Fylleansvar?

Fråga: Jag kommer från en del av landet där alkoholkulturen är väldigt stark, bokstavligt talat, särskilt bland männen. Detta kan ofta bli ett svårt dilemma, eftersom en dels förväntas dricka flitigt, dels för att det kan uppstå komplikationer som blir ansträngande för värdparet. Kvinnorna brukar i regel hantera situationen bättre och hålla alkoholmängden på en hyfsad nivå, medan deras andra hälft mer sällan lyckas uppnå denna balans.

Min fråga är: om ens partner uppenbarligen druckit för mycket, vems ansvar är det då? Jag inser att jag jämför en fullvuxen man med ett barn, men i detta fall har dom många likheter. Har jag som partner ett ansvar, kan värdparet göra något, eller är det helt enkelt den berusade personens eget ansvar? Jag inser att det min partner gör kan drabba mitt anseende, så det är ju i mitt intresse att få hem honom, men i stunden kan det hända att jag bara vill ge upp.

Annons:

Kan jag lämna min partner på festen och låta honom stå sitt kast eller är det kvinnans/den andra partnerns ansvar? Jag har svårt att veta in och ut här, mellan ett jämlikt, självständigt Sverige och etikett.

Svar: Nej, det finns inga vedertagna ”regler” om hur man ska förfara i sådana lägen som de du beskriver. Men allmänt sett kan man säga att den berusades partner bör vara närmast att hantera situationen. Att hindra mer drickande och att se till att den berusade personen tar sig hem är inte att behandla någon som ett barn, utan att hindra att skada åstadkoms eller att den som är berusad gör något som vederbörande kan komma att ångra.

Är man berusad tydligt över så kallad salongsberusningsnivå så har man också ett försämrad omdöme och måste få hjälp för att inte ställa till något som kan bli irreparabelt.

Så hjälp din partner att klara sig över dessa faror, och säg milt men mycket bestämt ”nu går vi hem” samtidigt som du ursäktande säger adjö till värdpersonerna och eventuellt övriga gäster. De ser alla vad som är orsaken till att du går hem.

Men att lämna en full partner ensam på festen – nej, det tycker jag vore illojalt.

Värdpersonerna kan också göra något, om den berusade vägrar lyssna på det partnern säger, eller saknar hjälpande partner, och det är att ta undan allt drickbart, även om detta drabbar övriga – de ska kunna förstå – och skaffa en taxi om detta är möjligt samt säga till den berusade att nu kommer taxin strax. Eller ordna med annan hemtransport.

Magdalena Ribbing

 

 

Läkarförsening?

Fråga: Jag undrar hur man bär sig åt när ett bokat möte hos exempelvis en läkare blir försenat och man inte släpps in förrän personen som är där innan känner sig klar. Jag har ett ganska så fullspäckat schema och har ofta inte tid att vänta de där 10 – 15 minuterna och därmed antingen bli försenad själv eller gå miste om den tid jag betalar för.

Detta verkar hända mig allt oftare och jag vet inte hur jag ska bete mig. Är det fel att knacka på för att markera att man faktiskt har en tid att passa? Bör man istället sitta tyst och hoppas att de snart är klara? Ibland kan man knacka vid ankomsten och märka att ingenting händer. Ska man då knacka igen? Kan man gå om man märker att man inte kommer hinna?

Svar: Tio-femton minuter låter som en ganska kort väntetid. Så gott som alla i vårdsektorn är tidsmässigt starkt pressade och har därmed svårt att passa tider exakt. Om du har fått en tid och inte kommer in förrän en kvart eller halvtimme senare är det vanligen inte på grund av läkarens slöhet utan därför att något har inträffat som har förskjutit schemat. Tänk dig att det hade varit du som suttit hos läkaren som kanske plötsligt upptäckt någonting hos dig som föranlett ytterligare undersökning – skulle du då har tyckt att det var okej om nästa patient hade knackat på dörren och krävt att vederbörande skulle få komma in på sin avtalade tid? Eller om du hade blivit bestört över ett besked från läkaren, och behövt mer tid för frågor och kanske tröst - vore det okej då om nästa patient krävde sin tidsrätt?

