Skvallerstopp?

Fråga: Jag arbetar som undersköterska på ett äldreboende. Har arbetat där i några år nu och börja lära mig att det här med skvaller går upp och ner, tar aldrig slut, det bara ändrar karaktär och ämne. Skvallret som är just nu gör mig själv och kollegor illa när man till slut få höra detta.

På ett äldreboende finns det många öron och de gamla lyssnar och mår antagligen också dåligt av detta. Trots att jag arbetat på samma avdelning i några år har i princip alla mina kollegor bytts ut.

Annons:

Vad kan jag göra för att stävja skvallret utan att hamna utanför?

Svar: Det är svårt att komma åt en obehaglig ”företagskultur” som det kallas när en företeelse förekommer konsekvent på en arbetsplats. Men skvaller är en närmast normal verksamhet på flertalet arbetsplatser, och kan ibland fylla en funktion som information eller diskussion med syfte att förbättra något. Förmodligen lika ofta förekommande är skvaller av elak sort som sägs  enbart för att göra skvallraren själv intressant eller för att skada någon annan. Det är det senare sorten som ska motarbetas, den som handlar om individer och deras privata angelägenheter som inte har med arbetet att göra.

Du kan ständigt ifrågasätta den sortens skvallrande, alltså när någon kollega säger att ”har du hört att X gör si och så”  eller ”du vet väl att X har xxxx” säger du att det har du inte hört, men det verkar inte så sannolikt.

Skvallraren blir sur och tycker att du är trist, men får sig också en tankeställare. Vid dumt skvaller om andras privata förhållanden kan du fråga varifrån den informationen kommer. Om skvallraren säger ”ja det hörde jag av X, han/hon sa att Y har själv sagt det” så frågar du om verkligen den Y som skvallret gäller skulle ha berättat detta för X.

Du kan också artigt undra varför skvallraren säger detta, ungefär ”jaså, men varför säger du det till mig?” underförstått att den förmedlade informationen har varken du eller skvallraren med att göra. Berättas skvallret för flera på en gång kan du vända dig till dessa och fråga ungefär ”oj då, har någon av er hört det där?”

Alltså relativt vänligt kräva bevis, information om källa, ifrågasätta.

Och de som bara låter den elaka skvallret pågå för att inte själv riskera något, ska tänka på att skvaller kan göra att den utsatta personen försätts i ett slags isolering på arbetsplatsen, vilket i sin tur kan få förfärliga följder. Mobbning heter det, och det är olagligt. Alltså: att bara tiga när man hör och ser sådant som man förstår är fel, är att samtycka, medverka.

Magdalena Ribbing

 

StorbokstavsDu?

Fråga: Som Du ser skriver jag ordet ”du” med stor bokstav när jag riktar mig till en specifik person. Jag är född på 50-talet och hade bestämt för mig att man ”ska” göra så. Jag tycker att det ser respektfullt och trevligt ut, och jag gör mig gärna det lilla besväret att trycka ner shifttangenten för att få till en versal i mejl och brev.

Men min goda vän, född tio år senare, reagerar ganska starkt på detta och tror att jag skriver så för att driva med henne. Att jag gör det som en slags pik om att hon skulle ha satt sig på höga hästar, alternativt tycker att hon är gammalmodig! Så fel det kan bli! Ska jag sluta skriva versal-du eller framhärda med risk för att framstå som uråldrig?

Svar: Er, Du och Ni skrevs förr med versal (stor) inledningsbokstav för att markera respekt. På samma sätt skrev man titlar med versal begynnelsebokstav, Herr, Fru, Fröken. Det är gammaldags och språkinstanser av flera slag rekommenderar gemen (liten) inledningsbokstav i modern svenska.

Lustigt nog har versalt D och N smittat av sig på en del frågeställare som skriver Jag med versalt J. Det däremot är högst oartigt, alltså att ge sig själv en större betydelse.

Men att din vän retar sig på ditt versala D är ändå dumt av henne. Malligt kan det versala D:et inte vara.

Du med ditt Du skriver det du uppfattar som artigt, hon tror att du driver med henne – och bådadera är någon form av misstag. Det är alltså inte extra artigt i modern svenska med Du – så håll vänskapen vid gott humör genom att skriva du.

Det gör jag alltid, för den delen.

