Förnamnsrättighet?

Fråga: Vi har nyss fått barn och har några namn på förslag. Ett av namnen är det vi helst vill ge till barnet. Problemet är att en nära släkting har gått i taket och är jättearg eftersom denne släkting anser att namnet är för likt släktingens namn (exempelvis Oliver-Olivia).

Släktingen hotar med sämre relationer oss emellan och vi tycker att det hela är mycket obehagligt och sorgligt eftersom vi tycker mycket om namnet som vi har tänkt oss.

Annons:

Vi träffar inte släktingen ofta men är mycket nära släkt. Vad kan vi säga till denne om vi väljer namnet ifråga?

Svar: Normalt skulle en nära släkting bli stolt över att ett nytt barn i släkten får ett namn som påminner om det som den nära släktingen innehar. Men människor är olika, en del blir kränkta över att någon i den nya generationen får ett namn som är alltför olikt de som redan finns i släkten, andra, som din släkting hetsar upp sig över att namnet är för likt det som vederbörande har. I en del familjer är vissa namn tradition, men inte ens det innebär ett tvång för barnets föräldrar. De kan ju ändå föreslås att tänka över om traditionen är värd att bevara – men beslutet är deras.

Som jag förstår det föreligger mycket liten, eller ingen, risk att dessa två, det nya barnet och den nära släktingen som jag förmodar (man kan undra!) är vuxen, blandas ihop med varandra, vilket en vuxen människa bör inse. Så förklara för den faktiskt både ohövliga och självupptagna släktingen att ni tycker om namnet också för att det påminner om vederbörandes, att det är ni föräldrar, ingen annan, som ger ert barn det namn som det ska ha, och att sammanblandningen kommer att bli försumbar.

Och så får barnet det namn ni föräldrar vill ge det och släktingen kommer att vänja sig.

Till detta svar vill jag gärna lägga ett förtydligande. Inte sällan kommer frågor om vilken rätt andra vuxna har att kräva eller förbjuda ett visst förnamn till ett nytt barn. Det finns både släkt och vänner som tillåter sig att kritisera namnvalet som barnets föräldrar gör. Detta är fel. Tillfrågas man om sin uppfattning om namnvalet kan man framföra den. Likaså om man vet att föräldrarna har missuppfattat namnets innebörd, vilket händer. I enstaka fall kan skatteverket hindra barnets namn om detta är uppenbart olämpligt.

Men att släkt och vänner säger att barnet måste få eller inte kan få ett visst förnamn är bara dumt. Det skapar problem, försämrar relationerna och är i princip meningslöst – föräldrarna ensamma har rätten att bestämma sitt barns namn.

Magdalena Ribbing


 

Såssked?

Fråga: Min sambo hämtar en sked för att kunna äta upp den uppskattade såsen. Jag tycker det är ohyfsat och motbjudande medan han hävdar att i dom ”fina” salongerna finns en såssked just för detta syfte.

Vad gäller?

Svar: Från ungefär 1920-talet, som jag har kunnat spåra det, började en del lyxkrogar, framförallt i Paris, duka med ett speciellt såsverktyg, en ganska platt, oval sked vanligen med ett litet invik på ena långsidan, just för såsupptagande. Själva såsskeden har sitt ursprung från sista delen av 1800-talet då det blev modernt i privathem att visa sin förmögenhet genom att ha en mängd olika bestick för olika slags mat, som speciella skedar för glass, särskilda bestick för hel fisk osv. Då kom den platta såsskeden till, och den dukades till höger om kuvertet på diagonalen. Avsikten var att den skulle tillåta intag av såsen direkt i gapet utan att sagda sås applicerats på den mat som den var ett ackompanjemang till.

Men vill man vara konventionellt elegant i sitt bordsskick ska man inte äta såsen till en maträtt separat med sked. Såsen åtföljer den anrättning som bjuds genom att köttet, fisken eller grönsakerna som fästs på gaffeln påläggs en del av denna sås med hjälp av kniven eller utan, innan allt stoppas i munnen.

Att vid en formell måltid hämta eller begära bestick som inte finns framdukade är inte artigt av gästerna. Vad din man gör hemma hos er är en helt annan sak.

Magdalena Ribbing

Gästlakan?

Fråga: Vi, min man och jag har alltid med oss lakan och handdukar när vi sover över hos släktingar och vänner, de brukar också ha det till oss. Jag har aldrig funderat på att räkna med att andra ska bädda åt oss och hålla med lakan för en eller två nätter. (Vi är 75+).

