Bildhinder?

Fråga: Jag har en liten bebis. Jag och min man har bestämt att vi inte vill att foton föreställande vårt barn hamnar på sociala medier. Detta är mycket viktigt för oss. Vi har försiktigt försökt säga det till de personer (framförallt familjemedlemmar) som fotograferat vårt barn, men vi tror inte alla riktigt förstår (många av de som fotar är sådana som själva varje dag lägger upp bilder på sina barn på Facebook, instagram mm). Vi skulle vilja säga till på ett klarare sätt. Vi är med i en familjetråd på whatsapp (väldigt stor familj); kan man eventuellt skriva något där? Vi har märkt att folk har lättare att begripa – och ta in – när man uttrycker sig i skrift. Hur uttrycker man sig för att övriga inte ska ta det som att man kritiserar deras val att lägga upp foton på sina barn? (Flera är lättstötta).
Det kommer garanterat komma upp frågor vad gäller skälen till beslutet samt att vi kommer utsättas för kritik och konfrontation.

Vi ska även ha dop inom kort, och vill inte att foton på barnet på dopet publiceras på nätet; kan man skriva något om detta redan i dopinbjudan (ca 50 gäster); om ja – hur formulerar man sig?

Svar: Du beskriver en viss rädsla för sociala medier, inte utan anledning. Men det är fel att andra ska bestämma vad du och din man känner och vad ni vill medverka till. Säg ifrån! Var inte så försiktiga när ni meddelar omgivningen att ni inte vill ha bilder på ert barn utlagda utan var mycket tydliga. Användare av nätet får inte ges total frihet att utan tillåtelse visa vad de vill för alla.

Ni ska absolut meddela ert beslut, både direkt till olika personer och på nätet. Det måste vara med era egna ord, men något åt det här hållet kanske: ”Vi har bestämt att bilder av vårt barn inte ska förekomma på sociala medier. Detta är ytterst viktigt för oss av flera skäl. Tack för att vårt beslut respekteras.” Dessa meningar kan inte missförstås, du och barnets far har rätt att bestämma om bilder av er och ert barn ska läggas ut. Samma meningar kan också skrivas på dopinbjudan.

Ett av många problem med sociala medier är just detta: att bilder och information som man vill behålla inom en nära krets sprids utan att man själv har tillfrågats. Ni får ha goda argument till hands när dessa bildentusiaster frågar varför ni inte vill ha bilder av ert barn utlagda. Säg något åt det här hållet ”familj och vänner kan se vårt barn i verkligheten, men vi vill inte ha barnet på bild på nätet, trots försiktighetsåtgärder är man inte säker på som händer där.” De bildutläggare som kommer att kritisera er, som du skriver, kan du svara med att det handlar om integritet, er och ert barns, och att det måste få vara vars och ens ensak vad man vill visa på nätet. Påpeka att ni sätter barnets rätt först – den rätten nämligen att inte förekomma på bilder tillgängliga för andra än de som ni föräldrar tillåter.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 68
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-5 av 5

FS behöver inte ange några skäl. Argument bemöts med motargument och sedan är man inne i en tråkig diskussion. Det räcker med: "Vi vill inte att bilder av vårt barn läggs ut på nätet så länge vårt barn inte är gammalt nog att själv fatta ett beslut om det här."

Anna Brovén, 12:28, 27 juni 2016. Anmäl

Jag tror att om man bara sätter ner foten från början så lär sig folk rätt snart. Vissa kommer krångla och någon kanske aldrig lär sig, men är ni bara tydliga och konsekventa så kommer ni snart få hjälp av andra som lärt sig att ert barn inte ska vara med på bilder. Se dock till att ha en strategi för de fall där ert barn råkar komma med i bakgrunden eller blir med på ett fantastiskt ögonblick som bara "måste" läggas ut. Räcker det att blurra ansiktet eller ska hela ungen retuscheras bort?

Leif Hansson, 12:09, 27 juni 2016. Anmäl

Usch ja, detta har jag erfarenhet av. En släkting på mina barns fars sida ville inte respektera mitt beslut att inte ha bilder på våra barn på sociala media, utan han la upprepade gånger ut bilder han tagit på mina barn på sin blogg. Bloggen låg vid den tiden på en kvällstidningssajt, och jag blev t.o.m. tvungen att kontakta tidningen för att de skulle ta bort bilderna, vilket de gjorde. Jag känner även igen det Katarina Katarina skriver om att folk inte vill acceptera ens beslut utan går till angrepp. Kanske för att de innerst inne har dåligt samvete för att de lagt ut bilder på sina egna barn? ”Vad tror du skulle hända då!” ”Tror du att en pedofil skulle leta upp ett barn för att han sett det på bild på en blogg? Tror du det VA VA VA?! ”Kan du förklara för mig då, vilken skada du tror att mitt barn kommer att lida av att jag har bilder av henne på Facebook?” o.s.v.. Fast jag aldrig kritiserat andras bildpublicering utan bara sagt att detta är MITT beslut vad gäller MINA barn. (Nu är mina barn tonåringar och bestämmer själva vad de lägger ut, och till min glädje har jag i alla fall aldrig sett några sådana bilder som många andra tonåringar av oförstånd publicerar, t.ex. alltför avklädda, med för mycket smink, putmun o.s.v..)

Marja-Leena Pettersson, 09:45, 27 juni 2016. Anmäl

Det här är det nog ingen mening att diskutera utan bara att bestämt säga ifrån, det håller jag med MR och KK om. Vill ni hänvisa till något så påpeka att franska föräldrar kan få dryga böter om de lägger ut bilder på sina barn utan barnens samtycke. Att göra så bryter nämligen mot barnkonventionen vilket nog få har begripit. Vi lever i en tid med suddiga gränser mellan privat och offentligt. Vi som envisas med att försöka upprätthålla den gränsen får nog räkna med att ta i ordentligt tyvärr.

Lotta Larsson, 08:59, 27 juni 2016. Anmäl

Enligt min erfarenhet är inte problemet att få folk att förstå vad ni vill, utan diskussionen som följer är ofta är det tröttsamma. De vill veta varför, de vill argumentera osv. Jag är ofta med på sociala medier men vid just ett tillfälle ville jag inte och till slut fick jag säga rent ut att jag vägrar diskutera detta ytterligare. Man måste inte förstå allas beslut jämt för att respektera dem och leva vidare.

Katarina Katarina, 08:02, 27 juni 2016. Anmäl

Ni-artigt?

Fråga: I vår butik på Östermalmstorg möter vi all världens olika människor och för ofta en längre dialog med flera av dem. Nästan alla är jag Du med och det är oproblematiskt, men vissa besökare är påtagligt äldre, ibland ”fina” och old school överklass. Dessa skulle jag vilja tilltala lite artigare än med ett enkelt Du, och inte heller bedriva en dialog i fem minuter i passivform, och än mindre säga frun eller herrn, eller använda titlar som direktörn, advokaten etc. Jag har förstått att man förr inte talade i ni-form med okända människor, åtminstone inte nerifrån och upp. En kund skulle dock kunna säga till ett butiksbiträde i en klädbutik:
– Jag skulle vara tacksam om ni kan hämta kavajen så att jag kan prova den.
Butiksbiträdet kunde däremot inte nia sin kund, eller hur?

Frågan återstår då hur jag ska tilltala denna lilla grupp som jag vill bemöta lite artigare. Jag har tidigare, även i yngre år, sagt Ni istället för Du till denna lilla skara personer, och uppfattat detta som en artighet, men kanske är det helt fel?

