Gubbvän?

Fråga: Vad kallar man sin vuxna ”pojk”vän? Eller vad kallar en man för den delen sin vuxna ”flick”vän? Jag hörde i London någon som kallade sin medelålders älskarinna för ”lady friend” och det lät bra, men vad skulle det heta på svenska? Själv kan jag tänka att säga min partner men det verkar upptaget för affärssammanhang eller homosexuella.

Svar: Förr i tiden var man gift, förlovad eller ogift och benämningen därmed inte något problem. Fru/man/make eller fästmö/fästman – eller ingen precisering alls. Egentligen skulle man kunna använda begreppet ”min fru” respektive ”min man/make” oavsett juridisk rätt till dessa begrepp. Men nu är det inte så och därför blomstrar vokabulären angående den person man har något form av äktenskapsliknande förhållande med.

Annons:

Sambo är etablerat, ur ordet sammanboende som blev etablerat på 1980-talet och då accepterades av exempelvis det formella UD för den person som en inbjuden gäst fick ta med sig; den person man bodde tillsammans med utan att vara gift. Men tillfälliga dag- eller nattkamrater var det inte frågan om, det skulle vara en relation som i princip syftade till en gemensam framtid.
Är man inte sambo blir det ordet fel. Många vill väldigt gärna understryka exakt hur deras relation ser ut, och uppfinner diverse ord. Särbo, den man har ett förhållande med men inte alltid bor tillsammans med, är ett sådant ord. Jag tänker inte ta upp fler uppfinningar typ kulbo och mambo med flera, de är för fåniga.

Respektive sägs ibland, enligt mönstret ”Kalle, min respektive.” Låter kanske inte så kärt som det möjligen är. Eller som du föreslår, ”min partner” – kan uppfattas som din affärspartner. Homosexuella har samma ordproblem men har de ingått äktenskap är orden naturligtvis desamma som för heterosexuella: min fru, min man/make.

Lady friend låter trevligt och vettigt, men vad det skulle heta på svenska vet jag inte, ”min damvän” är inte vidare lyckat.

”Min älskare/älskarinna” kan låta för intimt även om det är korrekt. En gång hörde jag en äldre kvinna presentera sin livspartner med orden ”XX som jag är ogift med” vilket var helt begripligt. Konkubin är ett gammalt begrepp, ursprungligen för en kvinna som var en försörjd älskarinna. Frilla är åldrig svenska för ungefär detsamma. Ingetdera fungerar som begrepp i dag på svenska.

Än färre är orden för äldre eller vuxna män som är ”pojk”vänner – kan det vara något för jämställdhetsforskarna?

Livskamrat blir till slut det ord jag kan föreslå. Det innebär inte med nödvändighet att man inte är gift med livskamraten, men vanligen är det så. Faktum är att ett riktigt bra begrepp för den person man lever med – ständigt eller ofta – saknas på svenska.

Magdalena Ribbing

Tiggarhej?

Fråga: Numera ser jag varje lunchrast tiggare. Eftersom de sitter på samma plats dag efter dag känner jag igen dem till utseendet. Hur ska detta hanteras korrekt? Ska man hälsa på dem? Ska man ge dem pengar? I så fall: hur mycket är rimligt att ge? Det här tycks vara en företeelse som etablerats för lång tid framåt. Vilka hövlighetsregler gäller i andra länder och världsdelar?

Svar: Normal hövlighet gäller: du säger ett vänligt hej till de personer du känner igen, oavsett deras yrke eller verksamhet. Om du vill ge tiggarna pengar eller inte är något som bara du kan bestämma. Tiggare finns i alla länder, men jag känner inte till var det kan anses självklart att ge dem pengar. I några stora religioner ska man ge mat eller pengar till munkar och nunnor för att vara en god utövare av den aktuella religionen. Men det är en annan sak än det du frågar.

Magdalena Ribbing

Krogservett?

Fråga: Var lägger jag min servett på krogen? Hemma är det inte något problem, jag slänger pappersservetten i soporna. Men på restaurang, vad gör jag med servetten, ska jag själv ta med den bort när jag går eller ska den läggas på bordet? Och är det fin restaurang och jag får tygservett, vad gör jag då med den?

