Kattfritt?

Fråga: Nu i sommartider är problemet med andras katter nästan hopplöst för mig. Vi bor i radhus och jag har sått fina grönsaker, efter att ha vänt jorden och med stort besvär rensat den från massor av kattbajs som hamnat där under höst och vinter. Katter gräver tydligen inte alltid ner det som dom får ur sig, utan bajskorvarna bara ligger där ovanpå jorden. Jag vill inte äta grönsaker som är gödslade med kattbajs. Vad kan jag göra?

Inte heller vill jag ha dessa katter i vår trädgård där dom jagar fåglarna, eller ha dom i vårt hus, det har hänt att vi har hittat katter inomhus, en gång hade en stor katt lagt sig i min säng. Om jag är i trädgården måste jag stänga alla dörrar och fönster för att hindra andras katter från att komma in. Det tycker jag inte är rätt.
Kan man förbjuda att andras katter vistas på ens tomt? Hur gör man det i så fall?

Svar: Tyvärr är det inte möjligt att förbjuda andras husdjur att passera tomtgränser. Ansvaret ligger hos djurens ägare eller handhavare, inte hos djuren som inte heller kan tvingas till ett beteende som strider mot deras natur. Från 1 mars till 20 augusti då fåglar och småvilt får ungar måste hundar hållas kopplade enligt vissa regler, eller stå under noggrann uppsikt. De ska då alltså inte heller kunna ta sig in i andras hem eller trädgårdar. Samma kopplingstvång gäller inte för katter. Men enligt svensk lag ska både hundar och katter ”hållas under sådan tillsyn och skötas på ett sådant sätt som med hänsyn till deras natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador eller avsevärda olägenheter.”

Detta har inte alla kattägare (och hundägare för den delen) insett. Många ser just sitt husdjur som så trevligt och sött att det ska tillåtas allting. Den attityden är lätt att förstå när man vet att många människor har sina husdjur som familjemedlemmar som får sitta med vid matbordet och gå omkring i sitt hus och sin näromgivning som de vill. Hur ska dessa djur veta att det finns andra som inte vill ha deras exkrementer i sin trädgård, inte ha dem i sina hem?

Att klä in sin tomt eller sina rabatter med nät hjälper inte mot klättringsskickliga katter. Att lägga lock över grönskan är inte heller bra. Ett gammalt knep är att hälla kallt vatten över djuren – men det är bara elakt mot ett djur som inte förstår varför det är oönskat. Så gör man verkligen inte!

Men några metoder finns för att hålla andras katter, borta. Citrus brukar ogillas av katter, citron- och apelsinskal i trädgården kan hjälpa, om man inte tycker att det ser slarvigt ut. Man kan försöka med en kattskrämma som åstadkommer ett för människor ohörbart men för katter och en del hundar ytterst obehagligt ljud; det har åtminstone i en del fall god effekt.
Och så kan man prata med kattägarna själva, förklara situationen och vädja om förståelse och bättre koll på katterna. Kanske, kanske inser då dessa djurvänner att även deras husdjur mår bäst av att hållas under uppsikt så att de inte blir illa sedda och ovälkomna hos en del personer.

Magdalena Ribbing

0

Dela med dina vänner

  • 2
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-3 av 3

Kattbajset på vår tomt kommer i alla fall inte från igelkottar. Det finns mycket katter i området, och jag har många gånger sett katterna bajsa i våra rabatter och odlingar. Dessutom jagar de fåglar och hårar ner i sittmöblerna. Igelkottar är ovanliga, har aldrig sett någon här.

Augusta Wik, 09:50, 27 maj 2016. Anmäl

"Kattbajset" kommer i och för sig oftast från igelkottar. Katterna från skulden, men de ÄR renliga djur och gräver vanligen ner sin avföring. Jag förstår problemet, men tänker själv tvärtom. Grannens katter som kommer och hälsar på mig - ibland kommer de t.o.m. in och hoppar upp i mitt knä och låter sig gosas med! - är mina lånekatter! Jag slipper kostnaderna för dem! :-)

Marja-Leena Pettersson, 08:57, 27 maj 2016. Anmäl

Prova att hälla kaffesump i rabatterna, det ogillar katterna men bra gödsel för växterna, det har fungerat mkt bra mot en av våra katter. Men den andra verkar inte bry sig tyvärr. Det finns också bra "tysta larm" som man placerar på sin tomt som ger ifrån sig ett högfrekvent ljud som katterna ej gillar (aktiveras när katten kommer för nära). Jag köpte det till våra grannar som inte tycker om våra utekatter. Dom är väldigt nöjda och tycker att det fungerar bra.

Elin Lindh, 08:23, 27 maj 2016. Anmäl

Namnfel?

Fråga: Alla namn är visserligen inte självklara i sin stavning men det händer alldeles för ofta numera att mitt namn stavas så konstigt så jag har svårt att förstå hur man tror att det ska uttalas. Nu har jag inte ett son-namn men om jag skulle skriva till någon med ett sådant så tar jag reda på om det stavas med ett eller två s, med z eller liknande. Jag vet att andra har råkat ut för samma sak och fått sina namn felskrivna och blivit ledsna.

Hur påpekar man för de som stavar ens namn fel att de gör så? Utan att man låter ovänlig?

Svar: Felstavade namn är beklämmande vanligt. Genom att uttala eller skriva någons namn felaktigt berövar man en person hennes eller hans identitet. Det är nonchalant och alltid lika tråkigt; man kan uppfatta det som att man är så oviktig att det man heter saknar betydelse för andra. Skulle det mot förmodan vara en avsiktlig felstavning för att förminska en person och den personen visar sig ledsen har den felstavande drullen nått sitt eländiga syfte att såra en annan människa.

Alla sätt att förvanska någons namn är nedlåtande och löjligt och ursäktligt endast om det sker helt omedvetet.

Flera gånger varje vecka blir jag i mejlen till min spalt kallad för Margareta trots att de som skriver till min frågelåda där ser mitt namn – som inte är Margareta. Ibland tänker jag när jag är på snällt humör att de felskrivande kan vara dyslektiker och ha svårt att se bokstäverna, men sannolikare är rent slarv.

Vi människor brukar må bättre av att inte reta oss på det vi inte kan ändra. Försök glömma det slarv/den obetänksamhet/dyslexi som kan ligga bakom de felstavningar som du refererar till. Den som stavat fel har förhoppningsvis inte för avsikt att förolämpa dig. Låt det vara, helt enkelt.

Vill du absolut göra något åt detta kan du vänligt rätta den som stavat ditt namn fel och som du anar kommer att fortsätta att göra fel; säg eller skriv ”bara så att du vet till nästa gång: det är så här mitt namn stavas.”

Det är ingen garanti att det hjälper.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 19

Stavningskontrollen kan kanske ibland ha ställt till det och ändrat Magdalena till Margareta, men naturligtvis är det illa av FS att inte läsa igenom sina frågor och rätta till sådana fel innan de trycker på sändknappen. Jag förstår inte varför flera kommentatorer här försöker upplysa Magdalena Ribbing om att det är skillnad på när folk säger eller skriver namn fel av misstag och när det sker med vilje. MR har ju redan klargjort allt detta i sitt svar till FS!

Enok Personne, 21:58, 26 maj 2016. Anmäl

Men det är väl ändå ganska stor skillnad på att av misstag stava en Zarah med vanligare "Sara" än att kalla nån Puttrasson (med flit). Att envist säga fel namn med avsikt att irritera är en härskarteknik, att av misstag uttala eller stava fel är just detta, ett misstag. Löjligt att ens disktutera samma saker med samma resonemang.

