Etikettspalten: Proffsminglare stannar inte vid drinkarna

Hur minglar man? frågade hon, och tonfallet var bekymrat.

Ja, hur gör man? Pratar med andra och dricker ett glas. Ungefär så.

Men det var inte bara det hon ville veta, utan mer i detalj. Och hur gör man när mer eller mindre offentliga personer är närvarande?

Så hur minglar man egentligen – med kända och okända?

Grundläggande är att inte stå still vid drinkbordet. Stannar man vid dryck- och tilltuggsplatsen blir man genast en stoppkloss för övriga gäster.

Vanligen finns två tider till minglet, mottagningen, cocktailpartyt (”öppet hus” ska undvikas som inbjudningsbegrepp eftersom det misstolkas av alltför många som tror att det innebär frihet att medföra egna objudna gäster). Ankomsttid och sluttid på internationellt sätt kan vara kl 17-20. Den som vill kan anlända kl 17 och gå hem en minut före kl 20. Eller komma när som helst mellan de två tiderna, men inte senare än att det finns utrymme att stanna tjugo minuter minst. Kommer man senare än så säger man beklagande till inbjudaren att man tyvärr haft något annat tvingande fram till dess.

Inkommande gäst hälsar genast på värdpersonen, värd/värdinna, och säger några vänliga ord varefter gästen förflyttar sig inåt i lokalen. Ser man en mer eller mindre bekant kan man närma sig den personen och säga ”hej, kul att se dig”. Hyggligt folk svarar med någon vänlig replik. Bortkomna personer ger inget gensvar.

På finfina mottagningar bjuds dryck och småsaker att äta, från brickor som bärs runt men vanligare är ett bord med dryck och ätbarheter för gästerna att förse sig själva från. Där tar man ett glas, en munsbit, och går från just den platsen.

Men om man inte känner någon som man kan gå fram till och prata med? Då vänder man sig med ett vänligt leende till någon vem-som-helst i närheten, det finns alltid någon annan som står opratad, och säger ungefär: ”Underbar höst det är, eller hur?” – ”Stilig målning/vas/xxx där, vet du vem som har gjort den?” – ”Vacker utsikt, vad är det man ser därborta?” Om den man vänder sig till har det minsta hyfs och stil så kommer ett svar och samtalet är i gång.

Och den kända personen kan man närma sig och i ett ögonblick där det passar, flika in ”Ursäkta mig, jag vill bara passa på att uttrycka min stora beundran för dina böcker/din musik/ skådespelarkonst/din politiska gärning, du gör ett fantastiskt arbete”. Eller något sådant. Även kända personer blir glada för beröm. De är också människor.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Etikettspalten: Hur svårt kan det vara att säga tack?

Tack! Det borde inte vara ett problem för någon att säga det. Man tackar för en gåva, för någons omtanke, för en vänlighet, för en uppmärksamhet, för något gott och för att det är självklart att tacka.

Så varför är det så himla svårt för en del? Frågorna om otack blir allt fler – och den som inte får det förväntade tacket förstår ingenting. Varför tackar inte en inbjuden gäst ja eller nej? Varför tackar inte barnbarnen för julklappar och födelsedagspresenter? Varför tackar inte gäster för kalaset eller bröllopsfesten? Varför kommer inget tack från den man håller upp dörren för?

Tack har samma grund som ordet tänka (think, thank you). Det kan man tänka på.

Begreppen för tack när det gäller inbjudningar varierar en del. Just inbjudningar verkar vara de allra svåraste att tacka för. Men tänker man en sekund förstår man att den som bjuder behöver ha ett svar – för att beräkna, planera, ordna för gästerna. Ja tack eller nej tack, alltså! Osa är en gammal formulering för Om svar anhålls, med vilket menas att inbjudaren anhåller (kräver faktiskt) att gästen ska svara. Det är ingen frivillighet i att svara eller inte svara, man ska helt enkelt göra det oavsett om svaret är ja eller nej.

