblivna gåvan tycks ha hamnat ur styrfart - så, se den som förlorad. Undrar om inte intresset numera, är större för vad vännerna hade tänkt ge, än för att få själva gåvan? Och valet mellan antingen en förlorad gåva eller en förlorad vän, är väl inte så svårt? Så, FS, dra ett stilfullt streck över det hela! Nya utmaningar väntar - och glädjeämnen...

gamla Tekla, 10:50, 14 februari 2017. Anmäl

Jag håller med FS, jag skulle ha svårt att släppa detta. De borde iaf kunna lämna en förklaring som man förlika sig med och komma med ett alternativ då det inte blev som planerat. Men istället för att älta så skulle jag fråga rakt ut för nyfiken har man väl rätt att vara, då de har gått ut stort med detta som sedan bara dog? Sen behöver ju inte vänskapen stå och falla med detta och är man så goda vänner så kan man väl svara på vad som gick fel utan att för den del hänga ut någon personligen.

Frk N, 10:46, 14 februari 2017. Anmäl

Alla människor har brister. Om de är härliga människor och vänner i övrigt, så acceptera detta som deras brist, och acceptera dem som de är - och gå vidare med era liv och med vänskapen! Det kommer ni må mycket bättre av än att fortsätta älta detta.

H R, 09:55, 14 februari 2017. Anmäl

Portkodstopp?

Fråga: Numera är det inte många fastighetsägare som håller porten till sin fastighet öppen utan har i stället försett den med kodlås eller annan låsanordning. Om jag skall hälsa på någon i en sådan fastighet har jag normalt fått koden av den som bor där så det brukar inte vara något problem att komma in. Men hur skall jag som gäst bete mig om det kommer en för mig okänd person som också vill komma in när jag har öppnat? Bör jag och har jag över huvud taget rätt att fråga vem vederbörande är och dennes ärende, bli en slags tillfällig portvakt? Det kan ju faktiskt vara en som bor där eller någon som är ute i onda avsikter. Har jag över huvudtaget något ansvar för vem jag släpper in?

Svar: Det är rätt att inte släppa in någon obekant i en port med kodlås. Det kan som du skriver vara någon som inte alls ska in där. Tänk bara om det är någon som har besöksförbud men försöker ta sig in. Det syns inte utanpå människor vilka avsikter de har. Oftast är det säkert besökare som har rätt att gå in, men de undantag som är möjliga och kan vara farliga måste man försöka hindra, hur dum man än kan känna sig som vakt.

Försöker någon ta sig in på din bekostnad kan du vänligt säga ”tyvärr, jag har inte rätt att släppa in någon, använd porttelefonen/mobil.”

Det är bättre än att fråga om ärende osv som kan uppfattas som att man lägger sig i någons privatliv. Säger personen ”jag bor här” så säger man lika vänligt ”då måste jag ändå be dig vänta tills porten stängs så kan du gå in sen, ledsen att krångla men jag har förstått att det är väldigt noga.” Det är inte lätt att säga detta, jag vet av egen erfarenhet, men det är som sagt rätt att göra det. Vettiga människor förstår det och blir inte sura.

Sedan finns de som bor i huset och ställer upp porten med någon dörrstopp för att deras vänner ska kunna komma in besvärsfritt. Det är fel. Att porten har kod betyder att den inte är öppen för alla, inte ens en enstaka festkväll. Den som har gäster får stå ut med att släppa in dem efterhand men ska inte låta porten stå öppen för vem som helst.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (15)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 15

@A M Draak - bra att du påtalade att du är kvinna för jag ogillar generaliserande/moraliserande a la Lyra Löf och andra här som ska "anta" eller "utgå från" att en person har ett visst kön, könlös, gammal, ung, vänstervriden, hundhatare, feministisk vegan eller låtsas-allergiker.

Maria T, 19:27, 15 februari 2017. Anmäl

AM Draak, är det en dörr med portkod som är automatisk? Är de nu konstruerade på det sättet är det ju inte mycket att göra åt, inget du kan ta ansvar för. Skillnad är det då med dessa andra portkodsdörrar, jag hade gjort o gör som redan föreslagits, avvaktar eller råkar bli upptagen, men har också hejat på personen och frågat om de bor här ifall det är någotsånär bekant ställe jag ska på.

