Bröllopsmiss?

Fråga: Jag och min partner har fått en inbjudan till en vigselakt med ett specifikt tema. Det står att vi inbjuds att övervara vigselakten, plats och tid och så står det Klädsel: Mörk kostym plus detta angivna tema.

Vi är osäkra på om det bara är själva vigselakten vi fått äran att hedra.

Annons:

Förväntas vi ha en present med oss? Vi köper gärna en present, men vet inte om det är kutym.

Det är inga nära vänner, men vi umgås från och till i större sammanhang.

Svar: Så här blir det när inbjudarna – brudparet självt kanske – inte tar reda på hur en inbjudan ska formuleras för att bli begriplig. Denna är åt skogen. Den kan tolkas så att ni är så kallade vigselgäster, det vill säga ombedda att övervara själva vigselakten, inget mer. Men det går också att på grund av klädselangivelsen tyda den som att ni är bjudna att delta i någon form av bjudning/mottagning efter vigselakten.

Även påpekandet av att bröllopet har ett visst tema (varför tycker så många brudpar att det inte räcker med bröllopsfest utan vill krångla till det för gästerna med ett konstgjort tema? jag får frågor om allt från Las Vegas till någon svunnen epok) markerar att ni förväntas klä er enligt detta tema. Skulle ingen form av bjudning följa på vigselakten ska vigselgästerna givetvis inte behöva klä upp sig på mörk kostymnivå, än mindre enligt något pretentiöst tema. Möjligheten, om än svag, finns därför att vigselgästerna bjuds på något efter ceremonin, champagne och något litet ätbart exempelvis. Då kan möjligen klädkoden vara förklarlig. Är det en mottagning för alla efter vigseln ska detta naturligtvis anges i inbjudan.

Utan att ha bjudits till efterföljande tillställning kommer man som vigselgäst i god till vigsellokalen. Man sätter sig, om det är en kyrka, i bänkarna bakom de festklädda gäster som är bjudna att delta i kalaset efteråt.

Efter vigselakten går vigselgästerna ut precis som övriga, och lyckönskar brudparet förutsatt att detta som brukligt står en stund på kyrkbacken. Vigselgästerna beger sig därefter åt sitt håll medan övriga gäster tar sig till festlokalen. Att klä sig i mörk kostym för att sitta i en kyrkbänk och eventuellt vara en kort stund på kyrkbacken är sannerligen onödigt. Det räcker utmärkt med bästa vardagsklädseln (undantaget kungligt TV-sänt bröllop, då får även vigselgästerna klädselangivelse – men det är faktiskt en annan sak).

En del brudpar tror att de kan kräva att även de som enbart är vigselgäster ska klä upp sig – vilket alltså är alldeles fel. Obs. att det är inte en ära att få närvara vid vigseln, utan tvärtom, de som åser ceremonin hedrar brudparet med att vara där och därmed vara vittnen. Att enbart närvara vid vigseln är alltså inte att delta i något slags ”bjudning” i gängse mening. Det är därför som vigselgästerna enligt gammal sed inte ska tacka brudparet, till skillnad från om de bjudits till festen, den ska gästerna tacka brudparet/inbjudarna för.

Här förstår inte brudparet/inbjudarna hur man uttrycker sig för att ge dem man känner möjlighet att övervara vigselakten utan en efterföljande bjudning. Eller så blir det någon mottagning/bjudning efteråt även för vigselgästerna. Det är omöjligt även för mig att avgöra vilket, med den otydliga inbjudan som du har fått. Tyvärr är enda möjligheten att du letar fram någon nära vän eller anhörig till brudparet och frågar om denna inbjudans mening.

Annars måste du ringa till brudparet och helt enkelt fråga; det kan du  göra ungefär så här ”så roligt att ni gifter er, vi kommer gärna till kyrkan, och har jag förstått rätt så åker vi hem när ceremonin är slut, eller hur?” Då behöver inte brudparet tycka att det är pinsamt att säga ”ja, det var så vi tänkte” eller i bästa fall ”vi hoppas att ni stannar på champagnemottagningen efteråt”.

Present förväntas man inte ge som vigselgäst, men kan förstås göra det om man vill. I så fall kan den medföras till kyrkan och överlämnas efteråt utanför, kanske någon marskalk, tärna eller festgäst kan ta den till festlokalen. Annars är ett telegram till brudparet tillräckligt. Det ska traditionellt läsas upp under bröllopsmiddagen.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 1
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 18

Äh, det var ju inte så svårt att skapa DN-konto!

Sara Carbonara, 20:06, 6 mars 2015. Anmäl

PS. Jag fick omedelbart reklammejl från DN, där DN förklarade hur jag kunde "aktivera" min digitalprenumeration (som jag inte bett om). Men det finns en länk, mycket lätt att hitta, där man omedelbart kan avbeställa alla emailutskick från DN. Så denna registrering är visserligen jobbig men man kan förbli anonym och man kan tacka nej till reklammejl.

H R, 18:55, 6 mars 2015. Anmäl

Märker ingen större skillnad mot förut. Namn kan man skriva vad som helst. Mobilnumret behövs uppenbarligen inte, jag kunde registrera mig utan det. Det är bara epostadressen som är ett måste och det var det ju innan också. Vad gäller antalet tecken så ser man att det räknas ner i överkanten. Så det är bara att skriva på tills det visar på noll och sedan börja på en ny kommentar. Förbättring? Tycker jag inte, lite krångligare bara.

Petra Petrasson, 18:33, 6 mars 2015. Anmäl

Och när de nu infört ändringar här i kommentarsfältet, varför kunde de inte på samma gång ha infört en gilla-knapp? Jag kommer ofta på mig själv med att försöka trycka på "gilla", det är ofta man i sista sekund hindrar sig själv från att klicka på "anmäl" eftersom det är just där man förväntar sig "gilla". Suck.

H R, 17:42, 6 mars 2015. Anmäl

Lena Karlsson, telefonnummer är inte obligatoriskt. Jag fyllde inte i mitt telefonnummer. Du hade vid registreringen även kunnat nöja dig med att enbart fylla i första bokstaven i ditt förnamn och första i ditt efternamn. Eller helt andra bokstäver. Då förblir man rätt anonym. Däremot fyllde jag i min emailadress och om jag nu börjar få reklammejl från DN kommer jag blir riktigt sur.

H R, 17:39, 6 mars 2015. Anmäl

testar testar testar inte samma Amanda Johansson son DN-skribenten

Amanda Johansson, 17:39, 6 mars 2015. Anmäl

Det skulle stå i min kommentar förut att det till och med kan bli frågan om förtalsmål, om det plötsligt går att identifiera vilken chef, lärare, svärmor o.s.v. det var som avsågs med en kritisk kommentar - samt vem som skrev den. Varför får en kommentar plats här i rutan, men huggs av när den publiceras? DET är också sämre än förut. 500 tecken räcker ingalunda för de kommentarer många brukar ge här i spalten.

Marja-Leena Pettersson, 15:19, 6 mars 2015. Anmäl

Marja-Leena Pettersson, om man har ett så pass ovanligt namn att det är risk att det kommer fram så får man väl ljuga lite om vems svärmor det var; "jag hade en kompis...". Om man inte vill skapa ett aliaskonto.

Leif Hansson, 15:06, 6 mars 2015. Anmäl

Personligen så vill jag inte registrera mig överallt på nätet. Jag vill helt enkelt inte att en massa myndigheter och företag ska ha mina personliga uppgifter. Att dessutom fråga efter mobilnr som i den här registreringen är under all kritik. Jag är inte rädd att stå för mina egna åsikter, men det är registreringen jag är emot. Själv skapade jag ett falskt login just nu, för att kunna kommentera. Men de blir min första och sista kommentar i den här nya ordningen i spalten.

Lena Karlsson, 14:50, 6 mars 2015. Anmäl

Jag har lyckats registrera mig med DN-konto och lyckats ha kvar min gamla signatur (HR) - yippie! Hade annars tänkt överge den här spalten. Alla ni där ute, Gris-Greger och Gamla Tekla och Irene, ni kan fortsätta kommentera utan att synas med för- och efternamn :-)

H R, 14:10, 6 mars 2015. Anmäl

Dietbjudning?

