Varseltid?

Fråga: Jag har en fråga angående en vän som har för vana att svara på inbjudningar ”det var väldigt kort varsel”. Ibland i en beklagande ton och ibland mer konstaterande. Detta på allt ifrån spontana sms om till exempel att ses i kväll till middagar om kanske två veckor.

Jag har full förståelse för att vissa inbjudna så klart redan har andra planer men tycker att man i så fall bara svarar att man tyvärr inte kan komma. Att säga ”det var tyvärr för kort varsel” tycker jag är att kritisera inbjudaren för den (i eget tycke) korta framförhållningen.

Annons:

Vad säger Magdalena om detta?

Svar: Om du vill se detta från en annan vinkel behöver det inte bli en kritik mot inbjudaren. Kort varsel-påståendet kan säkert vara ett sätt av den som är inbjuden att vilja framhålla sin egen fantastiskt tätt späckade almanacka som kräver lång framförhållning, motsatsen till kort varsel. Att få en inbjudan i mycket god tid skulle då vara nödvändigt för ett ja till det som föreslås. Utrymme för spontana möten finns inte. Den stackars kort-varsel-människan förlorar härliga möjligheter!

Bry dig inte om det, som jag förstår det är det mest en obetänksam fras utan allvarlig mening. Tröttnar du på att vara den som bjuder med ”kort varsel” kan du gardera dig redan i inbjudan genom att skriva-mejla-messa ”Välkommen på middag xxxx, hoppas det inte är för kort varsel”.

Möjligen går budskapet fram.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-5 av 5

MAGDALENA SVARAR: L L, så bra att du roas av svaret, bättre det än tvärtom! Frågeställarens problem är att den aktuella gästen/vännen har för vana, dvs gör det ofta, att svara med kommentar om kort varsel. Bäst då att strunta i det istället för att uppfatta det som kritik, menar jag. Lena S med medhåll av Jaja Ja, visst vore det fint om jag aldrig behövde förmoda självupptagenhet hos någon - men är ni så lyckliga att ni inte vet att sådan förekommer? Och kan behöva påpekas i mina svar?

Magdalena Ribbing, 10:36, 3 september 2015. Anmäl

Tycker att det är lite roligt med svaret att man ska strunta i påpekandet i det här fallet. För utifrån tidigare svar så är det inte otänkbart att ifall det var vännen som skrev om problemet ifrån sin synvinkel så hade Magdalenas tips varit just att man ska hinta om det korta varslet med att påpeka det på detta viset. Så rådet borde ju vara att fatta hinten istället.

L L, 10:10, 3 september 2015. Anmäl

Hear,hear, Lena S, bra skrivet, så mycket bättre världen vore om man tolkar världen generöst istället.

Jaja Ja, 09:22, 3 september 2015. Anmäl

Verkar vara en mycket upptagen person. Jag skulle nog som Lena föreslår fråga vad som skulle tänkas passa men ändå undra hur det skulle vara att klämma in sig i ett så späckat schema. Alternativt så är det en klok person som bokar in luft i schemat och håller hårt på detta.

B I, 09:13, 3 september 2015. Anmäl

Nu behöver man ju inte alltid tolka allt som självupptaget (vilket denna blogg alltför ofta gör, tycker jag) Om alla uppvisar ett stort mått av tolerans blir världen trevligare. Det kan ju vara så att vännen har väldigt mycket (föreningar, barnaktiviteter, jobb etc) som gör att det är svårt att få in saker med kort varsel. Att då hänvisa till kort varsel kan vara att säga att vännen gärna vill, men redan är uppbokad. Fråga istället hur lång framförhållning som krävs, och anpassa dig till detta.

Lena S, 08:16, 3 september 2015. Anmäl

Festskjortfiness?

Fråga: När jag började använda smoking (för rätt många år sedan nu) använde man en plisserad skjorta med snygga skjortknappar i guld/silver eller små pärlor.
Skjortan var då sydd med vanlig krage. Någon gång på 90-talet, tror jag, började det användas likaledes plisserade skjortor men nu med dubbelvikt krage.
Jag tyckte att det såg snyggt ut men har på sista tiden börjat undra vilket som är det mest korrekta. Om man tittar på festligheter från den anglosaxiska världen förkommer den sortens skjorta så gott som aldrig och även här i Sverige verkar den vara på väg bort.
Vilket är det korrekta?

Nästa fråga: När jag knyter frackflugan placerar jag den färdiga skapelsen vilande på skjortans dubbelvikta ”vingar” men jag har sett en hel del fall där flugan har placerats under ”vingarna” .
Jag tycker att det ser tokigt ut men det kan ju hända att förändringens vindar har blåst förbi mig.
Vilket är det korrekta?

Svar: Eftersom smokingrocken ursprungligen användes som rökpausersättning för frackrocken  utanför damsällskapet (för att skona de bräckliga kvinnorna från den besvärande cigarröklukten) var frackskjortan given även när smokingen blev accepterad som sällskapsdräkt i slutet av 1800-talet.

Men modernare tider gjorde både lackpumpsen och den stärkta frackskjortan utbytbara mot enklare varianter såsom snörskor i lack eller rentav vanliga tunna chevråskor med snörning, och den mjuka smokingskjorta som du beskriver. Ännu senare kom märkliga skjortvarianter i pastellfärger och med volanger. Dessa verkar tursamt nog ha tynat bort numera.
Den skjorta du beskriver med smala stråveck och antingen dold knäppning eller synliga lösa festknappar samt mjuk krage är i dag vanligast. Till smokingjackan med spetsiga slag kan frackskjortan användas, men till schalkragejackan är det absolut mest vanligt med mjuk krage. Finhetsgraden är densamma.

För den delen ses mjuk festskjorta någon gång även till frack numera. Kan nog vara skönt att slippa det hårdstärkta, jag kan tänka mig att den traditionella frackskjortan med alla sina krångligheter försvinner diskret så småningom.

Såväl frackrosetten som smokingflugan ska synas framför kragsnibbarna.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-3 av 3

MAGDALENA SVARAR: Kalle Kula, du har rätt, svarta skjortknappar var begravningstillbehör förr i tiden till den då obligatoriska högtidsklädseln frack (smoking var totalt otänkbar till begravning). De flesta smokingskjortor i dag har dold knäppning. Har man en smokingskjorta med löstagbara knappar så ska dessa vara ljusa, av ädel eller oädel metall, pärlemor, ädelstenar.