A A, 18:05, 14 februari 2017. Anmäl

Lyra Lof: Jag är kvinna och som jag sa är dörren automatisk. Jag kan inte "hastigt dra igen den". Så länge jag eller den andra personen står i dörröppningen aktiveras sensorn och dörren förblir öppen.

AM Draak, 09:05, 14 februari 2017. Anmäl

AM Draak: "Barnsligt"?? Jag utgår ifrån att du är man. Om du verkligen inte kan föreställa dig ett enda tillfälle där det kan vara nödvändigt att hastigt dra igen en dörr. Barnsligt... Man baxnar.

Lyra Lof, 00:59, 14 februari 2017. Anmäl

Om jag ska på fest hos nån, har fått portkoden och samtidigt kommer ett annat sällskap som jag inte känner, men som också är på väg till festen, vilket jag dock inte känner till då. Om jag då skulle schasa bort dem medan jag slår in portkoden, öppna porten så bara jag kunde slinka in, mota bort dem och dra igen porten bakom mig, och säga "tyvärr!"för att sen möta dem nån minut senare i hissen eller i hallen på festen, så skulle jag känt mig jättedum och oartig

Åsa S, 21:57, 13 februari 2017. Anmäl

Den som släpper in en obehörig kan släppa in en misshandelsdömd med besöksförbud eller en inbrottstjuv. Fundera på om ni verkligen skulle vara bekväma med att stå framför en sönderslagen kvinna eller en pensionär som förlorat sitt livs sparkapital och säga "men jag vill ju inte vara oartig". Agera därefter.

Karin Granström, 21:57, 13 februari 2017. Anmäl

Det är samma sak med garageporten, kommer det en bil bakom som inte hör hemma i garaget blockerar jag porten tills den har stängts. Jag känner igen vilka som har sina bilar där, pga inbrott och stölder måste man vara vaksam. Portkoderna är till för att hålla obehöriga ute. Om jag blir insläppt av någon, då är jag noga med att tala om vem jag skall besöka.

Ewa Dahlström, 18:36, 13 februari 2017. Anmäl

Vi har skjutdörrar som stängs automatiskt, dvs de går inte att stänga manuellt. Alltså kan jag inte hindra någon att gå in, om jag inte blockerar dörröppningen med min kropp. Förefaller mig otroligt barnsligt!

AM Draak, 13:52, 13 februari 2017. Anmäl

Vid lägenhetsvisningar står portarna vidöppna!

Monica Berg, 13:05, 13 februari 2017. Anmäl

Jag upplever även att någon som ska ut öppnar porten och släpper in mig - hm ?! Som kvinna är man väl alltid mer på sin vakt och jag är lika skeptisk som FS när det gäller att låta okänd person gå in samtidigt, man kan eventuellt låta den andra personen sköta koden eller göra som "Så vi så" föreslår och vänta ?

Marie-Louise Göransson, 12:54, 13 februari 2017. Anmäl

Menysignal?

Fråga: Nästan vid varje restaurangbesök händer följande. När min vän och jag har tittat igenom menyn och vi har bestämt oss för vad vi vill ha, så dröjer det inte länge förrän min vän säger åt mig att stänga igen menyn och lägga ner den på bordet. Annars vet inte servitören att vi vill beställa, påstår han. Ingen annan jag känner har hört talas om att det förhåller sig så.

När jag bestämt mig för vad jag vill äta så vill jag gärna fortsätta att botanisera bland vad som i övrigt erbjuds i menyn, men det beteendet fördröjer alltså möjligheten för oss beställa, enligt min vän.

Stämmer det verkligen? Utbildar restaurangskolorna verkligen sina elever att vänta med att ta upp beställningen tills alla gäster vid bordet har stängt igen sina menyer? Är jag illa uppfostrad som inte känner till detta?

Svar: Vika ihop menyn är ett ganska vanligt sätt att markera att man som gäst är redo att beställa. Personalen har nytta av en tydlig signal att nu är det dags att gå till dessa gäster och ta upp beställningen. Detta gäller inte överallt men på många ställen. Vill du fortsätta att titta i menyn säger du det. Det är varken ovanligt eller fel. På en del krogar kan det vara brist på menypärmar/blad och då behöver personalen ta menyn från bordet för vidare befordran till nya gäster. Det får du stå ut med, du kan be om den igen till efterrätten oavsett du vill ha en sådan eller ej.

