Etikettspalten: Bara inbjudna husdjur får gå på kalas

Jamen min gulliga lilla Fido, han är inte till besvär, han sitter bara still och är tyst.
Jo minsann! Alla som har bekanta med husdjur känner igen det. Lilla Fido bits bara ibland.

Sätter gärna sina spår mitt i ljusa soffan medan husse skrattar förtjust. Fido ska ha särskild vattenskål och visst finns det ett litet köttben/leverpastej till honom? Oj då, är Pyttan rädd för hundar? Men Fido är så snäll, håll fram handen Pyttan så får han slicka, gråt inte då blir Fido nervös. Hoppsan, där föll en vas, ja han ser ju inte hur svansen viftar.

Ganska många hussar och mattar tar med sig sina husdjur till andra utan att fråga först. De låter glatt sina hundar och katter terrorisera andra människor i deras hem, eftersom den som inte älskar djur är en konstig människa, nästintill omoralisk. Vem vill egentligen säga att man avskyr hundar och katter, tycker att de luktar illa, eller bara ogillar att de hårar ner ens hem?

Det finns underbara hund- och kattägare som förstår, som frågar om det går an, som håller sina älsklingar i tukt och band och klarar av att få dem välkomnade hos bekantskapskretsen. Men det är alltför gott om deras motsatser, djurägare som utgår från att deras husdjur har lov att göra som de vill när de medförs till andra.

Formellt och anständigtvis ska husdjur inte tas med bort till andra utan att vara inbjudna. Det meddelar man genast vid inbjudan: ”jag har en trevlig mops, kan han få följa med, annars ordnar jag hundvakt”.

Värdpersonen kan svara att mopsen är välkommen. Eller att tyvärr går det inte, en av gästerna är hundrädd. Eller tråkigt men en inbjuden är allergisk mot pälsdjur. Många får astmaanfall eller andra sjukdomssymptom av pälsdjur. Den som har ett husdjur kan inte tvinga på andra detta djur.

Får ens husdjur följa med till andra måste det ändå hållas borta från dem som inte direkt visar att de vill klappa det. Barn måste övervakas i djurs närhet. Ryggar någon för ett djur får ingen övertalning att ”vänja sig” förekomma.

Medförda djur ska inte heller sitta vid matbord eller under det, inte ges av gästernas mat eller få förmåner typ soffsittande utan värdpersonernas uttryckliga inbjudande. Det är skillnad på djur och människor när det gäller att sitta i fåtöljen, vid matbordet, äta från tallrikar och annat.
Många hundar och katter är synnerligen trevliga gäster. Men det är en helt annan sak.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Etikettspalten: Oförlåtligt att förstöra brudparets dag

Bröllopsdagen ska vara bekymmersfri och glad för brudparet och gästerna. Men av de många frågorna verkar det inte så sällan vara tvärtom.

Tårarna hängde nära i frågan från en blivande brud som sparat ihop pengar tillsammans med sin sambo och bjudit till bröllop med kavaj som klädsel, borgerlig utomhusvigsel och middag med tre lagom rustika rätter. Ett synnerligen sympatiskt och bra upplägg! Men det duger inte till svärmor med flera som bråkar med brudparet om ett frackbröllop med finare mat och dryck, och för den delen så vet svärmor att en del gäster tänker ha balklänning oavsett klädkod. Bruden är bedrövad och vill helst rymma från alltihop.

Svärmor är nog också ledsen, hon kanske fick vakna upp ur sin kungliga dröm om sonens fina bröllop som blir kavaj och tjälknöl i lövad hembygdsgård.

Men varken svärmor eller någon annan har rätt att kritisera en inbjudan eller arrangemanget kring en fest som de är bjudna till.

Uppriktigt sagt ska de hålla klaffen, åtminstone till dess att de ombeds tycka något. Det som svärmor och andra kritiker gör med sitt bråk är att förstöra brudparets dag, och det är oförlåtligt. Plus att det kommer att sätta trista spår för framtiden.

En annan sak är om svärföräldrar eller föräldrar till brudparet betalar festen. Det är en vanlig uppfattning hos blivande brudpar att deras föräldrar ”av tradition” ska betala kalaset. Däremot vill sällan brudparen att föräldrarna som betalar ska bestämma något om bröllopet. Bådadera är grundliga missförstånd hos brudparet.

Förr betalade brudens föräldrar bröllopet eftersom kvinnorna ofta var omyndiga och inte tjänade egna pengar. Då bestämde brudens föräldrar både om brudgummen dög och om bröllopet, som de betalade som sitt sista ekonomiska åtagande för bruden. Den traditionen finns inte i dag, när kvinnor och män försörjer sig själva och väljer sina äkta hälfter själva. Om brudparsföräldrar vill bistå med en slant är det generöst av dem. Kan eller vill de inte så får brudparet klara av kalaset med egen kassa. Att brudpar kräver ekonomiska uppoffringar av sina föräldrar är åt skogen, och det borde brudparen begripa, och föräldrarna borde ha kurage nog att vägra.