Lina Persson, 17:52, 26 maj 2016. Anmäl

Om man inte har några problem så gör man sig sådana... Att bli "ledsen" för att någon felstavar ens namn? Ledsen, verkligen? OK, man skulle väl kunna ha empati med den som känner så... Nyckelord: skulle. Men bättre —en tjänst—vore att säga till honom/henne att ta sig samman, för sjutton. Hur klarar man att ens gå genom livet om en sådan minimal (vad är mindre än minimal?) "händelse" gör en så upprörd?

Lyra Lof, 15:54, 26 maj 2016. Anmäl

@Kim Gordon, vi måste nog utgå från att de allra flesta människor betraktar sina namn som en ganska central del av den egna identiteten. Sedan är det en annan sak att det finns en modern strömning där folk har börjat förhålla sig lite mer flexibelt till detta. Man döper om sig till hitte-på-namn som Mörneklint och Torvehed, etc. På internet finns dessutom möjligheten att bygga om sin identitet hur som helst. Men de flesta av oss gillar vad vi heter, och vill att andra respekterar det.

Kap Kennedy, 14:05, 26 maj 2016. Anmäl

Det finns tillfällen, då inget kan ursäkta en felstavning av personnamn. I min ungdom (innan Internet!) hade jag Poste restante på ett postkontor, i en liten stad, i ett fjärran land. Efternamnet var felstavat och kassörskan vägrade lämna ut. Inga böner hjälpte. Så småningom visade det sig att kassörskan och ägaren till hotellet där jag bodde var släkt, varpå han tillkallades och kunde gå i god för mig. Minns ännu lättnaden i att slippa se de rejält beväpnade vakterna på stället...

"gamla" Tekla, 13:35, 26 maj 2016. Anmäl

Slim Fordon och Fettra Putrifikation: om ni tänker på de människor ni känt genom livet, som varit viktiga för er. Kärlekar, vänner, respekterade mentorer, älskade lärare/lärarinnor... någon läkare eller präst kanske som varit betydelsefull i en svår tid. Idoler som ni svärmade för som unga... Hände det någonsin att ni fick deras namn fel..? OK, nu har vi kommit så långt. Vad signalerar det då om var ni sätter NN på betydelsefullhetsskalan, om ni inte kan komma ihåg hur han stavar sitt namn?

Marja-Leena Pettersson, 12:58, 26 maj 2016. Anmäl

Håller helt med annan Camilla, 11:26 Det beror helt och hållet på hur och varför. Som så mycket annat eller, det mesta, i livet.

Molly Moll, 12:02, 26 maj 2016. Anmäl

@Kim Gordon, 10:43, jag uttryckte mig kanske oklart, jag höll helt med dig om det du skrev. Sen verkar Magdalena ta det här väldigt personligt, jag anar en ilska över att bli kallad Margareta som byggts upp under lång tid. Men jag tvivlar på att folk gör såna här fel av elakhet, det handlar om mänskliga misstag som man får ha lite överseende med. Om man nu inte gillar att vältra sig i kränkthet, det är ju rätt vanligt nuförtiden ;)

Petra Petrasson, 12:01, 26 maj 2016. Anmäl

Det fanns en tid, då vi alla hade son-/dotternamn. De flesta kunde varken läsa eller skriva, men man hade sällan problem med fonetiken. Numera kan vi välja efternamn, vi har fått ett tillskott av namn från andra länder och började få svårigheter med uttal och stavning. Vad gör man? Man frågar naturligtvis alt. man hjälper till där det behövs! Har själv ett "svårt" efternamn och tar de flesta tolkningar med ro - förnamnet, däremot, är ovillkorligt!

"gamla" Tekla, 11:32, 26 maj 2016. Anmäl

@MR Jag har ett lite ovanligt efternamn, vilket folk i regel brukar stava fel. Att ta illa upp för det vore mig helt främmande eftersom det är uppriktiga misstag och personen som gör det saknar intention att såra mig. Om det sedan är pga slarv eller dyslexi kvittar för mig. Om det blev fel i stil med dina exempel, däremot, skulle jag tvingas anta att det blev fel för att någon försökte göra sig lustig/vara elak. Kort sagt, det har stor betydelse hur och varför felet uppstod.

annan Camilla, 11:26, 26 maj 2016. Anmäl

Fördrinkstid?

Fråga: ”På min tid”, dvs förr när jag var betydligt yngre och blev bjuden på middag till ett visst klockslag infann man sig då, och så fick man ofta en apéritif och småpratade lite tills maten serverades.

Ibland står det numera på inbjudningar som jag får exempelvis ”fördrink kl 19, middag kl 20.”

När förväntas jag komma dit? Varför alls tala om hur dags middagen serveras, varför inte bara bjuda till ett klockslag?

Svar: Det luddiga begreppet fördrink har uppstått på senare år. Med det menas i nutid den drink som är rutin att gästerna får vid ankomsten till en bjudning.

Förr var fördrink den drink som man bjöds på hos någon annan än den som hade bjudningen. Vänner samlades innan man gick till det egentliga kalaset, och det var därför det hette för-drink, en drink i förväg.

Att kalla den drink man får hos den som har kalaset för fördrink skulle tyda på att det serveras drinkar även till middagen, vilket är mindre sannolikt. Den dryck man bjuds där middagen intas men innan den serveras, heter drink, helt enkelt.

Inbjudningar med den formulering som du får till denna drink oavsett vad den kallas innebär att du är välkommen från kl 19 men har en timme på dig om du vill komma senare. Det kan vara praktiskt att ha en rörlig ankomsttid för gäster som kan ha svårt att komma tidigare, medan andra gäster tycker om att ha en längre stund för drink och småprat.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-8 av 8

Enok: Du har rätt, förutom att det är "förkör". Vilket mest handlade om att det var så dyrt att dricka på krog så man förkörde hemma innan... Det var tider det, haha.

Lyra Lof, 15:56, 26 maj 2016. Anmäl

Benämningen fördrink istället för bara drink används i studentvärlden. Den som har sitt "middagstugg" endast därifrån har inte haft tillfälle att lära sig det rätta ordvalet.

Enok Personne, 20:01, 25 maj 2016. Anmäl

Nämen vad konstigt det låter ! Jag kallar drinken fortfarande för apperetif och som jag bjuder/bjuds på när man kommer och att sätta ut separat tid för drink och middag är bara att krångla till det och mig veterligt inte alls comme il faut. I sydliga länder där man inte bryr sig att komma i tid, är det ju en helt annan historia !

Marie-Louise Göransson, 16:13, 25 maj 2016. Anmäl

Jag uppfattar inbjudningsformen som att det viktiga är att middagen serveras klockan 20, men så är man välkommen upp till en timme i förväg för att mingla, etc. Att alla gäster förväntas stå där prick klockan 19, beredda att fatta varsitt erbjudet drinkglas, är inte en rimlig tolkning. Inte heller att man kommer inramlandes en minut i åtta. För oss punktlighetsfixerade svenskar kan det möjligen kännas lite ovant, men så himla svårt att räkna ut en "artig" ankomsttid är det väl inte.