Svar: Det är som du skriver, fortfarande knepigt med niande respektive duande även om de flesta personer verkar godta du oavsett titlar och så kallad rang. Att göra skillnad på dem du uppfattar som ”fina” och mindre fina är omodernt och alltid fel. Nu är det ofta yngre personer i serviceyrken som gillar niandet, av vad de menar är extra god artighet. En hel del äldre uppskattar inte niandet. De som gör det kanske tycker att niandet skapar ett av dem önskat avstånd mellan dem och de som serverar, säljer, hjälper. Men artigheten och respekten skapas inte enbart av tilltalsordet i sig utan mest av tonfallet, bemötandet, sättet att tala. Ett ”Ni” kan låta avsevärt mer ohövligt än ett ”Du.” Gammal säkert osann anekdot: den italienske världsberömde dirigenten Arturo Toscanini (död 1957) i samtal med en svensk kollega fick höra det sura ”jag är inte Ni med er, jävla Tosca-du-du.” En variant är att Toscanini lade bort titlarna med en svensk som då skulle ha svarat ”tack, bäste Tosca-du-du.”

De kunder som du uppfattar vill tilltalas med titulering och ni skulle du trots allt kunna fråga gammaldags, vänligt och direkt: ”hur ska/får jag tilltala er/min dam/min herre.” Du ska då, om personen vill det du tror, få ett svar med en titel och ett namn: ”det går bra med fru X”, ”doktor Z”, ”skräddarmästare Y” eller vad det är. Eller så säger vederbörande ”säg gärna du” vilket löser alla tilltalsproblem. Duandet innebär ändå inte att man ihärdigt måste tjata du, du, du utan bäst är att blanda duandet med andra sätt att fråga och tilltala: ”är den här bra?” – ”ska jag hämta en storlek större” – ”den finns också i grönt” och så vidare.

Om du inte känner att det är rätt metod att fråga direkt så måste du vandra runt det direkta tilltalet även om du tycker att det är besvärligt. Det är egentligen inte jobbigare att säga ”är den här färgen bra eller passar xx bättre” än att säga ”tycker du/ni om den här färgen” – verbet passar är användbart. Och beträffande ditt exempel med kunden som säger ni till butiksbiträdet skulle det vara trevligare av denna kund att säga ”kan jag/får jag prova kavajen, tack” vilket är ett problemfritt sätt att tilltala.

Att säga upprepat ”Ni” utan namn eller titel är inte artigt. Traditionellt har det använts uppifrån och ner, av chef till anställd, av överste till löjtnant. Korrekt är alltså att avstå från detta sätt att nia om man följer gammaldags tradition vilket de som inte duar vill göra, förmodar jag (som säger du till så gott som alla och vill duas av alla).

Extra: Du och Ni är gammal artighetsstavning. I nutida språkbruk skrivs du respektive ni med litet d och litet n. Det är modern artighet.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 1
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (34)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 34

IH: Vördnad? Det uttrycker jag på annat vis. Ordet ni är för mig förknippat med "iskall hövlighet" som med din taxichaffis) eller en smula...kissnödighet....Jag gillar att uttrycka mig på olika vis och uppskattar när andra leker runt med språket. Dock, när yngre människor niar mig i tron att det är artigt, så blir jag mest road för det är det ju inte. De behärskar inte "konsten" att nia korrekt (jmfr MR:s svar) utan det blir konstlat. Jag brukar föreslå att vi duar varandra och förklarar varför

Lotta Larsson, 13:06, 27 juni 2016. Anmäl

Tack Magdalena, då vet jag . Och att ett enstaka Ni tolereras låter bra :-)

Irene Holm, 12:39, 27 juni 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: Irene Holm, korrekt säger man Ers Majestät till kungen, eller som har blivit vanligt, Kungen som egentligen motsvarar ett s k titelbortläggande, dvs du, som ska initieras av kungen själv. Kronprinsessans formella titulering är Ers Kungliga Höghet, men Kronprinsessan verkar accepterat av henne. Ett enstaka Ni i godtas förstås. Nigandet är frivilligt, den gamla djupa hovnigningen är helt avskaffad i Sverige men förekommer flitigt vid exempelvis de danska och brittiska hoven.

Magdalena Ribbing, 10:29, 27 juni 2016. Anmäl

Lotta Larsson, ja det är just det, attityden, hur man använder tilltalet. Vad jag menar är att "ni" borde få lov att användas, inte vara tabu längre. "Ni" kan användas med vördnad, eller som uttryck för sval gränsdragning. T ex, när en taxichaufför erbjuder sig att stänga av taxametern på färden från krogen (liknande har hänt, tidigare förstås) vill jag kunna säga "Nej tack, jag vill att ni kör mig hem på vanligt sätt", där mitt "ni" markerar ett tydligt avstånd mellan mig och optimistcharmören.

Irene Holm, 10:22, 27 juni 2016. Anmäl

Magdalena Ribbing, Men Hur ska man tilltala kungen egentligen? Finns en regel? Och när ska man t ex niga? Jag tycker inte riktigt om att se en gråhårsdam niga för kronprinsessan Victoria, även om jag förstår att det är en symbol för Sveriges nation som hon niger för. -Hur ska man tilltala Victoria? Kan man säga "ni"? I ett tänkt samtal med drottningen skulle jag vilja varva "drottningen" med artigt "ni", det skulle kännas artigt och korrekt. Eller gäller "aldrig ni" eftersom "ni anses stroppigt?

Irene Holm, 10:01, 27 juni 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Närheten till den man talar med visar sig som exempelvis Lotta Larsson har uppfattat, främst i sättet att tala med sin motpart. Ingen föreslår ett uppfordrande begrepp som hördudu i ett normalt tilltal, tvärtom enligt mitt svar. Beträffande att inte dua kungen har det att göra med att regenten är den samlande symbolen för nationen, och det är i den kapaciteten som Carl XVI Gustaf tilltalas utanför sin familj, liksom symbolen för USA aldrig tilltalas direkt med sitt förnamn.

Magdalena Ribbing, 06:21, 27 juni 2016. Anmäl

Nu går en annan tant in i diskussionen. Nej niad vill jag inte bli men inte heller "hörruruad". Som MR säger så är det mer attityden omkring tilltalsordet än själva valet av ord som är avgörande för hur man uppfattar att man blir behandlad. I mina ampraste förolämpningar har jag nog använt ett ni. Däremot vill jag inte bli liksom skenintimt bemött, som när någon låtsas vara kompis fast man inte känner varandra. Nej, ett lagom vänligt avstånds-du känns bäst för mig. Eller så får man säga tant!

Lotta Larsson, 05:44, 27 juni 2016. Anmäl

gamlaTekla, att tilltala kungen "kungen" är lika krystat som det gamla "överstinnan" eller "pastorskan". Varför vara så rädd för "ni"? Min mamma lyckades få personalen när hon låg på sitt yttersta att kalla henne "fru Holm", vet ej hur hon bar sig åt, och nej hon var inte grevinna . Jag hörde personalen med beundran, viska "hon har en sån integritet, fru Holm". När man är nära nittio och från en svunnen generation, vill man då bli kallad hörrdu, av en sjuttonårig prao i hästsvans ?

