Norrlandsokänsla?

Fråga: Jag är uppvuxen i en by, ett par mil utanför en medelstor stad i Ångermanland. Sedan knappt tio år tillbaka bor jag i Stockholm, och när någon frågar mig varifrån jag kommer och jag ger nämnda svar med namngiven by och stad (ibland utan landskapsangivelsen) får jag väldigt ofta följdfrågan/konstaterandet ”jaha, i Norrland”. Detta upplever jag som otroligt arrogant och oförskämt.

Är jag lättkränkt, eller får man klumpa ihop en landsända som utgör 60% av Sveriges yta på detta sätt? För mig är det som att säga ”jaha, Afrika” när en människa berättat vilken land hen kommer ifrån. Jag har mycket svårt att dölja mitt missnöje med frågan och svarar ibland att jag är uppvuxen ”norr om Stockholm”, men eftersom majoriteten av de jag träffar i Stockholm ser Norrland som en geografisk avgränsning fullt jämförbar med Gotland är frågan/konstaterandet lika förekommande som den är tärande för mig. Jag vill heller inte längre känna mig spydig i mina svar, eftersom ju Norrlandskommentaren inte sägs med avsikten att förolämpa (hoppas jag).

Annons:

Svar: Det låter mest som om det var okunnighet av dessa personer, men inte är det något som du behöver lägga så mycket energi på!

Du kan beväpna dig med någon fras som du tar till, varken spydigt eller oartigt är det om du säger i neutral ton exempelvis ”Norrland är 60 procent av Sveriges yta, det kan vara bra att veta.”

Som du själv skriver är kommentarerna helt säkert inte elaka, och jag har lite svårt att förstå varför det är så viktigt för dig att korrigera denna geografiska slarvighet. Identifierar du dig med din uppväxtort så mycket att du kräver att andra ska känna till var den ligger? Det har ju i sak ingen betydelse förrän det finns anledning att prata om detaljer.

Vanliga slappa kommentarer som ”jaha, Norrland” borde vara ointressanta för dig, du kan sucka invärtes och tycka att det är synd om de som vet så lite. Eller som inte bryr sig om att ta reda bättre på geografin.

Så din irritation kanske behöver lösas upp med hjälp av någon professionell person. Om du verkligen är så ytterligt besvärad som du skriver kan en samtalsterapeut kanske hjälpa dig att låsa upp denna irritation? Du ska ju inte behöva gå omkring och vara arg på sådant som exempelvis jag finner visserligen trist men tämligen bagatellartat.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 923
  • 35
  • 0
  • 0

Kommentarer (40)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 40

Meh! Jag är mycket medveten om att folk i allmänhet har dålig koll på Norrland. Folk i allmänhet har även dålig koll på Närke, Västergötland och Småland. Folk i allmänhet förstår inte skillnaden på Halland och Blekinge, de vet bara att det ligger långt söderut. Personligen har jag hyfsad koll på orterna längs E4 mellan Gävle och Göteborg. Orterna längs E6, E20 och E22 har jag också hyfsad koll på. Det är inte för att de orterna är viktigare än Skellefteå utan för att de är skyltade på vägen.

Leif Hansson, 20:27, 19 april 2015. Anmäl

Den som svarar jaha, i Norrland när FS nämner en by utanför en medelstor stad, utan att säga att det är i Ångermanland, den personen kan mer svensk geografi än de flesta! Om byn ligger utanför Sollefteås tätort med 8500 innevånare i tätorten, Härnösands med 17600 Örnsköldsviks med 9700 eller Kramfors med ca 6000, så är ändå ingen av dessa tätorter någon medelstor stad, Det finns stadsdelar i Stockholm med större befolkning än dessa tillsammans.men som ändå är okända för de flesta.

Enok Personne, 20:02, 19 april 2015. Anmäl

Jag håller med Magdalena. Låter man sin tillvaro förgiftas av dylika kommentarer från folk som inte är hemma i vår geografi så behöver man säkert professionell hjälp. Det finns problem i livet och det finns irritationsmoment. Läs gärna Anna Kåvers bok "Att leva ett liv, inte vinna ett krig". Den handlar om acceptans.

B I, 17:53, 19 april 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: Bland andra Dala Kall och Göran Dahlgren anser att mitt svar är diskriminerande och arrogant. Alltså: en person nämner sin hemort, en annan säger "jaha i Norrland" vilket irriterar den första något kolossalt. Jag svarar att jag inte finner det särskilt gräsligt med geografisk okunnighet, men med så grav irritation kanske professionell hjälp behövs. Annat exempel: "är från Viken" - svaret "jaha i Skåne" - är det arrogant? Eller ägnar en del sig åt lokalpatriotisk hysteri?

Magdalena Ribbing, 17:17, 19 april 2015. Anmäl

Jag har bott utomlands i 24 år och träffat många som inte vet vad Sverige är för något. Land? Provins i Ryssland? Stat i USA? (Jag är blond och tas ofta för ryss, ibland för amerikan). Jag brukar säga att Sverige är ett land i norra Europa där det är kallt. Den som är intresserad och vill lära sig mer frågar då vidare, andra har lärt sig något. Den som flyttar från sin hemort får anpassa sig till människorna på det nya stället och kan inte förvänta sig att de är intresserade av din bakgrund.

Sweydia Ism, 14:33, 19 april 2015. Anmäl

Jag slås av den arrogans som finns och självklarheten i att sörlänningars hemorter nämns med namn, medan norrlänningars slås ihop till Norrland. Ribbings svar ett talande exempel på arrogans. Ett annat är från dokumentären om Stig Larsson, där Horace Engdahl berättar om sin vänskap med Stig Larsson. Han tar upp olikheter t ex att han är från Karlskrona och Stig Larsson från Norrland. Larsson kommer från Skellefteå i Västerbotten, som är hemort för många av våra mest omtyckta författare.

Göran Dahlgren, 14:15, 19 april 2015. Anmäl

Håller helt och fullt med den som ställer frågan. Magdalena Ribbing sjunker däremot i mina ögon. Tycker att det är ren och skär diskriminering av folk söder om Dalälven som benämner hela landsändan där ovan med Norrland På precis samma sätt som Dalarna benämns som Dalarna, Småland som Småland och Halland som Halland ska Västerbotten benämnas som just Västerbotten, Jämtland som Jämtland och Medelpad som Medelpad.

Dala Kall, 12:32, 19 april 2015. Anmäl

Om norrlänningar blir spydiga mot oss nollåttor kan det delvis bero på hur vi låter! Stockholmskan kan låta nasal, släpig och dryg , någonting som t ex skåningar kan reta sig ofantligt på, vi är "spisstrutar" som är "spanska i truten". (spiss" = spets, vi har inte tungrots-r som skåningarna). Väldigt synd är att alla nyinflyttade stockholmare anstränger sig för att låta stockholmskt. Som om de skäms för sin dialekt.. Endast dalmasar vill låta detta höras ? Och skåningar, de kan inte göra om sin.

Irene Holm, 11:48, 19 april 2015. Anmäl

Vad trist att förfasas, irriteras, över andras svar om "jaha Norrland", jag förstår att FS är stolt över sin födelseort och är glad för att få vara därifrån. Men norrlänningars kan vara vassa i repliken mot oss som inte bor där, till exempel som jag får höra från gammelkusinerna i norra Norrland jaha 08, det är 92 till att vara hundra :D

Kerstin Sundberg, 11:28, 19 april 2015. Anmäl

Till granskarna (med flera): Vad betyder "inom kort"? Hur långt är "kort"? "Din kommentar kommer att synas inom kort." fär man veta, sen dröjer det ett antal timmar innan "inom kort" har förflutit. Kan ni inte ta bort granskningen, jag tror faktiskt inte att den behövs. Den är bara grymt irriterande. Var vänliga radera inte detta inlägg - jag hoppas på medhåll från fältet.

Irene Holm, 11:27, 19 april 2015. Anmäl

Barnuppfostran?

Fråga: Hur mycket och på vilket sätt får/bör man kommentera barns beteende inför dem och till deras föräldrar?
Min pappas fru kommenterar alltid om barnen äter lite, mycket, bara av kycklingen och inte av riset, vill ha många kakor eller liknande under måltider som vi äter tillsammans.
Jag upplever det som en kritik mot min uppfostran av barnen och att det dessutom gör att barnen som hör detta i samma sekund oftast gör tvärtemot det som är avsikten med kommentaren.