Svar: Servetten läggs enligt formell etikett till vänster vid kuvertet efter avslutad måltid. Under måltidens gång läggs inte servetten tillbaka på bordet, det anses inte trevligt för övriga att en använd servett placeras bland mat och bestick.
När måltiden är avslutad, det vill säga när alla vid bordet har ätit färdigt och är på väg att gå därifrån, lägger man sin servett, av papper eller tyg, lätt hopvikt vid vänster sida om tallriken. En skräck för både serveringspersonal och privat värdfolk är gäster som placerar sin servett på tallriken bland matresterna eller knycklar ner den i glaset. På finare krogar ogillar personalen att gästerna som reser sig för att gå lägger servetten på bordet, den ska läggas på stolskanten eller hängas över stolskarmen. Nåja, är servetten kletig är det inte något bra alternativ! Men på finkrogarna förmodas gästerna äta så pass prydligt att de inte kladdar ner servetten särskilt mycket.
En använd servett ska däremot aldrig vikas i sina mangelveck eller återställas i den brytning den kan ha haft innan gästen tog den och lade den i knät, korrekt görs detta omedelbart man har satt sig. Lätt, lite slarvigt hopvikt är vad som gäller.
Och för säkerhets skull upprepar jag svaret på en återkommande servettfråga: nej, det är absolut otänkbart att snyta sig i servetten, vare sig den är av tyg eller papper!

Magdalena Ribbing

Hundbesök?

Fråga: Nyligen kom min son som bor utomlands tillsammans med sin nya flickvän för att hälsa på hos oss och sina två bröder. Han och flickvännen bodde i vårt  hus. En bror har fru och små barn.

Flickvännen skulle ta med sig sin hund, en schäfer. Där började våra problem. Hunden knyckte mat inte bara på matbordet utan också ur de små vettskrämda brorsbarnens händer. I trädgården bet den av varenda blomknopp i rabatterna och tuggade på småbarnens leksaker. När hunden bajsade på gräsmattan brydde flickvännen sig inte om att plocka upp det, vi fick uppmana henne och sonen att göra det. Hunden var snäll och fin men mycket livlig och rusade runt som en lycklig vettvilling hela tiden. Vi upplevde hunden som en riktig huligan. Jag tror att vi alla faktiskt blev som paralyserade. Det kändes svårt för mig att tillrättavisa min sons nya flickvän, åtminstone kom jag mig inte för att ryta till som jag borde ha gjort. Under en promenad där det var tydligt skyltat att hundar skulle hållas kopplade tilläts hunden springa fritt. Den höll på att skrämma livet av andra flanörer som den rusade fram emot för att “hälsa” på genom att hoppa upp med frambenen på den mötande. Ägarinnan hade noll koll på sin hund och verkade tycka att det var alla andras ansvar att se till att de fick behålla både mat och händer.

Naturligtvis slutade detta med sorg och bedrövelse. Det sista hunden gjorde innan den packades in i sin bur i bilen var att slita en korvbit ur en tvåårings hand. Där tog tålamodet slut. Då röt vi till. Det kunde ju ha slutat illa.

Nu vet vi inte hur vi ska hantera den uppkomna situationen. Min sons flickvän hade gråtit hela vägen hem och sonen verkar mycket olycklig över situationen. Vi blev nog alla väldigt överrumplade av det som hände. Jag tycker att det är hundägarens ansvar att se till att hunden sköter sig vid middagsbordet. Lämpligast hade väl varit att koppla den. Jag har förgäves letat efter en bok om vett och etikett för hundägare på kalas. Vad gör vi nu?

Svar: Frågan om husdjursohyfs, eller snarare husse-matte-ohyfs, kommer ibland, och är uppenbart ett problem för många människor, både de med och de utan hund-katt eller vad det är. Det du berättar är inte unikt men sannerligen tråkigt! Mest för er i ”hemmafamiljen” men också för din son och den obegripligt obetänksamma flickvännen. Skriv eller mejla till henne och din son, och säg att det var tråkigt att det blev en del missförstånd med hunden men varken ni eller barnen är vana vid hundar så det blev lite chockartat. Säg att hunden är välkommen igen, men att då måste den hållas i koppel och inte får vara med vid middagsbordet. Det är ju faktiskt en grundregel för hundägare att inte låt djuret tigga vid matbordet och givetvis att inte ta mat från människorna. Att inte denna flickvän själv förstår detta verkar okunnigt intill korkat. Din son kunde ju också ha ingripit när han såg hur det gick, det hade säkert varit lättare för flickvännen att ta korrigering från det hållet.