Kap Kennedy, 16:05, 25 maj 2016. Anmäl

Gör en timme verkligen så stor skillnad att man hinner bli "vrålhungrig" mellan kl 19 och kl 20? Det är väl förresten en välkomstdrink det handlar om? En timme att mingla lite med en cocktail? Trevligt! Jag utgår ifrån att detta mest sker, att ange båda tiderna, när middagen är på en vardag—då någon kanske har svårt att hinna till kl 19. Annars ska man komma till drinken! En välkomstdrink ska man inte utebli ifrån för att man hellre ligger och slappar på soffan...

Lyra Lof, 14:39, 25 maj 2016. Anmäl

Det kan ju vara bra att veta vad som kommer att hända under kvällen, av skälen som tidigare kommentatorer skrivit. Är det en större, mer anonym tillställning (jobbrelaterat, kongress etc) kan man ju komma först när middagen serveras om man vill. Men är det en privat hemmafest/middag förutsätts nog alla komma kl 19 i detta fall.

Bengt Carlsson, 13:31, 25 maj 2016. Anmäl

Instämmer med Katarina Katarina angående maten. Är ju jättebra att veta när den serveras så man kan planera sitt matintag hemma. Man vill varken vara vrålhungrig eller proppmätt när maten börjar serveras. Att tro att maten ska serveras strax efter ankomst men bli tvungen att vänta 1-2 timmar kan förstöra en hel kväll.

Jenny Löwerot, 09:30, 25 maj 2016. Anmäl

Jag uppskattar en sådan flexibel inbjudan. Dessutom är det praktiskt att veta när man ska äta, jag brukar försöka komma till en bjudning med hygglig aptit och då är det inte jättekul att dricka alkohol i timmar före maten.

Katarina Katarina, 09:05, 25 maj 2016. Anmäl

Sekelsång?

Fråga: Jag undrar vad man sjunger för en som fyller 99 år?
Det går ju inte att sjunga ”må hon leva ut i hundrade år.”

Finns det någon annan text?

Svar: Det går bra att sjunga ”må hon leva i tvåhundrade år” – med lite mindre tryck på två- och lite mer på hundrade får man ihop det även musikaliskt.

Någon bättre text känner jag inte till, men det gör kanske den alltid välinformerade kommentatorskretsen? Om inte är det dags att skapa en modern födelsedagssång, med tanke på befolkningens glädjande allt längre levnadstid.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 1
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 16

Ja må hon leva många lyckliga år, har vi sjungit. Det fungerar. :)

Barbro Wallgren, 05:55, 26 maj 2016. Anmäl

Bara en tanke: hundraåringar brukar ha nedsatt hörsel, så risken är stor att hundraåringen inte uppfattar den lilla ordändringen utan utgår ifrån att gratulanterna sjunger den vanliga texten... Jag skulle ta en annan visa helt och hållet, faktiskt. Min mamma är 90 nu, så vi är snart där - som tur är har vi aldrig i min familj haft denna sed, att man ska sjunga för dom som fyller år. Ärligt talat tycker jag att det är lite fånigt när man uppvaktar personer som fyller mer än 13, 14.

Marja-Leena Pettersson, 15:34, 25 maj 2016. Anmäl

När min mormormor fyllde hundra så sjöng man "ja hon har levat i hundrade år". En alternativ tolkning av sången är ju annars att nan önskar vederbörande att leva i hundrade år - räknat från det aktuella tillfället.

Smart Besserwisser, 07:10, 25 maj 2016. Anmäl

Varför inte ersätta "hundrade år" med "tusende år"? En tillönskan om att någon ska leva i tusen år är på sina håll en traditionell välgångsönskan och lämnar god marginal även för 100-åringarna.

Alexander Backlund, 01:53, 25 maj 2016. Anmäl

"Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag för det är XXX ('Saras födelsedag' exempelvis). Hurra, hurra, hurra!"

Familjen Bjuvenstrand, 22:56, 24 maj 2016. Anmäl

"Önskar på din födelsedag, fröjder av alla det slag till ditt behag" sjungs 2-3 gånger en mycket trevlig födelsedagstrudelutt. Hitta på melodi eller googla så kanske ni hittar en.

A A, 19:20, 24 maj 2016. Anmäl

Som A M Draak skriver, varför inte "Med en enkel tulipan på bemärkelsedan..." istället. Simon T, om du möjligen har skrivit fel, annars brukar man "skjutas" på en skottkärra ut. Eller sjung "i minst hundrade år!" Jag tror också att man inser sin dödlighet vid nästan 100, och tar en dag i taget, efter vad jag har hört från gamla släktingar.

Augusta Wik, 16:13, 24 maj 2016. Anmäl

Detta är väl inget problem om man också ser på de andra verserna, som specifikt handlar om vad som ska hända när personen fyllt hundra? Skutas på skottkärra, Hängas bakofram på en häst (?) och dränkas i champagne? Låter handlar ju inte om att personen ska leva i 100 år, utan vad som ska hända efter detta. När man fyllt 100 blir det lite svårare dock. Om man inte råkar ha en skottkärra, häst och champagne det vill säga...

Simon T, 15:23, 24 maj 2016. Anmäl

Nu skall vi ju inte önska livet ur 101-åringarna, men ni glömmer ju helt de med ickebinär könsuppfattning. "Ja, må hen leva" måste det ju bli. Nu är ni sådär heteronormativa igen. :)

Anders G Pettersson, 14:32, 24 maj 2016. Anmäl

Om det nu är så känsligt, så i stället för ”… i hundra år” kan man ju sjunga ”… i hundraden år”, med betoning på sisa stavelsen, så blir det i pluralis.

Etienne Edberg, 11:50, 24 maj 2016. Anmäl

Begravningsbilder?

Fråga: Jag har varit på flera begravningar på sistone. Varje gång togs foton på släkten och vännerna – under själva ceremonin och därefter, när vi satt på restaurangen. Fotograferna kom de sörjande inte alltför nära, men ändå tycker jag att sådant är mycket opassande. Folk gråter och sörjer och en begravning är inte någonting som man kommer ihåg med stor glädje efteråt.
Jag vill inte att någon tar foto av mig på en sådan dag och skickar runt dem. Men samtidigt vill jag inte heller tillrättavisa någon på en sådan dag. Vad ska jag göra? Om jag pratar direkt med fotografen: spelar det någon roll om det handlar sig om en nära anhörig som har dött? Begravningsgästerna är ju då också mina gäster – jag ansvarar för deras välbefinnande. Ska man hänvisa till att fotografering på begravningen inte är tillåtet redan när man meddelar att någon har dött? Vad gör man då när någon ändå plockar fram sin mobil eller kamera?

Jag är mycket osäker i den frågan. Jag vill inte gräla med någon. Man är ju inte på sitt bästa humör på en sådan dag och kan inte stå ut med en engagerad diskussion.
Dessutom har jag fått intryck att det är bara jag som känner obehag vid fotografering på en begravning. Kanske är det någonting modernt som jag måste acceptera.

Svar: Det är relativt en ny vana, detta att fotografera begravningar. Det kanske beror på att officiella personers begravningar fotograferas för tidningar och TV, och att andra därför tror att det är rätt att göra så. Möjligen läggs begravningsbilder också ut på Facebook, det vet jag inte men anar det värsta. Du är inte ensam om att uppfatta det som obehagligt med denna dokumentation av begravningar.