Enligt min erfarenhet sliter läkarna och all annan vårdpersonal hårt för att hinna med allt de måste göra, byråkratiska insatser inte minst.

När man går till doktorn i dag ska man ge sig tid för doktorns försening. Du skriver att du ofta inte har tid att vänta de där minuterna – men då måste du se till att skaffa dig den marginalen, så som det ser ut i dagens samhälle.

Det hjälper alltså inte dig att knacka på dörren och kräva att få komma in. Vad ska doktorn göra då, menar du? Be den patient som får vård att gå sin väg?

Men visst kan du själv lämna mottagningen om du inte kan vänta. Finns en annan anställd inom synhåll eller en reception så ber du att få framfört till doktorn att du måste gå därifrån. Annars skriver du en lapp och säger att du inte hann vänta. Den du ska träffa måste få reda på att du inte använder den tid du har fått.

Magdalena Ribbing

Vänlighetskultur?

Fråga: Det gäller kultur, eller eventuellt skilda kulturer. Jag har en kompis som är turkiska. Jag gillar henne verkligen, men undrar ibland över hennes sätt. Vi har gemensamma
bekanta (de är svenskar) och hon tycker de är mycket oartiga och ohövliga. Själv märker jag inget speciellt med dem.

Så här är det: Min turkiska kompis tycker att man som hälsningsfras ska fråga hur man mår. Och sedan ge en liten upplyftande komplimang här och där. Själv tycker jag det här med att fråga om hur man mår är just inget annat än en artighetsfras och inget som föranleder att man börjar bekänna själens och kroppens alla smärtor. Visst, jag förstår att vi alla någon gång behöver uppmärksamhet och det är väl alltid trevligt när det sker.

Vad anser Magdalena om saken?

Svar: Enklast är att din turkiska vän av dig får veta vad som anses vara hyfsat här, istället för att hon ska behöva bli bekymrad över att alla inte uppför sig så som hennes i kultur.

Visst är det trevligt att fråga ”hur mår du?” eller liknande när man hälsar på någon man känner. Det förekommer även i svensk kultur om än ofta med annat ordval, ”läget?” heter det vanligen numera. Svaret brukar vara ”okej, och du?” vilket gör att den som har något roligt att förmedla eller motsatsen, den som lider av något, ges möjlighet att meddela detta. Men normalt är det bara en smidig fras, utan förpliktelse för den tillfrågade att redogöra för sina sociala omständigheter eller aktuella lidanden.

En komplimang, lika med vänlighet, är inte heller fel. Men i många kretsar är dessa företeelser ovanliga och betraktas på sina håll som inställsamhet, strunt och gammaldags onödigheter. Då kan den som kommer ny i umgänget med förhoppningar att alla ska vara så vänliga som vederbörande är uppfostrad med, milt informeras om att det inte kommer att ske. Men också att de uteblivna vänligheterna inte betyder ogillande utan är en del av den aktuella så kallade umgängeskulturen.

Eller så kan övriga i sällskapet likaledes milt informeras om att det finns förväntningar på ett mer engagerat sätt, nu när det har kommit en ny vän i sammanhanget. Det kan vara en lösning på problemet.

Magdalena Ribbing

 

 

Snussnyggt?

Fråga: Vad anser Magdalena om snusarnas beteende? Jag genomlider ofta möten där en eller flera snusare sitter och slabbar med sina minst sagt oaptitliga snuspåsar. Det är ett ständigt plockande med snusdosorna där man tydligen kan förvara även sina begagnade snuspåsar.

De mer traditionsbundna som använder snus i lösvikt är ännu värre. Jag har närvarat på möten där de haft med sig toapappersrullar för att kunna avlägsna sina uttjänta prillor på ett sätt som de tydligen anser vara hygieniskt och hänsynsfullt.