Om någon kommer till oss utan lakan så är det alltid yngre personer. Jag tar då fram lakan och handdukar till dem som om det var den naturligaste sak i världen och visar förstås inte att det är lite jobbigt med tvätt nuförtiden.

Har jag fel som ser det som naturligt och artigt att man tar med sig lakan? När man bor på hotell har man ju all service, men kan man ta det för givet när man bor hemma hos folk?

Svar: Dagens effektiva tvättmaskiner gör att många inte tänker på tvätt som något problem – och inte heller inser att onödig tvätt innebär miljöpåverkan eller att alla inte har tillgång till raska tvättmaskiner.

Enligt min uppfattning ska man vid inbjudan att sova över hos någon utgå från att man ska ta med lakan och handdukar, varvid man säger ”det ska bli jättetrevligt, vi har med oss lakan och handdukar förstås” — alltså inte en fråga om man ska ta med lakan utan att man ser det som självklart.

Bjuder man hem nattgäster som inte spontant säger detta kan man med fördel säga det själv, alltså ”välkomna, vi gläder oss åt ert besök, hoppas ni kan ta med lakan och handdukar, vi har lite svårt med tvätten”.

När liknande frågor har varit uppe förr om åren i spalten har det kommit kommentarer som ”jag vill verkligen inte att mina gäster tar med sina egna lakan” eller ”bjuder jag gäster på övernattning vill jag inte vara så snål att jag ber dem ta med lakan”. Och visst kan den som gärna gör en extra byk säga till gästerna att de inte ska ta med egna lakan och handdukar. Men sommarstugegäster som är aktuella så här års kommer sällan till ställen med fullt utrustade tvättstugor – och även om så vore finns det kanske annat för värdfolket att göra än att vistas just där.

Det är naturligt och rimligt att utgå från att gäster medför lakan, om inte annat meddelas av inbjudaren. Men värdperson-inbjudare kan behöva göra detta klart för sina gäster.

Magdalena Ribbing

 

 

Kroghjälpsamhet?

Fråga: Befinner mig på en ö i Grekland – alltså en typisk semesterö med turister etc. Vid ett tillfälle när vi ätit färdigt på ett matställe, hjälpte jag och min väninna till och satte ihop tallrikarna för att hjälpa kyparen. Det rör sig alltså om en grekisk taverna och inte om någon tjusigare restaurant.

Men resten av sällskapet ansåg att så kunde man inte göra, utan det var kyparens jobb och han skulle alltså, enligt dom, ”göra sitt jobb” och ta ut tallrikarna en i taget liksom. Dessutom skulle han ta illa upp om vi hjälpte till med hans jobb och att han alltså inte skötte sitt jobb!
Jag och min väninna ville ju liksom bara vara vänliga och hjälpsamma, och jag anser inte att sådant någonsin kan vara fel. Vad säger Magdalena?

Svar: Nej, hjälp inte till hur som helst! Det är inte rätt att vara alltför hjälpsam på krogen – serveringspersonalen ska kunna sitt jobb och vet bäst hur detta ska gå till. Kanske är det inte rätt att ställa ihop tallrikarna, kanske ska besticken placeras på ett visst sätt osv.

Därutöver kan som era vänner ansåg, hjälpsamheten uppfattas som ett slags kritik som givetvis är oavsiktlig men ändå kan kännas negativ, mot hur avdukningen eller vad det är, sköts.

Så bistå inte personalen i dess arbete annat än vid uppenbara svårigheter, som när tallrikarna står så långt in att personalen inte når dem osv.

Magdalena Ribbing

 

Mathat?

 Fråga: Jag har ett smärre problem som jag funderat över länge nu, jag vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till. Min vän bjuder alltid på samma rätt, en rätt som jag inte har något till övers för. Enligt mig är det inte särskilt trevligt att säga att man inte tycker om maten som någon bjuder på då man är hembjuden på middag, således tackade jag och åt av maten första gången jag var bjuden hem till min vän (om än en väldigt liten portion).

Till min fasa bjöd min vän på samma rätt nästa gång jag var där, ja, varenda gång jag varit där – runt femton gånger nu.

Nu sitter jag alltså i en liten knipa, det känns orimligt att först nu berätta att jag ogillat maten varenda gång jag varit över på middag. Jag är rädd att min vän kommer att bli ledsen och undra varför jag inte sagt något tidigare. Men jag fasar för att behöva äta denna rätt igen.

Jag har försökt propsa på att jag ska ta med råvaror då jag ”hittat ett nytt recept som vore trevligt att testa med dig”. Min vän föreslår då att vi ska äta den nya rätten när vi är hemma hos mig men insisterar på att få laga maten själv när vi äter där.

