Bukettetikett?

Fråga: Jag och min sambo var bjudna på middag i helgen och köpte med en bukett blommor till värdinnan. Innan vi gick in genom porten ville jag ta bort pappret runt blommorna. Min sambos reaktion var då att ”det var som att ta bort presentpappret från en present”. Jag fick lära mig under uppväxten att ta bort papper runt blommor och nu är vi nyfikna på vad etiketten säger.

Svar: Du har rätt. Blommorna som man ger som present ska lämnas utan ”överrock.” Inte heller det nu så vanliga cellofanet ska vara kvar, buketten ges till värdinnan som ska kunna sätta den i en vas direkt, och då ska den inte ha papper av något slag på sig.

Annons:

Din sambo har rätt i att presenter ska ges med vackert omslagspapper. Det visar givarens omtänksamhet och förhöjer presentens värde för mottagaren. Men blommor är som sagt undantagna!

Några inte alltid aktuella blombukettstraditioner: I Japan är en present inte en bra sådan utan elegant förpackning, helst professionellt utförd. I Storbritannien ges inte blommor till värdinnan i en färdig bukett, hon förutsätts vilja arrangera blommorna själv. I exempelvis Indien ger man sällan blommor som present, de finns ändå överallt. I Sverige med flera länder är det gammaldags artighet att skicka sin presentbukett till en middagsbjudning med blomsterbud dagen innan eller tidigare samma dag så att värdpersonen slipper stå och ta emot flera buketter samtidigt som gästerna ska välkomnas. Men den seden kräver vetskap om att värdpersonen är hemma då budet kommer.

Magdalena Ribbing

Returtack?

Fråga: Min man och jag diskuterar huruvida man skall tacka eller inte för en blomstercheck som skickades tillsammans med ett tackkort från vår sons svärföräldrar efter att de besökt vårt lantställe i samband med en familjesammankomst.

Min man menar att man inte tackar för ett ”tack”, själv är jag mer osäker då summan på presentkortet var 250 kr.

Svar: Man tackar inte för ett tack, så din man har rätt. Men det är lika rätt när ni möts nästa gång, eller talas vid, att ni eller du säger ”så härligt med blomsterchecken, det blev en jättefin hibiscus” eller vad det nu är.

Och vill ni vara vänliga på modernt sätt så ta en mobilbild av blommorna som köpts för checken och sms:a den till din sons svärföräldrar med en liten rad om hur dessa blommor gläder er.

Magdalena Ribbing

 

Självbjuden?

Fråga: Nu har jag och min sambo en häftig diskussion om huruvida det är okej av vår bekante att bara komma förbi och förvänta att vi bäddar upp gästsängen.

Vi bor i en större stad i norra Sverige där mentaliteten är att man svänger förbi på en kaffetår. Vilket jag kan tycka är helt okej. Att det är enkelt och naturligt att träffas.

Till saken, vi har en manlig bekant som är resande i norr. Då han är i våra trakter ringer han vid femtiden för att kolla om vi är hemma. I början erbjöd jag honom middag eftersom vi ändå skulle äta. Sedan visade det sig att han hade inget hotellrum bokat utan frågade om han kunde stanna över. Frågan var överrumplande och ofin, enligt mig. Numera dyker han upp och meddelar att han stannar två nätter.

Hur talar man om för en medelålders man, som antagligen finner vår vackra gård med mat och husrum som idyllen i jämförelse med trista hotellrum bjuder på, att han inte är bjuden att stanna på vare sig middag eller övernattning?

Hur hanterar jag situationen utan att mannen tar illa vid sig?

Svar: Det du beskriver är inte så ovanligt, tyvärr, generösa vänner bjuder en gång, bjuder två gånger – och därefter tar snyltande gäster för givet att inbjudningarna är oändliga. Nästa gång mannen ringer, säg att han är välkommen på kaffe, men ni har för mycket om er, inte tid helt enkelt, för middags- eller nattgäster. Han frågar säkert vad det är som tar er tid, och att han inte ska vara till besvär. Då får du säga att det är mycket med gården och att er fritid är begränsad, vilket säkert är sant alltihop. Fortsätter han att undra över att du inte öppnar dörren på vid gavel som tidigare så får du säga något om att det tar sin tid att göra i ordning för en nattgäst och att ordna middag för ytterligare en person (du måste förstås vara överens med din partner om detta så att ni inte lämnar dubbla budskap).

Mannen kanske har traktamente för hotell och mat från sitt arbete och tycker att det är trevligt att behålla detta på er bekostnad. Oavsett om det är så är det ohövligt, ouppfostrat och gravt självupptaget att utgå från att man är konstant bjuden på mat och logi.