Varje gång jag tvingas sitta av ett möte med snusare går jag därifrån utan att ha en aning om vad som dryftades. Jag har haft fullt upp med att iaktta och irritera mig på snusarna.

Är det inte dags att alla icke-nikotinister börjar ställa krav även på snusarna? Det har ju fungerat bra med rökarna som numera alltid utövar sin last utomhus, huttrande i regn, snö och kyla, hunsade och ödmjuka.

Snusning är ett större problem än rökning. Det ser man även på nedskräpningen. De begagnade snuspåsarna är fler än fimparna. 

Svar: Snusande måste man stå ut med så länge det inte är olagligt. Om pillandet i munnen sköts elegant av en tränad snusare kan det vara nästintill omärkligt. I så fall ingår det i sådant som omgivningen får stå ut med, anser jag. Man kan bli lika äcklad av att tvingas åse hur medmänniskor petar sig i öronen, biter på sina naglar, grejar med sitt hår med mera.

Skälet till att så många håller på med sina snusdosor kan vara detsamma som rökarnas tröstande cigarretter: ett slags sysselsättning för att lindra stress.  Det skulle knappast vara meningsfullt att föreslå dem att börja virka för att ha händerna upptagna och därmed öka sitt lugn – men visst vore det trevligare med virkande på möten istället för snustrasslande?

Av en snusare krävs ovillkorligt att vederbörande i sällskap med andra sköter sin last diskret. Att se en snusare som gapar hämningslöst och stoppar in ett finger eller fler i munnen för att rota ur eller lägga in en prilla är direkt obehagligt. Smittrisk föreligger dessutom om snusaren utan mellanliggande handtvätt tar andra i hand eller tar i föremål som andra ska röra vid. Det är förmodligen ingen idé att kräva snusfria möten, men kanske man kan be snusarna utöva sin last i en paus utom synhåll?

Det du beskriver om lössnusare låter synnerligen trist. Dessa personer kan du nog rekommendera att använda snuspåsar med diskret försiktighet i sällskap med andra, särskilt om dessa är icke-snusare.

Men kanske du också måste vinnlägga dig om att stå ut med att andra beter sig på ett sätt som du ogillar? Inte minst för att du ska kunna tillgodogöra dig det som sägs på mötena. Till att börja med kan du placera dig så att du inte har snusarna i blickfånget. Och kanske i tysthet glädja dig åt moderna tiders rökförbud.

Till skillnad från rökfolket sprider inte snusfolket gifter till andra runt omkring, det är först när de hanterar sitt avfall fel som det blir dåligt för miljön. Skadan för deras egen hälsa är, som det heter, deras sak. Du behöver ju inte ta dem i hand om du inte vill.

Magdalena Ribbing

Balkonghyfs?

Fråga: En fråga kom upp när vi talade om vett och etikett kring när man vistas på sin privata balkong.

Jag tror nämligen att man normalt inte tilltalar någon som vistas på sin privata balkong om inte denne gör det först (dvs om den som tilltalar till exempel vistas på gården och tittar upp).

Finns det någon sådan etikett kring detta?

Svar: Någon vedertagna sed finns inte angående balkongtilltal. Allt ryms inte inom etikettens ramar.

Men det finns vanlig hyfs. I det här fallet är det liktydigt med att inte störa andra även om man råkar se dem från relativt nära håll. Som du beskriver: någon på gården som ser en granne på balkongen och möter grannens blick. Då kan man säga något neutralt typ ”härligt väder” vilket inte kräver mer än ett vänligt ”ja verkligen” från den andra personen.

Rätt är att se balkongen som en förlängning av en bostad och därmed ingående i det privata hemmet. Därför inleder man vanligen inte ett samtal med den man ser från sin balkong, eller kommenterar det man ser på andras balkonger, om det inte är en vän eller relativt nära granne.

Magdalena Ribbing

 

 

 

 

 

 

Tjatkompis?

