Kaffeetikett?

Fråga: På mitt jobb tar man sitt morgonkaffe klockan nio när man kommer dit. Det räcker för min del till eftermiddagen. Men ofta har vi kundbesök klockan tio och min fråga är om det är ohövligt att då inte dricka kaffe med kunden som alltid ska bjudas på en kopp kaffe?

Jag har också en kollega som inte dricker kaffe alls utan bara vill ha te. Hur ska den personen göra vid kundbesök, hos sig och hos andra?

Annons:

Svar: Kaffebruket ska man ta på allvar. Som gammal politikreporter vet jag att svensk valrörelse drivs med kaffe, och detsamma gäller förmodligen i en rad verksamheter. Den allra vanligaste första meningen när man vardagsbesöker någon, privat eller yrkesmässigt, är ”vill du ha en kopp kaffe?” I den frågan ligger mycket mer än det gästvänliga erbjudandet, där finns också en inbjudan till gemensam trevnad och en gammal tradition som skapar trygghet och ro. På en del håll i Centraleuropa där samma fråga ställs, kan ett aldrig så artigt ”nej tack” bli ohövligt, som att man inte vill tära på värdpersonens förråd, vilket är förolämpande. Där är ett ja bättre, även om man inte vill ha kaffe – man säger ”tack, gärna lite/en halv kopp.”

I ditt fall är det absolut mest artigt att skjuta upp sitt eget jobbmorgonkaffe en timme och dricka kaffe med kunden. Det ger kunden en känsla av välkomnande och gemenskap och det kan aldrig vara fel sett ur affärssynvinkel. Din kollega som hellre vill ha te kan välja det på sin egen arbetsplats och förstås fråga kunden om hon eller han vill ha kaffe eller te. Men gör kollegan ett eget kundbesök är det bättre att avstå än att ofrågad vilja has något som kanske inte finns tillgängligt.

Med detta sagt: naturligtvis ska man kunna tacka nej till kaffe – och te. En vänlig förklaring som ”tack, men jag måste tyvärr avstå från kaffe, av hälsoskäl” eller ”tack, min kaffekvot är fylld för dagen” räcker i alla fall i Sverige.

Magdalena Ribbing

Skofärg?

Fråga: Har funderat en del kring mode och etikett. Hur fel anses det vara, när män följer modet och har ljusbruna skor till mörk kostym på kvällstid?

Tacksam för svar.

Svar: Om det skulle bli modernt (för det är väl inte så nu?) att män bär ljusbruna skor till mörk kostym så är det godtagbart för en modemedveten man att göra det. Dessutom har han då samtalsämne kvällen ut eftersom en majoritet kommer att säga något om skofärgen.

Orsaken till att det anses att män – inte kvinnor – bör ha svarta skor kvällstid är att borgerlighetens män förr klädde om sig till middag, i mörk kostym, smoking eller frack beroende på omständigheterna. Till dessa mörka kläder hör svarta skor, välputsade.

Men det kan naturligtvis bli modernt med ljusbruna skor till mörk kostym, konstigare mode än så kan man ju se, exempelvis i officiella sammanhang där vuxna och framstående kvinnor har lårkorta kjolar, av, får man förmoda, modeskäl. Liksom män som har mössa/keps inomhus även i uppvärmda lokaler. Eller gymnastikskor till festklädsel. Mode kan på sitt sätt vara ett gränslöst förtryck. De bruna skorna kvällstid är därvid tämligen försumbara.

Magdalena Ribbing

Middagsrätt?

Fråga: Läste i min ungdom (50-talet) en bok “Vett och etikett” troligen från 1930- eller 40-talet.

Jag vill minnas att vid en middagsbjudning gäller följande:
Om man är färre än sju vid bordet väntar alla tills värdinnan börjar äta.

När värdinnan slutar att äta slutar också alla andra vid bordet.
Är man fler än åtta kan man börja individuellt.
Rätt eller fel? Vad gäller?