Tyvärr tror jag inte att man kan hindra det helt. Däremot ska de anhöriga kunna säga till begravningsbyrån att fotografering inte tillåts och att detta ska meddelas de som anmäler sig till minnesstunden. De som går på begravningen men avstår från att delta i efterföljande mottagning behöver ju inte anmäla sig, och då får kyrkvaktmästaren eller någon från begravningsbyrån säga till vid ingången till kyrkan att fotografering inte är tillåten.

Om man som anhörig vill be officianten säga detta innan ceremonin inleds går det också bra. Det är de anhöriga som bestämmer hur de vill ha det. Begravningsgästerna kan inte göra som de vill.

Ibland vill de anhöriga ha bilder från begravningen som minne eller för att skicka till andra anhöriga som inte kunnat närvara. Då brukar bilder tas en stund innan övriga anländer, eller när ceremonin är avslutad.

Att säga till någon som fotograferar att man inte vill vara med på bild är en självklar rättighet. Det räcker om man vänligt säger till den som börjar ta bilder att man inte vill fotograferas. Det kan varken missförstås eller uppfattas som oartigt.

De som övervarar en begravning ska inse vad den är: en sorgehögtid och ett avsked.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (20)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 20

Jag har hört om folk som tagit selfies på en begravning. Visserligen tonåringar, men ändå... 18 är inte så ungt som det låter— jag var inte en (helt) taktlös idiot.) Och att det är unga visar ju bara att det är det som kommer. De som växer upp med detta ideliga fotandet—för FB, instagram, ugh... Allt ska upp. Det kommer att bli det normala snart nog. (Vi ska inte prata om deras föräldrar för den delen; barn kan ju ha hundratals bilder på nätet innan det ens kan tala rent—inte deras val.)

Lyra Lof, 14:53, 25 maj 2016. Anmäl

Bodil S, Maria W, det var obetänksamt av mig att adressera mitt första inlägg till era alias. Avsikten var att ge min syn på den aktuella frågan, dvs begravningsbilder, generellt - inte att ifrågasätta era personliga beslut. Respekt!

"gamla" Tekla, 07:43, 24 maj 2016. Anmäl

Jag tycker faktiskt att det är väldigt illa med bilder i tidningar ifrån kända personers begravningar också. Tidningen väljer de foton som är så kränkande för gästerna som möjligt. Gråtgrimaser är inte fina på stillbild, men ännu värre är det förstås om personen fångas med ett ögonblicks leende på läpparna, eller en uttråkad, likgiltig min.Kvinnor kan skydda sig lite med en vidbrättad hatt med svart sorgflor för ansiktet: det döljer både tårar som finns där och sådana som INTE finns där...

Marja-Leena Pettersson, 07:41, 24 maj 2016. Anmäl

Maria W. Jag dömer ingen och har förståelse för önskan att minnas med hjälp av begravningsbilder. Min tanke var att begränsa fotograferingen till de närmaste och till den vackra utsmyckningen kring kistan. Vi människor sörjer våra kära och vi sörjer på olika sätt. Minnen gör sig påminda från tidigare förluster. Det kan vara svårt att ha kraft att undanbe sig, när man vet att de anhöriga vill ta bilder. "Event" var onödigt hårt formulerat. Jag hade inte för avsikt att såra någon.

"gamla" Tekla, 23:54, 23 maj 2016. Anmäl

Kanske det vore lämpligt att ha en gästbok som alla kan signera när dom anländer på begravningen, på så sätt har familjen ett minne om vilka som var där.

Meta Four, 21:56, 23 maj 2016. Anmäl

Det har tagits bilder på begravningar sedan kameran uppfanns. Förr låg människor lik i trädgårdar utanför sina hus innan begravningen, bilder togs då med på öppna kistor etc. MR skriver rätt,,de anhöriga gör som de vill och det brukar vara diskret, aldrig sett andra ta bilder trots att jag gått på många begravningar de senaste åren. Maria Wester: respekt för dig.

Sett Förr, 21:34, 23 maj 2016. Anmäl

"gamla" Tekla - jag hoppas att du inte tror att jag ville ha bilder för att ha som eventbilder???? Jag ville tacka de som hedrade min son och då måste människor gå att känna igen på foton. Det var dessutom rätt beslut - kyrkan var full och vi hade aldrig kommit ihåg dem alla. Och bestäm inte åt andra hur de ska känna på en begravning - nej,det är inte "stilla tankar" för alla, utan förtvivlat, smärtsamt avsked för en del. Mitt budskap: döm inte i en så svår situation!

Maria Wester, 20:27, 23 maj 2016. Anmäl

Bodil S, Maria W m.fl. Har förståelse för att vilja minnas med hjälp av begravningsbilder. Men, nog kan det väl vara tillräckligt att ta foton på håll inne i kyrkan, med närbilder endast på den smyckade kistan med omgivande blomstergärd och de närmast sörjande, som så önskar? En begravning är inget "event" i betydelsen "jag/vi/de" var där, utan en stund för stilla tankar. Minnesstunden kan väl "fridlysas" av samma skäl och ägnas åt - just att dela minnen? Re: nya vanor - "selfies" nästa?

"gamla" Tekla, 17:17, 23 maj 2016. Anmäl

En gång i tiden fanns det begravningshyenor, Nu tycks det finnas begravningsfotografer. Lika vidrigt nu som förr.

Enok Personne, 15:43, 23 maj 2016. Anmäl

Så här var det för oss: Begravningsbyrån fotade i kyrkan innan folk anlände inkl de som medverkade med sång/musik. De tog diskret 1-2 bilder från långt bak i kyrkan under begravningen. På minnesstunden gick de diskret runt efter måltiden och frågade innan bilder togs. Inga bilder togs vid de mest känsliga partierna i kyrkan, inga bilder på folk som storgråter eller är förtvivlade. Att kunna se bilder från begravningen när känslorna inte är så starka har gjord det lättare att gå vidare för oss.

Bodil S, 15:00, 23 maj 2016. Anmäl

Hemgjort?

Fråga: Hur ska man resonera kring att ge bort saker man gjort själv? Jag handarbetar och ”pysslar” ganska mycket, det är oerhört roligt att få skapa saker själv med garn, tyg och andra material. Ibland får jag frågan om att sälja vissa alster vilket jag med glädje gör till (ungefär) självkostnadspris.

Men hur vet jag vad som är okej att ge i present till andra människor? För allt i världen vill jag inte bli uppfattad som självgod som tar för givet att alla människor ska gilla det jag gör. Jag följer i sociala medier en hel del vad andra människor skapar och kan lugnt konstatera att smaken är som baken – en del saker är gräsligt fula trots att jag kan uppskatta arbetet som ligger bakom. Tänk om jag ger bort något som jag lagt själ och hjärta i och som mottagaren inte alls uppskattar?

Normalt uppfostrade människor tackar hjärtligt, men hur vet jag att det är ärligt menat och att det kanske är ok att ge bort fler saker till den personen? Jag förstår att min osäkerhet grundar sig dels i dåligt självförtroende men kanske framför allt i att jag själv har tydliga åsikter om vad som är fint och inte.

Kanske kan Magdalena ge mig lite hjälp på traven?

Svar: Din fråga är intressant och viktig. Man kan inte alltid veta vad en gåvomottagare uppriktigt tycker om en present, men man kan läsa av ansiktsuttryck och minspel. Skriver man böcker är det ofta naturligt att ge en sådan egenskriven bok som present – men som med dina hemgjorda föremål, hur kan man vara säker på att mottagaren vill läsa just den boken?