Fråga: Det är så att jag har en vän som väldigt ofta hör av sig och vill umgås med mig men jag tycker att hon är påfrestande och en riktig energitjuv. Om det inte vore så att vi har många gemensamma bekanta och båda tillhör ett stort gäng som brukar fira midsommar och nyår tillsammans skulle jag kunna säga ifrån.

Jag har svårt att säga nej eftersom hon kommer att finnas i min bekantskapskrets. Jag har försökt med en massa undanflykter som ”jag hinner inte” eller ”vi kan väl hela gänget gå på en after work” men hon föreslår alltid en ny tid så att vi ska kunna vara ensamma. Hon ringer alltid mig och är som en igel!

Hur avfärdar/håller man en person på avstånd utan att bli ovän med den?

Svar: Ja du, detta är inte ett unikt problem. Men det är jobbigt för den som drabbas av det. Och givetvis är det beklämmande både för henne och dig att din sällskapstörstande kompis inte förstår att du inte vill träffa henne.

Som jag ser det har du två möjligheter att slippa träffa henne. Den ena är att lika ihärdigt men vänligt fortsätta att säga ”nej, jag är upptagen/förhindrad/kan inte/har inte tid/har annat för mig/behöver vara ensam” eller vad som helst som du kan stå för, när denna oönskade vän söker ditt sällskap.

Den andra är att du har kurage nog att säga som det är, vänligt förstås, men bestämt: ”ledsen, men jag tycker inte att vi har så mycket gemensamt längre, så jag vill ta en time-out i vår kontakt”.

Magdalena Ribbing

Krognotestrid?

Fråga: Vi är fyra par som har en del gemensamma intressen men inte umgås särskilt flitigt. Vi har dock gjort flera resor tillsammans. När vi då betalat notan efter en middag har vi helt enkelt delat den rakt av mellan oss. En i gruppen har vid andra tillfällen visat att han föredrar att alla betalar sin mat. Men hittills har han ändå anpassat sig under våra resor.

Men före den senaste resan meddelade han att han och hustrun ville ha en separat nota vid lunch och middag och anförde som skäl att hustrun var tvungen att hålla diet. Vi övriga blev lite förvånade men gjorde inga invändningar.

Det visade sig sedan under resan att hustrun åt och drack som övriga damer i gruppen, men ändå skulle de ha separat nota. Detta resulterade i att de liksom hamnade bredvid gruppen, eftersom de direkt när vi satte oss till bords förklarade för kyparen att de skulle ha egen nota och dessutom vid betalningen noga kollade att det hade blivit rätt uppdelat. Vi övriga tyckte att detta var pinsamt och småaktigt. Det finns inga ekonomiska skäl till detta beteende, utan det handlar om något slags rättvisepatos.

Detta plus några andra incidenter med avvikande beteende under vår senaste resa har gjort att vi andra tycker det känns mycket olustigt att behöva fortsätta umgås med dessa vänner. Vi har så olika uppfattning om det här med att vara generös och dela med sig vänner emellan. Vi har tänkt att ta upp det här med vederbörande men ingen tror att han kommer att ändra sig.

Några i gruppen har tagit det så hårt att de inte vill ha med detta par på kommande resor; de vill till och med sluta umgås. Vad kan man göra? Handlar det bara om olika uppfattningar som krockar eller finns det någon ”etikettsregel” som borde gälla här?

Svar: Varför är det så plågsamt för er övriga att detta par vill ha separat nota? Det kan ju knappast förändra något i umgänget. Ni sitter väl inte vid måltiden och funderar på notan?

Att be om separat nota är just vad jag brukar föreslå frågeställare – många – som undrar hur de ska göra med gemensamhetsnotan när andra i sällskapet har ätit och druckit mer än vad frågeställarna vill betala för. Orsaken till önskan om separat nota kan vara just diet, eller att man har noterat att någon eller några dricker/äter dyrare än vad man själv gör och till slut inte vill sponsra dessa andras konsumtion. Eller så är man kontrollfreak, som det heter, och det kan man få vara när det bara drabbar en själv, inte andra.

