Kritik från obekant?

Fråga: En väninna till mig har en sex månaders bebis som sitter framåtvänd i sin barnvagn när de är ute och går. Häromdagen var jag ute och gick med henne kom en äldre dam fram till oss och tillrättavisade min väninna i sträng ton för att bebisen inte satt bakåtvänd. Enligt damen var ”oskicket” att låta barn sitta framåtvända barnplågeri och roten till allt från huliganer till arbetslöshet (nästan). Min väninna sa bara nåt i stil med ”ja, jag ska tänka på det” och gick vidare medan jag stod kvar nästan som i chock. Enligt min väninna är detta inte ovanligt alls, hon får tydligen ofta kommentarer från främlingar på stan om att barnet sitter ”fel”, och ofta är det just äldre damer. Har du hört talas om det här sättet? Och vad i hela fridens namn gör att människor tar sig rätten att tillrättavisa totala främlingar?! Och hur kan man bemöta det?

Svar: Det där tror jag är en ganska ny företeelse i samhället, alltså att vem som helst anser sig ha rätt att meddela någon obekant om ”rätt” och ”fel”. Det kan vara maktbehov, och i känslan av att man är anonym tillåter man sig att huta åt andra, kanske för att få utlopp för något slags frustration. Eller så kamouflerar man det med begreppet “i bästa välmening”.

Många anser att barnen ska ha ögonkontakt med den som kör barnvagnen, och det förefaller vettigt. Men därifrån till att helt främmande personer kritiserar den vars barn sitter framåtvänt i sin vagn är steget verkligen långt. Vad menade den kritiska kvinnan? Att barnvagnsföraren skulle lyfta ut barnet omgående och bära det? Eller genast köpa en ny barnvagn? En hel del av de personer som upplåter sin näbb och meddelar sina synpunkter utan att vara tillfrågade skulle nog behöva tänka sig för, inte bara en gång. Den här kvinna drog ju också absurda följder av barnvagnssittandet.

Det som verkligen måste påpekas och hindras är om vuxna slår barn eller plågar dem på annat sätt. Då ska man snabbt ingripa och stoppa det som pågår genom att säga ungefär ”NEJ NEJ det är fel, det som du gör, du måste sluta nu!” Utan att skrika, det skulle förmodligen göra den misshandlande personen än argare.

Och det din väninna gjorde ju det som var vettigt i situationen med det hon sade. Hon kunde också ha sagt på ett kyligt sätt till den oförsynta kvinnan ”så intressant”. Punkt. Inte inleda en diskussion! Är det en riktigt hemsk kritik som kommer kan man också säga ”tack för ditt intresse, det här bestämmer jag själv om”.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (45)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 45

så idiotiskt att kommentera andra ute på gatan! jag hade blivit heligt förbannad! Det finns studier som visar att barnen blir mer sociala om de sitter vänd från den som kör vagnen så att de åker åt "rätt" håll o ser vad som händer! jag har själv knuffats fram mina första år i en sån vagn o det är inte det minsta fel på mig! Tror tvärom att det är äldre kvinnor som HAR barn som tror att dom vet o kan allt, vi som inte har barn är nog mer ödmjuka!

mia, 20:54, 18 oktober 2009. Anmäl

Nu när de flesta barnvagnar går att ändra ibland framåt och ibland bakåt. Vi hade en sådan. <br/>Säg att "idag är det tisdag då åker vi framåt imorgon är det onsdag då åker vi bakåt". <br/>Det är sådana som hon som fostrar <br/>huliganer. Som som kör på som en ångvält i 180 och lägger sig i sådant som hon absolut inte har att göra med. Förmodligen har hon inte egna barn. De vet alltid bäst och har sällan en aning om vad de pratar om.

Majsan, 15:59, 20 maj 2009. Anmäl

Jag tas ofta för att vara drygt 20 (fast jag är 30) har märkt stor skillnad i hur många "råd" jag får från obekanta på stan tillskillnad från mina bekanta med barn i samma ålder. Det är som att äldre kvinnor ser sig rätten att säga åt mig, men samma företeelse går obemärkt för mina "30-åriga" vänner. Detta rör sig enbart om småsaker och aldrig om viktiga saker man faktiskt borde lägga sig i, så det är helt enkelt en typ av översitteri. <br/>En inte heller förvånande sak var när vi pratade om detta hemma hos en vän, och alla papporna förklarade att så var det nästan varje gång dom var ute med barnen. Det var som att dom blev omyndighetsförklarade av gamla kvinnor som minsan kan ta hand om barn mycket bättre än vad barnets egen pappa kan! <br/>Hur det än är så spelar det ingen roll huruvida jag vet vad som är rätt eller inte, det är ändå ett stort påhopp på mig och min person, och ett helt oprovocerat sådant.

Maria, 00:03, 16 februari 2009. Anmäl

Kära nån. En kommentar av en äldre människa och man tror sig ha blivit ansedd som en inkompetent förälder. Utdömd. Kass. Nog är det bäst att hålla tyst och inte säga någonting om man förstör dagen för förälder och barn. OM den som kommenterar tror sig veta allt, inte behöver DU bry dig om det. Du vet ju hur det är. Och skyll inte på den "ouppfostrade" tanten att du inte tål att en främmande människa tilltalar dig. Du behöver inte alls bry dig om vad hon säger. Gillar man konflikter kan man förstås svara något agressivt ; visst kan man vara ironisk eller låtsas att den andre människan inte existerar. Man kan också svara, att man känner till problemet men att man tycker att det här bra. Fast det är väl för jobbigt och tar upp alldeles för mycket av ens dyrbara tid.

Tanten, 12:44, 6 februari 2009. Anmäl

sigurd: håller helt med dig! <br/>Zyb: ja, vill man så kan man missförstå det mesta. Parallellen jag faktiskt försökte dra är just det att man vet ingenting om t.ex en överviktig, jag är själv överviktig på grund av sjukdom. Vad är det då som får dig och andra att tro att man på mindre än en minut kan avgöra om en småbarnsförälder har koll eller inte. Och visst kan det vara välmenande från den som säger det men det är egentligen ointressant om det landar fel hos den personen som mottar. Men om man nu är en sådan fantastisk människokännare att man bara på några få sekunder kan avgöra om någon annan är inkompetent i sin föräldrarroll eller inte, varför inte göra som sigurd säger? Fråga vänligt om man kan hjälpa till med något. Får man då ett "ja" till svar är det ju bara att köra på och får man ett "nej" till svar stänger man sitt kakhål och går. Då riskerar man inte att ytterligare trycka ner en nybliven mamma som som redan har dåligt självförtroende och prestationsångest som förälder.

Blobben, 07:42, 6 februari 2009. Anmäl

Är det inte ohyfsat att komma och ge råd till folk som man inte känner och som man inte har en aning om i vilken situation de befinner sig. Tycker det tyder på en viss självgodhet. Vill man promt ge råd kanske man kan börja med att fråga om man vill ha hjälp. <br/>Fast personligen har jag inte råkat ut för så mycket råd från okända. Tror det har varit typ 2 gånger på ett år. Däremot så fick man som nybliven förälder massvis av "råd" från vänner och bekanta. Vilket kanske kan vara den igentliga orsaken till att en del känner sig stressade av alla råd och kanske det oskyldiga rådet från den välmenade tanten är den lilla droppen som får bägaren att rinna över. <br/>Fast som föredetta föräldraledig pappa i höstas hade jag älskatt att snacka mer med okända människor.

sigurd, 23:02, 5 februari 2009. Anmäl

Blobben: Det är väl en helt annan frågeställning att jämföra kommentarer gentemot en överviktig person och hur ett barn sitter i sin vagn? En överviktig person kan lida av en sjukdom. Dåligt exempel! Du skriver även att det är fritt fram att "ge sig på" småbarnsföräldrar. Att vänligt ge ett gott råd till någon som inte verkar ha så stor koll, är faktiskt inte olagligt och behöver inte heller vara otrevligt. De flesta människor vill verkligen hjälpa och de flesta andra uppskattar nog ett bra tips, framfört på ett trevligt sätt. Här låter det som om alla "ger sig på" andra med goda råd. Det verkar ju som om många (välmenande) personer liksom ligger i bakhåll för att attackera andra. Synd bara att vissa småbarnsföräldrar och andra inte har förmågan att ta till sig hjälp eller goda råd utan att bli "kränkta" ..... Är det inte mer kränkande förresten, att bli avspisad av någon näbbig förälder på ett oartigt sätt?

