Middagstack?

Fråga: Vem ska tacka för maten på en bättre bjudning? Om det är en herrmiddag, vem är det då, eller vid en dammiddag? När ska tacktalet ges?
Om man har tackat för maten vid bordet, ska man göra det en gång till lite senare? Kan Hyfs- och stilspalten reda ut begreppen för en visserligen flitig men fortfarande osäker middagsgäst?

Svar: Svenska bjudningar av lite mer formell art brukar ha två grundpelare utöver placeringen: skålandet och tackandet. Inte minst tack-för-maten-talet vållar bekymmer eftersom en hel del vet vad som förväntas medan andra inte gör det.

Kan man inte bara strunta i detta tackande? Nej, min uppfattning är att detta svenska tackande är så välkänt och etablerat att det skulle skapa mer förvirring än lättnad om det försvann. Kanske blir det med tiden mindre tydligt, i takt med internationell stil – men den som tror att man i andra kulturer inte tackar har fel, tacksamhet visas bara på lite andra sätt.

Den vedertagna ordningen för middagstack är att värdinnans bordskavaljer, i svensk sed placerad på hennes vänstra sida, håller ett kort vänligt tacktal när måltiden är helt eller nästintill avslutad. Fråga diskret värdinnan/värdpersonen när det är dags för tacktalet.
Vid en enkönad måltid ska personen till höger om värdpersonen hålla tacktalet. Finns ingen värdinna vid en middag med både kvinnor och män är det traditionellt mannen på andra sidan om värdens bordsdam som tacktalar. Men det är hög tid att kvinnor ser sig som jämställda och tar ordet; i ett sådant fall kan värdens bordsdam med fördel hålla tacktalet.

I de här sammanhangen, givetvis bara de något mer formella bjudningarna, inte de lättsamma där ”regler” glöms, är det brukligt med tacktal endast om värdpersonen har hållit ett välkomsttal avslutat med bjudningens första gemensamma skål för alla. Men detta välkomsttal som hålls när alla sitter vid bordet, är å andra sidan nästan rutin. Värdpersonen – värd eller värdinna – säger att det är så trevligt att få se just dessa personer kring bordet ”välkomna och skål!” I detta tal kan man avstå från förhoppningen att det ska bli en rolig kväll, det är nämligen självklart. Innan den skålen ska en väluppfostrad gäst inte dricka av vinet men efter den brukar man kunna dricka när man vill, så kallat fritt drickande.

Tacktalet ska likaså vara kort. I tveksamma fall frågar den som tror sig vara aktuell för detta hedersuppdrag diskret värdpersonen om vem som är tilltänkt som tacktalare. Vid enkönade middagar uppstår ofta förvirring om detta, och i värsta fall – fast vad gör det egentligen? – blir det två tacktalare. God stil är att inte i tacktalet gå igenom varje serverad anrättning utan tacka på alla gästernas vägnar för en utsökt måltid och en underbar gemenskap – det är den senare som är huvudsaken.

Ska man tacka en gång till efter middagstacket? Ja, i svensk tradition säger alla gästerna ett eget tack till värdpersonen efter middagen. Och skriver eller ringer och tackar för senast inom en vecka efter bjudningen. Obs att allt det ovan beskrivna gäller traditionell formalitet!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-5 av 5

Pelle Lundén: Ja, vad hemskt tråkigt och ointressant att sitta i ett internationellt sällskap och prata om kulturella skillnader. Vem skulle intressera sig av ett sånt banalt, icke-intellektuellt ämne? Ingenstans att gå med en sån konversation! Bättre då att sitta bredvid en negativ, cynisk stropp.

Lyra Lof, 00:09, 4 december 2016. Anmäl

Vad kul att sitta på middag i ett internationellt sällskap, och inte ha annat att prata om än hur man beter sig i ett middagssällskap. Jag säger som Indras dotter i Strindbergs Ett Drömspel: Det är synd om människorna!

Pelle Lundén, 18:45, 3 december 2016. Anmäl

Sverige är säkert inte ensamt om det, precis som du säger, Alastair. Men här i Österrike tackar ingen i efterhand. Man tackar så mycket när man säger adjö efter middagen. Det är helt enkelt olika i olika länder.

H R, 15:53, 3 december 2016. Anmäl

Satt nyligen med på en middag med amerikaner och italienare där denna fråga kom upp och det sågs av alla som ohyfsat att inte tacka i efterhand för en formell middag, dessutom ansågs av de icke-svenska det vara väldigt ohyfsat att göra detta på annat sätt än skriftligt. Då handlar det alltså inte om skriftligt som i SMS eller email utan med penna på papper.. Så jag skulle inte säga att det är något specifikt svenskt att tacka och tacka utan internationell god ton i kretsar som passerat målbrott

Alastair Mobery, 23:48, 2 december 2016. Anmäl

Om inget annat är detta kulturantropologiskt fascinerande. Det krävs TRE tack. Fattas bara att vi hade behövt sätta in tack-annonser i lokaltidningen också. Jag inser givetvis att det har att göra med vårt lands långa historia av fattigdom och karga ordlingsförhållanden. Att bjuda och bli bjuden på mat var en stor grej, helt enkelt. Men ändå. Det är inte svårt att fatta att detta rituella tackande håller på att trängas ut i en alltmer internationaliserad kultur.

Kap Kennedy, 08:25, 2 december 2016. Anmäl

Partnerpresentation?

Fråga: Jag (kvinna) är sedan några månader tillsammans med mitt livs kvinna. Väl så! Men jag har ställts inför några för mig pinsamma situationer då vi varit ute tillsammans — på stan eller i pausen på en konsert eller liknande. Hon presenterar mig inte alls för sina kolleger och bekanta som vi råkar träffa!

När jag efter den första situationen påpekade att det här inte kändes bekvämt för mig (och knappast för hennes kolleger och bekanta heller) sade hon att det för henne är naturligt att presentera mig enbart för dem hon verkligen umgås med. Jag har också sagt till henne att om det är flickvänneriet som känns genant, så är det ju okej att hon presenterar mig utan epitetet ”min flickvän” — med för- och efternamn bara. En gång har jag trängt mig fram mitt i hennes och en persons konversation och presenterat mig, men det kändes påfluget.

Så där står jag sedan med ett smil medan hon konverserar med personer som står tätt inpå oss, en del av dem har hälsat på henne med en kram till och med. Att bli behandlad som luft vill jag inte vara med om en gång till. Har Magdalena ett svar på mitt problem, något jag vänligt kan visa för henne?