Magdalena Ribbing, 13:25, 2 september 2015. Anmäl

Jag har sett svarta skjortknappar användas till smoking, det kan väl aldrig vara korrekt Magdalena?

Kalle Kula, 10:12, 2 september 2015. Anmäl

Att folk fuskar med frackskjortan har sin naturliga förklaring. Kemtvättar är idag urusla på att stärka skjortor, och för den delen skilja på en frack och smokingskjorta också. Detta gäller även kunskapen och verktygen för kallmangla dukar.

Gustaf Psilander, 07:35, 2 september 2015. Anmäl

Doktorsringarv?

Fråga: Jag har (i egenskap av att ha varit ansvarig för en del högtider på universitetsnivå) fått frågan om det är okej av en man att bära sin fars doktorsring. Fadern har nyligen avlidit och sonen vill hedra fadern genom att bära hans ring – men tillåter etiketten det? Det är ju inte sonen som har doktorerat.

Svar: Nej, man hedrar sannerligen inte en avliden förälder genom att använda vederbörandes doktorsring! Så gör man absolut inte. Det kallas lånta fjädrar, är fel, pinsamt och ger enbart det falska intryck som inte är hedrande för någon. Och det gäller oavsett släktskap till den som ursprungligen har förtjänat ringen.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 6
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 10

http://www.vonweisz.se/examensringar.html Lycka till med att se skillnad på doktorsring och kostekonomring eller någon av de andra för den delen. Förrvar det inteinflation så då kanske etikett var superviktigt härvidlag. Föreslår att han bär den på höger hand, markering nog eftersomden rätteligen skall bäras på vänster hand. Re curling: suck, Irene, (lr om du är marja leena/helena/catharina).

Jaja Ja, 09:21, 3 september 2015. Anmäl

Irene, curling ogillar även jag. Men att se att tanken var god även om idén inte funkar, utan att direkt anta att människan saknar allt vett och förstånd, det anser jag inte vara curling. Jag är dessutom speciellt tolerant gentemot tanklöshet då ens far nyligen avlidit.

H R, 22:35, 2 september 2015. Anmäl

HR . "man kan låta människor vara lite tanklösa och bortkomna då och då" skriver du. Njae, det tycker jag inte riktigt. Jag tycker det räcker med curlande snart, med "Åh vad du är jätteduktig!" inför minsta hostning eller nysning från ättlingen.Iidag hurrar föräldrarna när barnet gör det enklaste och mest normala framsteg. Könstigt.

Irene Holm, 19:20, 2 september 2015. Anmäl

@Jonas, måste man "göra" nåt med den? Man har foton i ett fotoalbum som man inte gör nåt med utan bara tittar på ibland, då kan man väl även "bara" förvara en ring utan att "göra" nåt med den?" @Irene, jag tycker man kan låta människor vara lite tanklösa och bortkomna då och då utan att direkt förklara dem intelligensbefriade, speciellt då tanken var god.

H R, 10:58, 2 september 2015. Anmäl

@Jonas Nyman, 23:43 - bra fråga, funderar på detsamma. En kompis bär sin farfars ingenjörsring eftersom han också avlagt ingenjörsexamen vid samma högskola (lika dan ring för alla inriktningar), så man får kanske invänta att ett barn/barnbarn/barnbarnsbarn kan använda ringen.

Maria Olsson, 07:03, 2 september 2015. Anmäl

Så vad ska man göra med ringen då? Om ingen kan bära den... ska man bara låta smälta ner den för guldvärdet?

Jonas Nyman, 23:43, 1 september 2015. Anmäl

HR. "Fint tänkt", Nja...Lite tråkigt att fadern som lyckats doktorera och dämed väl bör ha varit både intelligent och beläst, fått ett barn som inte förstår vad ett betyg, en doktorshatt eller diktorsring står för. Lite grand som att ärva faderns körkort och så gasa iväg.

Irene Holm, 21:37, 1 september 2015. Anmäl

Klart det var fint tänkt. Han ville bära något till åminnelse av sin far, något hans far burit. Jättefint tänkt. Han insåg bara inte att just den här sortens ring är ett meritbevis och att det därför blir fel.

H R, 15:41, 1 september 2015. Anmäl

Det var säkert vackert tänkt och han frågade ju faktiskt.

B I, 11:22, 1 september 2015. Anmäl

Vilken knasig idé, att bära någon annans meritbevis! Om man vill "ära" en avliden närstående kan man t ex låta smälta ner och omforma en ring. Min pappas vigselring blev en vackert infattad pärlring (de hade skilt sig) som jag fick i femtonårspresent av honom. Arbetet hade säkert kostat en del, men den ringen har en speciell betydelse för mig, mammas och pappas namn står kvar inuti den. Gör så med doktorsringen!

Irene Holm, 10:29, 1 september 2015. Anmäl

Kommentarshyfs?

Fråga: Min fråga rör hyfs i öppna forum, eller kommentarsfält på internet. Hur mycket är det okej att skriva? Får man börja argumentera med andra deltagare på forumet/kommentarsfältet, och får man isåfall skriva hur många poster som helst? Är det okej, så länge inte reglerna, om det finns sådana, uppenbarligen förbjuder det, eller ska man försöka förhålla sig till någon slags känsla för vad som kan vara passande, även om inte det finns regler?

Jag frågar för att jag ibland upplever att vissa forumtrådar eller kommentarsfält på internet tenderar att tas över av en klunga ”stammisar”, och det kan vara svårt att navigera sig fram till vad mer eftertänksamma personer har att säga.

Svar: Du ställer en viktig fråga som inte minst rör framtida näthyfs. Ska kommentarsfälten förbehållas synpunkter och eventuellt diskussion om det aktuella ämnet, som i min spalts frågor och svar? Eller ska fältet vara fritt utrymme för den eller de som är påtagligt pratlystna och vill göra sig hörda oavsett vad de tillför diskussionen (vilket också förekommer i min spalt)? Ska kommentatorerna avvisas om de går  utanför ämnet? Redan nu finns DN.se-restriktioner men dessa har vida ramar och bland kommentarerna i min spalt kan man lätt hitta allt möjligt som varken hör till fråga eller svar.

