Barnvarningar?

Fråga: Jag och min man väntar vårt första barn och är givetvis jätteglada för det. Vi har varit tillsammans många år och lever ett stabilt liv och barnet är så att säga planerat. Vi har nu börjat berätta för familj och vänner och de flesta reagerar som man förväntar sig med lyckönskningar, frågor om mående och liknande. Dock har jag stött på en del kommentarer och frågor, tyvärr från några i min nära familj, som jag tycker känns rent oförskämda och opassande. Till exempel har vissa med barn tittat menande på sin lilla telning och sagt ”Vet ni vad ni ger er in på”, ”Oj oj, ni ska se när det blir trotsåldern, det blir inte roligt”, ”Förvänta er att de första åren är ett rent helvete så har ni inte orealistiska förväntningar”.

Hur förväntas man egentligen svara på sådana frågor/påståenden? Självklart förstår vi att livet ska förändras, men vad är deras syfte? Har haft god lust att svara något i stil med ”Nä. Jaha. Nu när du säger det, när vi ser ert barn så börjar man faktiskt tänka på att avsluta graviditeten innan det är försent”. Givetvis har jag inte sagt detta, snarare försökt tiga bort det med ett leende eller sagt ”Jaaa, det ska nog gå bra”. Har du några kloka förslag på hur dylika frågor ska besvaras? Gärna på ett sätt så att mottagaren förstår att liknande saker undanbedes framöver.

Annons:

Svar: Varje gång jag får detta slags fråga till min spalt – beskäftiga kommentarer till gravida förekommer ofta – blir jag lika upprörd. Hur i alla dar kan människor understå sig att säga sådant? Är de så obegåvade att de inte förstår vad de gör? Och vilket svar väntar de sig när de till en gravid säger ”vet ni vad ni ger er in på?”
Kanske är det människors evinnerliga behov av att visa sig duktiga, visa sin så kallade kunskap om en situation, som gör att dessa kommentarer levereras. Om de tänkte efter en sekund skulle de förstå att det enda de kan säga är något soligt, vänligt, lyckönskande – aldrig något negativt, kritiskt, olycksbådande. Det är så självklart att det inte skulle behöva påpekas. Egentligen skulle du bara stirra kallt på de som kommenterar din graviditet och säga ”vad var det du sa?” och när du får den idiotiska meningen upprepad, svara lika kallt ”jaha” och så börja tala om något annat, fråga något vardagligt om jobbet eller annat som har med frågaren själv att göra.
Men du förefaller vara en vänlig och artig person, så du vill kanske inte vara så drastisk och ovänlig. Då föreslår jag att du säger en liten aning syrligt ”tack för din omtanke” eller ”tack för din vänlighet” och så inte något mer. Det bör få den som säger dumheterna att tänka efter: var det vänligt och omtänksamt, det sagda? Nej, det var det ju inte och då måste vederbörande förstå att det inte ska upprepas.

De i din nära familj som säger dumheter kan du lugnt svara att du är tacksam om de avstår från dessa onödiga påpekanden. Du kan säga ”som du säkert förstår hjälper det mig inte ett dugg att du säger negativa saker om barn”.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 26
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (24)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 24

Irene Holm, så för att du råkat få fyra barn som inte hamnade i trotsåldern så finns den inte. Hmm, undrar hur du resonerar rent allmänt. Om ingen av er är allergisk, existerar allergier då? Osv. F.ö. tror jag det är rätt vanligt att missnöjda människor passar på att slänga ur sig otrevliga kommentarer. Förmodligen smått avundsjuka på andras lycka. Tycker MR svarar utmärkt.

Hyres tanten (Webbsida), 00:59, 4 juli 2015. Anmäl

Tror inte direkt att det är varningar, utan mer som nånslags initiationskommentarer, att de nu hör till föräldraklubben, som har alla dessa vedermödor gemensamt, som den som är förälder absolut inte kan förstå. Skulle inte förvåna mig om FS kommer stå där och säga exakt samma sak till nån annan om 3-4 år.

Åsa S, 23:09, 3 juli 2015. Anmäl

@MR. Att frågeställaren är upprörd är knappast ett bevis för att frågorna var oförskämda. Läs den mycket väl formulerade kommentaren av Sofia Johansson nedan. Hade hon fått dessa frågor hade hon sett en möjlighet till en framtida ”pysventil” när saker är tunga. Ett gammalt visdomsord säger: ”det är inte hur man har det, utan hur man tar det”. Ditt råd leder till kränkningsbenägna personer som spelar upp sitt register av stela blickar när de skulle ha kunnat ta det hela med en klackspark.

Jan Jansson, 16:51, 3 juli 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: Jan Jansson, hade frågorna ställts av vänlighet och uppriktig välmening skulle frågeställaren knappast ha skrivit till min spalt. Oförskämda och opassande är vad frågeställaren uppfattar dem som. Yttrandet "vet ni vad ni ger er in på" kan inte tolkas som vänligt uppmuntrande, och att man ska förvänta sig de första barnaåren som ett rent helvete kan knappast vara vänligt menat. Så jag vidhåller min uppfattning att denna typ av yttranden är olämpliga på alla sätt.

Magdalena Ribbing, 15:58, 3 juli 2015. Anmäl

Ackja-alltid tycks det finnas något att klaga på -också när det gäller barn. De som väljer att inte skaffa barn alls får (som så många frågor till denna spalt visat) får ofta också höra drulliga kommentarer om det... Att vara ofrivilligt barnlös kan säkert också vara ett bekymmer för många...

Barbro Norrlund, 14:50, 3 juli 2015. Anmäl

@Sofia Johansson. Precis! Jag skulle också se det som en förtrolighet och att man delar en gemensam eller framtida gemensam erfarenhet. Vi är väldigt många som fått vakna på natten, torka bajs/spyor och ibland fått gå runt med ett barn som inte kan vakna från en mardröm (det kan ta tid!). Och i slutändan är det värt varenda förlorad minut sömn. Lite kamaraderi gör det dock lättare att bära, inte svårare...

Jan Jansson, 13:38, 3 juli 2015. Anmäl

@MR: Det står inte i problembeskrivningen att det var sura kommentarer eller tonfall, inte sant? Tvärtom framstår inledningen "Oj, oj, då kommer ni.." som ganska allmänmänsklig, och vanligt förekommande. Att fadäsen är "att klumpa in i den gravida personens integritet" är bara sant när mottagaren väljer att se det så. Nedan i tråden kan du läsa om ett par mammor som hade uppskattat att få en mer realistisk bild av föräldraskapet innan det begav sig, så ditt synsätt är inte en universell sanning.

Jan Jansson, 13:25, 3 juli 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Jan Jansson, att kommentera någon annans graviditet med sura, negativa yttranden är inte något litet felsteg som du tycker, det är att klumpa in i den gravida personens integritet och påstå att konsekvenserna av det som är och inte kan ändras blir obehagliga och tråkiga. Men varför säga detta? Det är ju inte frågan om att ge ett gott råd, som då skulle vara att inte ha barn eller ett erbjudande att vara barnvakt när så behövs, antar jag.

Magdalena Ribbing, 12:46, 3 juli 2015. Anmäl

I Sverige blir man vanligtvis ansedd som lat, om man INTE skaffar barn. Annars är det väl vanligt med skryt: du är lycklig som är ensamstående, vad skönt att inte ha några barn, ja, vi jobbar heltid båda, det är ett pussel att hinna med sommarstugan också - och så vidare i all oändlighet.

Ulf L-bratt, 12:37, 3 juli 2015. Anmäl

FS:s fråga är specifik - problemet är generellt. Ex: "Vi har köpt en ny soffa." - "Vad var det för fel på den gamla då?" "Vi reser till XX i höst." - "Nu igen?" "Jag har avancerat på jobbet." - "Ja, så mycket som du jobbar så ..." "Jag är byfadder i en barnby i X-land." - "Så, du tror att det hjälper...?" "Vi har flyttat till XX." - "Vilket postnummer?" Slutsats: Lev ditt liv och var beredd på att det kan kännas litet 'mothårs' ibland...