Svar: Ditt dilemma är inte så ovanligt, det händer alltför ofta att två personer som har en relation till varandra möter andra, som enbart är bekanta för den ena och att inte alla då hälsar på varandra. Det är ett konstigt beteende, naturligtvis ska alla som möts säga hej, och för obekanta även säga sitt namn, alltså presentera sig själva. Om den som är bekant med dem man möter, säger sitt sällskaps namn är det artigt och korrekt, men obekvämt för många som saknar den sociala vanan.

Tyvärr har jag inte någon annan lösning på ditt problem än att du så snart din partner stannar för att prata med dem ni möter, raskt tar ett initiativ och säger ”hej, jag heter xxxx.” Något mer behövs inte. Kanske är det er relation som gör din partner besvärad, men det borde inte vara okänt för hennes vänner att hon har en kvinnlig partner. Om detta ska vara hemligt, vilket vore tråkigt, så är ju inte det slags presentation som jag föreslår avslöjande.

Förhoppningsvis kan du ta ett eget initiativ när ni möter personer som du inte känner, om inte annat för att dessa mötande personers skull. De ska inte behöva umgås med en icke presenterad person i ett så litet sammanhang som tre-fyra personer som möts.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 11

... roll för henne, vilket är oroväckande vad gäller relationen generellt. Jag har svårt att tro att det här är det enda området där partnern är okänslig och inte bryr sig om FS:s känslor & behov. Och jag tror inte att det räcker att prata med partnern som FS har gjort. Uppenbarligen!Utan det behövs ett större, djupare samtal längs de här linjerna. Och om det är som att tala till en vägg: parterapi, några sessioner? Att själv räcka fram kardan är bara ett plåster på symptomen, det löser inget.

Lyra Lof, 00:41, 4 december 2016. Anmäl

Men nu har ju FS pratat med flickvännen och sagt hur hon känner. Att hon känner sig nonchalerad och att det är rentav pinsamt. (Säkert för den de träffar på också, om de är normala, det har FS rätt i.) Nyckelord: KÄNNER. Vilket ju är ett moget sätt att hantera en konflikt med en partner! (Har jag hört... hehe.) Inte: Du är si! Du är så! Så kudos till FS för det. Vilket partnern bemöter med ett avfärdande. "Jaha, så här gör jag." Punkt slut. Jaha. Hennes partner (ledsna) känslor spelar ingen roll

Lyra Lof, 00:25, 4 december 2016. Anmäl

Tyvärr alltför få som har "presentationshyfs". Trevligast om partner/kompis/kollega hjälper till, annars får man presentera sig själv. Det handlar ju ockå om den tredje parten; att stå och prata med någon när det står en okänd människa bredvid känns väldigt konstigt!

Anna N, 09:17, 2 december 2016. Anmäl

Det här har inget med "flickvänneriet" att göra. Är man på stan med en kompis och stöter på en bekant är det naturliga att snabbt säga "Anders, det här Lotta" varpå Anders och Lotta hejar på varandra.

Sweydia Ism, 19:54, 1 december 2016. Anmäl

INTE lyssnar menar jag såklart.

Bara Föratt, 16:36, 1 december 2016. Anmäl

Magdalens och de flestas kommentarer är ju riktiga, men jag tror även att alla inte har "fått lära sig hyfs" och vet att man ska kunna förvänta sig att bli presenterad till de man träffar, även flyktigt bekanta, eller räck fram handen själv, kanske har den andra tjejen just glömt hennes namn ! ;-) Flickvännens beteende och "ursäkt" är respektlös tycker jag - stå på dig FS !

Marie-Louise Göransson, 13:13, 1 december 2016. Anmäl

Konstigt att flickvännen lyssnar. Annars brukar jag förknippa detta beteende med obetänksamhet, samma personer brukar också svara i telefon när de har sällskap och prata en lång stund, sällan om något viktigt, istället för att be att få ringa upp senare eftersom de är upptagna med någon annan. Jag tycker att fs nästa gång bara går sin väg och roar sig själv, sen när flickvännen undrar varför hon gick så kan fs förklara att hon inte har lust att stå och glo utan att bli presenterad.

Bara Föratt, 11:06, 1 december 2016. Anmäl

Jag skulle tyvärr uppleva det som ett varningstecken om min partner drog sig för att presentera mig. Det naturliga för mig är snarare att vara stolt över sin partner, och dessutom så är det konstigt att inte bara ändra sitt beteende när du klargjort att det gör dig besvärad.

Katarina Katarina, 09:43, 1 december 2016. Anmäl

Med undantag av situationer som kan påkalla att två personer i en grupp akut måste avhandla något enskilt så är det bara att inse att om man är tre personer närvarande så är man tre personer som ska vara med i gemenskapen! I detta ingår att de som känner varandra hälsar och presenterar de okända för varandra. Så enkelt är det! Allt annat är utfrysning och inte bara oartigt utan rent ut sagt elakt. Har man sen något väldigt intressant att prata om på tu man hand får man senare ursäkta sig.

Alastair Mobery, 09:32, 1 december 2016. Anmäl

Det kan tänkas att du har rätt Kap Kennedy men för mig verkar det vara bristande repsekt för sin flickvän. Särskilt som FS ju har påpekat att hon känner sig obekväm. Jag tycker FS ska prata med flickvännen igen förklara precis hur obekväm/utanför etc man känner sig i en sådan situation.

Kristina S, 08:57, 1 december 2016. Anmäl

Spottfritt?

Fråga: Jag har länge störts av hur vissa spottar på gatan överallt, oberoende av om det finns människor runt dem eller inte.

Det verkar rentav som om de sparar saliven tills de kommer ut bland folk, och sedan börjar harkla sig på allvar och göra sig av med sin produkt. Jag förstår att t.ex. sjuka människor kan ha en överdriven salivbildning, men alla spottare kan ju inte vara sjuka. Det är naturligtvis inte olagligt att spotta på gatan, men vad säger etiketten om det?

Ett relaterad företeelse är att slicka sig på fingrarna innan man tar i plastpåsar i snabbköpet. Detta rör både småpåsar vid frukterna och större plastkassar. Jag har ingen bacillskräck, men jag tycker ändå det är obehagligt att vara nästa i tur till påsarna.

Svar: Spottande, som förr var förbjudet publikt, är gräsligt. Kanske andra länder fortfarande har som Sverige förr uppmaningar på allmänna platser att inte spotta på grund av smittorisken. Det äckliga i att behöva trampa i andras spott eller råka ut för det på olika sätt kvarstår oavsett smitta.