Den separata notan är ingenting att bry sig om, tycker jag. Du skriver att övriga tycker att det är pinsamt – varför det? Serveringspersonalen har inte något besvär att hantera separata notor om denna önskan meddelas från början. Småaktigt skriver du också, vilket kan tyda på att andra i sällskapet äter-dricker för större summor än just separatnoteparet.

De övriga incidenter som du antyder som skulle spä på din och övriga irritation ska verkligen vara rejäla för att motivera ett avslutat umgänget, inte bara småsaker som vänner kan tolerera. Samtidigt borde förstås separatnoteparet se till att anpassa sig till majoriteten i gruppen för att det ska bli drägligt för alla.

Ändå: vad är problemet? Om alla andra i gruppen – ni är ju sex utöver detta par – inte trivs med separatnoteparet så kan ni ju ordna resorna utan att informera paret. Kommer vetskapen om resorna fram ändå kan ni andra säga som det är: ”ni har markerat så tydligt att ni har en annan attityd än vad alla vi andra har till pengar och xxxx (incidenterna), så vi tänker att det är enklare för er att inte delta i resorna” – - - tänk om paret då ångrar sig och säger att de inte ska be om separata notor i fortsättningen?

Men det är inte den bästa grunden för fortsatt umgänge, om ett sådant önskas av er, så se då hellre till att paret inte får reda på era resor. När gruppen umgås utan resor behöver ju paret inte bjudas – om nu denna struntsak med notorna är så stor för er.

Magdalena Ribbing

 

Jobbgull?

Fråga: På min arbetsplats (ett större företag) har vi en man och kvinna i 25-årsåldern som är väldigt kära i varandra. De pussas och håller varandra i handen så fort de kommer åt. I vårat gemensamma kök när vi står och väntar på att vår medhavda lunch ska bli varm i micron har det här förälskade paret en stund för sig själva. De pussas och tittar varandra ömt i ögonen.

De är verkligen jättegulliga mot varandra men jag tycker att det är påfrestande.

Är det okej att visa sin kärlek så öppet på jobbet?

Svar: Nja, lite omoget i meningen självupptaget är det att inte kunna hålla sig ifrån varandra i andras åsyn. Kanske särskilt på arbetsplatsen.

Men är det så gräsligt egentligen? Det är ju inte värre än pussar och blickar, om jag läser din fråga rätt, och då tycker jag att ni andra ska ha överseende med parets ömhetsbetygelser.

Ni kan rentav vara glada att ni har äkta kärlek i närheten. Eller titta åt ett annat håll, om det blir alltför besvärligt att beskåda detta. Men kritisera inte.

Tids nog kommer även detta par att som ni andra hamna i en gråare vardag och inte orka uttrycka kärlighet på arbetsplatsen.

Magdalena Ribbing

 

Besvärsfritt?

Fråga: Varje gång vi bjuder mina svärföräldrar hem till oss på middag, så vill de aldrig vara till besvär. Så till den milda grad att det är irriterande. När en drink innan maten förbereds, säger de att de inte vill vara till besvär, det behövs ingen drink. Fast sedan dricker de den gärna. Sist sa jag att jag skulle börja med förrätten och då behövdes det verkligen inte göras någon förrätt för deras skull. Ingen efterrätt heller, för den delen. ”Inget besvär för vår skull!” Dock så brukar de äta alla rätter med god aptit.

Jag blir lite irriterad av detta. Vi som bjuder har redan haft besväret att planera måltiden, köpa mat och tillhörande dryck och det känns lite tråkigt att de säger att de egentligen inte uppskattar det. Vilket jag tycker att de gör. Jag kan tänka mig att de å sin sida tycker att de är artiga.