Zyb, 18:15, 5 februari 2009. Anmäl

Till alla som tycker att det är fritt fram att komma med "råd" till vilt främmande föräldrar, skulle ni göra samma sak mot, t.ex, en helt okänd överviktig person. Skulle ni gå fram till den och säga "du borde verkligen försöka äta mindre och du vet väl att de flesta överviktiga dör i förtid"? Nej, antagligen inte. Så därför förstår jag inte varför det är fritt fram att ge sig på småbarnsföräldrar som man ser i en situation. Det kan ju vara så att barnet är fruset av sig, gillar att upptäcka världen frammåtvänd eller har betett sig riktigt illa och därför inte blir "belönad" med uppmärksamhet när det skriker i affären. Visst att man ska ingripa i situationer som faktiskt är direkt olagliga (aga av barn) men för övrigt så förstår jag inte hur man kan komma med kommentarer om "dåliga föräldrar" när man inte har hela familjebilden klar för sig.

Blobben, 07:53, 5 februari 2009. Anmäl

Lite förvånad över klankandet på "tanter2. Själv tycker jag det är blivande föräldrar som tror sig veta allt som är mest irriterande. <br/>/Lars J

Lars, 20:24, 4 februari 2009. Anmäl

Men "tvåbarnsfar", om du upplever att det händer VÄLDIGT OFTA på stan att företrädelsevis "gamla" kvinnor kommer med kommentarer, så kanske du har något att lära.....!?

Zyb, 18:18, 4 februari 2009. Anmäl

Klädkodsblandning?

Fråga: Vad ska man ha på sig när det står på bröllopsinbjudan “Klädsel: Kavaj/långklänning”? Hur fint ska man vara klädd?

Svar: Denna fråga återkommer ofta, och har sin grund i att kvinnor förmodas vilja klä sig i balklänning medan män anses vara nöjda med att ha en hygglig kostym. Det kanske är riktigt. Eller så är det trams med påverkan av för många amerikanska filmer med bröllop i kolossal utstyrsel.

Några muntra män trettioårsåldern berättade att de hade följt denna klädkod bokstavligt och hade klätt sig i lånade långa kjolar samt snygga kavajer och gått på bröllopet som de var bjudna på i den klädseln. Där hade först synts ytterst häpna miner och en del sura sådana, men efterhand hade skrattet bubblat upp på bröllopsmiddagen och det ansågs som ett roligt inslag. Jag rekommenderar det absolut inte, men det kan användas som exempel på hur dumt det kan bli med egenkonstruerade klädselangivelser.

Nu ska du få svaret på din fråga: män har till denna blandade klädkod kostym, gärna mörk eftersom det är fin fest, och kvinnor har lång kjol/klänning med överdel som inte är alltför galabetonad. Då har man följt inbjudarens önskan och det är vad en hövlig gäst bör göra, oavsett den eventuella tokigheten.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ovälkommen kontakt

Fråga: En barndomskompis till mig har börjat ringa och skicka sms till mig efter att vi under flera års tid inte haft någon kontakt över huvud taget. Problemet är att jag inte vill ha henne som vän längre, vi har inget gemensamt och jag får inte ut något av en relation med henne. Som det är nu låter jag bli att svara i telefon när hon ringer, känner mig jätteelak och självisk när jag gör på det sättet men jag vill verkligen inte prata med henne. Jag är säker på att hon inte skulle förstå mitt resonemang eller respektera mitt val. Jag har ett rikt socialt liv med många vänner och har inget behov av ytterligare en kompisrelation. Är det egoistiskt av mig att tänka så? Hur ska jag göra för att få henne att förstå? Måste jag prata med henne? Är det elakt att fortsätta låta bli att svara i telefon och bara vänta ut att hon ska sluta ringa mig?

Svar: Det är svårt för många att förstå att de inte är önskvärda hos någon som de vill umgås med. Kanske har din barndomskompis så trevliga minnen av er tidigare vänskap att hon inte kan inse att den situationen är förbi.

Faktiskt tror jag att det bästa du kan göra är att mejla eller skriva till henne, med ungefär det här budskapet ”det är snällt av dig att höra av dig, men livet förändras och jag har numera så många åtaganden av olika slag att några nya inte får plats, helt enkelt. Så jag hoppas att du vill förstå att min tid inte räcker till för något mer än det jag redan gör, alltså inte heller för att umgås med dig”.

Om hon då inte vill ta till sig detta resonemang, eller inte respektera det, som du befarar, så har du ändå detta att svara varje gång hon ringer eller sms:ar till dig, alltså säg eller skriv ”som jag har sagt har jag tyvärr ingen tid för dig”. Det är bättre att du gör så än att du har alla obesvarade kontaktförsök att oroa dig över – eller få dåligt samvete för.
 
Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (29)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 29

För några år sedn ville jag kontakta en gammal barnkamrat, bara för att prata om hur hon och jag hade de nu, inget mer. Inte försöka starta ett nytt band. <br/>Efter jag hade fått be några gånger skulel vilja träffas i helgen, jag var jätte glad. Hoppas att min vän måde bra och allt skulle bli bra! :) <br/>Men dagen innan får jag ett sms, hon kan inte komma. Hon har inte tid. På smset står de att hon har tid om 87 år... <br/>Tror ni att de va roligt? Alla ni som säger att man ska bara säga stop. Stop till vad? Att en annan männsika bryr sig om en och har tänkt på en. Att säga sluta vara snäll och tänka på dina medmänniskor. Vi vill inte de längre... <br/>En annan gång sa en person att han orkade inte med mig, han hade de jobbigt och svårt. Men att han trodde att jag var ändå en trevlig person. <br/>Då blir man glad, han kanske ljög. Jag är ganska söker på att de va inte sanningen. Men, det kändes faktiskt tusen gånger bättre. <br/>Så ljug istället, men en lätt lögn, som man ser igenom...

Gelévinge, 14:30, 11 februari 2009. Anmäl

Ovanligt brutalt och onödigt elakt svar från Magdalena Ribbing. "Jag har inte tid just nu, jag kan kontakta dig vid senare tillfälle om jag har tid" som Maggie i ett inlägg föreslagit är väl betydligt skonsammare, och ändå ganska tydligt om man läser mellan raderna.

AE, 17:58, 6 februari 2009. Anmäl

Evall m fl <br/>Det jag avsåg var att frågeställaren inte ska förespegla den kontaktsökande att det finns utrymme till ´bästisskap´ om när hon inte vill ha kontakt. <br/>Då är det bättre att den kontaktsökande för möjlighet att leta bästisar på annat håll. <br/>Däremot är Magdalenas förslag på en total avspisning granska brutal. <br/>Så mitt förslag är att styra upp och ransonera umgänget till en slags <br/>distanserad bekantskap typ en <br/>halvtimme telsamtal i månaden. <br/>En halvtimme i månaden kan vi ju alla offra på en person som vi inte har något utbyte av eller hur. <br/>Om den kontaktsökande är mycket ensam kan en halvtimmes telefon samtal från 10 -15 OLIKA personer i månaden göra skillnad även om det är ett ransonerat umgänge. <br/>Om den kontaktsökande bara är temporärt ensam eller har andra utvecklingsbara kontakter kommer hon snart tappa intresset för det ransonerade umgäget till förmån förnya vänner

bella, 10:13, 5 februari 2009. Anmäl

Pratade för ett par dagar sedan med en tonårig tjej med stora problem om vänskap. Jag sa att vänskap är viktigt och för att få många vänner måste man umgås med olika slags personer och förlåta. Denna trasiga tonåriga tjej höll med. Det är väldigt lätt att gå i demonstrationtåg mot våld etc. köpa knappar att ha på väskan och dyl., men att inse att en annan person behöver mig och jag inte kommer få ut så mycket av det - dvs medmänsklighet - är en bristvara idag. Jag är tacksam till alla mina vänner som vill umgås med mig, trots att jag kanske inte alltid är så "givande".

