Grönsaksbjudning?

Fråga: Mitt problem är följande: jag ska ha fest med tilltugg för mina vänner då jag fyller 20 år om ett par veckor.

Jag är själv demi-vegetarian och knappt hälften av mina vänner jag ska bjuda är vegetarianer (8 av 20). Jag tänker laga något enkelt och vegetariskt typ gratinerade smörgåsar eller wraps av något slag. Vilket jag vet kommer att vara gott. En annan fördel är att alla kan äta det. Det vegetariska blir således normen.

Annons:

Men min farmor hävdar att det är ohövligt att även bjuda köttätarna på detta goda vegetariska tilltugg.

Hur kan hon mena att det är ohövligt att bjuda på något som alla kan äta?

Jag är övertygad om att de kommer uppskatta det jag lagar och bli mätta trots att det inte är kött.

Det ska tilläggas att jag är 90-talist och hon 30-talist.

Frågan är alltså, om än något raljant ställd: är det ohövligt att bjuda människor på mat?

Svar: Gårdagens fråga om gästers rätt att ”beställa” specificerad mat på en bjudning vållade ett antal intressanta kommentarer, de flesta kritiska mot gäster som förväntar sig att få extra specialkost. Din fråga rör sig i samma sfär som väcker så starka känslor; därför tar jag med den omgående.

Din farmors attityd är förståelig: förr var kött, fågel och fisk den vanligaste bjudmaten. Att enbart bjuda på grönsaker skulle varit om inte oartigt så åtminstone lite snålt. I dag är det helt annorlunda eftersom alla som har råd att köpa mat överhuvudtaget också har råd att köpa kött – om de vill ha det.

Alltså är det inte det minsta ohövligt att bjuda på mat som är köttfri. Det du beskriver låter gott och rimligt. I dag kan grönsaker vara väl så fin mat som kött-fågel-fisk. Huvudsaken är att det som bjuds är vällagat och vackert!

Magdalena Ribbing

Specialmatskrav?

Fråga: Jag och min fästman ska gifta oss i vår och hanterar nu därför alla möjliga krav från våra inbjudna. Vi har bett gästerna att ange allergier etc inför den trerätters middag som vi ska servera på festen.

Nu har en gäst angett att denna ”ogärna äter kött från djur som inte är vilda eller kravmärkta”. Hur hanterar vi detta? Allergier meddelar vi givetvis vår cateringfirma men den här typen av krav skulle tvinga oss att ändra hela vår meny och antagligen att byta till en specialinriktad cateringfirma.

Vi tycker också att kravmärkt är eftersträvansvärt vid matinköp men det här är en måltid för 93 personer vilket gör det svårt för oss att kontrollera hela menyns ursprung. Vi kan ju inte göra en egen måltid för bara en gäst med särskilt kontrollerade ingredienser?

Svar: Hu så pretentiöst! Det var ett misstag att skriva ”allergier etc”, om det nu är så ni har formulerat inbjudningskorten. Etceterat kan misstolkas som att gästerna erbjuds att meddela precis allt som de eventuellt ogillar, som om bröllopsmiddagen vore till för att ge varje gäst en ultimativ smakupplevelse efter vars och ens personliga preferenser. Fattar man som gäst inte att detta är omöjligt kanske man ska försöka tänka efter en gång till.

Att inbjudare ger gäster möjlighet att ange intolerans eller allergi för skaldjur eller gluten eller vad det kan vara betyder inte att alla gäster ska meddela vilken  mat de tycker bäst om. Vill man inte äta kött från andra djur än de vilda eller kravmärkta så ska man erbjuda sig att ta med en egen rätt för att inte ställa till onödigt besvär. Däremot beställer man inte en viss sorts kött – man är inte på en restaurang där man kan välja vad man vill betala för.

Den här krävande gästen kan hanteras som icke-köttätare. Ge vederbörande en vegetarisk rätt. Sannolikt finns bland så många gäster fler som är vegetarianer.