År detta verkligen ett uttryck för artighet – att få oss att truga på dem maten? Ska vi köpa pizza nästa gång? Med kranvatten till. Det är ju inte så besvärligt.

Svar: Ett inte helt ovanligt problem – många har fått lära sig från barndomen att undvika att ställa till besvär för någon, att vara blygsamma och diskreta. Det må ha varit önskvärda dygder en gång i tiden, men knappast i dag. Nutida gäster vet att de erbjuds det bästa huset förmår och är tacksamma över detta, men skulle inte vilja trugas.

Förr var det god sed, och faktiskt det enda tänkbara, att värdpersonen frågade gästen ”vill du ha” varvid gästen skulle svara ”nej tack, det är så bra ändå.” Värdpersonen skulle då fråga en gång till och få samma nej tack, varpå frågan skulle ställas en tredje gång och äntligen få det ”ja tack då” som gästen ville ge från början. Men det hade setts som glupskt och ohövligt att inte låta sig trugas dessa tre gånger. Samma mönster följs av dina svärföräldrar, de är ytterst försynta eftersom de uppfattar att det är vänligt och artigt att bete sig så. Men du är en generation yngre, du släpar inte på denna förlegade tradition utan blir irriterad över deras sätt, vilket är förståeligt (och lika irriterad verkar du bli över att de trots detta äter din mat med god aptit!)

Du kan försöka förstå deras situation, att de gör så gott de kan för att vara trevliga, artiga och vänliga enligt sin uppfostran.

Däremot verkar ditt sätt inte riktigt praktiskt när svärföräldrarna kommer på middag. Du vet ju hur de är, så varför alls säga att nu ska du förbereda eller hämta si eller så? Se istället till att drinken före maten är klar när svärföräldrarna kommer.

Börja inte tillreda förrätten när svärföräldrarna redan har anlänt – du kan väl hitta något som du kan laga innan de kommer, kanske rentav ställa fram på matbordet i förväg. Efterrätten kan du säkert ta fram när det är dags, utan att säga något innan om att du ska hämta den osv.

Lite undrar jag över din partner, svärföräldrarnas barn. Hjälper inte vederbörande till med maten? Inte ens med att ta fram rätterna? Din partner kunde enkelt säga ifrån på ett milt sätt till sina föräldrar när de börjar med sitt att inte vara till besvär: ”men nu har vi tillrett detta och det står på bordet, så varför skulle det vara ett besvär?”

Då kanske budskapet går fram att bjuder man hem gäster, föräldrar eller andra, är det en glädje att laga mat till dem, och det enda som är besvärligt är gästers tjat om att inte vara till besvär.

Magdalena Ribbing

Paraplyfasoner?

Fråga: En höstdag som denna kommer man osökt att fundera på om det finns några regler för hur man använder paraply, avsedda för stadsmiljöer, utom kardinalregeln ”att inte peta ut andras ögon med spröten”? Hur bör man till exempel höja/sänka/luta sina paraplyer vid möten på trottoar?

Att många idag självupptaget travar på rakt fram under sina överdimensionerade golfparaplyer och gärna spänner upp dem under evenemang till bakomståendes (-sittandes) förfång motsäger inte att det finns eller funnits regler, skrivna eller oskrivna för hur man använder sitt paraply.

Svar: Rätt är att lyfta sitt paraply så högt man förmår vid möte så att ingen risk föreligger för paraplysprötskador för den som kommer från andra hållet.

Är man kortvuxen måste man sänka sitt paraply av samma skäl.

Att luta paraplyet åt motsatt sida rekommenderas inte, dels kan regnvattnet hasa av och drabba någon bredvidgående, dels kan paraplyet skada någon som inte uppfattar manövern.

Men: det spelar ingen som helst roll vad som är rimligt och vettigt beträffande detta, paraplybärare seglar med mycket få undantag rätt fram utan att intressera sig för omgivningen. Därmed är det den senare som måste ducka, gå åt sidan eller på annat sätt hålla sig undan.

Magdalena Ribbing