Fråga: Jag äter LCHF-kost, dvs inte kolhydrater. Snart flyger jag till Sverige för att besöka släkt under ett par veckor. Så gott jag kan ska jag försöka hålla LCHF-kost även där, genom att skippa potatis mm.

På ett ställe vet jag att det bjuds paj. Hur ska jag göra med den? Att skrapa av fyllningen och lämna skalet känns inte särskilt artigt. Alternativet är att inte äta alls. Det vanliga rådet att äta lite hemma i förväg fungerar ju inte, eftersom det inte är fråga om en middagsbjudning.

Svar: Du säger i förväg till den du vet tänker bjuda på paj, ungefär ”ska bli kul att ses, jag vet vad du bjuder på, så jag säger som det är: tyvärr kan jag inte äta paj på grund av den diet som jag håller, så om det är okej för dig tar jag med mig några tomater och lite xxx, då slipper du laga något speciellt kolhydratfritt till mig”.

Kanske säger pajbjudaren att det ska vederbörande fixa till dig. Eller så blir svaret att du gärna får ta med dig det du kan äta. Oavsett svar säger du ”jättebra, tack”.

Detta är mycket bättre än alla försök att fiffla undan det du inte kan äta, när du redan innan vet att du inte kommer att klara av det som bjuds. De som skrapar ur fyllning ur en paj, lyfter påläggen av sandwiches och kanapéer osv är för värdpersonen  avsevärt tråkigare gäster än de som talar om i förväg att de inte kan eller vill äta det ena eller andra. Och en gäst som inte äter alls är också tråkig! Det kan finnas skäl att vilja avstå från det som bjuds, men den som bjuder har ju gjort sig besväret att laga eller skaffa något gott, och gäster som petar undan detta eller inte vill ha något alls utan att ha sagt det i förväg, befrämjar inte en god stämning.

Med detta sagt: det blir allt mer komplicerat att bjuda hem personer på mat, med alla olika önskemål som finns. Så klarar man sig utan att be om specialmat är det bäst. (Hej alla allergiker och födoämnesintoleranta, det är inte er jag avser!)

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-6 av 6

Nu är det ju inte så sällan folk försöker pracka på en olika slags mat och fikabröd som man kanske inte mår bra av, så jo, att ta en bit "bara den här gången" kan vara väldigt problematiskt. När jag åt LCHF fick även små avsteg stora konsekvenser för mitt mående i uppemot en vecka efteråt, så jag undvek det helst helt och hållet. Det handlar inte bara om bantning.

Sara Carbonara, 20:08, 6 mars 2015. Anmäl

@ Annika Holst Om man av hälso- eller viktskäl har bestämt sig att ta bort t ex allt socker bör man respekteras och stöttas av nära och vänner. Du har rätt i att en liten kaka vartannat år kanske inte spelar så stor roll, men en kaka i veckan spelar stor roll. Samtidigt att det kan sätta igång ett stort sötsug bara genom att äta någonting sött. Det är respektlöst att förvänta sig eller att tvinga någon att äta någonting som man har fattat ett beslut om att det inte är bra

Ewa Dahlström, 09:48, 6 mars 2015. Anmäl

Håller fullkomligt med Ingwar här nedan. Det är så mycket trams hit och dit med olika dieter nuförtiden så det enda man snart kan bjuda på är buffé

Thorbjörn T., 17:54, 5 mars 2015. Anmäl

Om jag har gäster som av sjukdomsskäl eller pga allergi inte kan äta vissa saker så anpassar jag självklart menyn efter detta. Men om en gäst har fallit offer för någon nypåkommen bokstavsdiet så får faktiskt den gästen anpassa sig efter vad som bjuds. Hon eller han (inte hen!!!) får väl äta salladen då.

Ingwar Eklund, 14:50, 5 mars 2015. Anmäl

Oj Ewa! Det mest artiga är att göra ett undantag dvs äta pajen - allt annat är brist på flexibilitet och lite väl egocentrerat (= jag, jag, jag, …). Dieten tror jag knappast förstörs av att man sas fuskar en eller två gånger och hen behöver inte ta om av pajen. Vilket i-landsproblem!

Annika Holst, 12:19, 5 mars 2015. Anmäl

Det är inte oartigt att förklara att man inte äter vissa saker. Min kropp är min och jag vill inte förstöra den för att vara rädd att förnärma någon. Vänner och andra personer som är hyfsat hälsoorienterade borde kunna förstå att man vill avstå från sötsaker etc. Visst kan det vara svårt att övertyga gammelfarmor på landet men det brukar också funka till slut.

Ewa Dahlström, 10:24, 5 mars 2015. Anmäl

Hosthänsyn?

Fråga: Idag hade jag ett möte med en person som ville ”sälja in” sig till mig. Vi hade pratats vid innan och kommit överens om att idag var en bra dag. Hen visste att jag har mycket på gång och är pressad av detta. Om jag är sjuk så kan jag inte ta in en vikarie.

Personen dyker upp och är så genomförkyld att hen sitter med en hushållsrulle på stolen bredvid sig, snyter sig, ögonen rinner och hen hostar och nyser. Nästan oavbrutet. Jag kom mig inte för att ”kasta ut” personen, då detta ju skulle varit oartigt.

Jag driver ett enmansföretag och har tidvis väldigt mycket på mitt bord. Dessutom har jag föräldrar som är 80+ och känsliga för infektioner. De behöver min hjälp och jag vill kunna besöka dem. En av mina nya samarbetsbekanskaper har en sjukdom som gör att hon är ytterst infektionskänslig.

Min fråga är: Hur kan jag undvika liknande incidenter i framtiden? Vad hade jag kunnat säga till personen, på ett trevligt sätt? Vad är normalt hyfs? Jag hade definitivt ringt innan och aviserat att jag är förkyld, om du vill avboka mötet så gör vi det.

Det enda jag fick ur mig var ett lamt ”jag hoppas jag inte blir förkyld nu” men hen svarade att det kan man ju bli överallt nuförtiden …

Svar: Ett otyg! Så gör man absolut inte! Är man förkyld mer än vad som kräver en diskret näsavtorkning då och då, så meddelar man den man ska möta och föreslår ett telefonmöte istället, eller att mötet skjuts upp. Ingen har rätt att medvetet sprida sin smitta till andra. Att förkylningshosta och storsnyta sig nära andra är hänsynslöst och självupptaget.

När du såg hur det var fatt kunde du vänligt ha sagt att du inte kunde riskera att bli förkyld själv, alltså måste mötet skjutas upp. Det hade inte varit oartigt utan hade handlat om att du måste skydda dig mot smitta. Och det hade inte spelat någon roll om den du mötte hade haft besvär att ta sig till dig, eller något annat – inte heller dina orsaker till att inte ta risken att bli smittad.

”Ursäkten” att man kan bli förkyld överallt är löjlig, du sätter dig inte frivilligt intill någon hostande nysande person på bussen eller står nära någon nysare på tunnelbanan, du flyttar dig utom hosthåll förstås.

Att ringa innan och säga som det är och föreslå uppskjutet möte/telefonmöte är det enda rätta. Oavsett om det gäller att sälja in sig själv eller att ta emot någons erbjudande.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 1
  • 0

Kommentarer (9)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-9 av 9

Det känns något kontraproduktivt att vara sjuk/otrevlig/dryg vid ett möte där man ska "sälja in sig". Om denna personen är i beroendeställning till TS, ser jag inga som helst problem att avfärda personen/mötet.

Janne Enarsson, 10:28, 6 mars 2015. Anmäl

Det hjälper knappast FS´s närstående ,men jag antar att den genomförkylda personen knappast blev någon kund (om de tnu var det han/hon hoppades bli) hos

Barbro Norrlund, 09:45, 6 mars 2015. Anmäl

Farväl den gamla spalten. Välkommen den nya! Kan bli riktigt spännande att se vart det hela tar vägen. Och faktiskt, jag tror på humorns fortlevnad...