Magdalena Ribbing

Alkoholismfråga?

Fråga: Jag har en affärsbekant som jag genom åren blivit ganska god vän med. Vi har inte hörts av på ungefär ett år, och nu har jag fått höra att han är långtidssjukskriven. Jag tog kontakt, frågade hur det var och föreslog att vi skulle ses. Det ska vi.

Men jag vet nu att det han är sjukskriven för är alkoholism. Jag förutsätter att jag när vi ses ”inte vet”. Om han vill säga något, så är det upp till honom.

Det jag undrar över är dock om det skulle hjälpa om jag säger att jag vet. Tacksam för råd.

Svar: Svår situation. Du har rätt i att du inte ska låta din vän förstås att du vet detta. Möjligen känns det ohederligt att inte säga det du vet. På ett sätt blir det som att lura honom. Men din vän kanske behöver tid för att förmå sig att berätta för dig, eller vill leva med det som han ser som sin privatsak, sin hemlighet. Det finns andra sjukdomar som man kanske inte vill berätta om, man tycker inte att någon annan har med dem att göra. Alla vill inte veckla ut sig inför andra – de har ingen rättighet att få veta vilket slags sjukdom man är sjukskriven för, lika lite som de har rätt att få veta hur ens privatekonomi ser ut, eller annat som inte berör deras liv. Man är sjuk/sjukskriven. Punkt.

Samtidigt kan det finnas en lättnad att få berätta, en sjukdom kan förklara uppehåll i kontakten eller aviga händelser i gången tid. Men det är absolut individens sak att delge sin omgivning orsaken till frånvaron från jobbet. Du har fått reda på att det är alkoholism, och risken finns att den informationen inte har givits dig av  omsorg om din vän, utan av andra mindre vänliga skäl.

Det jag kan föreslå är att du lyssnar in vad han säger om sin sjukskrivning. Förhoppningsvis säger han som det är, i dag ska man inte behöva skämmas över denna sjukdom som ju visat sig ofta ha andra orsaker än den dåliga karaktär som förr ansågs vara enda anledning till alkoholism.

Säger han ingenting spontant som visar den faktiska orsaken utan säger något annat, kanske att han har gått i väggen eller har utmattningssyndrom, så vill han inte att du ska ha reda på hans alkoholism. Och då får du låta bli att antyda att du vet. Han har rätt till sin integritet.

Magdalena Ribbing

 

 

 

Knytsnyltare?

Fråga: För en vecka sedan fick jag och min hustru en inbjudan till ett knytkalas med ett 20-tal personer. Värdparet stod för salladen.

Vi hade med oss en present till värdparet och en egenhändigt bakad fransk lökpaj.
En del hade mat men ingen gåva till värdparet.
En del hade med sig frysta färdiga pajer för en tjuga att värma i micron.

Ett par hade varken mat eller present med sig och utgick från att maten skulle räcka till alla ändå.

Tydligen uppfattar gemene man ordet knytkalas på flera olika sätt.

Vilket sätt är rätt etikett i sammanhanget?

Svar: Ja du, det förefaller som om det du och din hustru medförde till knytkalaset var lagom och rätt – och att det som en del andra hade med sig får räknas till snålbudgeten alternativt slöheten att inte planera utan snabbköpa något ogenomtänkt på väg till kalaset.

Sedan: de som inte medförde något alls till knytkalaset hör med stor sannolikhet till arten kompetenta snyltare och den är svår att rå på. Men snyltarna ska veta att övriga ser och minns dem.

En parentes: bäst är vid knytkalas att inbjudaren preciserar ungefär vad som behövs från var och en – eller att alla ombeds medföra precis det som de själva avser äta och dricka. Men det är roligare med många medförda rätter som får bilda buffé varifrån alla förser sig – lagom. Snyltarna sist!

Magdalena Ribbing

Nötförbud?

Fråga: Jag har blivit bjuden på ett bröllop om ett par veckor. Problemet är att jag har stark allergi mot nötter och reagerar även om folk har ätit nötter innan. Kan jag be brudparet att informera alla gäster att inte äta nötter innan festen?

Svar: Du kan erbjuda dig att själv informera alla gäster och övriga – det gäller ju eventuell personal, musiker med flera också – om din nötallergi. Då får du ringa eller mejla samtliga, det kan du inte begära att brudparet ska göra efter det att inbjudningarna har skickats, vilket ju är fallet, om jag förstår ditt mejl.