Att begränsa antalet inlägg från en och samma avsändare kan te sig lockande, det medger jag gärna. Men jag vet inte hur man skulle kunna sålla bort alltför flitiga kommentatorer – ska gränsen gå vid ett visst antal gånger? Fem? Tre?

Din tanke att man ska som kommentator försöka förhålla sig till en känsla för det passande är mer vacker än genomförbar – känslan för vad som är lämpligt skiljer sig åt hos oss som himmel och helvete, ser jag i den frågemängd jag har fått genom åren.

Återstår att fråga spaltens läsare om det som dagens frågeställare vill veta. Jag har inte något bra svar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 22
  • 4
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 16

Håller med om att 500 tkn är knappt, när man har mycket på hjärtat. Att skriva korfattat, utan alltför yviga avvikelser, är en konst - men, också ett sätt att behålla intresset för kärnan i det man vill kommentera. Tror att man bör skilja detta forum från både chatt (för stor fördröjning) och opinionsbildning. Självklart ska man kunna kommentera inläggen, men hälla sig till sak, utan personangrepp på den som inte stöder ens mening och utan att själv vara alltför snarstucken. O and O!

"gamla" Tekla, 14:50, 2 september 2015. Anmäl

Nu menade jag absolut inte att du Thorbjörn skulle vara en petimäter, om någon nu skulle missförstå sista meningen. Det var endast förklaring på detta väldigt ovanliga ord

A A, 19:57, 1 september 2015. Anmäl

Thorbjörn Visst har många kommentatorer försvunnit på gott och ont, jag tycker tonen numera är något mer hyfsad. Jag tror inte att så många har något emot vissa utsvävningar men när en del kommentatorer "tar över" och har flera inlägg i följd utan någon mening för sakfrågan då är det inte roligt att läsa längre. Sweydia Ism, Jessica Adams och Kap Kennedy har bra poänger kring detta som diskussionen nu kommit in på. Petimäter - petmåns, felfinnare, tjafspelle; viktigpetter,besserwisser

A A, 18:57, 1 september 2015. Anmäl

Thorbjörn: Ja visst är det mycket roligare när det blir lite utsvävningar från ämnet, lite anekdoter och jämförelser! Inläggen får personlighet då och är ibland tänkvärda. Att många här tycks vara riktiga petimätrar får mig både förvånad och full i skratt. Jantelagen hålls högt av flera, lite sorgligt tycker jag.

Irene Holm, 10:38, 1 september 2015. Anmäl

Saknas det inte nån i kommentarsfältet? Nån som brukar ha 3-6 inlägg på raken ;-)

Mini Me, 20:27, 31 augusti 2015. Anmäl

@Sweydia ism. Håller med. Jag blir trött när det kommer 3 inlägg i rad från samma person, som vill berätta någon personlig anekdot, ofta irrelevant för frågan. Skulle gärna önska att kommentarerna har med frågan att göra och kan anses av allmänt intresse. Vill man bli sedd och hörd, finns förmodligen bättre ställen än DN etikett, där man kan få sitt bekräftelsebehov fyllt. Men man ska komma ihåg och respektera, att här, är det Magdalena som är expert.

Jessica Adams, 14:10, 31 augusti 2015. Anmäl

Ett minimikrav tycker jag bör vara att kommentaren tillför något till en eventuell diskussion kring artikelns innehåll och ämne. Den behöver inte nödvändigtvis hålla sig slaviskt till ämnet, men ändå få läsarna att tänka "ja, det där är ett relavant perspektiv på detta". Tydligen kräver detta någon egenskap som alla inte har. Många verkar tro att deras kommentarer liksom är huvudsaken. Detta gör visserligen kanske inte moderatorns jobb enklare, men borde åtminstone tjäna som vägledning.

Kap Kennedy, 13:37, 31 augusti 2015. Anmäl

Detta forum och många andra har begränsat kommentarernas längd till 500 tecken; det är då ytterst dålig stil att då bladdra på i flera inlägg efter varandra. Det är oartigt att slösa med andras tid, precis som att komma sent till ett avtalat möte.

Sweydia Ism, 12:30, 31 augusti 2015. Anmäl

Jag anser ocskå att det var roligare att läsa kommentarerna tidigare, de gav upphov till många skratt. Det är väl inte så himla viktigt att man håller sig till ämnet till 100% lite utsvävningar gör det hela mer intressat. Och självklart måste man får ge svar på tal om någon skriver något som man anser är korkat, det handlar ju inte om personangrepp eftersom man inte vet vem personen bakom signaturen är. Man angriper en åsikt som man tycker är befängd, det får man tåla som kommentator

Thorbjörn T., 12:04, 31 augusti 2015. Anmäl

Ja detta är en ganska svår fråga. Just jag vill gärna veta vad som gäller när mitt eller andras inlägg utan meddelande tas bort av moderatorn, hur man undviker att först se sitt inlägg, som någon svarat på, och det nästa gång är borttaget (ibland även svaret). Obehagligt. Räcker det med att ngt surkart trycket på "Anmäl"-knappen? Det finns möjlighet att låta mitt namn stå kvar i en tom spalt med "Inlägget har raderats av moderator", så vet man. Den metoden finns i vissa andra kommentarsspalter.

Irene Holm, 11:52, 31 augusti 2015. Anmäl

Mobilhinder?

Fråga: I den lokala ICA-affären i Sjöbo har det satts upp skyltar i kassan där kunderna uppmanas att inte tala i telefon utan med kassapersonalen i stället. Är det okej att göra så? Vilka är värst med mobiler: Ungdomar eller vuxna?

Svar: Det är en pinsam nonchalans som många, vuxna säkert nästan lika ofta som ungdomar, tillåter sig att visa när de ägnar sig åt mobilsamtal istället för att tala med den närvarande människan. Att stå framför en kassa och prata i sin mobil medan kassören försöker få kontakt är löjligt och självupptaget. Som om den man har fysiskt närvarande inte funnes där, som om det enda av betydelse är det man har i sin mobil. Är det inte ganska andefattigt, om mobilisten tänker efter?