Vad ska jag göra för att lösa detta utan att göra min vän ledsen eller bete mig otrevligt?

Ska jag säga att jag tyvärr har fått svårt för denna rätt den senaste tiden och fråga om det är okej om vi äter något annat nästa gång vi ses? Eller hitta på att jag blivit allergisk? Eller fortsätta äta rätten och inte säga något?

Eller finns något bättre alternativ?

Svar: Att någon bjuder på exakt samma rätt varje gång en gäst kommer på besök är nog inte så vanligt (undantag i form av en paradrätt som någon kan tillreda mästerligt och vet gästerna förväntar sig att bli bjudna på). Annars brukar inbjudaren variera anrättningarna om gästen är densamma från gång till gång. Kanske din vän har problem med att laga mat och därför håller sig till denna enda rätt?

Säger du till din matlagande vän att du har fått svårt för att äta just denna rätt på senaste tid så kommer säkert frågor om varför, och du kanske trasslar in dig i förklaringar om hur din smak har ändrats så akut.

Att du ska fortsätta att försöka få i dig detta som du har sådana problem med verkar onödigt och opraktiskt. Trots att jag vet att en del kommentatorer med hög sanningslidelse i sällskapssammanhang (vanligen till störst glädje för dem själva) kommer att protestera föreslår jag att du använder en så kallad vit lögn vid nästa måltidsinbjudan. Så ofta som du är på middag hos din vän har ni säkert en tillräckligt god relation för att du ska kunna ge även tråkig information utan att vänskapen störs.

Säg något åt det här hållet: ”ska bli trevligt, jag måste bara säga att jag verkar ha fått en intolerans mot xxx som du brukar bjuda på, jag mår helt enkelt inte så bra av xxx, vill du så tar jag gärna med mig något annat, eller kanske du kan tänka dig att laga en annan rätt än xxx, jag hjälper gärna till”.

Eftersm du har så svårt för detta xxx som du blir bjuden på är ju din förklaring att du inte mår så bra av det helt sanningsenlig.

Din vän kanske frågar om denna intolerans har kommit plötsligt och då får du säga att du inte har känt av den så mycket tidigare men nu är det tydligt för dig att du tyvärr inte tål xxx.

Magdalena Ribbing

Slipsfritt?

Fråga: Höga företagschefer och politiker brukar vara klädda i strikta och dyra kostymer med vitskjorta. Och alltid med slips.

Sedan en tid har några börjat uppträda utan slips, det vill säga uppknäppt skjorta. Hur är det med detta angående etikett?!

Jag är av den gamla skolan och anser det nästan som att komma i frack och sandaler.

Svar: Du har noterat en anpassning, kan man nog påstå, till nutid som tillåter slipsfritt även i ganska formella sammanhang.

Slips är fortfarande förväntad till klädsel mörk kostym, men inte lika strikt till nivåerna därunder. Framförallt vardagsklädseln är inte sällan slipslös i dag även för män i chefsposition. Jämför med handskarna för kvinnor, förr en nödvändighet till även icke formell klädsel i annat än arbetslivssammanhang, i dag sällan förekommande. Man kan se ganska många etikettvana kungligheter och andra i charmant förmiddagsklädsel, hatt och högklackat – men utan handskar. Den bristen hade varit som att gå ut i frack och sandaler (enligt ditt tydliga begrepp!) för ett halvt sekel sedan.

Som jag har förstått det har slipsarna i dag en mestadels dekorativ funktion, de är inte längre den detalj utan vilken mäns klädsel inte kan anses fullbordad.

Slips gäller till traditionell begravning och ännu till som sagt mörk kostym, men i övrigt verkar det ha gått en stor frivillighet i slipsbärandet.

Tänk om det är så väl att var och en kan göra som han vill?

Magdalena Ribbing

Sorgspets?

Fråga: Kan man ha en figursydd spetsklänning på en nära anhörigs jordfästning? Klänningen har ett svart foder.

Svar: Nej, det avråder jag bestämt från. Begravningsklädseln ska vara nertonad, som den beskrivs enligt formell tradition. Glamourösa hattar med fjädrar och finesser, urringningar och festfina material ska undvikas.

Förr var det enbart matta material som gällde för kvinnors klädsel, som crêpe och liknande, och aldrig skor eller väska i blankt material som lack, faktiskt inte heller smycken av guld, det skulle vara vita metaller och pärlor. Det som gäller för korrekt sorgklädsel än i dag är alltså diskret sådan utan antydan till fest. (Män har mörk kostym och vit skjorta, vit slips för nära anhörig, svart för övriga).