Jag vet inte varför så många spottar rakt ut istället för i rännstenen eller i en pappersnäsduk som kastas i soporna. Kanske en del med begränsad medkänsla tycker att det ser käckt och manligt ut att slänga iväg en spottloska? Tufft? Man vet inte vad som rör sig i andras tankar.

Du kan inte göra så mycket åt det, det har ju redan hänt när du ser det.

Att slicka på fingrarna innan man tar en plastpåse är också äckligt. Det kan du inte heller göra något åt, lika lite som du kan hindra alla som tar upp färskvaror i butiken, frukt och grönsaker och bär, och vänder och klämmer och luktar på dem och sedan lägger tillbaka dem för att vända och klämma på något annat. Att andra människor ska ta det som någon har klämt och vänt på verkar ointressant för dessa vändare och klämmare – som med plastpåsarna och de salivrester som lämnas på dem.

Vad man gör för att hindra andras oförståelse för den äcklighet de åstadkommer vet jag dessvärre inte. Förmodligen lönar det sig föga att kliva fram till salivspridarna och klämmarna och påpeka vad de faktiskt gör. Har man inte i vuxen ålder förstått det finns inte mycket hopp att ett påpekande skulle hjälpa.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (27)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 27

Heja Tekla!

Anna N, 10:00, 3 december 2016. Anmäl

@gT Samma lika där, utöver det första inlägget, har mina, liksom dina, varit i respons till en fråga/påstående riktat specifikt mot mig. Så ett tämligen litet glashus du väljer att kasta sten i. Men nåväl, ha en trevlig helg, over and out för min del ;)

annan Camilla, 13:18, 2 december 2016. Anmäl

Spottande är verkligen äckligt, inte ger det mig några associationer till manlighet, bara till tölpaktighet. När jag inte har tittat på det frukt och grönt som jag har handlat, så då ser man hemma ofta frukter och grönsaker som är mögliga eller skadade. Varför betala fullt pris för oanvändbar mat? Aldrig har jag sett att frukt och grönsaker hanteras med plasthandskar av anställda, däremot varorna i delikatessdisken. Så det är klart man måste få titta på det som man tänker köpa!

Augusta Wik, 12:58, 2 december 2016. Anmäl

Hyfs och stil, annan Camilla! Du "anropar" mig och jag svarar! Men, nu börjar vår ordväxling bli löjlig - så, slutsvarat i ämnet för min del! Trevlig helg!

gamla Tekla, 11:51, 2 december 2016. Anmäl

@Tekla Tror jag skrivit ungefär lika många inlägg i den här tråden som du? Eller vad menar du med "följetong"?

annan Camilla, 10:33, 2 december 2016. Anmäl

Heja Tekla!

Anna N, 09:10, 2 december 2016. Anmäl

annan Camilla: Med all respekt; "Följetong?" Over and out! 8p

gamla Tekla, 12:48, 1 december 2016. Anmäl

@Tekla Det hade ju varit avsevärt roligare om du hanterat enheterna på ett någorlunda rimligt sätt :P.

annan Camilla, 10:02, 1 december 2016. Anmäl

@MR Grönsaker och frukt besprutas, gödslas, plockas och transporteras innan de kommer till butik,. Oavsett om alla som handlar dem använder plasthandskar, ansiktsskydd och tänger skulle jag tvätta dem innan jag åt dem. För seriöst, resterna av bekämpningsmedel på skalen är ju ett större problem än att någon eventuellt tagit i dem.

annan Camilla, 09:55, 1 december 2016. Anmäl

Bra skrivet Magdalena. Jag har aldrig i mitt liv behövt klämma på något i affären, förutom avokado, och det är ändå ingen som ska äta skalet på dom ändå. Och tomater ser man ju på färgen om dom är mogna. Och på tal om spottandet så gick jag förbi en kille en gång som var inne i sin egna värld som spottade rakt ut i luften, precis där jag kom i full fart. Han såg ut att skämmas när han insåg hur nära det var att loskan hamnade på mig.

Susie Dahl, 09:38, 1 december 2016. Anmäl

Inbjudningsnej?

Fråga: Jag har en fundering kring vad som är mest ”vett och etikett” om man blir inbjuden som par men den ena har förhinder. Är det då mest rätt att tacka nej för bådas del eller kan den som har möjlighet att gå tacka ja? Och beror det på situation, t ex hur formell inbjudan är, eller vilken typ av tillställning det handlar om?

Här är några exempel som fått mig att fundera på detta. Vi har t ex blivit förvånade när vi bjudit in till middag och endast en i paret, med barn, tackat ja. Vi hade nog hellre hittat ett annat datum som passat alla, även om vi såklart inte sa något om det (man kan ju inte ta tillbaka en inbjudan). Visst blev det också trevligt, fast annorlunda än vi tänkt.

Vi har också varit i andra sitsen och själva tackat nej fast en av oss kunnat gå, utan att riktigt veta om det är ett ”giltigt” skäl. Även om man ju inte måste berätta vad som är ens förhinder kan det i muntliga situationer vara svårt att inte komma in på det. Vi har också tackat ja för den enas del vid något speciellt tillfälle som när min mans barndomsvän gifte sig men jag valde att stanna hemma med vårt relativt nyfödda barn. Då kände vi att tillfället inte kommer tillbaka och att det inte spelade så stor roll för festen ifall vi kom som par eller enskild. Men det finns säkert etikettsregler kring detta, och det vore intressant att känna till dem.

Svar: Helt rätt att en inbjudan inte kan återkallas! Gammal korrekt etikett var att ett par bjöds som en enhet, båda eller ingen, och svarade som samma enhet, ja tack för båda, eller nej tack för båda. Den gammaldags etiketten har försvunnit numera, och allt fler anser att en inbjudan är individuell även för var och en i ett par. Det råder också en enligt min uppfattning helt absurd inställning att den av två parinbjudna som tackar ja också kan ersätta sin nej-tackande partner med någon annan icke inbjuden. Det är en heltokig idé som bara gäller om man får en inbjudan där det står ens namn och ”plus en vän” eller liknande formulering. Men det gäller publika arrangemang, aldrig till en privat tillställning.

Så här gör man formellt korrekt och traditionellt om en i ett par är förhindrad: man skriver eller ringer och tackar för den vänliga inbjudan och säger att tyvärr är X förhindrad (skäl måste inte anges) och att man därför tyvärr måste tacka nej för båda. Underförstått är då att den som inte är förhindrad gärna kommer ensam. Men det är inte så många inbjudare i dag som fattar den elegansen och säger det förväntande ”ja men du är så välkommen ändå.” Sägs inte detta får båda avstå från närvaro.