ICA gör rätt som försöker bibringa sina kunder den aning av hyfs som det är att tala med den person som man har nära sig i kassan istället för med den eller det i mobilen som med sannolikhet kan vänta två minuter.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 12
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-7 av 7

Jag tycker det är ett bra gjort av ICA-butiken! Jobbar själv för en stor svensk butikskedja. Processen vid betalning går mycket smidigare för samtliga parter om vederbörande är på plats mentalt. Dessutom handlar det som Magdalena säger om respekt och en trevlig stämning. När den "femtioelfte" personen för den dagen är arg för att hen inte hittar sitt kvitto, glömde påse eller liknande p.g.a mobilsamtal är det svårt att hålla humöret uppe. Vår mindfullness träning börjar i vardagen! På ICA Sjöbo!

Josefine Wigbäck, 10:54, 1 september 2015. Anmäl

Jag gick in i en underklädesbutik för att par månader sen och bad min väninna i andra ändan att få ringa upp, och bägge expediterna tappade hakan! De var absolut inte vana vid denna "omsorg" och hänsynstagande! Detta har jag så svårt att förstå, det hör väl till allmänt hyfs både mot expediten och ens motpart i telefonen att man ägnar dem sin fulla uppmärksamhet eller är jag bara för gammal ?!

Susanna Herrström, 19:35, 30 augusti 2015. Anmäl

Bra svar från Magdalena! Ens eget dåliga beteende kan kan aldrig ursäktas med att någon annan beter sig lika dåligt.

Sue Dibden, 18:37, 30 augusti 2015. Anmäl

Butiksanställda som struntar i kunderna och ägnar arbetstiden åt privat snack, det är inte ovanligt. Det förekommer överallt, i alla sorts butiker. Om man kan väljer man en annan butik nästa gång.

Arbiter Elegantum, 15:12, 30 augusti 2015. Anmäl

B I Det händer att jag talar i mobilen utan att det finns någon i andra änden- När jag går ensam hem i mörkret och mystiska typer rör sig i närheten. Men det är ett otyg att folk pratar i sin telefon sådär. Personalen är i underläge och är tvingade att vara artiga, men om liknande händer mig så vänder jag på klacken och går, med bestämda steg. Det är så oförskämt att prioritera sin telefon, och barnsligt, säkert finns de som är stolta över att kunna visa hur stort och intressant umgänge de har.

Irene Holm, 13:57, 30 augusti 2015. Anmäl

Det är ju ett intressant - och lovvärt - initiativ av butiken ifråga. Men det vore minst lika viktigt att ta samma diskussion med sin egen personal - i den ICA-butik jag handlar oftast i står nämligen personalen oftast själva och tjattrar med varandra, utan att intressera sig nämnvärt för kunderna. När man pockar på uppmärksamhet , t.ex. för att fråga om något, möts man av illa dolda grimaser eller fortsatt ointresse. Lika bedrövligt!

Zephram Cochrane, 12:11, 30 augusti 2015. Anmäl

Att skylten sitter där betyder förmodligen att den satts upp på förekommen anledning, tyvärr. En gång i tiden var det status att ha mobiltelefon och då vet jag folk som pratade i den i offentligheten utan att det fanns någon "i andra ändan". Haha!

B I, 11:34, 30 augusti 2015. Anmäl

Bukettetikett?

Fråga: En släkting skickade mig en fin bukett blommor häromdagen. Jag tog av omslaget, tog bort det lilla kortet som var fäst runt en av stjälkarna, och satte buketten i en vas. Jag ringde släktingen och berättade hur glad jag blivit över buketten och sen skickade jag även en bild på hur fin den var där den stod. Släktingen verkade glädjas med mig.

Senare fick jag besök av min syster, som letade igenom buketten och frågade sen: Vem har du fått dem av? Var är kortet? Jag berättade att jag fått den av vår släkting, men att jag tagit bort kortet. Då tillrättavisade hon mig och sa att man ska alltid låta kortet sitta kvar, så alla kan se vem den är ifrån, att ta bort kortet är en skymf mot givaren, som att man vill dölja vem man fått buketten från. Jag sa att jag ju gärna berättar vem buketten var ifrån, fast det ju egentligen är mellan mig och givaren, och att man kanske inte ska kolla igenom andras etiketter efter kort att läsa på. Kortet, liksom buketten, var ju till mig.

Gjorde jag fel? Bör man låta kortet sitta kvar, om man tycker att det blir finare utan? Och är det rätt att göra som min syster, och titta efter kort, och läsa dem om man hittar dem?

Svar: Beskäftig syster du har – och inte heller har hon rätt, om du vill ha avsändarkortet kvar och visa upp vem som har givit dig blommorna så har du det, om du inte tycker att andra har med det att göra så tar du bort det. Det finns minsann ingen ”regel” om att man måste ha kortet kvar! Många vill inte markera vem som har skickat blommorna, just därför att det finns sådana som din syster som kräver att få reda på sådant som inte angår dem.

Om du hade fått ett vykort från någon, skulle din syster då anse sig ha rätt att få läsa kortet och få reda på avsändaren?

Du gjorde rätt. Din syster har fel.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 3
  • 0
  • 0

Kommentarer (17)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 17

Det skulle vara intressant att få veta hur man gör i t ex Frankrike, etikettens hemland. Tror det är "svenskt" att vilja vara hemlig. Lite snål, sådär.För mig är det självklart att den som vill kan se vem som skickat den och den buketten eller presenten. Andra blir verkligt upprörda om någon annan skulle läsa kortet. Jag öppnar mitt kuvert, sticker ner kortet lite på sned som en signal: Varsågod och läs! Om det på något kort råkar stå "Älskar dig i hemlighet, X" höjer det feststämningen!

Irene Holm, 09:58, 2 september 2015. Anmäl

@Irene Holm: nu framgick iofs i frågan att det rörde sig om en enstaka bukett i detta fall. Får man många samtidigt är det förstås smidigt att låta kortet sitta kvar tills jag hunnit läsa alla ordentligt. Noterar ansträngningen från vederbörande och plockar sedan bort kortet för att sparas eller slängas beroende på hur personlig eller allmän hälsningen är. Skulle dock INTE uppskatta om andra läste korten utan att fråga!

lilla moi, 18:35, 1 september 2015. Anmäl

Thorbjörn T. Jag hänger inte riktigt med i ditt resonemang, "Hur skulle det se ut om hela lägenheten blir tapetserad med gratulationskort" - hur menar du. Om jag fyller 50 och har många vänner och släktingar - inte kommer jag sen när alla gått hem ihåg vem som skänkt vad! Låt kortet hänga kvar, alt. ligga på presenten eller instucket under snöret. Själv väljer jag blommor/present med omsorg, letar rätt på rosa nejlikor som mormor gillar. Vill att hon ska veta att jag ansträngt mig för henne.