Diskutera inte med gästen i förväg, se bara till att han eller hon som bara kan äta kött från vilda eller kravmärkta djur slipper kött överhuvudtaget och istället får enbart grönsaker. Det kan vilken cateringfirma som helst ordna. Skulle du meddela gästen att han eller hon får en en fiskrätt istället kan vederbörande ifrågasätta fångstplatser med mera. Förmodligen kan kraven gälla även grönsakerna.

Ack ja. Smak och moral kan vara svårt att kombinera. För att inte tala om smak och  hyfs.

Magdalena Ribbing

Bröllopshjälp?

Fråga: En vän ska gifta sig i sommar, och har nu tagit hjälp av de förmågor hen har i sin omgivning för att det ska bli en så lyckad tillställning som möjligt. Jag har blivit tillfrågad (och tackat ja) till att alstra en viss sak som jag är bra på, som jag för närvarande studerar och ämnar förtjäna mitt uppehälle på i framtiden.

Till saken hör att jag misstänker att hen vill att jag ska göra jobbet gratis, vid sidan av studierna och inom en månads tid. Det är svårt att be om betalt av en vän, och om jag bestämmer mig för att bjuda på det, kan jag då låta bli att köpa en bröllopspresent? Kan jag ge brudparet ett kort och förklara att mitt arbete är gåvan? Dess monetära värde överstiger mycket mer än vad jag hade lagt på en faktisk present. Mycket pengar kommer gå åt för min del, då bröllopet är i en annan ände av landet och kräver dyra tågbiljetter och övernattning.

Alternativt undrar jag om Magdalena har något bra förslag på hur jag smidigt förklarar för min vän att jag förväntar mig någon sorts ersättning, på samma gång som jag inte vill få hen att känna sig dum.

Svar: Denna person (vars könsidentitet du neutraliserar av någon anledning -varken för mig eller ämnet spelar det någon roll om vederbörande är en man eller en kvinna) räknar förmodligen med din gratishjälp. Den slutsatsen drar jag av de många frågor jag får om medverkan vid vänners bröllop. Vanligast är att vänner ombeds fotografera eller filma bröllopet, och att medverka med musik/sång. Men också  matlagning, att sy brudklänning/brudnäbbsklädsel och sminka och frisera brud och tärnor förekommer, liksom att ordna med dukning och skaffa blommorna – ingetdera mot ersättning ens av de faktiska kostnaderna utan allt förutsätts vara ett stort nöje för utföraren. Det kan det föralldel vara, men då ska det vara ett frivilligt erbjudande. Om det medför kostnader för den som är hygglig nog att lägga tid på att bistå en vän inför bröllopet ska brudparet erbjuda sig att betala dem.

Min uppfattning är att det inte bara är superpretentiöst utan nästintill skamligt att förvänta sig eller kräva eller räkna med att ens vänner ska ge av sin tid och kompetens för att gratis öka finessen på ens kalas eller bröllop. Det kallas utnyttjande och är fel. Är någon bjuden som gäst ska den personen inte avkrävas utgifter och arbetsinsatser.

Vill du ändå göra detta som du är tillfrågad om är det absolut självklart att du inte ger någon ytterligare bröllopspresent.

Du kan överväga vad er vänskap tål. Är ni nära vänner och brukar hjälpa varandra kanske du ska göra detta som present; är ni lite ytligare bekanta kan du mejla och redogöra för dina utgifter i samband med bröllopet, särskilt din insats, och fråga om det finns marginal för en ersättning till dig.

Magdalena Ribbing

Studentrumsstörning?

Fråga: Jag bor i en studentkorridor och golv/tak verkar inte vara så bra ljudisolerade. Varje gång min granne under mig spelar musik hör jag detta tydligt genom golvet. Det händer även ofta att personen skriker och klappar i händerna vars ljud når upp till mitt rum.
Detta händer ett par gånger varje dag, alltifrån kl 8 på morgonen till 11-12 på kvällen vilket stör mig otroligt mycket då jag ofta kommer till universitetet på förmiddagen med huvudvärk, inte kan koncentrera mig på att studera på kvällarna och sedan inte kan sova.
Jag har försökt få personen att förstå genom att banka i golvet, varpå ljudnivån många gånger sänkts. Men nu är jag trött på att hoppa varje gång det händer.

