Snyltproffs?

Fråga: Jag arbetar på ett internationellt kontor i utlandet och har en kollega som jag nyligen rest med. Resan har varit bra bortsett från att hon ”glömde” betala vissa saker. Efter en middag i Tyskland, vi var tre, bestämde vi oss för att dela på kostnaden, men då restaurangen inte kunde dela notan för kortbetalande gäster så drog den tredje personen sitt kort och betalade allt för den gången. Jag betalade min del dagen därpå. Min kollega var tydlig med att hon skulle betala för maten nästa dag. Hon höll dessvärre inte sitt löfte. Det blev aldrig någon middag. När hon blev hungrig så beställde hon mat till sig själv på ett snabbmatställe.

I dag pratade jag med andra kollegor på jobbet och blev förvånad över att de upplevt samma sak. En kollega som nyligen gifte sig berättar hur den här ”snåla” kollegan hade kommit till hennes bröllop men inte köpt någon gåva. Istället ska hon skrutit om en jacka som köpt för flera tusen kronor.

Hon håller hårt i plånboken och man får alltid jaga henne efter pengar. Förra veckan åt vi ute och när det var dags att betala så påstod hon att bankomaten hade svalt hennes betalkort en kvart innan vi gick in i restaurangen.
Hur hanterar man en sådan människa utan att vara otrevlig? Är det värt att nämna den obetalda middagen två månader senare?

Svar: Du beskriver ett alltför vanligt beteende: en kollega, bekant, släkting som använder andras normala hjälpsamhet för att själv klara sig undan utgifter. Detta kallas snyltande, girighet och snålhet och ska inte accepteras. När man upptäcker att någons smålån, ”glömda” plånbok, ”tappade” matkuponger, brist på växel osv bildar ett mönster får man stålsätta sig mot sin egen naturliga hygglighet och lugnt säga att man inte kan eller vill betala för vederbörande. Man behöver absolut inte förklara, bättre än att hitta på något om att man inte har pengar på sitt bankkort eller inte har fler matkuponger är att säga ett vänligt men bestämt ”nej, tyvärr kan jag inte bistå dig” utan att ge en orsak. Det känns obehagligt men fortsätter man att ”hjälpa” med en femtiolapp här, ett par tior där, kostnaden för en nota eller biljett så stöder man snåljåpens fortsatta verksamhet. Den tar inte slut av sig själv.

Naturligtvis finns det situationer där man plötsligt och oväntat står utan möjlighet att betala för sig, och då ska man få hjälp, men det är skillnad med ett uppenbart medvetet lånande. Man kan inte alltid ha tappat/missat sitt bankkort, vara utan kontanter eller vad det nu är för fyndig ursäkt för att slippa betala. Vet man att man saknar betalningsmöjlighet säger man detta: ”tråkigt, jag kan inte hänga med på middagen för jag har tappat mitt bankkort.”

Nu verkar din medresande kollega duktig på att använda andra för att själv undvika att betala. Du kan dra upp den obetalda middagen vid något tillfälle när det passar, ni kanske äter ute någonstans och kollegan säger ”tar du notan, du får pengar i morgon, jag har glömt mitt kort” och då säger du lugnt ”du är redan skyldig mig och Xx pengar för den middag som Xx betalade för ett par månader sedan och jag ersatte min del, men det gjorde inte du, så jag vill inte betala fler gånger för dig.” Det går att säga detta på ett neutralt sätt utan aggressivt tonfall. Att direkt kräva den obetalda middagssumman är förmodligen meningslöst.

Har hon verkligen inga pengar/kort att betala den aktuella middagen med så har modern teknik (diskmaskiner) omöjliggjort det som inte var ovanligt förr: en icke betalande gäst fick diska i krogköket ett par timmar motsvarande notans summa. Men vill och kan du betala hennes nota så ta fram ett papper och skriv helt enkelt vid bordet: ”Är skyldig XY 500 kronor,ska betalas tillbaka omgående.” Få henne att underteckna och till dess att du får tillbaka pengarna tar du ihärdigt fram det och visar henne. Väldigt tråkigt och pinsamt för er båda, mest för henne. Men snyltproffs i hennes dignitet kommer man inte åt på så många andra sätt.

Det jag menar är alltså att hon måste få klart för sig att hon inte kan fortsätta att bete sig som hon har gjort förmodligen alltför länge. Ser man detta i ett längre perspektiv handlar det ju om att stjäla andras pengar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (12)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 12

Känner igen typen. Om man konfronterade henne skulle hon förmodligem vända på det och använda ord som "petig", "millimeterrättvisa" och "den svenska avundsjukan" . Fördelen med att konfrontera är att hon skulle behöva söka sig till nya jaktmarker för att snylta vidare.

Anna N, 11:41, 1 oktober 2016. Anmäl

Jag skulle också vilja veta hur restaurangen skulle hantera om övriga i sällskapet vägrade betala. Att be om egen nota redan vid beställningen är väl en bra ide. Det gäller bra att inte falla för påtryckningarna när pengarna krävs av personalen. Sådana här personer utnyttjar sin omgivning så länge de kommer undan med det.

A A, 20:14, 30 september 2016. Anmäl

Birgitta Malmstedt: "Själv hör jag till den litet äldre generationen, som fortfarande tycker att det är bekvämare att betala med kontanter, när vi är flera som går ut på restaurang." Påminner om den underbara frågan i Magdalenas spalt för några år sedan, där man (som vi gjorde förr) la sin del av notan, plus lite dricks i en gemensam pott. Och han/hon som var sist att lägga, räknade ihop potten, kollade notan, och sopade ner dricksen i sin egen ficka :) .

Pelle Lundén, 20:03, 30 september 2016. Anmäl

Ett sätt är väl också, att genast vid beställningen på restaurangen be att få separata notor. Frågan är då vad som händer om någon i sällskapet inte kan betala? Hur hanterar restaurangen en sådan situation? Själv hör jag till den litet äldre generationen, som fortfarande tycker att det är bekvämare att betala med kontanter, när vi är flera som går ut på restaurang.

Birgitta Malmstedt, 11:54, 30 september 2016. Anmäl

@ Bara Föratt - bra förslag, då blir det svårt att plötsligt komma med en dålig ursäkt senare. Det man också kan göra är att be om separat nota och sedan bara betala för sin del. Skulle snyltaren komma med de vanliga ursäkterna får man låta henne ta det själv med personalen. De är deras problem att lösa det och inte de andra medgästerna. Lite hårt kanske men man slipper garanterat att utsättas för snyltandet igen.

Kristina S, 11:11, 30 september 2016. Anmäl

När jag har haft ont om pengar har jag varit väldigt noga med att alla betalar för sig och inte tillsammans så det tror jag inte är problemet här. Jag hade nog börjat driva med personen när notan kommer; "Jaha, vad har du för plan idag? Springa eller hitta på nån rövarhistoria?" Då fattar hon förhoppningsvis att hon är påkommen utan att det blir alltför dålig stämning. För övrigt älskar jag swish, det har gjort snyltande betydligt svårare.

Katarina Katarina, 11:00, 30 september 2016. Anmäl

Håller inte med att personen i fråga har ont om pengar. Lustigt nog har jag/vi har alltid råkat för det extrema snålande av just personer med gott med pengar. Oftast är de ovilliga att betala skulder tillbaka eller betala för sig, brukar komma med en massa ursäkter. Sätt hårt åt personen i en trevlig ton att lämna tillbaka skulden. Vänta dig inte några presenter. Vill du bjuda och umgås med personen gör du på egen begäran. Och klaga sedan inte , skvallra till andra men var rak och proffsig.

Ewa Atena, 10:30, 30 september 2016. Anmäl

Man kan ju skämtsamt säga "Ingen bankomat har väl käkar upp ditt kort idag?" på väg till restaurangen. Sen varje dag köra "Stina, plånbok och pengar?" på ett omhändagande vis, precis som man frågar sitt barn om det kissat innan man går hemifrån.

Bara Föratt, 09:40, 30 september 2016. Anmäl

Kommentar vidarebefordrad av Magdalena: Konfrontera snåljåparna! Mitt förslag: nästa gång kollegorna ska ut tillsammans så ställ ett krav. Den snåla måste skaffa sig Swish - en mycket bra och enkel app för mobilen som man betalar med. Mobil har alla och alltid med sig, och hon måste dessutom lova att det finns pengar på kontot som Swish hämtar pengar från, annars får hon inte gå med. Agneta.