Detta kan ske även i andra sammanhang än vid måltider och då kan kommentarerna handla om att barnet/barnen är klängiga på mig, är otåliga, vill få som de vill i något sammanhang eller annat i deras beteende som av någon anledning måste kommenteras.

Jag tycker att man inte skall kommentera andras beteende och att man inte gör det angående vuxna när de hör eller direkt till någon. Jag tycker att det är oartigt.
Men detta att kommentera barns beteenden känns relativt vanligt. Är det okej att göra det om man anser att barnen beter sig illa eller när man tycker att de borde veta bättre?
Jag vet att jag inte uppfostrar mina barn likadant som jag själv blev uppfostrad och att jag inte delar alla andras värderingar. Men måste jag stå utmed att alltid få kommentarer oavsett hur barnen äter? Positiva kommentarer ingår tyvärr inte.

Svar: Korkat, för att inte säga ouppfostrat. Din pappas fru verkar vara av den förlegade art som anser att ens högre ålder ger en rätt att uppfostra andras barn.

Man kan vänligt flytta undan ett exempelvis chokladkladdigt barn som klättrar på en, om inte föräldrarna gör det. Men sätta igång med förstuckna eller öppna kritiska kommentarer om andras barns beteende – nej!

Kanske din pappas fru har behov av att göra sig märkvärdig och visa inför andra, även barnen, hur duktig hon är på att uppfostra? Men tänk om hon är mest patetisk, försöker på sitt aviga sätt att vara den duktiga och allvetande? Förhoppningsvis är hon inte elak.

Du kan försöka med metoden att föregripa hennes kommentarer, exempelvis genast säga i gullig ton till dina barn när de tar mycket kyckling och inget ris, ungefär ”nu kommer X att säga att ni tar mer kyckling än ris, men bli inte ledsna, X vill bara vara snäll”. Det borde göra X, din pappas fru, betänksam. Säg samma sak om kakorna ”nu har du tagit tre kakor, då kommer X att säga att du har tagit tre kakor och det har du ju gjort, så både du och X kan räkna”.

Alltså ska du markera för dina barn att du är på deras sida, utan att du behöver förolämpa din pappas taktlösa fru genom att säga ”låt barnen vara” eller ”det har du inte med att göra” eller något annat grovt. Men du ska ändå säga något så att hon inser att du ser vad dina barn gör, att du tycker att det är okej och att hon inte har med detta att göra. Undantag är förstås om barnen är på middag hos din far och hans fru och tar all kyckling så att den inte räcker till övriga. Men sådant hindrar ju varje vettig förälder.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 1
  • 0
  • 0

Kommentarer (23)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 23

Nu blir det sidospår här. Hur i all sin dar Marja-Leena blir du bekant med folk? Om man inte pratar om världsliga saker så måste det bli ett andligt eller filosofiskt inledningssamtal och det låter som en något svårstartad början på en eventuell relation.

B I, 13:35, 18 april 2015. Anmäl

Eva Silow, nu tror jag att du kommenterar fel fråga - men spela roll. Jag håller inte alls med dig om att man måste fråga ut människor om var de jobbar, vad de har för yrke, om de har barn, var de bor o.s.v. för att börja lära känna dem. Jag tycker t.o.m. att man är inskränkt, faktiskt, om man måste veta de ytterst värdsliga sakerna först för att kunna överväga om man vill bli vän med vederbörande. Det handlar också om att det kan bli en pinsam situation för någon som kanske skäms för svaren...

Marja-Leena Pettersson, 10:29, 18 april 2015. Anmäl

Anledningen till viss begränsning av inläggen är att vi ska lära oss att inte bre ut oss i egoistiskt självhävdelse. En uppfostringssak kanske. Konstigt tycker jag med dessa missnöjda medelålders kvinnor, som gnäller och fördömer. Men det finns säkert psykoterapeuter också för den gruppen.

B I, 09:12, 18 april 2015. Anmäl

Jag blir nyfiken på vilket slag svar frågeställeraren vill ha.jasså den byn har jag aldrig varit i , vad är den känd för eller vad? Det finns ju frågor som är en social sondering över vilka samtalsämnen kan vi tänkas ha gemensamma. Var bor du,vad jobbar du med, har du barn, var kommer du ifrån, vart ska du på semester äralla den sortens frågor som vi mår bättre av om vi lär oss att förhålla oss till som en del av den sociala samvaron. Någonting måste man ju börja prata om för att ens starta en

Eva Silow, 09:04, 18 april 2015. Anmäl

forts 2. ...göra så att mamma och pappa blir stolta och glada. Det här systemet med endast ett visst antal tillåtna bokstäver per inlägg (plus låång granskningstid innan man förhoppninhsvis publiceras suger fett, för att använda ungdomarnas språk...

Irene Holm, 20:10, 17 april 2015. Anmäl

forts. ...att visa att man räknar med att de kan uppträda vettigt vid ett middagsbord, man kan t ex ge dem små uppgifter allt efter ålder. I enrum har man förklarat innan att munnen ska vara ren och maten urtuggad innan man dricker, varje normalt barn förstår och vill "kunna". Även små barn kan fås att förstå att man inte kladdar, inte skriker. Beröm, mycket, när de gör rätt men gör inte för stor affär av om de gör fel, ignorera dem hellre i just det ögonblicket. Ban vill vara så att mamma blir

Irene Holm, 20:07, 17 april 2015. Anmäl

Lilla mor med flera jag har aldrig skällt ut ett barn, man talar med barn om problem. beträffande åttaåringen som satt som "skräddare" vet jag precis hur föräldrarna uppfostrar henne, det är hon som bestämmer det mesta. att sitta så där innebär att man kommer en bit bort från bordet, mycket riktigt hamnade den hel del mat i flickans knä. "Moderna "föräldrar verkar stöpta i samma form, med näsan ner i paddan och med barnvagnen bortvänd. Det är att ge barn respekt att visa att man vet att forts .

Irene Holm, 20:00, 17 april 2015. Anmäl

Ja, inte ska man säga till de små söta barnen, vem vet hur skadade dom kan bli då… Nej, det är nog bäst att låta dom grisa på som dom vill och inte att förglömma, låta dom prata på och gärna skrika och avbryta vuxnas samtal som dom vill. Antagligen blir dom mycket lyckligare om dom inte behöver ha några gränser, inte visa respekt vare sig för vuxna eller sandlådekompisar så få vi se vilka egoistmonster vi har i framtiden… Barn är ju barn och det är ju så sött… Vivi

Vivi Bergh, 19:32, 17 april 2015. Anmäl

Irene Holm: "Moderna föräldrar"! Trist generalisering. Dom är väl lika olika som pensionärer, liksom också deras barn. Jag har alla sorter i bekantskapskretsen vilket gör att en del middagar blir stökigare än andra. Själv tvingades jag på 50-talet sitta stilla under långa middagar och det blev jag inte lyckligare av och inte lärde jag mig något nyttigt heller, kanske att barn inte har något att säga till om. Skönt att den tiden är förbi.

B I, 16:01, 17 april 2015. Anmäl

Irene Holm skrev "men jag anar att hon kan ha svårt att stå ut." Då ska hon ta itu med sin neurotiska sida eller bara bita sig i tungan och tvinga sig själv att hålla trut. Inte fösa över sin överkänsliga standard på omgivningen. PS. Även om hon har "rätt"!

Molly Moll, 15:24, 17 april 2015. Anmäl

Spåmedhåll?

Fråga: Vi har bekanta som då och då går på seanser eller besöker spåtanter.
Dom berättar sedan fascinerat om detta och tror ju till 100 procent på det dom fått berättat för sig.

Vår uppfattning är att sådant här är bluff.
Hur skall man då bete sig? Vara uppriktig och säga att detta är lurendrejeri eller sitta tyst och hålla med för att undvika pinsamma diskussioner?

Svar: Absolut inte hålla med, det ska man aldrig göra om sådant som man anser vara fel, varken av artighet eller för att slippa gräl eller diskussion.

Men man kan vänligt vid frågan ”vad tycker du” svara att man inte själv tror på detta men att var och en givetvis har rätt till sin uppfattning.
Det går att lägga till ett vänligt ”tron försätter ju berg, så det hjälper kanske den som vill ha hjälp”.