Men det är omöjligt att avkräva ett större antal personer hållbar garanti för att inte ens i förväg äta något så vanligt som nötter. Du kan inte vara säker på att de verkligen avstår från detta. Så kanske, om din allergi är svår, att det är klokast att avstå från bröllopsfesten. Sådant måste man göra ibland om man inte kan kontrollera omständigheterna vid större begivenheter.

Magdalena Ribbing

Umgängesovilja?

Fråga: Vi är flera som talat om hur man gör när en person man inte trivs med gärna vill få igång umgänge. Det vanligaste är att båda parter känner av signaler och man märker när ett närmande är välkommet eller ej.

Problemet uppkommer med människor som saknar dessa ”känselspröt”. Vanligt scenario är att personen hör av sig: ”Vill du komma hem till mig på middag nästa lördag?”. Man svarar då inte rakt nej utan till exempel att man är upptagen och man föreslår ingen annan dag. Följdfrågan blir då av okänslig person: ”Men när passar det dig då?”. Och då svarar man förstås inte: ”Aldrig”.

Så man hamnar i fällan till sist och får gå dit på middag. Sen då? Man vill inte bjuda igen, vilket annars är artigt, och gör man det så är ruljangsen igång. Bjuder man inte igen och tackar för senast så känner man sig plump och får dåligt samvete. Pest eller kolera! Hur gör man?

Svar: Det är ett svårt problem att få någon att inse att vederbörande är oönskad. Bäst är faktiskt enligt min uppfattning att man vänligt säger efter ett par nej-tackgånger där den så kallade galoppen inte förstås: ”tyvärr är min tid så fylld redan av andra åtaganden att jag knappast kommer att ha tid till ett utökat umgänge”.

Det är tufft för den som får ett sådant svar men samtidigt ärligare och bättre i det långa loppet.

Magdalena Ribbing

 

Boendefråga?

Fråga: Hjälp mig. Hur ska jag svara, utan att bli oförskämd, de personer som först frågar var jag bor och sen alltid ställer nästa fråga: ”är det bostadsrätt”? Jag blir lika irriterad och less varje gång för det är något jag inte alls har lust att berätta om eller redogöra för till vem som helst. Har med min integritet att göra. Det är min ensak.

Folk är så nyfikna vilket väl har att göra med att priserna på bostadsmarknaden har skjutit i höjden.

Skulle själv aldrig komma på tanken att ställa en sån fråga till någon. Nu svarar jag snällt men jag skulle helst vilja säga att ”det har du inte med att göra”, men tyvärr är jag allt för väluppfostrad.

Svar: Det är inte lätt att hålla undan ”ja” eller ”nej” i ett så allmänt frågesammanhang som om den bostad man har är ens ägodel eller om man hyr den. Jag tror att den frågan är ett slags ”hur står det till?”-fråga, alltså lika mycket av en vanlig fras som en nyfiken förmögenhetsfråga. Men du har din rätt att inte behöva redogöra för något som du inte anser angår andra.

Det du kan göra är att säga något svävande, som ”en del hus där/här är bostadsrätter och andra hyreshus.”

När frågaren fortsätter att fråga om just din bostad säger du något helt annat, att det är bra/dåliga kommunikationer, att butiksutbudet är stort/litet, att området är naturskönt/hårdexploaterat eller vad du nu kommer på att säga. Alltså något yttrande som hamnar i närheten av bostadsämnet  men utan att du säger ”ja det är bostadsrätt” varvid säkert följer frågor om priset, eller ”nej, det är hyresrätt” varvid säkert kommer frågor om hyran (och därmed något slags insyn i din privatekonomi).

Prata vänligt runt själva informationen enligt ovanstående mönster, eller något bättre som du själv kommer på. Men säg inte det du inte vill informera om.

Magdalena Ribbing

Gravidterror

Fråga: Jag och min kollega jobbar på en arbetsplats där det finns väldigt många kvinnor 60+. De här kvinnorna är jättegulliga, men det finns ett problem – så fort man går upp det allra minsta i vikt så frågar de om man är gravid. Både jag och min kollega har råkat ut för det här vid ett flertal tillfällen och vi vet inte hur vi ska bemöta de här frågorna på ett bra sätt. Egentligen är det ju inte vi som har gjort något fel, men varje gång man får frågan så är det man själv som sitter där och ömsom skäms, ömsom känner sig förbannad och ledsen över att få en så plump fråga.

Jag har dessutom råkat ut för att en kvinna i kaffekön högljutt har sagt: Men åh, ska du ha en liten trea (jag har två barn) och som om inte det var nog kupade hon händerna över min mage. När jag sa: Nej, det ska jag inte, fick jag till svar. Nähä, men det ser ut så i varje fall. Snacka om dubbel förolämpning! När min kollega faktiskt var gravid för några år sedan fick hon frågan om hon var säker på att det inte var tvillingar, trots att det inte var det. Hur kul är det?