Magdalena Ribbing, 09:39, 30 september 2016. Anmäl

Håller med, detta beteende känns inte friskt. Men ursäkten att "bankomaten svalde hennes kort innan ni gick in på restaurangen" var ju fruktansvärt dålig! I den situationen beställer man helt enkelt inte!

annan Camilla, 09:31, 30 september 2016. Anmäl

Friskfråga?

Fråga: Jag har varit sjukskriven en längre tid och ska väl så sakteliga börja försöka arbeta igen. Jag vet från tidigare perioder att det vid återkomst till arbetet blir lätt överväldigande på grund av alla frågor.

Jag brukar ha svårt att värja mig och brukar bli relativt utmattad av detta efteråt, alla frågar så gott som samma sak och jag får besvara frågorna om och om igen. Jag förstår att det är av välmening men det blir för mycket för mig. Hur ska jag vänligt kunna stoppa detta frågeflöde om min hälsa utan att vara alltför brysk?

Funderar på ett ”mass-mail” med information om läget, kan det vara något?

Svar: Ditt eget förslag om ett vänligt massmejl är utmärkt! Skriv att du är glad att få börja arbeta igen, och att du för undvikande av frågor på detta sätt berättar hur läget är för dig.
Ju vänligare ton du håller desto bättre – för precis som du skriver är det av välmening som frågorna ställs.

Och alla ni vänliga frågare, tänk efter om det verkligen är snällt att fråga det som ni inte har med att göra, annat än ett hjärtligt ”trevligt att du är åter här!” Rimligen förstår ni också att många redan har frågat och fortsätter att göra det. Bäst brukar vara att låta den som återvänt från sin sjukskrivning själv berätta.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (36)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 36

Vet du Pelle L, jag tror det handlar om känslighetstango. Man bekräftar att man sett att x haltar och frågar om x behöver hjälp. Om x inte berättar själv då vad som hänt så frågar man inte mer. Vill x berätta så lyssnar man förstås och kan prata hur mycket som helst om hältan så länge x själv får avgöra hur mycket x vill berätta. Det många vittnar om är ju att de upplevt sig förhörda, ibland väldigt offentligt, och det är det som är fel. Man kan självklart diskutera betydligt personligare saker i fikarummet än Trump ((gud bevare oss) så länge man är någorlunda säker på att det känns bekvämt för alla. Det MR ofta påpekar är man inleder en bekantskap eller ett samtal med något relativt neutralt och sen känner man sig fram. Det viktiga är inte vad man själv vill tala om utan vad den andre är intresserad av. Är man bland människor man känner väl är det förstås annorlunda även om det inte är fel att vara taktfull då heller…..

Lotta Larsson, 09:11, 1 oktober 2016. Anmäl

(forts.) Och det är inget jag skäms för, varför skulle jag det? Ingen av oss är väl en Supermänniska? Att inte medkännande fråga en medmänniska hur det "står till" eller "hur sjukhusvistelsen var" ser jag som en rejäl empatistörning. Vill man skona medmänniskans känslor, eller är rädd att få sin egen perfekta världsbild ruckad, och bara blundar för verkligheten?

Pelle Lundén, 20:49, 30 september 2016. Anmäl

Intressanta resonemang "på båda sidor"! Men jag undrar fortfarande vad ni pratar om i fikarummet på jobbet och när ni träffar släktingar, vänner och bekanta! Dvs om alla personliga frågor är förbjudna. "Hej, jag såg dig inte igår, var du hemma och sjuk?" "Oj, vad du haltar, vad har hänt?" Vad pratar ni om? Donald Trump? För övrigt kan jag upplysningsvis tala om att jag har en nervsjukdom, ett problem i händerna med fint latinskt namn och är canceropererad nertill. (Forts.)

Pelle Lundén, 20:44, 30 september 2016. Anmäl

Det blåser upp ibland här i spalten och det är väl skönt med litet friskluft! Men, varför sticker snarstuckenheten upp sitt surmulna ansikte i åsiktsfloran? M.R. ger råd i det som hon är bäst på, frågor om hyfs och stil - vi, som kommenterar, ges tillfälle att ge vår syn på saken. Det är nästan alltid intressant att ta del av. Det finns en stor frihet i möjligheten att uttrycka sig här - vi ska vara rädda om den friheten! Så, kom igen gott folk - till dess, ha en riktigt trevlig helg!

gamla Tekla, 18:32, 30 september 2016. Anmäl

@DL Det innebär ju knappast att man inte får uttrycka sin åsikt. Det är ju fullkomligt frivilligt att läsa den, liksom för DN att publicera den.

annan Camilla, 12:59, 30 september 2016. Anmäl

Det är Magdalenas åsikt de frågar efter, de som skriver hit - och den får de. Kommentarerna är oftast läsvärda och ibland roliga. Visst kan man uttrycka en avvikande mening och diskutera sakfrågor, men det är ingen som bett om vår åsikt, vi som kommenterar, det bör man komma ihåg.,

Dorothea Lückner, 10:36, 30 september 2016. Anmäl

FS tänker nog på några särskilt terrierartade frågare och skriver hit för att få hjälp med att hantera det. Har själv i yngre år varit en tanklös men välmenande pladdrare och jag inser med skammens rodnad på mina kinder att jag helt enkelt nosat i saker jag inte haft med att göra. Vi är kanske många såna som skriver här inne? MR påpekar och visar förtjänstfullt att hyfs inte alltid är att jamsa i med allting utan att man ibland ska säga ifrån. Bra.

Lotta Larsson, 06:35, 30 september 2016. Anmäl

Men MK. Så svårt är det inte. För att återknyta till FS: Om någon varit borta en längre tid. Du har varit borta ett tag. Roligt att se dig. Antingen får man ett kort tack till svar och då frågar man inte mer eller också berättar vederbörande någonting. Övrig diskussion: Att bete sig hyfsat betyder inte alltid att hålla med eller tycka att allt är ok. Ibland är det läge att bita ifrån. Det vet MR och gör. Tack för det Magdalena!

Lotta Larsson, 05:40, 30 september 2016. Anmäl

Forts. vara sig själva. Och FS, håller med om att det låter lite jobbigt, men det är väl ändå relativt snabbt övergående?

M K, 23:10, 29 september 2016. Anmäl

Väldigt tråkigt om vänliga frågor uppfattas som illasinnad nyfikenhet. Faktiskt ganska sårande också. Det är omöjligt att undvika verbala klavertramp när vissa tar illa upp av en fråga som de flesta skulle tycka var helt normal, medan andra tar illa upp om samma fråga uteblir. Det är helt enkelt upp till den som får frågan att byta samtalsämne om det inte passar. Vad som helst kan vara sårande beroende på personens omständigheter, men ingen vill väl att omgivningen ska gå på tå och inte kunna

M K, 23:05, 29 september 2016. Anmäl

Matsnattare?

Fråga: Vid lunch eller middag på en restaurang, när man äter tillsammans med andra människor, händer det ibland att någon annan tar lite mat från min tallrik med sin egen gaffel eller sked för hen vill smaka på den rätt som jag har beställt. Ibland frågar folk i förväg, ibland inte. Jag känner mig alltid stressad och vet inte vad jag ska säga, speciellt när det handlar sig om ett barn, till exempel min 10-åriga brorson. Jag vill inte att de andra betraktar mig som snål eller otrevlig. Men jag tycker att det är äckligt, speciellt under förkylningstiden.

Ska man acceptera att någon annan smakar på ens maträtt – åtminstone när det är ett barn? Om man inte gör det, vad säger man utan att verka konstig? Ska man ljuga (jag håller på att få influensa) eller ska man helt enkelt säga sanningen (jag känner mig stressad när du testar min maträtt)?

Svar: Du beskriver något som har blivit ganska vanligt, har jag sett när jag besöker restauranger. Är man överens om att smaka på varandras mat är det okej. Men det krävs absolut en överenskommelse innan man rör vid andras mat. Att bara sticka in gaffeln och ta något från bordsgrannens tallrik är oförskämt och ouppfostrat. Det gäller alla som har passerat treårsåldern. Du kan säga till din brorson ”du X, helst vill jag ha min mat ifred, fråga din pappa om du får ta av hans mat istället för min”. Sagt i vänlig ton kan det inte missuppfattas.

Samma metod kan du använda till vuxna som börjar rikta sina gafflar mot din tallrik – ”oj då, det är min mat, den har jag helst för mig själv!” – i vänlig men bestämd ton. Det är avsevärt mindre otrevligt än att oombedd ta något från andras tallrikar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (22)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 22

Precis @Peter Niemi - har också sett mina jordnötter o andra snacks i glas försvinna fort medelst grävande fingrar, inte så fräscht, så numer när jag beställer "snacks i glas" vid en bardisk så håller jag min hand över glasets mynning... om nån frågar om de kan få några snacks (och jag tycker det är ok) så häller jag upp lite i hens handflata eller på en servett. Är inte snål, men har läst om "folks" bristande handhygien efter toalettbesök.