"gamla" Tekla, 12:08, 3 juli 2015. Anmäl

Trohetsringrätt?

Fråga: Jag är något förvirrad rörande vad som gäller ringar vid förlovning och bröllop. Mina föräldrar som gifte sig på 80-talet bytte två släta enklare ringar vid förlovningen och så fick min mamma den ‘finare’ ringen på vigseln.
Nu har jag sett att många jämnåriga verkar tillämpa den mer amerikanska traditionen (?) och ger ‘den fina diamantringen’ först (är lite osäker på om mannen får sin ring vid förlovningen eller vid vigseln) och sen enklare ring vid vigseln. Vad är det som gäller? Om man som tjej vill att den ena ringen är lite finare än den andra – ska detta vara förlovningsringen eller vigselringen? När ska killen få sin ring? Om den ena friar (och ‘överraskar’ med förlovningsring till partnern) ska den då köpa en egen förlovningsring, menar inte rent ekonomiskt, mer om man ska införskaffa den själv.

Svar: Trohetsringtraditionen har varierat genom åren.

Gammal sed är att kvinnan får en ring av mannen vid förlovningen, och mannen får en ring av kvinnan. Om kvinnan friar ger hon mannen en ring vid förlovningen och han skaffar en till henne. Ofta betalar mannen ringen till kvinnan och hon betalar hans ring, men det förekommer också ofta att den som har bäst ekonomi står för bås ringarnas kostnad.  Traditionellt är båda ringarna släta, men på senare decennier har förlovningsringen blivit mer som i flera andra kulturer, fransk, tysk, brittisk bl a, med ädelstenar.
Vigselringen är traditionellt fortfarande slät och enkel, men exempelvis hos svenska och andra kungligheter har kvinnorna ofta en förlovningsring med ädelsten och en vigselring med små diamanter runt om. Men en helt slät vigselring förekommer också.
I flera religioner och kulturer måste vigselringen vara enkel, alla ska vara lika inför Gud exempelvis i den judiska kulturen.

Så du kan göra som du vill, men följer du en svensk tradition så ska förlovningsringen vara den dyrare, och vigselringen enklare därför att den aldrig ska tas av utan sitta på fingret längst in. Då är det opraktiskt med utstickande stenar eller annat som är i vägen i ett vardagsliv. Förlovningsringen sätts därmed utanför vigselringen, och tas av när man jobbar eller håller på med något hantverk eller matlagning eller liknande.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 1
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (10)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 10

Jag är gift med en engelsman vilket har inneburit en del kulturella bryderier. Bl a var han förlovad med mig från det ögonblick han friade medan jag blev förlovad med honom några månader senare när vi växlade ringar. Vi bar båda matchande ringar fram tills bröllopsdagen då han tog av sin för att den skulle användas under ceremonin. Jag fick en ny ring under vigseln med fina stenar. Som sagt, varje par gör som de tycker känns rätt.

Sweydia Ism, 12:57, 3 juli 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: Nej, bruden ska inte flytta sin förlovningsring till höger ringfinger UNDER vigselakten, utan göra det innan hon anträder vägen till vigselceremonin. Hur ni placerar era trohetsringar, och om dessa är släta, eller med ädelstenar, kära kommentatorer, är er ensak. Det jag svarar, berättar, förklarar för er är traditioner, seder, bruk och det gör jag på förfrågan, verkligen inte för att uppmana er att göra så. Ni har ju er fria vilja. Använd den.

Magdalena Ribbing, 14:00, 2 juli 2015. Anmäl

Jag hade inte en aning om att det skulle finnas etikettsregler för förlovning-och vigselringar! Tur att vi trots allt får göra som vi vill och passar oss. Själv har jag slät förlovningsring och vigselring med sten, vid förra äktenskapet var det två släta som gällde. (Men det sprack. Kunde det ha berott på ringarna?)

B I, 12:05, 2 juli 2015. Anmäl

Jag har heller aldrig sett någon brud flytta förlovningsringen till höger hand före vigseln. Då skulle det ju se ut som om paret inte är förlovade??? Googlade på det nu, och jag hittar det endast i Magdalenas tidigare texter samt i en annan vett-och-etikett-spalt (Mats Danielssons). Fast han säger att bruden ska flytta förlovningsringen till höger PEKfinger??!

Marja-Leena Pettersson, 10:35, 2 juli 2015. Anmäl

Är inte ringen i första hand ett tecken, till andra att se att man är upptagen? Så på så sätt är den väl ett tecken på "trohet". Skrytringar med diamanter passar för prinsessor och dollarmiljonärskor som aldrig behöver diska. Att makens värde ska beskrivas av hur stor makans diamant är...Så resonerar väl inte vi? Jag tycker inte det behövs några särskilda ringar alls. Kan inte maken hålla sig i skinnet utan guldboja, måste han titta på fingret för att påminnas om frun är han väl inte mkt att ha.

Irene Holm, 09:22, 2 juli 2015. Anmäl

För en gångs skull håller jag med Marja-Leena ;-) Vad jag vet har alla jag känner, inklusive mina föräldrar som gifte sig på 60-talet, bytt två matchande, relativt enkla ringar vid förlovningen. Vigselringen är oftast mer påkostad, gärna med ett band av diamanter. Att flytta förlovningsringen till höger hand under vigseln har jag heller aldrig hört talas om, jag bär min förlovningsring innerst och vigselringen utanpå.

Anette Prim, 09:20, 2 juli 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Marja-Leena Pettersson, mitt svar utgår från frågeställarens fråga om vad som är traditionellt och då är det som jag skriver. Att tycka något annat är vars och ens rätt. Angående att bruden skulle trassla med sin förlovningsring under vigselakten för att få vigselringen där den traditionellt ska vara, närmast handryggen: förlovningsringen placeras under vigselakten på höger hand och flyttas till vänster hand vid första bästa tillfälle därefter. Vigselringen har högst status.

Magdalena Ribbing, 09:06, 2 juli 2015. Anmäl

forts. 2 Detta med en solitär i förlovningsringen, en stor gnistrande blaffa, tycker jag känns vulgärt och amerikanskt. Det är ju dessutom kopplat till den amerikanska uppfattningen att diamantens storlek ska spegla hur rik fästmannen är, och att kvinnorna ska gå runt och visa upp sina stenar, jämföra med varandras och skryta. Inte alls passande för vår svenska folksjäl. Vill man promt ha diamanter, är det mycket finare att ha ett band av små diamanter i vigselringen.

Marja-Leena Pettersson, 08:12, 2 juli 2015. Anmäl

Och en annan sak - det kan förstås vara olika - men i min bekantskapskrets har det även varit vanligt att mannens och kvinnans förlovningsringar matchar varandra, d.s.v. att båda är enkla. Dessa köper man ju dessutom normalt vid samma tillfälle, så det blir naturligt att man köper ett par matchande alliansringar. Vigseln kan ju däremot dröja ett eller i dagens läge flera år, och vid det laget har paret ofta tillsammans sparat ihop till en mer spektakulär och dyr vigselring för kvinnan.

Marja-Leena Pettersson, 08:08, 2 juli 2015. Anmäl

Magdalena: menar du att bruden vid vigseln ska ta av sig förlovningsringen under ring-ceremonin, och så ska mannen sätta vigselringen på fingret, och slutligen ska bruden sätta tillbaka förlovningsringen ovanpå? Jag måste säga att jag aldrig har sett några par krångla på detta sätt med två ringar, varken IRL i min bekantskapskrets eller på TV. Dessutom är det, vad jag har sett, vanligast att ha förlovningsringen innerst och vigselringen ytterst, för att det var i den ordningen man fick dem.

Marja-Leena Pettersson, 08:05, 2 juli 2015. Anmäl

Serveringstack?

