Chokladkladdare?

Fråga: Jag är 24 år gammal och har ofta gäster över på kortare besök för att se en film eller dylikt. Ofta ser jag till att ha något gott som kaffebröd eller godis hemma.
Och nu kommer jag till min fråga: Ska jag verkligen behöva be mina gäster använda bestick och assiett till chokladkakor som snickers eller twix? Jag brukar duka fram chokladkakorna utan omslag på assietter och lägga fram gaffel och kniv och det har fungerat hittills.

Nu har det dock hänt vid flera tillfällen att mina vänners vänner bara har tagit chokladkakorna rätt i handen och sedan liksom torkat av sig på mina möbler, kanske medvetet eller av misstag. Ska jag då verkligen behöva be dessa att använda assiett och bestick? Jag vill ju inte behöva be dem gå och tvätta sina händer för jag vill inte låta som deras förälder.

Annons:

Svar: Du kan skaffa enkla skyddsöverdrag till dina möbler.

Du kan avstå från att bjuda på chokladkakor. Det är inte vanligt att sådana förutsätts ätas med kniv och gaffel.

Du kan knappast i förväg be dina gäster att inte torka av sina kladdiga nävar på dina möbler, eftersom ingen vettig människa gör något sådant.

Du kan bjuda på chokladkakorna som du brukar och till de gäster som kletar ner händerna håller du raskt fram en våtservett. Oartigt men praktiskt i detta bekymmersamma läge.

Du kan avstå från att bjuda hem dessa kladdande personer.

Magdalena Ribbing

 

Självmordsfråga?

Fråga: En jobbig fråga: en nära familjemedlem orkade ej leva längre.

Vet ej hur jag skall bemöta frågor om hur det gick till.

Varför vill släktingar och vänner veta detta?

Det räcker ej med: ”Varför vill du veta?”

De fortsätter fråga, och spekulera. Och det känns som om de petar i ett oerhört smärtsamt sår.

Vad i hela friden kan jag säga?

Svar: Du har min sympati – frågor kan vara outhärdliga och det är förfärligt när andra inte vill inse att de ska avstå från att ställa frågor.

Samtidigt kan vänner och släkt undra om detta oväntade som har inträffat. Kanske en del anar och vill förvissa sig om att de har förstått rätt. Eller så vet de inte men vill ha insikt. Men de måste förstå att de inte ska fråga dig, om inte du spontant berättar.

Du kan helt enkelt säga ”jag kan inte och vill inte prata om detta”.

Då kan de inte fråga mer. Skulle någon av nyfikenhet och mot förmodan fortsätta fråga så får du upprepa ”som jag sade, detta vill jag inte tala om, det måste du respektera”. Berätta inte något om du inte vill.

I vissa kulturer finns etablerad sed för hur man agerar inför den som förlorat en anhörig. I judendomen går släkt och vänner hem till den sörjande, tar med mat och stannar i timmar och dagar i medkänsla för att lindra sorgen. Den som sörjer får prata eller sitta tyst, omgiven av allas goda tankar. En afrikansk sed lär vara att den som sörjer tar emot besökare, själv sitter ner och släkt och vänner ställer sig i en kö framför den sörjande. Varje besökare säger: ”berätta” och så får den sörjande berätta vad som hände, sjukdom, olycka, annat, och gör detta om och om igen, kanske en hel dag i sträck. Traditionellt menar man att det är lindrande och välgörande att få berätta gång på gång om det stora obönhörliga som en människas död innebär.

I svensk kultur finns knappast numera vedertagna seder och uttryck för medkänsla med en sörjande. Alltför många intalar sig att de inte ska ”störa” genom att säga något. Men har man förlorat någon närstående måste man själv få bestämma om man vill prata eller inte.

Möjligen tror dessa frågare att din sorg lättas om du delar den med andra. Men de måste inse att de inte har rätt att fråga om hur självmordet har gått till. Rätt hade varit att säga ungefär ”all min medkänsla/alla mina varma tankar, kan jag göra något för dig?”