Vanligare är i dag att den som kan delta tackar ja för egen del. Detta måste nutida inbjudare räkna med, och därför kan det bli obalans vid en tillställning, som kan tippa över till något man inte hade tänkt. I det fall som du refererar till, att en i paret tackade ja, hade du kunnat säga väldigt raskt ”synd att inte x kan komma, så då flyttar vi datum till en kväll då ni kan komma båda två.” Den frasen måste man ha tillhands, vid muntlig eller mejlinbjudan. Per inbjudningskort blir det svårare men går att hantera om man genast som man få svaret ringer upp och säger detta. Men samtidigt skickas sällan formella inbjudningskort till de lättsammare kalas som det är frågan om, ifall jag tolkar ditt mejl rätt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-4 av 4

Jag byter gärna datum så att samtliga gäster blir nöjda och kan komma och att jag får den konstellationen jag tänkt mig från början, no problem, men jag har förstås inga "större" bjudningar och bjuder in per telefonsamtal !.

Marie-Louise Göransson, 12:53, 3 december 2016. Anmäl

@Maarja-Lena Det beror på, tycker jag. När min bästa kompis fyllde år en gång var jag bortrest. Min man gick på kalaset, trots att de inte umgås utan mig annars. Då hade hon tydligt visat att hon ville lära känna honom.

Stella X, 00:43, 2 december 2016. Anmäl

Här vill jag lägga till, att det beror på vem i paret som känner inbjudaren mest också. Om en vän till min man bjuder in oss som par, så går ju inte jag dit ensam om min man inte kan. Och vice versa, om det är en väninna till mig som bjuder in mig med respektive - då skickar jag inte dit maken ensam. Men alla verkar inte fatta detta idag. Eller så är de så fräcka (eller blir så sällan bjudna någonstans...) att de kallt tar alla möjligheter de får att gå på en bjudning.

Marja-Leena Pettersson, 08:57, 29 november 2016. Anmäl

Om tillställningen är så privat och intim (typ parmiddag) att det är uppenbart meningslöst om bara den ena tackar ja, svarar man självklart med ett motförslag med annat datum. Om det däremot är en större bjudning, vilkens datum inte kommer att vara flyttningsbart, tycker jag att det är helt okej att fråga: "Går det bra om jag kommer ensam?" Ofta blir man ju då erbjuden att ta med en annan vän istället, om inbjudaren nu skulle råka föredra jämna par.

Kap Kennedy, 08:18, 29 november 2016. Anmäl

Skjorträtt?

Fråga: Jag är pensionär och vill ändå följa med. Är det riktigt att låta skjortan hänga utanför byxlinningen eller skall man som man alltid gjorde förr, stoppa in den?

Svar: En smaksak. Hör man till de mer traditionella stoppar man in skjortan. Är man intresserad av att verka, som man tror, modernt och tjusigt slarvig, kan skjortan få hänga utanför. Men detta gäller bara i informella sammanhang. Går du på en formell bjudning och har skjortan utanför byxlinningen kommer förmodligen de flesta att tro att du har glömt att den ska hållas innanför. Eller att du inte får plats med den där den ska vara.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (3)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-3 av 3

Vilket som - bara intre kalsongerna syns!

Sweydia Ism, 13:09, 28 november 2016. Anmäl

FS: Vill man vara modern och tjusigt slarvig, låter man skjortan hänga utanför - tar ett grepp om en bit av skjortans nederkant fram och stoppar in under byxlinningen. OBS! Endast i fritidssammanhang och aldrig till kavaj! Noterade detta under en modevisning - tyckte det såg lite' fräckt ut - ev. symbolik svär jag mig fri från.

gamla Tekla, 09:50, 28 november 2016. Anmäl

Själv tycker jag att detta bestäms ganska enkelt av vad man bär i övrigt. I samband med kavaj eller motsvarande ska skjortan stoppas in, oavsett hur trendigt somliga tycker motsatsen är. Alltid! Till det kommer möjligen en komplicerande generationsfaktor. Män under en viss åldersgräns (25 år?) kan komma undan med både kavaj och skjorta utanför, om klädsnittet i övrigt är moderiktigt stilrent. Men tamejtusan aldrig män ovanför den åldersgränsen!

Kap Kennedy, 09:32, 28 november 2016. Anmäl

Begravningstack?

Fråga: Jag undrar om man tackar för senast efter en begravningslunch?

Svar: Följer man gammal sed tackar inte begravningsgästerna för något i samband med begravningen. De hedrar man minnet av den som har begravts genom att närvara. Därmed är det de anhöriga som ska tacka de som har varit närvarande. Man kan inte ”tacka för senast” för en lunch eller mottagning som har skett i samband med en begravning, men samtidigt känns det ju lite märkligt att inte alls tacka för en lunch.

Enligt min mening kan man som begravningsgäst numera gärna höra av sig på något sätt. Exempelvis kan man skicka ett kort med text ungefär ”X:s begravning var så vacker och fin och samlingen efteråt så minnesrik – jag är tacksam att jag var med.” Eller något annat som du tycker passar bättre, men alltså inte ”tack för senast” vilket är ett begrepp som används för en bjudning avsedd att vara trevlig och underhållande.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Arbetsplatskalas?

Fråga: Jag jobbar på ett relativt stort företag där man 1-2 gånger om året brukar ordna kick-off eller, som nu snart, julmiddag för sina anställda. Att vi ska äta middag och var vi ska äta berättar man, men även att vi ska ses en stund före för att göra något tillsammans, och vad detta något är avslöjar man inte. För mig och för några andra arbetskamrater är detta väldigt jobbigt. Förr om åren har det rört sig om allt mellan fysiska aktiviteter som dans till att göra en julstjärna i papp. Jag vill känna till i förväg vad som förväntas av mig så jag kan ta ställning till om jag vill delta eller inte.

Ingen kommer att tvinga mig såklart, men det känns inte kul behöva trassla sig ur en situation när den väl sker utan då tackar jag hellre nej i förväg, fortsätter jobba, och meddelar att jag gärna deltar i middagen. Tanken är god men leder till att några av oss känner sig obekväma och funderar på skippa hela dagen. Kommentarer som ”lite får man bjuda på sig själv” har kommit upp när detta förts på tal och det känns jobbigt eftersom jag ser jobb som jobb och privat som privat och jag vill själv få avgöra var gränserna ska gå för detta. Både middag och aktivitet är frivilliga, dvs arbetsgivaren anser inte vi måste delta, utan vi kan just jobba istället.