Maria T, 21:53, 30 september 2016. Anmäl

En undran i detta sammanhang: Om jag, eller någon annan, vill ha nötter till den beställda pilsnern vid bardisken, varför betraktas detta nötglas oftast som allmän egendom: alla ska ha sina fingrar omedelbart i det (själv ber jag om att få en sked i). Varför får jag inte knapra på mina chilinötter själv?

Peter Niemi, 13:13, 30 september 2016. Anmäl

@LL Hm, jag skulle inte tillåta mitt barn att ta från någon annans tallrik utan att fråga först (hon är 4), och jag skulle definitivt säga till henne i situationen du nämner, men jag skulle också bli topp tunnor rasande över ditt nedlåtande sätt.

annan Camilla, 14:46, 29 september 2016. Anmäl

Som Spanienboende så har jag vant mig vid tapasdelandet, men som pescetarian så tar jag aldrig mat ifrån folk som har kött på sin tallrik. Tar de ifrån min mat så säger jag att de måste använda en ny gaffel eftersom jag inte vill ha köttrester eller liknande i min mat. Det är likadant hemma, min man äter kött men prövar gärna min mat,men använder då min gaffel vilket jag tycker är helt ok!

Maleandro Le Male, 14:44, 29 september 2016. Anmäl

Jag skulle inte uppskatta att någon tar mat från min tallrik utan lov, även min närmsta familj frågar innan dom tar något från min tallrik och vice versa. Sen tänker inte alltid folk på att det finns sådana som mig, som är extra infektions-känsliga. Så det känns inte alltid hygieniskt (eller trevligt) att någon jag känner väl, skulle ta från min tallrik. Gäller det rätter som man delar, så brukar jag alltid fråga om like extra skedar som folk kan ta med, istället för sina egna bestick.

Catarina Dalesjö, 09:25, 29 september 2016. Anmäl

säger till sitt barn—eller, troligare, rasande går upp i brygga över att man 'lägger sig i' och har mage att kritisera hur de uppfostrar deras barn. ("När du blir förälder kan ju DU bestämma hur du ska göra med dina barn!" [harumph]) Småbarnsföräldrar är så lätta att provocera, haha. Visst, inte 'snällt', men inte mindre sant för det. De SKA säga till sitt barn. Den enda gången jag blir irriterad är när jag beställer dessert och den andra ska inte ha (bantar etc), men sen vill dela. Stick!

Lyra Lof, 02:06, 29 september 2016. Anmäl

Dorothea Lückner, 16:53 har en (rejäl) poäng: "Är man så känslig ska man nog inte äta på lokal over huvud taget." Alla som har jobbat på restaurang vet hur det kan gå till bak i köket—och skulle förmodligen vara chockade över det... Om nån kommer smygande med sin gaffel skulle jag (mest på kul) smälla till personen på handen. Lufs! Om det är ett barn så spänn ögonen i föräldern: "Wow, uppfostrar du ditt barn att det är OK att göra så här? [skratt] Och se hur personen antingen skäms och

Lyra Lof, 01:59, 29 september 2016. Anmäl

Det borde inte vara något konstigt att säga ifrån, men förstår FS, man vill inte verka otrevlig eller snål. Även om man tycker det är äckligt så vill man ju inte att snyltaren ska tro att man tycker de är äckliga. Har varit med om personer som blivit stötta då jag sagt nej. Går bättre när jag säger att jag är lite noga med maten och har väldigt svårt att ha andras bestick i min mat, det är en yrkesskada brukar jag lägga till med ett leende. En gång lämnade jag över hela tallriken till smakaren.

A A, 21:26, 28 september 2016. Anmäl

Man har gaffeln i vänster hand och kniven i höger, man stoppar inte kniven i munnen, servetten lägger man inte på bordet och man äter inte från någon annans tallrik i alla fall inte om man inte är hemma vid köksbordet och även hemma är man noga med bordsskicket om det finns barn med så att de lär sig från goda förebilder. Annars får man väl var och en bestämma var man lägger ribban i sitt eget kök.

Sue Dibden, 21:10, 28 september 2016. Anmäl

@ Kap Kennedy, det är irrelevant huruvida det är "världens viktigaste grej" eller om det handlar om barn eller inte. Den unge över två års ålder som nallar på min mat utan lov kommer att få veta vad jag tycker om den saken. Vad är det med sådana vuxna som inte har vett att tillrättavisa barn? Att inte göra det skadar barnet på flera olika sätt.

Genesis Day, 20:44, 28 september 2016. Anmäl

Frågefel?

Fråga: Jag har en fråga kring hur man, i ett nytt sammanhang, kan hantera frågor om sin ursprungsfamilj där svaren kan uppfattas som obekväma. Jag har gjort en ganska rejäl klassresa, och rör mig numera i sociala rum där människor ofta haft trygga uppväxter och ordnade förhållanden. Själv saknar jag numera nästan helt biologisk ursprungsfamilj, efter min mammas självmord och en brytning med min pappa. Det gör att frågor som ”vad gör dina föräldrar”, ”var kommer du ifrån”, ”vad ska du göra under ledigheten” riskerar att bli väldigt laddade. Jag har till exempel på första frågan alternerat mellan att svara vad de arbetade med när vi hade kontakt, mellan att säga att de båda är döda, och mellan att säga som det är. Ofta kommer då en följdfråga vad mamma dog av eller varför jag och pappa inte har kontakt.

Det känns ofta som att det är mitt ansvar att inte skapa obekväm stämning genom att säga som det är, men annars blir jag ofta läst som undvikande eller som att jag döljer något. Hur ska jag göra? Vad är mitt ansvar?

Svar: Varje gång jag får en fråga (och det är sorgligt ofta) med samma slags problem som ditt, alltså andras envisa nyfikenhet på sådant som de inte har något att göra med, blir jag lika arg och bedrövad. Det du beskriver är ett uselt beteende av oförstående människor. Dumhet kan det kallas. Du har inte något ansvar för dessa nyfikna människors så kallade medmänskliga intresse. Om dina oprecisa svar tolkas som att du har något att dölja, som du skriver, så är inte det heller ditt ansvar, människor med ett uns hygglig uppfostran och normal empati rotar inte i andras bakgrund.

Vanligen är det helt ovidkommande vad en persons föräldrar arbetar med. Den som vill berätta detta gör det utan frågor. Om den som frågar verkar fiska efter vilket mer eller mindre ”fint” arbete den tillfrågade personens föräldrar har, förtjänar frågeställaren inte minsta information. Du kan svara mycket löst, om du vill, kanske att din far ”var verksam i olika branscher.” Att din mor är död är ett svar som du kan ge. Om den ihärdiga frågaren fortsätter med det oursäktliga varför-av vad-när kan du lugnt säga ”jag vill inte prata om detta” och så svarar du inte mer. Varför ska du förklara för någon utanför din närmsta krets vad din mor dog av, oavsett självmord, sjukdom, olycka? Vem har med det att göra? Om igen, den som vill eller behöver berätta om sin familj gör det ofrågad.

Eftersom människor är så eländigt nyfikna ska du inte ge dig in i förklaringar om i vilken mån du och din far har kontakt. Du har ingen redovisningsskyldighet, dessa frågare representerar inte Skatteverket, förmodar jag.

Varifrån du kommer är en mer relevant fråga som du säkert kan svara enkelt på, någon plats med hemortsanknytning har du troligen. Vad du gör på din ledighet är helt din ensak, och du måste kunna säga väldigt svävande, enklast att det har du inte bestämt ännu, eller om du känner det nödvändigt att säga något konkret, att du har så mycket att läsa/ta igen att du stannar hemma för att komma ikapp. Eller att du gillar att ta det lugnt och inte göra något särskilt. Ju färre detaljer du ger desto bättre. Människor som frågar för att de är självgoda eller anar dramatik ska inte gödas med svar som de kan vantolka efter eget tycke.

Håll på din integritet, ge inga informationer som inte känns bekväma för dig, och var stoisk när frågarna fortsätter att tjata, se dem i ögonen och se mild ut utan att svara. Om det blir för jobbigt med dem, säg lugnt ”men oj så nyfiken du är, varför är du det?”