Kanske är det bästa svaret på din fråga att du själv tänker noga på vad du ger till vem. Du är den som känner mottagaren och därmed har bäst möjlighet att inse om din gåva välkomnas eller kan uppfattas som besvärande. Bra är att du ransonerar dina hemgjorda föremål, inte upprepade gånger ger det du har skapat själv till samma mottagare.

Om du tänker ett steg vidare ska mottagaren bli gladast för presenten. Du tycker att det är roligt att skapa saker, men det är inte främst ditt nöje som ska avgöra ditt val av presenter utan din förvissning om mottagarens glädje över det du ger. Det går att kombinera givar- och mottagarglädje vilket är det bästa. Men det kräver en viss förståelse, en insikt om den som är mottagare.

En möjlighet är att du avlövar det äkta överraskningsmomentet som ihop med att ge presenter och i förväg frågar den som du vill ge en hemgjord sak till. Du kan milt säga lite innan ungefär ”jag håller just på att avsluta en näverask/blå schal/broderade servetter, är det något som skulle intressera dig att få till din födelsedag?” En klok vän säger då kanske att ”det låter fint, gärna.” Eller kanske att ”det låter fint men tyvärr saknar jag utrymme/användningsmöjlighet för det.”

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 13

Om man inte vet säkert att en viss gåva är önskad, så tycker jag alltid att de bästa gåvorna är de som "går åt", dvs något som går att äta eller dricka, snittblommor, fina ljus osv.

Katarina Katarina, 12:50, 21 maj 2016. Anmäl

och ställde blommorna bakom TV´n, där stod de kvar två veckor senare vid besök och hade vissnat.

A A, 19:17, 20 maj 2016. Anmäl

För flera år sedan var jag bjuden på kalas till en släkting som älskade att pynta sin balkong med allehanda ettåriga blommor, jag visste ungefär vilka som var favoriter. Det året odlade jag just dessa som blev fantastiskt stora och fina, det resulterade i en stor blomkorg för omplantering på balkongen till majdagen det begav sig. Första reaktionen var "åh vad fint" sedan frågan-har du odlat dessa själv? när svaret var ja, fick släktingen ett surt uttryck i ansiktet sa: jaha! forts....

A A, 19:16, 20 maj 2016. Anmäl

Jag tycker inte det är någon större skillnad mellan att ge en köpt present och ge en hemgjord present (förutsatt att de hemgjorda är av god kvalitet och estetiskt tilltalande). Oavsett om presenten är köpt eller hemgjord handlar det ju om att välja en gåva som passar mottagaren och den smak och stil som mottagaren har, och som gör mottagaren glad. Är man tveksam så köp en present. Då är det lättare för mottagaren att be om kvittot för att byta om det är en present som inte passar.

Bodil S, 14:13, 20 maj 2016. Anmäl

De som vill köpa alstren av dig kan du ju lugnt ge dina verk som present! Även dem som spontant utbrister: "Nä men åh vad fint, önskar att jag hade en sån!" Dessa är säkra kort. Sen har vi kategorin som kanske fryser jättemycket om händerna och utbrister "Ja jag tappade bort mina vantar igår" - råkar den personen fylla år nästa helg så kan du lugnt slå in dina stickade vantar! Andra skulle jag nog inte ge mina alster i present. Eller så skulle jag faktiskt fråga, som Magdalena föreslår.

H R, 13:58, 20 maj 2016. Anmäl

En gång fick jag klädnypor som var målade som personer. Hår av garn, "ansiktena" ritade med tuschpenna. Dom blev en donation till soptippen.

Meta Four, 13:31, 20 maj 2016. Anmäl

Klokt att fråga i förväg! Många av oss har skåp och lådor fulla av sådant vi aldrig använder. Numera bär jag ut, mer än jag bär in. Alster tillverkade av barn, eller terapiarbeten av äldre personer inom långvården är undantagna, då det skänker givaren så mycket glädje. Ett alternativ för FS är kanske att skänka något till välgörenhet? Lions, Röda korset, Myrorna m.fl. tar emot till försäljning - och någonstans kommer ett ögonpar att glittra extra mycket, av glädje över just din gåva!

"gamla" Tekla, 12:26, 20 maj 2016. Anmäl

Tack men nej tack. Min mors väninna älskar att sticka randiga sockor i alla de färger och har gett mig och mina döttrar flera uppsättningar.. ja vad säger man.. döttrarna har "råkat" glömma dem hos mig varje gång.

Frk N, 10:39, 20 maj 2016. Anmäl

Jag kommer att tänka på virkade tofflor vi fick av min nu avlidna svägerska. Sa tack, men tänkte att "vad ska vi ha dem till?" Några år senare flyttade vi till en lägenhet med kallare golv, uppskattar dem verkligheten och har slitit hål på dem.

Ingrid Bergström, 08:49, 20 maj 2016. Anmäl

Som sagt, det är en fråga om kvantitet och vad det är för grejer. Virkade grytlappar? Javisst, det skulle jag behöva! Två, gärna fyra. Men om jag skulle få tio kommer jag förmodligen att hinna tröttna. Användbara hemgjorda saker är alltid välkomna, vilket förstås förutsätter att givaren tror eller vet att de är användbara för mottagaren. Om det gäller saker som "bara" är till prydnad bör man nog åtminstone hålla igen på mängden, tills man verkligen vet att de är uppskattade.

Kap Kennedy, 08:12, 20 maj 2016. Anmäl

Husgästhyfs?

Fråga: Jag skall ha en boende gäst i fjorton dagar.
Finns några bra hyfs- och fasontips?

Svar: Din fråga är en av flera om husgäster som ska stanna mer än en eller två nätter; privata övernattningar hör ihop med bröllopstider, fester och annat som gör att många reser så långt hemifrån att man måste hitta logi hos någon och det går vanligen friktionsfritt. Men en orsak till en så pass lång vistelse som två veckor är förmodligen antingen semester eller en arbetsrelaterad verksamhet, exempelvis en kurs på annan ort. Då blir det gemensamt vardagsliv, och det kräver lite mer än de mycket korta vistelserna.

Så för att två veckors boende ska fungera smidigt behöver du sätta dig med gästen första dagen och säga i mycket vänlig ton hur du vill ha det för att det ska bli så bra som möjligt både för dig och din gäst. Ungefär ”det ska bli trevligt att ha dig här, lite klargöranden för de här veckorna: frukosten gör du själv när du vill, jag brukar ta min vid kl XX, du får städa ditt rum på egen hand, dammsugaren står i skåpet där, tvättmaskinen/tvättstugan är därborta, ta vad du vill i kylskåpet, blir det tomt eller saknas något kan du ju fylla på, gemensamma måltider kan vi dela på” osv enligt vad du tycker blir bäst för både dig och din husgäst.

Det är bättre för gästen att få tydliga besked genast än att behöva tassa omkring i osäkerhet och undrar om det går an att ta en smörgås om du inte är hemma och kan tillfrågas.

Sedan kan du ju hoppas på att gästen är vettig nog att inte inkräkta på din integritet mer än vad som är bekvämt för dig.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Veganartighet?

Fråga: Vad jag förstår så anses det numera ”oartigt” att inte erbjuda vegetariska alternativ till maten, när det bjuds till olika former av fester och kalas.

Nu lägger jag själv inga värderingar på enskilda människors val av om att maten skall komma från växt- eller djurriket. Men kan man som köttätande gäst förvänta att mötas av samma hänsyn om värden/festarrangören råkar vara vegan och det endast erbjuds veganmat?
Dvs bör det även finnas ett köttalternativ till dom som inte föredrar eller av olika skäl inte äter veganmat?