Maria, 21:02, 3 februari 2009. Anmäl

Det är konflikten mellan dessa grundinställningar som ställer till så mycket. Man vill inte vara elak (inte elak och god är nog inte samma sak), man vill inte offra sig. Det är inte alltid det finns en bra lösning. Sitt val får man stå för. Det är inte den andres fel.

sylvie, 13:15, 3 februari 2009. Anmäl

Jag tror det finns två grundinställningar till detta: (förutsatt att barndomskompisen inte gjort något elakt som du är arg för) <br/>1) Livet är orättvist. Man vill ha något tillbaka. Att vara en god medmänniska lönar sig inte, och saker måste löna sig. <br/>2) Man ska försöka vara en så bra medmänniska man kan. Man har ett rent samvete och känner sig "god" vilket i sig själv är belöning nog.

rogozjina, 10:25, 3 februari 2009. Anmäl

Alla är vi olika bra på att förstå sociala signaler. De flesta av oss fattar vinken när vi plötsligt är den enda i relationen som håller liv i den. Dock finns det människor som inte begåvats med lika känslig social intuition och jag tolkar frågeställarens dilemma som att det är en person av detta slag som hon vill avsluta kontakten med. Nog måste det finnas ett sätt att så artigt som möjligt men ändå tydligt förmedla detta till någon som tyvärr inte kan läsa mer subtila signaler? Här tycker jag att ett brev, mail eller varför inte samtal kan vara en bra lösning. Det gäller att kommunicera med människor på ett sätt de kan förstå, vilket inte alltid är synonymt med det sätt vi försöker signalera på. När man fattat att den andre inte är intresserad av att umgås så brukar ens eget intresse också svalna snabbt. Innan dess kan man försöka och försöka, i hopp om att den andre äntligen ska få en lucka i kalendern.

Nikki, 13:56, 2 februari 2009. Anmäl

Hej igen Bella! Mea culpa! Jag missförstod ditt inlägg helt, ursäkta! <br/>Visst kan man ringa upp på given tid och prata en stund även om man har eller säger sig ha mycket att göra och inte kan prata just då. <br/>Tror alltså inte att insändaren hade uppmuntrat sin barndomskamrat till fortsatt kontakt. Och beteende som att "klippa av" bekantskapen (innan den egentligen har börjat, verkar det som) för att man helt enkelt inte anser sig ha "plats" för denna ny-gamla kontakt i sitt nuvarande stimulerande sociala liv, är ganske enfaldigt.

EvaII, 13:17, 2 februari 2009. Anmäl

Men Bella, skojar du nu? Om vi går tillbaka till frågeställaren, så ser vi att hon inte låter barndomskamratet tro att hon själv är intresserad av kontakt med henne. Hon uppmundrar henne inte alls. Då behövs varken ett totalt avvisande eller en uppvisning i sitt dåliga medmänskliga beteende, typ det du beskriver.

EvaII, 12:11, 2 februari 2009. Anmäl

Om man vill kombinera snällhet och minskad påfrestning kan man styra omfattningen på umgänget <br/>till en halvtimmes telefonsamtal i månaden. <br/>Det finns inget snällt i att låta en person tro att man är intresserad av kontakt om man inte är det. <br/>Om man vill undvika ett totalt avvisande så kan reglera kontakten typ ´jag har mycket att göra men jag ringer den den x:e ha då ett halvtimmes samtal och avsluta med att du ringer den x:e

bella, 08:28, 2 februari 2009. Anmäl

Smutsiga barnskor i kundvagnar!

Fråga: I varenda livsmedelsaffär står barn i kundvagnarna med sina snuskiga, bakterietäckta skor, direkt från gatan utanför, och skuttar och hoppar omkring. Hälsovårdsnämnden borde ta prov och kolla vad för sorts farliga bakterier dessa skor drar in och sprider omkring i alla vagnar.

Det har blivit en sådan ”hälsofara” att vi aldrig lägger något oskyddat i en sådant vagn.  Istället tar vi med oss stora ”bags” att lägga vår mat i.

Är folk helt okunniga om bakterier eller, ursäkta, skiter de bara i oss andra?
(De måste dock äta sådan mat själva ju. Allt de lägger på köksbänken har varit i vagnen.)

Svar: Ja du, det är ju inte så ovanligt att de som har barn omedvetet tycker ungefär att ”min lilla gullunges smutsiga skor kan väl inte göra så mycket”. Föräldrar är ibland förvånande oförstående för hur deras barns beteende påverkar omgivningen.

Eller så handlar det om att trötta dubbelarbetande föräldrar som just hämtat barnen från en lång dagisdag inte vill bråka med de likaledes trötta barnen om att gå bredvid kundvagnen. Det finns ofta två sidor att betänka. Och din metod med medförda påsar är ju utmärkt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (87)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 87

Oj, jag trodde min bacillnoja var hög men här fick jag ytterligare något att tänka på. <br/>De gångar jag satt ett av mina barn i matvarudelen har det varit för att "rädda" övriga handlare från en överbusig/trotsig/sur liten dam. <br/>Då tror jag ändå att barn bör följa med och handla för det är bra övning i hur man uppför sig. En vardagslektion i socialt beteende som behövs. Därför sitter mitt lilla troll väldigt sällan i vagnen. <br/>Skall dock kolla skor och kläder lite extra från och med nu. <br/>Många, även vuxna, som går in och handlar slänger in mössa, handskar och jackor i sina vagnar så även om barnfamiljerna slutar så kommer det nog in lite övrigt skrot och skräp än bara shoppingskrot ;)

MariaL, 12:21, 22 februari 2009. Anmäl

men nsälla nån vi är djur. vi är gjorda för att hantera "basilusker". väx upp och inse att jorden består av smuts.

Jesus, 20:46, 11 februari 2009. Anmäl

Jag förstår inte den här diskussionen. Är skorna leriga eller täckta med hundbajs är det inte ok att ställa barnen i vagnen. är det däremot torrt ute så förstår jag inte problemet. Som många redan sagt är inte vagnen ren ändå och särskilt inte korgarna.

Nalle, 14:52, 11 februari 2009. Anmäl

Varför är et så evinnerligt svårt för föräldrarna att fatta att en kundvagn är till för mat och inte för barn? Kollar föräldrarna alltid sina barns skor/stövlar innan de sätter dem i vagnen? Låter samma föräldrar sina barn och andra springa inomhus med skorna/stövlarna på också? <br/>Detta med kundvagnarna har absolut ingenting med bacillnoja eller avsky mot barn utan rent, vanligt hyfs och förståelse för andra människor. Borde vara SJÄLVKLART.

Titti, 16:25, 9 februari 2009. Anmäl

Äh! Jag brukar ibland vara tvungen att storhandla med min 3-årige son. Knappast något man kan ta semester för att kunna göra! Dock brukar jag försöka ta av honom skona när han är i vagnen. <br/>Platsbilsvagnarna har på min stormarknad en mindre vagndel för själva maten, något jag inte fattar, för, har man småbarn brukar det vara mer varor, blöjor, välling, än om man inte har smårbarn. <br/>I bakterienojjan så tror jag att man får nog ta och lugna sig lite. Vagnarna förvaras även utomhus och all mat är inplastad. Det är stormarknad vi snackar, inte operationssal! Kolla in hygienen i kundkorgen på snabbköpet istället, den är ofta skitig och i den har INGA småskor varit... förklara den istället! :)

Mamma Carina, 02:09, 8 februari 2009. Anmäl

Varför i all världen kan barnföräldrar inte lämna in barnen, eller ha dem i en sådan där kundvagn där det finns en plastbil ihopkopplad med vagnen. Den är speciellt avsedd för lite större barn som inte får plats i kundvagnssitsen. Både barnpassning och sådana kundvagnar verkar finnas på alla större mataffärer som jag går på. Mina barn kan vara rätt jobbiga ibland. Jag skulle dock aldrig drömma om att tycka det är OK att de utsätter andra för obehag eller besvär eller smutsar ner. Det är ju mitt val att ha barn och att ta med dem på olika ställen. Självklart är jag då också ansvarig för att de uppför sig, annars får man anpassa sig och stanna hemma.