Karin D., 21:21, 5 mars 2015. Anmäl

Kommer absolut sakna Gris-Greger.

Helena Ahlén, 16:41, 5 mars 2015. Anmäl

Jag satt precis och funderade på varför där var så få kommentarer! Synd att folk är så rädda för att skapa ett konto:-( Kanske kan vi få DN att tänka om?

Malin Olsson, 11:43, 5 mars 2015. Anmäl

Äh! Kan man inte stå för sin åsikt i en vett och etikett-spalt så vet jag inte vad man har för problem. Har man ett så unikt namn att man är orolig för att okända ska börja ringa på kvällarna så får man skaffa ett aliaskonto. Det har de flesta ändå för att spela farmville med sig själv

Leif Hansson, 10:42, 5 mars 2015. Anmäl

@Marja-Leena Pettersson - Tänkte precis på samma sak. Att man tar bort möjligheten att kommentera under alias kommer att minska aktiviteten i spaltens kommentarsfält markant, och döda den mer humoristiska delen av kommentarsaktiviteten totalt. Synd.

Oskar Norberg, 08:01, 5 mars 2015. Anmäl

Nu har DN gjort ett stort misstag tror jag. De vanliga personligheterna, speciella för just Ribbings spalt, kommer inte vilja avslöja sina riktiga namn här. Det här blir slutet för den här spalten, sanna mina ord!

Marja-Leena Pettersson, 18:36, 4 mars 2015. Anmäl

FS: Vid första tecken att vederbörande är så förkyld som han är, bör du resa dig och ta ett steg bakåt samt förklara att du har infektionskänsliga personer i din närhet och därför inte kan ta risken att bli förkyld.. Föreslå sedan ett nytt datum 2-3 veckor bort och säg att ni får träffas då, men att du förutsätter att hon då meddelar dig om förkylningen inte är botad så ni kan skjuta på mötet. Det är inte oartigt att skydda sig från infektioner.

Helena Siösteen, 08:39, 4 mars 2015. Anmäl

Klädprotest?

Fråga: Min systerdotter kommer att gifta sig under våren och klädkoden är smoking.

Jag har sedan ungdomsåren haft inställningen att smoking och frack är symboler för en livsstil, som jag inte önskar vara en del av. Jag har av denna anledning undvikit
sådana sammanhang. Detta har dock inte tidigare behövts i familjesammanhang.

Det enklaste för alla inblandade (utom mig själv ) är ju naturligtvis att delta i festen med hyrd smoking.
Jag kommer att ha fortsatt resonemang med mitt samvete innan jag bestämmer mig.
Önskar dock gärna fråga Magdalena om en eventuell möjlighet att kontakta ungdomarna och ”köpslå” om min klädsel.

Svar: Som gäst har man ett åtagande: att i möjligaste mån följa det som inbjudaren meddelat beträffande tid, klädsel osv.

Att du anser att frack och smoking markerar en livsstil som du ogillar är ett skäl att tacka nej till bröllopet, som ju försiggår i den anda som du är emot.

Men tackar du ja så innebär det att du åtar dig att följa inbjudarens önskemål så långt som möjligt.

Att diskutera dina etiska synpunkter på klädseln med din systerdotter är onödigt. En enstaka gästs avvikande klädsel är knappast någon jättesak för ett brudpar. Hon kan inte säga annat än att du är välkommen i mörk kostym. Har du en sådan, vit skjorta och en sidenslips, gärna i milda färger, istället för smoking blir det utmärkt. Gradskillnaden är liten mellan mörk kostym och smoking. Har du en folkdräkt är den helt korrekt. Däremot vore det ohövligt att komma till bröllopsfesten i jeans och T-shirt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 5
  • 2
  • 0
  • 0

Kommentarer (66)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 66

MAGDALENA SVARAR: @Agneta 21.18, 3 mars: Bara ett litet tillrättaläggande: sidenslips i milda färger är vad jag har skrivit och fortfarande skriver som råd angående mörk kostymklädsel. Den uppskattade spaltkommentatorn Gris-Greger tyckte redan från början att detta var - ja, kanske löjligt, onödigt, eller bara fult - och har sedan dess använt sidenslipsen i milda färger så ofta vederbörande har kunnat. I hoppet om att strypa min beskrivning måhända? Men jag är lika ihärdig som G-G!

Magdalena Ribbing, 08:40, 5 mars 2015. Anmäl

Det handlar mycket om respekt för brudparets önskan att göra sin dag till ett vackert minne. Jag anger ju aldrig klädkod om jag bjuder mina vänner på middag, det har aldrig hänt men jag skulle ta illa upp om någon dök upp till 3-rätters middagen i smutsig t-shirt. Man kan säga att kläder betyder inte någonting, men visst skapar det en festlig stämning när gästerna har bemödat sig att klä sig ett snäpp över vardag/fritid.

Ewa Dahlström, 17:32, 4 mars 2015. Anmäl

@Trötter 16:21, plagiat är den bästa formen av smicker sägs det ju. Men jag lutar nog åt att män som känner sig mest manliga i en uniform av något slag, vare sig det är arbetskostym eller militärkläder, de saknar en aspekt av tillvaron som jag tycker är viktig att ha. Samma sk med kvinnor som åtrår "uniformerade" män av något slag. Därmed inte sagt att alla i uniform saknar detta, det är bara en viss kategori som man märker lever upp i sin "uniform" som inte är min cup of tea.

trötter, 22:01, 3 mars 2015. Anmäl

Liljor är vackert. Nåja, tvärtom förekommer ju också. DU kanske blir bjuden på så många tillställningar att du kan välja och vraka, och du vet eller tror dig veta att det är värdfolket som ska vara tacksamma för att du vill komma. Men för många, många människor gäller tvärtom: de blir nästan aldrig bjudna någonstans, och är glada och tacksamma för varje inbjudan de får. Tyckte bara att du generaliserade väl mycket där.

Anonym, 21:54, 3 mars 2015. Anmäl

Brudparet bjuder in till en dag de vill dela med sina nära, de vill kunna minnas den dagen utan några smolk i bägaren. Det är deras dag. Vad är viktigast för FS , att vara med eller att få klä sig som han vill? Att både få kakan och äta kakan vore självcentrerat av honom. Om några år är bröllopet bara ett minne bland många för honom. Brudparet har rätt att få minnas sin bröllopsdag utan att bli påminnas hur morbror tyckte att till och med denna enda dag var hans egna värderingar viktigare än hur de ville fira att de bestämt sig för ett liv tillsammans.

Arbiter, 21:38, 3 mars 2015. Anmäl

Jag undrar om det ej är en smula självupptaget att ej kunna ha på sig festlkläder på en festernas fest för värdparet: nämligen deras bröllop. Det är ju ej som att den bjudne måste bära kläderna hädanefter. Jag har märkt dock att en del människor som bjuder in en till högtider och liknande vill ha ngn slags tacksamhet för det av den som kommer. Då kan jag förstå motviljan till att klä ut sig som FS ej känner sig bekväm med. Jag får svårare och svårare att gå på saker där de som bjuder ej fattar att det är jag som ger de av min tid. Oavsett om det är landställe, dop, brölliop eller begravning. Vill jag slippa att stå i denna "tacksamhetsskuld" så tackar jag nej. Livet är för kort. :)

Liljor är vackert, 21:28, 3 mars 2015. Anmäl

Är det bara jag som undrar om Magdalena misstänker att FS är den en gång så aktive Gris-Greger - sidenslips "i milda färger" var ju hans specialitet.

Agneta, 21:18, 3 mars 2015. Anmäl

Anonym 20:06 Varför pådyvla sina gäster klädkoder som i många fall bara krånglar till det för gästerna? Det är väl ändå sällskapet som räknas? Visst kan man tacka nej, och det skulle jag och säkerligen många andra också i vissa fall göra. Att ha på sig frack och långklänning tillför absolut ingenting mer än att väldigt många ser rätt ansträngda, svettiga, löjliga och utklädda ut.

Anonym, 20:53, 3 mars 2015. Anmäl

Hur kommer det sig att vissa tycker att det "räcker att komma hel och ren"? Om man avstår angiven klädkod kan man väl lika gärna komma i skitiga jeans, om man känner för det?? Även om just smoking inte är etablerad klädkod vid bröllop i Sverige. Än...