Svar: Nej, du kan inte vara säker på att veganvärdfolk av artighet erbjuder köttmat till sina icke-vegangäster. Många,(nej, inte alla) veganer ser sig som missionärer för det Enda Rätta, och vill inte fördärva sin etiska ståndpunkt genom att skaffa och tillreda kötträtter till sina gäster. Undantag finns förstås, men det vanliga är nog att veganer inte bjuder på alternativa kötträtter.

Så ställ in dig på att erbjudas enbart grönsaker om du går på matbjudning till en vegan. Ofta är det mycket goda rätter, det brukar inte vara särskilt synd om köttätande gäster – som kanske rentav mår bra av en grönsaksmåltid som omväxling.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 8
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (81)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 81

Jag har utbilding som styckmästare och har tidigare även jobbat som sådan. I ublildningen ingår även slakt och jag har varit med om ett antal slakter. Även halal slakt då slakteriet även uförde detta. Altså talar jag av egen erfarenhet. Bedövning är lag i Sverige om du inte tror att de djuren bedövas så är det lika stor risk att de djur som slaktas på vanligt sätt inte heller blir det. Du kan ju be att få vara med på en slakt så du får se det med egna ögon, det är inte förbjudet.

Thorbjörn T., 16:30, 26 maj 2016. Anmäl

Thorbjörn T, Jag föreslår att du som inte tror på " konspirations terier" försöker ta reda på hur det verkligen ligger till! Ingen blir gladare än jag om jag får garanti för att halal-slaktdjuren lugna och bedövade tryggt somnar in, vaggade av imamens/slaktarens böneläsning. Jag kommer att jubla och dansa om det faktiskt visar sig att jag haft fel.

Irene Holm, 11:07, 26 maj 2016. Anmäl

tja Irene Holm mot konspirations terier kan man ju inte försvara sig, konspirations teoretikerna vägrar ju att ta till sig fakta och fortsätta sin invända gång och rabbla upp det de tror är sanningen.

Thorbjörn T., 09:49, 26 maj 2016. Anmäl

Lotta , ytterligare ett sista inlägg i frågan. Helt obegripligt att du blint tror på försäkran om bedövning av djuret. Ingen myndighet vågar seriöst kontrollera detta, endast halalslaktarens bedyran gäller. Naturligtvis tror jag inte på det där. Att du m.fl, "vet" att djuren behandlas väl är obegripligt. Stöld tex är förbjudet, att köpa sex är förbjudet, ändå stjäls o sexköps det varje dag! Varför inte istället arbeta för att halalslakterier kontrolleras oannonserat? Just du bör veta hur man gör

Irene Holm, 13:21, 25 maj 2016. Anmäl

Hej Anna N, ett sista inlägg i den här frågan. Halalslakt i Sverige sker med samma bedövning som vanlig slakt. Sen finns det olika sätt att lägga snittet men i bägge fallen dör det medvetslösa djuret av snitt+blodförlust vilket är vad jag och Torbjörn T påpekat. Slakt utan bedövning är förbjudet i Sverige oavsett hur slakten benämns. Ingen skillnad ur djurets synvinkel således. I många andra länder tillåts slakt utan bedövning. Det är en annan diskussion.

Lotta Larsson, 10:36, 25 maj 2016. Anmäl

@Anna N, ska man fördöma allt djurplågeri men ändå vara kött- och mejeriproduktätare? Då måste man leva som självhushållare på bondgård. Ingen modern livsmedelshantering är "human" (ordet har förlorat sin betydelse då vi människor är dom enda varelser som behandlar våra artfränder inhumant).

Molly Moll, 18:50, 24 maj 2016. Anmäl

@Lotta Larsson och Thorbjörn T, m fl: Ni hävdar att enda skillnaden är medverkan av en religiös person. Varför är då sk skäktning (som det hette förr) förbjuden i så många länder. Varför tillåts skäktning i Sverige bara om det kallas halal eller kosher-slakt? Ingen slakt är trevlig, men att hävda att ingen skillnad finns för djuret är märkligt. I stället för att hacka på Irene Holm ( i det här fallet:-)) borde vi tillsammans fördöma allt djurplågeri.

Anna N, 08:48, 24 maj 2016. Anmäl

Irene Holm, det vanliga är inte att djuret dör när man använder slaktmasken/bultpistolen. Det är en bedövningsmetod. Torbjörn T har helt rätt i att det är strupavskärningen som är själva avlivningen. Djuret är inte vid medvetande men vid liv. Dessutom är det mycket vanligt att djuret "efterrycker". Det är en normal fysiologisk process. Slakt är ingen tebjudning oavsett hur man gör det. Men behandlar man djuret med vänlighet och värdighet så lindrar det lidandet. tro mig, jag vet.

Lotta Larsson, 19:26, 23 maj 2016. Anmäl

Thorbjörn, nej jag aktar mig inte, och jag har en aning. Har aldrig irl närvarat vid en slakt -varför har du? Om du läst det jag skrivit så beskrev jag en enstaka slakt hemma på gården, med slaktmask, tjuren dog direkt, den spratt inte ens, låg bara död.. Ingen "autoriserad" religiös (=vidskeplig) person kan genom bön lindra lindra djurets lidande vet jag eftersom jag inte tror på hokuspokus. Att blodet tappas ut Efter döden är en helt annan sak än att dö av att blodet långsamt tar slut.

Irene Holm, 17:56, 23 maj 2016. Anmäl

Irene Holm man skall nog akta sig för att utala sig så tvärsäkert som du gör när man tydligen inte har en aning Jag har varit med om ett antal normala svenaka slaktter och man slakter inte en ko genom ett skott i i pannan. De bedövas med bultpisltol och sedan hängs de upp i bakbenen och halsen skärs upp och djuret får förblöda. Det är ingen skillnad där mellan halal och vanlig svensk slakt. Som Lotta Larsson påpekar är enda skillnaden att en autoriserad religiös person måste vara närvarande.

Thorbjörn T., 12:00, 23 maj 2016. Anmäl

Osvarande?

Fråga: Vad gör man med folk som inte svarar på tilltal? I min yrkesverksamhet måste jag ofta söka kontakt med människor jag inte har träffat. Jag börjar med att söka dem på telefon, sen mail, sen sms, sen meddelande via företagets växel, sen och till sist ett personligt, handskrivet brev.

Alltför många gånger får jag ingen reaktion alls, inget svar, ingen feedback, ingen kontakt, trots att jag försökt löpande under upp till två veckor. Det är som att tala till en vägg som inte vill bli tilltalad.

Är detta en ny trend, att göra sig oanträffbar, eller är det bara ren lättja och dålig koll på läget? Det blir rätt frustrerande att inte få svar på tilltal. Hur ska jag hantera detta och hur få en normal kontakt?

Svar: Dagens teknik medför en modern svårighet att få svar. Möjligheten att ilsnabbt nå någon har åstadkommit ett slags tillåten nonchalans. Forna tiders brev levererades personligen eller med bud, senare med Postverket som då var så pålitligt att det fanns ett ordstäv: ”säkert (lika med oundvikligt) som ett brev på posten.” Det gjorde bristen på svar så pass oartigt att det kunde bli en förolämpning. Men brevens antal var ju inte i närheten av den nästan ofattbara mängd meddelanden som nu sprids via sociala medier.