Svar: Då och då kommer frågor om hur man kan slippa undan nöjesaktiviteter på jobbet som man känner obehag inför. Som du skriver är det vänligt tänkt men likafullt vanskligt. Att göra en julstjärna låter inte så dramatiskt, men kan ändå bli pinsamt för den som är fumlig. Aktiviteter av olika slag verkar bli allt vanligare, kanske för att få en arbetsgrupp att samarbeta bättre. Men är det som du skriver ett relativt stort företag där ledningen bjuder de anställda på något trevligt som en julmiddag, är det förmodligen inte just detta förbättrade gruppsamarbete som eftersträvas, utan att alla som arbetar på företaget ska muntras upp med något som de blir glada av. Ibland ska det också sjungas en specialskriven visa om företaget med skämt om en del arbetskamrater och chefer som alla förväntas skratta åt; att detta slags visor görs efter Povel Ramels ”Bladbergeri”, googla på den, förstår jag inte.

En festkommitté kan ha tänkt ut något som verkar roligt. Eller har en festkonsult fått uppdraget att göra kalaset extra kul. Men sällan är det som uppfinns av gemensamma ”lustigheter” lika roligt för alla på arbetsplatsen. Det kan fungera om alla är ungefär lika gamla och har likartade intressen som exempelvis träning, så att alla är beredda att visa upp sina kroppar i fysiska aktiviteter. Eller att alla har ungefär samma grad av kunskap så att inte frågesporten blir utklassande.

På en arbetsplats där de anställda har olika åldrar och skilda intressen kan dessa aktiviteter bli hemska. Att tvingas bada gemensam bastu är plågsamt för många fler än festkommittén med medelåldern 30 år kan föreställa sig. Att förmås springa eller hoppa eller kasta pil eller annat som kräver en viss fysisk färdighet, kan kännas utpekande, man uppfattar sig själv som löjlig och som att man gör bort sig. Det vill ingen göra. Empatiska (läs: gulliga) arbetskamrater som milt hjälper varandra brukar vara en bristvara i tävlingslägen. Frågor som att arbetskamraterna får svara på vad de vet om varandra med icke arbetsrelaterad information kan vara påfrestande, varför ska alla få reda vilka underbetyg man hade i skolan? ”Bjuda på sig” kan den göra som är trygg i sig själv. Alla är inte det. ”Hemliga” aktiviteter bör inte förekomma. Det slags överraskning är fel.

Arbetsgivare bör i all sin vänlighet tänka efter väldigt, väldigt noga om de roligheter som planeras verkligen blir roliga för alla, varmed menas samtliga som inbjuds till festligheten. Det enda jag kan tänka ut som inte är riskabelt i den genren är gemensam matlagning med en professionell kock. De som vill röra i grytorna gör det, övriga blir avsmakare som jublar när det behövs.

Tacka ja till middagen, du vet ju hur dags den är och säg artigt att du avstår från samlingen innan dess. Rekommendera dina likasinnade kolleger att göra likadant. Kanske faller en pollett ner hos arbetsgivaren. Vill du så kan du erbjuda dig att ingå i festplaneringen till nästa kalas och se till att det blir vettigt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 7

Kommentarer (30)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 30

På min väninnas kick-off fick de anställda veta att "nu skulle var och en ställa sig upp och sjunga valfri sång med text som passade in på deras egna arbetsuppgifter (!)" Alla är ju inte glada i att ställa sig upp sådär och sjunga samt att i all hast komma på en egen text fick många att känna sig illa till mods och flera vägrade tvärt. Bada bastu tillsammans är väl heller ingen höjdare likaså att leka obligatoriska vuxenlekar i vildmarken på Härjar-ön med övernattning en fre-lör på befallning

eva östlund, 20:05, 30 november 2016. Anmäl

Bara Föratt, 11:25, Håller helt med att överraskningsevent är helt uteslutet, det går bort direkt för mig iaf. Jag menar bara att det är svårt att få ihop något som alla är nöjda med.

A A, 17:18, 29 november 2016. Anmäl

En del kallar det for att bjuda pa sig sjalv. Andra kallar det for fornedring. Jag tycker var och en ska fa bestamma hur dessa lekar upplevs.

Tycker jag Iallafall, 05:34, 29 november 2016. Anmäl

Hej Lyra Löf! Så bra att du förstod när jag skrev litet tydligare :)

Ann-Caroline Mörner, 20:38, 27 november 2016. Anmäl

Det jag funderar lite över varifrån den här inspirationen till ”bonding” kommmer ifrån? Vart har har den gamla enkla och trevliga idén med ett vällagat julbord/ jullunch tagit vägen? Tycker mest de här nya idéerna försvårar, och till stor del motverkar just det de säger sig stå för! För egen del skulle jag avsky att tvingas göra ngt som jag personligen avskyr tex bada bastu, och därmed motverka hela syftet och bara få mig att tacka nej nästa år.

Maleandro Le Male, 16:33, 27 november 2016. Anmäl

@A A: Få begär inte vad jag kan se att aktiviteten ska vara anpassad efter hens önskemål. Bara att få veta vad aktiviteten är så hen slipper tacka nej varje gång i rädsla för vad hen kan tänkas utsättas för. Om det inte var en överraskning så kan hen vara med de gånger det är något som hen är bekväm med.

Bara Föratt, 11:25, 27 november 2016. Anmäl

A-CM: Det framgick inte att det var det du menade med "Stalinfasoner".

Lyra Lof, 06:36, 27 november 2016. Anmäl

Hej Lyra Löf! Jo, det togs mycket illa upp att företaget ville beordra de anställda till detta en fredagskväll, utan att uppge var vi skulle vara och därtill skulle detta vara på vår fritid (dvs obetald arbetstid). Ingen arbetsgivare har rätt att beordra de anställda till någonting på deras fritid. På Stalins tid var det kanske så, men inte i en demokrati,

Ann-Caroline Mörner, 22:56, 26 november 2016. Anmäl

Det är hopplöst att försöka hitta ngt som passar alla. Middag dag X passar inte anställd Y som blir sur då dagen är fel, ändras den blir Z sur då den inte passar hen, Q vill ha aktivitet M vilket upprör C som hellre vill göra W, dagen ändras till H vilket upprör K som inte kan o Ö som har svårt med barnvakt, A o B vill att man ska göra D vilket E o F tycker är opassande. Det hela slutar med att samtliga anställda tycker ag är snål som bjuder på catering julbord i personalmatsalen. God Jul !