Det kan ha effekt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (27)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 27

@Erik Personne: Det finns fler dramatiker (säkert motsvarar någon dina krav på "rätt" bakgrund) som skildrar samma sak. Jag är säker på att någon av dem kan konkurrera med dig om insikt i dåtidens umgängesregler. Att snokande och illvilligt kartlägga någons bakgrund var även då en annan sak än att fråga "Vad gör din far?" eller "Var växte du upp?" Snaskiga detaljer om utomäktenskapliga äventyr och konkurser har däremot alltid tagits bakom ryggen.

Anna N, 08:11, 30 september 2016. Anmäl

Ibsen och Tjeckov var goda människokännare men de beskrev miljöer de inte hade egna erfarenheter av. Den som ville veta något om någon annans bakgrund frågade alltid diskret en tredje person.

Enok Personne, 23:43, 29 september 2016. Anmäl

Om man läser gamal dramer av t ex Ibsen eller Tjechov inser man att den typen av frågor alltid har ställts, inte minst inom "finare kretsar" varifrån vi tycks hämta alla andra etikettregler. (möjligtvis med undantag om följdfrågan om moderns bortgång) Rätt eller fel, men kom inte och påstå att det är något slags underklassig lufsighet att konversera med hjälp av den typen av frågor.

Anna N, 09:00, 29 september 2016. Anmäl

@Roland Kronqvisy För all del, men då har man fortfarande två val. 1. Anpassa sig efter rådande situation, dvs tänka ut ett svar på dessa frågor man kan leva med att använda, samt helst även vänja sig att lagom snabbt byta samtalsämne/fråga tillbaks om frågarens familj. 2. Tycka att alla andra är "enfaldiga" och sitta där på sina höga hästar. Helst där andra slipper träffa en.

annan Camilla, 11:35, 28 september 2016. Anmäl

Att, som FS, göra en klassresa är tufft! Att göra resan utan stöd från sin familj är tuffare! Jag fick frågan hur jag hamnade i mitt yrke. De som frågade var från familjer, där hög utbildning var tradition - så olik min egen. Mitt svar var nog litet oväntat: "Jag gick till arbetsförmedlingen!" Och det var, faktiskt, så det började - en praktikplats blev till fortsatta studier och till det som jag kom att ägna mig åt. Så, FS, var stolt - var din egen människa! Det är ditt enda ansvar!

gamla Tekla, 23:32, 27 september 2016. Anmäl

FS har hamnat i ett sällskap drulliga "vi som vill opp-människor" . Den med hyfsad uppfostran beter sig aldrig så nonchalant.

Enok Personne, 23:03, 27 september 2016. Anmäl

annan Camilla: Fastän alla ställer dylika frågor gör det inte automatiskt till ett ok beteende, det betyder bara att alla ställer samma enfaldiga frågor.

Roland Kronqvisy, 22:48, 27 september 2016. Anmäl

Jag är så otroligt trött då folk ska fråga ut mig om civilstånd och om jag har barn, frågor som jag aldrig skulle ställa dem. Jag har ändå lyckats lära känna människor utan att det hänger på de frågorna. Det går inte att skylla på att man försöker visa intresse för dem, det visar man redan genom att inleda ett samtal med dem. Och det finns så mycket intressantare att prata om än barn, civilstånd eller sexuell läggning för den delen också (ja den plumpa frågan har säkert många fått också).

Roland Kronqvisy, 22:47, 27 september 2016. Anmäl

Se mitt svar om ärr säg - när det passar - "det är en lång historia, den tar vi en annan gång". Alla utom de mest korkade bör förstå vinken, utan att du är otrevlig. Dessutom - ha ett annat samtalsämne på lut, jag håller med om att ifall det blir tyst är det lättare hänt att man fortsätter fråga.

Maja Gräddnos, 17:54, 27 september 2016. Anmäl

PS. Jag håller med Anna N. att det bästa är att förbereda vad man ska säga. Vilket han/hon ju gör här genom att skriva till MR om hjälp.

Lyra Lof, 17:07, 27 september 2016. Anmäl

Obehagslukt?

Fråga: Till mina vänner har jag sagt att om de märker att min andedräkt är dålig så vill jag att de låter mig få veta det. Det är inte alltid man själv känner det.

En överordnad inom den organisation jag arbetar har ständigt mycket dålig andedräkt som det pratas om, men ingen törs säga något. Det är ju lite vanskligt för han har ju möten ofta med viktiga personer.

En vän till mig hävdar att man inte ska säga något därför att det är en förolämpning. Själv tycker jag tvärtom – vederbörande borde bli tacksam.

Hur går man tillväga? Kan man kanske skriva en liten lapp anonymt?

Svar: Frågan är i linje med förra veckans fråga om näsgrävaren med delat tangentbord till arbetsdatorn. I denna fråga drabbas än fler i omgivningen.

Alla kan ha dålig andedräkt någon gång på grund av något man har ätit, att man tar en medicin som ger sådan bieffekt, att ens mage krånglar eller annat. Den som har konstant dålig andedräkt av annat än medicinska skäl behöver informeras om detta för att inte andra ska dra sig undan utan att man förstår varför. Men det är svårt att framföra detta till den illaluktande, det är ju samma sak som att säga ”du stinker, vi vill inte vara i närheten av dig”. Därför är det helt rätt att göra som du, be vännerna säga till om de noterar att man ger en obehaglig lukt. Tyvärr är det få som tar det steget. Din överordnade har säkert ingen aning om sin lukt.

Den på arbetsplatsen som har den bästa relationen till den illaluktande antingen det är en över- eller underordnad, kan vid något tillfälle där de två är ensamma eller ohörda av andra, försöka lösa problemet genom att diskret förklara det. Kanske ungefär så här: ”Du X, jag gillar ju dig som du vet, jag tycker att du är en bra person och därför säger jag det här till dig: du har tyvärr inte den bästa andedräkten och jag unnar dig verkligen att uppfattas så bra som du är, så jag föreslår dig att besöka din tandläkare, kanske är det något tandproblem som du inte har märkt själv.”

Sagt i mild och bekymrad ton borde det hjälpa den illaluktande att förstå och vidta lämpliga åtgärder. Det är jättejobbigt att vara den som säger detta men det är samtidigt gott kamratskap. Och det är nödvändigt att understryka den illaluktandes trevlighet och ens vilja att verkligen hjälpa vederbörande.

Men man ska inte säga något i stil med att alla är besvärade av lukten, det kan knäcka den illaluktande. Och inga anonyma meddelanden!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 13

Jag skulle nog skämmas oerhört om en arbetskamrat sa att jag hade dålig andedräkt. Bättre att t.ex. nära släktingar påpekar såna saker. Sen vet jag genom mitt yrke att det inte alltid går att göra något åt det, dvs att man inte hittar någon orsak, och då känns det ju bara värre för personen varje gång någon påpekar det. Jag tror att de allra flesta med dålig andedräkt är mycket medvetna om att dom har det.

Bengt Carlsson, 19:58, 27 september 2016. Anmäl

Jag tror faktiskt att en anonym lapp kan fungera bäst för att vederbörande ska ta tag i problemet. Allt annat leder till konflikt, tyvärr.

Malin Malin, 19:16, 27 september 2016. Anmäl

Hur vill du själv bli bemött? Vill du gå runt och lukta illa, eller vill du få veta så du kan göra något åt problemet? Själv skulle jag avsky att gå runt och lukta illa utan att någon hade mod eller omtanke nog att tala med mig. I enrum naturligtvis! Ja, det är känsligt, så man måste framföra det på ett vänligt sätt. Att tiga är inte alltid hänsynsfullt. Det är lika ofta fegt och själviskt.

Anna N, 09:11, 27 september 2016. Anmäl

Åhej, vad det går utför! Först blev jag gamla Tekla, alltså "riktigt gammal" - utan citationstecken. Nu har jag blivit Anonym! Den gamla webbläsaren fungerar inte och den nya vill inte veta av lösenorden. Så, nu är jag nog helt "botta"? ps Det var, i alla fall, jag som skrev 16:04... Hälsar "gamla" Tekla

gamla Tekla, 17:03, 26 september 2016. Anmäl

Medkänsla + litet självupplevt (man kan hitta på) och endast till någon man har en bra relation till: "Undrar om du har ändrat diet, eller om det är någon tand som spökar? Gick själv omkring och kände mig ofräsch i munnen, innan Kalle (maken) påpekade att jag, faktiskt, inte luktade vidare trevligt. Jag har en halstablett/ ett tuggummi, om du vill ha?" Till övriga: Bonda litet, genom att räcka fram tablettasken etc. och ta en själv samtidigt. Le så vänligt det går! Upprepa vid behov!