Irene Holm, 00:07, 27 juni 2016. Anmäl

Irene H. Har själv svårt för att tilltala påtagligt äldre (gamla) människor med du. För egen del - du eller ni - det kvittar! Tror att Kungen vill tilltalas Kungen... Det har slutat regna! Är strax mer "ute" än vanligt! Hej hopp!

gamla Tekla, 15:25, 26 juni 2016. Anmäl

Detta handlar väl om vad FS vet, tror och vill. Påtagligt äldre (gammal) kund - "fin" av börd(?) och vana - bör tilltalas litet artigare. Tänker att ni i er butik, även har en och annan "Wannabe", med "tjenis-attityd" eller dess direkta motsats, som kund. Att bemöta alla kunder artigt, vänligt och korrekt borde vara en självklarhet - så, FS, säg du! Den som misstycker har veto och förtydligar. Tala med en vänlig gest, ett varmt tonfall - den som du vill tilltala litet artigare förstår.

gamla Tekla, 15:15, 26 juni 2016. Anmäl

Prosit?

Fråga: Varför säger man prosit när någon nyser? Är det oförskämt ifall man inte säger prosit? Ska man säga det varje gång ifall personen fortsätter att nysa med jämna mellanrum eller räcker det med en första gång? Och ifall man själv nyser och någon säger prosit, ska man tacka då efteråt?
Detta är ett beteende vi har men jag har aldrig förstått varför. :)

Svar: Prosit är en välgångsönskan, mycket gammal, med ursprung i latinets ”må det vara till nytta” och vanlig i hövliga sammanhang. Förr ansågs en nysning vara nyttig, den klarade tankarna och ibland framkallade man nysningar frivilligt för att få den effekten.

Det räcker om man säger prosit första gången någon nyser, och den nysande personen ska då säga tack. Säger man inte prosit är det inte särskilt ohövligt, ingen kan bli upprörd däröver, men vänligare är att säga detta enkla prosit.Det är ju inte besvärligt, och inte kostar det något heller.

Senast denna fråga var upp i spalten – den bekymrar uppenbarligen många – meddelade några läsare att om man tackar för att någon har sagt prosit dör en tomte. Men det gör inte att man ska avstå från att säga tack. Tomtebeståndet får klara sig trots nysande personers normala hyfs. För den delen är min tro att tomtar är odödliga.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 44
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 10

På engelska säger man ju 'bless you', vilket är i linje med vad flera har nämnt nedan!

Lyra Lof, 03:46, 25 juni 2016. Anmäl

Prosit går tillbaka till de perioder då pesten spreds. Nysningar var ett tecken på lungpest och därför kom man med välgångsönskningar (och samtidigt en varning). Jag vänder mej hellre till sjukvården än gud om jag drabbas av pest så jag säger inte prosit :-)

Så det så, 10:44, 24 juni 2016. Anmäl

Detsamma, till alla! :-)

Irene Holm, 13:21, 23 juni 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Ibland blir även jag överraskad, som i dag av flera kommentatorers vänliga uppskattning av min förvissning om tomtars odödlighet. Får jag önska er alla en lätt, god midsommar!

Magdalena Ribbing, 12:57, 23 juni 2016. Anmäl

Tack för din avslutning om tomtar.

Sue Dibden, 12:49, 23 juni 2016. Anmäl

Naturligtvis är tomtar odödliga . Vem har hört talas om en tomtebegravning?

Irene Holm, 10:35, 23 juni 2016. Anmäl

På en mig närståendes hemspråk används samma ord, i betydelsen "till hälsa", både när man nyser och när man skålar. Rätt så vanligt i många språk, tror jag. För övrigt undrar jag vart citationstecknen i mitt alias "gamla" Tekla tagit vägen? Någon "tomte" som tycker att jag borde ha blivit verkligt gammal vid det här laget? Prosit, säger jag... i all välmening!

gamla Tekla, 10:19, 23 juni 2016. Anmäl

Tack för slutklämmen om tomtarna Magdalena. Härligt!

Sweydia Ism, 10:19, 23 juni 2016. Anmäl

Jag har hört tvärtom, att man trodde förr (och då långt tillbaka), att det kunde vara farligt att nysa, att man kunde nysa ut nyttiga ämnen från kroppen. Att man därför skulle säga prosit, d v s "må det gagna dig".

Augusta Wik, 09:05, 23 juni 2016. Anmäl

Fantastiskt Magdalena! Ditt svar gjorde min morgon. Självfallet är de odödliga!

Angela Hultberg, 07:19, 23 juni 2016. Anmäl

Opresent?

Fråga: Jag är inbjuden till min bästa och äldsta barndomskamrats bröllop nu i sommar. På inbjudan står det att brudparet inte önskar sig några presenter.

De har istället en önskan om att gästerna sätter in en gåva till någon av de angivna fonderna på inbjudan som ligger dem varmt om hjärtat. Därför har jag en fråga, skulle jag kunna välja att både ge en gåva till en av de fonder de har angivit och även ge en present till brudparet?

Svar: En uttrycklig önskan om ”inga presenter” ska respekteras. Brudparet kan ha sitt hem färdiginrett och hyllorna fyllda med de saker som behövs; nya presentföremål kan förmodas bli mer till besvär än glädje. Men bruden är din nära vän och det är förklarligt om du vill ge något ändå. Mitt förslag är att du sätter in en mindre summa till en av de angivna fonderna och därutöver ger en inbjudan om exempelvis en utflykt eller konsert eller liknande, kanske med åtföljande restaurangbesök, kafé eller liknande i ditt sällskap och på din bekostnad, och låter de nygifta välja datum.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Lurvighetsrätt?

Fråga: Vi har en äldre man i vår släkt- och bekantskapskrets som enligt min åsikt inte sköter sitt yttre. Han har så mycket näs- och öronhår så att det ser ut som om han har två rakborstar instoppade i näsborrarna och likadant i öronen. Likaväl som man inte kommer orakad till en fest eller sammankomst så kommer man inte med näsan full av hårtofsar, är min åsikt.

En del håller med mig medan andra jag frågat menar att man får acceptera folk som de är. Jag tycker faktiskt det ser äckligt ut, är jag för känslig eller har man rätt att ha åsikter om hur folk vårdar sig? Jag har svårt att tänka mig att be honom att frisera näsan. Vad ska man göra; acceptera eller försöka ändra och i så fall hur?

Svar: Det kan säkert i sina dar och skilda kulturer ha varit maskulint och stiligt med yvigt näs- och öronhår, precis som somliga (män) i dag värnar sina buskiga ögonbryn. På sina håll har det ansetts att den hårväxt som naturen förser människan med ska vara där den är: skägg, oklippt huvudhår, kvarvarande kroppsbehåring. I modern västerländsk god stil är det ändå viktigt att man putsar sig någorlunda vilket din släkting inte har insett. Eller så är han bara ointresserat lat.

Enklast är förstås att strunta i hur han ser ut och acceptera det. Men är lurvigheten så besvärande för omgivningen som du beskriver är det också synd om mannen, då behöver han hjälp att förstå detta. Om någon annan man i hans närhet inser detsamma som du – ni är ju några som har pratat om detta – så kan vederbörande föreslå ett gemensamt besök hos en frisör, underförstått en som hanterar detta håröverflöd.

Fungerar inte så måste man försöka prata med honom. Du inser själv att du inte är den mesta lämpliga, men finns det någon honom närstående, en mer eller mindre äkta hälft, barn eller annan som gillar honom? Du kan be den personen att föreslå den lurviga släktingen användande av en näs- och örontrimmer för den allmänna trevnadens skull.