Som jag har förstått det finns i dag inte någon fastlagd ordning för besvarande av meddelande via sms, mejl, Facebook osv. De snabbsända orden kanske uppfattas som befriade från vanlig hövlighet?

Du förefaller ha uttömt alla normala metoder för att få kontakt med dem du söker. Är kontakten avgörande betydelsefull för dig i ditt yrke måste du till slut vända dig till de osvarande personernas chefer och be om hjälp att få kontakt – i förhoppningen att bristen på hyfs lika med svar inte är en företagsokultur.

Samtidigt vet jag från en del personer i offentligheten att deras mejllådor ofta är överfyllda, hundratals mejl varje dag är förmodligen omöjliga att besvara personligt. Men man måste i sådana lägen skapa något slags svarsfunktion: ”tack, jag hinner tyvärr inte besvara din fråga” eller ”återkommer” – och är man i den positionen att man får en sådan mängd mejl har man troligen hjälp att svara.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 3
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 11

Molly Moll, Jag vet inte om det är så idag, men när jag var arbetssökande tvingades jag söka ett visst antal tjänster per period. Arbetsförmedlingen (viket skämt!) sände mig regelbundet ett antal förslag som verkade framtagna från ett lotteri, sällan ngt som passade min utbildning- eller min ålder, typ uppträda som lindansare på cirkus ... Men jag sökte pliktskyldigast, annars fick jag ingen ersättning. Kanske är detta förklaringen till ansökningsbreven typ sjöman vill jobba som dressyrryttare..

Irene Holm, 13:39, 17 maj 2016. Anmäl

Det kan vara svårt för den som inte har företag att förstå vidden av skräp i mailen; jag får alltså t om spam från arbetssökande. Allra oftast av ungdomar (killar) som söker jobb *inte ens i närheten av min branch!!* som tydligen skickar generiska massansökningar utan urskiljning!!

Molly Moll, 12:05, 17 maj 2016. Anmäl

Jobbar med sälj själv, och detta är helt enkelt hur det ser ut. Kunder får så oerhört mycket mail och samtal att även kontakter som de egentligen vill prata med försvinner i mängden. Om man försöker nå någon utan att ha en tidigare relation så är det nästan kört att få tag på folk. Vet inte vad FS faktiskt jobbar med, men om det är möjligt att mottagaren faktiskt inte är intresserad så är det det mest sannolika. Om du vet att de är intresserade, så är det dessvärre bara att hålla tummarna.

Simon T, 11:41, 17 maj 2016. Anmäl

Är FS säker på att mottagaren verkligen har intresse av det som erbjuds? Om jag får epost som uppenbart inte har med min eller företagets verksamhet att göra så förutsätter jag att det är ett massutskick och struntar i det. Med tanke på all skräppost som skickas idag så måste den som skickar epost till mig visa att den har kollat upp företaget och min tjänst och erbjuder något som passar vår verksamhet för att överhuvudtaget få svar.

Leif Hansson, 11:15, 17 maj 2016. Anmäl

Kommer mailen ens fram? Det finns så många spamskydd, svartlistningar och grålistningar som ser till att mailen inte ens hamnar i skräpposten utan bara försvinner i tomma intet. Därtill kommer personliga skräppostfilter. Själv blockerar jag alla företag som skickar spam på domännivå, dvs om FS företag tidigare skickat erbjudanden till mig som jag inte bett om så kommer alla mail från hela det företaget hamna i skräpposten. Om FS sen vill erbjuda backuplösningar till bagare så...

Teri Adul, 11:04, 17 maj 2016. Anmäl

Med all den nya tekniken så har den oönskade kontakten med olika typer av företag och privatpersoner ökat till en sanslös nivå. Att förvänta sig personliga svar känns i det läget mycket självupptaget. Ribbings förslag att ha ett automatiskt svarsmeddelande kan vara bra, men såna svar visar spamföretagen att adressen används och leder till mer spam vilket gör att många undviker det. Om man har svårt att nå fram så kanske man helt enkelt får inse att det man försöker sälja in inte är intressant.

Så det så, 10:43, 17 maj 2016. Anmäl

Jag ser inte något enormt problem i att ha knytkalas på ett bröllop. Dock antar jag attt "två rätter" inte innebär "2 sorters mat, så att det räcker till alla,", utan "mat för två personer" (a la knytis). Dock måste man ju tänka på att det kan bli jobbigt/omöjligt för de som reser in att ta med mat. Bästa är nog att bara be de närstående om hjälp.

annan Camilla, 10:30, 17 maj 2016. Anmäl

Håller med några nedan, utan att veta varför FS söker dessa människor går det inte att svara på varför svaren uteblir. Om FS är en försäljare, exempelvis, så översköljs de flesta med så många "erbjudanden" att det inte är rimligt att svara. Svarar man, kommer man dessutom närmast garanterat att "belönas" med fler kontaktförsök från denna säljare.

annan Camilla, 10:22, 17 maj 2016. Anmäl

Jag är egenföretagare och får, utan att överdriva, 5-10 mail/dag från personer som söker mig i sin yrkesutövning men som jag inte är intresserad av. Lika många telefonsamtal/vecka. Max 1% av dessa svarar jag på, det är de vars varor/tjänster jag är intresserad eller redan kund av. Resten hamnar i spammen, hade inte hunnit sköta mitt jobb annars.

Molly Moll, 08:51, 17 maj 2016. Anmäl

Ja, det här är faktiskt en process som har pågått under en tid. Jag har själv upplevt att inte ens få svar på offertförfrågningar. Till och med positiva svar på offerter kan mötas av överraskande utdragen tystnad. Att det skulle bero på tidsbrist betvivlar jag, utan det handlar nog mer om att kommunikation har blivit lite för lättillgänglig. Både att fråga och svara kräver numera så lite ansträngning att det inte längre känns angeläget. Särskilt usel uppfostran avslöjar sig direkt då.

Kap Kennedy, 08:14, 17 maj 2016. Anmäl

Festgästhjälp?

En tidigare fråga (1 april) om en inbjudan med krav på gästernas arbetsinsatser väckte häpnad hos många spaltläsare – en del kommentatorer förmodade att frågan var ett skämt. Men det var den inte. inbjudningar där gästerna avkrävs arbetsprestationer verkar bli allt vanligare. Spalten tar upp två nya frågor i samma ämne.

Fråga: Dottern till en bekant har bjudit mig till sitt bröllop. Som present ombeds gästerna ta med minst två maträtter vardera. Förslag på recept ges i inbjudan. Då jag känner att min tid och energi inte räcker till för det har jag tackat nej men svarat att jag blev glad över att få en inbjudan.

Min fråga är om jag kan närvara vid själva vigselakten i kyrkan även om jag har tackat nej till bröllopsfesten. Och bör jag i så fall meddela detta eller kan jag låta det få bli en överraskning?

Svar: Vill man inte medverka som arbetskraft tackar man artigt nej – ”förhindrad att närvara” heter det då. Man kan visserligen tänka sig att gästerna gör praktiska insatser till festen, men det måste vara frivilligt. Den som bjuder på en fest kan be att istället för de förmodade presenterna få ett ekonomiskt bidrag. Att ”bjuda” genom att beordra två medförda hemlagade maträtter per gäst är snarare ett knytkalas och ska benämnas så.