Står det ”svar” på en inbjudan är samma begrepp som osa, gästen ska svara ja eller nej. ”Regrets only” betyder ”endast återbud”, och då svarar gästen nej tack om han eller hon inte kan komma, men något ja tack behövs inte. ”R.s.v.p” betyder att gästen ska svara, ”répondez s’il-vous-plaît”, var vänlig svara. Detta kan stå både på engelska och franska bjudningskort. Står det ingenting alls, exempelvis på en inbjudan till enbart en vigsel, så förväntas inte svar.

Men ska man tacka för bröllopsfester och födelsedagsfester som man har gått på och lämnat en present? Absolut! Presenten har ingenting med tacket för festen att göra. Gästerna tackar för att de har fått vara med om festen. De som tagit emot presenter tackar för det som de fått. Brudpar brukar ha två månader på sig att tacka för presenterna, mest artigt med ett handskrivet kort, minst artigt med en annons.

Den enda gång man traditionellt inte tackar som gäst är efter en begravning; den anses de närvarande ha hedrat genom sin närvaro och den kan de inte tacka för.

Ett tack åtföljt av ett vänligt leende är en förnämlig del av mänskligt umgänge, av vårt gemensamma kulturarv, av hyfs och stil och vanligt folkvett. Upp till tack, medborgare!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Etikettspalten: Artigast att säga ”du”

När du och ni diskuteras blir det alltid bråk. Minns ni – alltså inte bara en utan flera av er – i somras när kronprinsessan duades av några som intervjuade henne i tv? Jag blev tillfrågad i andra medier om detta var korrekt eller inte. Nej, svarade jag, de som intervjuade kronprinsessan gjorde det som yrkespersoner, de talade inte med en kompis eller artist, utan med en symbol för nationen. De kunde ha gått runt det direkta duandet, eller sagt ”kronprinsessan” som densamma själv verkar ha accepterat som tilltal. Att dua en kunglighet är inget hjältedåd.

Många blev illsura över mitt svar. De menade att kungligheter är precis likadana som ”alla andra” och det ska verkligen demonstreras genom att man duar dem rejält. Nåja, ett avstånd till de kungliga är en grund för deras kunglighet, och de intervjuas därför att de inte är som vi utan för att de är – ja, just kungliga.

Samtidigt som duandet av kungliga verkar vara livsviktigt för en hel del, så använder allt fler tilltalet ”ni” till vem som helst, inte enbart mycket äldre. Man menar att vara artig, men niandet utan annat tilltal är ett gammaldags sätt att markera nedlåtenhet – patron sade du till sina barn och ni till pigan men pigan sade absolut inte ni till patron.

Du är det äldsta tilltalet men efter tyskans Ihr blev tilltalet I på svenska vanligare från 1200-talet. Med verbens böjningar, vilken, kunnen, skolen, drogs I ihop till ett Ni. Oavsett sin historia låter ett envetet niande ohövligt, det ska hänga ihop med något slags tilltal för att fungera som artighet, typ: ”Vill fru X ha mer kaffe eller vill Ni ha te?” Du kan man däremot säga utan annat tilltal: ”Vill du ha mer kaffe eller vill du ha te?” Eller: ”Mer kaffe, eller te kanske?”

Dagens unga, särskilt i serviceyrken, säger gärna Ni till alla, äldre och jämnåriga och yngre. De menar att vara artiga och den ambitionen ska man inte klaga på. Men artigheten vore större om de inte använde tilltalet ni. Riksskatteverket har låtit göra en undersökning om du och ni som tilltal. 60 procent föredrog du, 25 procent struntade i vilket, 15 procent föredrog ni. Alltså är man på den säkrare sidan om man duar de allra flesta. Ni och Du är ett formellt och lite förlegat sätt att skriva dessa ord – i normalsvenska skrivs du och ni med liten bokstav. Bara i superartighetsfall skriver man Du och Ni.

Skulle man möta den kungliga familjen är korrekt tilltal Ers Majestät till kungen och drottningen och Ers Kunglig Höghet till prinsessor och prins.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Hej Magdalena - Jag läste det du skrev om att titulera kungluigheter och det kan man ju ha olika uppfattningar om. Men ok, när det är i tjänsten så;-) <br/>Mer remarkabelt är emellertid att när danska Drottning Margarete ordnade en utställning över sina Tolkien-bilder, för vilka hon fick (fin) kritik såsom varande en äkta konstnär, ändå, trots att hon ICKE ville bedömas som kunglighet utan endast som konstnär, ändå kulle tituleras Ers Kungliga Höghet under vernissagen. <br/>Vilket visar dumheterna i att vi skall krypa för människor som inte genom meriter utan endast arv fått sina titlar.