Svar: Fel. Det du läste handlar troligen om att gästerna inte ska skåla tillbaka med värdinnan om det är fler än åtta vid bordet. Värdpersonerna ska ju skåla med samtliga gäster, och dessa artighetsskåla tillbaka efter en stund. Men är det fler än åtta vid bordet ska gästerna avstå från returskålen med värdinnan, så att hon inte får i sig för mycket alkohol och då inte kan sköta sina värdinneplikter. Som du säkert noterar är detta inte särskilt relevant i nutid.

Angående att börja äta väntar man alltid till dess att värdpersonen ger en signal om detta, eller själv börjar. Det gäller nu som då, och det handlar om att man inte är bjuden för att snabbt få sin hunger och törst stillad, utan för att ingå i den gemenskap som bildas av gäster och värdpersoner – och då äter man tillsammans, inte var och en för sig.

Enligt gammal sed ser värdinnan eller värdpersonen till att ha mat kvar på sin tallrik till dess att alla gäster har avslutat sitt ätande. Men att en glupsk värdperson kan ha ätit upp innan gästerna hunnit göra detsamma gör inte att gästerna ska sluta äta då. Detta gäller i nutid bara vid hovet; när kungen slutar äta ska övriga också upphöra, enligt åldrig hovetikett. Den behöver inte anbringas på okungliga måltider.

Magdalena Ribbing

Krogovälkommen?

Fråga: Som ensamstående singel med ganska gott om pengar går jag ut och äter väldigt ofta, i stort sett varje dag. Och som ensamgående restauranggäst har jag märkt att jag behandlas annorlunda än om jag hade ingått i ett större sällskap. Ofta får jag sämre service och sämre bordsplacering, och är det mycket folk blir jag ofta ombedd att flytta på mig så att större sällskap kan få plats. Vad är rimligt att begära i form av service i sådana lägen?

Jag gillar att få en bra placering, framförallt när jag dessutom inte har sällskap. Och vem gillar inte en bra bordsplacering? Jag sitter gärna vid ett fönster eller med utsikt över resten av lokalen och gästerna. Och äter jag brunch har jag gärna med mig morgontidningen. Jag förstår att jag inte kan bre ut mig hur mycket som helst, framförallt inte om det är mycket folk, men det är väldigt tråkigt att bli placerad vid ett sämre bord bara för att jag kommer dit ensam. Framförallt innebär det faktiskt ett obehag att bli ombedd att flytta på sig mitt i middagen, från ett större bord till ett mindre.

En gång när jag skulle pröva ett nyöppnat ställe gick jag dit ganska tidigt på eftermiddagen. Kanske fyrtio-femtio platser mitt i lokalen, med en handfull bord längs fönstren. När jag kom dit var två av dom fem borden vid fönstren upptagna, resten av lokalen var tom. Jag frågade var jag kunde slå mig ned nånstans, och servitrisen pekade mot singelborden längst in och längst bort i lokalen. Jag sa till henne att jag gärna satt vid fönsterborden. ”Nej, jag vill helst att du sitter därborta” sa hon, och pekade längst in i lokalen, ”för jag vill ha koll på dom stora borden”. Ja, vad svarar man i ett sådant läge? Jag blev så överrumplad att jag faktiskt inte protesterade. Så jag blev satt längst bort från alla, med ett hav av tomma bord mellan mig och dom mer attraktiva fönsterborden. Det förtog faktiskt hela stämningen för mig, och när jag gick var det fortfarande två bort lediga vid fönstren. ”Ska det vara på beloppet?” Ja, dom fick ingen dricks av mig iallafall, och jag kommer aldrig att gå dit igen.

Eftersom jag äter ute så ofta, så får jag också en ganska bra inblick i restaurangbranschen. Ställen som ger bra service ger jag också bra dricks till, och jag kommer ofta tillbaka till ställen som behandlar mig väl. Mina vänner frågar mig ofta om vilka ställen som är bra, och jag brukar rekommendera dom bra ställena med god mat och bra service. Ställen som behandlar mig dåligt kan jag inte rekommendera. Därför tycker jag att det borde ligga i restaurangägarnas intresse att behandla mig väl, eftersom jag är en återkommande gäst som spenderar mycket pengar, samt genom min erfarenhet rekommenderar ställen till hela min vänkrets.