Magdalena Ribbing

 

Köbufflare?

Fråga: Om jag står i en lunchkö och väntar på min tur, händer det att personen som står framför mig har en väninna, visar det sig, som ska komma lite senare för att äta lunch med personen som står framför mig. När väninnan så småningom kommer går hon och ställer sig tillsammans med personen som står framför mig. Hon går före mig och alla andra som har stått och väntat i kön istället för att ställa sig sist och vänta på sin tur. Att jag står i kön och kan ha fått vänta ett tag och kanske har bråttom tas det ingen som helst hänsyn till. Har jag rätt att säga ifrån eller bör jag finna mig i att det är så här?

Svar: Det du beskriver är ett fenomen i den nu så populära genren JAG MIG – och väldigt svårt att komma åt. Du kan om du vill tillrättavisa dessa personer som beter sig fel – för det är faktiskt fel – säga milt och artigt ”vi har alla lika bråttom, så jag föreslår att du som kom nu ställer dig längst bak.” Personen som står längre fram har ju sin fulla rätt att också gå längst bak för att göra sällskap med sin vän.

Att tjinga plats i en kö till någon som kommer senare – nej, det är inte okej! Sedan kan man ju förse sig med tolerans och tålamod, låta nåd gå före rätt och helt enkelt ge sjutton i andras dåliga fasoner. Det kan ge en själv en behaglig känsla av överlägsenhet – ”så där illa skulle i alla fall jag aldrig bete mig, tänk så bra jag är!”

Magdalena Ribbing

Ordförandefröken?

Fråga: Min sambo är nyvald ordförande i Tapetserarmästarnas riksorganisation. Vi har haft en diskussion och hon anser att jag bör kalla henne Fru ordförande trots att hon aldrig varit gift.

Hur är det med denna typ av tilltal, är det kopplat till civilstatus och hur tilltalar man i så fall en Fröken ordförande?

Svar: Gulligt att din sambo vill bli kallad Fru ordförande av dig! Är det både hemma och på riksorganisationens möten?

Hur som helst har hon rätt, det finns inga fröknar längre i Sverige, de avskaffades av DN 1963. Alla blev fruar på en gång i tidningen. Lika bra det, tidigare var fröken en prinsesstitel, som på Gustav Vasas tid. I Frankrike avskaffades Mademoiselle – fröken – i officiella sammanhang för några år sedan, nu är alla vuxna kvinnor Madame. Liksom i DN oavsett vigsel!

Tilltalet har i nutid ingenting med civilstånd att göra utan är ett artighetsprefix. Men du kan lika gärna säga Ordförande, utan bestämning av kön. ”Talman” sade bland andra Folkpartiets ledamöter i riksdagen för flera decennier sedan när det gällde riksdagens talman som kunde vara en kvinna eller en man. Övriga sade ”Herr Talman” respektive ”Fru Talman” – även till en ogift sådan.

Magdalena Ribbing

 

 

Etikettspalten: Måltidsohyfs

På förekommen anledning: I varje TV-kanal äts det, i allt fler TV-program diskuteras mat och dryck. Programledare och gäster äter och dricker inför hela folket.

Men hur?

Bedrövligt för det allra mesta. De är förebilder, dessa ätare, för sina åskådare, som inte sällan eller rentav för det mesta tar efter det de ser. Alltså kan man tro att det är trevligt eller okej att man stoppar in något ätbart i munnen, smackar njutningsfullt, börjar prata med munnen full eller halvfull, häller in någon vätska, och fortsätter att prata och jubla över läckerheterna medan sörjan i gapet demonstreras tydligt för omgivningen.
Och så viftas det med kniv och gaffel samtidigt. Kanske har en regissör eller annan sagt till att de som framträder i programmen ska vara naturliga, och gärna ”spontana” – och då lyfter ätarna sina händer i axelnivå och gestikulerar med kniv och gaffel.
Det ser gräsligt ut. Möjligen äter många ungefär så i sin ensamhet och det må vara deras ensak. Men äter och dricker man i sällskap med andra, vilket man måste inse att även att TV-tittare är, har man en skyldighet att ha ett hyggligt bordsskick.