En del djurägare verkar uppfatta sina djur som människor, vilket de inte är, hur trevliga och roliga de än må vara. Men det är varje djurägares absoluta skyldighet att hantera sina djur så att de inte besvärar andra. Förstår de inte detta måste man tyvärr upplysa dem om detta faktum. Det du beskriver om hur denna hund hälsar på mötande människor, leker med de små barnen osv är naturligtvis helt fel och där skulle hundens matte omedelbart ha agerat.

Du ska absolut inte låta en hund styra i ditt hem, inte bestämma vad ni kan göra – och du ska inte tillåta att den skrämmer någon. Nu har detta redan hänt, tråkigt nog, men du kan i ditt mejl eller brev understryka hur trevligt det var att få lära känna flickvännen och att ni ser fram mot vidare besök – med kopplad hund.

Magdalena Ribbing

Obehagspresent?

Fråga: Jag har av en bekants respektive blivit inbjuden till att medverka till en examenspresent. Detta har skett via Facebook. Jag har uppfattat den här inbjudningen som faktiskt en ganska fräck handling på grund av följande: Dels är presenten som ska införskaffas i sig en mycket dyrbar köksmaskin som kostar närmare 6000 kronor; dels så finns det inget planerat kalas eller liknande som jag är bjuden till. Inte heller verkar någon annan ha bjudits. Jag är av uppfattningen att man överlämnar eventuella presenter i samband med en sådan fest; och att sakernas värde inte heller är av någon central betydelse. Vidare ska väl gåvor vara något personligt?

Jag ser mig inte som närmare bekant till personen som ska uppvaktas med den här i mina ögon mycket exklusiva presenten. Jag uppfattar personens respektive som att hen riktar ett krav mot mig och andra inbjudna på ett ganska ”rävigt” sätt i det att det kan ses som ogint om jag inte tackar ja till att delta. Eftersom det sker på Facebook så ser även andra att jag tackar nej.

Jag vill inte framstå som ogin, utan jag är glad för personen som tar examen. Ser däremot inbjudan till att medverka till gratulationer ut på det här sättet så har jag emellertid inte särskilt stor lust att deltaga alls, mest på grund av partnerns dåliga idé och kombinerade girighet och snålhet. Hur ska jag bära mig åt? Är det okej att bara bortse från det här ganska pinsamma kravbrevet och inte svara på inbjudan alls?

Svar: Men låt bli att delta i presenten! Varför skulle du betala in pengar till någon som du inte vill ge en present? Och varför ser andra på FB att du ”tackar nej”? Inte för att jag begriper finesserna med Facebook eller har klart för mig vilket slags hyfs som tillämpas där (personligen är jag mestadels drabbad av lögn och ohyfs på detta forum), men det kan väl inte vara något tvång att skriva ja eller nej på FB – ge bara sjutton i att göra något alls!

Om läget är precis det du beskriver är det extremt pretentiöst av både den som föreslår presenten och mottagaren som sannolikt känner till alltsammans.

Delta inte! Eller skriv på FB att du knappt känner den som ska få presenten och därför inte ser någon anledning att delta – det kanske kan få en del andra som drabbats av denna ”inbjudan” att våga svara samma sak.

Någon måtta får det vara på vad somliga kräver eller förväntar sig av sin omvärld.

Magdalena Ribbing

Bjudningsgensvar?

Fråga: Hur bör man bjuda tillbaka någon som man själv varit bjuden hos? Nu menar jag inte några middagsbjudningar, utan jag syftar på lite enklare bjudningar till vardags, t.ex. om två vänner eller arbetskamrater träffas hemma hos varandra och bjuder på kvällsté eller -kaffe samt kanske lite skorpor, rostat bröd, marmelad och liknande innan gästen går.

Min styvmor berättade för mig, att hon irriterade sig på att en av hennes väninnor (som jag alltid tyckt mycket bra om) bjuder tillbaka på ett snålare vis än vad min styvmor gör när hon i sin tur haft gäster. Min styvmor sade att hon alltid brukat ställa fram bröd, kex, skorpor, smör, ost, marmelad och kanske lite till, och så är det fritt fram att förse sig med vad man vill.

Men när hennes väninna bjuder på kvällsté/-kaffe så sätter hon fram färdigbredda smörgåsar, och det är således det som min styvmor anser är snålt, ransonerat eller vad man nu vill kalla det. På något sätt kan jag förstå hennes resonemang, men jag förstår även vänninnan, eftersom hon ju är en egen person med sitt sätt att relatera till omvärlden, och det som är självklart för min styvmor behöver kanske inte alls vara lika självklart för hennes väninna.