Men när jag mitt i middagen blir ombedd av personalen att flytta på mig bara för att ett större sällskap behöver min plats, så känns det helt enkelt inte särskilt roligt. Det känns som att jag inte är önskvärd, men att restaurangen gärna vill ha mina pengar iallafall. Jag brukar gå folk till mötes, och om det inte innebär ett större obehag så brukar jag flytta på mig. Men det är ju faktiskt på min bekostnad som jag gör det. Varför ska jag behandlas sämre bara för att jag är utan sällskap?

Är det rimligt av mig att begära någon sorts kompensation i en sådan situation? Jag är inte helt omedgörlig, något litet skulle räcka. Som en caffe latte att ta med sig på vägen hem. Det handlar mest om gesten, för min del. Och jag skulle gärna se att personalen faktiskt insåg att jag går dom till mötes på min bekostnad. Om dom kompenserade mig skulle det vara mer okej.

Svar: Det är högst förståeligt att du reagerar som du gör, samtidigt som man också som kroggäst nog får ha viss förståelse för att krögaren ekonomiskt behöver de gäster som kan komma i sällskap. Att det sitter en enda gäst vid det bord som rymmer sex möjliga gäster kan vara ett problem för krögaren. Jag tror att man som gäst ska försöka se även den aspekten på populära ställen med trolig stor tillströmning av gäster inom kort.

Men att bli placerad i en nästan tom kroglokal endast utifrån möjligheten att det eventuellt skulle kunna komma fler gäster till det bord man önskar sitta vid är osympatiskt. Man har som gäst sin frihet att inte stanna på stället ifråga. Ensamma kvinnor fick förr oftast de sämsta borden, oattraktiva och vanligen närmast köksdörren, på krogarna. Så är det inte längre  – hoppas jag!

Att du mitt i din måltid ombeds flytta dig är helt fel, och det ska du inte acceptera. Du kan om det blir obehagligt insisterande från personalen säga att du avlägsnar dig förutsatt att du bjuds på notan för det du har beställt och börjat på, och att du får med dig resten av maten hem.

Och som sagt, du bestämmer själv vilka ställen du vill gå på – och gå tillbaka till.

Magdalena Ribbing

Frågeonödighet?

Fråga: Jag arbetar i telefon och möts ibland av frågan ”Hej, hur mår du?” av någon som ringer. Jag svarar och har alltid artigt besvarat frågan med ett slentrianmässigt ”Bra, tack, vad kan jag hjälpa dig med?”

Men jag har aldrig förstått eller gillat frågan; den som frågar känner inte mig och skulle nog inte vilja höra en utläggning om hur jag egentligen mår. Jag förstår ju att det bara tillhör det sociala kittet men nu har det börja störa mig. Jag har drabbats av sorg och känner det lite påhoppande att en främmande människa frågar hur jag mår och inte bryr sig eller vill höra svaret. Jag känner mig ledsen och det känns lite trist att behöva svara ”Bra” fast jag gråter i själen. Hur ska jag på ett vänligt vis få dessa frågeställare att sluta ställa den här onödiga fråga som faktiskt gör mig ledsen?

Svar: Det du får höra är en fras, inte en genuin fråga med förväntan på ett uppriktigt svar. Tänk på ”god dag” – det är ju inte i grunden en god dag som önskas dig, utan ett sätt att meddela sin närvaro, att inleda ett samtal, att utöva en del i den vanliga kulturen vid möten.

Du svarar med samma sorts fras – ”tack, hur är det själv” är ett enkelt sätt att komma undan förklaringar om hur du verkligen mår. I din yrkesverksamhet är det rätt som du säger ”tack, vad kan jag hjälpa dig med”  – du behöver alltså inte säga ”tack bra” utan det räcker med ”tack” utan preciseringar. Ingen obekant kommer att tjatfråga dig igen hur du verkligen mår.

Men du kommer inte att slippa undan själva måendefrågan, den är fast rotad i de flesta kulturer. Försök bortse från innebörden i frågan och se den som en vanlig, enkel artighet.