Anonym, 20:06, 3 mars 2015. Anmäl

Tänk att det ska vara så svårt för en del att förstå att den som ordnar en fest har möjlighet att bestämma både klädkod och vad som ska serveras, medan gästen har möjlighet att tacka ja eller tacka nej. Klädkod handlar inte alls bara om frack och smoking. Jag tillhör dem som tycker att det är självklart att ha svart kostym på begravning, men om jag läser i dödsannonsen att de anhöriga vill att man har ljus klädsel, så anpassar jag mig efter det. Jag kommer då inte i svart kostym, trots att det bär mig emot att ha ljus klädsel på en begravning. Som inbjuden gäst är det inte jag som är huvudpersonen.

Robert W, 19:34, 3 mars 2015. Anmäl

Korvkris?

Fråga: En av våra grannar reser flera gånger om året till Paris. Som den generösa person han är har han alltid med sig presenter med sig hem. En gång för några år sedan hade han köpt ett par kilo av den franska korven ”andouillette”, och min fru och jag strålade av glädje och ropade ”åh, vad gott!”.
Det borde vi inte ha gjort.
Andouilletter är nämligen inte alls gott. De är gjorda på rullade gristarmar och magar och smakar därefter. Nämligen vedervärdigt.
Men våra glädjeyttringar från den gången har lett till att grannen ger oss andouilletter vid varje återkomst från Paris.
Vad gör vi?
Det känns allt tyngre att brista ut i tacksägelser innan vi bär ut gåvan till soptunnan. Men att efter alla dessa år avslöja sanningen känna inte heller särskilt bra.
Hur kan vi få slut på denna förödmjukande fars utan att såra vår granne?

Svar: Ditt dilemma är högst förståeligt, även jag ogillar just denna sorts föda. Men jag vet också att många tycker om denna franska specialitet. Så ditt fel från början var din entusiasm – du skulle ha sagt ungefär ”åh så snällt, det verkar jätteintressant, vi ska smaka på dessa andouilletter så snart vi får tillfälle”. Då har du inte i förväg sagt att du tycker om dem, vilket du alltså inte visste. Och nästa gång du hade mött den snälla givaren som naturligtvis hade frågat vad ni tyckte om hans present, så kunde du ha svarat att det var en rolig erfarenhet, även om du inte tänker önska dig just den maten till födelsedag.

Det är av flera skäl opraktiskt att säga att man tycker att något är gott innan man faktiskt vet att man tycker det.

Varje present är en omtänksamhet. Den här verkar vara just sådan i hög grad. Erfarenhet kommer med åren, och enligt den bör man vara beredd på att livet kan medföra oväntade och emellanåt synnerligen oönskade gåvor. Därför bör man ha några fraser i beredskap för att avvärja en fortsättning på exempelvis franska tarm- och magkorvar.

Nu behöver du ta korven vid hornen och nästa gång du anar att din generösa granne är på väg till Paris, säga något åt det här hållet: ”Frun och jag har nu fått uppleva dina andouilletter tillräckligt, tycker vi, så bry dig inte om att ge oss fler! Du har givit oss en spännande upplevelse, tack! Får vi bjuda dig på en hemstoppad korvmiddag när du kommer hem så blir vi glada.”

Och så gör ni det. Samt hoppas på att grannen tycker om korv.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 2
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 15

Klockrent Krut, 09:35

Thorbjörn, 10:24, 3 mars 2015. Anmäl

Han kanske skojar med er? Om ni gjorde misstaget att säga "åh, vad gott" innan ni ens smakat (eller kanske sagt att ni ätit dem tidigare) och han INTE gillar korvarna, kanske han retas med er?

MG, 09:46, 3 mars 2015. Anmäl

Hmm vilka korvar innehåller inte gristarmar och andra inälvor? Skönt att man är vegetarian.

Agneta, 21:14, 2 mars 2015. Anmäl

Säg att ni uppskattat korvgåvan men att ni nu har förätit er eller att ni inte längre uppskattar smaken. Får ni ändå korven vid nästa tillfälle så tacka för omtanken men avböj mottagandet med hänvisning till tidigare given ursäkt. Att föreslå tex. något franskt te eller ett paket kakor som alternativ var ett bra förslag.

Anonym, 19:37, 2 mars 2015. Anmäl

Tack Krut, 09:35 för dagens skratt :D

Adde, 14:29, 2 mars 2015. Anmäl

gristarmar och -magar? Hujeda! Lösning: Be era vänliga grannar köpa med sig ett par påsar Madeleinekakor och en burk lindblomsthe eftersom ni blivit begivana på sånt, nästa gång det bär iväg. Snart är den äckliga korven glömd och ni kan sitta o analysera Proust tillsammans under oräkneliga höst- och vinterkvällar.

Om unga flickor, 14:21, 2 mars 2015. Anmäl

Normalt sett är jag en förespråkare av den sanna vägen. Men i FS dilemma finns bara ett sätt, säg till grannen att ni blviti vegetarianer eller muslimer. Sedan får FS äta kött när grannen är i Paris.

kalle, 12:15, 2 mars 2015. Anmäl

Eller varför inte säga åt grannen att ni tycker det är fel att han ska köpa presenter med till er varje gång han är utomlands? Men kanske ni vaktar huset åt honom eller tar hand om hans post när han är borta? Annars låter det nästan märkligt med en så generös granne. Normalt kanske man köper något åt sina närmaste bara. Om man nu känner sig tvungen att köpa något alls? Tacka vänligt och säg att det räcker nu. Grannen blir säkert jätteglad över att slippa leta efter denna korv varje gång.

Labhaoise, 11:01, 2 mars 2015. Anmäl

Man kan väl helt enkelt säga att man börjar tröttna på korven. Eller fråga om inte grannen kan hitta något nytt spännande för att vidga vyerna. Gärna något helt annat.

Leif, 10:53, 2 mars 2015. Anmäl

Ett annat tips kan vara att säga till grannen att ni blivit magsjuka samma helg som ni ätit av korven och därför inte klarar av den mer. Jag tror många har fått en maträtt förstörd på detta sätt någon gång så grannen borde förstå detta och kanske köper med något annat gott på nästa resa.

Maria, 09:55, 2 mars 2015. Anmäl

Sorgbeklagande?

Fråga: Vi har fått lära oss att när någon har dött så beklagar man förlusten av den döde, sorgen kan man inte beklaga, bara delta i.
Men i olika TV-program nu senast Jordskott i SVT 1, sa man minst tio gånger ”vi beklagar sorgen”. Likaså de flesta filmer och där man översatt så står denna text och även i andra sammanhang. Ingenting annat.
Har den nya generationen inte lärt sig eller förstått eller har vi fel? Vad är rätt?

Svar: Även jag är gammaldags nog att anse att man deltar med de anhöriga i deras sorg – och beklagar förlusten för dem och andra av den som dött. Hur man ska kunna beklaga en sorg förstår jag inte.

Men detta ”beklaga sorgen” är så vanligt att det måste anses godtaget. En tillfrågad språkvårdare svarade att ett uttryck som har blivit så vanligt är rätt, trots att det är fel.

Ingenting att göra åt detta, alltså, utom för sådana som du och jag att fortsätta med de enligt vår uppfattning korrekta formuleringarna. Vi har ändå redan förlorat den kampen.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 5
  • 3
  • 0
  • 0

Kommentarer (39)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 39

Min far lärde mig att man inte kan sörja! Man kan sakna någon oerhört mycket. Men man kan inte sörja för att någon har gått vidare till något annat t ex himlen om man tror på det. Ordet sörja missbrukas idag. Fundera på skillnaden mellan sorg och saknad!

Ingvar Eklund, 18:07, 6 mars 2015. Anmäl

Det är möjligt att jag har klena språkkunskaper, men jag vet åtminstone vad jag heter. Tack för en bra spalt Magdalena!

Katarina, 14:58, 3 mars 2015. Anmäl

@Katarina, med klena språkkunskaper, låter saker alltid bättre på engelska.