Angående vigseln: Svenska kyrkan är öppen för alla och du kan närvara om du vill, med eller utan inbjudan. Du behöver inte meddela brudparet eller annan att du går dit för att övervara vigselakten, din närvaro är i sig är en artighet av dig mot brudparet, du är vittne till vigseln tillsammans med övriga. Det hette förr att X inbjöds att ”med sin närvaro hedra vigselakten mellan A och B.” Inbjudan till enbart vigselakten förekommer sedan långa tider och är inte, som en del småsinta vill tro, en armbågsinbjudan utan en vänlighet.

Din närvaro blir knappast en överraskning för brudparet, de som gifter sig brukar vara så upptagna av stunden att de inte noterar exakt vilka som sitter i bänkarna, åtminstone inte om dessa är fler än något dussin.

Magdalena Ribbing

Fråga: Familjen fick en inbjudan att fira en jämn födelsedag långt hemifrån. Inbjudaren insisterade på att hela familjen skulle komma och hänvisade till att det finns ett hotell ett stycke från platsen för firandet. Vi tackade ja och tyckte det skulle bli roligt även om vi behövde boka flera dubbelrum och det är ju inte gratis direkt.

För en tid sedan ringde inbjudaren och sa att vi skulle komma några dagar tidigare för att hjälpa till att göra iordning inför festen, samt stanna ett par dagar efter för att hjälpa till att göra iordning efter festen. Jag frågade hur det var tänkt med boende de extra dagarna och hänvisades då till hotellet. Så jag sa att vi skulle diskutera det i familjen först.

Jag kontaktade inbjudaren så snart jag kunde och berättade att vi gärna kom till festen men att vi inte fick de extra dagarna att fungera vare sig med ledighet från våra arbeten eller med kostnaden för hotellrum under tiden. Inbjudaren blev arg och sa att om vi inte ställde upp på de extra dagarna kunde vi lika gärna stanna hemma. Efter det har jag inte hört något.

Nu vet jag inte om vi är bjudna på festen eller inte? Bör vi hålla lite god min och skicka blommor och gratulera eller helt enkelt bara låta det sjunka ner i glömskan?

Svar: Inbjudaren förutsätter att gästerna ska fungera som oavlönad personal, vara gratis arbetskraft med egna kostnader för logi och ledighet. Du och din familj kan glömma detta kalas. Nu har jag bara din version men utgår från att det inte finns några gömda detaljer som kan förklara ilskan hos inbjudaren – som ju har sagt uttryckligen att ni kan stanna hemma. Säger man en sådan sak i stundens vrede måste man genast ringa upp och be om ursäkt och säga att man hoppas att de inbjudna vill komma på kalaset.

Men det är möjligt att inbjudaren hör till den temperamentsfulla arten som inte kan/vill behärska sig vid motgång och inte heller har förmått inse vad som har hänt. Skicka ett gratulationskort som kommer ett par dagar i förväg; skriv att ni på er hemmaplan höjer en lyckönskningsskål för jubilaren den aktuella kvällen. Glöm inte att avbeställa hotellrummen.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 15

annan Camilla. Du har missförstått, det är inte storhetsvansinne att bjuda flera och göra det hela enkelt, som Ditt exempel med knytkalas. Däremot ät det fel att anslå en storstilad ton med frackbröllop (eller kanske smokingbröllop) och ändå låta gäster stå för diverse kostnader med inköp av förplägnad mm eller låta gäster arbeta med att plocka disk eller dylikt. arbetskraft.

Enok Personne, 23:28, 21 maj 2016. Anmäl

När det gäller den första frågan så väl bägge parter uppträtt helt korrekt. Den som bjudit har visat att det blir knytis och den som inte vill/orkar/mäktar har tackat nej. Det är förstås inget fel alls att bjuda på knytkalas! Och inte fel att gå på vigseln heller. Det är ju verkligen två helt olika exempel på önskad/ förväntad festgästhjälp som redovisas här. Inbjudaren i exempel två är ju helt hialös

Lotta Larsson, 11:36, 17 maj 2016. Anmäl

Att det skulle vara "storhetsvansinne" att ha en större fest än man själv kan betala för håller jag inte med om. Kanske har man stor släkt, och svårt att dra gränsen nånstans utan att någon blir sårad. Då kan det vara rimligt att göra knytis eller liknande istället, men naturligtvis måste man vara lite försiktig så att ingen känner sig tvångskommenderad

annan Camilla, 10:32, 17 maj 2016. Anmäl

Så länge det är uppenbart redan vid inbjudan så ser jag inga problem med att be gäster ta med mat eller hjälpa till, speciellt om det uttrycks "Istället för presenter önskar vi...". Har varit på två stora fester nyligen (i samma vänkrets) där alla förväntades ta med mat och dryck, det fanns en lista på nätet där man skrev upp vad man ville bidra med. Det blev en fantastisk buffé båda gångerna och jag tyckte det var kul att laga något speciellt för tillfället.

Sweydia Ism, 18:43, 16 maj 2016. Anmäl

Hur många gäster är egentligen bjudna till bröllopet i fråga 1? Om alla ska ta med sig minst två maträtter som räcker åt alla övriga gäster så blir det en väldig massa rätter. När det gäller fråga 2 kan man bara säga: det var det fräckaste!

Alexander Backlund, 17:24, 16 maj 2016. Anmäl

Fråga 2 låter som att inbjudaren är en hyfsat nära släkting till FS. Förväntan om hjälp kan säkert utomstående ha, men de brukar sällan insistera på att man tar barnen med sig. Så FS får väl bedöma vikten av en bibehållen relation till denne (troligen) släkting. Personligen skulle jag stannat hemma men ändå skickat grattishälsning o blommor med bud.

Bodil S, 17:08, 16 maj 2016. Anmäl

Storhetsvansinne är det rätta namnet på det som gör att människor vill framstå som rikare eller mer vana vid grandiosa maner än de egentligen är. Storhetsvansinne är också namnet på det som gör att människor tror att de har någon sorts rätt att kommendera andras tid och pengar.

Enok Personne, 15:55, 16 maj 2016. Anmäl

Ang. Fråga 1 så handlar det väl egentligen mest om förväntningar och hur inbjudaren har valt att skriva. Det kan väl inte vara helt ovanligt att folk inte har råd att hålla i bröllop med massor av folk, men ändå vill att många ska delta. Att helt enkelt kalla det knytkalas hade gjort att det lät mycket bättre. Å andra sidan så förstår jag att många hade tyckt att det var skandal också. Att visa att man faktiskt inte är rik som ett troll är av någon anledning skamfyllt.

Simon T, 14:12, 16 maj 2016. Anmäl

Paret i fråga 1 har uppenbarligen inte råd med ett stort bröllop - varför då låtsas? Bättre att faktiskt arrangera ett vanligt, trevligt knytkalas (som det ju faktiskt är) och på plats överraska med en vigselakt. Jubilaren i fråga 2 är (om FS beskrivit situationen korrekt) sociopat. Håll er undan! Att be om pengar (eller något annat) som present är i mina ögon alltid "tacky".

Anna N, 13:22, 16 maj 2016. Anmäl

"Vi väljer våra vänner - ödet väljer våra släktingar." cit. de Balzac. Ödet väljer även "bekanta", skulle jag tro. Hur det än är med den saken, sitter människor och grubblar över, hur i hela friden de ska kunna svara upp till anspråksfulla inbjudningar. M.R. ger klockrena råd i frågan - följ dem! De återverkningar dessa kan få, ställer nog relationen på den plats, där den hör hemma.

"gamla" Tekla, 12:43, 16 maj 2016. Anmäl