Magdalena Ribbing

Gubbvän?

Fråga: Vad kallar man sin vuxna ”pojk”vän? Eller vad kallar en man för den delen sin vuxna ”flick”vän? Jag hörde i London någon som kallade sin medelålders älskarinna för ”lady friend” och det lät bra, men vad skulle det heta på svenska? Själv kan jag tänka att säga min partner men det verkar upptaget för affärssammanhang eller homosexuella.

Svar: Förr i tiden var man gift, förlovad eller ogift och benämningen därmed inte något problem. Fru/man/make eller fästmö/fästman – eller ingen precisering alls. Egentligen skulle man kunna använda begreppet ”min fru” respektive ”min man/make” oavsett juridisk rätt till dessa begrepp. Men nu är det inte så och därför blomstrar vokabulären angående den person man har något form av äktenskapsliknande förhållande med.

Sambo är etablerat, ur ordet sammanboende som blev etablerat på 1980-talet och då accepterades av exempelvis det formella UD för den person som en inbjuden gäst fick ta med sig; den person man bodde tillsammans med utan att vara gift. Men tillfälliga dag- eller nattkamrater var det inte frågan om, det skulle vara en relation som i princip syftade till en gemensam framtid.
Är man inte sambo blir det ordet fel. Många vill väldigt gärna understryka exakt hur deras relation ser ut, och uppfinner diverse ord. Särbo, den man har ett förhållande med men inte alltid bor tillsammans med, är ett sådant ord. Jag tänker inte ta upp fler uppfinningar typ kulbo och mambo med flera, de är för fåniga.

Respektive sägs ibland, enligt mönstret ”Kalle, min respektive.” Låter kanske inte så kärt som det möjligen är. Eller som du föreslår, ”min partner” – kan uppfattas som din affärspartner. Homosexuella har samma ordproblem men har de ingått äktenskap är orden naturligtvis desamma som för heterosexuella: min fru, min man/make.

Lady friend låter trevligt och vettigt, men vad det skulle heta på svenska vet jag inte, ”min damvän” är inte vidare lyckat.

”Min älskare/älskarinna” kan låta för intimt även om det är korrekt. En gång hörde jag en äldre kvinna presentera sin livspartner med orden ”XX som jag är ogift med” vilket var helt begripligt. Konkubin är ett gammalt begrepp, ursprungligen för en kvinna som var en försörjd älskarinna. Frilla är åldrig svenska för ungefär detsamma. Ingetdera fungerar som begrepp i dag på svenska.

Än färre är orden för äldre eller vuxna män som är ”pojk”vänner – kan det vara något för jämställdhetsforskarna?

Livskamrat blir till slut det ord jag kan föreslå. Det innebär inte med nödvändighet att man inte är gift med livskamraten, men vanligen är det så. Faktum är att ett riktigt bra begrepp för den person man lever med – ständigt eller ofta – saknas på svenska.

Magdalena Ribbing

Tiggarhej?

Fråga: Numera ser jag varje lunchrast tiggare. Eftersom de sitter på samma plats dag efter dag känner jag igen dem till utseendet. Hur ska detta hanteras korrekt? Ska man hälsa på dem? Ska man ge dem pengar? I så fall: hur mycket är rimligt att ge? Det här tycks vara en företeelse som etablerats för lång tid framåt. Vilka hövlighetsregler gäller i andra länder och världsdelar?

Svar: Normal hövlighet gäller: du säger ett vänligt hej till de personer du känner igen, oavsett deras yrke eller verksamhet. Om du vill ge tiggarna pengar eller inte är något som bara du kan bestämma. Tiggare finns i alla länder, men jag känner inte till var det kan anses självklart att ge dem pengar. I några stora religioner ska man ge mat eller pengar till munkar och nunnor för att vara en god utövare av den aktuella religionen. Men det är en annan sak än det du frågar.

Magdalena Ribbing

Krogservett?