Anonym, 14:44, 3 mars 2015. Anmäl

@Kalle K; du tolkar också min kommentar som "att man snarare ska säga ”jag är glad att du är ledsen för att din mamma är död”." På allvar? Ni tror att jag verkligen tycker att det är så man ska säga? Isåfall ber jag om ursäkt för mitt kvinnliga förakt, jag var helt säker på att Dq missförstod med flit. Jag gillar engelskans "sorry for your loss" och förstår inte heller varför det så ofta översätts med "beklagar sorgen" (för att återgå till FS fråga).

Katarina, 13:39, 3 mars 2015. Anmäl

@Katarina, 15:25, kvinnlig härskarteknik att ge föraktfulla, i sak innehållslösa kommentarer...Såvitt jag kan se, drog Dq den rätta logiska konsekvensen av ditt tidigare, i sanning ganska beskäftiga, inlägg. Du kanske inte är så van att skriva något som är logiskt, utan mera av tyckande.

Kalle K, 13:04, 3 mars 2015. Anmäl

Eller så är uttrycket språkligt korrekt sedan åtminstone 1734, vg se SAOB http://g3.spraakdata.gu.se/saob/

Anonym, 08:30, 3 mars 2015. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: En hel del kommentatorer verkar tro att frågeställaren själv ogillande har fått ta emot ett antal "beklagar sorgen." Så står det inte i frågan, utan den går ut på att frågeställaren har hört detta uttryck i TV-program bland annat och ifrågasatt dess korrekthet. Att så många tycker att det är ett bra sätt att visa medkänsla med en sörjande är en annan sak än att uttrycket är språkligt korrekt - vilket en majoritet av kommentatorerna röstar för.

Magdalena Ribbing, 21:04, 2 mars 2015. Anmäl

@Dq, roligt att se att även ni som har svårt med skriftlig kommunikation vågar er på nätforum! Kämpa på, övning ger färdighet!

Katarina, 15:25, 2 mars 2015. Anmäl

@irene, 11:26 Nä, jag skrev faktiskt inte att man skulle börja ta på folk för att visa dem medkänsla. Jag skrev att det för mej i den situationen och med den personen var ett bra sätt att visa just mej medkänsla. @Tussi, 09:24 Jag känner tvärtom. Ett framkrystat "beklagar sorgen" kanske är vad den människan förmår att ge och jag ser tacksamt på sånt. Hellre kort och koncist än långrandigt och fortfarande ytligt. Har för ett kort tag sen förlorat en nära anhörig efter en långvarig sjukdom. Jag har redan sörjt färdigt (nu återstår bara känslan av saknad) men för dem jag träffar som inte varit med vid sjuksängen/dödsbädden så har sorgearbetet precis startat. Jag tar emot deras beklagande av min sorg/förlust i den andan de ges (medkännande och sympatiska) och struntar i vilka orden är. Människor gör så gott de kan och sorg rör upp mycket känslor hos många. Ibland kanske ett "beklagar" eller det så hatade hjärtat på facebook är vad människor förmår att ge. Alla är inte poeter som klarar av att formulera sig vackert i alla situationer.

EoAs mamma, 12:55, 2 mars 2015. Anmäl

"En hand på axeln" skrev någon som exempel på hur man kan visa medkänsla. Men det är inte säkert att den sörjande vill bli vidrörd, vill bli kramad eller tagen på axeln. Många vill själva välja om eller när man vill ha kroppskontakt. Ett vänligt ord är bättre, det hotar inte den sörjandes integritet.

irene, 11:26, 2 mars 2015. Anmäl

Trend-hen?

Fråga: Jag har märkt att det i min bekantskapskrets (studenter) titt som tätt förekommer att man väljer att använda pronomenet ”hen” i stället för ”han” eller ”hon”. Jag har givetvis absolut ingenting emot att andra vill bli kallade för ”hen”, men jag själv känner mig inte alls bekväm med det.

Det är nog uppenbart för omgivningen att jag är en kvinna och jag ser ingen anledning att förneka det. Tvärtom tar jag ganska illa vid mig när någon, trots att de vet att jag är en ”hon”, säger ”hen”, då det känns som om de försöker förneka mig min identitet som kvinna.

Min fråga är alltså: Vad svarar jag om någon talar eller skriver om mig som ”hen” trots att de vet att jag är kvinna? Är jag lättkränkt som tar illa upp över ett litet ord? Mina bekanta tror att de gör en jämställdhetsinsats när de pratar så men jag tycker faktiskt att det motverkar målet om jämlikhet mellan könen.

Svar: Det enligt min personliga mening oftast helt umbärliga ”hen” har övergått från praktisk raritet till tjatigt modeord, och används tämligen urskillningslöst. Visst kan det vara behändigt när man inte vill eller orkar upprepande skriva ”han eller hon” eller ”vederbörande” – men vet man att den man talar med eller om är man eller kvinna så finns knappast någon anledning att säga eller skriva ”hen”. Gör det någon nytta? Vad signalerar det? Vem tjänar på det?

Som jag ser det är ”hen” överflödigt för det allra mesta och därvidlag bryr jag mig för en gångs skull inte om SAOL. Ordet är utmärkt för trans- eller intersexuella personer, alltså det tredje könet som för övrigt är erkänt av flera nationer, ännu inte Sverige. Övriga är hon eller han.

Men nu är det tjusigt trendigt med detta ”hen” tycker de som använder ordet trots att de vet vem de talar med eller om. Har de fattat den så kallade galoppen? Kanske en tidsfråga innan de som bör ha rätten till ”hen”, alltså de som tillhör det tredje könet, klagar på att heterosexuella har kapat det.

Däremot tror jag inte alls att de som kallar dig ”hen” har något slags baktanke som att förminska dig som kvinna – då skulle ju ”hen” lika mycket vara ett förminskande av männen.

För att bli av med detta benämnande som du ogillar föreslår jag dig att vara tydlig. Säg ”hördu, visst vet du/ser du att jag är kvinna, och då är jag hon.” Den angelägna hennaren säger kanske då ungefär ”jamen hen är ju så könsneutralt och jämställt” osv, och då säger du något åt det här hållet ”jag är inte intresserad av att vara könsneutral, jag är jämställd ändå; det behövs inte något hen för min del”.

Nej, du är inte lättkränkt. Du är normal, och enligt min uppfattning vettig.
Alla är inte det.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 226
  • 40
  • 0
  • 0

Kommentarer (164)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 164

@Alvar, Besserwisser. Det finns många varianter och språkliga märkligheter i dialekterna. Många gånger är de så säregna och (för skriftspråket) så grammatikaliskt felaktiga att de inte bör användas i skrift om man vill undvika icke avsedda tolkningar. Vi har i svenskan genusformerna maskulinum, femininum, neutrum och reale. Adjektiv böjs i vissa fall efter genus. Exempel på detta är Den lilla flickan, den lille pojken (semantiskt genus). Vi tänker dock oftast inte på det eftersom vi svenskan har väldigt få böjningsformer, t.ex. jämfört med de latinska språken, finskan eller ryskan. Vi slipper t.ex. att böja verben efter kasus. Den som studerat tyska vet vilket tragglande det innebär. Den som lärt sig portugisiska, spanska eller italienska vet hur knepigt det är att samtidigt behöva böja verben både efter genus, kasus och numerus. I svenskan böjs verben på samma sätt oavsett genus, kasus och numerus förutom i några gamla uttryck; Låtom oss bedja; Bortom sans och vett; I sinom tid; Androm till varnagel, m.fl. Jag är ganska säker på att jag inte har något att lära av dig Besserwisser, i vart fall inte på detta område.

Messerschmitt, 09:40, 3 mars 2015. Anmäl

Synonymer och nya ord är bara bra, och kreativa uttryck utvecklar, men språk går ut på att överföra ett budskap, och om inte avsändaren och mottagaren har samma uppfattning om orden, så blir det problem.