Illa uppfostrad? Verkligen inte, men den här signalen hade du inte fått lära dig innan din vän försökte bibringa dig den kunskapen.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-8 av 8

Inte min mening att öppna en sidolinje O.T. Men, utan att underskatta oss själva eller den ensamme mannen, motsvarade nog ingen av oss "urtypen" restaurangraggare - snarare "far-/morförälder", på kvällsbesök, ute på stan. Stödjer skämtteorin - tackar för uppmärksamheten - och går vidare i livet! ;D

gamla Tekla, 12:26, 13 februari 2017. Anmäl

@gamla Tekla: Min erfarenhet är att restauranganställda ofta känner sig lite obekväma med ensamma manliga gäster. Det är någon sådan där djupt sittande kulturell föreställning: "här har vi en som är ute för att ragga." Inte den bild som många restauranger helst vill förmedla om sitt klientel. Kanske ville hovmästaren bara ta udden av den bilden genom att skämta om det. Alla människor skämtar inte nödvändigtvis bra.

Kap Kennedy, 11:08, 13 februari 2017. Anmäl

Oftast har man ju som gäst ett eget intresse i att vara tydlig mot personalen. När man exempelvis är redo att beställa vill man också få göra det – att lägga undan menyn blir därför en helt logisk signal att skicka. Att inte förutsätta att andra människor är tankeläsare är rent allmänt ett bra sätt att försäkra sig om god service och behandling. Och det gäller naturligtvis inte bara på restauranger.

Kap Kennedy, 10:44, 13 februari 2017. Anmäl

En tanke: Det var kanske den ensamme mannen, som hovmästaren "ömmade" för. Blinkningen skulle kanske inviga oss i planen? Lika fånigt, märkligt och mossigt hur som. Spontana möten kan bli verkligt intressanta och trevliga - men, arrangerade?

gamla Tekla, 00:02, 13 februari 2017. Anmäl

gamla Tekla, 13:07: Håller med Magdalena att hovmästaren verkar rätt märkligt...Den här idén att två kvinnor som är ute tillsammans är "ensamma" och behöver sällskap är ju ganska mossig. Tänk om jag var ute med min man och det satt en ensam karl eller kvinna vid ett annat bord och vi blev hopfösta av hovmästaren, oerhört märkligt skulle jag tycka, och detta är lika märkligt när två kvinnor ska stå ut med detta utan indikerat en preferens för manligt sällskap?!

caroline caroline, 17:50, 12 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: gamla Tekla, det där fåniga beteendet är väl ingenting att bry sig om! En karl (hovmästaren) som verkar tycka att han är charmant lustig på det sätt du beskriver kan du strunta i, han fattar ju inte bättre, ingen att öda energi på att ogilla. Ville du så kunde du ha sagt "vi sitter gärna i fred." Det finns ju också en svag möjlighet att hovmästaren försökte ordna bästa lediga bord till er kvinnor, och använde sin larviga blinkning som metod i sin yrkesroll. Eller var det tics?

Magdalena Ribbing, 14:36, 11 februari 2017. Anmäl

Två äldre kvinnor besöker en kväll en klassisk restaurang efter teatern. Här följer en fråga, O.T.: I den glest besatta matsalen sitter en ensam man i vår ålder. Under väg föreslår hovmästaren oss bordet bredvid den ensamme - med en blinkning(!) och slutorden "... trevligt med sällskap." Vi accepterar, men börjar fundera... vad menade han, egentligen? Det blev litet prat mellan borden - men, blinkningen gnagde. Hakade vi oss upp oss på en småsak? Hyacint-varning? (ref. "Skenet bedrar")

gamla Tekla, 13:07, 11 februari 2017. Anmäl

Naturligtvis gör man så, det är en tydlig signal till servitören. Tyvärr känner inte alla restauranganställda till detta utan kommer pockande och vill ta upp beställning medan man sitter och läser. Ibland händer det också att de vill städa bort tallriken med lite mat kvar fast jag lagt besticken "tjugo i fyra" som signalerar att jag tänker fortsätta att äta. (Båda besticken tätt hopfösta "tjugo över fyra" signalerar ju att jag har ätit färdigt.)

Irene Holm, 09:58, 11 februari 2017. Anmäl

Titelbruk?

Fråga: Vilka titlar finns kvar i Sverige? Förr sa man, det har jag läst, sådant som bagarmästare och magister och fröken och greve till varandra. Men jag har aldrig hört någon säga en sådan titel. Använder man titlar numera?

