Etikettspalten: En god värd låter gästen hjälpa till

Det goda värdfolket älskar alla gäster, sommar som vinter. Men även det bästa värdfolk brukar medge att sommargästerna är en liten aning svårare att älska (om det inte är bokstavligt). Sommarens gäster stannar längre och kliver därmed in i inbjudarens privata liv mer än gäster andra tider på året.

Sommargästerna kommer ofta redan på förmiddagen. De ska i så fall ha lunch, eftermiddagskaffe, drink utöver middagen. De bor ofta över, kanske inte bara en natt utan flera. Inbjudaren lika med värdpersonen måste då dra gränser, försöka förstå gästens förväntningar och förse sig själv med mycket tålamod. Endast då kan sommargästen bli en glädje istället för en irritation.

Som påpekades i förra Veckans etikett ska gästen ges information om vad som förväntas av praktiska detaljer såsom medförande av livsmedel, lakan med mera. När gästen har anlänt måste en liten instruktion meddelas: inga träskor inne, vattnet räcker till en dusch varannan dag, alla har varsin dag för dukning och diskning, frukosten ställs fram kl 08 och tas bort kl 09, torka av golvet i tvättrummet och så vidare.

Praktiskt är att skriva en trevligt formulerad Husordning, förse pappret med några avväpnande dekorationer och sätta upp det i gästrummet och kanske på förstukvisten och i hygienutrymmet.

Men viktigast av allt är att gästens ges en chans att få delta på samma villkor eller nästintill, i lantlivet. Det kan kännas direkt obekvämt om värdpersonen förefaller vara ett slags personal för sina gäster. Normala personer blir besvärade av sådan, om än vänligt menad, service från värdpersonen eller andra som hör till huset.

Ska gästen betala för sig? Det kan vara rimligt med de stigande matpriserna att gästen betalar för maten om vistelsen sträcker sig över en längre tid än en eller ett par dagar.

Har gästen erbjudits att stanna längre så gör värdpersonen upp både vistelsens längd och kostnaderna redan vid inbjudan: ”välkommen att bo hos oss på landet en vecka, matkostnaden brukar vi räkna till ungefär 500 kronor, du kan ge mig det när du kommer.”

Visst vore det roligt att vara rik och kunna bjuda på allt inklusive mat även för en gästs längre vistelse! Men få har i dag den ekonomin. Och själva lantlivet med tak över huvudet, säng, kanske båtturer, bad, skogsluft är generöst nog att bjuda på!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Etikettspalten: Välkommen gäst är glad och kortvarig

Bästa sommargästen?
Den som är nöjd, glad och drar efter ett par dar.

Sommaren är en tid då gäster gärna inträffar oftare än under andra årstider, och under längre tid. Boendet i sommarstugan, campingtältet, båten tillsammans med andra än de allra, allra närmaste kräver stor anpassning för att bli uthärdligt.

De som har ett attraktivt sommarboende vet ofta alltför väl hur många vänner som objudna ”råkar” ha vägarna förbi, och kunde de få stanna över natten? Ett par nätter rentav? De ska inte störa alls, nej, bara sitta i solstolen och vara tacksamma över att bjudas på kaffe och mat och att någon annan diskar.

Rimligt är att gästerna inte bjuder sig själva utan blir inbjudna. Gott värdskap är att ge gästerna deras chans att vara välkomna. Därför måste man som inbjudare genast vid inbjudan klargöra praktiska saker, exempelvis: ta med egna lakan och handdukar, alla tar varsin matdag och står för all mat och dryck då, alla hjälps åt att måla huset – eller vad det kan vara som gör att sommarlivet med gäster fungerar. Ge också tydlig information om tiden: en natt, två, tre? Är detta utsagt från början blir det inga problem med att avhysa den förtjusta gästen som bara äääälskar det lantliga livet och gärna stannar tre veckor ytterligare.