Anonym, 08:03, 3 mars 2015. Anmäl

@Besserwisser: Du har fel. Det finns rikligt med "genuina" (Äkta? Verkliga? Riktiga?) synonymer även i det svenska språket Man brukar dessutom mäta hur "rikt" ett språk är genom hur rikligt med synonymer som finns. Det är din tolkning att synonymer inte behövs eller berikar - inte min.

Annan, 07:24, 3 mars 2015. Anmäl

Messerschmitt, 15:44, 2 mars 2015: Läs kommentaren från Alvar, 17:51, 2 mars 2015.

Besserwisser, 07:01, 3 mars 2015. Anmäl

Annan, 16:18, 2 mars 2015: Det finns väldigt få genuina synonymer, de flesta ord med likartad betydelse har någon nyansskillnad. Ditt utnyttjande av begreppet "synonym" tolkar jag som att du inser att ordet är onödigt.

Besserwisser, 06:59, 3 mars 2015. Anmäl

Med reservation för att folk säkert redan kommenterat detta, orkar inte läsa 158 kommentarer, så låter det jättemärkligt att folk skulle kalla dig hen i din närvaro. Det är ju redan oartigt att säga hon eller han om en person som är närvarande, det rimliga är ju att använda namnet i det läget, eller du.

Ylva R, 22:43, 2 mars 2015. Anmäl

Man talar om hen i de fall man allmänt riktar sig till män, kvinnor och transpersoner, dvs i de fall där man inte känner till varken kön, person eller namn, och där orden den /denne /denna /personen/ inte räcker till (det vedervärdiga ordet 'vederbörande' ska vi bara inte tala om, det är så klossigt i kubik. Gick säkert bra för fyrtio år sedan) . Svårare än så är det inte. Att beteckna någon som man känner till namnet eller könet med hen är absurt. Blir så förundrad av många inlägg.

Lisa, 18:52, 2 mars 2015. Anmäl

Jag har nästan samma problem som FS, fast åt andra hållet. Många omkring mig envisas med hon även efter att jag sagt till dem att det gör mig obekväm eftersom jag inte är kvinna, att det är hen eller han (för dem som inte klarar av att ta det förstnämnda i sin mun) som gäller. Så FS, om du inte redan har gjort det, förklara vänligt men bestämt hur du känner när någon talar om dig som hen. Om de då ändå fortsätter är det rent respektlöst!

Jin, 18:05, 2 mars 2015. Anmäl

@Messerschmitt och Besserwisser: Jag fick en gång i tiden lära mig att "denna" är sveamål och "denne" är götamål. Det har m a o inte något med grammatikaliskt genus att göra. Det verkar däremot ha funnits ett behov av att kunna bestämma genus genom själva pronomet. Den användning ni diskuterar verkar har uppstått för ca 20 år sedan.

Alvar, 17:51, 2 mars 2015. Anmäl

Sara, 17:25, 27 februari 2015 Visst kan jag "kalla" transpersoner för hon eller han om de själva vill, men då hoppas jag andra är lika hövliga och kallar mig (och FS) som är och känner oss som kvinnor för henne/hon och inte hen. Även vi skall väl få välja? Intressant att det skiljer sig inom gruppen HBTQ- och transpersoner, inte lätt att hålla reda på allt! P.S JA, jag VET att språket förändras, men det är säkert några hundra år sedan vi fick ett nytt pronomen, det är nog det som folk reagerar på. Substantiv och adjektiv är en annan sak.Och varför är något bra bara för att det är "nytt"? Ibland är det bra med nya saker, men inte alltid, det är ju självklart tycker jag.

Anonym, 17:39, 2 mars 2015. Anmäl

Odöråtgärd?

Fråga: Jag är chef på ett mindre företag där en av mina anställda luktar väldigt mycket svett. En vass doft och det är ganska extremt. Hon luktar inte alltid på morgonen men framåt dagen blir det olidligt. Jag har nämnt det en gång men utan förändring.

De andra i personalen beklagar sig hos mig och jag förstår att det ligger på mitt bord att ta upp detta. Sånt här är alltid så svårt och jag undrar om Magdalena kan hjälpa mig med hur jag ska lägga fram detta.

Svar: En av de mest ömtåliga saker man kan meddela andra är att de luktar illa eftersom det i klartext betyder äcklighet. Tyvärr är det inte alls ovanligt att någon på en arbetsplats sprider en obehaglig lukt. Många inser inte att bristande tvättning av kropp och kläder åstadkommer en lukt som en stor majoritet uppfattar som äcklig, rentav snuskig. Du som chef gör helt rätt i att ta itu med detta, det är ditt ansvar.

Först måste du veta att det inte är en sjukdom hos denna person, vissa ohälsotillstånd kräver medicinering som skapar en viss lukt.

Du skriver att det är svettlukt som tilltar framåt dagen och det kan tyda på att personen inte använder deodorant (många anser att deodoranter är skadliga och vill därför inte använda sådana; men det finns annat att ta till, en saltsten bland annat).

Kalla in denna person någon dag när du har en halvtimme över, eller gå någonstans med henne där ingen annan hör och ser er. Säg milt och vänligt ungefär ”du märker det nog inte själv men faktum är att det kommer en tydlig svettlukt från dig och det är inte så trevligt, vad kan du göra åt detta?”

Hon kommer att bli sårad och ledsen, och kanske säger något om att hon inte kan hjälpa att det är så. Då säger du att du förstår, men kan det vara så att hon har syntetkläder, sådana kan skapa en instängdhet som ger svettlukt? Eller kanske hon har bytt diet som gör att hennes kroppslukt är stark? Ge henne alltså möjlighet att bortförklara lukten inför dig, hon kommer rimligen ändå att inse att hon måste börja tvätta sig bättre och använda deodorant för att andra ska stå ut med att vara i närheten av henne.

Om hon absolut inte vill ta till sig det du säger och hävdar att hon verkligen är noga med sin hygien osv, föreslå henne då ett läkarbesök för att få hjälp med denna odör – så att hon förstår att det är allvar.

Det finns ju faktiskt en möjlighet att lukten har en medicinsk orsak.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 1
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (33)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 33

Tycker inte man ska säga sånt rakt ut ö.h.t. till den det gäller. Prata om det i allmänna ordalag istället, eller fråga om det är man själv som luktar svett. Eller ta upp problem att få bort dålig lukt från kläderna i tvätten som någon skrev, vad som helst utom att säga det rakt ut. Kan aldrig komma något gott ut av det. Det kan som sagt bero på mediciner t.ex., antiöstrogen efter bröstcancer kan ge väldiga svettningar. Hon kanske är plågsamt medveten om detta redan och då är det rätt onödigt att strö salt i såren. Man kan skaffa handsprit på personaltoan och prata om att man själv svettas och brukar ta lite sånt, det funkar.

Anonym, 19:27, 3 mars 2015. Anmäl

Hade för längesedan en lärarinna i hemkunskap som bar ett slags förkläde i nylon som stank av inpyrd svett. En annan elev sade : "det luktar sk.. här" och jag svarade att det var fröken. Vilket hon hörde. Kostade mig i betyg. Stipendium i form av träslev fick hon behàlla..

Madame truc, 01:04, 2 mars 2015. Anmäl

Känsligt värre. Idag finns det deodoranter utan tillsats av aluminium, en metall som sägs orsaka demens och andra problem. Och hur enkelt är det inte att uppsöka toaletten och tvätta axelhålorna med hjälp av lite toa-papper och tvål. Problemet är bara att somliga människor inte besväras av sina egna odörer och struntar i vad andra tycker. På mitt förra jobb använde en arbetskamrat en och samma syntetskjorta flera dagar i rad och han svettats mycket. Problemet var att han låg till bra hos cheferna... En av mina forna arbetskamrater brukade sprida en oacceptabel lukt - på grund av svett, dålig hygien och skjortor i syntetmaterial. Eftersom han hade en stöddig attityd och var en vän till chefen vågade jag inte ta upp detta med honom eller chefen.

Anonym, 20:04, 1 mars 2015. Anmäl

Oslagbar deodorant är att helt enkelt pudra lite bikarbonat -hest av "finkornig" sort- under armarna. Och problemet är ur världen!