Manni, 20:42, 7 februari 2009. Anmäl

Får en känsla av att den här debatten inte handlar om barn i kundvagnar längre... Ibland känns det som ett riktigt ställningskrig: småbarnsföräldrar med undertryckt irritation över att "ingen förstår hur jobbigt vi har det, resten av världen borde visa mer respekt för oss som fört släktet vidare". Den andra sidan skulle helst vilja ha tillbaka tiden när barn möjligen kunde synas (ibland), men helst som livlösa små dockor som alltid satt stilla och inte sa ett knyst... Vad sägs om lite ömsesidig förståelse och respekt? Om det nu stör folk, undvik att ha barn i kundvagnar. Om ni nu ser barn som får stå i kundvagnen, försök att strunta i det och kom ihåg att det finns större problem i världen.

Medlaren, 14:50, 7 februari 2009. Anmäl

Lydia. <br/>På samma sätt som man kombinerar livet i övrigt med en livlig 3-åring.

4-barnspappa, 08:12, 7 februari 2009. Anmäl

En fråga till föräldrar som tycker det är praktiskt att placera barnet i kundvagnen: blir inte den mat ni lägger där påverkad av att barnet sitter med sina skor där? Eller sitter barnet blickstilla? Hur kombinerar man en livlig 3-åring med äggen, grönsakerna och knäckebrödet? Bara en undring...

Lydia, 18:00, 6 februari 2009. Anmäl

Det är nog som Miss Lee säger att man störs av vissa saker enbart för att man inte är van vid dem. Själv skämdes jag då jag var ute och handlade med min dotter och hon lät barnen kliva upp i vagnen. Vagnen var till för matvaror och inga barn, tyckte jag ! Men vad praktiskt det var ! Jag har heller inte sett leriga vagnar. Baciller är ju osynliga, finns överallt och tillhör vår naturliga omgivning. Jag tror ingen blir sjuk av att barnen sitter i kundvagnen. Men visst sköljer man frukt och grönsaker, torkar av konserver innan man öppnar dem osv. ?

sylvie, 14:25, 6 februari 2009. Anmäl

Slippa dela notan?

Fråga: Hur gör man med notan när någon föreslår att man ska dela den rakt av? Inget problem när de alla har ätit liknande eller när man är med nära och kära, för det jämnar ut sig förr eller senare i alla fall. Men, när man är ute med vänner man inte ser alltför ofta, där det inte jämnar ut sig. Med risk för att verka snål vill man inte ställa frågan om man kan betala separat, inte minst för att det är omständigt. Men om man inte tar en efterrätt, inget kaffe och en billig huvudrätt kan det bli en hel del pengar som man helt plötsligt får betala för någon annan. Hur går man tillväga? För även om det är inte så överdrivet mycket pengar just den gången, men i längden kan man gå ordentligt minus på sådana här saker, och jag vill inte beställa mer mat bara för att det ska jämna ut sig.

Svar: Det är en återkommande fråga – och svår att lösa om inte alla är med på från början det rimliga att var och en tar sin del. Man säger till medätarna innan beställningarna görs: jag vill ha separat nota, jag ska inte ha så mycket – jag har kärv ekonomi för närvarande. Det kan ingen ha något emot utom personalen som tycker att det är enklare att ha en enda nota, men det ska givetvis gå att ordna varsin nota till alla i ett sällskap.

Annars, om det råder allmän vimsighet och det ändå blir en gemensam nota, kan man mycket väl säga ”beklagar men jag har hållit igen, så jag klarar inte att splitta utan tar min del”. Alla vet att man kan behöva sina pengar till annat än att betala för andras konsumtion. Det är sannerligen ingenting att skämmas för att man inte har råd. Faktiskt kanske det är tvärtom??)

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (58)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 58

Ah, det där är en av mina käpphästar. Av någon anledning tycks det mig som om det alltid är den som beställt det dyraste som föreslår att notan skall delas rakt av, något som jag tycker är gravt oförskämt mot dem som, liksom frågeställaren, hållit igen i sin beställning. <br/>Tacka vet jag den restaurang dit vi en gång förlade en liten firmamiddag som utan att vi ens sagt till om det hade lagt upp separata notor på oss. Mycket föredömligt.

Lars Wikström, 13:47, 10 februari 2009. Anmäl

Henrik K: Du borde nog läsa på lite om löneläget i hotell- och restaurangbranchen innan du fäller sådana uttalanden! Eller menar du att man bör vara mer motiverad till hårt arbete ju lägre lön man har? <br/>Kräv gärna god service av restaurangen, men tänk en gång till innan du låter din ilska gå ut över serveringspersonalen, som kanske gör vad de förmår för att leva upp till sin arbetsgivares omöjliga krav.

Vanja (Webbsida), 16:17, 6 februari 2009. Anmäl

Det kan väl ändå inte vara meningen att jag som gäst ska behöva bekymra mig över att servitriserna har för många bord att ta hand om, "take away"-bekymmer eller för många gäster. Jag betalar för att få en god måltid, trevlig service och självklart ska jag väl också då kunna betala enbart för min egen del. Det kan ju röra sig om en summa på 500 kr/person. Inom vilken annan branch, affärer/service är det krångligt att göra det? Att skylla på nåt slags bordnummersystem som tydligen kraschar fullständigt om man vill ta upp olika beställningar vid samma bord är ju fullkomligt otroligt. Är det meningen att jag ska jag tycka synd om personalen som är anställda på restaurangen och har lön för att klara av att hantera många kunder i högt tempo???!

Henrik K, 14:16, 6 februari 2009. Anmäl

Ett svar till Johans kommentar nedanför om att man har svårt att få vänner i Asien om man inte vill splitta notan rakt av: <br/>Jämförelsen är kanske inte helt relevant, eftersom prisläget på många ställen är helt annorlunda där än i Sverige. Om man anpassar sin beställning efter en begränsad budget är det klart att man inte vill lägga ut flera hundralappar extra för någon annan. Ska man behöva köpa sina vänner? Nu var det säkert inte så du menade, men går man på en dyrare restaurang med skral ekonomi så förstår jag att man inte självklart kan dela rakt av om andra beställer dyrt. Enklast är väl att säga till i förväg att man måste hålla igen lite. Och, som flera andra varit inne på, att föreslå splittad nota om man själv beställt dyrt och andra billigt, är riktigt självupptaget. Det föreslår man bara om alla beställt ungefär lika eller man själv billigast.