Varför skulle det behöva bli pinsamma diskussioner? De som berättar gör det frivilligt och de som lyssnar kan ju avstå från att diskutera. Först vid direkt fråga skulle man kunna använda metoden som jag föreslår.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 13

Men går i kyrkan det gör folk, speciellt vid högtider och vid dop och bröllop. Kanske läser man med i trosbekännelsen där man uttrycker sin tro på uppståndelsen. Då är det väl inte sinnessjukt att prata med en avliden om det kan vara till tröst. Om sen seansen kostar pengar (vem jobbar gratis?) så är det väl upp till den som deltar. Acceptera människor livsval utan att värdera! Och visst, bibeln innehåller mycket annat bl.a. uppmaning till dödande av oliktänkande och våldtäkter.

B I, 16:13, 17 april 2015. Anmäl

Det jag försöker säga är nog, att jag accepterar att människor "lämnar dörren öppen" för att det kan finnas ett liv efter detta och annat övernaturligt, men att jag finner det märkligt - på gränsen till sinnessjukt - om de tror sig ha sett ett spöke på riktigt, eller ha talat med en avliden vid en seans, etc.. Om deras trosföreställningar börjar invadera deras vardag på ett osunt sätt. Och i synnerhet om de blir lurade på pengar av bedragare.

Marja-Leena Pettersson, 09:51, 17 april 2015. Anmäl

Forts. om den enskilde sedan väljer att tro på att Gud skapade världen på sju dagar, att Jesus uppstod från de döda, att hans underverk var övernaturliga, att det finns ett liv efter detta o.s.v. tycker jag är en privatsak. Så länge det inte går för långt så att säga. Om någon jag känner skulle påstå sig ha fått en uppenbarelse och sett Madonnan, så skulle jag dra öronen åt mig lika mycket som om personen hade trott sig få kontakt med en avliden släkting vid en seans.

Marja-Leena Pettersson, 09:49, 17 april 2015. Anmäl

B I: jag tycker att an får acceptera mainstreaminriktningarna av de stora världsreligionerna, och i synnerhet i de länder där respektive religion hör hemma (i Europa kristendomen, i arabvärlden islam o.s.v.). Dessa religioner innefattar ju så mycket mer än att tro på de övernaturliga delarna i t.ex. Bibelberättelserna - de är en del av historien och kulturen och påverkar lagar, åsikter och värderingar, de flesta högtider och traditioner har kopplingar till religionen o.s.v..

Marja-Leena Pettersson, 09:46, 17 april 2015. Anmäl

Vi tror verkligen på olika saker. Ni som anser att seanser är humbug, vad anser ni då om Jesus eller andra religionsuppfattningar som hävdar fenomen som inte går att bevisa? En del anser t.ex. att alla varelser har en själ t.o.m. växter, andra tror på reinkarnation åter andra på ett paradis med en massa jungfrur. (För män, vad finns för kvinnor?) Listan kan göras lång. En del är accepterat, annat inte. Var går gränsen? Finns det någon gräns? Att inte skada andra kanske.

B I, 08:35, 17 april 2015. Anmäl

Vi tror verkligen på olika saker. Ni som anser att seanser är humbug, vad anser ni då om Jesus eller andra religionsuppfattningar som hävdar fenomen som inte går att bevisa? En del anser t.ex. att alla varelser har en själ t.o.m. växter, andra tror på reinkarnation åter andra på ett paradis med en massa jungfrur. (För män, vad finns för kvinnor?) Listan kan göras lång. En del är accepterat, annat inte. Var går gränsen? Finns det någon gräns? Att inte skada andra kanske.

B I, 08:35, 17 april 2015. Anmäl

Självklart har de rätt att tro på vad de vill, men jag blir arg att det finns folk som utnyttjar sörjande eller sjuka på detta vis. Jag tycker att man kan tipsa om några artiklar eller YouTubeklipp om cold reading eller barnum-uttalanden så de åtminstone inte går på charlatarnernas allra vanligaste knep. Och jag skulle aldrig förlåta mig själv om en sjuk vän dog, för att han/hon ägnade sig åt homeopati istället för att söka riktig vård, och jag inte sagt nåt om detta.

Åsa S, 22:58, 16 april 2015. Anmäl

Jag har två bekanta som mist sitt barn, en i en flygolycka, den andre kastade sig framför ett tåg. Föräldrarna "känner" att barnet finns i rummet, de pratar med (det vuxna) barnet och "får svar". Det vet att barnen finns i himlen och mår bra. De deltar i seanser och "vet" att barnet ser dem,och hälsar "vi ses". Situationen är tragisk. Ingen har frågat mig om jag tror på sånt här - de anar och vill inte höra mitt svar. Jag säger ingenting. Detta är deras tröst. Hoppas det inte är för dyrt bara

Irene Holm, 10:14, 16 april 2015. Anmäl

Jag skulle inte låtsas hålla med,självklart är seanser och liknande humbug. Men man riskerar att såra när man förklarar det, den lurade känner sig lite dum, eller anar att jag tycker att hon är dum. Jag misstänker att de som utsätter sina barn för sånt här, t ex homeopati, håller tyst om det. Kvacksalverilagen förbjuder hokuspokus på barn, jag håller inte riktigt med om att "alla får tycka och tro på vad de vill".

Irene Holm, 09:46, 16 april 2015. Anmäl

Jag kan tycka att det är rätt kul att lyssna till andras spådomar även om jag inte själv tror på dylikt vilket jag också brukar tala om. Sen har jag hört saker som förefaller oförklarliga och det från annars mycket sansande och realistiska personer som inte trott på "övernaturligheter" förrän de själva råkade ut för detta. Så det kanske ändå finns något som vi inte kan förklara? För övrigt så är det förbjudet för homeopater att behandla barn.

B I, 09:11, 16 april 2015. Anmäl

Amningsfråga?

Fråga: Min son och svärdotter har nyligen fått sitt första barn, en välskapt liten pojke. De är lyckliga nyblivna föräldrar. Men då min svärdotter medicinerar så har hon av läkaren fått besked om att hon inte ska amma barnet då medicinen går över i modersmjölken.
När hon på en släktträff nyligen gav barnet mat med flaska kom under middagen frågan: Varför ammar du inte?
Jag blev stum av förvåning. Ställer man en sån personlig fråga? Högt och tydligt inför en rätt stor grupp människor.
Min svärdotter svarade att hon äter medicin som inte är bra för barnet. Efteråt fick jag veta att hon fått frågan tidigare av arbetskamrater och vänner. Det är bara närmaste familjen och nära vänner som känner till hennes sjukdom och hon ser ingen anledning att informera alla om den.
Även frågan om vilken medicin hon äter har ställts men då ”hörde hon inte frågan” och frågeställaren sa inget mer.

Är det jag som är överdrivet känslig? Jag anser att man absolut inte frågar om amning och medicinering då detta är högst privat och personligt. Alla vet nog att amning är bra för spädbarn och ammar man inte så finns det ju en anledning till detta som man knappast måste delge alla.

Svar: Ännu en i den långa, långa raden av taktlösa, oförstående, klumpiga frågor från andra! Självklart ska en sådan fråga aldrig ställas. Vill man berätta varför man inte ammar så gör man det ofrågad. Nu råder starka moraliska krav på ammande, en trend som förmodligen bidrar till att utomstående anser sig ha rätt att fråga den som inte ammar om orsaken. Men det är fel förstås. Vad tänker den som frågar, att den icke ammande mamman ska ändra sig genast? Eller att hon ska välta ut hela sin historia på bordet så att andra får rota i den?

Hoppas att din svärdotter står ut med detta, eftersom det inte finns något av mig känt sätt att uppfostra vuxna så att de låter bli att fråga sådant som inte på minsta sätt angår dem.