Fråga: Var lägger jag min servett på krogen? Hemma är det inte något problem, jag slänger pappersservetten i soporna. Men på restaurang, vad gör jag med servetten, ska jag själv ta med den bort när jag går eller ska den läggas på bordet? Och är det fin restaurang och jag får tygservett, vad gör jag då med den?

Svar: Servetten läggs enligt formell etikett till vänster vid kuvertet efter avslutad måltid. Under måltidens gång läggs inte servetten tillbaka på bordet, det anses inte trevligt för övriga att en använd servett placeras bland mat och bestick.
När måltiden är avslutad, det vill säga när alla vid bordet har ätit färdigt och är på väg att gå därifrån, lägger man sin servett, av papper eller tyg, lätt hopvikt vid vänster sida om tallriken. En skräck för både serveringspersonal och privat värdfolk är gäster som placerar sin servett på tallriken bland matresterna eller knycklar ner den i glaset. På finare krogar ogillar personalen att gästerna som reser sig för att gå lägger servetten på bordet, den ska läggas på stolskanten eller hängas över stolskarmen. Nåja, är servetten kletig är det inte något bra alternativ! Men på finkrogarna förmodas gästerna äta så pass prydligt att de inte kladdar ner servetten särskilt mycket.
En använd servett ska däremot aldrig vikas i sina mangelveck eller återställas i den brytning den kan ha haft innan gästen tog den och lade den i knät, korrekt görs detta omedelbart man har satt sig. Lätt, lite slarvigt hopvikt är vad som gäller.
Och för säkerhets skull upprepar jag svaret på en återkommande servettfråga: nej, det är absolut otänkbart att snyta sig i servetten, vare sig den är av tyg eller papper!

Magdalena Ribbing

Hundbesök?

Fråga: Nyligen kom min son som bor utomlands tillsammans med sin nya flickvän för att hälsa på hos oss och sina två bröder. Han och flickvännen bodde i vårt  hus. En bror har fru och små barn.

Flickvännen skulle ta med sig sin hund, en schäfer. Där började våra problem. Hunden knyckte mat inte bara på matbordet utan också ur de små vettskrämda brorsbarnens händer. I trädgården bet den av varenda blomknopp i rabatterna och tuggade på småbarnens leksaker. När hunden bajsade på gräsmattan brydde flickvännen sig inte om att plocka upp det, vi fick uppmana henne och sonen att göra det. Hunden var snäll och fin men mycket livlig och rusade runt som en lycklig vettvilling hela tiden. Vi upplevde hunden som en riktig huligan. Jag tror att vi alla faktiskt blev som paralyserade. Det kändes svårt för mig att tillrättavisa min sons nya flickvän, åtminstone kom jag mig inte för att ryta till som jag borde ha gjort. Under en promenad där det var tydligt skyltat att hundar skulle hållas kopplade tilläts hunden springa fritt. Den höll på att skrämma livet av andra flanörer som den rusade fram emot för att “hälsa” på genom att hoppa upp med frambenen på den mötande. Ägarinnan hade noll koll på sin hund och verkade tycka att det var alla andras ansvar att se till att de fick behålla både mat och händer.

Naturligtvis slutade detta med sorg och bedrövelse. Det sista hunden gjorde innan den packades in i sin bur i bilen var att slita en korvbit ur en tvåårings hand. Där tog tålamodet slut. Då röt vi till. Det kunde ju ha slutat illa.

Nu vet vi inte hur vi ska hantera den uppkomna situationen. Min sons flickvän hade gråtit hela vägen hem och sonen verkar mycket olycklig över situationen. Vi blev nog alla väldigt överrumplade av det som hände. Jag tycker att det är hundägarens ansvar att se till att hunden sköter sig vid middagsbordet. Lämpligast hade väl varit att koppla den. Jag har förgäves letat efter en bok om vett och etikett för hundägare på kalas. Vad gör vi nu?