Det som absolut inte ska göras är att skicka en påpekande med eller utan nästrimmer anonymt, och aldrig heller säga något syrligt eller kritiskt om någon närvarandes utseende inför andra.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 23
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (12)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 12

Jag anser nog att tatueringar gör ett värre intryck än ovanligt ymnig hårväxt. Tatueringarna har ju någon satt dit frivilligt, medan förekomsten av hår kan bero på att personen inte orkat göra något åt det, t.ex. på grund av hög ålder, sjukdom eller depression. Sådant som kan drabba vem som helst utan att den behöver ha dåliga karaktärsegenskaper eller dålig smak. När det gäller äldre så försämras ofta synen, och de ser inte i spegeln det som andra ser - kan även handla om utsmetat smink t.ex.

Marja-Leena Pettersson, 09:51, 27 juni 2016. Anmäl

En svåger till mig hade så mycket hår på bröstet och upp mot halsen att det stack upp som en tofs ovanför slipsen. Jag valde att säga det på ett skämtsamt sätt: " Men Pär så där kan det ju inte se ut" Och så förklarade jag närmare hur osnyggt jag upplevde det. Sedan dess har vi skämtat om det och han är mycket tacksam över påpekande från den gången.

Anita Sjöström, 07:29, 23 juni 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: LB. Som du kan se skriver jag att enklast är förstås att acceptera mannens öron- och näslurvighet, men är den så besvärande för omgivningen som frågeställaren beskriver är det sannolikt så synd om mannen att han behöver hjälp att förstå detta. Om en utseendedetalj ses som så obehaglig kan en närstående förmedla hjälp. Armhålshår eller könshår behöver omgivningen vanligen inte se. Sedan föreslår jag inte heller tvång utan hjälp - frivillig.

Magdalena Ribbing, 07:34, 22 juni 2016. Anmäl

Magdalena - Läser jag verkligen rätt här? Du anser att en annan människa inte ska själv få välja hur han/hon ser ut? Vad blir det nästa gång? Rakade ben eller inte? Rakar under armarna? Rakat kön? Raka armarna? Om en människa missköter sin hygien så kraftigt att man aldrig duschar eller tvättar sina kläder en sak, men en annan människa ska aldrig tvingar till att ta bort hår som växer på sin kropp för att någon annan ogillar det.

LB ., 02:01, 22 juni 2016. Anmäl

Augusta Wik, jag har aldrig påstått att det är lätt att ändra yngres vanor heller. Men det är ett faktum att det brukar bli ännu svårare ju äldre man blir. Hur definierar du äldre? Jag är 43. Är det gammalt nog? Tyvärr tillät teckenbegränsningen inte en närmare förklaring om att det är svårt att ändra vanor i alla åldrar, eller att den enda man kan ändra på här i välrlden faktiskt är sig själv. Det hade jag annars gärna lagt till. Det där med att bry sig nämnde jag och håller med dig om.

H R, 18:07, 21 juni 2016. Anmäl

@MR: Nja, för mig är det lika vidrigt, vare sig det gäller (för andra) oönskad hårväxt, eller (för andra) oönskade tatueringar.

Helena Steen, 14:24, 21 juni 2016. Anmäl

Slappna av, människor, och ge folk litet utrymme att vara som de vill!

Dulca Mara, 14:17, 21 juni 2016. Anmäl

Upphör aldrig att förvånas över att människor anser sig ha rätt att ha så mycket åsikter om helt personliga val hos andra. Det finns ju heller inte några fasta normer om vad som är acceptabelt - folk tycker så helt olika. En retar sig på behåring, en annan på rakade hjässor. För inte så länge sedan var det acceptabelt med orakade armhålor, nu får kvinnor utstå värsta sortens näthat om de råkat visa några hårstrån. Att snyta sig är äckligt men än värre måste det väl vara att låta snoren rinna?

Dulca Mara, 14:16, 21 juni 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Helena Steen, nog inser du skillnaden mellan en släkting som har ovedertaget (möjlig att avlägsna) yvig hårväxt i öron och näsa, och en tatuerad servitör, polis eller sjuksköterska?

Magdalena Ribbing, 14:02, 21 juni 2016. Anmäl

H R: Att ändra vanorna hos vem som helst är svårt! Antar att du inte själv tillhör de äldre, annars skulle du inte säga att det är just äldre som har problem. Sedan får man annan hårväxt som äldre, och han kanske inte har fru eller någon väldigt närstående, så han har slutat bry sig så mycket om sitt utseende.

Augusta Wik, 13:28, 21 juni 2016. Anmäl

Fru-fröken?

Fråga: Jag undrar vad jag ska kalla mig om titlar ska användas?

Jag har tidigare varit gift och är nu skild. Mitt ex är väl fortfarande en ”herr” enligt det gamla sättet att titulera någon vad jag förstår – men vad är jag? Jag är ju inte längre en fru, att kalla mig fröken blir fel, men vad finns det sedan att välja på?

Det är inte på något sätt viktigt för mig att ha en titel eller så, men jag är nyfiken på vad jag ”är” nu. För männen är det, som jag uppfattar det, enkelt att vara ”herr” hela vägen genom livet. Vi kvinnor får en beskrivning som talar om lite mer vad vi kan betraktas som, var vi är i livet, vad jag förstår?

Det skulle vara intressant med lite bakgrund till olikheterna för vad vi har kallat och kallar män och kvinnor i och med att orden för oss kvinnor avslöjar/berättar mer. Om jag även kunde få klarhet i vad jag nu kan kalla mig så blir jag glad för svaret på den gåtan. Jag har frågat runt bland vänner, släkt och arbetskamrater. Osäkerheten är stor och förslagen är många. Något är jag väl?

Svar: Din fråga är en av de återkommande till spalten trots att man i dag ganska sällan tilltalar personer med titel och efternamn. Något vettigt mellanting mellan fru och fröken finns inte och det är tur, fler definitioner av kvinnors civilstånd behövs verkligen inte.

I den händelse någon skulle använda en titel för dig så är den fru. Du var i konventionell mening fröken till dess att du gifte dig, därefter är din frökentitel förbrukad även om du skiljer dig eller blir änka. Fröken har sedan länge varit benämningen för en ogift kvinna. Skiljer man sig har man ändå varit gift.

Herr, fru och fröken är hederstitlar från medeltiden, då kallades riddare och stormän för herr, rikets herrar var de högst rankade, fruar och fröknar var kungliga (på 1770-talet kunde exempelvis en ogift fransk prinsessa kallas Madame) och adliga kvinnor, övriga hade ingen titel. Att urskilja en ogift kvinna kunde ha betydelse för de hugade män/herrar som ville ingå äktenskap. Motsatsen, att kvinnor skulle hålla reda på om män var gifta eller inte, var inte aktuellt på den tiden.

Sent på 1800-talet började ogifta kvinnor oavsett placering i samhällshierarkin kallas ”fröken” istället för ”mamsell” som då var brukligt för kvinnor i de så kallade lägre samhällsskikten. År 1963 inledde Dagens Nyheter en reform som i tidningens texter avskaffade frökentiteln så att alla kvinnor som ville kunde kallas fru. Det var av rättviseskäl, inte minst för de mödrar som inte var gifta vilket man borde vara om man hade barn. Obs. förr som sagt, nu finns inte det slags dumheter, jämställdhet må ta sin evinnerliga tid, men den är på väg, var så säker.

Frökentiteln i meningen yrkesbestämmande finns ju kvar, exempelvis lärarinnor och förskolelärare. För inte så länge sedan tilltalades kvinnor som serverade på krogar med ”fröken” hur gifta de än var.