Om din svärdotter svarar något intetsägande, som ”hurså?” eller något liknande icke-svar kanske det gör att frågarna förstår att det är en privatsak. Annars tycker jag att hon bara ska låta bli att svara. Så småningom måste frågarna ge sig, om de inte är totalt obarmhärtiga.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 67
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (23)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 23

forts... undantaget en viss tarmbakterie. Var mamma är fullt kapabel att fatta ett beslut som bäst passar henne och hennes barn. Ett flaskmatat barn med en lugn och harmonisk mamma mår betydligt bättre än ett ammat barn med en mamma som är helt sönderstressad av att amningen inte fungerar! Folk behöver lära sig att sluta lägga sig i andras liv! Jag hade personligen svarat frågaren med ett "Ursäkta, men på vilket sätt är det väsentligt för dig att veta?"

lilla moi, 14:41, 17 april 2015. Anmäl

Var mamma har rätt att göra så som passar henne, utan att någon annan lägger sig i och av precis vilken anledning hon vill. De som hänvisar till forskning och skriker "men det är bäst för barnet" bör veta att den forskning som vården lutar sig mot är utförd i länder där mestadels medel- och överklass ammar (dvs. resultaten i hälsa påverkas av bättre levnadsmiljö). I liknande undersökningar genomförda i t.ex. Brasilien där mestadels underklassen ammar uteblir alla de positiva hälsoeffekterna...

lilla moi, 14:35, 17 april 2015. Anmäl

S. Andersson. Är du hemma i 20 veckor så hinner du med den viktigaste amningstiden i alla fall. De första fyra månaderna är ju viktigast (allra viktigast är råmjölken direkt efter födelsen). Sedan börjar man ju spä ut det med välling, gröt, puréer, juicer o.s.v. ändå. För övrigt finns det ingen som tvingar en kvinna att börja arbeta bara för att mammaledigheten är slut. Jag har också bott i England och råkar veta att många kvinnor är hemmafruar där i många år, tills yngsta börjat skolan.

Marja-Leena Pettersson, 16:21, 16 april 2015. Anmäl

Marja-Leena Pettersson: Visst ska man försvara sig mot moraliskt förkastligt beteende som skadar andra människor men Sverige är unikt i hur man möjliggör amning. I UK har man endast 20 veckor betald mammaledighet, i många andra västländer ännu mindre (USA tex!). Att sätta igång amning om man måste börja arbeta efter bara ett par månader är inte alltid rimligt. Att folk inte ammar i andra länder har sällan att göra med att de är koko. Och bevisligen växer barn upp och mår finfint även utan amning

S Andersson, 13:06, 16 april 2015. Anmäl

Marja-Leena Oj, jag har aldrig tänkt på "Anmäl-knappen"! Varför skulle man anmäla? När det dessutom sitter folk och noggrant lusläser varje inlägg innan det publiceras? Men nu börjar jag fatta, aha. På en helt annan sajt skrev en frågare: "Jag är trettio år och gillar att klottra på husväggar. Är det normalt, eller är jag ett mongo?" Jag svarade: "Du är ett mongo!" Då fick jag en varning från redaktionen! :-)

Irene Holm, 09:58, 16 april 2015. Anmäl

Irene: på många forum är det så att kommentarer rutinmässigt tar bort bara för att någon anmäler. Utan att någon gör en bedömning. Kanske är det så här också? (Jag vet att det inte är Magdalena som modererar.)

Marja-Leena Pettersson, 06:58, 16 april 2015. Anmäl

Marja-Lena Ibland tycks inlägg godtyckligt tas bort, det har drabbat mig.Känns obehagligt, man undrar vad det var som skulle varit stötande. Jag har föreslagit att man ska meddela "Denna kommentar har tagits bort"(efter namnet) så att man inte undrar och letar efter det man skrivit. Censurerandet verkar ganska godtyckligt, svårt att begripa vad det var som skulle varit fel. Väldigt lågt i tak här tycker jag. (Det är inte Magdalena R som styr granskandet.) - Kanske försvinner detta...? ;-)

Irene Holm, 23:17, 15 april 2015. Anmäl

S Andersson Det låter tråkigt att så få mödrar skulle amma i UK. Helt säkert är det bäst för barnet att amma om man kan. Men att fortsätta amma när barnet är ett och ett halvt tolkar jag som att mamman inte kan släppa spädbarnstiden utan vill hålla kvar sitt barn på infantil nivå så länge som möjligt. Men ställ inte intima frågor om ni inte är väldigt nära vänner.

Irene Holm, 23:07, 15 april 2015. Anmäl

Flaskmatande Mamma Att det skulle vara en plikt att fråga mammor om varför de inte ammar låter gräsligt! Det är en mycket intim privatsak som folk i gemen inte ska lägga sig i. Överhuvudtaget går många över gränsen på ett distanslöst sätt när det gäller graviditet, själv fick jag backa ganska många gånger från tanter och unga kvinnor som skulle ta på min mage, "känna", hålla om den under gullighetskvittrande. Låt våra gravida magar vara ifred och lägg er inte i vad vi gör med våra bröst tack!

Irene Holm, 22:56, 15 april 2015. Anmäl

Togs mina inlägg bort? Hur kitsligt får det vara egentligen? Dessutom är det uppenbart att DN inte alls bara modererar bort sådant som är olagligt, typ "hets mot folkgrupp". Mig veterligen står inte flaskmatande mammor uppräknade bland de grupper som nämns i den lagen... Det jag räknade upp var sådant som vilken barnsjuksköterska eller -läkare som helst kan bekräfta.

Marja-Leena Pettersson, 19:20, 15 april 2015. Anmäl

Handstilskris?

Fråga: Jag har tidigt lärt mig att skriva fint och tydligt för hand. De flesta i min generation gör inte det och numera är det inte lika nödvändigt med alla datorer.
Hur som helst, jag stör mig otroligt mycket när min make ska fylla i papper där man ska helst texta för datorinläsning och adresser på brev och paket. Hans skrivstil är helt oläsbar i bästa fall, men han insisterar alltid att han ska skriva allt själv.

Det tar så otroligt lång tid att fylla i allt och han ser alltid jättebekymrad ut, om inte helt frustrerad. Han har helt enkelt inte behövt lära sig att skriva för hand i skolan (hur kan det vara möjligt?!) Jag vet inte hur jag ska kunna erbjuda att hjälpa på ett bra sätt? Han har i alla fall inte för avsikt att lära sig, han tror att han redan kan… Vi är båda under 30 och ingen av oss är läkare, så det kan man inte skylla på. Vad ska jag göra åt detta?

Svar: Intressant problem och en fråga som är helt ny för denna spalt! Lite svårt är det att förstå varför du blir så störd av att din man skriver fult och långsamt för hand, han väljer ju själv att inte ta hjälp av dig. Och han klarar ändå att fylla i papper, eftersom det han skriver fungerar. Eller gör det inte det?

Tyvärr kan jag inte hjälpa dig med att ändra skolplanen så att unga människor lär sig skriva läsligt.

Du skulle kunna föreslå din man att du och han tillsammans tar en kurs i kalligrafi, som är ett slags grund till vackert handskrivande. Kanske han blir intresserad av ämnet. Googla på handstil + kurs eller på kalligrafi så får du fram olika kurser.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 32
  • 4
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 12

Du kan skriva en text med blyerts med din fina och tydliga skrivstil och sen får maken öva sig, genom att följa och fylla i det du skrivit. Detta upprepas minst en gång varje kväll. Ingen middag förrän han klarat att skriva läsligt! När han klarat detta så går du över till att ha en diktamen där han får träna upp sin handstil. När han lyckats kan du klistra en guldstjärna i hans bok. Obs! Sarkasm (för den som nu missade det)

Åsa S, 23:08, 16 april 2015. Anmäl

Thorbjörn T: där hade du otur! Jag hade f.ö. kamrater som gick i olika privatskolor, bl.a. Tyska skolan. Där anammade de aldrig dessa dumheter, och inte t.ex. "mängdläran" i matematiken heller. Det var katederundervisning, traditionella undervisningsmetoder - och eleverna lärde sig och gick vidare till högre utbildning i de flesta fallen. Den kommunala skolan däremot har varit en experimentverkstad ända sedan den infördes av sossarna.

Marja-Leena Pettersson, 12:13, 15 april 2015. Anmäl

HR: att du tycker att de äldre skrivstilarna är svårlästa, beror självklart på att du inte fått lära dig dem. Jag tycker att det är enormt trist, att så många unga - ja även medelålders - inte kan läsa kyrkböcker vid släktforskning t.ex., utan måste be om hjälp. Hur ska det gå när alla som kan läsa riktig skrivstil är borta..?