Fråga: Jag tycker att etikett är både intressant och roligt, och något som jag gärna faller tillbaka på när jag är på nya platser, och i nya situationer, där jag inte alltid känner mig hemma. Gällande restaurangbesök så vill jag minnas att jag för länge sedan fick höra att man bör säga tack efter allt som man får serverat sig. Jag har märkt att detta leder till ett närmast infernaliskt tackande för egen del när jag är på restauranger.

Bör jag säga tack till servitören efter varje rätt denna ställer fram/plockar bort? Eller skall jag inte säga något alls till servitören om jag inte blir tilltalad? På samma tema undrar jag om man alltid bör säga att maten var god när servitören/servitrisen frågar vad man tyckte om maten efter måltiden? Tack så mycket på förhand!

Svar: Visst är det jättebra att ha koll på hyfs och stil eftersom det underlättar gemenskapen med andra om man vet vad andra förväntar sig av ens beteende.
När man blir serverad av personal ska man inte bara sitta som om man fick service av en robot, utan då och då säga ”tack” eller le vänligt – och är man upptagen i ett samtal så kan man emellanåt avstå från att markera något tack. Att som du skriver hålla på med ett ”infernaliskt tackande” är inte särskilt trevligt för den som serverar.

När den som serverar frågar om det var gott, svarar man ”tack, utmärkt” eller enbart ”tack” om man inte har något vänligt att säga, detta endast om man är missnöjd på restaurang där man själv betalar, aldrig privat förstås men där ställs knappast frågan. Var maten inte bra säger man ”jag hade förväntat mig lite bättre xxx”.

Man säger däremot inte att maten var osmaklig och man fnyser och fräser inte, det är knappast serveringspersonalen som har lagat maten.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-2 av 2

Thorbjörn: ska de inte? Jag tycker att det är vanligt att de gör det? En annan sak: jag är matlagningsintresserad och tycker att serveringspersonalen ska veta vad det är för ingredienser och hur man lagar till rätten, och kunna svara på sådana frågor. Men där brister det ofta. (Om de går och frågar kocken och kommer tillbaka, så är det förstås OK det också.)

Marja-Leena Pettersson, 08:14, 2 juli 2015. Anmäl

Serveringspersonal skall aldrig fråga om maten smakat bra, det förutsätts den ha gjort, man förutsätter ju inte att man serverar mat som inte smakar bra. Däremot kan han/hon fråga om allt har varit till belåtenhet. Som svar på den frågan kan man komma med sin kommentar på hur maten smakat.

Thorbjörn T., 16:42, 1 juli 2015. Anmäl

Gästdrullar?

Fråga: Vad kan man förvänta sig av övernattande gäster?

Vi har flyttat från Stockholm där vi hade den stora delen vänner och familj och har till vår stora glädje fått mycket besök av nära och kära som inneburit några nätters vistelse. Vi har oavsett gäst gjort vad vi kan för att vara goda värdar med ett välfyllt kylskåp, ett dignande matbord, snyggt och välstädat hem med ett iordninggjort gästrum för våra gäster.

Dock har vi gång på gång häpnat över den totala avsaknaden av en hjälpande hand av de besökande. Tallrikar lämnas helt sonika på frukostbordet, ingen frågar om de kan hjälpa till när maten ska lagas, och efter middagen har folk antingen suttit kvar vid köksbordet och tittat på när jag och min man röjer undan och städar, samtidigt som vi försöker ha koll på vår tvååriga dotter, eller så har de satt sig i vardagsrummet och väntat på kaffe och efterrätt. Ingen verkar bry sig om att vi tillbringar timmar i köket var dag för att ordna inför och efter alla måltider till oss alla. Vänner med småbarn har inte ens brytt sig om att torka upp på barnstol och golv efter deras barn. Ingen ens frågar om de kan hjälpa till!

Resultatet är att jag och min man efter besöken känt oss ganska tomma, men framförallt helt slut efter att ha skött ett Bed & Breakfast, när vi i själva verket hade sett fram emot en trevlig helg i goda vänners lag där alla skulle ha bidragit till trevligheterna och matbestyr.

Det finns många, i vårt tycke, nästan dråpliga exempel på vad våra gäster har fått för sig, alltifrån att lämna skräp och bajsblöjor efter sig i badrummet (det finns en sopkorg där), till att börja bära ut möbler från gästrummet och rada upp dem i vårt vardagsrum för att det i deras tycke var för trångt, och svärfar som alltid ska gå och ändra på saker och leta i kylskåp, frys och skafferi för nyfikenhetens skull.

När vi själva är gäster hjälper både jag och min man till, och jag skulle aldrig drömma om att öppna andras skåp för att kika vad som finns.

Nu undrar jag och min man: ska vi vara glada och tacksamma att folk vill resa långväga och besöka oss och gilla läget att vi får fixa allt på egen hand, eller kan man när man har informella, goda vänner på besök förvänta sig att de kan duka av efter sig, hjälpa till att skära grönsaker inför middagen, osv? Får man säga till sina svärföräldrar att sluta husera och bete sig som om de bodde här? Har vi missuppfattat rollfördelningen totalt om vad som är kutym, eller har vi en lat umgängeskrets?

Vi kan tillägga att vi allt som oftast får tack-SMS efter besöken i stil med ”Tack för en oförglömlig helg! Detta lever vi länge på och byxorna känns trånga!” Men vi är besvikna och uttröttade och älskar ändå våra lata (?) vänner.

Svar: Bevare mig väl! vad är det för ouppfostrade, nonchalanta personer ni umgås med? De ska givetvis aldrig på eget initiativ rota i skåp och kylskåp eller börja göra mat, men vänligt fråga vad de kan bistå med: ”kan jag skala morötterna, skära upp något, duka av” osv. Att flytta möbler i någon annans hem är samma sak som att säga ”det är fult möblerat, nu gör jag om efter min smak” – förskräckande taktlöst förstås.
Men du och din man verkar lite handfallna. Husgäster på det sätt du beskriver ska varken betrakta sig själva eller av er värdpersoner ses som betalande hotellgäster. Småbarnsföräldrar som inte torkar upp efter sina barn är ju helt osannolikt – tror de att barnkräks och matspill försvinner i sommarmolnen? Självupptagna drullar!

Så nästa gång: säg till. Vänligt: ”här är en trasa så att du kan torka upp efter lilla x” – ”vill du duka av, tack” – ”blöjor läggs i soporna, det finns en soptunna vid xxx” – och så vidare. Självklara uppmaningar till de personer som gästar er och utan medförd personal bor under ert tak.

Dina svärföräldrar: det är din man som ska säga till dem att sluta kolla kylskåp och ändra saker: ”fråga gärna om det är något ni vill ha, det är vårt hem och bättre att ni säger till oss än att ni grejar själva”. Det är en enkel sak som en son måste kunna säga. Du som svärdotter ska inte säga till dem.

Viktigast är att du och din man inte låter era gäster köra med er, hunsa er och bete sig som vore ni obetald servicepersonal. Gäster, ja, men på era villkor, inte på sin egen lättjas.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 2
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (10)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 10

Man tycker väl att bildning och vett är något som följer varandra, men så verkar det alltså inte vara. Det kanske är som charm och trohet; de stretar och motsatta håll.

Ulf L-bratt, 12:18, 1 juli 2015. Anmäl

Bor man gratis hos någon så kontrar man med att bjuda på mat såklart. På restaurang om man har råd, annars med färdiglagat, pizza om man är fattig (eller snål), asiatisk mat to-go från kinarestaurangen.. Festlig dryck till, duka o diska själv. Ställ er inte och laga mat i det främmande köket! det innebär att värdinnan får springa fram och tillbaka och peka o visa var allting står, ingen vila alls (jag har erfarenhet, av sådan missbedömd välvilja).