Svar: Kort svar: nej. Titlar används knappast alls i nutid. I Sverige ska tilläggas, många andra nationer och kulturer vårdar sina medborgares titlar av olika praktiska och sociala skäl. Längre svar: ursprunget till titulerandet var att skilja ut de med makt från dem utan sådan. Den som kunde bestämma över andra skulle ha den rätten markerad med en titel, och urgamla sådana titlar lever kvar i vissa ord: fornsvenskans jarl, kungens högste ämbetsman, som finns kvar i engelskans titel earl lika med greve, eller drottning, frun till en drott, som i fornsvenskan var en krigsman på högsta nivå. Benämningarna herr och fru var förbehållet människor högt upp i samhället. Bönder och torpare i Sverige hade inga titlar, de kallades för sina förnamn och sin fars förnamn plus –son eller –dotter, ett bruk som för den delen är på väg tillbaka.

I nyare tid har Sverige ibland kallats ”titelsjukt”, alltså att man har använt titlar i övermått innan den så kallade dureformen vann i slutet på 1960-talet. I dag säger de flesta du till varandra, utan titel och namn. Vem skulle säga ”Vill Bagarmästaren ha mer kaffe?” eller ”kan Fröken ge mig den gröna tröjan tack.” Men vissa titlar kan ha en praktisk funktion. En yrkesperson definieras med sin titel, läkare (doktor), sjuksyster (syster), lärare (magister), vaktmästare, rektor och så vidare. Detta kan både den som innehar titeln och den som vänder sig till vederbörande säga till en början. Däremot är det ovanligt att titeln används i ett löpande samtal, då kommer duandet ganska snabbt, åtminstone om det råder viss jämnårighet.

Fröken har blivit ett slags yrkestitel istället för att markera en ogift kvinna som det var förr, allra tidigast var en fröken en ogift kvinna högst upp i samhället. Nu skrivs ibland Fr för att inte särskilja en gift från en ogift kvinna, men det uttalas inte. Enligt min uppfattning är Fr lika onödigt som Fru eller Fröken. Ingetdera behövs i ett normalt samtal eller vanlig situation; bara vid internationella resor krävs en sådan definition. Ska man vara korrekt blir den som en gång varit gift och därmed fru inte fröken igen vid en skilsmässa. Men vem använder frökenordet i dag utanför, eventuellt, skolan? Eller ens fru?

Adliga titlar: Erik XIV införde titlarna greve och friherre (den senare tilltalas muntligt baron, hans hustru friherrinnan) vid sin kröning i juni år 1561, efter kontinentalt mönster. Innan dess fanns svensk adel utan titlar. Män som fötts i äktenskap där fadern är greve eller friherre får den titeln. Döttrar får inte någon titel förrän de möjligen gifter sig. En gift kvinna vars make är greve eller friherre benämns enligt gammal sed grevinna eller friherrinna. Hon har den titeln så länge hon är gift med greven eller friherren och som änka, men inte som frånskild, då ska hon kallas fru. Man kan alltså inte ”skilja sig” till en adlig titel. Inte heller de adliga titlarna är i dagligt bruk numera, de som förväntar sig eller kräver att kallas för dem är sällsynta, kanske lite titelsjuka? Lika onödigt är massmedias idoga användande av adliga titlar; konsekvent skulle då alla icke betitlande personer ha titeln Herr eller motsvarande framför sitt namn. Att använda någons adliga titel i hånfullt syfte är historiskt obildat och okunnigt. Den som har en sådan titel har inte hittat på den själv utan fötts till den.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 15

Jag brukar vanligtvis vifta lite i luften, försöka få ögonkontakt och säga "Ursäkta mig, skulle jag kunna få hjälp med ...". Att använda namnet från namnlappen utan att personen presenterat sig tycker jag känns oartigt.

annan Camilla, 14:07, 16 februari 2017. Anmäl

@Alexander Backlund - jag kan förstå att inte alla sjuksköterskor, oavsett kön, vill bli kallade "syster", men om du är patient och av någon anledning vill påkalla uppmärksamhet, och inte ännu har kommit till det desperata stadiet när du skriker "HALLÅ!" rakt ut och hoppas att *nån* lyssnar - vad ropar du då?

Maria T, 19:23, 15 februari 2017. Anmäl

Jag kanske ska påpeka att inte alla sjuksköterskor uppskattar att bli kallade syster.