Marja-Leena Pettersson, 12:10, 15 april 2015. Anmäl

Ja usch, även jag tillhör den där "nya skrivstilsgenerationen" kompisarna i klassen över mig fick lära sig den gamla skrivstilen. Jag såg fram emot att lära mig skrivstil och blev otroligt besviken över den, på den tiden, nya skrivstilen. Jag anammade den dock aldrig utan lärde mig att skriva anständigt av mormor istället. @Ulf Skott, 10:07, din generalisering med dyslexi stämmer inte riktigt. Själv lider jag av dyslexi och har en vacker skrivstil (om man får tro vad andra säger)

Thorbjörn T., 11:41, 15 april 2015. Anmäl

Näe Marja-Leena, även jag lärde mig skriva den nya skrivstilen på 70-talet och inte skriver jag fult eller meningslöst bara för den skull! Det är betydligt lättare att läsa än 30-talsstilen. De som skriver fult idag skulle säkerligen gjort det då med. Jag är så tacksam att vi slipper försöka tyda dåtidens hoptryckta krumelurer!

H R, 10:18, 15 april 2015. Anmäl

Ja, det där är för bedrövligt. Min generation var den första som drabbades av den "nya skrivstilen" på 1970-talet. Denna var en blandning av textning och skrivstil, där endast vissa bokstäver bands ihop. Det blev så fult och var så meningslöst, att de flesta valde att texta helt och hållet. Min mamma lärde mig dock den mycket vackra handstil hon lärt sig på 1930-talet, och det har jag haft mycket glädje av - både att skriva själv och för att jag kan läsa brev, kyrkböcker etc. långt tillbaka.

Marja-Leena Pettersson, 20:35, 14 april 2015. Anmäl

Har själv dålig handstil trots att jag närmar mig 60 år och fått träning i grundskolan. Har en längre akademisk utbildning. Problemet är helt enkelt finmotoriken. Tror du får välja stå ut med makens dåliga handstil, låta bli att vara i närheten när han skriver eller om det är ett stort problem för dig - gå i terapi och bearbeta ditt problem.

Marianne Gustafsson, 16:28, 14 april 2015. Anmäl

En del börjar behandla sin partner som ett barn så fort de varit ihop ett tag. Partnern är dock vuxen! Ser han inget problem med formulärifyllandet ska han lämnas ifred. Oavsett hur han ser ut medan han skriver.

H R, 14:28, 14 april 2015. Anmäl

Jag har vissa problem med finmotoriken vilket bl a innebär dålig handstil och problem med att klippa ut små saker mm. Jag är dock normalintelligent och hyfsat bra på språk, därför skulle jag bli högst förolämpad om någon erbjöd sig att fylla i blanketter eller annat för mig. Någon enstaka gång har information blivit fel för att datorer eller sekreterare misstolkat vad jag skrivit men då går det att korrigera i efterhand. Låt maken vara! Du borde istället öva på att läsa och förstå hans handstil.

Sweydia Ism, 14:25, 14 april 2015. Anmäl

Klart att han ska insistera på att skriva sina papper själv! Han är ju vuxen! Ingen vill väl leva ihop med ett stort barn... klart att FS inte ska erbjuda mannen hjälp om han inte frågar, det vore inte bara sårande utan också fånigt i mitt tycke.

Magdalena Paulsson, 10:50, 14 april 2015. Anmäl

Privatintrång?

Fråga: Jag är blind, har förlorat synen i vuxen ålder. Förmodligen ser jag inte blind ut i andras ögon, jag sminkar mig då och då, gillar att matcha kläder i både färg och material, tittar på den jag pratar med och ser väl ut som folk gör mest. Det finns få människor med synliga funktionsnedsättningar i samhället och okunskapen och rädslan är stor. Folk är självklart även nyfikna och vill väl, vilket naturligtvis är både bra och trevligt.
Jag går dock inte omkring och är enbart en blind människa. Merparten av dagen tänker jag över huvud taget inte på att jag inte ser; jag är jag, mestadels glad, med tankar på jobb, mat, boken jag för tillfället läser, vårvärmen osv . Men, i mångas ögon, tolkar jag det som, anses jag superexotisk – den blinda.

Min fråga är hur jag ska bemöta människors nyfikenhet kring min funktionsnedsättning. Vad säger jag exempelvis till tandhygienisten som mitt under behandlingen frågar: Har du alltid varit blind? Till tanten i teaffären som frågar: Ser du någonting? Till bordskavaljeren på en middag som bara vill prata om min synskada?

Vad ska jag svara? Oftast blir jag både ledsen och arg. Det är så oerhört tröttsamt att vara synonym med min funktionsnedsättning.
Till några frågvisa har jag försökt med ”Det är privat” men jag uppfattar att det tolkas som surhet, att jag är snorkig. Hjälp! Jag vill inte vara otrevlig men vill inte heller få en fråga som inte är relevant för situationen.

Svar: Det är inte lätt att bemöta det som människor förmodligen själva skulle beskriva som vänlig medmänsklighet, men som nog ofta grundas i brutal nyfikenhet. Man har svårt att huta åt människor som alltid kan säga att de bara menade väl. Enklast är antagligen att du accepterar omgivningens frågor och möter dem med så korta svar du förmår. Till tandhygienisten ett superkort ”ja” – inte ett ord ytterligare i detta ämne. Till tanten i teaffären ”nej det gör jag inte, har du Sir William sade du?” Till bordskavaljeren: ”jag är blind, så är det, vad anser du om Decemberöverenskommelsen/monarkin/Lena Anderssons nya bok?”

Att svara ”det är privat” är rätt på ett sätt, så är det ju. Men det hjälper dig inte mot alla dessa nyfikenhetsapostlar som ser det som sin rätt att fortsätta fråga och i värsta fall också ge dig råd och förslag. Därför, menar jag, är det bättre att svara sanningsenligt, ett lugnt ja eller nej, och genast tala om något annat.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 14
  • 4
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-8 av 8

För mig som jobbar med blommor/dofter/känslor är det naturligtvis viktigt att kunna ställa frågor över minnen med färger eller dofter för att jag ska kunna hjälpa till att hitta rätt produkt. Hos oss tar vi oss alltid tid med den typen av kunder eftersom viv et hur viktigt det är. Det finns ingen nyfikenhet i någons privatliv, bara önskan om att hjälpa till rätt produkt och att kunden ska vara nöjd när den går från oss.

Vivi Bergh, 20:09, 17 april 2015. Anmäl

Att vara blind är naturligtvis ett handikapp men främlingars frågor behöver inte bara vara av ondo. Många gånger är det ärligt och intresserat menat och det kan leda till fina samtal och faktisk också till vänskap. Där jag arbetar kommer jag ibland i kontakt med blinda eftersom vi säljer krydd och doftplantor. För mig är det inte „nyfikenhet“ utan mänskligt intresse och även för ökad förståelse för andra kunder med nedsatt, för att kunna ge så bra servis som möjligt. forts...

Vivi Bergh, 19:58, 17 april 2015. Anmäl

Att vara blind är naturligtvis ett handikapp men främlingars frågor behöver inte bara vara av ondo. Många gånger är det ärligt och intresserat menat och det kan leda till fina samtal och faktisk också till vänskap. Där jag arbetar kommer jag ibland i kontakt med blinda eftersom vi säljer krydd och doftplantor. För mig är det inte „nyfikenhet“ utan mänskligt intresse och även för ökad förståelse för andra kunder med nedsatt, för att kunna ge så bra servis som möjligt. forts...

Vivi Bergh, 19:55, 17 april 2015. Anmäl

Jag håller med Petra! Jag frågar gärna om synliga funktionsnedsättningar, av den enkla anledningen att jag inte har egen erfarenhet av det och gärna lär mig något nytt och ökar min förståelse för hur det är att leva med ett funktionshinder. Det betyder inte alls att det är det enda jag ser hos personen. Och med ett svar som det Petra föreslog skulle jag genast replikera med ett "förlåt, det var verkligen inte meningen att besvära" och så genast byta ämne.

lilla moi, 14:46, 17 april 2015. Anmäl

Petra nedan ger ett bra råd. Förklara ärligt som hon föreslår: "Jag får alltid så många frågor om min blindhet och det blir så jobbigt att bara bli förknippad med den. Kan vi inte prata om något annat?" Utan den förklaringen kan det vara svårt för många att förstå varför sådana frågor skulle kännas jobbiga och många kommer kanske inte ens på tanken, men skulle gärna avstå från dessa frågor om de bara förstod hur de uppfattades. (Ja, jag tror de flesta om gott!)