Gästen som får ynnesten att bo över hos vänner i deras sommarviste av någon sort ska anpassa sig, det är regel nummer ett. Att vara boende gäst innebär inte att man blir uppassad som vid en formellare middagsbjudning. Ytterst få har idag avlönat tjänstefolk som bär brickor och sopar och diskar. Alla som bor tillsammans måste ta sin del av hushållsarbetet.

Den goda gästen föreslår inte att han eller hon får ett annat rum, kommer inte med egna tider för måltiderna, tar inte oombedd kommandot över gräsklippning och takmålning, har inte synpunkter på värdbarnens matvägran och så vidare. Värdpersonerna har gjort så gott de har kunnat. Bara om man tillfrågas ska man som gäst föreslår förändringar av något slag.

Den goda gästen medför inte en gräddtårta som överraskning, utan frågar direkt: ”vad kan jag ta med utom lakan och middag för i morgon?” Efter det gamla vanliga svaret ”ingenting” fortsätter gästen ändå genom att föreslå: ”ett par flaskor vin? Rött eller vitt?” eller ”har ni krocketspel, eller skulle det vara roligt att få”. Exempelvis.

Den goda gästen är glad, tacksam och hjälpsam.
Och reser hem ganska snart.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Etikettspalten: Bästa sommargästen? Den som är nöjd, glad oc

Kycklinglår i gapet? Kotlettben i fingergrepp? Spjäll i hela käften!

Mums! Förmodligen är det något i våra gener som sedan urtiden instruerar oss att mat ska ätas till sista smulan och så snabbt det går. Då är fingrarna effektivaste redskap för att greppa den grillade lammkotletten i dess ben, revbensspjället i kanten och kycklingen i någon tillgänglig bit – och så gnager vi, rafsar och sliter och slafsar i oss allt som är ätmöjligt på läckerheterna.

Stekfett och sås och kladd runt munnen, på kinder och haka märks knappt av den som åstadkommer detta.

De som ser kletandet tycker däremot ofta att det är oaptitligt. Äckligt rentav.

Eftersom man inte kan iaktta sig själv ätande vet man sällan hur andra uppfattar ens bordsskick, eller brist på sådant. Kanske kan man notera det om man är uppmärksam på uppspärrad häpnad i ögonkast, bortvändande av blick, antydan till obehagssuck. Men det där uråldriga rivandet i maten verkar ta över.

Så vi gnager, biter, nafsar i oss sommargrillens delikatesser utan bordsredskap. Fingrar, tänder och käft är våra bestick.

Kunde vi se oss i en spegel medan vi åt skulle vi oftare be om en kniv och gaffel.

Formellt prydligt bordsskick – nu talar jag inte om utflykternas picknick eller grillkalasen utomhus – är att skära av mesta möjliga ätbart från födans skrov och ben med kniv. Finns det en bit folie eller vackert klippt papper som hållare på kycklinglårets och kotlettens utkant är det en markering av att här kan gästen ta sagda hållare med fingrarna och gnaga av det obs sista ätbara.

Men vid en så kallad finare måltid förekommer detta endast undantagsvis.

Jamen, säger nu någon lysten bättre-vetande, när det bjuds vilt får man alltid greppa detta med fingrarna. Nej, svarar jag, det är ett av de många sega påhitten, förhoppningsregler brukar jag kalla sådana, som inte behöver understöd. Är en snöripas skrov mindre kletigt att ta i med fingrarna än en kalkons? Och varför i så fall inte ta den högst vilda strömmingen med fingrarna?

Det gör man knappast vid det findukade bordet.

Tumregler, lämpliga i sammanhanget:

Inmundiga föda med hjälp av bestick så långt möjligt är.

Lämna vid formella tillfällen de sista fågel- och köttresterna kvar på skrovet.

Hantera kyckling- och lammben med största försiktighet när det finns åskådare.

Slafsa och gnag av gourmetisk lust i utvalt, tåligt sällskap.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0