Maria, 09:58, 6 februari 2009. Anmäl

Konstruktivt? "Herregud vad jag blir förbannad på okunniga människor som inte har någon förståelse för oss som jobbar i restaurangbranschen!" <br/>:-)

Nick, 11:29, 5 februari 2009. Anmäl

Nu var det länge sedan jag åt ute <br/>MEN <br/>min fråga är <br/>Står inte specat på notan tex <br/>oxfile 175 kr <br/>sallad 85 kr <br/>osv <br/>Oavsett servitrisen insikter om vad var och en har ätit och ska betala kan sällskapet skicka runt notan <br/>och låta var och en summera upp sin andel sedan läggs alla pengar samman och summeras så att summan överstiger summa på notan. <br/>Då betalar man sin andel. <br/>Om man inte vill dela kan be att få notan lägga upp 150 kr om det är det man har ätit för och låta resten av sällskapet dela om de vill.

villveta, 10:22, 5 februari 2009. Anmäl

Nick: ärligt talat, jag förstår inte vad i mitt tonläge du uppfattar så himla aggressivt? Man måste väl få kunna uttrycka sin irritation på ett konstruktivt sätt? <br/>Självklart har Nick, ex-servitrisen mfl rätt i att det mesta går att ordna om alla är samarbetsvilliga, som jag redan påpekat. <br/>Exemplet jag tog i mitt näst senaste långa inlägg är dock ett av de få tillfällen det faktiskt blev jobbigt för servitrisen. Det är en sak om man säger till i förväg om delad nota, men när notan kom kunde inte mitt sällskap räkna rätt och då menade en vän till mig på fullaste allvar detta inte var vårt jobb, utan servitrisen skulle fixa det åt oss. <br/>Hur skulle hon kunna göra det? Hon är väl ingen robot heller. Dessutom hade stackarn en massa andra bord som var fullbokade. <br/>Just såna tillfällen handlar faktiskt enbart om okunskap och oförståelse. Det är så himla lätt att sitta där och tjafsa om "dålig service", när det absolut inte har något med saken att göra.

Servitrisen, 00:02, 5 februari 2009. Anmäl

Att be om att dela notan nar man vet att andra har atit for en mindre summan en man sjalv ar otroligt arrogant. Jag forseslar bara delad nota nar jag vet att beloppet blir ungefar lika mycket.

Charlotte, 18:53, 4 februari 2009. Anmäl

När jag var ung skulle vi i ett gäng som gått i samma studeicirkel gå uta och äta tillsammans efter sista lektionen. Jag var ung, arbetslös, bodde hemma, inga inkomster alls hade fått en slant av mina föräldrar som i princip skulle räcka till en pizza med kranvatten och lite dricks. De andra åt dyr mat plus öl och vin och kanske efterrätt och vi skulle dela på notan. Jag fick panik. Med dagens penningvärde kanske mitt hade gått på 150 kr och delning av notan 300 kr per person. Jag var ju tvungen att säga sanningen och hör och häpna. det verkade som alla ville betala sin del enbart. Men det var bara jag som vågade säga till. jag vågade egentligen inte, men jag var ju tvungen

Anna, 15:54, 4 februari 2009. Anmäl

Servitrisen: Jag har själv flerårig restauranterfarenhet och jag har väl aldrig stött på något ställe där det är svårt att splitta notor och skriva in fler notor på "samma" bordsnummer. Det hela handlar om attityd och rutiner hos personalen. Naturligtvis är det ju inte praktiskt med sådand uppdelningar för större sällskap men det går oftast att lösa med gästen. Men som sagt Nick, detta är ju ett sidospår!

ex-servitrisen, 14:42, 4 februari 2009. Anmäl

Varför inte “valfri”?

Fråga: Jag har läst här att du inte gillar termen Klädsel: valfri. Men vad ska man skriva på en bröllopsinbjudan om man vill att gästerna ska kunna ha de kläder de själva vill, allt från skjorta och jeans till kostym?

Svar: Det är inte så mycket vad jag personligen gillar eller inte som ligger till grund för mina svar, utan min kunskap om vad som är rimligt och praktiskt och förväntat.

En angiven klädkod ges av inbjudaren för att visa gästerna vilken nivå bjudningen har, och därmed forma en gemenskap mellan gästerna just därför att alla är klädda på samma nivå. Skriver man ”valfri” så blir det väldigt konstigt för den som väljer frack och tror att det är rätt bröllopsfestklädsel, medan någon annan väljer snyggjeansen och nya tröjan för att detta är klädsamt. De i frack och stora galaklänningen känner sig på tok för finklädda, de i jeans känner sig pinsamt nerklädda. Säkert finns många som struntar i dessa känslor, men risken är synnerligen stor att alltför många vantrivs med denna skillnad i klädnivå. Det ser jag bland alla frågor som kommer till min spalt – vid det här laget har jag fått och besvarat över 40 000 frågor från läsarna och det är en hel del som rör just vid det obekväma att känna sig fel klädd på fest.

Så om igen: klädkoden ”valfri” är meningslös, den hjälper inte gästerna att förstå vilken nivå de ska klä sig på, och så väller frågorna in till min spalt: vad innebär ”valfri”?
Och det kan jag inte svara på. Tänk efter vad de allra flesta av dina gäster kan ha för slags kläder som passar till fest. Kanske Kavaj? Det innebär att män har kostym. De som inte inte äger en sådan kan ha snyggaste uddabyxorna och bästa kavajen, det går också bra. Kvinnorna har fin knäkort eller vadlång klänning-festkjol med överdel som inte är alltför galabetonad.

Tror du att gästerna inte har den sortens finkläder, vilket är troligt särskilt i lite yngre och okonventionella kretsar, så skriv ”Fin vardagsklädsel” – det är begripligt och då är jeansen okej och fin skjortan likaså, och för kvinnorna blir det bästa topen och finare kjol-långbyxor-jeans.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Står det 'valfri klädsel' brukar jag ta på mig slips och sombrero. Enbart slips och sombrero.

a, 00:17, 8 februari 2009. Anmäl

Karl, precis samma situation för mig och min man när vi gifte oss. Vi valde att ange två klädkoder, "valfri klädsel" eller "mörk kostym". <br/>Resultatet, inga frågor och glada, nöjda gäster som var finklädda efter bästa förmåga.

Susanne, 09:03, 30 januari 2009. Anmäl

Klädkod är tydligen något som kan riva upp känslorna. Det verkar var omöjligt att få till det så att alla blir nöjda med situationen om man bjuder folk med olika bakgrund. När vi skulle gifta oss blev det problem. Jag kommer från en akademikerfamilk i stockholm och för mig var det naturligt att ha angivelse av klädsel. Jag villa ha klädsel: mörk kostym, eller möjligen klädsel: kavaj. För min fru som är uppväxt i en bondfamilj kändes detta väldigt onaturligt och hon var rädd att flera av hennes vänner helt enkelt inte skulle vilja komma på en sån "snobbfest". Vi valde till slut att ha klädsel: valfri. Detta gjorde att min frus släkt kände sig bekväma med situationen, och kom i allt från mörk kostym till jeans och t-shirt. Många från min sida som är vana med dresscode, blev istället oroliga över vad de skulle sätta på sig för att vara "rätt". Det blev många telefonsamtal om vad man kunde ha på sig för att inte vara över- eller underklädd.

Karl, 08:57, 30 januari 2009. Anmäl

Fredrik A skrev: "...nattklubb där varken jeans eller slips (och uppåt) är ok eftersom man inte blir insläppt i sådan utstyrsel ..." <br/>Instämmer med föregående talare: Vad tusan är det för sorts ställe?

Dan, 13:24, 29 januari 2009. Anmäl

Fredrik A: "Oömma kläder" var ju vad man brukade skriva på veckobreven till föräldrarna, när ungarna skulle på utflykt i lågstadiet! Om det inte gäller lerbrottning eller annan fysisk aktivitet som kan innebära skada på kläderna så är det ju en helt meningslös klädangivelse. Jag skulle reagera precis som Molly, och det tror jag att de flesta andra också skulle göra. Blir du inte insläppt på nattklubb i vare sig jeans eller slips är jag lite nyfiken på vad du vanligtvis tar på dig vid utgång också.

M, 12:54, 29 januari 2009. Anmäl

Jag skulle inte tolka "oömma kläder" som en avslappnad hemmafest som slutar med en utekväll på stan utan tolka det som att det är tänkt att man ska göra någon utomhusaktivitet som man inte vill göra i snyggkläder, typ klättra, åka pulka eller gå ut i skogen. Jag skulle känna mig jättefel och lite besviken om jag dök upp i typ överdragsbyxor, fleece, fjällrävenjacka och gummistövlar för att man angivit "oömma kläder" och nån sen säger att vi ska gå ut på klubb! Ska man bara ha en vanlig hemmafest och gå ut sen, och folk är på det klara med det, tycker jag inte att man behöver ange klädkod, det är mer för formellare fester.