H R, 14:56, 14 april 2015. Anmäl

Du tycker kanske ibland att det känns mindre jobbigt än annars att tala om din blindhet, då kanske du kan ta chansen att berätta om hur det kan vara att ha en dold funktionsnedsättning och sprida lite kunskap? Det är inte så lätt att föreställa sig hur det är om man inte har en själv. Men OBS bara när du själv känner för det, givetvis! Annars är Petras förslag bra.

Maja Gräddnos, 11:41, 13 april 2015. Anmäl

Petra: Superbra! Rakt och rätt. Det ger också frågeställaren en tankeställare.

B I, 08:44, 13 april 2015. Anmäl

Varför inte säga precis som du känner? Jag får alltid så många frågor om min blindhet och det blir så jobbigt att bara bli förknippad med den. Kan vi inte prata om något annat? Åtminstone om det tex är vid en middag och det handlar om ett längre samtal. Vid kortare möten tycker jag Magdalenas råd funkar bra.

Petra Petrasson, 08:18, 13 april 2015. Anmäl

Middagsslummer?

Fråga: När man har gäster till middag föregås det av en hel del planerande och arbete. Detta tycker jag är enbart roligt.

Däremot tycker jag det är mindre roligt eller direkt ohyfsat att en av middagsgästerna alltid går och lägger sej och sover, direkt efter middagen. Min feststämning försvinner och jag skulle helst se att den gästen åkte hem direkt.

Senast detta hände anlände gästerna kl 17 och middagen intogs. Kl 20.45 reste sej en gäst från bordet och gick och la sej i soffan för att sova. Detta händer alltid. Vill påpeka att hon är fullt frisk. Hur hantera detta, kan också berätta att hon är min svägerska så det skulle kännas fel att bara avsluta umgänget. Tacksam för svar och råd.

Svar: Trist beteende. Så gör man givetvis inte. Man är inte bjuden för att äta sig mätt och därpå direkt avlägsna sig från den gemenskap som är bjudningens idé.

Om middagen inleddes efter någon timmes samling, i så fall kl 18, pågick den närmare tre timmar och är då en lång måltid som säkert kan framkalla trötthet. Men det ursäktar inte att man lägger sig att sova direkt efter maten.

Vet du om din svägerska har något problem med matsmältningen som gör henne ohjälpligt sömnig när hon har ätit (sådant förekommer)? Då är det ingenting att säga, hon måste få gå på bjudningar även om hon blir trött. Men vet du säkert att så inte är fallet kan du kanske vända på det hela: nästa gång din svägerska kommer på middag säger du vänligt ”ja, jag vet ju hur du alltid gör direkt efter maten, så jag har lagt fram en kudde och filt till dig på soffan.”

Det kanske får henne att bli lite generad och då har du hunnit en bit på väg.

Om det inte passar eller fungerar så kan du direkt fråga henne, men inte så att andra hör det, varför hon går och lägger sig efter maten. Fråga om det beror på att hon brukar äta för mycket eller om hon inte vill umgås med övriga. Du får kanske inte något vettigt svar, men hon blir i alla fall uppmärksammad på att hennes beteende inte är förväntat.

Eller så ger du sjutton i alltihop, låt henne lägga sig, det är hon som missar alla roliga samtal. Ni andra kanske pratar om paltkoma, du vet det norrländska ordet vars innebörd är att ha ätit så många av de goda pitepaltarna att man inte orkar göra något alls, allra minst prata.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 6
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 19

Hur länge sover hon? Lägger hon sig på soffan vid 20:45 och vaknar vid 22:45 och åker hem eller är hon jättepigg då och stannar till kl. 3? Hur som helst så skulle jag prata med henne. Alltså inte inför övriga gästdeltagare utan när vi var ensamma. Jag skulle fråga om det skulle vara möjligt för henne att kanske ta tuppluren hemma innan middagen. Att låta henne få vila i en säng, som många föreslagit, är bättre än soffan, där övriga gästdeltagare kanske vill sitta.

Åsa S, 23:15, 16 april 2015. Anmäl

Och varför skulle alla höra att man i all vänlighet erbjuder sig att ringa på en taxi? Låter som en straffåtgärd av en elak person.

B I, 12:32, 15 april 2015. Anmäl

Förslaget att lägga fram kudde och filt på en säng låter fint.Om gästen är gammal, trött eller sjuk blir hon säkert glad över en sådan vänlig uppmärksamhet.Om detta inte fungerar utan gästen hellre vill ligga på soffan och därmed möjligen lägga sordin på feststämningen kan värdinnan nästa gång detta händer fråga om hon skall ringa efter en taxi. Gärna så att alla hör det!

Enok Personne, 23:05, 14 april 2015. Anmäl

Låter som ett underligt beteende. Men om det är ens svägerska kan man väl försiktigt fråga henne eller hennes man, den som är syskonet, vad som är anledningen till detta. Är svaret att personen bara blir lite trött kan man hänsvisa till en gästsäng så det inte stör de andra i sällskapet. Jag förstår inte de som tycker att man inte behöver bjuda ett syskons partner. Jag hade tagit det som en mycket tydlig markering om jag blev bjuden på middag hos min familj utan min sambo.

hepp 1, 08:57, 14 april 2015. Anmäl

Om man sorterar "ut" eller "bort" är en semantiskt fråga. Jag har för mig att någon skrev just "ut", därför upprepade jag ordet. Vad jag menar är att alla inte alltid kan få komma på ens bjudning, det är en omöjllighet.. Naturligtvis sorterar man inte bort t ex makeni ett par för att han alltid blir stupfull... eller kanske jo. :-)

Irene Holm, 22:42, 13 april 2015. Anmäl

Man sorterar kanske ut men inte bort t.ex. maken eller makan till en gäst bara för att hen inte helt faller i smaken. Att sortera ut betyder i min värld inte riktigt detsamma som att välja ut. Men tolkningar är ju olika.

B I, 17:21, 13 april 2015. Anmäl

Till konsulterna som bestämt att den som kommenterat måste vänta in ett godkännande efter skriven kommentar. Detta bromsar konversationen på ett tråkigt sätt. Känns överdrivet, som om SÄPO måste kontrollera innan man vågar införa svar om t ex lämplig temperatur på vinet? Jag kommenterar på mer kontroversiella sidor än denna, Ingen annanstans måste jag vänta på "godkännande". Man kan varna skribenten, man kan utesluta om det blir nödvändigt. Nu får vi "vanligt folk" lida därför att ... Vad ?

Irene Holm, 11:03, 13 april 2015. Anmäl

Marja-Lena Man sorterar ju alltid ut personer som ska komma på middag... Om den här trötta gästen är över sjuttio år tycker jag att hon måste få vila. Men inne på värdinnans säng då, inte i soffan!

Irene Holm, 10:53, 13 april 2015. Anmäl

Marja-Leena: Det framgår inte att hon tränger sig på utan bara att det kan vara svårt att utesluta en svägerska som i mina ögon tillhör familjen. Vem vet, hon har kanske goda sidor som FS uppskattar. Det verkar också lite konstigt att sortera ut folk som ska komma på middag. Lite fördragsamhet får man väl ha. Det kan också vara så att FS make/maka gillar henne.

B I, 09:41, 12 april 2015. Anmäl

Lägg fram kudde och filt på din säng och visa in henne dit så ni andra slipper sitta och titta på henne efter maten! Två-tre timmar vid bordet tycker jag är ganska normalt, men är den någon som borde vara trött så är det värdinnan/värden. Eventuellt kan du ju återgälda med samma mynt nästa gång - gå in och lägga dig i hennes sovrummet efter middagen hos henne :-) Snarka högt!

Irene Holm, 00:25, 12 april 2015. Anmäl

Begravningsbarn?

Fråga: Nyligen var jag på begravning, en välkänd skådespelares sista föreställning, mycket välregisserad och vacker med tal, solosång och musik där den som begravdes borde fått behålla sin sista huvudroll. Men den förstördes av att en mamma med sitt spädbarn ”underhöll” övriga redan före klockringningen med skallra, kvitter och små skrik under den stund då vi behövde samla oss för denna känslosamma avskedsstund.