Lite skäms jag ju över mitt beteende, att jag inte gick och sade till från början. Kan jag skicka en arg lapp i brevlådan? Eller är det mest effektivt att gå och knacka på dörren, och vad säger man i sådana fall? Detta har nu pågått sedan början på december.

Svar: Givetvis måste man iaktta normal hänsyn även i en studentkorridor, även om det förefaller som om häpnadsväckande många sådana är byggda utan tanke på att de boende behöver viss grad av tystnad – precis som i vanliga flerfamiljshus.

Du är långt ifrån ensam om att ha problem med oväsen i din studentkorridor.

Det är ingen bra idé att lägga en lapp i brevlådan, lika lite som att banka i golvet. Det du kan göra är att ge dig tillkänna genom att ringa på hos den störande grannen och säga (obs. vänligt!) att du hade hoppats på att vederbörande skulle förstå och dämpa sig efter ditt bankande i golvet.

Nu säger du att du har insett att det inte blev så och därför vill du be personen i fråga att tillsammans med dig komma fram till en lösning på problemet. Kan ni dela på kostnaden för en ljudisolerande tjock matta på ditt golv? Ska personen byta studentrum till något som ligger mer isolerat? Kan personen få spela sin musik och skrika men endast på bestämda tider, helst då du inte är hemma? Osv.

Ju mindre aggressiv du är desto bättre resultat kommer du att nå. Den störande grannen har förmodligen inte fattat vilket oljud han eller hon åstadkommer hos dig. Har du milt tonfall, bestämda krav på bättring och vänligt leende så kanske det ordnar sig.

Magdalena Ribbing

Bordsfasoner?

Fråga: Jag har ibland råkat ut för att mat skickas vidare runt matbord, även varm eller het mat. Detta utgör ju inget problem vid en rymlig dukning då man kan sätta ner  uppläggningsfaten på bordet, men så är det ju inte alltid.

Senast jag satt vid ett tätdukat bord räckte min bordsgranne mig en ångande het gryta. Medan han snäsande tjatade på mig att ta emot grytan, gjorde jag fortast möjligt rum för kärlet och bad honom sätta ned grytan dit han mycket väl kunde nå, varpå han förargat upplyste mig att det är enbart saltet man sätter ned.

Jag bad försynt bordsgrannen beakta risken med att hantera hett gods från hand till hand, men förgäves. Kan detta hans serveringspåstående vara korrekt?

Svar: Jisses en sådan fåntrattig drummel du råkade ut för! Strunta i sådant tjafs, naturligtvis ställer man (på ett underlägg förstås!) på bordet en gryta, ett uppläggningsfat om det är varmt eller av annat skäl! Du beskriver en vanlig bjudning utan serveringspersonal, och den som vet sig inte klara en sådan situation kan tacka nej och stanna hemma.

Enligt gammal sed skickar man saltet till den som ber om det (eller som i Storbritannien till den som vill ha det och därför på brittiskt sätt frågar om man själv vill ha salt) men ger inte saltkaret direkt i handen utan ställer det på bordet intill den som ska ha det. Varför det är så har flera förklaringar, en att det dyrbara saltet inte skulle riskera att spillas ut genom hand-till-handöverlämnade, en annan den ofta i olika sammanhang använda myten om att något gift inte skulle kunna tillföras från handen på den som skickat saltkaret. På medeltiden hade personer med hög rang egna saltkar.

Men att använda dessa åldriga finesser till att vara opraktisk och ovänlig beträffande en varm gryta är bara dumt.

Magdalena Ribbing

Firmafestsällskap?