Men finns en glad frivillighet i gemensamt betalande är det roligt för alla – och då kan föräldrar och brudpar sam­arbeta om arrange­mangen också!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Etikettspalten: Gammal nog att ­sättas främst

Gammal är det fint att vara förutsatt att man är en bättre 1700-talsmöbel.

Eller kines, tillhörig en av de kulturer som respekterar vishet lika med hög ålder.

Tillräckligt gammal för att själv strunta i sin ålder brukar man inte vara innan man hamnat i kategorin 60 plus, som det heter numera. I dagens västerländska samhälle anses ungdom i sig smälla högre än erfarenhet.

Man kan med rätta tycka att det är fånigt med uppdelning av människor i olika ålders­kategorier, men av många frågor ser jag att ålderstänkandet är av betydelse för nutida sällskapssammanhang. Och människor som vill kritisera mig tar gärna min ålder som tillhygge, typ ”den där gamla tanten”. Ja tack, eftersom jag är 67 år har jag erfarenhet nog för att kunna svara på en hel del frågor.
Etikettsmässigt är ålder enbart en fördel. En äldre person har företräde framför en yngre.

En äldre kvinna har alla poäng – hennes ålder gör henne rangmässigt högre än yngre kvinnor, och kvinnor är alltid finare än män i dessa formella, traditionella situationer. En yngre person presenteras för en äldre, en man för en kvinna vilket i svensk sed innebär att den yngre personens namn sägs först till den äldre, liksom mannens namn sägs först till kvinnan.

Vid en privat men formell bjudning är grundregeln att värden har den äldsta kvinnan till bordet och värdinnan den äldste mannen. Från denna regel görs gudskelov alla de undantag som behövs.

När kan man fråga om någon annans ålder? Om det är viktigt att man får veta detta så frågar man, men bara om man kan anta att den tillfrågade är ungefär lika gammal som man själv eller yngre. Än i dag anses det oartigt att fråga hur gammal en kvinna är. Årens antal mörkas hellre i omskrivningar som ”30 plus”.
Att säga till någon ”så ung du ser ut” eller ”nämen har du fyllt 50, det syns verkligen inte” betraktas som artigheter även om de råkar vara sannfärdiga. Men tveksamt är om yttranden som ”du åldras så vackert” eller ”dina många år märks i din klokskap” tas emot som de komplimanger de faktiskt bör vara, eller om de ses som smygkritik.

Och så länge vi ägnar oss åt trollerier med ålder, såsom att åldrande måste döljas genom allehanda trick, och att det är beundransvärt att vara ung men skamligt att tillstå sin högre ålder, så länge får vi dras med de svar som är lika trista som frågan i sig:

– Ursäkta men hur gammal är du?
– Tillräckligt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Etikettspalten: Lagom påklädd klarar värme och sommarstil

Barbent? Barfota? Sollinne? Minishorts?
Frågan kommer varje år med sommarens värme. Hur mycket är det okej att klä av sig när det är varmt?

Enkelt skulle jag helst svara att det avgörs av ens egen goda smak. Men det hjälper inte den växande grupp individer som är bergfast övertygad om att urringat, avklätt och åtsittande är den bästa sommarklädseln. Ändå är linne och små shorts långt mindre sval klädsel än lätta långbyxor/kjol och en tunn skjorta. I de riktigt varma länderna vet invånarna att det är svalare med ett skydd mot värmen än att utsätta stora hudpartier för direkt sol.

Men bortsett från de praktiska aspekterna på klädseln måste hänsyn tas till de estetiska. Det har sin högst begränsade charm att åse andras svettiga bringor och lår. Och att drabbas av direktkontakt med andras nakna hud, kanske fuktig, exempelvis på bussen eller tåget är lika trist.

Så vad är acceptabelt? Ganska lite om man ser det formellt. Barbent kan man vara på sin fritid, på stranden, i informella sammanhang i stan och på jobbet om detta är sådant att inte formell klädsel krävs. Barfota i sina sommarskor är man där så passar, vilket det verkligen inte gör överallt. Av hygieniska skäl ska den som arbetar med livsmedel, på sjukhus och liknande ha strumpor. Detta tål att tänkas på när sommarfötterna exponeras fritt i diverse sammanhang.

Man kan också tänka på att kvinnor (män också för den delen) som går strumplösa inte betraktas som seriösa i exempelvis affärssammanhang i Tyskland, USA, England, Frankrike, Österrike med flera länder. Strumpor bär den som är färdigklädd. Barbent är den som ägnar sig åt fritidssysselsättning. Temperaturen utomhus spelar därvidlag ingen roll i dessa kulturer.

Korta shorts och små kjolar är fritid, och hör inte hemma på en arbetsplats, oavsett vilken – undantaget är simlärare och badvakter. Längre shorts, till knäna, går bra att ha när man inte har kundmöten och annat där mer strikt stil förväntas.

Urringningar är också förbehållna fritiden. En kvinna med påfallande urringning har antingen sett ”Sex and the city” för ofta, eller har inte fattat att på en arbetsplats är man påklädd, inte avklädd.