Irene Holm, 10:52, 1 september 2015. Anmäl

Tycker mottagaren bestämmer själv hur den vill ha det. Blir givaren sårad för att man tar bort kortet känns det som att det nog är dags att fundera på om man gav buketten för att lyckönska eller för att själv synas... Mottagaren vet ju ändå vem den kom ifrån.

lilla moi, 17:24, 31 augusti 2015. Anmäl

Det var en underlig inställning du har Irene Holm "Tar ni bort mitt kort blir jag sårad". Hur skall man då göra om man får något annat som kanske är inslaget i papper och med ditsatt kort, en porslinspryttel eller ljusstake eller vad vet jag. Skall man låta pappret sitta kvar eller skall man packa upp presenten och sedan sätta tillbaka kortet. Man skulle ha kort hängandes överallt i vardagsrummet på alla fådda prydnadssaker. Inte vet jag om jag tycker att det skulle vara så vackert precis.

Thorbjörn T., 12:25, 31 augusti 2015. Anmäl

Det är väl bra att folk kan få göra precis som de vill utan att det ska vara rätt eller fel. Tycker att det är smart att skicka blommor till sig själv som jag förstått av kommentarer att ensamlevande (enastående) kvinnor ibland tycks göra. Det kan tysta munnen på de som har synpunkter på att någon saknar partner. Det fanns en del som tyckte synd om mig när jag var singel. Själv trivdes jag alldeles utmärkt med livet.

B I, 18:07, 29 augusti 2015. Anmäl

Irene Holm: tyvärr finns det tråkiga skäl också att göra så. När jag bodde i England fick jag t.ex. veta, att det var vanligt att ensamma kvinnor skickade Alla hjärtans dag-buketter till sig själva på jobbet. De skämdes över att vara den enda kvinnan på avdelningen som var ensamstående, och kanske hade de till och med ljugit om pojkvänner och beundrare som inte existerade... (Alla hjärtans dag är mycket större där än här.)

Marja-Leena Pettersson, 15:53, 29 augusti 2015. Anmäl

Struntprat alltihop, från nyfikna människor! 1) Vill de veta vem den är från kan de fråga dig. Att läsa kortet är ju snudd på likadant som att öppna en annans brev! 2) Låt dem tro att du skymfar givaren, om de nu vill det, så länge givaren vet hur glad du blev (och det gör givaren ju, eftersom du säkert redan tackat) spelar det ju ingen roll vad andra tror.

H R, 15:04, 29 augusti 2015. Anmäl

Marja.Leena P. Det gamla knepet att skicka blommor till sig själv känner jag till, då med syftet att få tråkige maken att piggna till lite: Man låter skicka långskaftade röda rosor till sin dörr, spelar förvånad, läser kortet, och rodnar. Där kan stå "Drömmer ständigt om dig" eller så. Ingen underskrift. Obs jag har absolut aldrig gjort så, jag svär på Bibeln ! :-)

Irene Holm, 14:47, 29 augusti 2015. Anmäl

Katarina Katarina. Klisterlapparna på glasen är ju inte jämförbara med gratulationskortet i buketten! Prislappen på nya klänningen tar jag bort, men inte hälsningen bland blommorna från arbetskamraterna.

Irene Holm, 14:40, 29 augusti 2015. Anmäl

Förtroendefrihet?

Fråga: Jag är på fest med många deltagare där även en bekant med pojkvän är inbjudna. Dagen efter festen ringer hennes pojkvän och vill bjuda ut mig. Jag tackar nej (förstås). Efter mycket funderande berättade jag för min bekant om hur hennes pojkvän uppfört sig. Hon blev oerhört sur – på mig. Det hela slutade med att de gjorde slut efter ett tag, säkert av fler anledningar än denna, men bekantskapen mellan mig och henne tog tyvärr också slut. Jag försökte förklara för henne flera gånger, men det funkade inte, hon kunde liksom aldrig förlåta mig. Hur skulle jag ha gjort? Jag tänker ju att hon förmodligen blivit ännu argare om det kommit fram att han ville bjuda ut mig men att jag inget sagt.

En väninna berättar i förtroende att hon är otrogen mot sin man. Jag känner inte hennes make särskilt väl, har bara träffat honom någon gång. Det är hon som är min ”gamla” kompis. Jag berättade aldrig någonting för hennes man, men jag önskar att hon aldrig hade satt mig i den här situationen. När jag försiktigt försökte säga det till henne vid ett senare tillfälle blev hon mycket sur – på mig. (De är fortfarande gifta, jag vet inte om hon fortfarande är otrogen, jag vet inte om maken vet.) Vad skulle jag ha gjort?

Intima förtroenden av ovanstående slag – hur slipper man dem? Folk säger ju inte: nu ska jag berätta något intimt (och gärna sexuellt eller lite förbjudet/skamligt och hemligt) för dig, vill du höra? utan de bara säger saker. Om jag reagerar negativt blir jag kallad pryd. Jag tycker själv inte jag är pryd, men det hör kanske inte riktigt till saken. Jag vill inte ha sådan oerhört intim information för jag tycker inte jag har med det att göra, har inga ”goda råd” att ge direkt, och vill inte bära bördan av hemligheter jag kanske själv anser borde vidarebefordras till den det gäller.

Svar: Svårt! Du skulle ha avstått från att berätta för din bekant om hennes extremt klumpiga pojkvän, men påpekat för honom att han betedde sig olämpligt. Det hade knappast kommit fram till hans flickvän på annat sätt än från dig att han bjudit ut dig, eftersom du givetvis inte skulle ha pratat med andra om detta. Man kan förstås ta emot förtroenden men inte mot sin vilja.

Din väninna som var otrogen berättade för dig förmodligen för att lätta sitt eget dåliga samvete. Men det ska du inte behöva stå ut med. När hon hade börjat säga kanske ”jag måste berätta något för dig, jag har en affär med…” så skulle du ilsnabbt ha avbrutit henne och sagt ”nej, nej, säg inget mer, jag vill inte veta det.” Eller göra något tydligt avvärjande, som att hålla för öronen, resa dig upp och visa att du vill gå därifrån. Hade hon ändå fortsatt att berätta skulle du ha insisterat och avbrutit igen, ”jag vill absolut inte veta, säg inget mer”.