A A, 22:42, 26 november 2016. Anmäl

Är det inte bäst att börja i änden "vad är meningen med det hela"? Handlar det om att bygga på teamkänsla, bör aktiviteten samla alla och inte få någon att känna sig obekväm eller utanför (oavsett varför). Min personliga erfarenhet som delaktig i festkommittéer är att mycket få människor tycker om överraskningar och hellre säger nej än utsätter sig för okända aktiviteter... och numera, när folk blivit ännu mer känsliga för hur de uppfattas, är risken ännu större.

Carina Carlström, 21:10, 26 november 2016. Anmäl

Vänlighetstack?

Fråga: Idag hörde jag det igen. Ett äldre par stannar vid en barnvagn med en jättesöt liten halvårsgammal baby i som förnöjt sitter och ser sig omkring. De säger ”Åh så söt!” eller något liknande och då svarar pappan ”Tack!”

En annan dag i grannskapet så möter jag en hundägare med en liten valp, verkligen det sötaste man kan tänka sig. Jag säger ”Åh så söt!” varpå ägaren säger ”Tack”.

Är det bara jag som tycker det låter lite konstigt?

Om jag säger till någon: ”Åh en sådan flott kappa, den klär dig verkligen!” då kan jag få svaret ”Åh, tack så mycket.” Det låter bra, personen tackar för komplimangen.

Om någon sa att mitt barn var så sött så skulle jag snarare svara med ett leende och huvudet lite på sned ”Ja, han kan redan charma sin omvärld,” eller ”Ja, vi försöker verkligen ta tillvara den här första tiden” – eller något i den vägen.

Varför känns det fel att säga tack?

Svar: Visserligen kan man uppfatta ord olika, men för mig och många fler skulle det vara helt naturligt att säga ”tack” i de situationer du beskriver. Tacket ges inte för att barnet eller hundvalpen är söta, utan för den vänlighet som någon visar genom att säga just detta till den som är närstående den söta företeelsen. Det kan underförstått vara en beundran över livets gåvor. Eller någon annan filosofisk aspekt, spaltens kommentatorer har säkert synpunkter att delge i ämnet.

Alltså: jag håller inte med dig om att det låter konstigt att säga tack. Tvärtom. Tack är ett fantastiskt och smidigt ord som hjälper oss alla att ta oss igenom vardag och fest.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (20)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 20

Tack går väl alldeles utmärkt! Gulligt av dig kan man väl lägga till! Förstår inte VAR problemet lugger? Pratar själv ofta med hundägare, bebisar etc. Ingen tycks ta illa upp och dom flesta ler glatt!

Kristina Hörlin, 04:05, 27 november 2016. Anmäl

@Lantis Bondlurk haha tack för skrattet!

Bara Föratt, 18:05, 25 november 2016. Anmäl

Jag har bott i Storbritannien i nästan 7 år nu och undrar också vad Ulf Lingbratt refererar till. Personligen så brukar jag få fler komplimanger/kommentarer ifrån både kända och okända människor här i London än i Sverige. Fast oftast är det bara roligt med komplimanger, så jag klagar inte. :) Jag säger nästan alltid tack eller ger en komplimang tillbaka för det blir smidigast så.

Mia Svensson, 17:03, 25 november 2016. Anmäl

När vårt första barn var bebis fick vi en gång kommentaren "det gjorde ni bra!" :-) Vad svarar man på sånt?...

M K, 19:55, 24 november 2016. Anmäl

Jag har lärt mig här att man ska svara "Hur menar du nu?", så det svarar jag alltid när någon säger att jag är söt. Det brukar bli intressanta samtal.

Lantis Bondlurk, 19:12, 24 november 2016. Anmäl

Mitt svar när ngn säger att min hund är söt är ett enkelt jag vet ;-) Nej, men mer allvarligt varför är folk så rädda för att säga tack? Tillsammans med varsågod så är de några av de bästa ord vi har i svenskan enligt mig. Folk har blivit så rädda för att säga fel, i ett sådant fall är förlåt ett utmärkt ord! Folk har blivit så rädda för att säga fel, så de väljer tyvärr att inte säga ngt alls istället.

Maleandro Le Male, 15:25, 24 november 2016. Anmäl

Ulf Lingbratt, 13:22, Apropå "vänlighetstack" - är de fraserna användbara i det sammanhanget, menar du? Nej, tack, emotser inget svar - kunde bara inte låta bli... PEACE OUT! (i.e. Hej! eller Adjöken!)

gamla Tekla, 14:59, 24 november 2016. Anmäl

Det är väl trevligt när människor säger vänliga saker, som personerna gör i frågan. Synd att det blir jobbigt för FS. Tack är just "Tack för dina vänliga ord". Ulf Lingbratts mystiska inlägg skulle han gärna få förklara. Man blir nyfiken, vad händer i Storbritannien som inte händer här? Och vad menar han med: "Put up, or shut up!". Var vänlig förklara Ulf Lingbratt.

Augusta Wik, 14:29, 24 november 2016. Anmäl

Tack.

Ulf Lingbratt, 13:45, 24 november 2016. Anmäl

Irene Holm och H R. Put up, or shut up!

Ulf Lingbratt, 13:22, 24 november 2016. Anmäl

Transsexuellfråga?

Fråga: Ett av mina vuxna barn är transsexuell, vilket hos många väcker nyfikenhet. Jag svarar gärna på frågor kring transsexualitet, ju större kunskap omgivningen har desto lättare för mitt barn och andra transsexuella tänker jag. Att transsexuella inte sällan upplever att de i vissa situationer blir dåligt bemötta handlar ju ofta om just okunskap.

Men, en fråga som återkommande dyker upp och som jag tycker är märklig lyder ungefär ”har ditt barn bytt kön fullt ut, alltså opererat sig”? För det första byter inte transsexuella kön, de korrigerar sitt kön (eftersom de var fel från början), men detta avser självklart först och främst inte enbart genitalierna utan handlar om hela människan, fysiskt likväl som psykiskt. Att frågan ställs beror förstås på nämnd okunskap, men är ändå underlig. Inte frågor vi andra om deras eller deras anhörigas genitalier, könsorgan!?! Mitt svar brukar vara, att det får en fråga mitt barn om… Min fundering och fråga är om jag ska utveckla svaret, spegla det absurda i frågan?

Svar: Frågan är svårbesvarad därför att den inte borde finnas. Människors omättliga nyfikenhet, deras behov av att få sig själva bekräftade genom att tillåta sig att häpna över andras icke majoritetstillhörighet är skrämmande. Det du beskriver är ofattbart klumpigt, ouppfostrat över alla gränser.