Molly, 12:18, 29 januari 2009. Anmäl

Hej! Magdalenas svar är vad som gäller mer formella fester och bjudningar. Om jag har en helt vanlig liten fest för mina närmaste vänner behöver jag ju inte ange någon klädkod, förmodligen vet alla vad som gäller i umgängeskretsen. Att det i större sammanhang är skönt att få hjälp med hur man skall klä sig för att inte känna sig dum och bortkommen är väl bara bra? <br/>Susanne

Susanne, 12:14, 29 januari 2009. Anmäl

Jag tycker en klädkod som är vanlig för barn tyvärr är helt bortglömd för vuxna: oömma kläder. Jag skriver ofta det när jag har fest (några gånger om året) och de brukar vara mycket uppskattat eftersom det även säger något om syftet med festen (ungefär: avslappnad stämning). Dessutom saknas en klädkod för fester som slutar på nattklubb där varken jeans eller slips (och uppåt) är ok eftersom man inte blir insläppt i sådan utstyrsel och även då funkar "oömma kläder" bra som klädangivelse.

Fredrik A, 11:42, 29 januari 2009. Anmäl

Det är svårt med klädkod till bröllop. När vi gifte oss visste vi att vad vi än kommer ange för klädkod kommer antingen mina släktingar eller min mans släktingar ta illa upp över vårt val av klädkod alternativt bli stressade över hur de skall klä sig om vi inte anger någon klädkod. <br/>För oss var det omöjligt att göra alla nöjda så vi skrev två klädkoder, valfri för de som önskar eller kavaj/mörk kostym. På så vis försökte vi täcka in båda "kategorierna" av människor som vi har i vår släkt och bekantskapskrets. De som inte äger en kostym och inte har råd att skaffa en för ett enda tillfälle (vilket jag med tanke på deras ekonomi respekterar) samt de som har kostym och gärna använder den. <br/>Kanske inte optimalt enligt traditionell vett och etikett, men jag fann denna lösning bäst lämpad för oss plus att alla gästerna faktiskt klädde sig rätt. Dessutom hade vi en föraning vem som skulle välja vilken klädkod, därefter valde vi även bordsplacering så ingen skulle känna sig fel.

Susanne, 10:13, 29 januari 2009. Anmäl

Frieri, ring, förlovningstid?

Fråga: Det här kanske inte är en etikettfråga, men jag är säker på att Magdalena har svar ändå eftersom du har så kloka svar på allting. Jag vill gärna vara förlovad med min sambo sedan nio år. Det har aldrig blivit av, mest för att han inte ser någon anledning till det. Hans föräldrar var vare sig örlovade eller gifta, medan mina föräldrar var gifta. Helst skulle jag vilja vara gift, men en förlovning kan ju vara ett steg i rätt riktning, som jag tror att han nu börjar kunna tänka sig.

Vad gäller angående ringen? På amerikanska filmer trär han en ring på hennes finger när han friar. Men i Sverige har ju båda förlovningsring?
Jag har förstått att vissa kombinerar sin förlovningsring med en vigselring, och att de därför måste matcha och gå att ha på samtidigt.
Min mormor hade två släta ringar varav den ena var vigselringen. Ska båda ha två ringar, eller ska man använda sin förlovningsring som vigselring? Förväntas man av omgivningen gifta sig inom en viss tid när man förlovat sig, eller var det bara så förr i tiden?

Svar: Den lite äldre svenska traditionen är att kvinnan får en slät ring vid förlovningen och ännu slät ring vid vigseln. Mannen får en ring av sin fästmö, eller kan möjligen skaffa en själv om hon inte har råd att köpa en till honom. Så var det för länge sedan när kvinnor inte fick bestämma över sina pengar eller inte hade lönearbete. Mannens förlovningsring övergår vid vigseln till att bli vigselring, den får alltså höjd status kan man säga.

Internationell sed är på sina håll att kvinnan får en ädelstensprydd ring vid förlovningen, det är den som hon förväntas jubla över och visa upp eftersom den ska glittra och visa fästmannens rikedom. Ack ja. Den ska också visa att hon har lyckats fånga en man. Man ser ju aldrig fästmannen jubla över sin ring. Enligt min uppfattning är det gammalt trams och framförallt förlegad kvinnosyn med det där amerikanska filmjublet över fina ringen.

Kvinnan får en oftast slät eller enklare ring vid vigseln. En viktig orsak till att vigselringen är slät och enkel är att den är den viktigaste trohetssymbolen, den får vid vigseln högst status och är avsedd att bäras ständigt, vilket gör att den måste vara enkel för att inte haka i eller vara i vägen vid arbete osv. Förlovningsringen däremot kan tas av under arbete exempelvis. Så är den gamla seden.

Men med detta gör man som man vill. Men måste inte nödvändigtvis ge en ring i det ögonblick man friar. Det passar lika bra att fästparet går tillsammans till juveleraren och väljer ringar. Dessa trohetssymboler ska ju användas livet ut, och det är viktigt att de får den stil som passar bäraren.

Förr var förlovningen en inledning till äktenskapet, förlovningstiden var både ibland ett slags prövotid och den tid då man skaffade ett gemensamt hem, ordnade med möbler och husgeråd, och planerade bröllopet. Men det har aldrig funnits någon regel om att man måste gifta sig inom en viss tid från förlovningen. Kungligheter brukar vara förlovade mellan ett halvår och tre månader innan vigseln. Men det går lika bra att vara förlovad fem minuter innan man gifter sig, eller i många år.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Bland mina vänner har regeln varit att förlovningsringarna är vanliga släta och sedan har vigselringen varit något lite mer spektakulärt. Tycker det verkar vara det vanligaste när jag kollat runt. <br/>Sen kan man visst fråga om man ska förlova sig, det gjorde min fru till mig en dag. Varvid jag sa ja med förbehållet att jag minsann ville fråga om vi skulle gifta oss i framtiden. Så efter 2 år som förlovade frågade jag om hon inte ville ta steget fullt ut och gifta sig med mig. Alla varianter går givetvis, det finns inga regler! Man gör som man vill! :)

John, 10:44, 2 februari 2009. Anmäl

Till frågeställaren: gör först klart för dig om det går bra för dig att "bara" vara förlovad. Det kan man tycka vad man vill om, som många skrivit här anses det nog normalt leda till giftermål inom ett eller två år. Se bara till att vara överens innan om vad förlovningen betyder, så att inte ena parten går och väntar på giftermål, medan förlovningen räcker "mer än väl" för den andra. Inte helt ovanligt och kan leda till mycket bråk, gråt och tandagnissel. <br/>Ett andra tips, om du tror att ni gifter er sen och vill ha en andra ring; är att välja en förlovningsring som går att kombinera med en vigselring! D.v.s. kanske inte en mönstrad ring, eller en med besvärlig form. Stil-"fascisten" i mig får kalla kårar av alla kvinnor som har ringar i olika mönster, bredd, färg och höjd på samma finger...ugh! Det ser ofta väldigt smaklöst ut. Själv var jag jättenoga med detta.

annapanna, 10:34, 30 januari 2009. Anmäl

Jag tror det är precis som Therese säger, att de som förlovar sig utan planer på att gifta sig vill ha ett slags äktenskap light efterdom de av olika anledningar inte vill gifta sig. De kanske inte är redo men vill ta ett steg närmare äktenskapet eller så kanske de inte vill gifta sig av principskäl.