Fråga: Företaget där jag jobbar kommer i vår att ha en firmafest till vilken de anställda med sina respektive bjuds in. Inställningen från företagsledningen framstår som att inbjudan sträcker sig till äkta makar/makor eller samboende. Borde inte en inbjuden anställd ha rätt att ta med sig valfri gäst (så att man om man vill kan ta med sig till exempel en vän) eller vad är korrekt i denna situation?

Svar: Den inbjudan som du beskriver gäller för den som är anställd plus den personens partner i ett etablerat par. Det är alltså inte frågan om en PR-tillställning där gästen erbjuds att ta med sig en vän för att, underförstått, inte riskera att känna sig bortkommen bland en mängd obekanta människor. Det är inte heller en fest på ett ganska vanligt amerikanskt sätt där gästen kan bjudas ”plus one.”  I en annan tradition kan det verka som om inbjudaren inte har tillräckligt med vänner själv.

Men här är det en firmafest med ett upplägg som en normal social bjudning och till en sådan bjuds etablerade par som just par, och singlar ensamma, alltså utan medfört privatsällskap.

Varför skulle en gäst få medföra vem som helst? Ett etablerat par hör ihop, det är avsikten med parbildningen och vad som menas med ett par. De som inte ingår i ett sådant par får klara sig utan någon att hålla i handen på en traditionell, formell fest.

Svaret är alltså att företagsledningen har rätt och har hanterat inbjudningarna korrekt.

Magdalena Ribbing

Expartnerbröllop?

Fråga: En vän, X, gifter sig i sommar. Vi är ett tjejgäng där hon ingår och vi är alla minus 30 år och känner varandra sedan gymnasiet och har fortsatt kontakt. Kort sagt är X en nära vän.

Jag dejtade hennes brudgum för fem år sedan. Vi sågs alltså under några månader och var då mycket kärleksfulla. Jag åkte sedan utomlands och vid hemkomsten ville jag ta upp kontakten men det ville inte han. Jag gick vidare. Min vän X visste allt detta. Hon kände även honom sedan tidigare. De började ses ett år efter och ska nu gifta sig. Jag respekterar helt att hon gifter sig med honom och tycker inte alls att det är någon fara. Har nu själv en ny relation sedan ett år.

Jag och min pojkvän är båda bjudna på bröllopet. Jag har fortsatt kontakt med bruden och min pojkvän har träffat henne.

Eftersom jag fortfarande umgås med detta tjejgäng där hon är en del känner jag att jag skulle vilja gå på bröllopet, på ett sätt. Men jag får en obehagskänsla i magen fast jag är helt färdig med mina känslor över den kortvariga relationen. Om jag går på bröllopet vill jag gå med min nya pojkvän, men jag tror att han skulle tycka att det är jobbigt att veta om mina obehagskänslor.

Om jag inte går är risken att min vän X tror att jag inte accepterar hennes val, att jag är sur på henne och inte har kommit över killen. Vilket verkligen inte är sant. Det är även risk att mina vänner tror samma sak. Vad ska jag göra?

Svar: Det är vanligt att ens expartner träffar någon, som båda känner, när relationen brutits. Att dessa bildar par är inte konstigt, man umgås i en krets där individerna gillar varandra. Detta händer överallt och är inte något märkligt. Inte tror du väl att någon kan fortsätta att ha ensamrätt till en person som man haft ett förhållande med?

Du och den blivande brudgummen hade er korta relation för fem år sedan – lång tid i er ålder. Mycket har hänt er båda sedan dess. Du har ingen anledning att göra något dramatiskt av er gamla relation, inte heller inför din pojkvän. Han ska känna till fakta men det är som sagt en gammal historia utan betydelse i nutid. Har inte din pojkvän haft någon annan partner än dig? Det är sällan så att två människor möts, blir förälskade, bildar ett par, lever så livet ut. De flesta har en eller flera erfarenheter innan de hittar rätt.