Ms. på engelska är en neutral titulering som inte markerar civilstånd – alltså varken fru eller fröken.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 12

Även i Tyskland tilltalas en kvinna som är tillräckligt vuxen för att vara ute i arbetslivet som "Frau" och inget annat (undantaget är servitrisen som tilltalas Fräulein).

Anders Ljung, 22:04, 23 juni 2016. Anmäl

I Frankrike behöver man inte gå efter civilståndet. Där blir man automatiskt madame när fyller 21, oavsett om man är gift eller ej.

Anders Ström, 23:07, 20 juni 2016. Anmäl

Kim Gordon, det funkar inte lika smidigt med Fr som engelskans Ms. Jag använder Ms trots att jag är lyckligt gift bara för att jag tycker det är fånigt att skilja på gifta/ogifta. Ms uttalas "miz" och går att säga när de nödvändigtvis måste ha en titel för att man ska kunna hyra en bil eller skaffa lånekort i biblioteket. Fr är svårare att säga (tänk dig en läkarsekreterare som ropar upp Fr Andersson) även om det går att skriva.

Sweydia Ism, 22:44, 20 juni 2016. Anmäl

"Fru" vill jag nog helst inte kallas, det låter så matronaaktigt tycker jag, hellre då Hötorgsförsäljarnas envisa ropande "Madame" ! Men jag gillar när en ung expedit artigt niar mig , som är en Lady of a certain age .

Irene Holm, 22:20, 20 juni 2016. Anmäl

Nej ...jag vill inte be om ursäkt för att jag betalar för mig ...Och ibland kan man sitta och vinka rätt länge, utan att få minsta chans till ögonkontakt. Jag tror faktiskt jag fortsätter med "fröken". Och kallar servitören "hovmästarn" , även om han är en mycket ung sommarvikarie.:-)

Irene Holm, 21:23, 20 juni 2016. Anmäl

Är inte ordet fröken förlegat? Finns det lärare eller förskollärare i dag som uppskattar att bli kallade fröken?

B W, 21:12, 20 juni 2016. Anmäl

Irene Holm: För uppmärksam serveringspersonal brukar det räcka med att du söker ögonkontakt så kommer de över. I de fall du behöver använda rösten för att påkalla uppmärksamhet så funkar "Ursäkta" bra.

Isabella Lundgren, 14:57, 20 juni 2016. Anmäl

Jag brukar säga "ursäkta mig", söka ögonkontakt med ett leende och vinka lite diskret. Funkar oavsett vem som serverar.

Katarina Katarina, 12:41, 20 juni 2016. Anmäl

Varför inte, analogt till engelskan, använda "Fr"?

Kim Gordon, 12:07, 20 juni 2016. Anmäl

Hmmm... Jag är också skild och ej längre fru. Jag har även bytt bort min exmans efternamn. Om jag behållit exmannens namn hade jag lättare köpt att jag fortfarande kunde kalla mig fru men med det efternamn jag har nu har jag aldrig varit fru. Bättre med fröken i så fall, tycker jag.

Karin Johansson, 11:40, 20 juni 2016. Anmäl

Tatueringsetikett?

Fråga: Med den tilltagande värmen åker kläder av och blottar tatuerade kroppar. Somliga med mer bläck än vanlig hud. Själv tillhör jag en generation som förknippar tatueringar med kriminella och sjömän. Nu verkar det det vara fullständigt accepterat i vida kretsar med detta hudklotter. Jag har till och med sett en ung brud med en stor tatuering mellan skulderbladen, hon gifte sig i Riddarhuset. Jag upplever tatueringar som motbjudande och känner mig äcklad när vårdpersonal sticker fram en bemålad arm eller när jag serveras av en tatuerad person på en lunchrestaurang. Och jag känner tveksamhet inför tatuerade poliser. Har jag fördomar som måste bekämpas eller är det rimligt att få tycka att det är fult med tatueringar?

Svar: Oavsett vad man själv anser – och du är absolut inte ensam om din uppfattning! – måste man tolerera andras personliga val. Du får naturligtvis tycka precis vad du vill, men du kan inte kräva att människor som hjälper dig eller ger dig service ska se ut som just du tycker är rätt och snyggt. Lika lite kan du kräva att de ska klä sig så som du tycker är korrekt. Den som betalar deras lön kan göra det, men inte du som gäst, patient eller vad du är. Bara som betalande kund har du din rätt att avstå från att köpa av de som är tatuerade – men du kan inte kan säga till dem att du inte vill se deras tatueringar.

Tatuerandet är en mycket gammal sed. Ordet kommer från polynesiskan tattoo med betydelsen att skapa bestånde märken på kroppen. Tidigast gjordes detta med vassa djurben som doppades i växtfärg, nu finns bättre redskap men också förbud för vissa färger som kan vara skadliga. Olika kulturer kan ha restriktioner för tatueringar. I judendomen är tatuering inte godtaget. I Japan får man inte gå in i en badhus och gym med synliga tatueringar, de anses höra ihop med kriminalitet. I Danmark är det olagligt att tatuera på händer och ansikte.

Med kristendomen minskade tatuerandet, men det har alltid funnits och har under några sekler varit som du skriver ofta förknippats med sjömän och ibland kriminella, men också med andra grupper. Ursprungligen hade tatueringarna religiös grund, symboliken var stor och en tatuering kunde också visa ens utbildning i ett visst yrke. Numera är tatueringar ofta en markering av någon form av grupptillhörighet, och har då ett syfte som är viktigt för de som ingår i gruppen. Några kungligheter är tatuerade om än inte i den grad att det stör deras högtidsklädsel och knappast heller för att visa vilken grupp de anser sig ingå i.

Ibland frågar den som har tatueringar om dessa ska döljas exempelvis till fest. Brudar vill inte visa sina tatuerade armar i brudklänningen, kvinnor med tatuerade ben vill inte ha shorts eller kjol, män med armarna tatuerade är osäkra på om de kan gå på sommarfest med kortärmad tröja/skjorta. Men ingen regel eller praxis säger att man bör dölja sina tatueringar som anbringats på synliga ställen; antagandet är att den som har tatuerats har gjort det frivilligt som dekor. Då behöver det inte gömmas. Tatueringarna i nutid är en fråga om stil, god eller dålig smak och tillhörighet. Samt mod att avstå om det råkar finnas något grupptryck.

Du får helt enkelt betrakta andras tatueringar som tillåtna även om de av dig och många fler uppfattas som missklädsamma och fula. Men du kan inte förvänta dig att människor ska vara otatuerade, särskilt inte i nutid när detta tatuerande är så ytterst modepräglat. Att många som tatuerats kommer att ångra sig gruvligt framöver ska du inte heller meddela dem, det hjälper inte när tatueringen redan är gjord.

Obehaget som du känner inför dessa tatueringar måste du själv ta dig förbi, precis som du måste göra det med piercade läppar och näsor, eller grönfärgat hår eller vad det kan vara som avviker från den norm som du finner önskvärd.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 241
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (47)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 47

Irene Holm, jag har aldrig kallat någon troll, eller kallat ett drev. Jag har heller aldrig gjort personliga angrepp eftersom jag inte är en sån person. MEN jag måste reagera när någon påstår att alla tatuerade är kriminella, mindre vetande mm. Eftersom jag vet att detta inte är sant. Och om nu MLP vill framstå som en inskränkt människa måste hon också ta det som kommer.