Att tugga med öppen mun ser äckligt ut.
Att dricka innan man har tuggat ur och svalt det man har i gapet ser likaså äckligt ut.
Att vifta med besticken ser korkat ut och trist ut och innebär en risk för omgivningen att nås av det som finns kvar på bordsverktygen.
Att stoppa kniven i munnen är sedan mycket länge ett tecken på dåligt bordsskick.
Kan nästa steg bli att snyta sig lite ”spontant” i servetten?

Härmed föreslås alla medverkande i TV-program att tänka på hur de äter och inta föda och dryck på ett för andra uthärdligt sätt.
Den som äter-dricker ser inte sig själv så som omgivningen gör. Beter man sig obehagligt drabbar det övriga i första hand. Dessa kan lätt tappa aptiten, eller känna stark vantrivsel, vilket jag vet av de många frågor som kommer till min spalt angående arbetskamraters, släktingars, vänners tråkiga eller äckliga sätt att äta. Hur man ska få någon i vars sällskap man måste äta att sluta smacka och sörpla är en ofta återkommande fråga.

Man kan förvisso vara en underbar person med de bästa kvaliteter även om man saknar hyfs vid matbordet. Men man gör ett oändligt mycket bättre intryck och uppfattas som en avsevärt trevligare person om man anstränger sig litegrann att äta snyggt.
Och TV-programmens ätare, med få lysande undantag, ska man akta sig för att ta efter.

Magdalena Ribbing

Barnvagnsrätt?

Fråga: Jag har under min föräldraledighet upptäckt hur oförskämda människor är/har blivit mot varandra. Visserligen bor jag i Stockholm och kanske är det värre här än andra städer. För att ta några exempel som händer mig flera gånger i veckan. Ståendes i ett varuhus, ta NK som exempel, och väntar på hissen. Jag står först av alla, när sedan hissen äntligen kommer och jag ska gå in med barnvagnen så är det ett antal personer som bara går rakt förbi mig så att jag inte får plats med barnvagnen. Detta har hänt mig, många gånger. Jag är helt paff och undrar vad är detta för fenomen?

Annat exempel, ståendes och väntar vid tunnelbanan och samma sak där, människor kliver bara rakt förbi så att jag har svårt att sedan få plats där barnvagnar får stå. Och ingen gör en ansats att flytta sig en aning åt sidan så att jag kan få plats. Vad göra i dessa situationer? Bara låtsas som ingenting och vänta på hiss efter hiss? Eller ska jag säga till och hur gör jag det utan att andra tar illa upp?

Är det helt enkelt djungelns lag som gäller numera? Hälsningar från någon som är trött på buffliga människor.

Svar: Som du antyder tillåter sig allt fler idag en märkbar självupptagenhet, vanligen parad med brist på förståelse för omgivningen. Det finns ett ord för detta: beklämmande.

Samtidigt kan barnvagnsförare inte utgå från att de alltid har företräde, vilket en hel del gör utan att tänka på att en del barnvagnslösa kan ha lika stort behov av plats. Alla måste inse att de befinner sig i ett sammanhang där de inte är ensamma, och att de därför måste samordna sig med övriga i omgivningen.

Du uppför dig ju som en vettig människa och tränger dig inte före andra. Då kan du med bestämt tonfall säga till de som struntar i köordningen och bufflar sig fram före dig: ”oj då/hoppsan (eller ”ursäkta” om du vill vara supertrevlig) men jag står faktiskt före dig här” – och fortsätta framåt utan att ge väg för bufflarna. Du kan också helt enkelt skjuta fram barnvagnen så att de som tränger sig hindras från att gå in före dig.

I buss och tunnelbana måste du säga till de passagerare som tar upp barnvagnsplatsen på samma sätt ”ursäkta men det här är platsen för barnvagnar”. Eller ge vänlig instruktion: ”om du är hygglig och makar dig lite åt sidan så får min barnvagn också plats”. En del människor ser inte någon annan än sig själva och då måste man uppmärksamma dem på att det finns fler i världen än just de.

Du ska alltså säga till, bestämt men gärna så vänligt du förmår, och du kan lugnt strunta i om de som tränger sig före dig tar illa upp. Det är, som det heter numera, deras problem.

Magdalena Ribbing

 

Nattgästlov?

Fråga: Vad gör jag i den här situationen? Jag lovar en vän att sova över i min lägenhet efter en fest vi har där. På festen frågar en annan vän om han får sova över i lägenheten. För mig går det alldeles utmärkt att båda vännerna sover över, eftersom jag har både soffor, extrasängar och madrasser som kan bäddas till båda dessa gäster och ännu fler om det skulle behövas.