Irene Holm, 11:13, 1 juli 2015. Anmäl

Vilka konstiga vänner ni har! Och så flata ni verkar vara. Men sånt här är verkligt svårt, jag vet, särskilt om det handlar om närstående som man inte vill eller kan mista. Kanske kan ni ljuga lite. Berätta om en fiktiv familj som nästan knäckte er förra helgen, beskriv hur de utnyttjade er, hur trötta ni blev, hur snåla de var, hur ni nu drar er för att bjuda hem folk. Men att ni naturligtvis vill bjuda hem "just er", "ni vet ju hur man beter sig tack och lov". -Vita lögner är tilllåtna! :-)

Irene Holm, 11:05, 1 juli 2015. Anmäl

Jag tänker att man meddelar innan vad man förväntar sig av sina gäster. För per princip är ju gäster som är inbjudna några man ska serva, gäster som inbjudit sig själv faller väl under en annan kategori. "Vad roligt att ni vill komma på besök. Men skulle ni kunna hjälpa oss att ordna middag/lunch så ordnar vi frukost och husrum?" Redan där har man visat att man inte bedriver B&B. Att förvänta sig att andra ska tolka signaler är dumt, alla klarar det inte. Tydlighet utan otrevligheter är bäst.

Hannes Svensson, 06:17, 1 juli 2015. Anmäl

A vague disclaimer is nobody's friend. Informera (med glimten i ögat) om att detta är inte ett hotell och du är mamma till din underbara dotter men ingen annan. Detta innan de dyker upp så de har möjlighet att välja hotell om de vill ha en 5-stjärnig vistelse. Om folk inte erbjuder sig att hjälpa till, ge dem då uppgifter. Det här är svårt att korrigera i efterhand, men FS har en ny chans inför varje besök. I övrigt håller jag med B I.

Erika Nilsson, 16:40, 30 juni 2015. Anmäl

H R 14:49 Tror precis som du att det är bra att be om hjälp med avdukning osv. Men att avstå att bjuda funkar inte alltid för är det som vi har det så bjuder gästerna in sig själva för som de säger " det är så dyrt men hotell, vandrarhem". Det är svårt att säga nej utan någon större anledning.

Annika Gustafsson, 15:20, 30 juni 2015. Anmäl

FS, era gäster behöver vägledning precis som Magdalena beskriver ("Tar du och dukar av tack så sköter jag..."). De flesta gäster kommer säkert känna sig lättade av att få hjälp med att förstå vad som förväntas av dem och hur de kan hjälpa till - och med gläjde hjälpa till. Skulle någon gäst trots vägledning välja att inte hjälpa till kan ni avstå från att bjuda den igen. Men många är nog drumligt handfallna (eller har erfarenhet av att hjälp undanbetts) och uppskattar säkerligentydlig vägledning

H R, 14:49, 30 juni 2015. Anmäl

Gäster som känner sig alltför hemmastadda är en mardröm! Så, återta kommandot över ert eget hem. Berätta hur ni vill ha det - att ni själva står för alla måltider, men gärna vill ha assistans med framdukning, bortplockning, disk(-maskin) samt bäddning av gästsängarna etc. Att varken gästrum eller badrum kommer att hålla "ordningsstandard" får ni överse med. Måla inte f_n på väggen - ta förtreten när den uppkommer. Ex: "Näe du, här möblerar vi inte om! Letar du efter något så säg till!"

"gamla" Tekla, 11:08, 30 juni 2015. Anmäl

Det låter inte som vänner. Somliga behöver ledas och tillrättavisas och det blir lite jobbigt i längden. Samtidigt så kan man vara rädd för att göra fel, vara i vägen eller besvära. Ta kommandot, dra ner på standard och städning, dela ut sysslor och ta svärfar i nackskinnet även om du är svärdotter! Vänligt men bestämt.

B I, 09:08, 30 juni 2015. Anmäl

Detta känner vi utlandssvenskar så väl igen. Enda skillnaden är att våra gäster stannar minst en månad för de hittade ju en sååå....billig flygbiljett.

Meta Four, 07:15, 30 juni 2015. Anmäl

Ex-information?

Fråga: Jag gjorde slut med J för 18 månader sedan och vi har ganska många gemensamma vänner. Jag har nu träffat T som några av mina vänner vet om. Bör jag informera J innan jag gör min nya relation offentlig i sociala media eller får J helt enkelt drabbas av faktum?

Svar: Även om 18 månader kan tyckas vara en ganska lång tid för att vänja sig vid en förändring är det trevligt och, med ett gammaldags begrepp, anständigt att berätta för en ex-partner att man har en ny partner.

Möjligen har J redan fått veta att du umgås med T av någon av era informationsentusiastiska gemensamma vännner, men dels vet du inte säkert om det är så, dels är det ändå snyggt att du själv tar kontakt och säger som det är.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 11

forts... Sen är det nog högst individuellt om en varning per telefon dämpar smärtan. Risken finns att exet känner en glimt av hopp om en ny vända tillsammans; besvikelsen kan bli dubbel. Kanske exet tvärtom överlägset ifrågasätter varför hen skulle bry sig efter så lång tid? Då får den som är lyckligt nykär bjuda på det. Den som handlar av äkta omtänksamhet har inget att skämmas för. Lycka till!

Sara !, 10:16, 2 juli 2015. Anmäl

@H m och andra: Det är inte konstigt att en ny partner syns i sociala medier. Tillexempel kanske man syns tillsammans på bilder från grillfester, man 'gillar' varandras inlägg, man postar bilder från samma resmål. För den avlagda partnern kan det vara plågsamt när misstankarna stärks tills insikten slår till att det finns en ny. Och visst kan det finnas smärta kvar efter 1,5 år, det kan väl även dessa hårdhjärtade kommentatorer förstå?

Sara !, 10:11, 2 juli 2015. Anmäl

Det beror väl helt och hållet på vilken relation man har efter uppbrottet. Umgås man i samma kretsar och ofta träffs i olika sammanhang och om man kan träffas som vänner över en fika ibland, så skulle jag uppskatta att få höra av mitt ex att det finns någon ny. Om inte annat för att kunna bemöta vissa personers skvaller och intriger. (alla i umgängeskretsen kan tyvärr inte väljas bort) Om man aldrig träffas eller inte har några gemensamma vänner så spelar det ingen roll.

Bodil S, 10:02, 2 juli 2015. Anmäl

Thaler67; Jag har hört flera gånger från folk i min bekantskapskrets att de tycker det är skillnad på att offentliggöra vissa nyheter på sociala medier gentemot att "uppleva" dem i verkliga livet. Kanske en generationssak? Kanske yngre tycker det är exakt samma sak? Vet ej, men jag har hur som helst uppfattat från mina vänner och bekanta att de inte tycker det är exakt samma sak.

H R, 09:29, 2 juli 2015. Anmäl

Varför i hela friden ska man berätta sådant för sitt ex? Fatttar inte alls. Och att "offentliggöra" något på sociala medier är väl exakt samma sak som att t.ex. dyka upp på en fest med sin nya partner.

thaler67, 15:07, 30 juni 2015. Anmäl

Att FS funderar på om exet borde informeras först kan innebära att hon känner på sig att exet skulle uppskatta det, av anledningar vi inte känner till här. Då är det väl bara att vänta med att offentliggöra det nya förhållandet på Facebook tills exet stött på dem i verkliga livet och upptäckt på ett naturligt sätt att FS har en ny pojkvän. Ingen dör väl av att inte uppdatera FB på momangen!

H R, 21:50, 29 juni 2015. Anmäl

Det låter som att FS betraktar sig som en offentlig person. Det kanske alla gör numera!! Därför måste partnerbyte offentliggöras. Jösses, så märkligt. Folk måste väl märka att hon har en ny man vid sin sida. Inget att göra affär av i mitt tycke.

B I, 18:43, 29 juni 2015. Anmäl

Vilken konstig fråga. När förhållandet väl är slut har man väl ingen redovisningsplikt mera, angående vilka nya man träffar? Undantaget är förstås om det finns barn, eftersom den nya partnern i så fall blir deras styvpappa/styvmamma. Men det stod det inget om i TS. Jag tycker att folk bara blir mer omogna..? Det var sådana här funderingar som man hade på högstadiet, kommer jag ihåg.