Alexander Backlund, 14:54, 14 februari 2017. Anmäl

Alexander Backlund, 18:25, 13 februari 2017: Manlig sjuksköterska tilltalas med "Syster", i enlighet med benämningen "sjuksköterska" som är samma för båda könen.

Smart Besserwisser, 06:52, 14 februari 2017. Anmäl

Irene Holm: Hur vill du då påkalla uppmärksamhet från en manlig sjuksköterska? Knappast med "broder"!

Alexander Backlund, 18:25, 13 februari 2017. Anmäl

Apropå titlar och niande så finns det situationer där man vill hålla ett visst avstånd (som inte alls är nedlåtande). När man ligger på britsen i akutens korridor vill man ropa på "syster" när man vill ha hjälp av den okända människan, inte " Karin" som det kanske står på den lilla skylten på hennes bröst, som man ändå inte kan läsa eftersom glasögonen gick sönder när man halkade på isfläcken. Det är en yrkeskunnig person, inte en väninna jag som patient vill tala med.

Irene Holm, 10:10, 11 februari 2017. Anmäl

Min uppväxtby i nordvästra Ångermanland, befolkad av uteslutande småbönder och skogsarbetare, var i princip titellös. Undantaget var den från Härnösandstrakten inflyttade småskollärarinnan som ännu efter decenniers boende i byn fortfarande benämndes "fru Eriksson". Utom i skolan förstås - där var hon ju "fröken"...

Mats Rosin, 09:15, 11 februari 2017. Anmäl

------- MAGDALENA SVARAR: Om det är sant att kronprinsen Gustaf, sedermera Gustaf V, på besök i Dalarna fick höra av en dalkarl att "Här i Dalarna säger vi du till alla utom till dig och far din" vet jag inte... ------- En gammal Magdalena-goding, 10 år gammal nu på söndag :)

Pelle Lundén, 21:11, 10 februari 2017. Anmäl

MAGDALENA SVARAR ÄN EN GÅNG: Hans G Johansson, helt rätt förstås - jag försökte beskriva de tilltal som används, och som jag har hört det säger inte patienten "läkaren, får jag fråga xxx" utan "doktorn" osv, oavsett doktorerande, liksom "syster, kan jag få hjälp" istället för "sjuksköterskan" osv. Men det borde jag ha förtydligat, tack för ditt påpekande.

Magdalena Ribbing, 16:08, 10 februari 2017. Anmäl

Intressant men för att rätt ska vara rätt: flera av de yrken som omnämns är så kallade professioner, vilket inte ska förväxlas med en akademisk utbildning/examen. Att kalla sig läkare får bara den göra som har genomgått läkarutbildning, likaså gäller för legitimerad sjuksköterska. En doktor är en person som erhållit doktorsexamen - vilket en läkare likväl som en sjuksköterska kan göra. Det finns ingen yrkesroll som heter sjuksyster och en syster betecknar antingen en nunna eller ett släktband.

Hans G Johansson, 15:50, 10 februari 2017. Anmäl

Mobilstörare?

Fråga: I går eftermiddag när jag for hem till Haninge efter ett besök i Stockholm blev jag oerhört störd på bussen. Hemfärden tar ca 30 minuter, bussen var full och under hela resan sitter en kvinna och talar och skrattar så högt i sin mobil att jag inte kan tänka en egen tanke. Det måste ha hörts i hela bussen. Jag förstår inte ett sådant beteende, men vad kan jag som medpassagerare göra? Försöka få ögonkontakt och hyssja med fingret för munnen? Vänligt be henne tala tystare? Ovänligt be henne dämpa sig? Stå ut?
Varför talar en del människor mycket högre i mobilen än vid ett vanligt samtal med en medpassagerare?

Svar: Din fråga blir allt vanligare därför att detta slags elände drabbar allt fler i takt med att självupptagenheten blomstrar ohämmat. Visst ska man kunna prata i sin mobil under en resa med allmänna transportmedel men alla har samma rätt till ljudutrymmet, och alltså ska man inte prata så högt att omgivningen blir besvärad. Du har rätt i att många pratar högre i sin mobil än vid ett samtal med den som sitter/står bredvid – det vekar ibland som om de högpratande tror att de måste höras utan hjälp av mobilen. Förmodligen förstod inte kvinnan ifråga att hon hördes så mycket. Du kunde ha knackat henne lätt på axeln och sagt med vänligt tonfall: ”du kanske inte vet det, men du hörs faktiskt över hela bussen, lite jobbigt för oss andra.” Sannolikt hade hon då dämpat sig.