Finns det något rätt eller fel här? Kan man alltid ta för givet att man ska bli bjuden tillbaka på så att säga exakt samma nivå som man själv bjuder? Och vems sätt att bjuda är det i så fall som är det rätta? Och varför skulle den andra parten (i det här fallet väninnan) göra ”fel”?

Extrafråga: Bör den som bjuder i förväg höra sig för om det är något gästen en eller annan orsak inte äter? Borde hon t.ex. ha tagit med i beräkningen att någon kanske är allergiker eller vegetarian/vegan och därför ”för säkerhets skull” göra i ordning något annat än som i det här fallet enbart smörgåsar med leverpastej på?

Svar: Om jag vore bjuden hem till någon en eftermiddag och då bjöds på färdigbredda smörgåsar skulle jag bli glad och tacksam över att inbjudaren hade gjort sig detta besvär för min skull. Jag skulle absolut inte betrakta det som snålt. Din styvmor ställer fram obredda läckerheter för gästen att hantera efter egen smak – det är ett annat sätt, också vänligt och omtänksamt, men absolut inte ”finare” eller mer generöst än att bjuda på färdiga smörgåsar.

Din grundfråga, om man måste bjuda tillbaka på exakt samma sätt eller nivå som man själv har bjudit på, kan enkelt besvaras med nej. Det är inte alls nödvändigt att bjuda på galamiddag i frack som återbjudning, det går lika bra och är lika mycket ”värt” att bjuda på en trevlig middag med klädsel kavaj – eller vad man vill. Alla har inte samma ekonomi, alla har inte samma möjligheter och att någon vill och kan bjuda flott innebär inte att gensvaret nödvändigtvis måste vara på samma sätt.

Extrafrågan: den som har allergier eller matintoleranser eller inte tål vanligt förekommande djur som hundar och katter berättar detta vänligt vid inbjudan, för att värdpersonen ska kunna vidta lämpliga åtgärder, och gästen om sådana inte erbjuds, ha möjlighet att avstå från att närvara.

Magdalena Ribbing

Cocktailpresent?

Fråga: Jag och min man är bjudna på en cocktailmottagning och jag tänkte höra vad man brukar ge i present vid en sådan?

Svar: Först lite historia: Cocktail – tuppstjärt – var först en drink blandad av olika sprit- och likörsorter som försiktigt hälldes lager på lager i ett glas på fot vilket fick drinken att påminna om fjädrarna i en mångfärgad tuppstjärt. Efter första världskrigets slut i november 1918 hade många ett uppdämt behov av fest och yra och lättsamma cocktailparties blev en på sina håll vanlig form av bjudning. De förekom mellan kl 17 och 19, inte tidigare eller senare än så, och avsågs vara en möjlighet för gästerna att ta en drink med vänner hemma hos någon, på väg från arbetet till hemmet, eller på väg hemifrån till en middagsbjudning hos någon annan, eller teater eller bio.

Alltså hade man inte någon uttalad klädkod utan gästerna kom i snygg vardagsklädsel eller lite finare, kvinnorna ofta med en galant hatt och tunna handledskorta handskar till en fin dräkt eller klänning, männen vanligen i mörk eller mellanmörk kostym, eller smoking om det handlade om mellanstick före middagsbjudningen. Att ha en cocktailmottagning mitt i middagstid är alltså inte traditionsenligt, inte heller att ge en klädkod, inte heller att klä upp sig stort.

I dag har cocktailmottagningar ofta en annan prägel, som en bjudning under många timmar.

Ändå är det knappast förväntat att gästerna kommer med så kallade gåbortspresenter till ett cocktailparty. Men vill du ta med något så är en nyutkommen pocketbok ett förslag, eller en cellofanpåse med fin choklad.

Eller som jag gör ibland, ta med senaste numret av Situation Stockholm, som alltid innehåller läsvärda artiklar och fina bilder och dessutom har ett vettigt syfte.

Magdalena Ribbing

Mellanlägg?

Fråga: Jag undrar vad man ska göra med det tallriksmellanlägg, som ibland finns under förrättstallriken? Ska det dukas av tillsammans med tallriken eller ska jag som gäst ta hand om den på något sätt?

Svar: De små mellanläggen är ofta fina små spetsrundlar, eller broderade plättar, och faktiskt praktiska för att undvika att porslinstallrikarna skramlar mot varandra. Men de är rätt ovanliga numera, jag vet att det var vanligt för något halvsekel sedan att dessa små konstfärdigt tillverkade minidukar syddes ihop till en större duk eller löpare.