Kanske du kan svara på en sådan fråga ungefär det du skriver till mig: ”transsexuella korrigerar sitt kön och det handlar om hela människan både fysiskt och psykiskt, vad exakt är det du vill veta?” Sagt i relativt vänlig ton bör det svaret inte skapa oönskad dramatik kring ämnet, men få den frågande att inte ställa fler frågor om operation osv.

Fortsatta frågor av någon som är totalt okänslig kan besvaras med ”hur då menar du?” vilket måste få den som frågar att gå in i detaljer och då kan du ge svaret ”men hur tänker du nu?” just därför att det är absurt att vilja rota i andras kroppar.

Till slut om inget annat hjälper kan du säga ”men tycker du inte själv att det du frågar är så privat att andra inte har med det att göra?”

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (28)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 28

@IH: Att jag ofta ogillar MLPs åsikter betyder INTE att jag önskar att hon försvinner från spalten. Bra med ett forum där olika synpunkter får komma fram. Men precis som jag anser att hon har rätt att säga vad hon tycker, måste andra få säga emot om man har en annan åstikt. Att utse olika syndabockar och den skarpa tonen står ofta MLP själv för. Det är just särför hon får mothugg!

Anna N, 08:33, 27 november 2016. Anmäl

Petra Petrasson,, aha, du har alltså misstänkts för att vara Marja-Leena P.s spökskrivare Lustigt, det hände även mig för en tid sedan. Och jag tror inte M:L blivit "anmäld", men censurerad. Jag tror att hon fyller en funktion här, försvinner hon börjar några angripa och misstänkliggöra varandra istället eftersom man vill ha en syndabock. Det är faktiskt tillåtet i vårt land att ha avvikande åsikter. Försök stå ut med detta, vänner.

Irene Holm, 00:19, 27 november 2016. Anmäl

@Petra P: Ok, om du säger det så... tyckte att det var lite konstigt att du ger dig på den som reagerade på MLP:s (tydligen anmälda) inlägg. Jag är helt övertygad om att du aldrig på allvar trott att jag gjort de jämförelser du försöker behäfta mig med. Så därför började jag undra varför. Eller läste du bara fel, och kan sedan inte erkänna det?

Anna N, 16:56, 25 november 2016. Anmäl

@Anna N, 09:33, seriöst, antyder du att jag är MLP? Rätt lustigt eftersom jag varit i luven på henne ett flertal gånger, jag har varit aktiv här rätt länge men tar uppehåll ibland. Den sortens anklagelser brukar betyda att man har brist på argument, :) Att MLPs inlägg är borta beror på att det blivit anmält, hon är inte så populär här.

Petra Petrasson, 15:54, 25 november 2016. Anmäl

För oss som har adopterade barn är det också vanligt med närgånga frågor man aldrig skulle ställa till dem med "hemmagjorda" barn, som t.ex. "är de riktiga syskon". Samma svar som MR rekommenderar fungerar lika bra här.

Mats Brorsson, 11:08, 25 november 2016. Anmäl

@PetraPetrasson: Man ska också vara försiktig med att medvetet låtsas missförstå och att försöka klistra fast åsikter på folk när de står för raka motsatsen. Vad får du ut av det här? MLP: inlägg är borttaget - det kan vara ett teckan på att HON faktiskt gjorde stötande liknelser. Att du väljer att kritisera den som reagerar på detta istället för MLP säger en hel del... Nytt "nick"..?

Anna N, 09:33, 25 november 2016. Anmäl

Jag hade nog av obetänksamhet kunnat ställa den frågan, och då mena "är människan seriös eller är det mer av en fas?". Men givervis är det som alla reflekterande människor inser inte ok att fråga om andras könsorgan :-) Sen förstår jag inte själv hur någon i vårt moderna samhälle kan känna sig som ett visst kön då kön inte längre definierar personers valmöjligheter; vem man får bli kär i eller vad man kan jobba med eller hur man klär sig eller agerar - men var och en blir salig på sin tro.

Karin Granström, 22:35, 24 november 2016. Anmäl

Irene Holm, 15:37: Trots att bög och flata anses vara återerövrade ord så tycker jag personligen att det är trevligare att kallas gay om jag nu måste kallas ngt annat än mitt namn. När det gäller transsexuella så har jag känt några i under mitt liv och varje person har haft sina egna önskningar om tilltal och vad som är ok att prata om. I allmänhet tror jag att det bästa är att låta personen det handlar om leda en ev diskussion och inte fråga omgivningen om tilltal och operationer!

Maleandro Le Male, 15:09, 24 november 2016. Anmäl

@Anna N, 12:55, din kommentar handlade ju om det MLP skrev och som du la upp det så blev det en jämförelse. Man måste vara försiktig med hur man uttrycker sig för att det inte ska missförstås. Det kanske inte var MLPs mening heller att göra den jämförelsen med det tog du för givet och kallade henne elak. Så kan det gå.

Petra Petrasson, 13:46, 24 november 2016. Anmäl

@Petra Petrasson: Nu får du väl ge dig! Jag skerv PEDOFILI och annan kriminalitet. Pedofili är kriminellt. Vad MLP skriver tar jag inget ansvar för.

Anna N, 12:55, 24 november 2016. Anmäl

Privatsjuk?

Fråga: Jag ska inom en snar framtid genomgå en operation som jag anser är av privat natur. Då jag inte vill avslöja vilken typ av operation det är har jag för avsikt att endast vara sjukskriven i fem dagar, inget avslöjande sjukintyg behövs då från t ex ortopeden, ögonläkaren eller tandläkaren. Då jag behöver vara hemma längre tänker jag ta ut semester resten av tiden.

Jag måste nu ansöka om semester och tala om för min arbetsgivare att jag ska opereras och vara borta fem dagar extra förutom semestertiden.

Min arbetsgivare lär inte uppskatta att jag tar semester och ännu mindre att jag är sjuk, dvs borta fem dagar extra. Då många på arbetsplatsen är mycket öppna om sin hälsa, t ex ”i morgon ska jag operera bort min XX eller YY” är jag säker på min arbetsgivare kommer att fråga vad för operation jag ska genomgå. Att då svara ”vilken snygg slips, är den ny?” eller ”såg du TV-programmet XX i går?” känns lite konstigt.

Jag vore tacksam om jag kan få något bra tips på hur jag svara utan att verka otrevlig.

Svar: Denna ständiga nyfikenhet! Om du ska opereras för besvär i ett knä eller genomgå en skönhetsoperation eller något helt annat gör ingen skillnad för din arbetsinsats, du är frånvarande från ditt jobb, kan inte utföra dina uppgifter – det är vad som betyder något. Orsaken till din frånvaro bör vara ointressant för din arbetsgivare och dina kolleger, så länge det inte handlar om vad som kallas ogiltig frånvaro.