Karina Linder, 21:45, 21 juni 2016. Anmäl

Att kräva att slippa se tatueringar vore ju som att på en konstutställning kräva att slippa se de tavlor som inte faller en i smaken. Man kan ju inte kräva att arrangören täcker över de tavlor man pesonligen inte gillar. Man har ju själv valt att gå på utställningen på samma sätt som frågeställaren själv valt att gå till den resaturang där man blir serverad av en tatuerad person.

Anders Ström, 23:16, 20 juni 2016. Anmäl

Alla tatueringar betyder väl något. Om betydelsen sedan är god nog för omgivningen är något annat. Det finns ett stort spektrum människor som finns mellan sjömän och kriminella, med ett öppet sinne för sin omgivning lär man upptäcka det. Med fördomar och förutfattade meningar förblir världen densamma, outvecklad och stillastående.

A A, 22:14, 20 juni 2016. Anmäl

@ IH & ML-P "Döm aldrig hunden efter håren" @ FS Kanske ska fundera på vad som angår dig och vad som inte gör det. (funderar på om jag ska underteckna med "drevet" men väljer att inte göra det)

Tjille Vips, 17:44, 20 juni 2016. Anmäl

Jo en liten sak till, jag gifter mig dessutom om en månad, i kyrkan, och alla mina tatueringar kommer att synas, och jag visar dem med stolthet. Den enda som har något att skämmas för, är de som dömer utan att veta något om en individ.

H P, 13:33, 20 juni 2016. Anmäl

Det är så praktiskt med folk med fördomar, som t.ex. M-L P. Det visar sig snabbt vilka individer en kan undvika. De som dömer så, är nog inga vars åsikter om oss vi tycker har ett värde ändå. Tänka sig, jag är en kvinna på 30+ med ett jobb där jag är respekterad för mina kunskaper, en högskoleutbildning, kristen, dricker knappt, inga droger, laglydig, och hoppas en dag bli en mamma. Detta trots två snart fulla armar, samt fullt tatuerad bröstkorg.

H P, 13:31, 20 juni 2016. Anmäl

LB: jag tycker INTE att det är negativt att sjömän har tatueringar, för där är de på sin plats. De betyder ofta olika saker, t.ex. att man har seglat runt Kap Horn eller på samtliga hav. Men denna grupp - sjömännen - är också den enda grupp, där tatueringarna står för något positivt - som att man har erövrat något, kommit en bit till i sin utveckling. De kriminellas tatueringar kan också betyda olika saker, som att man har dödat en plit eller snut, men det ser jag inte som positivt

Marja-Leena Pettersson, 11:53, 20 juni 2016. Anmäl

Anders m.fl.: fast det är ju stor skillnad på att få förutfattade meningar om en människa p.g.a. något som hon inte själv har valt, som sin ögonfärg eller sitt namn, och att få förutfattade meningar p.g.a. något som hon själv HAR valt, som tatueringar, piercingar, kort kjol och djup urringning, eller ovårdat eller hemmablonderat hår. Även om vissa förnamn naturligtvis också är vanligare i vissa grupper, och de flesta som föds i en grupp växer upp och blir som sina föräldrar. Det kallas "det sociala arvet". Jag skulle t.ex. bli förvånad om jag träffade på en Ruth som hade en stor dödskalle med en mask krälande ur ögonhålan och taggtråd och rosor runt, på överarmen...

Marja-Leena Pettersson, 11:47, 20 juni 2016. Anmäl

(Forts.) På samma sätt som någon föredrar att ha en viss person för den är vacker, eller att personen vill visa lite av vem den är. Eller kanske man föredrar att ha kläder i vissa färger, eller ett visst bilmärke. Tänk efter lite, ni som dömer andra människor på detta sätt. Tatueringar behöver inte alls vara en modefluga som folk känner sig tvingade att följa, tatueringar är dyra och de flesta människor funderar flera år innan de bestämmer sig för sitt motiv.

M N, 11:09, 20 juni 2016. Anmäl

Det finns många tråkiga fördomar i det här kommentarsfältet. Jag har tre tatueringar med vackra motiv och färger gjorda av kunniga tatuerare. De flesta tatuerare är mycket konstnärligt begåvade och har utställningar osv med traditionell konst. Själv har jag två universitetsexamen, är intelligent och även själv konstnärligt begåvad. Jag är ansvarsfull, respektfull mot andra människor, osv. Mina tatueringar är ett uttryck för mitt konstintresse, att bära med mig något vackert. (forts.)

M N, 11:09, 20 juni 2016. Anmäl

Svarsfråga?

Fråga: Om det inte är ett OSA på en inbjudan, ska man ändå svara ja tack eller nej tack till denna?

Svar: Det är förmodligen en inbjudan till en mottagning av någon lättsam sort, inte en ordnad middag, till en sådan behöver ju inbjudaren veta hur många som kommer. Finns inte någon svarsangivelse förväntas gästerna inte heller svara.

En trevlig gäst kan utan osa-krav skicka ett sms eller mejl eller vykort och skriva ungefär ”tack för inbjudan till (datum), ska bli kul att närvara” alternativt ”tack för inbjudan till (datum) – tyvärr är jag förhindrad att närvara”. Det kan vara bra för inbjudaren att få ett svar även om ett sådant inte är nödvändigt. Det finns också varianten Endast återbud eller Regrets only, då gästen som inte kan infinna sig svarar nej tack, men den som avser närvara låter bli att svara.

OSA, eller osa, eller o.s.a. uttyds ”om svar anhålls”, lika med att inbjudaren anhåller – gammal svenska för att be om, egentligen lika med att kräva – om svar från gästen. Står denna förkortning på en inbjudan innebär det att gästen absolut ska svara, antingen ja tack eller nej tack. Eftersom så många missförstår detta brukar jag rekommendera att inbjudaren skriver Svar istället för osa.

Magdalena Ribbing
Numera finns spalten också på Facebook – välkomna även dit!

Dela med dina vänner

  • 21
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-8 av 8

Till "öppet hus" brukar man väl inte kräva svar. Det är själva grejen att folk kommer förbi om de känner för det just då, och att de stannar så kort eller lång stund som de vill. Men visst finns det risker med den typen av inbjudan. En kollega till mig t.ex. hade kostat på storstädning av städfirma, varit hos frissan och lagt håret, och bullat upp med stora mängder plockmat och bubbel på sin 50-årsdag - och den enda som dök upp var hennes exman... Hon ältar detta ännu 14 år senare.

Marja-Leena Pettersson, 06:51, 17 juni 2016. Anmäl

... vill bli inbjudna på andras fester och tillställningar, utan att själva göra sig besväret att ordna nått, fattar inte det här. Slött, på båda fronter.

Lyra Lof, 23:18, 16 juni 2016. Anmäl

Om man har fest hemma och har bjudit in 30-40 pers är det otroligt skönt att veta ungefär hur många som tänker komma! Så man inte står där i festblåsan, gigantisk välkomstbål och kylskåpet fullproppat med snittar, supernervös aatt kanske bara 8 pers som dyker upp. Sen när det kommer en massa folk kan ju man pusta ut, men det ÄR asstressigt! I min erfarenhet är det bara de som själva ordnar fest som hajardet här och är schyssta och hör av sig. De som aldrig ordnar nåt men som gärna vill bli...

Lyra Lof, 23:15, 16 juni 2016. Anmäl

Magdalena, jag medger att tillställningar med fler än hundra inbjudna inte föll mig in :-)

H R, 23:02, 16 juni 2016. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Det är inte så ovanligt att inbjudaren avstår från att be om svar när det gäller en större tillställning, exempelvis en mottagning med kanske hundra eller fler inbjudna. Då spelar det inte någon roll om gästerna är hundra eller åttio, och som inbjudare har man ofta ett begrepp om gästernas intresse av att infinna sig.