Marja-Leena Pettersson, 14:23, 29 juni 2015. Anmäl

Varför skulle man för det första meddela det på Facebook? Och varför skulle man meddela sitt ex? Om det är slut så är det väl slut, och har man gemensamma bekanta så kommer det väl fram skvallervägen i alla fall.

H m, 14:19, 29 juni 2015. Anmäl

Kanske FS anar att exet fortfarande sörjer/grubblar över deras relation? Annars, om man helt kommit över det hela och har en viss kontakt då och då, ja, då skulle jag väl bara svara "Grattis! Vad kul!" Om man helt kommit över det hela och aldrig har kontakt skulle jag tycka det kändes lite skumt att få ett sådant telefonsamtal - men kanske kan man anta att de har en viss kontakt, då de har gemensamma bekanta? Iofs behöver man ju inte meddela det på FB förrän exet stött på en med den nye i verkli

H R, 12:58, 29 juni 2015. Anmäl

Humorlånare?

Fråga: Det händer att jag på tu man hand med en god vän berättar om någon småkul händelse som inte är precis hemlig, men kanske av lite barnslig, privat eller småfräck karaktär.
Jag har många gånger upplevt att den person jag berättat för sedan i ett helt annat sammanhang, ofta en middagsbjudning med många gäster, uppmanat mig att berätta om den där händelsen så att alla får höra.

Ja, sen sitter jag där och är generad, besvärad – och lite irriterad.
Alla i omgivningen vet att jag inte är någon Robert Gustafsson, men jag känner ändå att man redan blivit lite förväntansfull.
Men det som jag berättade för en enda god vän har jag ofta inte lust att berätta för en stor grupp!

Hur handskas man med en sådan här situation?

Svar: Du frågar om en företeelse som kan hänföras till kategorin ”vara rolig fast man inte är det” – det vill säga att den som förmår någon annan att underhålla övriga får en del av poängen. Det kan ju vara förklarligt i en del situationer, men är samtidigt ett slags krav på någon att leverera något kul som det kan finnas en rad orsaker att inte vilja meddela andra. Det  kanske kan finnas en vänlighet i grunden, man vet att någon annan har roliga saker att säga och vill hjälpa den personen att komma i fokus och få utrymme. Samtidigt bör man förstå att den som har berättat en historia i enrum kan vara ovillig att sprida samma historia till fler eller framför den i ett större sällskap.

Det är inte okej allmänt sett att låna en närvarandes humor. Den som vill att du ska berätta ska fråga dig först, säga diskret ”har du lust att dra det där roliga som du sa häromdan” – och då säger du ”nej, det vill jag inte” vilket ska respekteras, inget tjat typ ”men du kan väl ändå…”

Om du får denna säkert omedvetet oartiga uppmaning i ett sällskap så ler du milt och säger ”nej, förstår du, det kan jag faktiskt inte, men du kan säkert berätta något roligt själv.”

Det behöver du knappast upprepa, den som vill att du ska vara rolig på beställning kommer inte att be dig igen, när du har flyttat över rolighetskravet till vederbörande. Men se vänlig och glad ut! Annars förstör du för dig själv och blir sedd som surpuppa vilket inte minst i det aktuella sammanhanget vore onödigt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-6 av 6

Lite OT, men jag måste ändå fråga Marja-Leena, det är väl en lika jobbig fråga för en ordentlig kristen flicka, som för en ordentlig okristen flicka, som för en oordentlig kristen flicka, eller en oordentlig orkisten flicka? Tycker verkligen varken religion eller ordentlighet har med saken att göra eller hur definierar du ordentlighet? Nej förresten, svara inte, jag anar redan att ordentlighet för dig har att göra med att förbli oskuld tills man gifter sig...

H R, 20:02, 26 juni 2015. Anmäl

Jag skulle kunna komma med en undanmanöver. "Jösses, det har jag alldeles glömt bort".

B I, 19:12, 26 juni 2015. Anmäl

@Marja-Leena Pettersson: Det har jag också råkat ut för. Men bara för att man får en fråga om något betyder det inte att man nödvändigtvis måste svara på frågan. Det går alldeles utmärkt att säga något i stil med "Det där var ju faktiskt något jag berättade i förtroende för dig och det har jag ingen lust att stå inför en hel grupp och prata om".

Bodil S, 13:19, 26 juni 2015. Anmäl

"Generad, besvärad..." Minns ett besök i kyrkan i Gammelsvenskby i Ukraina, där över 90-åriga kvinnor, med klara "ungflicksröster" sjöng svenska psalmer för oss besökare. Så skulle vi "turister" falla in i sången - det gick inget vidare... Då vände sig en i gruppen, med hög röst, till mig: "Du som sjunger i kör kan väl stämma in!" - generad, besvärad tystnad... Slutsats: Anförtro aldrig någon något, som du inte är beredd att genomföra och i de minst förväntade ögonblick! OT? Ja,ja!

"gamla" Tekla, 12:11, 26 juni 2015. Anmäl

Kanske vill personen i fråga bara bryta tystnaden som uppstått. Om möjligt kan det vara bra att ha en/ett par historier på lager när man går på middag i grupp eller liknande. I en situation som denna kan man då bara berätta något helt annat och konversationen flyter på. Ett annat trick är att ha ett samtalsämne på lager, "du menar när vi pratade om skoluniformer...? Ja, jag tycker absolut...". Vederbörande har kanske aldrig utryckt en åsikt om skoluniformer men konversationen kommer att flyta.

Sweydia Ism, 11:56, 26 juni 2015. Anmäl

En annan variant - och mer elakt - är folk som jämt måste fråga en om något som de VET är känsligt inför publik, och som de redan har svaret på, så att man ska bli tvungen att berätta det genanta för alla. Hade en flicka i min gymnasieklass som var mästarinna på detta. Hon frågade glatt en väldigt tjock flicka vad hon vägde, en judisk pojke om någon i hans familj hade avlivats i gaskamrarna, en kristen och väldigt ordentlig flicka om hon hade legat med någon...

Marja-Leena Pettersson, 10:30, 26 juni 2015. Anmäl

Bagageskadekostnad?

Fråga: Jag satt på en flygbuss på väg på semester och gick på som vanligt och lämnade mitt bagage på bagagehyllan. Det var lite trångt så jag flyttade på en annan persons väska för att få plats med min, men självklart försiktigt.

Strax efteråt kommer en tjej fram och säger att det blivit märken på hennes ‘skitdyra’ väska eftersom jag la min väska oförsiktigt, antydande att jag ska ersätta henne.

Jag säger bara att vi får diskutera det efter semestern och vi byter nummer.

Men ju mer jag tänker desto orimligare verkar det. Jag hade ju lagt min väska på en designerad plats och varit försiktig när jag gjorde det. Är det verkligen mitt fel då om det blir märken? Och är inte märken något man får förvänta sig till slut hamnar på en resväska?

Och var det rätt av mig att inte bråka på bussen? En del av mig känner att jag borde stått på mig medan en annan del inte ville bråka just innan semestern.

Svar: Vissa människor har svårt att förstå när de befinner sig bland andra. Hon med ”skitdyra” väskan ville kanske inte  behöva se någon annan utmed vägen? Att bli upprörd över att det kommit ett märke på ens resväska tyder på en synnerligen stor ovana vid att resa alternativt att resenären är extremt persedelpetig. Har man rest någonstans med flyg vet man att flygplatspersonal inte är känd för att hantera bagage med silkesvantar.

Du ska förstås inte själv ringa väskinnehavaren, men om hon hör av sig måste du säga att du vill se väskan, hon kan komma med den till dig. Fråga vänligt om hennes reseförsäkring och kolla din egen drulleförsäkring och beloppen för självrisk. Du kan också fromt framhålla att reser man kollektivt måste man räkna med att ens bagage riskerar att stöta mot andras väskor. Har man exklusiva väskor som inte tål sådan närkontakt måste man linda in dem i skyddande omslag. Sådant finns men då ser ju inte omgivningen vilken ”skitdyr” resväska man har, vilket möjligen minskar nöjet med en sådan, kan jag tänka mig.