Du kan göra på samma sätt i alla de fall då andra vill tynga dig med sina hemligheter. Säg snabbt ”nej, inte ett ord till, jag vill inte och kan inte bära på dina hemligheter” – det bör andra förstå. Och du ska inte känna dig ovänlig som säger ifrån, det är ju dessa bekännare som vill vältra över sina skamkänslor eller vad det nu är, på dig, eller hoppas att få höra något tröstande som du kanske inte är intresserad av att ge.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (32)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 32

BI. Aha , BRÅ.Dem litar jag tyvärr inte på.

Irene Holm, 10:54, 1 september 2015. Anmäl

Irene: Jag har följt utvecklingen via BRÅ rapporter och information från riksorganisationen UNIZON. (Sedan 1980-talet)

B I, 16:53, 31 augusti 2015. Anmäl

BI. Jag ville undvika ordet hederskultur eftersom jag ganska ofta blir utkastad från detta forum och uppenbarligen anses kontroversiell, det är trist. Det du förklarade var en självklarhet. Men varifrån du fått dessa snälla och lugnande siffror förstår jag inte riktigt..

Irene Holm, 11:58, 31 augusti 2015. Anmäl

Om man inte vill ha intima förtroende från någon typ det som FS skriver, så kan man fråga "Varför berättar du detta för mig?". Utifrån svaret kan man säga "Jag är inte bekväm med sådana här hemligheter/förtroende så var snäll och berätta inte mer", "Det är väl något som bara berör dig och din man" eller "Hade du tänkt att jag också ska ljuga för din man?" Eller något annat i den stilen som markerar att förtroendet inte var välkommet.

Bodil S, 11:34, 31 augusti 2015. Anmäl

Irene: "relationsdödare" kvinnors antal har stadigt sjunkit från 80-talet då det var ca 45-50 till förra årets 19 personer. Det gör dock inte det enskilda fallet mindre tragiskt. Om du undviker hederskulturer så tror jag nog att avslöjande av otrohet är rätt ofarligt.

B I, 09:41, 31 augusti 2015. Anmäl

Kerstin, jag reagerade på det du gjorde mot din bedragna vän när du förteg det som hänt för henne samtidigt som du berättade för två andra, varav den var känd för att göra livet surt för andra. Delade hemligheter sprids snabbt och det måste vara väldigt obehagligt för den bedragna att via ombud få höra vad som hänt och att det pratas bakom hennes rygg. Om du känner dig förminskad så finns det kanske anledning till det? Vad gäller frågan gjorde FS rätt som berättade utan att skvallra för andra.

Petra Petrasson, 14:43, 30 augusti 2015. Anmäl

BI Det har tyvärr på senare år blivit vanlgiaret med mord på hustrur som vill lämna maken. Ibland, som i Malmö relativt. nyligen, knivmördas hon inför sina små barn som måste se henne rosslande sluta andas i en sjö av sitt eget blod. Det har blivit en del av verkligheten tyvärr, man måste ta med den risken innan man "skvallrar". Om du tycker att såna här fakta är fantasifulla och sagolika så föreslår jag att du läser på lite mer, om vad som händer runt omkring oss.

Irene Holm, 14:05, 30 augusti 2015. Anmäl

Bästa Petra, och Marja-Leena antar att ni inte har någon kontakt med människor med att kasta ur er terapeutiska behandlingar kan vara nödvändiga för mig. Vad tråkiga ni är och glömmer hela tiden bort sakfrågan och använder detta forum till att förminska andra och på det viset kan ni förstora er själva

Kerstin Sundberg, 12:45, 30 augusti 2015. Anmäl

Låter som rätt dramatiskt här och där. Marja-Leena och Irene borde slå sig ihop och skriva en roman. Den skulle säkert innehålla alla de ingredienser som kännetecknar moderna kriminalromaner, våld, otrohet, intriger och ond bråd död. Lyckligtvis blir inte alla otrogna hustrur ihjälslagna medan andra blir det utan att ens vara otrogna. En del som blir kränkta kan också bli farliga för omgivningen.

B I, 11:42, 30 augusti 2015. Anmäl

@Kerstin Sundberg, 14:38, om du blev så kolossalt kränkt av att bli utbjuden att du tvunget måste ha ett terapeutiskt samtal så borde du antingen ha lättat ditt hjärta för en (1) person som du litade på till hundra procent och som helst inte kände din bedragna väninna eller följt rådet från @Marja-Leena Pettersson, 15:59, och pratat med någon med tystnadsplikt. Att skvallra med någon som "gör alltid livet surt för allt och alla så fort tillfälle ges" verkar ju lite osmart.

Petra Petrasson, 19:11, 29 augusti 2015. Anmäl

Hejdåtårta?

Fråga: Vid månadsskiftet augusti/september slutar jag på jobbet efter åtta år. Sedan jag sa upp mig har jag fått höra flera kommentarer från kollegerna. Mycket har varit positivt, men lite väl många har skojat om att ” då bjuder du väl på…” osv.

Jag har tagit det som skämt, men någon eller några kanske menar allvar. Visst är väl sed och skick det motsatta? Det borde vara arbetsgivaren och kollegerna som bjuder mig som tack och adjö efter så pass lång tid?

Möjligen vill jag ge en kollega en sak som hon kan minnas mig med. Om en får så måste väl inte nödvändigtvis alla få? Det är ju faktiskt frågan om vuxna människor.

Svar: Varje företag har sin kultur beträffande ceremonier vid välkomst, farväl, födelsedagar och annat uppmärksammande. Du bör efter så många år ha varit med om flera tack-och hej-då-tillfällen? Försök komma ihåg om det var den som lämnade företaget som bjöd på tårta eller företaget som tackade vederbörande för de gångna åren. Annars får du fråga någon mellanchef eller liknande vad som är skick och bruk just där. Du ska lämna ett gott intryck efter dig och det är bäst att göra som förväntat, du tjänar ingenting på att komma med en ny idé om hur man gör när man slutar, i alla fall inte om den idén innebär att du slipper en utgift. På det du har fått höra verkar det ju klart att den som lämnar arbetsplatsen för gott också förväntas bjuda på något och tacka för sig, som det heter.