Vill du berätta så gör du det utan att tillfrågas om hur och varför.

Magdalena Ribbing

Fetmafråga?

Fråga: Jag undrar vad man lämpligen svara när ett barn frågar varför en människa är fet? Jag tänker i all synnerhet på om den berörda råkar höra frågan – men också om barnet frågar mellan fyra ögon. Jag har systerbarn som frågar sådant ibland. Är det lämpligt att svara ”X kanske har suttit för mycket framför datorn och sprungit för lite ?”

Det är väl överlag den vanligaste orsaken. Jag vill gärna svara som det är/kan vara – men helst utan att uttryckligen skuldbelägga den feta. Jag tar inte gärna den betydelse maten kan ha i sammanhanget för jag vill inte äventyra barnens framtida förhållande till mat.

Svar: Om ett barn frågar ”varför är X så fet/så tjock?” beror det sannolikt på att andra vuxna har talat om X i sådana ordalag. Det bästa svaret är absolut inte det du föreslår, utan helt enkelt ”människor ser olika ut, en del är kortvuxna, andra långa, en del är tjocka, andra smala och några är magra”. Barn brukar acceptera en enkel rak förklaring och bryr sig sannolikt inte om att orsaken till fetman är felaktig mathållning – om det nu är så, det finns flera skäl till övervikt.

Magdalena Ribbing

 

Pusspåfluget?

Fråga: När är det okej att krama en ny bekantskap som hälsning?

Och när är det okej att pussa?

Stötte ihop med en förtjusande människa häromdagen för andra gången. Hon hälsade med kindpuss när vi tog farväl efter en pratstund på en stadsbuss. Men hon pussade i luften, på känt manér. När jag besvarade pussen, hon vände sig mot mig så att jag förstod att hon förväntade sig en hej-då-puss, pussade jag henne på kinden. Efteråt kände jag mig generad. Var det för påfluget?

När är det okej att krama en ny bekantskap som hälsning?
Och när är det okej att pussa? Hur pussar man?

Svar: Den förtjusande människan som luftpussade dig tyckte säkert att du förtjänade hennes tillgivenhet. Enligt min uppfattning ska det finnas något slags relation mellan två innan kindkyssande inleds, och det är då inte ett enstaka tillfälle – men kanske två gånger och sympati har uppstått. Vanligen krävs nog några fler möten innan svensk sed tillåter kindkyssande.

Du var inte påflugen förutsatt att du inte tryckte stor smällpuss på den förtjusande människans kind. En lite-för-nära puss kan gå för sig även om man traditionellt inte kysser direkt på kinden, utan endast nuddar vid den andras kind; luftpussar, som du beskriver.

Kramandet är en variant som många anser vara mindre närgången –  egentligen är det väl tvärtom om man tänker på hur fysiskt nära man kommer den man kramar, jämfört med en lätt pust intill den andras kind, men de flesta ser en kram som en ganska neutral vänlighet. Men försiktighet med kramande bör iakttas i andra kulturer än den svenska, en rejäl kram kan uppfattas som just närgången.

Magdalena Ribbing

 

Tallrikssnurr?

Fråga: Anta att jag är på en finare fest och serveras en rätt. Jag börjar äta och kommer på att jag gärna vill rotera tallriken något för att bättre komma åt det som finns kvar. Hör detta till god ton?

Svar: Eftersom din fråga visar att du vill vara väluppfostrad och ha gott bordsskick svarar jag nej. Man flyttar inte på sin tallrik, varken genom att fösa den åt sidan eller rotera den. Dukningen ska inte ändras av gästerna.

Du får istället med gaffelns hjälp flytta maten på tallriken.

Magdalena Ribbing

Hustomteliv?

Fråga: Jag har hört att det dör en hustomte om man säger tack efter att man nyst och någon sagt prosit.

Det vill säga att man ska ej säga tack efter prosit.

Är det rätt?