Stå på dig. Ser du att några markanta märken på hennes väska direkt kan hänföras till din hantering – det kan ju finnas en svag möjlighet att du har åstadkommit en skada – och att ingen försäkring kan ta detta utan hon kräver en ny väska av dig, så ska du behålla den skadade väskan. Men är det så bagatellartat som du beskriver ska det inte behöva bli diskussion om ersättning, eller ny väska.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (13)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 13

Håller med MR, ring inte upp eller på annat sätt kontakta väskägaren, för det första är det viss risk att "väcka den björn som sover", och för det andra kanske personen bara hade en riktigt dålig dag och nu insett att ersättningskravet inte var rimligt. Om inte hon driver det, låt det hela rinna ut i sanden.

annan Camilla, 10:56, 26 juni 2015. Anmäl

Med dessa smartphones med kamera så hade jag ha sagt "jag kan fotografera din väska så jag inte drabbas av något som min väska har varit orsaken till märken på märkesväskan". På en resa kan alla väskor råka ut för olika märken trots att ägaren är försiktig. Men helt ok att lämna telefonnummer. Lycka till och hoppas att drullmajan som är ute och reser med finväskan får sig en tankeställare. Säkert att hon ville markera och låta alla se vilken fin väska hon har.

Kerstin Sundberg, 06:24, 26 juni 2015. Anmäl

FS borde ha dokumenterat den påstådda skadan redan på bussen, förnekat ovarsamhet och vägrat ersättning. Sedan är det väskägaren som väljer att godta detta eller att begära ersättning. Ett försäkringsbolag bedömer om resväskans funktion skadats och kan ge ersättning - eller bedömer skadan som kosmetisk och förväntad. Bra att FS gav sitt tel.nr. och inte påbörjade semestern med ett bråk! Så FS, stå på dig och betala inte ett öre innan en opartisk bedömning skett!

"gamla" Tekla, 15:07, 25 juni 2015. Anmäl

Om du inte uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet skadat medresenärens väska, och så verkar ju inte fallet, kan jag inte se att du från juridisk synpunkt är skadeståndsskyldig. Meddela detta. Om motparten har annan inställning får väl hon stämma dig vid tingsrätten. Utsikten till framgång i en sådan stämning bedömer jag dock som ringa.

Hans Lindh, 14:00, 25 juni 2015. Anmäl

Håller med Petra Petrasson nedan. Färgade repor från andras väskor kan det bli många av under bagagehanteringen; FS enda lilla färgade repa kommer varken göra till eller från. Just vad gäller flygbagage är detta något man helt enkelt får räkna med.

H R, 13:57, 25 juni 2015. Anmäl

Jag blir nostalgisk när Magdalena Ribbing nämner skyddsöverdragen, så kallade dust covers som finns till resväskor. Det var längesen man såg någon använda dem! De som använde dem brydde sig inte om vad andra resenärer tänkte eller trodde.

Arbiter Elegantum, 12:56, 25 juni 2015. Anmäl

@Magdalena, enligt min åsikt så spelar det ingen roll om det går att se att FS väska orsakat skadan. Väskor som är ute och reser blir skavda, punkt och slut. Så länge ingen sett att FS avsiktligt skadat väskan, genom att tex karva i den med kniv, så har hen inget ansvar för reporna på väskan. Att inleda diskussioner med en person som förmodligen är bra på att utnyttja andras snällhet för egen vinning förlorar man bara på.

Petra Petrasson, 10:14, 25 juni 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Jo, ni som uppmanar frågeställaren att vägra diskutera skadan har rätt. Det jag avsåg med mitt svar är om frågeställaren väska exempelvis är turkos eller annan tydlig ovanlig färg och det finns en riktig skada med identiska färgrester på den "skitdyra" väskan, så kan det vara rimligt att prata om det. Men som jag också skriver i mitt svar, är det bagatellartat ska det inte behöva bli ens en diskussion om ersättning.

Magdalena Ribbing, 09:47, 25 juni 2015. Anmäl

Forts..om hon ringer, tänk på vad du säger om hon spelar in samtalet. Säg att du gav henne ditt telefonnr eftersom du inte ville förstöra semestern med att bråka men att du inte har något ansvar för vad som hänt med hennes väska. Att samtal spelas in är något man får räkna med så gör inga som helst medgivanden.

Petra Petrasson, 09:03, 25 juni 2015. Anmäl

Nej, nej nej, gå inte på Magdalenas råd och börja diskutera. Säg bara nej rakt av, det är sånt man får räkna med när man lägger sin väska bland andras väskor. Finns ju dessutom inga som helst bevis för att du orsakade skadan. Finns inget att diskutera eller förhandla om, säg bara nej!

Petra Petrasson, 08:50, 25 juni 2015. Anmäl

Stirrandestörd?

Fråga: Jag är en person som ogillar uppmärksamhet från män jag inte känner. Ofta när jag åker buss eller tåg på väg till och från jobbet händer det att någon för mig okänd man liksom helt obekymrat sitter och iakttar mig. Oftast försöker jag därför hitta någon plats att stå eller sitta där man så att säga inte hamnar mitt i blickfånget hos någon – dock kan det vara lite knepigt då de flesta färdmedel jag använder har utformats för två färdriktningar, med platser där man sitter eller står mittemot varandra om vartannat. Jag gör ändå vad jag kan för att undvika ansikte-mot-ansikte-placeringar, men ibland är det helt enkelt för krångligt och bökigt att göra några större omplaceringsförsök.

När jag märker att någon tittar på mig brukar jag försöka ignorera detta bäst det går, eller att med kroppsspråk visa att jag vill bli lämnad ifred, att jag helst inte vill bli iakttagen. Jag kan omöjligt koppla av om det sitter en person mittemot mig eller snett mittemot mig som liksom bara stirrar på mig. Mina föräldrar (jag är född på 80-talet) har i alla fall lärt mig att det i allmänt hyfs anses ”fult att stirra” och att man, om man råkar titta på någon och denne märker detta samt verkar besvärad, genast flyttar blicken till ett annat ställe.

Det intressanta är att det alltid, alltid bara är män som gör på det här sättet.
Jag är en helt vanlig kvinna som ser helt vanlig ut, jag klär mig i helt vanliga ”tråkiga” kläder för att jag liksom bara vill smälta in och utstrålar inte på något sätt att jag är öppen för någon sorts kommunikation.

Har hört olika teorier som att det är för att jag är blond, men var och varannan människa där jag bor är blond. Eller att jag ser extra ”sur” ut och därför drar till mig dessa stirrare. Sägas bör kanske också att jag inte har något problem med lite småprat ”oj vad det regnar idag!” eller några kommentarer om dagens nyheter eller liknande. Jag har heller inga problem med män på min arbetsplats eller liknande, det är bara dessa för mig okända stirrande män som stör mig. Att bara sitta och titta och inte förstå att en annan människa blir obekväm, jag förstår det inte.

Har Magdalena något tips på något som man kan göra, säga, klä sig, eller annat som gör att man kan få vara ifred från dessa stirrande män, förutom att byta färdmedel, blir jag väldigt tacksam. Låter säkert som ett fjantigt i-landsproblem, men då får det vara så.

Svar: Det finns ett omedvetet stirrande som inte är så ovanligt, alltså att se på någon eller något utan att egentligen iaktta. Man fångar något objekt med blicken och tittar utan att tänka på det. Kanhända sitter man i sina egna funderingar och ser inte den eller det som man fäster blicken vid.

Om det är sådant du råkar ut för, eller om det är medvetet stirrande vet jag förstås inte. Men det jag kan föreslå dig är att ta med dig ett par stora solglasögon och när du märker att någon börjar betrakta dig sätter du på dig de mörka glasögonen och håller upp en tidning framför dig. Ignorera totalt den som stirrar, försök bortse från det ohyfs som det är att intensivt titta på en obekant människa.