Anonym, 16:04, 26 september 2016. Anmäl

Jag skulle se till att ha tuggummi med mig och alltid erbjuda personen. Funkar naturligtvis inte om personen ogillar tuggummi, och det kanske inte är så kul att ständigt ha den utgiften för kollegans skull, men det kanske är värt ett försök ändå. Själv tackar jag alltid ja när någon erbjuder tuggummi av rädsla att det erbjuds mig för att jag stinker ur munnen. Känner jag personen väl frågar jag om det är därför, annars frågar jag inte, utan tar bara emot. Vem vet, kanske kollegan oxå reagerar så

H R, 14:09, 26 september 2016. Anmäl

Uch vad svårt och slutar nästan aldrig bra, varken för den som informeras eller den som informerar ! Det är tyvärr ett vanligt problem på en arbetsplats, speciellt där många nationaliteter arbetar med olika mat- och hygieniska vanor.. Min erfarenhet är tyvärr att det nästan är bäst att låta bli och försöka undvika att komma alltför nära den som luktar illa !.

Marie-Louise Göransson, 12:34, 26 september 2016. Anmäl

Om man inte kan säga något till personen i fråga för att han är överordnad, kanske man kan ta upp det med hans chef, som sedan kan prata med den illaluktande.

AM Draak, 11:59, 26 september 2016. Anmäl

Ack ja, minns ni äldre den gamla annonsen: "Tala med din tandläkare om, om dålig andedräkt"! Tror det var Colgate-reklam.

Pelle Lundén, 11:33, 26 september 2016. Anmäl

Detta är vanskligt. Jag vet av egen erfarenhet hur jag kände när en person påpekade en liknande sak (dock inte om någon lukt) för mig. Jag ändrade på det hon sa, och jag var glad att jag hade fått veta vad andra tyckte. Men det kunde inte hjälpas, att jag ständigt kände mig illa till mods när jag var tvungen att umgås med den kvinnan, ända tills jag slapp henne för gott. Här gäller det dessutom en överordnad som kan "hämnas" genom att ge FS mindre i löneökning, ge sämre arbetsuppgifter osv.

Marja-Leena Pettersson, 11:29, 26 september 2016. Anmäl

Egoinbjudare?

Fråga: (Frågan i sin helhet är borttagen på frågeställarens begäran). Problemet rör ett par på väg att bo utomlands en kort tid, och att vänner och släkt meddelar att de avser besöka paret under denna vistelse och utgår från att de kan få bo hos paret. Mitt svar är att den sortens besök vanligen handlar om utsikten att få bo gratis och dra nytta av andra, vilket jag menar måste hindras om man inte vill ägna sin utlandsvistelse åt att ta hand om dessa självinbjudna gäster. Ett sätt är att skriva till alla hugade besökare och vänligt avböja alla husgäster.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (23)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 23

Forts: Det gör ont för man inser att man inte är viktig längre. Konstigt nog anser de att jag skall komma till Sverige flera ggr om året för att hjälpa till med struntsaker som de kunde ordnat själva. Då är det aldrig tal om pengar eller ens en upphämtning vid flygplatsen. Jag skickar kort, sms och försöker på alla sätt hålla kontakten men mkt sällan får jag ngt gensvar. Jag har nått en gräns där jag gett upp!

Maleandro Le Male, 15:16, 28 september 2016. Anmäl

Anna V.S. Jag förstår dig totalt, jag har bott utomlands i 15 år, inte en enda gång har ngn ur min familj velat komma och hälsa på, jag har tom erbjudit mig att betala resa och hämta och lämna dem vid flygplatsen och visa runt dem i stan (bor i en mkt vacker turistort) när de sagt att de inte har pengar, lustigt nog har de helt oplanerat haft råd att resa till ett annat land ngn månad senare...

Maleandro Le Male, 15:13, 28 september 2016. Anmäl

Anna V S, jag förstår så väl att det gör dig ledsen att ingen hälsar på. Min far har hälsat på mig en gång på 25 år, och då bor jag ändå inte långt bort. Till slut får man acceptera att folk är som de är. Att de inte kommer över jul har jag dock förståelse för, jultraditionerna sitter ofta i så hårt. I övrigt tror jag väl att de flesta uppskattar respektfulla besökare hemifrån när de bor utomlands - dvs besökare som förstår att man har en vardag och inte kan erbjuda 24-timmars hotellservice.

H R, 08:55, 27 september 2016. Anmäl

@Anna V. S., 15:52 Hm, nej, jag tycker faktiskt inte att det är taskigt av dina vänner och din familj att inte komma och hälsa på. Särskilt över jul är det ju många som har traditioner de inte vill frångå. Sedan att det är tråkigt, ja, det kan jag hålla med om, men man kan aldrig riktigt kräva att någon ska göra sig det besvär som en resa ändå är.

annan Camilla, 00:31, 25 september 2016. Anmäl

Men hur svårt är det? Säg till bekantingen/släktingen att "vi bor smått och har inte sängplatser för gäster". Och så skickar man med en länk till det näraliggande Gasthauset (jag förutsätter att det handlar om Österrike eller Schweiz) och till en biluthyrningsfirma, som har representanter på flygplatsen. (För övrigt hade vi, min fru, våra två små barn och jag, den bästa semestern i mannaminne när vi var nere och hälsade på gamla vänner i Lusern, alldeles vid Viervaldstattersee)

Pelle Lundén, 23:13, 24 september 2016. Anmäl

Och det blir dyrt - man bjuder på drinkar och tjusiga måltider i hemmet och när man drar runt och guidar besökarna på olika evanemangen är besökaren ” långsamma och oförstånde hur man betalar med Euro och om man kan lägga ut så länge " - ja och på den vägen är det ! Jag har lärt mig att sortera och bara närmaste family and friends får VIP-service, dom som är lika generösa mot mig när jag är i Stockholm, andra besökare får ett glas vin och ett vänligt bemötande!

Marie-Louise Göransson, 12:35, 24 september 2016. Anmäl

@Sweydia Ism, 13:40 Tack för en toppenkommentar! :D

Molly Moll, 12:11, 24 september 2016. Anmäl

Det är rätt konstigt att folk blir still den milda grad upp i gasen över att kunna spara in på hotellet på en semesterresa... När de i de flesta fallen nog har gott om råd! Folk tappar vettet fullständigt när det gäller $$$$. Men det är väl vi människor... Det är inte speciellt attraktivt. (I min erfarenhet är de snålaste? De som har mest pengar.)

Lyra Lof, 05:36, 24 september 2016. Anmäl

Jag har bott i utlandet i snart 40 ar och det tog 20 ar innan jag blev klok nog att sluta med guidade turer. Nu ar folk valkomna om dom 1. har en direkt relation med mig utover det formella 2. hyr egen bil o tar sig fran flygplats o till sevardheter och 3. inte vantar sig att bli upp passade. Och en sak till: varfor tror sa manga gaster att det ar en otrolig forman att ha dom gastande i en till tre veckor? Ingen ar sa trevlig att han/hon inte blir jobbig efter en vecka.

Tycker jag Iallafall, 21:52, 23 september 2016. Anmäl

Det verkar bara jag som blir lite ledsen att jag har det tvärtom! Min familj och vänner vill absolut inte komma och hälsa på i utlandet! Erbjuder logi och transport och allt men nej tack, det är inte alls bekvämt för dem att hälsa på för de är vana vid si och så saker och vill inte komma ifrån dem! till och med med Jul som annars skulle vara roligt att ha som en familj! Taskigt eller?

Anna V. S., 15:52, 23 september 2016. Anmäl

Dietgäst?

Fråga: Jag är ingen matmissionär men eftersom jag av medicinska skäl är tvungen att hålla en mycket strikt diet undrar jag om Magdalena kan ge mig råd om hur jag skall bete mig när jag blir bjuden på middag hemma hos bekanta och vänner? Tyvärr är det så att jag tackar nej till bjudningar och har snart inget socialt liv kvar.

Svar: Detta är en återkommande fråga och det finns bara ett svar på den: säg vänligt vid inbjudan hur läget är för dig. Så här ungefär: ”tack, det ska bli jättetrevligt, jag måste bara säga att jag tyvärr måste hålla strikt diet och inte kan varken äta x eller y, jag tar med en egen rätt om det är okej för dig”. Antingen säger värdpersonen att det går mycket bra, eller så får du svaret att ”men jag lagar gärna något till dig utan x och y”.

Det är alltså inte artigt att hålla tyst om att man inte tål viss mat, eller av kulturella skäl inte kan äta viss mat. Att en eller flera gäster sitter med oäten mat framför sig gör ingen värdperson glad. Och den som har en allergi mot ett födoämne riskerar ju att bli sjuk av bjudmaten – vilket är hemskt både för gästen och värdpersonen.