Som vanligt handlar graden av sommarklädsel om att förstå att klädsel skickar signaler till de personer som finns i närheten, och visar hur den som klätt sig – eller klätt av sig – betraktar sin omgivning.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Magalena: Givetvis har jag inte en kort kjol på mig, utan knälånga shorts, men jag ville bara påpeka vad jag reagerade mot, det var formuleringen "Barbent är den som ägnar sig åt fritidssysselsättning." Nu inser jag att du nog syftade på strumpor, men jag läste väl lite snabbt förra gången. Att du sen fått kommentarer nu är ju för att du är länkad från en ny artikel... De råd du ger ska väl vara mer "tids-otypiska" än moderåden?

Johan, 05:14, 19 juli 2010. Anmäl

Tänkte bara tillägga att jag denna sommar jobbar på kontor i Tyskland (statligt ämbetsverk) och här går folk i allt från konstymbyxor o skjorta till sommarkjol och flipflops. Jag vet inte exakt vad Magdalena menar med "affärssammanhang", kanske är det bara riktigt fina adresser typ advokatbyråer o. dyl. som avses, men i övrigt är faktiskt den för svenskar så ofta korrekte, ordningssamme tysken som vilken svenne som helst. :)

Mini, 15:57, 17 juli 2010. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Eva X, The Dude, Johan, Jenny Welwert Gil, gör er gärna besväret att läsa vad jag skrivit i denna spalt från den 6 juli år 2008. Då kanske ni förstår vad det faktiskt står här. Korta shorts och små kjolar - det är väl ändå inte vad ni klär er i på ett kontor? Vad vore i så fall anledningen? Är det svalare än knälångt? Och ingen ber er ha mörk kostym och slips eller något heltäckande, bara att undvika halvnaken klädsel förbi fritid och stränder. Visst fattar även ni skillnaden?

Magdalena Ribbing, 14:38, 17 juli 2010. Anmäl

Jag brukar ofta tycka att Magalena har kloka åsikter, men här håller jag inte med. Visst, det får finnas en gräns för hur tajt/urringad/barbent det passar sig att vara beoende på tillfälle. Men ingen kan övertyga mig om att en heltäckande klädsel är lika sval som en något lättare. Om det stämde skulle ju motsatsen också gälla, det skulle inte hjälpa att klä på sig mer i kall väderlek.

Eva X, 09:37, 17 juli 2010. Anmäl

Magdalena Ribbings spalt gör oftast mer skada än nytta. Hennes etikett växte fram hos burget borgerskap i slutet av 1800-talet. För en modern människa gäller det att vara anpassningsbar. Mörk kostym och slips kan vara ok i ett socialt sammanhang medan det kan bli helt fel och rent kränkande i ett annat. Lyssna inte på gurus, tänk själv!

The Dude, 20:09, 16 juli 2010. Anmäl

George: Jag ville bara säga en sak, denna spalt handlar om vad en person tycker och anser (jag tycker oftast inte som hon, vilket inte innebär att hon har fel, vi tycker bara olika), det handlar alltså INTE om vad som etikettmässigt passar sig. Vidare lovar jag att den dag jag inte får gå klädd i shorts på sommaren är den dag jag slutar på jobbet - om fru Ribbing vill gå och svettas i långbyxor är hon välkommen att göra det, dock verkar det lite korkat tycker jag... Att inte klä sig efter väder.

Johan, 08:46, 16 juli 2010. Anmäl

Skönheten ligger i betraktarens öga. Själv föredrar jag svala men lättklädda människor framför svettiga och högröda kostymnissar i värmen. Naken hud är vackert! <br/>Magdalenas världsbild har sin grund i den viktorianska tidens syn på kroppen och synden och har därför ingen större bäring i tid och rum eller över samhällsklasserna. <br/>Hela denna spalt bygger för övrigt på vanföreställningen att det finns eviga sanningar om vett och etikett, men det är fel, allt flyter!

The Dude, 23:25, 15 juli 2010. Anmäl

@ Jenny Welwert Gil, 10:43, 14 juli 2010: Detta är faktiskt ingen modespalt alls. Det är en etikettspalt. Vad som är modernt är helt ointressant i detta sammanhang, det enda som räknas är vad som etikettmässigt passar sig i olika sammanhang. Alla kan självklart klä sig precis som det passar dem, men det kan kanske vara bra att veta vad som anses vara olämpligt i vissa lägen. Sedan väljer man helt själv om eller hur långt man vill anpassa sig til detta. Det är en synpunkt, inte ett diktat.

George, 11:23, 14 juli 2010. Anmäl

Men gud vad är det här för en konservativ mode spallt! skärpning! Med lite stil och vältränade ben kan alla gå i snygga sandaler (BARFOTA- det passar inte med strumpor i sandalerna någonsin) och shorts- kjol man ska ju inte ha strumpbyxor på sommaren, vad är det här för trams

Facebookanvändare, 10:43, 14 juli 2010. Anmäl