Eva Lundin, 10:31, 1 april 2009. Anmäl

Etikettspalten: Undvik helsvart klädsel på bröllop

Svarta kläder är en fråga om mode, om smak och om stil. Men ingen färg är så laddad med symbolik och fördomar som svart. Frågorna kommer ständigt: Får brudens mor ha svarta skor? Svarta tärnklänningar rätt? Svart nödvändigt till begravning?

Frågorna visar att det verkar vara mycket viktigt för kvinnor på bröllop att få klä sig i svart, medan det är lika viktigt för många att slippa svart klädsel på begravning. Nåja, ingen idé att moralisera, det är som sagt en fråga om smak. Formellt sett är den helt svarta klädseln en markering av sorg, den kvinna som är svartklädd utan avvikande färg har enligt all gammal tradition sorg efter en nära anhörig. Det är orsaken till att kvinnor ska undvika helsvart klädsel på bröllop eftersom denna utpräglade glädjefest ”bryter sorg” sedan alla tider.

Men en svart överdel till en kjol i färg, eller svart mönster på en klänning i färg blir ingen sorgklädsel och är därför helt korrekt. Och om brudens mor har svarta skor nedkallar inte det heller någon katastrof över brudparet. Oavsett vad som ses och påstås undviker en klok och artig kvinna att klä sig i helt svart på bröllop, och det gäller i många kulturer som vedertagen god sed.

En ny trend, riktigt tråkig, är tärnor i svarta klänningar – det förekommer lite varstans numera och ska väl se tjusigt fräckt ut, kanske. Effekten blir att tärnorna markerar sorg. Det kanske inte var meningen?

Svart för män till fest är traditionellt rätt, som i frack och smoking. Mörk kostym har länge inneburit mörkblå eller mycket mörkt grå sådan. Nu har svart kostym trätt in som accepterad variant; förr var den endast begravningsklädsel.

Men svart skjorta är en annan sak, skjorta
i vitt eller blek pastell markerar fest i en mans klädsel, svart skjorta är fritidsklädsel. Den kan också vara en kultur i umgängeskretsen eller företaget, exempelvis arkitekter och reklambranschens män har ibland svart skjorta/tröja som uniform. Till begravning har en korrekt klädd man vit skjorta. Svart skjorta till det tillfället kan ses på film när gangstrar begravs, men är inte formellt rätt. Korrekt begravningsklädsel för en kvinna är mörkt eller svart, med svarta strumpor för de nära anhöriga, grå eller diskreta för övriga. Står det ”ljus klädsel” innebär att det att svart ska undvikas, men knallrött och neongrönt exempelvis ska man för den skull inte klä sig i.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Anna; den där vedervärdiga vanan att far överlämnar dotter förefaller vara helt out i Sverige, i Finland tycks det ännu vara helt OK. Kanske vi finnar inte alls funderat över överlämnandets symboliska betydelse utan mera ser det som en tradition. (Jag inser själv klart som gammal feminist varför överlämnandet ter sig motbjudande!)Som en lite gullig tradition. I fjol blev det stor familjekris, då min mans dotter inte ville godkänna att han överlämnade sin styvdotter (som dottern hatade). Hon var bjuden på bröllopet, men uteblev.

Fabiola, 20:57, 10 juni 2009. Anmäl

Om jag skall våga ha en åsikt om andras val (vilket jag ibland har) så tycker jag att två nya amerikanska seder som brutit sig in är helt bisarra: <br/>Dels att bruden har en balklänningslikande utstyrsel, gärna helt axelbar alt med baddräktsskärning, tillsammans med bara ben i sandaler och SLÖJA! <br/>Dels den förfärliga (o)vanan att <br/>bruden skall överlämnas av sin far. <br/>Så vedervärdigt! <br/>Någon skrev att om det är omgifte skulle hon väl överlämnas av sin exman;-) <br/>Eller möjligen sina barn!

anna, 10:36, 1 april 2009. Anmäl