Vill du ge en kollega en present, gör det men diskret vid något tillfälle sista dagen på jobbet, utan att övriga noterar det.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-7 av 7

Olika på olika arbetsplatser. Jag har bjudit på tårta åtminstone en gång efter att sagt upp mig. Beror väl lite på skälen därtill också, jag lämnade av personliga skäl (trivdes väldigt bra på jobbet och med mina arbetskamrater, men behövde byta stad) och ville gärna bjuda dem på något när jag gick.

annan Camilla, 10:37, 28 augusti 2015. Anmäl

Som tidigare har nämnts så bjuder inte arbetsgivaren om en anställd har sagt upp sig själv, till skillnad ifrån pension. Personalen samlar till en avskedsgåva. Då jag var ny i arbetslivet i mitten av 80-talet, förväntades den som slutade bjuda herrarna på whiskey o damerna på sherry! Sen bolmades det friskt på rummen, det var andra tider då! :) Jag var ung o fattig och bjöd då min dag kom, på kladdkaka, det mottogs vä så där, vill jag minnas!

Frk N, 11:40, 27 augusti 2015. Anmäl

Efter mer än 40 yrkesverksamma år i flera branscher och i ännu fler företag har jag hittills inte varit med om att det är den som slutar som bjuder på tårtan. Det har arbetsgivaren gjort som ett tack för nedlagt arbete. Ibland även med en bukettblommor.

Suzanne Oxelstål, 11:39, 27 augusti 2015. Anmäl

Samma här. Min erfarenhet är att den som slutar bjuder på något gott men inte nödvändigtvis dyrt. Arbetsgivaren kanske ger något minne och kollegorna samlar ihop till blomma eller present. Man kan inte förvänta sig att få något av arbetsgivaren när det inte handlar om pensionsavgång. De närmaste kollegorna kanske gör något festligt men det är i så fall inofficiellt och man bör nog inte förvänta sig något om man själv inte ens är beredd att bjuda på köpta småkakor.

Jenny Löwerot, 11:06, 27 augusti 2015. Anmäl

Det verkar som att ingen slutat på åtta år. Då är det bäst att fråga efter vad som är brukligt. Själv blev jag bjuden både på lunch och presenter när jag sist slutade. På en tidigare arbetsplats bjöd jag på tårta och fick en avskedspresent.

B I, 10:24, 27 augusti 2015. Anmäl

Min erfarenhet är densamma som Marja-Leenas: den som slutar bjuder på fika och kollegor/chefer avtackar med kort/blomma/present. Vet dock att på min mors arbetsplats brukade den som gick i pension bjudas på tårta av arbetsplatsen.

lilla moi, 07:28, 27 augusti 2015. Anmäl

Det vanligaste i min erfarenhet är att det är den som slutar som bjuder på fikabröd. Men det måste ju inte vara en tårta, det kan vara en vetekrans eller -längd också, och man kan dessutom få ner kostnaden genom att baka själv. Företaget eller arbetskamraterna ger i stället blommor och ett fint kort, eller (om företaget avtackar officiellt) något föremål som tillverkas på företaget eller har anknytning till det.

Marja-Leena Pettersson, 06:26, 27 augusti 2015. Anmäl

Olivkärnsstil?

Fråga: Jag har nu varit på några middagar där vi har serverats oliver med tandpetare eller liknande.
Frågan är dock hur jag snyggt skall hantera kärnorna i oliverna?
Jag har testat med servett men efter några stycken blir det jobbigt att hantera detta och jag vill gärna inte spotta ut dem.

Svar: Denna återkommande fråga tar jag upp igen eftersom den så uppenbart är ett hårt litet bekymmer för många. Och det är högst förståeligt – egentligen borde alla värdpersoner, krogpersoner och andra som tillhandahåller sällskapsmat låta bli att servera oliver med kärnor, de små godingarna är faktiskt besvärliga att hantera snyggt. Nu anser de som vet att oliver med kärnor är godare än de urkärnade men i en hel del sammanhang får läckerheten underordnas det som är praktiskt.

Men så här gör man: fös med tungan ut kärnan ur gapet mot en gaffel, om sådan finns, och lämpa därifrån ner kärnan på en assiett för matskräp. Saknas gaffel knyter man vänster hand med tummen utanför pekfingret, varvid det bildas en liten grop; dit flyttar man diskret ut kärnan  genom att lyfta upp handen mot gapet, fösa ut kärnan och därpå välta ner den mot en assiett eller liknande.

Man spottar aldrig ut något, ej heller olivkärnor, direkt på duk, assiett, tallrik – och man spottar aldrig ut något i servetten!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 26
  • 1
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-4 av 4

Jag skulle hellre avstå från oliverna framför att försöka få ut kärnorna på gaffeln. Avstår även från vindruvor av samma anledning, fast jag tycker om vindruvor, jag gillar nämligen varken att svälja vindruvskärnor eller försöka få ut dem ur gapet snyggt och elegant.

H R, 16:40, 31 augusti 2015. Anmäl

Kanske bör man som värd helt undvika krånglig mat som oliver med kärna, oskalade räkor, abborre med hundra ben. Kronärtskockor är gränsfall, kanske blir någon gäst besvärad för att han inte riktigt vet hur man gör, det är onödigt tycker jag. Kräftor är ett undantag, där ska man sörpla och slafsa, det hör till.

Irene Holm, 13:59, 26 augusti 2015. Anmäl

Ett litet tips till alla er som tycker att hela oliver med kärna är godare (Inklusive jag själv). Jag brukar alltid kärna ur oliverna med en helt vanlig körsbärsurkärnare innan jag serverar dem. Smaken förändras ju inte av det men man slipper sitta och kladde med kärnorna.

Thorbjörn T., 10:09, 26 augusti 2015. Anmäl

Det verkar inte väl genomtänkt av värdfolket om det inte ges en hyfsad chans att göra sig av med kärnorna på ett snyggt sätt. Jag skulle nog be om en gaffel och det saknades. Även om Magdalenas alternativa förslag låter smart så känns det lite kladdigt. OBS! Jag har ätit ris och räkor med fingrarna från palmblad i djungeln och sköljt av mig i floden men det är en annan sak.

B I, 09:51, 26 augusti 2015. Anmäl

Krognotsrättvisa?