Om man är formellt korrekt, vilket verkar sannolikt för den som använder mellanlägg, ska dessa avlägsnas av personal eller värdperson med hjälp antingen av en liten tång – en kaktång är bra – eller om de är av spets, fångas upp med en gaffel, och placeras på en medförd tallrik. När alla mellanlägg är borttagna kan nästa rätt serveras.

Men så formellt konventionellt går det sällan till numera, i dag lyfter gästen oftast själv bort mellanlägget och placerar det på bordet på lämpligt utrymme. De tar ju inte så stor plats.

Magdalena Ribbing

Dricks?

Fråga: Jag undrar hur det fungerar med dricks i Sverige egentligen. Häromkvällen var jag och några vänner ute och åt på en restaurang som får anses vara en fin, men inte alltför fin restaurang där priserna ligger omkring 100-200 kronor per rätt. Efter att vi betalat var för sig kom frågan om dricks upp. Jag har en gång läst och fått för mig att i Sverige behöver du inte ge dricks, men i vissa andra länder så måste du ge minst 10 % i dricks. Några av mina vänner ansåg dock att du absolut måste ge dricks även i Sverige.

Hur ligger det egentligen till? Beror det på vad det är för restaurang som besöks eller beror det på om du är i en stor eller en liten stad? Hur ska jag tänka gällande dricks nästa gång jag äter på restaurang?

Svar: Dricks är helt frivilligt i Sverige, till skillnad från många andra nationer, exempelvis USA där personalen får sin lön eller en del av den, i form av dricks. I Sverige behöver ingen ge serveringspersonalen dricks, (eller skicka ut en sedel till kocken, vilket hände förr!)

Men det är ganska vanligt även i Sverige att runda av notans belopp uppåt till någon lämplig summa, ofta cirka tio procent. Om man vill.

Det har mindre att göra med vilket slags restaurang man besöker än med ens egen känsla, eftersom dricksen är frivillig. Man kan belöna en vänlig servering med dricks, eller uttrycka sin belåtenhet genom att ge dricks – eller det motsatta genom att låta bli.

En sak till: det finns ingenting nedlåtande eller översittande i att ge dricks, vilket en del hävdar, givetvis inte för att slippa denna extrautgift.

Magdalena Ribbing

Ryggsäcksrätt?

Fråga: I går fick jag en rygga i huvet på bussen. Inte första gången. Han med ryggan bara gick in i bussen utan att se sig för å när han vände sig för att sitta for hans tunga rygga rakt på mitt huvud. Ursäkt?  Glöm det. Jag blev förbannad och sa högt ”se dej för” men han bara flinade. Ville slå till honom men gjorde inte det.  Är fortfarande arg.
Vad kan man göra, för att det kommer att hända igen vet jag.

Svar: En icke försumbar del av ryggsäcksfolket verkar uppfatta säcken de bär på ryggen som en integrerad kroppsdel, böjlig och anpassande sig efter omgivningen. Vi som inte har fått denna extraordinära uppfattning drabbas därför av smällar, slag och pådrämmande ryggsäckar som ger oss blåmärken, skador av olika slag, irritation och ilska – och vi kan ingenting göra åt det. På buss, tåg, tunnelbana, i köer med flera platser kommer vi inte undan dessa mestadels tunga klumpar (bär ryggsäcksfolket med sig uppslagsverk bland buteljer, träningsskor och matlådor? det verkar mer sällan vara fråga om nattlinnen) som tillåts härja fritt bland oss försvarslösa.
Det är, som du har noterat, meningslöst att uppmana den som kommer vältrande med sin ryggsäck att se sig för. Eftersom detta slags förvaring tydligen betraktas som en arm eller ett ben kommer bäraren inte att förstå en vänlig tillsägelse. Men SL och SJ skulle om de vågade (det gör de inte!) kunna be förarna att meddela följande ”ryggsäck måste hållas framför sin bärare”. Då kan andra hänvisa till denna obrytbara regel och påpeka – vänligt förstås – att dängandet inte är tillåtet.
Nej, jag tror inte att det kommer att hända. Din metod får bli att ta med cykelhjälm när du färdas med allmänna transportmedel. Ta på hjälmen när du ser en medlem av ryggsäcksfolket närma sig. Men kom ihåg att det finns undantag i form av intelligenta ryggsäcksbärare som vet att ryggsäcken inte är en del av deras kroppar.
Och slåss inte. Det är barnsligt.

Magdalena Ribbing