Så meddela din chef att du ska genomgå en operation som kommer att hindra dig från att arbeta under xx dagar, och att du för din ekonomis skull tar ut semesterdagar för att få ihop den tid som behövs.

Det behövs inte andra förklaringar och din arbetsgivare har inte rätt att rota i vilket slags operation det handlar om. Frågar vederbörande vad det är för operation ler du vänligt och säger att det är en mindre men viktig sådan, och så säger du inget mer. Det vore konstigt om din chef då skulle fortsätta att tjata om vad du ska genomgå.

Naturligtvis finns personer som frågar om sjukdomar osv av vänligt intresse. Men det innebär ändå inte någon skyldighet att redovisa precisa orsaker till en frånvaro. Att fråga ”hur står det till?” kan besvaras med precis det man vill berätta, och det är en annan sak än att avkrävas information om exakt vad som orsakat ens frånvaro.

Ett gammalt och bra knep när man inte vill delge andra detaljer är att man ser vänlig ut och svarar luftigt och lite framåtblickande, ungefär ”ja, det är en ofarlig åtgärd men nödvändig, och det kommer att gå bra så jag räknar med att komma tillbaka xx datum, mitt jobb kan nog vänta till dess/fördelas på A och B och jag finns ju tillgänglig om det är några frågor.” Du förstår mönstret, bekräfta att du ska opereras, säg inte en bokstav om vad, men prata snabbt om ditt jobb och kan du antyda något framåt i tiden, gör det.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (10)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 10

Lyra Lof, 20:50, tex. en långtidssjuk anställd måste arbetsgivaren erbjuda en plan för hur hen skall komma tillbaks till arbetet, ohälsa på arbetsplatsen som leder till sjukdom kan ag. bli ersättningsskyldig för om anställda tex. påpekat detta men inget gjorts för att förbättra situationen. Finns mycket i denna fråga. Kontakta facket vid mer specifika frågor.

A A, 18:52, 23 november 2016. Anmäl

Vad menar ni som skriver att arbetsgivaren har ansvar för den anställdas hälsa? Är det nåt jag har missat här?

Lyra Lof, 20:50, 22 november 2016. Anmäl

Hade precis tänkt skriva något liknande som "Annika Siegers, 10.22". En arbetsgivare som håller hårt på formaliteten kan ställa till problem för FS med det upplägg hen tänker sig. Då är det nog klokare att spela med öppna kort gentemot chefen, och faktiskt rådslå med denne: "jag ska göra mindre operation av ofarligt slag, orsak vill jag helst hålla privat om ok? Vad är bäst för att slippa prata om det? Vill du att jag ska ta ut semester? Nog vettigast 100 % semester eller 100% sjukskrivning"

Anna Andersson, 14:49, 22 november 2016. Anmäl

Chef för 12 personer. Om du hade kommit till mig och sagt att du behöver vara ledig för en operation så hade jag svarat med "Okej, är allt ok med dig? Finns det någonting jag kan göra?". Om du då inte vill säga vad det handlar om så svarar du helt enkelt "Nej tack, det är lugnt, det är inget så allvarligt". Jag skulle då inte fortsätta fråga, men om din chef gör det ändå, så är det bara att svara att "Det är privat". "Det är privat" är en full godkänd förklaring.

Simon T, 12:05, 22 november 2016. Anmäl

En ag har rätt att neka/dra in semester om arbetet så kräver. Så ärlighet, sjukintyg och sjukskrivning är det bästa. Dessutom har men inte rätt att ersätta sjukdagar med semester, det finns ag som tillåter efter enskild uppgörelse men inget en kan kräva.

Annika Siegers, 10:02, 22 november 2016. Anmäl

Man kan strycka över delarna som beskriver anledningen till sjukskrivningen. Chefen behöver inte veta varför man är borta. Man ska få ha könssjukdomar, vara deprimerad, utföra aborter eller annat utan att behöva berätta det. Be den som utfärdar sjukintyget om en kopia där allt som inte chefen behöver se är överstruket. Vad man kan säga är väl sanningen. "Jag ska opereras. Mer än så är jag inte bekväm att avslöja."

Bara Föratt, 09:58, 22 november 2016. Anmäl

Arbetsgivaren har ingen rätt att få veta anställdas skäl till sjukvård, men kan kräva ett sjukintyg från första dagen om "särskilda skäl" föreligger. Även ett eventuellt kollektivavtal kan reglera sådant. Ett sjukintyg behöver däremot INTE innehålla diagnos och orsak, bara styrka att arbetstagaren har nedsatt arbetsförmåga. För att undvika att nyfikna frågor övergår i en direkt konflikt vore det kanske smartast att erbjuda sig lämna ett sådant intyg.

Kap Kennedy, 08:53, 22 november 2016. Anmäl

FS, det kan vara så att din arbetsgivare har ansvar för din hälsa även om det är privat för dig och därför vill veta. Sjukskrivningar ska också följas upp för att motverka ohälsa hos anställda. Men du ska begära att tystnadsplikt råder om dina uppgifter och din arbetsgivare är skyldig att hålla näbben. Ingen annan behöver veta varför du är borta. Så jo, din chef kan nog tjata och har nog också rätt att göra det. Dina kollegor bör däremot inte lägga sig i.

Si d, 08:49, 22 november 2016. Anmäl

Om ens chef frågar vad för operation det handlar om är det väl knappast av ren simpel nyfikenhet! Arbetsgivaren har ansvar för sina anställdas hälsa och behöver veta ifall det är något som påverkar arbetet och vad arbetsgivaren kan göra för att anpassa arbetsuppgifter, rehabilitering etc. Är det en operation som inte rör/påverkar jobbet kan man ju enkelt säga det varpå chefen då släpper frågan.

Lena Strömvall, 08:48, 22 november 2016. Anmäl

Är det inte möjligt att få ett neutralt intyg från ett sjukhus? Jag var med en gång när en kollega var mycket upprörd att hon fått ett sjukintyg med "suicid avdelningen XX sjukhus" som avsändare. Jag sa att hon skulle kontakta dem igen och få ett neutralt intyg (hon ville inte dela med sig av hur hon mått och speciellt inte på det sättet). Jag minns inte om hon fick ett annat intyg men det borde hon fått, det borde finnas rutiner för detta. Finns det kanske någon läkare här som vet?

caroline caroline, 06:21, 22 november 2016. Anmäl