Magdalena Ribbing, 17:18, 16 juni 2016. Anmäl

Faktiskt helt oavsett varför de inte ber om svar - svara ändå! Det är en sån liten ansträngning att skicka ett svar och det gör i de flesta fall livet så otroligt mycket enklare för inbjudaren. Worst case scenario vore väl att om det nu finns nån sorts bjudning där man inte alls behöver veta om en enda själ kommer dyka upp och man inte heller har något intresse av att veta det, så har du slösat på ett sms genom att svara. Alltså ngen stor förlust.

H R, 15:39, 16 juni 2016. Anmäl

Kommer inte på ett enda evenemang el. bjudning där det inte spelar någon roll om gästerna svarar el. ej. Vad jag än planerat behöver jag ju veta om jag måste skaffa en extra stol, / några förpackningar juice / något tilltugg / vad som helst! Svarar ingen för att alla tror att det inte behövs svar så ställer jag in min bjudning! Ok, innan jag ställer in ringer jag antagl. mina vänner och frågar, men hur kan man anta att svar ej behövs? Anta hellre att de glömt bort att be om svar.

H R, 15:36, 16 juni 2016. Anmäl

Det är så enkelt att skicka ett sms idag. Jag gör alltid det oavsett om avsändaren kräver svar eller ej.

Katarina Katarina, 10:27, 16 juni 2016. Anmäl

Skrikprotest?

Fråga: Jag och min familj hamnade i en diskussion om skrikande barn på bussar. Det vi blev oense var om man kan be en förälder, vars barn i princip gallskriker, gå av bussen, för att ta nästa buss (när barnet förhoppningsvis lugnat ned sig).

Min familj tyckte att frågan var väldigt ohövlig, medan jag ansåg att det borde vara en rimlig fråga, då ett skrikande barn inte borde få förstöra trivseln för de övriga passagerna. Är det jag eller min familj som har rätt?

Svar: Nej, man kan inte be en förälder vars barn skriker att gå av bussen och ta nästa – det finns ingen garanti att barnet stör mindre då. Dessutom har föräldern säkert försökt få tyst på barnet, som ju kan ha olika orsaker till skrikandet: ont någonstans, en psykiatrisk diagnos eller något annat. Ingen har given rätt att få resa med kollektiva transportmedel under endast de omständigheter man själv finner trevliga, som väldoftande medpassagerare, mobiltystnad, fritt från barnskrik osv. Vi lever i gemenskap med andra. Tolerans är det som får denna gemenskap att fungera.

Så: det var helt fel av dig att uppmana den arma föräldern till det skrikande barnet att byta buss. Din familj hade rätt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 1
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 14

Jag tvivlar på att fortsättningen av resan, efter att FS har bett föräldern och barnet att stiga av, skulle bli särskilt "trivsam" för FS ändå, om nu det var syftet med att dumpa av mamma och barn vid vägkanten. Såvida han/hon inte är bra på att ignorera mördande blickar från sina medpassagerare...

Lyra Lof, 20:14, 15 juni 2016. Anmäl

Ibland kan barnet faktiskt ha en diagnos, ett allvarligt problem som inte syns utanpå. Jag var en tid personlig assistent för en mycket söt åttaåring med autismsyndrom som gillade att helt plötsligt boxa till, hårt! på den snälla dam som ler mot det vackra barnet. Blicken från damen som naturligtvis trodde att jag var mamman och antagligen att jag hade lärt honom att slå främlingar, fick mig att vilja sjunka genom jorden ...

Irene Holm, 15:38, 15 juni 2016. Anmäl

FS säger ingenting om mammans beteende, men sannolikt befinner hon sig redan i en mycket svår situation. Dels vill hon att barnet skall må bra, vilket det förmodligen inte gör om det gallskriker, dels skäms hon inför medpassagerarna. Att då förvärra hennes situation genom att be henne byta buss vore direkt olämpligt, för att inte säga känslolöst. Byt buss själv i stället, eller håll för öronen!

Karin Andersson, 12:52, 15 juni 2016. Anmäl

Instämmer med Molly Moll, O N, Kristina S, maken till intolerans får man leta efter. Petra Petrasson, jag undrar över detsamma. Antingen har MLP en rik fantasi, eller mycket stor tolkningsförmåga, eller så är hon ute och rör på sig 48 timmar av dygnets 24. ;-)

Ann Ei, 12:24, 15 juni 2016. Anmäl

På flyg har jag ibland frågat föräldrar till gråtande barn om jag får ge barnet en karamell/klubba. Då handlar det ofta om att det slagit lock för öronen och att suga på något hjälper, dessutom tysytnar barn ofta av godis. Jag reser sällan med buss längre än någon halvtimme så då stör det mig inte om något barn skriker.

Sweydia Ism, 09:24, 15 juni 2016. Anmäl

Av egen erfarenhet ( barn med diagnos) vet jag att "vrålandet" ibland kan vara helt ostoppbart. Majoriteten av alla föräldrar önskar i en sån situation, om man är bland folk, bara att dö eller försvinna. Naturligtvis är det en plåga för personer runt omkring men kommentarer hjälper faktiskt inte alls. Är man verkligen helt säker på att det rör sig om en slö förälder kanske man försiktigt kan fråga om man får försöka avleda barnet men huvudregeln är nog att tänka att barnet har det allra värst.

Lotta Larsson, 09:13, 15 juni 2016. Anmäl

Detta är nog till stor del en fråga om olika uppfostringsskolor på kollisionskurs. Många föräldrar låter numera sina barn skrika, enligt tesen att de därigenom ska lära sig att skrikandet gör föga nytta. Ungarna skriker ju för att få uppmärksamhet. Huruvida det där verkligen fungerar i praktiken är en diskussion jag inte tänker lägga mig i här, men en buss vore förmodligen en ännu sämre plats att försöka göra det i.

Kap Kennedy, 09:01, 15 juni 2016. Anmäl

Jag håller inte alltid med Magdalena men ibland är svaren så klockrena att det inte finns så mycket att tillägga. Vad beträffar det M-L P beskriver så blir jag lite undrande. Hur kan någon hinna uppleva så mycket konstiga beteenden hos sina medmänniskor?

Petra Petrasson, 08:51, 15 juni 2016. Anmäl

I den situationen som Marja-Leena beskriver tycker jag dock att man kan vända sig till mamman och be henne att ta hand om sitt ledsna barn eftersom det ligger i barnets intresse att inte sitta övergivet på allmänna transportmedel utan vuxen närvaro.

Kristina S, 08:43, 15 juni 2016. Anmäl

@ Molly Moll - precis min tanke också när jag läste frågan. Visst är det surt med skrikiga barn på bussen/tåget/flyget etc men som Magdalena så bra skiver så är tolerans det som gäller. De allra flesta föräldrar gör sitt bästa för att lugna sitt barn. Jag har bara ytterst sällan sett någon som inte gör det.

Kristina S, 08:42, 15 juni 2016. Anmäl

Gåvoöverflöd?

Fråga: Jag är sedan många år väninna med en jämnårig kvinna. Vi har haft kontakt med varandra under många år. Nu är vi båda pensionärer, bor på olika orter, varför vi oftast har telefonkontakt. Vid de tillfällen som vi träffas har jag överösts med gåvor, böcker, föremål, godis mm. Det känns mycket obehagligt eftersom jag själv inte ger henne gåvor i samma omfattning. Dessutom är många av gåvorna inte alls i min smak.