Är det okej att lova vän nummer två en övernattningsplats utan att informera vän nummer ett om att det stannar fler personer över natten? Eller bör jag informera båda gästerna om situationen och låta dom själva avgöra huruvida de fortfarande vill sova över, ifall de kanske inte skulle känna sig bekväma med att sova under samma tak eller liknande?

Svar: Det var minsann ett delikat ärende! Men varför skulle det vara ett problem för en övernattare att det blir ytterligare en som sover över? Eller kanske en tredje?

Dessa nattgäster behöver ju inte dela säng, varken med dig eller varandra, som jag tolkar din fråga, och ingen av dem förefaller ha någon ensamrätt till nattlogi hos dig. Så låt alla du själv vill ha som nattgäster stanna, utan att be om tillstånd från någondera. Den som först fick det eftertraktade löftet att sova över hos dig kan du ju ge bästa sovplatsen.

Att du informerar dina nattgäster om varandras närvaro är självklart. Den som då eventuellt skulle ha något emot detta kan ju gå hem till sig.

Men i ditt hem bestämmer du.

Magdalena Ribbing

Fylleansvar?

Fråga: Jag kommer från en del av landet där alkoholkulturen är väldigt stark, bokstavligt talat, särskilt bland männen. Detta kan ofta bli ett svårt dilemma, eftersom en dels förväntas dricka flitigt, dels för att det kan uppstå komplikationer som blir ansträngande för värdparet. Kvinnorna brukar i regel hantera situationen bättre och hålla alkoholmängden på en hyfsad nivå, medan deras andra hälft mer sällan lyckas uppnå denna balans.

Min fråga är: om ens partner uppenbarligen druckit för mycket, vems ansvar är det då? Jag inser att jag jämför en fullvuxen man med ett barn, men i detta fall har dom många likheter. Har jag som partner ett ansvar, kan värdparet göra något, eller är det helt enkelt den berusade personens eget ansvar? Jag inser att det min partner gör kan drabba mitt anseende, så det är ju i mitt intresse att få hem honom, men i stunden kan det hända att jag bara vill ge upp.

Kan jag lämna min partner på festen och låta honom stå sitt kast eller är det kvinnans/den andra partnerns ansvar? Jag har svårt att veta in och ut här, mellan ett jämlikt, självständigt Sverige och etikett.

Svar: Nej, det finns inga vedertagna ”regler” om hur man ska förfara i sådana lägen som de du beskriver. Men allmänt sett kan man säga att den berusades partner bör vara närmast att hantera situationen. Att hindra mer drickande och att se till att den berusade personen tar sig hem är inte att behandla någon som ett barn, utan att hindra att skada åstadkoms eller att den som är berusad gör något som vederbörande kan komma att ångra.

Är man berusad tydligt över så kallad salongsberusningsnivå så har man också ett försämrad omdöme och måste få hjälp för att inte ställa till något som kan bli irreparabelt.

Så hjälp din partner att klara sig över dessa faror, och säg milt men mycket bestämt ”nu går vi hem” samtidigt som du ursäktande säger adjö till värdpersonerna och eventuellt övriga gäster. De ser alla vad som är orsaken till att du går hem.

Men att lämna en full partner ensam på festen – nej, det tycker jag vore illojalt.

Värdpersonerna kan också göra något, om den berusade vägrar lyssna på det partnern säger, eller saknar hjälpande partner, och det är att ta undan allt drickbart, även om detta drabbar övriga – de ska kunna förstå – och skaffa en taxi om detta är möjligt samt säga till den berusade att nu kommer taxin strax. Eller ordna med annan hemtransport.

Magdalena Ribbing

 

 

Läkarförsening?

Fråga: Jag undrar hur man bär sig åt när ett bokat möte hos exempelvis en läkare blir försenat och man inte släpps in förrän personen som är där innan känner sig klar. Jag har ett ganska så fullspäckat schema och har ofta inte tid att vänta de där 10 – 15 minuterna och därmed antingen bli försenad själv eller gå miste om den tid jag betalar för.