Madame truc, 23:38, 27 februari 2015. Anmäl

Om det finns en personalchef på företaget så borde det finnas klara rutiner för sådana samtal. Om inte, kan man kontakta jurist, inte etikettspalt. Det är ett personalproblem och i många länder (kanske i Sverige också?) kan det även bli mycket värre konsekvenser om den anställde känner sig illa behandlad, kränkt och driver saken vidare, t o m till domstol. I rent sociala sammanhang finns det nog inget diplomatiskt sätt att säga sådant på och risken är att det dessutom missförstås.

Anonym, 19:08, 27 februari 2015. Anmäl

Kläder i bambumaterial är bra också.

Tina Trikå, 13:00, 27 februari 2015. Anmäl

Anonym 09.07 Du har helt rätt, en del odörer kan man skylla på syntetkläder. Varför måste folk gå på det gång på gång, de är kalla när det är kallt och varma när det är varmt. Och nya material som "andas", inte ett dugg bättre. Använd bomull, ull eller lin närmast kroppen, så minskar du risken att lukta illa betydligt.

Naturmaterial tack!, 11:31, 27 februari 2015. Anmäl

Vi har jobbarkläder i en butik. 100% bomull gäller och 4 tröjor per anställd. För byte varje dag. Syntetkläder luktar på de flesta efter en dags jobb.

Anonym, 09:07, 27 februari 2015. Anmäl

FS: "Jag har förstått att det ligger på mitt bord att ta upp detta", skriver du. Varför det? Jag tycker det är lite märkligt att de anställda vänder sig till dig med detta problem som de mycket väl skulle klara av själva. En av dem kan t ex just när hen råkar befinna sig intill personen säga, liksom i förbifarten, lätt skämtsamt och i låg ton: "Oj, vad du luktar svett just nu." Att höra en sådan kommentar från en jämlik arbetskamrat känns betydligt lindrigare än att bli inkallad till chefen som tar upp frågan som någon sorts arbetsmiljöproblem som länge har diskuterats bakom personens rygg.

Anna B, 21:46, 26 februari 2015. Anmäl

Sabina 10,10 Du har frågans bästa kommentar. Kontenta är följande: Det gäller att inte "göra bort" den som får kritiken utan att man själv elegant "ta på sig" en stor del av den pinsamma frågan. Toppenbra råd!

Blåmesen, 20:19, 26 februari 2015. Anmäl

Skrytstopp?

Fråga: Nu är jag hjärtligt trött på alla skrytmånsar! Att gång på gång tvingas sitta artigt och lyssna till alla dessa skrytande medmänniskor som dyker upp i alla sammanhang är både jobbigt och trist. Skulle behöva några handfasta tips på hur de ska behandlas/bemötas när de går igång med sina ”störst, först, mest, bäst”-monologer. Försöker man ifrågasätta verkar man bara avundsjuk och att förhålla sig passiv blir i längden outhärdligt. Skoja bort det fungerar inte heller.

Somliga kan man undvika men om de ingår i släkten går inte det. År ut och år in har vi matats med allt de har och gör som alltid är märkvärdigare än vårt. Alla jämförelser görs bara på områden där de tycker sig ha ett överläge (fler barn och barnbarn, fler resor, finare bostad, fler vänner, dyrare vanor etc etc). Vi har t ex högre utbildning men det området berörs förstås aldrig.

Väldigt många tycks ha ett stort behov av att flyta ovanpå och visa upp en tjusig fasad men saknar fullständigt insikten att det kanske inte är så kul för omgivningen att tvingas lyssna till dem och deras skrytande hur länge som helst. Till saken hör att deras intresse för andras situation och upplevelser är obefintligt.

Några bra repliker att ta till vore välkomna. Vi missunnar ingen allt de har men vore kul om man kunde styra upp dem på banan där dialoger och samtal förs i någorlunda balans utan att dessa skrytmånsar brer ut sig över allt och alla.

Svar: Är de du träffar på äkta skrytmånsar eller osäkra medmänniskor? Man kan tänka sig att en del av de som idogt skryter om allt som de har och gör i grunden är osäkra och behöver omgivningens beundran. Om du tror att det kan vara orsaken till skrytandet kan en tolerant attityd vara rätt.

Men din fråga tyder på att de du träffar är genuina skrytmånsar med vilja att trycka ner andra. Då är det enklast och ofta mest effektivt att inte medverka i samtalet, inte notera monologen, bara le milt. Även om det inte är kul att sitta passiv kan en tydligt ointresserad tystnad få effekt. Kommer inga beundrande ögonkast och inga förtjusta utrop eller ens ett ”jaha” slutar nog skrytandet så småningom.

Annars kan du försöka ta kommandot över samtalet från början. Sätt igång en diskussion som ligger utanför skrytmånsarnas revir, högre utbildning verkar kunna bli ett slagträ i ditt sammanhang, till exempel. Det måste ju gå att hitta en ingång i det ämnet som du är bättre på! Ifrågasättande av vad skrytmånsarna säger är knappast någon idé, det skulle bara skapa försvarsposition hos dem.

En replik att ta till när ingenting annat hjälper – men som också raskt kan göra slut på vänskapen – är denna ”vi har ju hört det förut, att allt ni har och gör är bättre än det vi har och gör, så du behöver inte berätta det ännu en gång”.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 10
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (61)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 61

vr: Det gör jag också, men jag tror FS har tröttnat, helt enkelt. Sedan beror det på om de samtidigt är glada åt sina framgångar, inte att de har haft dem bara för att de är "BÄST". Men det är en knepig balansgång att inte få det att låta skrytigt!

AP, 17:43, 2 mars 2015. Anmäl

Jag tycker det är kul och goda nyheter att höra om nån lyckas med något här i livet de eftersträvat eller har fått det bra ställt. Det finns alldeles för mycket jante här i Sverige.

vr, 19:33, 27 februari 2015. Anmäl

Det blir inget problem om ni inte vill samma saker. Ex om bekanten pratar om sin dyra villa så kan du kontra med hur praktiskt det är att bo i hyresrätt med tillgång till bovärdar som fixar allt underhåll. Pratar bekanten om sin senaste resa till fjärran land kan du påpeka att du hoppas hen klimatkompenserat och sedan prata om din senaste underbara vandring i de svenska fjällen. Osv. Om personen är en genuin skrytmåns kommer du då att bli helt ointressant som samtalspartner, och om hen däremot bara pratat om sitt liv utan någon speciell baktanke så kommer dina annorlunda perspektiv att vitalisera samtalet.

Ckarion, 09:05, 27 februari 2015. Anmäl

Well, det som i vissa kretsar är normalt erfarenhetsutbyte upplevs som skryt i andra, eller hopplöst tråkigt. Jag blir extremt uttråkad när jag hamnar i sällskap som pratar/skryter om senaste musiken de upptäckt, de flesta sporter (i.e. de jag själv inte ägnar mig åt) och framför allt om bilar. Och de som pratar om kändisar de känner upplever jag som skrytsamma, för att inte prata om (vissas) framgångar i karriären (jo, det beror helt på vem och i vilken bransch, där är jag subjektiv). Men alla som berättar om intressanta upplevelser från länder och städer de besökt tycker jag om att lyssna på. Andra skulle kanske tycka att det var skrytsamt, medan de som berättar om bilar de sett och kört och ägt är fantastiskt spännande. Man man kan ju inte bara hålla sig till sin egen krets livet igenom, eller hur?

Lina, 18:38, 26 februari 2015. Anmäl

Reagerade då jag läste en känd bkoggares blogg om att hon upprepade gånger nämnde att de flyger business, hur mycket dyrare det är, all service de fick där, och sen tog en massa bilder, och nån runda till med att skryta om hur de tar sig råd att flyga business. Jag sa en annan som följer bloggen att jag ALDRIG sett någon som kommenterar att de flyger business, gör man det så har man väl god nog smak att hålla tyst om det? "Lustigt" nog så träffar jag min syster nån vecka senare och hon skryter om att de flugit business. Är det någon mer som håller med? Skryter man om en sån sak? Nämner man det ens? Tar man bilder och distribuerar för allmän beskådan. Suck!

cendrémilla, 17:17, 26 februari 2015. Anmäl

annan Camillas sista mening är inet helt förståelig. Verkar mest vara för att säga mot. Kalle har i princip rätt; det är ganska OK i samhället att bre ut sig om sin fantastiska sista golfrunda, men inte om sin gedigna utbildning (som ändå är någon sorts mått på 'klyftig').