Mina och andras blickar hjälpte inte. Till sist väste jag till mamman att hon skulle gå ut med barnet. Min bänkgranne instämde och sade att detta inte var rätt ställe för ett litet barn.

Men nej, mamman skulle sitta kvar med sitt barn och låta det prata, skrika, skratta, jollra och störa i musik, i solosång och i prästens tal. Mamman skulle minsann hedra minnet av den bortgångne.

Hur kan man vara så tank- och taktlös? Ett spädbarn har ingenting på en begravning att göra. Kan mamman inte slita sig från sitt barn så får hon stanna hemma, anser jag.

Vad är rätt?

Svar: Ämnet barns närvaro vid begravningar har diskuterats några gånger i spalten. Människor har vitt skilda uppfattningar om vad som är rätt beträffande detta. Många, även präster, anser att barn gärna ska närvara vid begravningar. Barn behöver också ta avsked, som det heter, och de ger högtiden en ljusare prägel genom sin närvaro, barn är framtiden och väcker hopp hos övriga närvarande.

Andra anser motsatsen, att den mörka högtid som en begravning är – den oåterkalleliga döden – kan skapa oro, ångest, rädsla hos barnen som ser sina närstående gråta och uppfattar den sorg som präglar ceremonin. Men barn, syskon eller till och med barnbarn till den som begravs bör kunna vara med under ceremonin, till skillnad från förr då barn sällan deltog i begravningar. Men de barn som är allra mest närstående har sin rätt till ett sista minne av en förälder, ett syskon, en mor- eller farförälder som varit betydelsefull för dem.

Man kan alltså inte säga att barns närvaro alltid är rätt eller är fel. I ett allmänt resonemang kommer barnens ålder främst. Det medförda spädbarnet som beskrivs i frågan skulle naturligtvis inte ha varit där. För ett så litet barn kan det inte ha varit det minsta meningsfullt. Däremot var det för alla, utom för mamman tydligen, störande och besvärande. Även om barnet inte hade gråtit och hur sött det än må vara med joller, tar det omgivningens uppmärksamhet. Begravningen är för de flesta en stund av koncentration med den som begravs i fokus. Allt som stör är fel. Mamman ansåg att hon hade rätt att vara med på begravningen för sin egen skull. Kanske hade hon ingen barnvakt och tillät sig därför att odla sin självupptagenhet: jag vill, då gör jag som det passar mig. Detta visar sig också i att mamman inte gick ut med barnet trots att hon förstod att barnet störde.

Äldre barn kan vara med vid begravningar, beroende på deras mognad och om vårdnadshavaren kan förklara och helst i förväg visa vad som händer vid ceremonin.

Har man med sig ett barn vid en begravning måste man vara beredd på att gå ut med det, om det behövs. Man har ingen rätt att störa eller förstöra en begravning för att man själv vill närvara.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 5
  • 2
  • 0
  • 0

Kommentarer (30)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 30

@Davind Lundbald, hur kom du till slutsatsen att det handlar om "irriterade damer"? Check your bias!

USA Jenny, 17:03, 13 april 2015. Anmäl

Så tråkigt. Mamman skulle ha skaffat barnvakt.

Enok Personne, 00:04, 13 april 2015. Anmäl

Oj! Man tar sig för pannan när man läser alla inlägg. Vad hände med visa hänsyn, respektera andra människor osv. Barn är underbara MEN att ta med sig spädbarn överallt är definitivt inte lämpligt. Det innebär inte att man inte älskar och respekterar barn och deras föräldrar. Jag anser att vi är på tok för egocentrerade idag - så fort JAG inte får göra precis det JAG vill så gnälls och klagas det - inte undra på att det blir konflikter. Lite mer eftertänksamhet och hänsyn till andra - tack!

Annika Holst, 09:50, 12 april 2015. Anmäl

forts. ...inte vara där. Det handlar om syftet med föreställningen/förrättningen/konserten och hänsyn till alla dem som har kommit dit för det syftet, och inte om att någon skulle tycka att t.ex. ett spädbarn eller en funktionshindrad är mindre värd. Jag önskar att folk skulle sluta dra det diskrimineringskortet hela tiden, för det gör bara folk arga - och det kommer att sluta med att diskrimineringslagarna tas bort. Och då kan det VERKLIGEN bli svårare för dessa grupper i samhället.

Marja-Leena Pettersson, 09:25, 12 april 2015. Anmäl

http://www.expressen.se/gt/funktionsnedsatta-ebba-19-ombads-lamna-konsertlokal/ Här är en liknande grej. En tjej med DS som varit högljudd och blivit utkörd från en klassisk konsert. Föräldrarna försöker förstås göra det till en diskrimineringsgrej. Men det tänket har gått för långt i Sverige! Det finns tillfällen där människor helt enkelt måste kunna vara tysta, och kan de inte det - vare sig det beror på låg ålder, svår hosta, begåvningshandikapp eller något annat - så kan de helt enkelt...

Marja-Leena Pettersson, 09:23, 12 april 2015. Anmäl

@nej jta: det är bra, ge dig på mig också. Naturligtvis avsåg jag inte barnet, utan mamman, men vill man missförstå så varsågod. Din kommentar/reaktion visar bara på att jag har rätt i min tidigare kommentar.

Ewa Bergwall, 10:01, 11 april 2015. Anmäl

Jag är van att alla åldrar kan vara med vid en begravning för en närstående. Om jag har haft ett litet barn med mej så har jag gjort mej beredd att gå ut om det skulle upplevas ta över fokus från ceremonin.

Viveca Kittredge Erickson, 07:38, 11 april 2015. Anmäl

MAGDALENAS SVAR, forts: Det var ytterst påfrestande för alla närvarande. Jämför med att få en hostattack under en konsert, vilket jag har fått en gång och då givetvis lämnade lokalen - men så gör inte alla, de har ju betalat och har rätt att sitta kvar. Kanske anser de att hostande är en en del av livet?

Magdalena Ribbing, 04:55, 11 april 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Dags att bringa lite reda i begreppen.@nej jta: Frågeställaren skrev själv citationstecken kring "underhöll" om mamman och barnet, alltså inte underhållning i gängse mening. @Afrodite Zeus: Läs gärna mitt svar igen så ser du att jag skriver att barn kan behöva vara med när en nära anhörig begravs - men knappast ett spädbarn som uppenbarligen inte tillhörde dessa närmaste.- För några år sedan var jag med på en begravning med liknande händelse, en skrikande litet barn. (forts)

Magdalena Ribbing, 04:52, 11 april 2015. Anmäl

Ewa Bergwall, titta på hennes sätt att beskriva ett spädbarns naturliga beteende. Som jag skrev, hon kallade det cyniskt att barnet "underhöll" gästerna - som om hon pratade om en vuxen person kapabel att fatta rationella beslut kring sitt beteende. Så pratar man inte om ett spädbarn. Man klagar inte på ett spädbarns beteende, man klagar på föräldern som gjorde det felaktiga beslutet att ta med barnet. Jag undrar betydligt mer över din uppfostran om jag ska vara ärlig.

nej jta, 22:09, 10 april 2015. Anmäl

Armbågsbjudande?

Fråga: Nyligen såg jag en möjlighet att bjuda en god vän på ett besök med övernattning på ett trevligt turisthotell vid ett fint naturreservat och äta middag där. Nu blev den gode vännen några dagar innan ordentligt förkyld med feber, så vi kunde inte genomföra detta. I detta läge stod jag inför valet att helt enkelt avboka, eller att fråga några andra vänner om de skulle vilja följa med. Jag valde det senare alternativet och beskrev samtidigt omständigheterna, för att vara ärlig. Det hade ju framstått som lite sent påkommet annars. Men, en känsla av osäkerhet gnager i mig; är det att bjuda med med armbågen att göra som jag har gjort? Kan de som inbjöds ha fog att ta illa upp?

Svar: Det finns ingenting oartigt eller armbågsbjudande i det du beskriver. Varför skulle någon ogilla att anses vara trevlig – så trevlig att vederbörande bjuds att ersätta en annan vän som fått förhinder? Skulle du ha blivit förnärmad över en sådan inbjudan? Jag hade blivit jätteglad! Det var också helt rätt att du förklarade orsaken.