Alltså: gör det enda vettiga, tacka ja till bröllopet, gå med din pojkvän och diskutera inte gamla tider med de andra i tjejgänget, se det som självklart att sådant händer och att det inte är något problem – för någon. Inte för dig, inte för din nuvarande pojkvän, inte för din vän X och inte för hennes blivande man.

Du antyder risk för att din vän X och övriga vänner skulle tro att du inte accepterar hennes val – men varför det, ni har ju fortsatt att umgås, har ingen noterat det?

Du påpekar också att du respekterar att din vän gifter sig med din f d pojkvän. Det är självklart att du inte ska ha minsta synpunkt på detta. Du har inte med din f d pojkväns liv att göra idag. Betrakta alltihop från den distans det faktiskt har. Det är inte ens ovanligt – du ska kunna strunta i dina gamla känslor, de är fem år avlägsna och kan förpassas till din minnesgarderob, längst in.

Magdalena Ribbing

Pengapresent?

Fråga: Jag har en fundering kring pengagåvor. Vi har en äldre släkting som ofta kommer med pengagåvor vid olika bemärkelsedagar, i ett kuvert. Frågan är då: Bör man tacka ordentligt när kuvertet mottages, utan att öppna och titta på pengarna först?

Eller ska man, precis som med andra presenter, öppna kuvertet och sedan tacka då man sett vad kuvertet innehåller? I första fallet kan det ju verka lite nonchalant att inte ens öppna, medan det i andra fallet kan framstå som girigt att kolla summan.

Svar: Knepigt problem! Det kan lösas genom att man tar emot kuvertet, och utan att öppna det säger ”tusen tack, jag förstår att det är en välkommen present häri.” Senare ringer eller skriver man till givaren och tackar för den generösa presenten.

Öppnar man kuvertet och mer eller mindre tydligt räknar pengarna i givarens och andras åsyn blir det lite konstigt, som ett slags kassa. Bättre att bli förvägsglad för en oräknad summa och senare tacka mer exakt.

Magdalena Ribbing

 

Förlovningsfrieri?

Fråga: Vi är några vänner som undrar om en förlovning är att jämställa med ett frieri?

Om man har förlovat sig, är det då nödvändigt att även fria?

Svar: Förlovningen är resultat av ett frieri, om man ser det som det har varit sedan medeltiden.

Två personer har en relation, en av dem ställer frågan om att leva tillsammans i trohet livet ut: ”vill du gifta dig med mig?”, eller ”vill du förlova dig med mig?” eller ”ska vi förlova/gifta oss?” Det är frieriet. När svaret blir ja är förlovningen ett faktum. Man kan då ge varandra varsin ring. Eller så går man till en juvelerare och ser ut de ringar man vill ha, och växlar dem. Antingen utan åskådare eller med familjen, eventuellt vänner. Då är förlovningen eklaterad, bekantgjord.

Giftermålet är en följd av förlovningen, denna är alltså traditionellt en inledning till den kommande vigseln (även om vigseln inte alls måste föregås av en förlovning, det är vigseln som har juridisk betydelse, förlovningen har det inte).

Därför är det konstigt och alldeles onödigt att ”fria” till den man är förlovad med – frågan om att leva tillsammans är då redan besvarad, underförstått eller uttalat.

Likaså är det onödigt att ”fria” till den man lever tillsammans med och har barn med. Där föreligger också ett etablerat förhållande jämställt med äktenskap; få lär flytta ihop och planera gemensamma barn i medveten avsikt att separera så småningom .

Numera tror många tror att frieriet är en fråga om att hålla bröllopsfest. Det är ett grundligt missförstånd. Vigseln är bröllopets kärna. Festen i samband därmed är förgyllningen. Man kan vigas utan att ha minsta antydan till kalas. Frieriet däremot är ingalunda en fråga om att ha bröllopsfest. Vill den som är förlovad eller sammanboende eller på annat sätt har en etablerad relation gifta sig och ha kalas, så är frågan just den: ”ska vi gifta oss och ha bröllopsfest?” – men frågan om bröllopsfest är inte detsamma som ett frieri.