Lisa, 19:13, 29 januari 2009. Anmäl

Det finns ju ett litet problem här i och med att många verkar vilja "förlova" sig utan att ha några planer på att gifta sig, och en förlovning ska ju trots allt vara en förberedelse inför äktenskap. Kanske att vi borde damma av den gamla trolovningen och uppdatera den lite för 2000-talet. Vill man inte av någon anledning gifta sig, kanske man egentligen med förlovningen vill markera att man hör ihop på lång sikt och då tycker jag att en trolovning skulle kunna vara till och med bättre än en förlovning som inte leder någon stans. Trolovningen var ju i och för sig också "inför" äktenskap, men vi kanske som sagt kan modernisera uttrycket. Allt som krävs är ju egentligen bara att några börjar använda ordet i lite annorlunda mening.

Emma, 15:53, 29 januari 2009. Anmäl

Therèse - jag håller med! När den ena parten friar, alltså frågar 'Vill du gifta dig med mig?' börjar förlovningen. Jag ser också förlovningen som ett slags löfte om att man ska gifta sig. Därav namnet antar jag...?

Mie, 13:04, 29 januari 2009. Anmäl

Det här kanske är en dum fråga, men nån kanske kan svara på det. Visst kan man inte fråga "Vill du förlova dig med mig?" utan man frågar om nån vill gifta sig och iom det så är man förlovad, eller hur? Det var en kompis som sa att hon var förlovad, och fått en ring, och när jag frågade hur hennes pojkvän friat så såg hon frågande på mig, "Nää han har ju inte friat, vi ska ju inte gifta oss!" Men då är de väl inte förlovade? Det verkade mer som om de ville ha nånslags "äktenskap light"...

Therèse, 12:31, 29 januari 2009. Anmäl

Vi gjorde så att vi gick och köpte ringarna tillsammans dagen efter jag hade frågat. Det känns mer som en gemensam sak om man köper ringarna tillsammans, så båda får vara med och bestämma.

Åsa, 11:09, 29 januari 2009. Anmäl

Hindra sjuknärvaro på jobbet?

Fråga: Tack för denna trevliga spalt, där man nästan alltid hittar svar på det man vill veta! Har en fråga angående ”sjuknärvaro”, alltså att man går till sin arbetsplats fast man egentligen är sjuk. Jag kan förstå att man gör det om man är förkyld eller bara lite hängig – för många är ju lite halvsnoriga hela vintern och det är förstås omöjligt att stanna hemma bara för lite snuva – men på min arbetsplats finns det en person som vägrar gå hem med mindre än att han är dödssjuk, vilket går ut över oss andra.
 
Häromdagen hade han magsjuka barn hemma och såg själv helt förstörd ut hela dagen, satt i soffan vid fikabordet och beklagade sig över väldigt illamående, kallsvettningar etc. Efter att flera stycken av oss andra kollegor sagt till honom gick han till slut hem och vi hoppades att han skulle hålla sig hemma några dagar. Sedan dyker han upp lagom till förmiddagsfikat nästa dag och påstår att han är bra igen – att han bara varit kallsvettig, oerhört trött och hängig, men inte magsjuk. Det är självfallet svårt att ifrågasätta och veta hur det verkligen förhöll sig, men jag undrar vad du anser om ”förhållningsregler” på arbetet när man är sjuk? Personligen tycker jag att det är oerhört respektlöst mot kollegorna att gå till jobbet när man är så dålig som han var, på grund av den stora risken att smitta (vi sitter tätt, använder samma toalett, tar i samma handtag etc) – för mig känns det som ett sätt att säga ”mitt jobb är viktigare än ditt”, eftersom han uppenbarligen inte bryr sig om ifall han skulle smitta oss och vi skulle bli tvungna att vara hemma.
 
Vad anser du att man bör ha för ”förhållningsregler” på arbetsplatsen angående ”sjuknärvaro”? Man kan ju inte tvinga någon att vara hemma, men kanske bör man åtminstone väcka frågan och diskutera igenom den ordentligt på en arbetsplatsträff?

Svar: Roligt att du uppskattar DN.se/etikett!

Du beskriver en vanlig situation där den som är smittande sjuk och går till jobbet ser sig själv som hjältemodig och tapper. Många tycker också att de ska göra sin plikt, i meningen infinna sig på arbetsplatsen om de inte är mycket svårt sjuka. Eller är det något med karensdagar?

Att medveten om smittorisken gå till jobbet, lämna barn på dagis osv är helt fel. Ens arbetskamrater blir som du arga, förstås. Och inte ens den mest prestationskrävande arbetsgivare kan rimligen uppfatta det som lyckat att en person sprider sin influensa, magsjuka eller hosta över arbetskamraterna som förmodligen blir sjuka. Vilken nytta har det för verksamheten?

Jag tror inte att arbetskamrater ska ta itu sinsemellan med något slags moraliserande om detta, utan det ska komma uppifrån. Chefen ska meddela vad som gäller, nämligen att riskerar man att smitta andra ska man hålla sig hemma. Det ska understrykas att även den som är sjuk sannolikt frisknar till snabbare i sitt hem än på sin arbetsplats. Och det är inte duktigt eller något stordåd att förmedla sin sjukdom till andra, som kan drabbas hårt av den.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (104)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 104

"såärdet", jag är av samma åsikt som du. Men "lilla jag": du verkar överdriva ditt resonemang rätt bra. Visst är det så att alla inte kan ställa rätt diagnos på sig själva så fort de känner sig sjuka, t. ex. magsjuka, men jag tror nog inte att "alla skriker karantäääääään vid minsta illamående." Det har jag aldrig varit med om iallafall. Få är nog de som går hem och lägger sig i väntan på att bli sjuka.

Bruden, 07:13, 8 februari 2009. Anmäl

Angående karensdagen: oavsett hur låg lön man har, så måste man för sin egen skull (och särskilt om man har barn) på något sätt och under något stadium av sitt liv, skapa sig ett litet sparkapital, så att det överhuvudtaget går att vara sjuk. Det måste gå att vara hemma för sjukdom, annars riskerar man istället långtidssjukskrivning. Och det är mycket dyrt.

såärdet, 16:35, 6 februari 2009. Anmäl

Utan att ha läst alla hundra kommentarer måste jag bara få säga detta: Det har gått hysteri i kräkrädsla. ALLT kallas vinterkräksjuka. ALLT ska desinficeras och ALLT ska i karantän de magiska 48 timmarna. Men man kan må illa av tusen olika anledningar - som inte smittar! Man kan ha en förkylning (jodå, det finns förkylningar som sätter sig på magen), man kan ha magkatarr, stressmage eller IBS som alla ger symptomen som insändaren beskriver kollegan hade. Man kan ha börjat medicinering som ger illamående som biverkan, tex antidepressiva. Man kan vara intolerant eller allergisk. Smittar inte, är inte farligt för någon annan. <br/>Vinterkräksjukehysterin är löjlig. Alla skriker "Karantäääään!" vid minsta illamående. Det har gått till överdrift. Och HUR ska vi kunna fixa BNP om alla går hem och lägger sig för att de kanske kommer att bli sjuka? Eventuellt? Sen???

Lilla jag, 14:16, 6 februari 2009. Anmäl

Hyra: 5400 ink el <br/>Tel: 300 ink mobil <br/>Mat för fyra en mån:1500 <br/>Blöjor en mån: 267 <br/>Kläder och dylikt inte inkluderat det kan vi klara oss utan, till en viss grad. <br/>Inga andra utgifter <br/>Månadsinkomst 10000 efter skatt(inkluderar bostadsbidrag, barnbidrag) <br/>ca 2500kr över till det som uteslutits som övrigt dvs kläder nöjen färskvaror <br/>har jag råd med en karensdag? och såvitt jag vet, så finns det många där ute som befinner sig i liknande situation plus minus ett par tusenlappar åt båda håll utifrån min lilla normberälning som ligger väldigt mycket under vad som skulle beräknas som normalt. Mat skulle det nog kunnas läggas ner mer pengar på, bättre blöjjor skulle nog vara bra. Men vad fan det behöv väll inte...