Hur ska jag bete mig? Böckerna jag får ger mig dåligt samvete eftersom jag aldrig läser dem. Efter våra möten känner jag ofta ett stort obehag. Kontakten är dock viktig för mig, då vi ofta ger varandra inspiration.

Svar: Din reaktion är lätt att förstå, din väninna som ger dig för många presenter försätter sig omedvetet i ett slags överläge visavi dig, även om det säkert inte alls är orsaken. Presentgivande behöver ofta vara någorlunda jämställt för att balansen i umgänget ska behållas. Visserligen brukar jag säga att det finns en generositet i att förmå att ta emot en gåva, men det du berättar är tydligen både så återkommande och oönskat av dig att det har blivit besvärande för dig. Kanske är din generösa väninna en av de många som delvis för sitt eget nöjes skull går ut och letar efter presenter, hon finner alltså egen glädje i att välja ut och köpa det hon tror ska passa mottagaren.

Eftersom du har denna långvariga kontakt med din väninna kan du nog förklara läget för henne. Var försiktig, välj en trevlig stund och tänk ut ett resonemang som du kan framföra, kanske åt det här hållet:
”vet du, att nu har du så generöst givit mig så oändligt mycket genom åren att jag måste be dig att inte ge mig fler presenter. Dels är det fullt i alla mina skåp och hyllor, dels får inte du alls lika mycket av mig, och nu känns det som en risk att vår fina vänskap kan naggas i kanten. Hoppas du förstår hur jag känner det, jag vill absolut inte vara ovänlig, du har givit mig så mycket genom åren men nu är det som sagt fullt hos mig. Kan vi inte bara bestämma att vi inte ger varandra fler presenter från nu?”

Sagt i mild och vänlig ton kommer detta säkert att skapa besvikelse hos din väninna men borde ändå inte kunna uppfattas som otrevligt.

Magdalena Ribbing

Numera finns spalten också på Facebook – välkomna även dit! https://www.facebook.com/magdalenaribbing/?fref=ts

Dela med dina vänner

  • 18
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 18

M K, precis som du säger, det låter som ett barns beteende, och så betedde hon sig ofta, inte bara vad gällde presentande. Det fanns säkert en diagnos men jag är inte själv psykolog - ingen aning. För mig gällde det bara att aldrig uttrycka glädje eller beundran över något - för då köpte hon det åt mig, oavsett om hon hade råd och oavsett om jag hade möjlighet att använda saken. Det kom aldrig några genkrav. Men det var betungande.

H R, 16:47, 18 juni 2016. Anmäl

För mig handlar det inte om huruvida jag har förmågan att ta emot presenter eller att folk hjälper mig med något. Men det kan bli en plåga att ta emot saker och ting som man sedan kanske sedan måste spendera tid att göra sig av med, i och med att man inte vill ha/behöver det man fått. Samma gäller det när folk envist vill hjälpa mig med något (pga sjukdom, som försvårar mina dagliga aktiviteter), när jag faktiskt inte behöver ha hjälpen. Folk har ibland faktiskt svårt att acceptera ett nej

Catarina Dalesjö, 11:08, 16 juni 2016. Anmäl

Jag har haft "kompisar" som envisats med att ge presenter i överflöd eller envisas med att "hjälpa till" med gud vet vad. I båda fallen har det inte räckt att säga att jag inte behöver mer saker eller vill ha hjälp med vad det nu är, dom personerna har fortsatt. Det har gått till sådan överstyr att jag inte alls har uppskattat gesterna och i dom flesta fall, så har det visat sig att personen i fråga har haft ett syfte med sitt beteende. Det har inte bara varit av ren givmildhet.

Catarina Dalesjö, 10:20, 16 juni 2016. Anmäl

Anna N, varför tror du att man inte säger något? Om man sagt "Det var vänligt, men vi behöver inte mer" varje gång, om man visat de överfulla skåpen med saker man faktiskt vill ha kvar. Och om man försökt ett antal andra sätt att få slut på givandet så får man till slut välja mellan att bryta kontakten eller finna annat användningsområde för sakerna.

Så det så, 10:29, 15 juni 2016. Anmäl

HR, berättade verkligen din vän att det var därför hon gav alla presenter eller varför tror du det? Låter patetiskt. Kanske barn skulle göra så, men knappast någon vuxen. Somliga är överdrivet generösa helt enkelt utan att ha någon baktanke. Andra gör nog bara som någon skrev tidigare, rensar ur hemma och ger bort som present istället för att slänga, saker som de själva fått och inte vill ha.

M K, 23:28, 14 juni 2016. Anmäl

Det handlar mer om vilken sorts människa man är. Vissa personer är väldigt generösa och givmilda från födseln. Jag tycker att man ska ta emot med ett leende och sedan kan man gallra bland saker och som många föreslår skänka till andra mm Visa saker säkert glädjer FS eller hur? Man behöver inte alls återgälla med samma mynt. Kanske bjuder på bio eller restaurang eller ett utflykt istället? Eller hjälper med råd och tröstar när det behövs. Ta emot det du får , alla ger efter sin förmåga.

Ewa Atena, 23:03, 14 juni 2016. Anmäl

Men ÄR det verkligen så farligt att - vänner emellan - tala ur skägget och säga: "Jag vill inte ha fler prylar i mitt liv nu, så ge mig inte fler presenter, är du snäll." Det är ju oerhört respektlöst att fortsätta att ta emot och sedan kasta/ge bort gåvorna. Bara för att man är för feg för att säga som det är. Att låtsas god och ge dessa gåvor till välgörenhet för att dölja sin egen feghet är hållningslöst och dubbelmoraliskt. Eller var det inte vänskap vi talade om...?

Anna N, 22:31, 14 juni 2016. Anmäl

En vän till mig brukade ge sina vänner massvis med presenter eftersom det gav henne trygghet; ju mer presenter hon gav, desto säkrare kände hon sig på att vännerna inte skulle lämna henne. Hon förstod inte att hon räckte som hon var, hon kunde bara känna sig lugn genom att överösa oss med presenter. Hon saknade helt insikt i obehaget det kan väcka hos andra. Är detta fallet, så är Irenes förslag kanske bra - Rädda Barnen, etc...Eller lång, omtänksam, förklarande pratstund (kan dock bli svårt!)

H R, 21:27, 14 juni 2016. Anmäl

Man kan föreslå att de två väninnorna tillsammans istället ska ta en eller ett par hundralappar var och skänka till Rädda Barnen eller Världsnaturfonden, Syriens krigsbarn eller annan välgörenhet som man kommer överens om (låt henne bestämma!). Argumentet kan vara "Vi två har ju faktiskt allt vi behöver, här kan vi göra nytta ! Då får vännen visa FS att hon är givmild och FS slipper gå till Myrorna med dåligt samvete.

Irene Holm, 18:56, 14 juni 2016. Anmäl

Min förra svärmor var svensk mästare på det där. Minns t ex en påsk när hela släkten högtidligt kommit överens: Inga påskpresenter i år! Vi satt där runt påskbordet - och Tada! halade svärmor med spjuvermin fram fina presenter till var och en! Hon själv fick såklart sitta tomhänt. Här handlade om en sorts makt, och om möjligheten att få spela martyr ..Men i FS fall kan det t ex handla om att få känna sig omtyckt, osäkerhet om bara sällskap med hennes person räcker till?

Irene Holm, 18:47, 14 juni 2016. Anmäl