Därför blir det nästintill löjligt när man läser i medierna om kända personer, framförallt kvinnor, som berättar hur lyckliga de är när den partner som de lever med sedan länge och kanske har barn med, ”äntligen har friat” vilket kvinnan alltså har längtat och trängtat efter. Alla kvinnor och män som tror att de inte får eller bör fråga sin partner om att förlova sig eller gifta sig: gör det om ni vill!

Särskilt kvinnor måste sluta vara så mesiga att de passivt hoppas på att bli friade till. Varför inte ställa frågan? Blir då den tilltänkta äkta hälften förnärmad för att inte han eller hon fick ta initiativet föreslår jag att man tänker över förhållandet en gång till. Hur urmodig kan man tillåta sig att vara i en relation? Förr var kvinnorna inte myndiga och saknade ekonomisk självständighet och kunde inte föreslå äktenskap eftersom de inte kunde försörja familjen. Därför friade männen och ofta skulle kvinnorna vara tacksamma över detta. I dag ska ingen kvinna behöva vara ett underdånigt våp.

Men detta är ett så kallat sidospår. Svaret på din fråga är att när man är förlovad har ett frieri redan ägt rum – på något sätt.

Magdalena Ribbing

Musikmarodörer?

Fråga: Nyligen hade jag fest hemma som på det stora hela blev väldigt lyckad. Jag och mina vänner är alla studenter i lägre 20-årsåldern så festen var av det slaget att alla fick ta med dricka själva och jag stod för lokal, tilltugg och musik, vilket brukar vara ett bra recept på en fest som inte blir alltför dyr för värden.

Dock presenterade musiken, som vanligt, ett problem. Jag hade spenderat ganska lång tid med att göra en spellista på Spotify på min mobiltelefon. Jag hade ansträngt mig för att göra en lista med musik som skulle passa alla smaker. Inom tio minuter efter att festen börjat hade dock någon ryckt ur min mobil ur högtalarsystemet och satt på sin egen musik.

Denna typ av ”Spotifygeneraler” har blivit väldigt vanlig på fester. Det är personer som verkar helt övertygade om att alla har exakt samma musiksmak som de och att de då har som plikt att ”styra upp” den.  Dessutom är det väldigt ovanligt att det bara finns en Spotifygeneral på festen. Då man kan spela upp mer eller mindre all musik i världen med en smartphone brukar det sluta med att en hop generaler står vid högtalarsystemet för att sätta på sina låtar med resultatet att man kanske hinner höra fem sekunder av varje låt innan någon är där och byter igen.

Jag tycker att det är först och främst värden som ska få bestämma musiken på sin fest. Det främsta problemet är dock att musiken ständigt bryts av att någon byter låt. Det slutar med att ingen musik blir bra då man inte hinner lyssna på den. De flesta personer verkar tycka att eftersom det numera går för alla att spela upp sin egen favoritmusik så är det en okej sak att göra. Hur ska det här problemet hanteras?

Svar: Tyvärr måste jag svara dig att jag inte vet något om ungdomskulturen på det sätt du beskriver den. För mig låter det synnerligen ohövligt och självupptaget att bryta av värdpersonens musik och tvinga in sin egen smak. Men det förefaller ju accepterat eftersom så många tycker att det är självklart. Vad man gör åt det vet jag inte, men kan man på något sätt blockera musikmaskineriet så att det inte går att komma åt det?

Du som värdperson kanske kan säga så att alla hör det ungefär ”I kväll är det min musik som gäller, ni Spotifygeneraler får hålla er tills ni kommer hem och kan spela det ni vill – alltså ändra inte min musik, tack!” Eller något åt det hållet som markerar att du inte vill ha din musiklista saboterad. Det låter uppriktigt sagt förskräckligt med dessa ideligen avhuggna låtar. Vem tycker att det är bra?

Vilka trista personer, förresten, som anser att deras smak är viktigare än andras. Var går deras gräns för självupptagenheet?

Magdalena Ribbing