Den som ska vidta en sådan åtgärd måste mobilisera en hel del kurage, det är pinsamt och kan kännas löjligt att säga till en vuxen människa att uppföra sig som folk. Men säger man ingenting låter man eländet fortgå, och så blir det likadant nästa gång. Ett vänligt påpekande rekommenderas.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 19

Undersökningar har visat att man upplever det som mycket mer störande om man bara hör en sida av en konversation. Därför är andras högljudda mobilsamtal så oerhört irriterande för de allra flesta, jämfört när människor runtomkring en för vanliga samtal med varandra.

Lyra Lof, 11:11, 13 februari 2017. Anmäl

Ewa Dahlström, 11:12, 10 februari 2017: Har man inte rätt till tystnad om man inte bor i övre Norrland? De flesta som talar i telefon är mer högljudda än övriga och jag har svårt att förstå att man i tunnelbanan/bussen måste tala med en person som inte befinner sig i tunnelbanan/bussen. Varför ringer man inte innan man åker? eller efter att man kommit fram?

Smart Besserwisser, 07:07, 11 februari 2017. Anmäl

I Japan forvantas passagerare att inte prata hogt med varandra eller prata i mobilen pa tag och bussar etc. Skyltar ar uppsatta for att paminna att tysta mobilerna och att man befinner sig pa allman plats dar manga vill lasa, sova eller vila utan att bli storda.

Tycker jag Iallafall, 17:33, 10 februari 2017. Anmäl

Jag kan hålla med om att, vissa grupper, skriker i mobilen. Men normal samtalston får man tåla, annars finns det fina, tysta stugor i övre Norrland.

Ewa Dahlström, 11:12, 10 februari 2017. Anmäl

Att det blir mer privata och högljudda samtal i offentliga miljöer beror på att mottagaren sitter möjligen hemma ex och tar upp högst privata ämnen. Samt att det hörs dåligt pga av motorljud, andras prat mm och då måste vederbörande skrika i mobil för att höras av motpartner. Det går inte att jämföra med vanligt samtal mellan två partner som pratar halvtyst till varandra och tar inte upp privata ämnen pga omgivningen. Som det var förr...

Ewa Atena, 20:19, 9 februari 2017. Anmäl

Mycket bra svar, Magdalena! Själv är jag mycket sparsam med mobilsamtal i offentliga miljöer, men jag förstår dem som måste prata (nått med barnen på dagis, Olle har fått en spik i handen, etc). Men att sitta och prata"strunt" högt på kommunala färdmedel kan jag icke acceptera. Jag kanske är gammeldags, men jag tycker att telefonsamtal är privata och ska förläggas till hemmet, arbetsplatsen eller de nu utrangerade telefonkioskerna. Med respekt för din spalt teckanar Staffan Berger

Staffan Berger, 15:30, 9 februari 2017. Anmäl

Usch, nu har de slappa tangenterna och den dåliga korrekturläsaren slagit till igen! Ska skärpa mig! "Meddelandeiver"? Over´n out!

gamla Tekla, 14:32, 9 februari 2017. Anmäl

Får lust att spekulera i varför folk pratar högt i mobilen på bussen. Det kan vara svårt att höra vad som sägs i mobilen när det finns ett konstant ljud som en bussmotor i bakgrunden, kanske kompenserar mobilprataren då genom att höja sin egen röst? Det är ingen ursäkt förstås...

Sweydia Ism, 14:14, 9 februari 2017. Anmäl

När jag försöker läsa på T-banan och någon högljutt talar i sin mobil brukar jag ge arga ögat och byta plats om det går. Ibland är det stört omöjligt att läsa på T-banan det är fullt av högröstade personer som talar i telefon och behöver jag veta vem som varit otrogen med vem eller har problem med polisen Jag brukar tänka att dom vet ju inte vem som sitter bredvid, jag kan ju känna den personen dom talar om Man kanske ska tänka sig för vad man pratar om i mobilen så att andra hör

Ulla Flodin, 14:09, 9 februari 2017. Anmäl

Nej, jag har ingen Webbsida! Tar tillfället akt och funderar över den "meddelandeiver" som tycks råda. Är det absolut nödvändigt att vara tillgänglig ständigt och jämt - eller att förvänta sig detta av andra?

gamla Tekla, 12:39, 9 februari 2017. Anmäl