Samtidigt förstår jag din fråga, det råder på sina håll en attityd av ”jaså, nu duger det att bjuda mig, men från början var jag minsann inte bjuden.” Inte så ovanligt men dumt, snarstucket med brist på förståelse för sociala sammanhang. Nog bör man inse att varenda person i någons bekantskapskrets inte alltid kan inbjudas till allt som har karaktären av en bjudning? Alla kan inte varje gång vara utvalda.

Alltså: den som inbjöds har ingen anledning att ta illa upp.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (14)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 14

Om man är den där stingsliga personen som alltid måste vara förstahandsvalet, får man nog räkna med att ens vänner då kanske inte ens väljer en som andrahandsval. Men då kan jag tänka mig att de även skulle bli sura för det, "Va? Om Lisa blev sjuk, borde jag inte ha blivit tillfrågad då, varför fick Lotta, som du inte känner lika väl, erbjudandet att följa med?". Jag skulle nog stryka den sorten ur min bekantskapskrets, såna tar för mycket energi att umgås med.

Åsa S, 23:20, 16 april 2015. Anmäl

Jag håller faktiskt med B I. Jag tänker inte beröva mina vänner en fin upplevelse av rädsla att de kanske blir ledsna över erbjudandet. Dessutom känner jag mina vänner så pass väl att jag vågar utgå från att de kom över "avbytarbänkskomplexet" kort efter gymnasiet...

H R, 13:23, 13 april 2015. Anmäl

Den som har skit i bagaget får väl ta hand om det!! Man kan inte gå livet igenom och förvänta sig att omgivningen ska ta en massa hänsyn till något dom kanske inte ens vet om.

B I, 09:50, 10 april 2015. Anmäl

Bodil S: exakt. Vem vill vara den som alltid får sitta på avbytarbänken..? Bra att ha till hands, när dom som är mycket bättre och roligare inte kan... Folk måste börja tänka lite, så de inte sårar andra!

Marja-Leena Pettersson, 08:14, 10 april 2015. Anmäl

Molly Moll: detta slutar inte i ungdomen för alla. Vissa människor, som har tråkigheter i bagaget från barndomen och ungdomen, är känsliga för uteslutande, nedvärderande och diskriminering livet ut... Och när det gäller ensamstående och barnlösa kvinnor, så kan den bästa väninnan vara den viktigaste personen livet igenom. Då blir det en katastrof om hon börjar prioritera någon annan. (Jag har dock aldrig känt några män som hållit så hårt i den bästa vännen i vuxen ålder.)

Marja-Leena Pettersson, 08:12, 10 april 2015. Anmäl

@Marja-Leena Pettersson, jag har också sett det du beskriver irl och även varit en del av vänskapstriangeln. Det kallas tonåren. Mitt höll iofs på till 24-25årsåldern, pinsamt nog.

Molly Moll, 16:55, 9 april 2015. Anmäl

@Åsa S, 14:59 Om man ständigt är den som alltid erbjuds hänga med när någon annan får förhinder och aldrig någonsin blir tillfrågad som förstahandsval så kan det väl kännas lite sisådär även om man blir bjuden. Att känna sig som den ständiga nödlösningen är ingen positiv känsla. Fast då är det ju relationen i sig och inte själva inbjudan det är fel på.

Bodil S, 15:38, 9 april 2015. Anmäl

Om man får en förfrågan att bli bjuden på ett trevligt hotell med övernattning av en vän, och istället för att bli glad och överraskad blir misstänksam och avundsjuk för att en annan vän, som fått förhinder, var den som ursprungligen inbjudits, så har man en osund och ägande relation till sina vänner. Jag har varit på alla tre positionerna, den som bjudit in, den som fått förhinder och den som bjudits in "som reserv" och alltid känt upplevt det som bra och som så man gör i en sån situation.

Åsa S, 14:59, 9 april 2015. Anmäl

Marja-Leena Pettersson: Mår man dåligt av att bli andrahandsval i det här sammanhanget så behöver man nog söka hjälp att ta av sig offerkoftan.

B I, 14:01, 9 april 2015. Anmäl

@ Marja-Leena Pettersson - Ja det är sådant resonemang som du för som kallas för att "Måla fan på väggen". Det är då en innerlig tur att inte alla tänker som du gör!

S. Koskav, 11:47, 9 april 2015. Anmäl

Frågefel?

Fråga: Min sambo ställer ibland frågan till mig om det är ”okej att kompis x kommer över en sväng” medan hon har kompisen väntandes i telefonen på mitt svar. Jag upplever situationen som obekväm och att sammanhanget gör det svårt för mig att svara annat än att ja det går bra.

Har jag rätt i att min sambo borde lösa situationen på ett bättre sätt, eller är det jag som är känslig?

Svar: Låter som om du och din sambo skulle behöva prata lite med varandra om hur man beter sig.

Om man tänker efter förstår man hur fel det är att fråga en sådan sak medan den som frågan gäller hör vad den tillfrågade svarar. Det gör det omöjligt för den tillfrågade att säga ”nä, jag orkar inte med din kompis x i kväll.” Om det nu är vad du, den tillfrågade i detta fall, vill säga. Hade du sagt ”det passar utmärkt” så hade du inte skickat din fråga till Hyfs- och stilspalten.

För det är väl  förhoppningsvis inte så att din sambo är av den förslagna arten och anade att du skulle vilja säga nej, och därför frågade så att du inte skulle kunna neka?

Tala vänligt med din sambo och förklara hur vanligt hyfs, också kallat folkvett, fungerar.

Enklast hade varit att din sambo hade sagt i telefonen ”jag ringer strax upp dig” för att ställa frågan om besöket till dig så att du kunde dra till med något om att du hade något som måste göras hemma och behövde lugn och ro. Eller vad som passade dig.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-6 av 6

Erik Johansson: nä, där har du verkligen fel. Många familjer pusslar idag och har svårt att få livet att gå ihop. Att då plötsligt stå inför fullbordat faktum, och vara tvungen att servera och underhålla en gäst vid middagsbordet, med för lite mat, kan kännas väldigt jobbigt. Dessutom har i alla fall jag alltid varit sådan, att jag vill veta i förväg om jag ska få gäster, så att jag hinner städa, plocka undan sådant som jag inte vill att gästerna ska se, handla och laga riktigt god mat o.s.v..

Marja-Leena Pettersson, 10:20, 9 april 2015. Anmäl

Gör man så i era familjer? För mig är det vanligare att barn ringer och frågar sina föräldrar, - Får jag ta med nn hem efter skolan? Vi vuxna brukar inte ha något problem med att ta med en kompis, eller god vän, utan att fråga varandra, det brukar ses som ett trevligt inslag i livet. Jaha där ser man.

Erik Johansson, 09:22, 9 april 2015. Anmäl

Men jisses, att skriva till Ribbing om en sådan sak??? Det går utför för mänsklighenten!

S. Koskav, 11:59, 8 april 2015. Anmäl

Jag tycker nog det ska vara självklart att åtminstone stänga av ljudet på telefonen. Men helst säga att man ringer tillbaka. Det kan ju faktiskt behöva diskuteras. Jag tror det mycket handlar om hur van man är att diskutera (inte enbart detta ämne) och anpassa sig. En del tar en fråga som ett faktum, trots att det är menat för diskussion. Min sambo kan ta ett tyckande från mig: "jag tycker vi gör så här" som ett absolut ställningstagande och det tar en evighet att få ut vad han anser. Störigt!

hepp 1, 10:42, 8 april 2015. Anmäl

forts. vänliga och respektfulla ska vi givetvis vara.

B I, 09:23, 8 april 2015. Anmäl

Hur svårt kan det vara. "Inte just nu", "inte idag", även om det hörs. Det ska inte behövas någon förklaring till kompisen. Sen måste paret prata ut om hur man ska bete sig i dessa situationer men vi måste alla lära oss att vara mera ärliga. Att kompisbesöket inte är önskvärt just nu kan ju bero på en massa saker som hen inte har ett skvatt med att göra och som inte betyder att hen inte är välkommen vid ett annat tillfälle. Jag blir så trött på all onödig hänsyn som bara orsakar missförstånd.

B I, 09:21, 8 april 2015. Anmäl