Däremot ska man som gäst inte ”beställa” viss mat som man tycker särskilt mycket om. En privat middagsbjudning är inte en krogmiddag där man själv betalar maten. Alltså säger man inte ”men jag gillar inte fisk, så jag hoppas att det blir kött” eller tvärtom.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (21)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 21

Kristina S "Tevlig halal kväll:-)" skrev du. Väldigt tråkigt med okunnighet. En halabiff kommer in i mitt hem endast över min döda kropp.

Irene Holm, 11:16, 24 september 2016. Anmäl

Kap K.: Gick igång på "fläsket på bordet" och borde ha insett att jorden snurrar, oavsett vad jag eller någon annan tycker om olika kosthållning. Tråkigt att jag gick åt ditt inlägg så hårt - jag hoppas att du inte tar det personligt. Tror att jag är en av mycket få icketroende som upplevt halalslakt från ko till gryta - så där kan jag, tyvärr, inte instämma. Men, håller med om att en del "ickefrågor" kan bli väldigt tröttsamma... Så, salam, shalom - eller fred, om det passar bättre!

gamla Tekla, 12:28, 23 september 2016. Anmäl

@ Kap Kennedy - kan bara hålla med dig. Det verkar vara de som inte umgås med folk från andra kulturer som har störst problem. Vi som har vänner från andra kulturer lagar gärna mat som passar alla våra gäster. Tevlig halal kväll:-)

Kristina S, 08:57, 23 september 2016. Anmäl

@gamla Tekla: Kanske missförstod du mig. För mig är det självklart att ta hänsyn till dem i bekantskapskretsen som har religiöst betingade mattabun. Vad jag inte förstår är varför den saken hela tiden ska dras upp och ifrågasättas av folk som uppenbarligen inte ens har det "problemet" med sin bekantskapskrets. Det är ju alltid xenofober som ständigt bekymrar sig över detta. För resten av oss är det bara: okidoki, ett halal-alternativ ikväll.

Kap Kennedy, 07:55, 23 september 2016. Anmäl

Om "ickefrågor": Det finns medicinska, kulturella och religiösa hänsyn att ta vid val av diet = kosthållning. Detta har inget samband med tycke och smak. Inte heller med "-ismer" eller "kurer" av olika slag. Argument som "... fläsket på bordet i Sverige." håller inte. Att koppla ihop, att ta avstånd från griskött, endast med Islam, är för enkelt. Det finns fler religioner och kulturer som tar detta avstånd. De finns här, dietgästerna, mitt bland oss fläskätare! Kul saga, AM Draak!

gamla Tekla, 20:42, 22 september 2016. Anmäl

Jag är glad om jag slipper äta haggis i Skottland, oavsett min religion. Enligt samma princip bjuder jag gärna på något annat än just fläsk när jag bjuder en jude eller en muslim på middag, oavsett deras religion. Bjuder jag hem dem på middag är det mina vänner, och är de mina vänner vill jag att de ska trivas och må bra. Mer än det bryr jag mig faktiskt inte om. Jag är inte ute på missionståg. Jag äter ju själv inte fläsk varje dag, varför ska jag då göra det just den dagen?

H R, 19:13, 22 september 2016. Anmäl

Som värd försöker man anstränga sig för att alla ska trivas. Just när man har judiska eller muslimska vänner står inte fläsket på bordet. Eventuelle hinduer bjuds inte på nötkött. Man VILL väl göra det trevligt för dem man bjuder? Som gäst försöker man vara till så lite besvär som möjligt. Om man (oavsett orsak) inte äter det ena eller andra så tar man av det man kan äta och ser glad ut ändå! (Bottna lite hemma, om det behövs!) Det är ju sällskapet som är det viktiga!

Anna N, 19:07, 22 september 2016. Anmäl

Min kompis är från Afganistan där de inte har några grisar. Alltså äter hon inte griskött, av kulturella skäl. Men hon räknar sig som muslim, ska det då anses vara av religiösa skäl? Hon ber inte fem gånger om dan, bara en gång i månaden. Hur många gånger i månaden måste man be för att slippa äta griskött?

AM Draak, 17:41, 22 september 2016. Anmäl

Jodå. Kap K., "problemet" finns! Vi ville träffas efter jobbet och drog iväg till en Pizzeria. Väl där, framkom att en av oss inte kunde äta bl.a. griskött, eller produkter där kött och mjölk blandats, eller där redskapen beblandats - av religiösa skäl. Vi hade inte en aning och personen ville väl inte bromsa flocken? Lyckligtvis fanns lösningen i en vegetarisk pizza - om den var 100% veg. eller hur det var med redskapen, det problemet valdes bort. Sallad ingick. Tröttsamt, Kap K.?

gamla Tekla, 15:47, 22 september 2016. Anmäl

Marja-Leena P.: Ångrar att jag drog till med "supande nordbor" i min kommentar! Vad jag avsåg var att vi sekulariserade nordbor, sällan inser skillnaden mellan kultur och religion - och därmed försummar en hel del insikt.

gamla Tekla, 14:01, 22 september 2016. Anmäl

Nätdejtlufs?

Fråga: Jag har gått på ‘dinner dates’ ibland. Vid ett tillfälle utomlands fick jag kontakt med en landsman i min egen ålder (runt 50) som ville bjuda mig på middag. Jag tackade ja, och såg fram emot en trevlig kväll.

Det var en mycket kall, blåsig och regnig kväll men jag reste från den del av staden där jag bodde till den hotellrestaurang där han hade sagt att han ville träffas. Resan tog en timme och tjugo minuter, med tre olika transportmedel och två ganska dryga promenader i kylan och regnet.

När jag väl kom fram satt jag och väntade i restaurangen i en halvtimma, trots att jag naturligtvis sms:at att jag var framme. Just som jag var på väg att gå dök personen ifråga upp, och slog sig ned utan ett leende eller ursäkt. Han beställde en liten fatöl åt oss var, utan att fråga vad jag ville ha att dricka, och inledde sedan ett mycket tråkigt och allvarsamt samtal som i princip gick ut på att förhöra mig om villkoren i det land vi befann oss i – priset på lägenheter, löner, arbetsvillkor osv.

Jag är en utåtriktad och under normala förhållanden en trevlig och attraktiv person, men jag fick inte någon chans att föra ett normalt samtal. Efter ungefär en halvtimme sade mannen ‘kom så går vi.’ Jag förutsatte att vi skulle gå till en restaurang någonstans utanför hotellet, men så snart vi kom till entrén sade han: ‘Det blir ingen middag, vi ställer in den’ vände på klacken och försvann.

Jag blev helt enkelt lämnad på trottoaren, i regn och blåst, och fick åka en timme och tjugo minuter tillbaka hem igen.

Jag är visserligen ganska garvad, och har varit på många ‘blind dates’ där personen kanske inte var vad jag hade förväntat mig, men min fråga lyder: är det inte god ton och uppfostran att göra sitt bästa för att vara trevlig, konversera och äta en civiliserad middag tillsammans innan man tackar för sig? Kan man verkligen bete sig så här?

Svar: Det finns såvitt jag vet ingen bestämd ”etikett” kring nätdejting som skulle skilja dessa möten från andra sorter. Däremot finns normal hyfs och det visade inte denne man. Men du var också aningslös som lät honom bestämma allting, var ni skulle träffas exempelvis – varför valde inte du en plats som var närmare dig? Han kunde ju ha företagit en resa istället för att du skulle ha allt besvär. Eller ni kunde ha rest halvvägs var. I ett sådant osäkert möte ger det fel signal om en av parterna är undfallande och låter den andra parten ta kommandot.

Att han kom så mycket försent utan att meddela dig och beställde dryck till dig utan att fråga dig först, visade ju mycket snabbt vilket slags person han är: självupptagen, bossig, ouppfostrad, även nedlåtande mot kvinnor. Du kunde ha insett detta om du hade varit klokare i ögonblicket, och själv sagt nej ganska omgående till den middag som ju ändå inte skulle blivit trevlig i hans egoistiska sällskap.

Som sagt, någon etablerad etikett finns inte för detta slags möten. Men nästa gång vet du bättre och kan se detta misslyckade möte som en trist men nyttig lärdom.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (21)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 21

Anna N: Jag håller med, visst var vissa saker mannen gjorde oförskämda, men jag tycker också att vissa detaljer i berättelsen "skorrar". FS visste innan hur lång tid resan till dejten skulle ta så varför tjata om det, och "lämnad i regn och blåst", lite våpvarning där va ;-) Känns också som att FS säger mellan raderna: Vi klickade inte alls, men min utlovade gratismiddag vill jag minsann ha ändå!!