Detta verkar hända mig allt oftare och jag vet inte hur jag ska bete mig. Är det fel att knacka på för att markera att man faktiskt har en tid att passa? Bör man istället sitta tyst och hoppas att de snart är klara? Ibland kan man knacka vid ankomsten och märka att ingenting händer. Ska man då knacka igen? Kan man gå om man märker att man inte kommer hinna?

Svar: Tio-femton minuter låter som en ganska kort väntetid. Så gott som alla i vårdsektorn är tidsmässigt starkt pressade och har därmed svårt att passa tider exakt. Om du har fått en tid och inte kommer in förrän en kvart eller halvtimme senare är det vanligen inte på grund av läkarens slöhet utan därför att något har inträffat som har förskjutit schemat. Tänk dig att det hade varit du som suttit hos läkaren som kanske plötsligt upptäckt någonting hos dig som föranlett ytterligare undersökning – skulle du då har tyckt att det var okej om nästa patient hade knackat på dörren och krävt att vederbörande skulle få komma in på sin avtalade tid? Eller om du hade blivit bestört över ett besked från läkaren, och behövt mer tid för frågor och kanske tröst - vore det okej då om nästa patient krävde sin tidsrätt?

Enligt min erfarenhet sliter läkarna och all annan vårdpersonal hårt för att hinna med allt de måste göra, byråkratiska insatser inte minst.

När man går till doktorn i dag ska man ge sig tid för doktorns försening. Du skriver att du ofta inte har tid att vänta de där minuterna – men då måste du se till att skaffa dig den marginalen, så som det ser ut i dagens samhälle.

Det hjälper alltså inte dig att knacka på dörren och kräva att få komma in. Vad ska doktorn göra då, menar du? Be den patient som får vård att gå sin väg?

Men visst kan du själv lämna mottagningen om du inte kan vänta. Finns en annan anställd inom synhåll eller en reception så ber du att få framfört till doktorn att du måste gå därifrån. Annars skriver du en lapp och säger att du inte hann vänta. Den du ska träffa måste få reda på att du inte använder den tid du har fått.

Magdalena Ribbing

Vänlighetskultur?

Fråga: Det gäller kultur, eller eventuellt skilda kulturer. Jag har en kompis som är turkiska. Jag gillar henne verkligen, men undrar ibland över hennes sätt. Vi har gemensamma
bekanta (de är svenskar) och hon tycker de är mycket oartiga och ohövliga. Själv märker jag inget speciellt med dem.

Så här är det: Min turkiska kompis tycker att man som hälsningsfras ska fråga hur man mår. Och sedan ge en liten upplyftande komplimang här och där. Själv tycker jag det här med att fråga om hur man mår är just inget annat än en artighetsfras och inget som föranleder att man börjar bekänna själens och kroppens alla smärtor. Visst, jag förstår att vi alla någon gång behöver uppmärksamhet och det är väl alltid trevligt när det sker.

Vad anser Magdalena om saken?

Svar: Enklast är att din turkiska vän av dig får veta vad som anses vara hyfsat här, istället för att hon ska behöva bli bekymrad över att alla inte uppför sig så som hennes i kultur.

Visst är det trevligt att fråga ”hur mår du?” eller liknande när man hälsar på någon man känner. Det förekommer även i svensk kultur om än ofta med annat ordval, ”läget?” heter det vanligen numera. Svaret brukar vara ”okej, och du?” vilket gör att den som har något roligt att förmedla eller motsatsen, den som lider av något, ges möjlighet att meddela detta. Men normalt är det bara en smidig fras, utan förpliktelse för den tillfrågade att redogöra för sina sociala omständigheter eller aktuella lidanden.

En komplimang, lika med vänlighet, är inte heller fel. Men i många kretsar är dessa företeelser ovanliga och betraktas på sina håll som inställsamhet, strunt och gammaldags onödigheter. Då kan den som kommer ny i umgänget med förhoppningar att alla ska vara så vänliga som vederbörande är uppfostrad med, milt informeras om att det inte kommer att ske. Men också att de uteblivna vänligheterna inte betyder ogillande utan är en del av den aktuella så kallade umgängeskulturen.

Eller så kan övriga i sällskapet likaledes milt informeras om att det finns förväntningar på ett mer engagerat sätt, nu när det har kommit en ny vän i sammanhanget. Det kan vara en lösning på problemet.

Magdalena Ribbing