Nu behöver vi tips om hur man bemöter frågor av det här slaget.

Svar: Många gånger genom åren har jag fått samma typ av fråga, och så har svaret diskuterats i spalten. Eftersom frågorna fortsätter att komma svarar jag igen, i förhoppningen att det ska bidra till att alla som okänsligt tjatar om andras eventuella graviditet slutar göra detta. Jag hävdar envist att det är förbjudet att fråga om någon väntar barn eller har barn, eftersom jag vet av mängder av mejl hur oerhört svårt det kan vara med en sådan fråga. Men det verkar som om många, tyvärr särskilt kvinnor, tycker att de har en rätt att fråga andra om de har eller väntar barn. Den rätten har de inte. Många anser att det är en naturlig fråga som alla kan ställa. Men de har fel. Det är en ytterst privat, personlig fråga som ingen har att göra med. Den som väntar barn och vill berätta det gör det utan att andra frågar. Den som inte har eller väntar barn ska inte behöva svara om detta, så gott som alltid följs ett ja eller nej av vidare frågor: varför inte? vem är orsaken? har du aldrig önskat dig barn? varför bara ett barn? och så vidare, rakt in i en annan människas innersta känslor.

Du och din kollega skulle kunna snäsa av de som frågar genom att säga ”det har du inte med att göra” men du skriver att de som frågar är gulliga och ni ska ju fortsätta arbeta med dem, så det är fel metod att vara ovänlig. Bättre är att ni säger milt när ni får frågan om ni väntar barn ”hur menar du?” och då måste den som frågar säga ”ja, du har en bulligare mage nu så jag trodde att du osv” och då säger ni lika oföränderligt milt ”jaså det var så du menade” – utan att svara med ett ja eller ett nej. Gör ni det här ett par gånger kommer frågorna förmodligen att upphöra.

Ett annat sätt är att vänligt svara ”du kommer att se om jag blir gravid” – fast då har ni svarat egentligen att så är det inte just nu.

Eller att ni säger ”jag lovar att berätta för dig när jag får barn” vilket bör få frågorna att fatta att ni inte vill svara, ytterst få kvinnor får barn utan att omgivningen har lyckats notera det.

Varför det nu vore så viktigt att få veta i förväg att någon ska ha barn – när barnet väl har kommit blir det ju uppenbart.

Magdalena Ribbing

 

 

Bestickplacering?

Fråga: När jag dukar så lägger jag gaffeln på vänster sida om tallriken och kniven om högra. Under en hemkunskapslektion blev jag tillsagd av min lärare att det var fel. Enligt henne skulle båda besticken ligga till höger om tallriken.

Vad är rätt? undrar en fundersam 9:a.

Svar: Du gör rätt och din hemkunskapslärare har helt fel – det där sättet att duka med båda besticken hoplagda förekommer på en del krogar därför att det är lättare för personalen att duka på det viset, inte sällan är besticken dessutom inlagda i en servett.

Men vill man göra rätt ska bestick och glas alltid placeras så att det är bekvämt och enkelt för gästen – och det är det inte om gästen ska behöva flytta om besticken så att de kan användas utan problem. Enklast och korrekt är att duka med kniven till höger och gaffeln till vänster. Inte ens om man vet att en gäst är vänsterhänt ska besticken placeras på annat sätt, det får gästen i så fall göra själv om han eller hon vill. Alla kuvert ska dukas likadant.

Liten dukningslektion: Dukningen ska vara logisk, alla föremål ska placeras så att gästen får klart för sig i vilken ordning de ska användas. Alltså alla knivar till höger om tallriken eftersom de ska tas med höger hand. Till höger läggs också sked till soppan och den speciella hummergaffeln om det serveras hummer i skal. Alla bestick läggs i den ordning de ska användas, det till första rätten ytterst osv. Till vänster läggs gafflarna. Intill dem servetten, om den inte placeras mitt på tallriken vilket är lika korrekt. Ovanför tallriken, mellan tallrik och glas, läggs besticken till efterrätten, vanligen en dessertsked och dessertgaffel, och de placeras likaså med tanke på hur de ska tas: gaffeln närmast tallriken, med skaftet åt vänster, skeden däröver med skaftet åt höger. Glasen ställs i den ordning de ska användas, med början från höger där glaset för bordsvatten ställs följt av glasen för de viner eller annan dryck som ska drickas.

Du kan ju om du vill, kopiera den sista delen av mitt svar och visa din hemkunskapslärare. Säg att du har läst detta i min spalt. Det har du ju!

Magdalena Ribbing