Bengt Carlsson, 20:14, 27 september 2016. Anmäl

Jag ber om ursäkt, nu uttryckte jag mig tydligen otydligt. Visst var mannen i fråga oförskämd, och han borde verkligen inte ha bjudit på öl utan att fråga vad FS ville dricka. Min poäng var bara att vissa detaljer i FS fråga "skorrar lite" i mina öron. Det ursäktar naturligtvis inte mannens trista uppträdande. Nätdejter eller blind dates (olika saker i min värld) liksom att låta sig bjudas på middag av okända män är alltid förenat med vissa risker. Det blir lite "grisen i säcken"...

Anna N, 18:41, 22 september 2016. Anmäl

Även om jag förstår trygghetsaspekten ser jag lite grejer i MLPs kommentar jag tycker är väldigt ohyfsade. Det låter som att träffen inte skulle veta om att det är främst ett dansställe (finns en bar ifall att...). Ska man göra något så specifikt som att dansa har man väl för sjuttsingen kommit överens om det innan! Ta hellre med i försiktighetsåtgärdena att försöka lära känna varandra innan. Och bombardera inte sällskapet med egna vänner, ha dem som backup på annat sätt. Trolleri trollera...

Oémeara Braunisch, 12:03, 22 september 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Anna N, frågeställaren beskriver "dinner dates" och av frågan framgår tydligt att detta möte gäller en obekant person som ville bjuda frågeställaren på middag, i frågan refereras till tidigare blind dates. Beställningen av öl utan att fråga först var ohövlig och dum, frågeställaren kanske inte alls ville ha öl.

Magdalena Ribbing, 09:44, 22 september 2016. Anmäl

Alla som pysslar med nätdejting råkar ut för detta - eller värre! - förr eller senare. Jag tog för vana att vid första träffen be personen komma till ett ställe där jag redan kände folk. Jag hängde i danskretsar vid denna tid, så jag valde ett ställe där det både fanns dans och där jag visste att mina vänner från dansklubbarna skulle vara (och där det även fanns en bar ifall dejten inte skulle vara intresserad av dans överhuvudtaget). Så att jag inte skulle bli helt ensam med mannen ifall han skulle visa sig vara otrevlig eller rentav läskig. Utan kunna presentera honom för mina vänner och känna lite stöd från dem, och även att han skulle se att jag hade folk som skulle märka om han försökte droga mig och dra in mig i sin bil (sådant händer tyvärr). Då var det också lättare att avbryta dejten; man hade tryggheten i sina vänner omkring sig och behövde inte göra det ensam så att säga. Dessutom gör man ett bättre intryck, om mannen får se att man har vänner – man verkar mer social, mer populär! Om det nu skulle vara Drömprinsen som dyker upp på dejten! 

Marja-Leena Pettersson, 08:51, 22 september 2016. Anmäl

Hittar inte i frågan att det handlar om en nätdejt, "vid ett tillfälle utomlands fick jag kontakt med en landsman" står det bara.

Anna N, 08:37, 22 september 2016. Anmäl

Först tänkte jag: vilken skitstövel. Sedan läste ja FS fråga några ggr till. Små detaljer som: "Jag brukar gå på dinnerdates". (förväntar hon sig att bli bjuden?) Att hon satt sig i restauragen (inte foajén/baren) och väntade. (Men hade han verkligen bokat bord..?) Han beställer en liten fatöl. (hon betonaratt det inte är en dyr flaska, inte stor) Sammantaget ger FS intrycket att vilja bli bjuden flott. Är inte lika säker på att mannen i fråga var inne på samma upplägg.

Anna N, 08:31, 22 september 2016. Anmäl

Varför gå direkt på att äta middag med någon man aldrig träffat? Föreslå en fika eller promenad nästa gång istället, så mycket enklare att dra sig ur om man direkt känner att det inte är intressant. Har ingen egen erfarenhet av detta, men har man inte mer kontakt innan man ses, så man märker om personen är intressant eller verkar ha problem som den här i FS:s fall?

M K, 00:04, 22 september 2016. Anmäl

Jag tror som sagt att FS underförstått undrar hur man kan hantera sådana här historier, men det är inte vad FS skriver. Vem vet, kanske ville hon bara berätta för någon vad hon varit med om, det brukar kännas lite lättare när man fått berätta om det. Eller så var FS fortfarande så paff att hon inte lyckades formulera en riktig fråga, utan mest behövde få medhåll från MR eftersom hon kanske undrade om hon höll på att förlora förståndet.

H R, 17:01, 21 september 2016. Anmäl

Håller med Thorbjörn T. Känns som att FS bara ville berätta för någon vad hon varit med om..

Susie Dahl, 15:17, 21 september 2016. Anmäl

Näsgrävare?

Fråga: I mitt arbete delar en kollega och jag på en gemensam dator. Vi växlar alltså hela tiden mellan oss vem som använder datorn. Tyvärr har min kollega för vana att gräva djupt och innerligt i sin näsa. Vart det upphittade godset tar vägen vet jag inte då jag alltid tvingas vända mig bort – men fingrar har vidrört områden och saker jag inte vill ha kontakt med.

Hur ska jag hantera den uppkomna situationen?

Svar: Naturligtvis är det oacceptabelt att man beter sig som din kollega. Att idogt eller förstrött peta sig i näsan och öronen kan vara ett slags tics, något man upprepar utan att tänka på det. Men det gör det inte mer uthärdligt.

Ett förslag till hur du ska få näsgrävaren att upphöra med sin uräckliga ovana är att du helt enkelt konfronterar vederbörande; säg en dag när ingen annan hör er ungefär ”du X, kanske vet du inte om det själv, du tänker nog inte på det, men faktum är att du väldigt ofta petar dig i näsan och sen klickar du på tangentbordet som jag ska använda efter dig. Kan du tänka dig att sluta peta näsan, eller använda näsduk, det skulle jag uppskatta.”

Alltså inte så brutalt som du kanske helst vill: ”sluta för sjutton att peta dig i näsan!” utan lite mer inlindat och vänligt. Ni ska ju fortsätta att arbeta tillsammans och du behöver ha en god kontakt med näsgrävaren.

Den andra möjligheten är att du tar en desinficerande våtservett och torkar av tangentbordet varje gång det är din tur att använda det. Men det är både er tidsödande och utpekande. Ett direkt samtal i vänlig ton är bättre för framtida samarbete.

Eller så skriver du ut din fråga och mitt svar och sätter upp på anslagstavlan. Men det är sämsta utvägen.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-7 av 7

.. course it's a man, because, come on. (Ursäkta engelskan.)) Säg att du har bacillfobi så till den grad att du inte kan ta folk i hand (möjligen göra en 'fist bump', när du måste ta i något—tunnelbanestolpe, dörrhandtag på offentliga platser, du spolar med skon på offentliga toaletter (jag gör det senare). Så får kollegan tycka vad han vill! Och om det blir protest; säg att (nuför tiden) vet man att man ska respektera andras handikapp—oavsett om personen i fråga tycker att det är "löjligt".

Lyra Lof, 01:19, 21 september 2016. Anmäl

Det ofattbart vatt någon över 5 år gör detta. Vuxna människor! Vad händer med vår civilisation? FS kan ju föreslår att man gör som på gym: man torkar av 'maskinen' efter man har använt den... (Det är skottpengar på den som inte gör det på gymmet—ochden som inte gör det kan med 100% säkerhet vänta sig att bli anmäld till personalen. Om du säger att ni båda ska göra det behöver kollegan inte känna sig utpekad (fast han förtänar det! Yes, I'm sticking my neck out saying that of

Lyra Lof, 01:13, 21 september 2016. Anmäl

Begär att du får en egen dator av din arbetsgivare!

Dulca Mara, 12:23, 20 september 2016. Anmäl

Personligen gör jag precis som Katarina skriver om. Tar inte musen eller tangenterna på datorer använda av en massa folk. FS borde torka datorn på samma sätt. Om arbetskamraten frågar kan man lugnt svara att det är för hygiens skull (sant!) ...i ett annat fall kanske han fattar vinken. Lugnet på arbetsplatsen räddas samtidigt slipper man äckliga bakterier på händerna. Man ska inte vara för servilt men mer " assertive"

Ewa Atena, 11:18, 20 september 2016. Anmäl

Jag har helt gett upp när det gäller mina snuskiga kollegor som fritt petar sig i näsan och mellan tänderna, gräver sig i öronen och bara sköljer händerna med vatten när de varit på toaletten. Jag har löst det som så att jag har ställt ut handsprit överallt som jag använder med jämna mellanrum.