Du kan inte säga till vederbörande att sluta glo eftersom det inte skulle hjälpa. Förr brukade man ta till något talesätt som visade en stirrare hur fel det var att bara glo, som ”har du ätit globullar med tittsås?” Sådant sägs knappast i nutid.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 11

Det är då man tar till det gamla uttrycket: "Har du käkat blängsylta med tittsås".

Maria Maria, 10:38, 27 juni 2015. Anmäl

Om jag märker att någon sitter och stirrar på mig brukar jag vinda med ögonen. Det är ett otroligt effektivt sätt att få folk att stirra åt ett annat håll.

Thorbjörn T., 11:18, 25 juni 2015. Anmäl

Det är nog olika hur pass inne man är i sin egen värld, om man märker att andra stirrar eller inte. Det är faktiskt ingen inbillning, men män tycker om att titta på kvinnor, om kvinnan inte ser direkt frånstötande ut. För egen del brukar jag stirra tillbaka ihärdigt, och då slutar de flesta.

Augusta Wik, 21:29, 24 juni 2015. Anmäl

Vill hålla med Irene 18:35 och FrkN. Man ger upp om svar och samtalet dör ut.

Marja-Leena Pettersson, 21:22, 24 juni 2015. Anmäl

Frk N, 13:16, 24 juni 2015. "Det verkar ta extremt lång tid innan moderatorn har granskat inläggen. Detta leder till att diskussionen dör ut och att det inte blir något intressant flöde av kommentarer. I alla fall genom DN inloggning, kanske går fortare för de andra inloggningssätten." Nej då frk N, jag loggar in med Google och anmärker själv då och då på den överdrivet länga granskningstiden här. Det blir ju inget "samtal" när man möts av en vägg av tystnad, så länge att man ger upp.

Irene Holm, 18:35, 24 juni 2015. Anmäl

Jag har aldrig märkt att någon stirrar utan tvärtom tycker jag att de flesta är mycket världsfrånvända och tittar i sina egna mobiler, tyvärr gör jag också det för det mesta. Jag har inga problem med att nicka och le mot medpassagerare när jag sätter mig på min plats om någon mot förmodan noterar att jag sätter mig ned. Stirrandet kanske sitter mest i FS eget huvud? :-) Men som någon sade tidigare i bland flyger blicken lite utan tankar och utan att man ser något.

Cecilia G, 14:43, 24 juni 2015. Anmäl

Ibland vet man ju inte var man ska göra av blicken. Den bara fastnar någonstans. Själv brukar jag inte se män i ögonen, åtminstone inte medvetet. Sen är jag så gammal att lite uppmärksamhet kan kännas kul. Min erfarenhet är annars att de flesta verkar avskärma sig och verka avvisande när det gäller kollektivt åkande. Kanske skulle jag känna visst obehag om vi var helt ensamma i en vagn.

B I, 14:08, 24 juni 2015. Anmäl

Det verkar ta extremt lång tid innan moderatorn har granskat inläggen. Detta leder till att diskussionen dör ut och att det inte blir något intressant flöde av kommentarer. I alla fall genom DN inloggning, kanske går fortare för de andra inloggningssätten.

Frk N, 13:16, 24 juni 2015. Anmäl

Var du glad att nån tittar när du kommer upp i min ålder 67 är man bara tacksam om nån tittar på en (Om dom är positiva eller antagligen har man kanske har ketchup på hakan eller nåt)

Ulla Flodin, 11:50, 24 juni 2015. Anmäl

Hahaha...det var det bästa jag läst. Det finns och kommer alltid att finnas folk som stirrar på andra. Av olika orsaker, du kanske liknar någon eller har kläder som inta passar eller tvärtom är snygga mm Jag vet av min erfarenhet att alla har vi blivit utsatta att vissa människor stirrar på oss. Det behöver inte ens finnas någon orsak, somliga har det bara så . Det måste vara något med din osäkerhet och extra känslighet att göra . Bästa sättet att titta tillbaka och le...

Ewa Atena, 11:08, 24 juni 2015. Anmäl

Telefonsvarande?

Fråga: Jag svarar med att säga hej, hallå, osv utan att säga mitt namn i min privata telefon.
Anser att den som ringer upp ska presentera sig först.
Självklart att man på jobbet svarar med att säga firmans namn och sitt eget.

Min väninna svarar alltid med sitt efternamn även privat, och tycker att jag följer inte etiketten.
Vem har rätt?

Svar: I det moderna samhället räcker det att svara med enbart förnamn, eller hej, om man vill. Formellt och korrekt svarar man som man alltid gjorde förr, med antingen sitt telefonnummer, sitt för- och efternamn eller enbart efternamn. Det var en bekräftelse för den som ringde upp att vederbörande hade hamnat hos rätt person. Enbart telefonnummer svarar ingen med numera, däremot med namn (det gör jag alltid med för- och efternamn, omodern som jag är).

Dagens vana att svara i sin mobiltelefon överallt bland andra människor, även helt obekanta som inte har något att göra med vem det är som står bredvid och pratar, har gjort att förnamn eller ett enkelt hallå eller hej också accepteras. Genom åren har jag noterat att inte så få väljer att svara med ett inledande ja: ”ja, det är xxx (förnamn)” – varför detta ”ja” kan man undra.

Det finns ännu en aspekt på att inte svara med sitt namn: risken att den som ringer upp inte har vänliga avsikter utan  kontrollerar om den de ringer till är hemma, exempelvis för en stöldplanering. De som bor i eller har flytt från diktaturer svarar inte med namn av säkerhetsskäl.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 259
  • 1
  • 0
  • 0

Kommentarer (27)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 27

Det som däremot gick mig på nerverna var på min arbetsplats med ca 100 kolleger, där folk ringde mig på min fasta telefon utan att tala om vem de var, eftersom vi ju kände varandra. Visst kände jag alla, efter flertalet år på företaget, men rösten på telefon var ofta väldigt svår att känna igen! Att i det läget erkänna att äähhhhmmm jag känner faktiskt inte igen din röst fastän att vi ses nästan varje dag kändes pinsamt.. Oj, vad tacksam man var mot folk som ringde upp och sa "Hej, det är Lasse"

H R, 18:58, 25 juni 2015. Anmäl

Jag tycker inte om när någon svarar "Hej Bodil" när jag ringer. Det är inte självklart att jag ringt rätt nummer bara för jag ringer någon jag känner. Jag har mer än en gång ringt till fel kollega för jag varit lite tankspridd. Det är inte självklart att man direkt hör vem som svarar, särskilt inte med mobil med dålig täckning. Det är inte heller självklart att det är telefonens ägare som svarar då denne kan vara upptagen. Men det är förstås upp till var och en att svara som det passar dem.

Bodil S, 09:01, 25 juni 2015. Anmäl

Ringer det på mobilen svarar man ung. "Hej, Johan!" då man ser namnet på den som ringer & mobilen ju är ens egen så vanligtvis vet ju "Johan" vem han ringt upp och att förmodligen just den personen kommer svara. Är det ett okänt nummer svarar jag med förnamn, mitt efternamn vill jag inte nämna förrän jag vet vad det handlar om, även om det är troligt att uppringaren vet mitt efternamn. På fast telefon svarar man väl med namn, uppringaren vet ju inte vem i familjen som kommer lyfta luren.

H R, 08:07, 25 juni 2015. Anmäl

När jag var liten svarade vi alltid med telefonnumret men vartefter så blev det efternamnet för att senare övergå till att jag svarar ja, det är Cecilia eller Sissi beroende på om jag känner igen numret eller inte. Att jag lägger till ett "ja" är nog bara för att det låter lite mjukare än att bara säga namnet, det flyter bättre.