Fråga: Jag och mina vänner brukar fira varandras födelsedagar tillsammans på olika restauranger. Det är trevligt men jag tycker det är väldigt jobbigt när det kommer till betalningen. Vi bjuder alltid den personen som fyller år vilket är helt okej för mig inför de personer som dricker alkohol i måttliga mängder. Däremot finns det några i bekantskapskretsen som beställer in många och dyra drinkar. Notan brukar också delas lika mellan dom som betalar, så personerna som dricker väldigt mycket får alltid betala för lite oavsett födelsedag eller inte. Problemet för mig är att jag inte har så mycket pengar och dessutom vill jag inte betala för andras supande.

Jag tycker att det är svårt att säga till personerna som dricker mer än oss andra. Jag tror inte att dom gör så här medvetet, utan bara inte tänker efter. Vissa gånger har jag sagt att jag inte betalar för någon alkohol, och avstått från att dricka alkohol själv. Jag började också att ha fester istället för restaurangbesök när jag själv fyllde år för att själv slippa bli bjuden och bryta mönstret.

Nu fyller jag själv år och har ingen möjlighet att ha en fest, så jag planerar ett restaurangbesök. Jag vill helst inte bli bjuden på någonting, att alla betalar endast för sig själva och att inga vinflaskor beställs in utan alla beställer egna glas. Har frågat restaurangen om vi kan få separata notor vilket går bra.

Mina frågor som jag hoppas att få svar på är: hur meddelar jag mina ”gäster” att vi ska ha separata notor på bästa sätt utan att någon känner sig utpekad? Ska jag meddela detta innan vi är på eller när vi befinner oss på restaurangen? Hur förmedlar jag att jag önskar att vi inte beställer in vinflaskor som ska delas på utan att alla beställer in egna glas?

Svar: Du delar detta krognotsproblem med mängder av andra som i likhet med dig inte har skattkistor att ösa ur. Dags att sluta låtsas att pengar inte spelar någon roll, dags att sluta skämmas för att man inte har lika mycket pengar som andra.
Och därmed alltså dags nu att förklara för de i bekantskapskretsen som inte ägnar andras ekonomi en tanke att de får betala sin konsumtion själva och inte belasta andra med sitt överdåd. Jag föreslår att du skriver ett vänligt, milt mejl eller kanske rentav ett kort i förväg till dina vänner och säger som det är. Ungefär

”Nu fyller jag år igen! Och jag hoppas att vi ses som vanligt på X-krogen, men den här gången med en ny ordning: alla ber om separat nota och betalar individuellt sin mat och dryck, även födelsedagsfiraren – jag. Det blir mer rättvist för oss med lite svagare ekonomi. Hoppas alla förstår och är med på detta!”

Det kan ingen ta illa upp. I så fall är de inga riktiga vänner.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 1
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (20)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 20

Om någon dricker oss andra och än mer, så kan vi ju inte betala.

Dagge Quist, 12:51, 31 augusti 2015. Anmäl

Förlåt, annan Camilla skulle det vara (tror det blev fel, kan inte läsa nu)

Maja Gräddnos, 23:24, 30 augusti 2015. Anmäl

Annan Carolina: Om dina vänner verkligen super (blir fulla), kanske du skall försöka skaffa nya, det låter inte kul. Men om de faktiskt bara tar ett glas vin till maten och kanske något till kaffet eller så, tycker jag inte det är att supa. Inte roligt att sponsra det heller varje gång, det håller jag med om, men säg inte att de gör något om de nu inte gör det

Maja Gräddnos, 23:22, 30 augusti 2015. Anmäl

Utmärkt förslag från MR :). Håller med de nedan som påpekar att det inte alls jämnar ut sig, särskilt inte när några dricker alkohol och andra inte. Som nykterist är jag tacksam över att alltid haft vänner som förstått detta och som exkluderar priset för alkohol innan man delar kostnaden. Nog kan jag bjuda ibland, men att alltid subventionera andras supande är tröttsamt.

annan Camilla, 13:51, 26 augusti 2015. Anmäl

Carl Carl, jag har lite svårt att förstå vad denna fråga har med Jantelagen att göra. Innebörden av den har ju ingenting med med att inte vilja / ha råd med att dela på en nota att göra. Hur får du in "Du skall inte tro att du är något" i detta sammanhang???

Thorbjörn T., 11:12, 26 augusti 2015. Anmäl

Får en känsla att Carl Carl är den sorten som FS beskriver i sitt mail, som beställer in många och dyra drinkar på andras bekostnad. Tycker Magdalenas svar var bra, fast jag skulle slopa delen " för oss med lite svagare ekonomi". Att vid varenda restaurangbesök med vännerna under flera års tid alltid vara den som betalar mer än vad man själv konsumerar, och därmed alltid blir den som bjuder de som dricker mer, kan ju vem som helst lessna på, oavsett ekonomi.

Åsa S, 09:51, 26 augusti 2015. Anmäl

Att briljera med utländska vanor vid krogbesök är ju bara fjantigt. Det finns väl ingen som helst likhet i jämförelsen Svenska krogpriser och utländska. Bara man kommer till Danmark så är det mycket billigare än i Sverige för att inte tala om latinska eller östeuropeiska länder där spriten knappast kostar "nånting" jämfört med Sverige!

Arne Plahn, 05:23, 26 augusti 2015. Anmäl

Carl Carl, du säger "i övriga världen", men du kan knappast tala om hela världen. Har bott flera år i Brasilien och där brukar vanligtvis en person betala notan för hela sällskapet; åtminstone bland välställda. Jag minns t.o.m. en kypare som nämnde att det är "typiskt européer att dela upp notan." Även om min personliga åsikt är att alla bör betala för sitt eget, just för att undvika obekväma situationer, så kan varken du eller jag dra någon slutsats om att Sverige är så olik andra kulturer.

Anders Mårtensson, 04:49, 26 augusti 2015. Anmäl

Det är ju oftast de som tar det dyraste som gärna vill dela "lika" också har jag märkt!

Cecilia G, 20:43, 25 augusti 2015. Anmäl

Sen är utlandet kanske lite större och vidare än vad lille Carl tror. I det utland där jag bor frågar kyparen nämligen alltid vid betalning: "Separat eller tillsammans?" och det är mycket vanligt att sällskapet väljer separat.

H R, 14:24, 25 augusti 2015. Anmäl