Katarina Katarina, 10:38, 20 september 2016. Anmäl

En stående rekommendation i alla liknande konfliktsituationer är att utgå från sig själv, redogöra för sina egna känslor och behov. Typ: "Jag tycker det är obehagligt när någon petar sig i näsan ofta. Det gör att jag... etc." Det vill säga, hellre använda ordet jag än du. Genom att göra så minimerar man risken för att den andre bara känner sig personligt angripen och kritiserad. Hen tvingas förhålla sig till att det är någon annans upplevelse av situationen som har betydelse.

Kap Kennedy, 08:00, 20 september 2016. Anmäl

FS kan skämtsamt fråga: "Hittar du något spännande där inne?"

Anna N, 08:00, 20 september 2016. Anmäl

Barnkontakt?

Fråga: Det gäller barn. Jag har en fyraåring och en liten bebis. När jag är ute på stan med dem får vi mycket vänlig uppmärksamhet, det känns ju jättekul för en stolt mamma med människor som pratar med barnen och ger dem komplimanger. Men hur kan jag på ett taktfullt och fint sätt hindra de allra mest entusiastiska kramarna? Det händer att en del nästan tar bebisen ur armarna på mig och då blir jag nervös… Baciller… Tänk om de tappar den…

Ibland begär folk kramar av fyraåringen, och det tycker jag inte är något han ska känna han måste göra med främlingar, till skillnad från mer vanlig artighet som att ta i hand eller bara hälsa. Går det att sätta gränser? Jag vill absolut inte såra välmenande personer eller lära barnen oartiga vanor!

Svar: Liknande frågor har varit uppe några gånger, alltså att obekanta människor – eller släkt och vänner – kramar och pussar bebisar och små barn hämningslöst. Så ska det naturligtvis inte gå till. Det är föräldrars absoluta plikt att skydda sina barn. Varför ska just barn behöva stå ut med att bli kramade av andra personer än sina närmaste? Det du kan göra när en säkert snäll men obetänksam spontankramare närmar sig är att snabbt och mycket vänligt säga ”ledsen, men han/hon är så ömtålig, jag måste be om lite distans” eller ”tyvärr klarar han/hon inte så nära kontakt ännu” eller något sådant, alltså inte säga ”gå undan” utan påpeka att bebisen är så liten att han/hon inte tål främmande kontakt. Det måste andra respektera. Men det de vill göra är ju ren vänlighet och förtjusning så du måste ha ett väldigt vänligt tonfall.

Din fyraåring ska absolut aldrig behöva krama någon på kommando, oavsett det är en släkting eller en annan person. Det borde vara förbjudet att uppmana barn att krama vuxna, hur sjutton ska de då kunna värja sig mot skurkar som kommer och säger ”ge mig en kram” – om barnet har lärt sig att då måste man krama är det riktigt farligt. Alltså: säg när andra uppmanar barnet att krama, försvara genast barnet genom att säga ”nej, vår princip är att lilla X måste få tid att själv vilja kramas, så det får vänta ett tag nu. ”

Och så kan du lära din fyraåring att säga ”nej tack, det går inte, mina kramar är slut för idag” till den som barnet inte frivilligt vill krama.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (23)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 23

Maja Gräddnos: "Var finns alla dessa hysteriska kramare av barn och vuxna?" Svaret tycks vara: Överallt! I teves "Tro hopp o kärlek" kramas det så det står härliga till, folk som aldrig tidigare träffat kan inte ta i hand och därmed hålla ett artigt o respektfullt avstånd, konkurrenter om det eftertraktade objektet kraamas med varandra, och de kramas allihop en o en med mannen som de (ännu) inte känner. Sluta kramas till höger o vänster, snälla rara Jag vill ha ett kram-stopp!

Irene Holm, 22:34, 21 september 2016. Anmäl

Ewa Atena, 11:17, "var någonstans bor FS att folk bokstavligen rycker bebisen ur armarna.." Svar: en finns i i Öregrund. Vid en familjemiddag på restaurang charmades servitrisen av ettåringen (inte min) i barnstolen, lyfte upp honom och försvann leende iväg in i köksregionen med honom på armen. Vi satt förstummade och förskräckta, men hon kom som tur var strax tillbaka, med en kaka som hon gav honom. Hon var av sydländskt ursprung, Sydamerika kanske. Detta var tydligen helt normalt för henne.

Irene Holm, 22:17, 21 september 2016. Anmäl

Bra svar, men artighet är faktiskt sekundärt i sådana här fall. Om en främmande person är på väg att börja ta på bebisen, vänd dig med barnet eller barnvagnen åt ett annat håll bara. Man kan ju inte vara säker på att de faktiskt har goda avsikter. I vilket fall räcker det med att beundra utan att ta på barnet, det måste man ju vara tydlig med. Lite större barn ska bara kramas när de själva tar initiativet, kan man lära dem på ett tidigt stadium.

M K, 22:56, 20 september 2016. Anmäl

Nu känner jag mig orättvist behandlad, jag skulle kunna skriva lika elakt om "antikramare" som ni gör om oss som gillar en kram, men det har jag för mycket hyfs att göra. OBS att krama mig är helt frivilligt, jag respekterar det, men jag skulle vara glad om jag blev respekterad tillbaka och att ni inte drar alla "kramare" över en kam. Bengt Carlsson: Jag vet så klart inte hur pojken kände sig, det vet möjligen du, men han kanske ville ge en kram, är det så omöjligt?

Maja Gräddnos, 19:45, 20 september 2016. Anmäl

Jag funderar på om det var lite lättare förr då man som liten flicka förväntades ta tanter och farbröder i hand och niga (knixa) medan pojkarna bockade. Denna vana tycks nästan fråntagen dagen barn. Handhälsning vuxna emellan har också blivit mer ovanlig. Istället förväntas man numera kramas även om man inte har en nära relation. Vårt "utrotande" av ett artigt, men distanserat sätt att hälsa, har kanske en del biverkningar...

Anna N, 07:58, 20 september 2016. Anmäl

Träffade nyligen en väninna jag inte sett på många år, när vi skiljdes sa hon till sin 8-åring att krama mig, och det gjorde han. Kändes obekvämt eftersom jag själv som barn inte alls gillade att krama vuxna jag inte kände, men i den åldern vågar man kanske inte säga att man inte vill.

Bengt Carlsson, 23:17, 19 september 2016. Anmäl

Kan det vara så att FS bor i ett litet samhälle och dessa främlingar på stan är t.ex. folk som känner hennes föräldrar och i och med det tycker att de känner henne också, eftersom de kanske träffats i förbigående någon gång? I så fall kan jag begripa hur det kommer sig, men inte håller man ett barn vars förälder man inte ens kan namnet på eller ens har hört talas om förr? Låter väldigt konstigt. Håller med övriga om att bara säga nej tack till oönskad närkontakt.

lilla moi, 14:40, 19 september 2016. Anmäl

@Ewa Atena: Jag har inga egna erfarenheter av fenomenet, men jag har hört ganska många nyblivna föräldrar berätta om det. Även om de flesta givetvis aldrig blir så närgångna som beskrivs här, tror jag att det är vanligt att särskilt kvinnor med barn betraktas som "lovligt villebråd" att ta kontakt med spontant. Om dessa då inte reagerar direkt avvisande kan vissa få för sig att det är fritt fram med ömhetsbetygelser. Vi lever förmodligen i en tid då extra många törstar efter sådant.

Kap Kennedy, 14:17, 19 september 2016. Anmäl

Håller absolut med FS och Magdalena Ribbing och jag anser att VARJE förklaring är legitim för att hålla främmande kramare ifrån de egna kidsen ! Jag skulle ALDRIG tvinga mig på vänners barn med en kram, vill dom kramas får dom ta initiativet och jag ignorerar alltid föräldrars uppmaning till ungarna, det är ju nästan våld ! En kram är en ömhetsbetygelse och de vill jag absolut inte dela ut eller ta emot från höger och vänster, även om det har blivit en trend/inne !

Marie-Louise Göransson, 14:10, 19 september 2016. Anmäl

Håller med Ewa Atena, var finns alla dessa hysteriska kramare av barn och vuxna? De finns, det tvivlar jag inte på, men jag har aldrig stött på dem. Någon som har en förklaring? Jag undrar bara om det är så vanligt som det verkar på en del... Självklart skall man inte gå för nära ett barn, men att titta ned i vagnen ovanifrån och berömma det söta knytet och kanske byta några ord med mamman eller pappan hopps jag man får!

Maja Gräddnos, 13:55, 19 september 2016. Anmäl