En spetsklänning är tydligt festbetonad och därmed fel. Du kan ha en svart kjol eller långbyxor som numera är accepterade utom vid extra formella konventionella begravningar, och en icke urringad svart eller vit blus och jacka, det måste inte vara en klänning. Kjollängden ska täcka knät och du ska ha strumpor, svarta eller grå för de nära anhöriga, övriga kan ha beige om de vill.

Magdalena Ribbing

Presentationsrätt?

Fråga: När man presenterar två personer för varandra, vem vänder man sej till först? Till exempel min syster Eva och min granne Erik, vem presenterar jag för vem först? ”Erik, det här är min syster Eva, Eva det här är min granne Erik”, eller tvärtom?

Finns det något slags ”rangordning” på grund av ålder eller annat?

Svar: Ingen vettig människa bryr sig om den gamla ordningen angående presentation, det som betyder något är att man hjälper två personer som inte är bekanta men som man själv känner att lära känna varandra. Men det kan vara roligt att veta hur det formellt och mycket traditionellt gick till en gång i världen, och kanske fortfarande praktiseras på sina håll.

Alltså: den med lägre rang eller status (enligt den nu föga relevanta etikettnormen för fin, finare, finast) presenteras för den med högre rang-status.

Därför presenteras en man för en kvinna, det är alltid kvinnor som rankas högst i den gamla etikettvärlden (undantaget kungen) och en yngre person för en äldre, ålder har alltid högre rang än ungdom. Det innebär att mannens namn sägs först av den som presenterar de två, i ditt fall ”Eva, möt min granne Erik Karlsson, och Erik, detta är min syster Eva Svensson”. Man säger både för- och efternamn, annars är presentationen inte så meningsfull. De som har presenterats för varandra på detta sätt säger hej eller goddag eller trevligt att träffas, men upprepar inte sina namn, som ju just har sagts av den tredje personen.

Så blir det superkorrekt även om inte så många bryr sig om det.

Magdalena Ribbing

Kungakarldräkt?

Fråga: Alltid då kungafamiljen uppträder i folkdräkt är det bara damerna, Drottningen och Prinsessorna, som bär folkdräkt medan männen, Kungen, Prinsen och Prinsessgemålerna har mörk kostym.
Varför bär inte de den manliga folkdräkten? Borde inte det tillhöra vett och etikett att samtliga bär folkdräkt?

Svar: Kungafamiljen liksom andra bestämmer sin klädsel på egen hand – det finns inte något absolut tvång för vilken klädsel kungen och övriga i kungafamiljen ska ha vid olika tillfällen.

Däremot finns vedertagen sed för korrekt klädsel, och den brukar kungafamiljen följa ganska noga, som jag har sett det. Att kvinnorna i den kungliga familjen har folk- eller hembygdsdräkt/nationaldräkt vid ett par tillfällen om året är likaså ett frivilligt val, en artighet som säkert uppskattas av många. Den så kallade svenska dräkten är inte äldre än från början av 1900-talet och blev riktigt populär ungefär 1970.

Att männen i kungafamiljen inte bär folkdräkt/hembygdsdräkt kan bero på att någon manlig motsvarighet till den svenska kvinnodräkten inte finns för dem (på 1970-talet skapades en manssverigedräkt men den är praktiskt taget osedd). Skulle kung och prinsar välja hembygdsdräkt från sina födelseorter skulle det kunna bli sura miner från andra socknar, åtminstone för kungens del; regenten, statschefen, är ju den samlande symbolen för hela nationen, enligt grundlagen.

Eller så tycker männen i kungafamiljen att det är enklare med kostym, kanske?

Magdalena Ribbing

 

 

Svärbarn?

Fråga: Kan jag kalla min sons sambo för svärdotter eller måste dom vara gifta för det?

Hälsningar från Svärmor? (likaså en fråga!)

Svar: I dag lever mängder av par som ogifta utan att vara mindre ”äkta” på grund av den uteblivna formaliteten. Man kan med fördel kalla sina ogifta barns partners för svärdotter-svärson och själv bli benämnd svärmor-svärfar.

Det är mer en fråga om beskrivning, eventuellt tilltal, än om en direkt juridiskt grundad bestämning.

Men säkert finns nosiga besserwissrar som säger ”jamen hon är väl inte din svärdotter när de inte är gifta?” och då får du svara att det handlar om din svärdotters position i familjen, inte om vigselbeviset.

Magdalena Ribbing