Svar: Säkert ett av många åldriga talesätt i samband med vardagliga händelser. Kanske detta för mig hittills obekanta uttryck kan bero på att förkylningar smittar och att ett idogt nysande av flera samtidigt därför kan göra det tjatigt med många upprepade ”prosit”?

Annars innebär ordet prosit en välgångsönskan och i vanlig hyfsad kommunikation säger nysaren ”tack” när någon säger prosit.

Låter man bli att tacka kan man ju förklara det med den söta orsak som du har hört!

Magdalena Ribbing

 

 

 

Förarstörare?

Fråga: Jag har en fråga angående utrop i pendeltåg, åker sträckan Uppsala-Stockholm varje dag och många pendeltågsförare verkar vara totalt speedade, speciellt på morgonen. De håller långa monologer och försöker vara roliga, samt upprepar samma sak alldeles för många gånger (en viss upprepning av information är naturligtvis nödvändig i dessa sammanhang).

På samma sätt som man inte önskar ha någon som talar högt i telefon bredvid sig på tåget är det ganska jobbigt med dessa förare. Speciellt då många resenärer med lång pendelsträcka försöker sova på morgonen. Det går ju inte att avskärma sig från detta genom att byta plats. Vad kan man göra?

Svar: Många av dina medpassagerare uppskattar nog att få lite vänligt småprat på tåget. Som resenär med kollektivtrafik måste man anpassa sig till det rådande läget. Om man reser i privat diligens med egen kusk kan man avkräva denne/denna ett visst uppförande. Men pendeltågens förare ger informationer till samtliga resenärer. Det som meddelas är förhoppningsvis genomtänkt och medvetet. Du kan inte hindra det. Använd öronproppar.

Magdalena Ribbing

Kavajknäppande?

Fråga: Under lång tid har jag tänkt att fråga om bruket att knäppa kavajen i olika sammanhang, och nu skall det bli av. Personer som president Obama, kungen med flera knäpper ihop kavajen så fort de stiget ur en bil, eller omvänt när de sätter sig i bilen, knäpper upp kavajen.

Till och med Göran Persson har börjat att knäppa kavajen i olika sammanhang. Finns det några regler för knäppt och oknäppt kavaj för män?

Svar: Det där att knäppa upp och igen kan fungera som ett slags lugnande ritual, tror jag, liksom att dra lite i de dubbla manschetterna så att de når ett par centimeter nedanför kavajärmen. Men viktigaste är nog att en kavaj är obekväm om den är igenknäppt när bäraren sitter ner. Av den anledningen knäpper män upp sina kavajer när de sätter sig ner. När de ställer sig upp kommer kavajen att fladdra om den inte knäpps och därför knäpps en eller två knappar, för elegansens och ordningens skull.

En oknäppt kavaj på en man som står upp eller går skulle anses ganska nonchalant. Vill man ge det intrycket kan man ju avstå från att knäppa ihop kavajen.

Magdalena Ribbing

Arbetsrollspel?

Fråga: Inför höstens så kallade kickoff på min arbetsplats — vi ska åka till ett konferenshotell — har jag blivit tilldelad en roll i en mordgåta som ska spelas under den gemensamma finmiddagen. Min rollfigur har ett hemligt sexuellt förhållande med en av de andra, är svartsjuk på en tredje och inte främmande för att utöva utpressning mot en fjärde och en femte, och så vidare.

Vad jag förstår kommer själva ”mordet” att äga rum under middagen — en kollega kommer alltså att bli ”mördad”. Det hela känns mycket olustigt, tycker jag, och jag kan inte heller se att det har någon omedelbar positiv ”teambyggande” effekt.

Kan en arbetsgivare förutsätta att alla anställda ska delta i sådana här programpunkter? Är det socialt sabotage att försöka invända? Jag förstår att tanken är att vi ska ha trevligt, men jag tycker inte att det verkar som om förutsättningarna finns med det här konceptet. Jag är en annars lojal medarbetare.