Cecilia G, 15:52, 24 juni 2015. Anmäl

Hållerm ed Irene, ett "Hallå" är inte ohövligt, men kan däremot vara avståndstagande och lite avvaktande. Jag brukar inte heller vara ohövlig mot telefonförsäljare, men om jag får en sådan som drar igång säljsvadan för att därigenom hindra mig från att säga att jag inte är intresserad och kunna avsluta samtalet på ett rimligt sätt lägger jag bara på. Känns som att den personen varit ohövlig föst.

annan Camilla, 11:31, 24 juni 2015. Anmäl

Apropå att man numera ofta ser vem det är som ringer, namnet på de jag känner visas i rutan. Ser jag namnet på min bekant eller vän, t ex "Kalle" svarar jag inte "Ja?" inte heller "Det är Irene" utan jag svarar: "Hej Kalle!"

Irene Holm, 00:03, 24 juni 2015. Anmäl

B I, 16:18, 23 juni Jag håller verkligen med om att man bör vara vänlig mot telefonförsäljare. Arbetslösa tvingas under hot om avstängning från A-kassaersättning att ta dessa jobb (t ex 55+ och ingen annan vill ha en), många ej högutbildade unga startar med telefonförsäljning. Jag har aldrig förstått denna sanktionerade föraktfulla klappjakt på försäljarstackarna, det är som om normala umgängesregler inte gäller gentemot dem. Detta betyder inte att man måste köpa deras varor.

Irene Holm, 23:56, 23 juni 2015. Anmäl

Maria Holmström, 15:34, 23 juni 2015. Du tycker att svaret "hallå" är "Lite som att någon knackar dig på axeln i tunnelbanna och du svarar med ett ilsket "Vad vill du??" Men så är det ju inte alls, i alla fall inte hos mig. Varför skulle jag vara ilsken? Men opersonlig ja, tills uppringaren presenterat sig (och sitt ärende). Den som begär "att få komma in" i den uppringdas hem ska vara den som först presenterar sig: "Hej, mitt namn är xx, jag bor i 27:an. Är det er randiga katt som jag hittat?

Irene Holm, 22:22, 23 juni 2015. Anmäl

@Magdalena: Svarar själv med ett ja. Jag tror att "ja, det är xxx" också helt enkelt är en bekräftelse att personen som ringer kommit rätt. Dvs sammandrag av "Ja du har kommit (rätt), till Olof". Det är också ganska vanligt att svara "ja" när någon ropar på dig, och det är ju lite samma sak som att bli uppringd. Att bara säga sitt namn känns lite korthugget och tråkigt formellt.

Olof Hedman, 16:43, 23 juni 2015. Anmäl

Nu finns det nixregister även för mobiltelefoner. Jag får aldrig samtal från försäljare och på den tiden jag fick dylika samtal så försökte jag alltid vara vänlig trots att jag var ointresserad av det de hade att erbjuda. Ofta var det ungdomars första (otacksamma) jobb så varför göra det ännu jobbigare för dem. Förstår inte varför detta med telefonsvarande skulle var ett problem? Vi kan väl göra olika och vara nöjda med det. Huvudsaken tycker jag är att vara vänlig och tydlig.

B I, 16:18, 23 juni 2015. Anmäl

Ekonomiunderlägsen?

Fråga: Hur gör man när ens ekonomi påverkar umgänget med familj och vänner negativt? Jag har en kronisk sjukdom, vilket innebär att min ekonomi numera är urusel. Hur tacklar jag detta i sällskapslivet? Jag är välutbildad och det är även de flesta av mina vänner (och familjen). De har alltså bra jobb och relativt höga löner, medan min sjukersättning inte ens räcker till mina nödvändiga utgifter (hyra, mat och övriga räkningar).

Alla jag umgås med vet förstås att min ekonomi är ansträngd, men jag tror inte de riktigt kan föreställa vad det faktiskt innebär att leva på den nivån år efter år. Jag vill gärna umgås utan att behöva påpeka att jag inte har råd med allt de har råd med, men samtidigt kostar umgänget ofta pengar. Vanliga sätt är att mötas ”på stan” och fika eller äta mat. Vi går aldrig till dyra ställen, men även en vanlig lunch är egentligen för dyrt för mig. Att säga att jag inte kan för att jag inte har råd resulterar ofta i att den andra personen erbjuder sig att betala, vilket förstås är snällt, men samtidigt vill jag inte vara en börda som inte betalar för mig själv.

Om tanken istället är att vi ska ses hemma hos någon är det oftast ”knytis”, så även där blir kostnaden ett problem för mig. Vad göra? Säga att jag inte har råd? Tacka nej utan förklaring fast jag egentligen vill ses? Alltid föreslå promenader (bara för att de är gratis)? Skaffa nya vänner som också har urusel ekonomi?

Svar: På senare tid har det kommit flera mejl till min etikettspalt med likartade frågor om hur man klarar av att umgås när man har avsevärt sämre ekonomi än sina vänner. Det är dags, menar jag, att sluta känna skam över att man inte har lika mycket pengar som de vänner man umgås med har. Svårt vet jag av egen erfarenhet från min ungdom, men det går. Ofta handlar det om ens egen självkänsla, att inse att man duger trots att ens plånbok är magrare än övrigas. Du har ju hyggliga vänner som inser din belägenhet, och du skulle kunna göra ännu mer tydligt för dem att du inte kan delta i sådant som innebär utgifter men att du mer än gärna är med när det inte medför kostnader för dig.

Krogbesöken går väl bort, antar jag, men knytkalasen kan du kanske minimera din del av genom att säga att du kan baka matbrödet eller göra något annat som du kan bidra med utan att det blir höga kostnader.

Som jag ser det är det viktigt också att du inte skapar något slags ”tycka-synd-om”-känsla för dig, det är inte roligt för dig och inte för någon av dina vänner. Så försök förklara din situation på ett lätt och icke klagande sätt.

Och vill dina vänner bjuda dig på det du inte har råd med, låt dem göra det. Det finns en glädje i att få ge, särskilt till den som behöver gåvan.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 2
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-4 av 4

Håller med. Låt andra bjuda om de vill. Jag har som många unga haft liten intäkt, och som B I skriver, haft tur i livet, så att jag nu kan unna mig mer. Att ständigt bli bjuden kan tära på självkänslan, det kan jag förstå. Några blir sjuka, andra inte. Livet blir så olika. Men om man har fokus på varandra och på vänskapet/familjebanden, och låter det stå överst, så borde det gå att låta rikedom och fattigdom spela en underordnad roll. Äkta gemenskap är bland det finaste och viktigaste vi har.

Anna Antonsen, 17:15, 23 juni 2015. Anmäl

Jag har två väninnor med som har usel ekonomi. De är båda skötsamma men sjukliga och frånskilda. De betyder mycket för mig och det är naturligt att jag betalar när vi äter ute. Jag har också betalat räkningar, satt in pengar på konto och betalat resor för att hälsa på mig. Jag har haft tur i livet. Levde en gång under knappa villkor så jag vet hur det är. Deras vänskap är värd mer än de pengar jag bidrar med. Vi har diskuterat detta och det känns helt OK.

B I, 16:02, 22 juni 2015. Anmäl

Jag rekommenderar FS att försöka komma över sin ovilja att bli bjuden. Ibland blir man en betydligt större börda som bromskloss än som utgift. Framförallt om vännerna har mer pengar än de känner att de behöver. "Bjud" vännerna på promenad, en kopp kaffe hemma, kanske någon tjänst. Låt dem sedan bjuda tillbaka som de vill. Om de tycker att ditt sällskap är viktigare för upplevelsen än kostnaden så följ med.

Leif Hansson, 12:18, 22 juni 2015. Anmäl

Vänskap kräver tid och pengar i måttlig mängd. FS:s pengar räcker inte till - men, FS har kanske tilltäckligt med tid? Se tiden som en tillgång och fundera ut aktiviteter, egna och tillsammans med vännerna, som inte är så kostnadskrävande. De som jobbar äter ofta lunch ute - kanske en fika är mer lockande? Baka - hembakat smakar ljuvligt! På biblioteket finns dagstidningar - där finns tips, även på gratisnöjen. Bidra efter förmåga - det är så vänskap ser ut!

"gamla" Tekla, 11:54, 22 juni 2015. Anmäl