Svar: Frågan om husdjursohyfs, eller snarare husse-matte-ohyfs, kommer ibland, och är uppenbart ett problem för många människor, både de med och de utan hund-katt eller vad det är. Det du berättar är inte unikt men sannerligen tråkigt! Mest för er i ”hemmafamiljen” men också för din son och den obegripligt obetänksamma flickvännen. Skriv eller mejla till henne och din son, och säg att det var tråkigt att det blev en del missförstånd med hunden men varken ni eller barnen är vana vid hundar så det blev lite chockartat. Säg att hunden är välkommen igen, men att då måste den hållas i koppel och inte får vara med vid middagsbordet. Det är ju faktiskt en grundregel för hundägare att inte låt djuret tigga vid matbordet och givetvis att inte ta mat från människorna. Att inte denna flickvän själv förstår detta verkar okunnigt intill korkat. Din son kunde ju också ha ingripit när han såg hur det gick, det hade säkert varit lättare för flickvännen att ta korrigering från det hållet.

En del djurägare verkar uppfatta sina djur som människor, vilket de inte är, hur trevliga och roliga de än må vara. Men det är varje djurägares absoluta skyldighet att hantera sina djur så att de inte besvärar andra. Förstår de inte detta måste man tyvärr upplysa dem om detta faktum. Det du beskriver om hur denna hund hälsar på mötande människor, leker med de små barnen osv är naturligtvis helt fel och där skulle hundens matte omedelbart ha agerat.

Du ska absolut inte låta en hund styra i ditt hem, inte bestämma vad ni kan göra – och du ska inte tillåta att den skrämmer någon. Nu har detta redan hänt, tråkigt nog, men du kan i ditt mejl eller brev understryka hur trevligt det var att få lära känna flickvännen och att ni ser fram mot vidare besök – med kopplad hund.

Magdalena Ribbing

Obehagspresent?

Fråga: Jag har av en bekants respektive blivit inbjuden till att medverka till en examenspresent. Detta har skett via Facebook. Jag har uppfattat den här inbjudningen som faktiskt en ganska fräck handling på grund av följande: Dels är presenten som ska införskaffas i sig en mycket dyrbar köksmaskin som kostar närmare 6000 kronor; dels så finns det inget planerat kalas eller liknande som jag är bjuden till. Inte heller verkar någon annan ha bjudits. Jag är av uppfattningen att man överlämnar eventuella presenter i samband med en sådan fest; och att sakernas värde inte heller är av någon central betydelse. Vidare ska väl gåvor vara något personligt?

Jag ser mig inte som närmare bekant till personen som ska uppvaktas med den här i mina ögon mycket exklusiva presenten. Jag uppfattar personens respektive som att hen riktar ett krav mot mig och andra inbjudna på ett ganska ”rävigt” sätt i det att det kan ses som ogint om jag inte tackar ja till att delta. Eftersom det sker på Facebook så ser även andra att jag tackar nej.

Jag vill inte framstå som ogin, utan jag är glad för personen som tar examen. Ser däremot inbjudan till att medverka till gratulationer ut på det här sättet så har jag emellertid inte särskilt stor lust att deltaga alls, mest på grund av partnerns dåliga idé och kombinerade girighet och snålhet. Hur ska jag bära mig åt? Är det okej att bara bortse från det här ganska pinsamma kravbrevet och inte svara på inbjudan alls?

Svar: Men låt bli att delta i presenten! Varför skulle du betala in pengar till någon som du inte vill ge en present? Och varför ser andra på FB att du ”tackar nej”? Inte för att jag begriper finesserna med Facebook eller har klart för mig vilket slags hyfs som tillämpas där (personligen är jag mestadels drabbad av lögn och ohyfs på detta forum), men det kan väl inte vara något tvång att skriva ja eller nej på FB – ge bara sjutton i att göra något alls!

Om läget är precis det du beskriver är det extremt pretentiöst av både den som föreslår presenten och mottagaren som sannolikt känner till alltsammans.

Delta inte! Eller skriv på FB att du knappt känner den som ska få presenten och därför inte ser någon anledning att delta – det kanske kan få en del andra som drabbats av denna ”inbjudan” att våga svara samma sak.

Någon måtta får det vara på vad somliga kräver eller förväntar sig av sin omvärld.

Magdalena Ribbing