Svar: Det går mode i all slags verksamhet, även på arbetsplatser. Samarbetsförstärkandet, artistnamn team buildning, har varit aktuellt ett antal år och avses hjälpa till att skapa sammanhållning mellan arbetskamrater genom att de gör något icke arbetsrelaterat tillsammans. Även jag har varit med om sådant, men då handlade det om konferens med diskussion om hur arbetet på DN kunde förbättras och som förnöjelse därefter gemensam matlagning vilket var roligt och utan tvångsmoment. Det du beskriver är i en annan division.

Förmodligen är det en konsult som har fått uppdraget att hitta på någon extra märkvärdig, kanske avslöjande, uppgift för personalen. Möjligen kan syftet vara att cheferna får se hur X löste det här, om Y gjorde rätt val, om Z kan fungera med X och Y. Gammal och med viss erfarenhet tillåter jag mig att tycka att det både är larvigt och uselt att på detta sätt smygforska i de anställdas svagheter eller styrkor, för någon annan anledning kan jag inte se i detta koncept. Det är ju knappast till för att glädja eller roa personalen; som jag läser din fråga har ni  inte tillfrågats om er vilja att medverka.

Enligt min uppfattning ska all sådan här ”underhållning” utanför arbetsuppgiften vara helt frivillig och de som inte vill vara med ska utan konsekvenser kunna avstå. Av tidigare mejl till spalten vet jag att tävlingar, med sportinslag eller kunskapsrelaterade, har vållat svåra bekymmer och oro för de som inte är unga, vältränade, uppdaterade, modiga. Ingen vill, som det heter, göra bort sig, inför sina arbetskamrater och chefer.

Så: om du inte kan förklara direkt för chefen att du känner obehag inför denna konferens och detta specifika inslag och inte vill medverka i just detta, kontakta ditt fackliga ombud på jobbet, och säg att du inte vill vara med. En risk finns att du på högre ort kan komma att anses som icke samarbetsvillig och det kan i värsta fall stäcka din karriär.

Man kan bara hoppas att dagens chefer är moderna nog att inse att alla anställda inte är lika medgörliga och att detta rentav kan vara en fördel.

Magdalena Ribbing

Morgongåva?

Fråga: Jag har letat runt lite om morgongåvor till bruden. Det finns ju en historia kring detta som inte riktigt stämmer in idag. Var jag än läser, i bloggar och på forum så verkar det det vara smycken eller något romantiskt, t ex. En tavla eller något som är populärt. Är det vad man ska ge?

Jag funderade på en dyrare liten väska till min dam, går det in i den normala morgongåvan?

Svar: Morgongåvan var lagstadgad in på 1900-talet. Den var ursprungligen ett slags försäkring till bruden om maken dog. För många hundra år sedan fick bruden till en välbeställd make ofta en gård som skulle vara hennes änkesäte och försörjning för henne. Fattigare makar har givit vad de kunnat, en stycke jord, föremål, ett enkelt smycke.

Bruden hade inte tillgång till morgongåvan så länge maken levde, men blev hon änka var gåvan hennes privata egendom. Den gamla sängledningen, att brudparet gick till sängs tillsammans i vittnens närvaro, var en förutsättning för morgongåvan. Den var däremot inte en ”betalning” för brudens oskuld, som brukar påstås.

I den gamla traditionen var morgongåvan vanligen något beständigt, ofta under senare sekler ett smycke. En make berättade att han hade givit sin nyblivna hustru en högst speciell morgongåva: en guldkedja med en berlock i form av ett hjärta. Meningen var att han varje bröllopsdag skulle ge henne ett nytt berlockhjärta att fästa på kedjan. Det skulle så småningom bli ett helt, minnesfyllt hjärthalsband.

En fin väska kan vara en välkommen present, men är inte en morgongåva i den egentliga meningen. Men i dag saknar ju morgongåvan den praktiska betydelsen och därför kan du ge det du vet att din nyblivna hustru uppskattar. Makor kan för den delen också ge ”morgongåvor” till sina män – det är inte ovanligt i nutid.

Magdalena Ribbing