Gerhard, 17:14, 26 februari 2015. Anmäl

@Kalle K, 15:47 Lite beroende på definitionen av "klyftigare" är det ju inte helt säkert att man är det bara för att man är välutbildad... Att sitta och skryta på ett alltför uppenbart sätt är bland andra förseelser något som faller utanför klyftigt, enligt mig iaf.

annan Camilla, 16:07, 26 februari 2015. Anmäl

Fast att, enligt Magdalenas förslag, skryta med utbildning är farligt i Jante-land. Det är helt OK att sjunga, hoppa och gambla bättre än andra, men att vara klyftigare är no-no.

Kalle K, 15:47, 26 februari 2015. Anmäl

@ Anonym, 14:28. Det kanske är just så att man inte ska tänka tanken. Idag talar man dessutom inom psykiatrin om "antisocial". Så, lek inte med diagnoser när du inte kan.

Tjillevipp, 14:51, 26 februari 2015. Anmäl

@Tjillevipp, 12:41 Nej, helt rätt, det finns ingen diagnos i ICD-10 som heter narcissism eller liknande, utan den räknas in under "övriga specificerade personlighetsstörningar" enligt ICD-10. Sedan har alla mer eller mindre narcissistiska drag och det är de mest extrema som ev, möjligtvis kan diagnostiseras, vilket enbart kan göras av expertisen. Men ibland kan man bara inte undgå att tänka tanken.

Anonym, 14:28, 26 februari 2015. Anmäl

Presentprotest?

Fråga: Jag har en fråga gällande gåvor. Jag tror knappast någon svensk idag är omedveten om att många souvenirer i material som elfenben, ormskinn (ibland ormar i glasflaskor), alligatorskinn etcetera många gånger sker genom olaglig handel och olaglig jakt. Ändå insisterar vissa svenskar på att köpa dessa produkter, både till sig själva och som gåva till någon annan.

För mig är detta oförklarligt, eftersom, jag upprepar, de genom medias återkommande bevakning av detta måste veta hur omoraliskt detta är. Jag vet samtidigt att man ska vara tacksam för gåvor, eftersom tanken är god, men i detta fall går det fullständigt emot mina principer.

Alltså till min fråga: får man tacka nej till en gåva? Detta skulle naturligtvis ske artigt och med personen i enrum. Jag tänkte inte göra ett brandtal inför alla gäster om hur omoralisk gåvan i fråga är. Men även på detta sätt, är det tillåtet?

Svar: Jo, visst kan man refusera en gåva, om den är tydligt olämpligt på något sätt, inte om den ”bara” i ens egen tycke är tråkig eller ful. Men är den politiskt, etiskt, moraliskt fel kan man som du skriver mycket väl diskret till givaren i enrum säga ungefär ”tack för din omtanke, men det här är en utrotningshotad xxx och jag kan helt enkelt inte ta emot den. Du visste säkert inte att den här arten är föremål för olaglig handel/jakt, men eftersom du känner mig vet du att jag har mina orubbliga principer beträffande sådant”.

Givaren blir ledsen och generad förstås och du får vara tröstande och säga att du ändå är glad att ha blivit ihågkommen, även om just den här presenten inte är möjlig för dig att ta emot. Som jag se det är det bättre att vara uppriktig med detta, även om det är tråkigt både för givaren och dig. Men hellre det än att du motvilligt tar emot gåvan och lider varje gång du ser den.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (30)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 30

Är det vanligt att folk får saker i elfenben eller alligatorskinn i present? det har aldrig jag fått och ingen jag känner heller. Frågan är hur som helst relevant. Man kan ju få andra omoraliska gåvor (kommer inte på några i brådrasket).

Amanda, 13:34, 3 mars 2015. Anmäl

@Tant Grön: Snick snack! Jag har läst igenom alla inlägg ännu en gång, och kan konstatera en total frånvaro av "pamfletter"! Redan i första inlägget konstateras att reglerna regleras av Jordbroksverket, och i ett annat finns tom en länk till regelverket. Jag har inte hittat någon minsta antydan till att de som skrivit inläggen här har svårt att förstå skillnaden mella gamla eller antika föremål - och de som idag tillverkas med hjälp av illegal handel. Din ämnesflykt har mer av "pamflett" över sig än något annat.

GW, 11:39, 25 februari 2015. Anmäl

Men på allvar: Hur ofta förekommer det att folk får sådana presenter? Har aldrig hänt mig och jag har inte heller hört talas om någon annan som fått det. Så problemet kan väl inte vara enormt. Däremot förekommer det säkert att människor köper sådana saker till sig själva under resor, men det är en annan sorts problem.

Frida K, 20:47, 24 februari 2015. Anmäl

Jag har tärningar i elfenben, tror inte de är gjorda före 1947. Jag har nog haft dem sen 70-talet. Är jag en brottsling då, som "stödjer tjuvjakt" som bl a Meppe skriver? Känns lite främmande faktiskt.

Jonas 57sthlm, 19:52, 24 februari 2015. Anmäl

Har ännu skamkänslor. 1982 for jag till Nigeria, och en konstgalleristvän bad mej köpa elfenben. Fick pengar med. Minns att det utanför ett hotell i Lagos fanns ett berg av elefantbetar, och vad jag köpte åt min kompis minns jag inte. Det var mycket senare jag fattade...

Fabiola, 17:57, 24 februari 2015. Anmäl

WWF gör reklam här bredvid och tigrarna håller ett vakande öga på mig. Nej FS du behöver inte skämmas för att inte ta emot elfenbens presenter, det är givaren som skall göra det.

kalle, 16:42, 24 februari 2015. Anmäl

Okej, det gäller andra regler för gamla saker. Men vad har det med frågan att göra? Inte räknar ni väl med att det är någon urgammal souvenir det gäller? Här går det inte att skylla på att man inte känner till tjuvjakten. Jag lyckas inte se varför man skulle smyga med att man inte vill ta emot något av elfenben för att skona den som köpt något gjort av ett uppenbart olagligt dödat djur. Följdfråga om man smyger: Hur ska man bete sig när ryktena om att man accepterar tjuvjakt börjar gå runt? Det blir ju det uppenbara resultatet. Ifall man då säger att man gav tillbaka presenten i enrum kommer alla inte att tro på det.

Meppe, 16:22, 24 februari 2015. Anmäl

@Lena, 14:18, Man behöver inte tillstånd att få sälja 100 år gamla elfenbensprylar. Man måste dock på ett trovärdigt sätt kunna bevisa genom dokumentation att elfenbensprylen man säljer är bearbetad före 1947. Den dokumentationen behöver alltså inte vara ett tillstånd eller CITEs-intyg. Men helt rätt att man måste ha koll på även gamla prylar.

Bodil, 15:35, 24 februari 2015. Anmäl

Man kan väl kolla lite diskret. Om man misstänker att det är elfenben så ska man veta att allt ben är ju inte elfenben. Det kanske bara en kännare kan avgöra? Det kan ju vara ett föremål i koben. Är alla ormar förbjudna att jaga? Det kan ju vara smaklöst för all del att ge bort en orm i flaska, men man behöver väl inte offentligt läxa upp gäster som ger bort smaklösa prylar. Ta det i enrum om det inte är uppenbart för att provecera som gästen kommer med sina presenter.

Anonym, 15:09, 24 februari 2015. Anmäl

Gå omkring i en över hundra år gammal maskeradpäls och äta havregrynsgröt med elfenbensskedar passar Familjen Adams och Monty Python. Visst är det fullt lagligt att uppföra sig smaklöst. Bra tips den som vill skriva manus till filmen Slusk VM. Även en kalkonrulle kan ju bli känd. Vi andra försöker uppträda lite respektabelt.

Hugahuga, 14:21, 24 februari 2015. Anmäl