DS, 10:14, 5 februari 2009. Anmäl

De som tycker att sjuka ska stanna hemma ska tänka över sin åsikt väldigt noga. I många fall kommer nämligen åsikten i konflik med den svenska lagen om sjukförsäkring. <br/>Sjuk är den som inte kan fungera på sin arbetsplats trots sin sjukdom. Om man råkar smitta ned sina arbetskamrater har inget med saken att göra. <br/>Alltså: Är du hes och arbetar som lärare, klart du ska vara hemma. Detta beror på att det är väldigt svårt att fungera som lärare när du är hes. Är du däremot administratör går det sannolikt alldeles utmärkt att arbeta trots sin hesa röst. <br/>Är familjen magsjuk är det naturligtvis inget skäl för att stanna hemma från jobbet. Du kan nämligen utföra jobbet även om du också riskerar smitta dina kollegor. När du drabbas själv så ska man stanna hemma. Det är ett klart hinder för att utföra jobbet när man kräks hela tiden.

Fredrik, 09:37, 5 februari 2009. Anmäl

Självklart bör man stanna hemma från arbetet om man är smittsam! I alla fall om man hostar och nyser, som ju sprider smitta i luften, som ens medmänniskor inte kan skydda sig mot. Man bör visa samma hänsyn till sina arbetskamrater som till sina vänner, som man ju oftast avstår från att besöka om man är alltför sjuk eftersom man inte vill smitta dem.

Ledig, 14:17, 4 februari 2009. Anmäl

Det verkar konstigt att inte ha råd med en karensdag. All shopping som pågår, allt godis som handlas, alla utlandsresor som görs ...varifrån kommer dessa pengar? Jag fattar ingenting.

be, 19:23, 3 februari 2009. Anmäl

Eller så kan man göra som en kollega till mig... Man sitter hemma och "jobbar" om man nu har möjlighet till det! Och gud nåde någon annan om den skulle vara hemma för då får man höra värst vad du är hemma ofta oavsett om man är sjuk själv eller om det är barnen som är sjuka! För kollegan är ju aldrig sjuk! Men den jobbar hemifrån minst 4-6 daga i månaden för diverse åkommor. Ont ihuvudet, magen m.m. men är inte tillräkligt sjuk för att ta ut sjukpenning!!!

Sjuk men ändå inte, 16:21, 3 februari 2009. Anmäl

Ok, inte rättvist mot alkisarna... Dåligt exempel, men hoppas ni fattar galoppen ändå.

Torsten, 12:02, 3 februari 2009. Anmäl

Lianen: Tack. <br/>Den som säger att man kan ordna allt i förväg innan man återinvandrar till Sverige har också fel. För att få något från försäkringskassan måste man: 1. Bli återinskriven hos Skatteverket, vilket inte kan göras innan återflytten, handläggninstid cirka en månad. 2. Bli återinskriven hos försäkringskassan, vilket kan göras först då skatteverket är klara med sitt, handläggningstid cirka 6 månader. 3. Få ansökningarna om barnbidrag etc. hos försäkringskassan behandlade (har inte kommit så långt än, får alltså ingen sjukpenning alls). <br/>Socialbidrag ges endast om man befinner sig absolut yttersta sociala nöd, d v s man bor på gatan och har inga släktingar eller om man är alkis (det är ingen välgörenhetsinrättning) så det är bara att glömma, planerar inte att sluta jobba och börja dricka för att få socialbidrag. Av alla kommentarer att döma här är okunskapen om det svenska välfärdssystemet stort, är det så främmande för vissa att det kan vara så här här?

Torsten, 12:00, 3 februari 2009. Anmäl

Krav på dyra presenter

Fråga: Jag har vänner som har ett  för mig annorlunda sätt att be om presenter. I ett av fallen så bad min vän om pengar till sitt bröllop, och en annan vän bad om presentcheckar.

En tredje vän uttryckte särkskilt önskemål om märkeskristallglas för åtskilliga 500-lappar när han bjöd in till sitt kalas.Jag undrar vad som är kutym när man önskar något. Till saken hör att jag själv sällan anordnar fest och konsekvensen är att jag inte fått några presenter de tio senaste åren. Jag resonerar som så att jag ger inte pengar, eller presentcheckar till vuxna människor som tjänar dessa själva. Anledningen är att då skulle vännen kunna värdera vår vänskap i hur mycket pengar han får, när han lätt kan jämföra med andra.

Ju mer specifika önskemålen är och inga alternativ ges, t.ex. jag vill ha ”18-årig single malt whiskey”, tycker jag önskan låter mer som en beställning och inte tar hänsyn till min ekonomi. Då har jag inte lust att ge personen något längre.

Svar: Presentens idé är att vara en överraskning för mottagaren som avses bli glad över den. Presenten är däremot inte en betalning för att givaren bjudits på fest, eller ett svar på en beställning. Du ger det du vill ge, och struntar i dyra kristallglas eller whisky – köp en bok istället om du tycker det passar bättre. Prisnivån är verkligen helt din sak att bestämma!

Men man ska som givare också tänka på att presenten ska glädja mottagaren främst, inte vara till för att enbart givaren ska gilla den. Om det finns skäl för en presentmottagare att önska sig något specifikt kan man som givare gärna ta hänsyn till det. Däremot är det pretentiöst och löjligt att önska sig endast mycket dyra föremål.

De önskemål du beskriver från dina vänner är dumheter. Man kan som födelsedagsfirare eller brudpar givetvis på förfrågan uttrycka ett önskemål. Men man kan aldrig kräva att få något som gåva till en bjudning. Då är det inte längre frågan om presenter utan om att ge order till sina gäster. Trist och pinsamt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Om folk nu blivit så himla om sig o kring sig med preciserade önskelistor inför bröllop o andra festliga tillfällen i livet, är väl det minsta man kan förvänta sig att de följer vett & etikett-regler och skickar tackkort inom rimlig tid!

Karin, 19:18, 2 februari 2009. Anmäl

Med hjälp av alla bröllopsmässor och bröllopsböcker, specialtidningar osv. har den komersiella bröllopshysterin drabbats oss i Sverige också. Många bröllop verkar utformas till nästan upphausade spektakel. I t. ex. USA är det inte ovanligt med 150 gäster och då tar man ibland hjälp av en koordinator. Men vanligast är att släktingar och väner till båda familjerna hjälps åt med bröllopet. Det är också vanligt att brudparet "registrerar sig" hos t. ex. ett varuhus där gästerna sedan kan välja ut någon present att ge. Men det är inte alltid dyra saker utan blandat sådant som ett nygift (läs: ofta ungt) par behöver i sitt första gemensamma hem: glas, porslin, handdukar, lakan m. m. I Sverige har man väl inte haft samma form av registrering hos affärer tidigare? Och att skicka önskelista med preciserade detaljer är väl litet väl pretentiöst, speciellt med tanke på att, som i "hajjens" fall inte höra av det "bortskämda" (?) brudpartet som dock fått sin "kravpresent."

EvaII, 10:50, 31 januari 2009. Anmäl

Ett par vänner gifte sig i somras och hade lagt upp lista på internet, egentligen ganska normalt. Men då de har god ekonomi och jag reste långt fick de ingen gåva. Jag förstår frågeställaren. Jag ger för det mest bara kaffe, ljus etc - sådant som förbrukas. Om det däremot är en person med lite sämre ekonomi ger jag gärna och lite mer. Men vuxna människor som ska ha presenter av andra vuxna och specifiera som barn på julklappslistan - det är nästan ett infantilt samhälle.

Maria, 21:16, 29 januari 2009. Anmäl

för några år sedan gifte sig några ganska nära vänner till mig <br/>de hade en s k bröllopskoordinator som fixade, donade och bl a mailade ut önskelistan <br/>man blev en smula förvånad när sakerna som önskades var angivna med märke, mått, färg ner på minsta detaljnivå och det märkligaste var att även BUTIKEN där det skulle införskaffas var listad <br/>själv visste jag att det jag tänkte köpa fanns på NK, men när jag väl kom dit visade det sig att just den modellen och färgen som önskades inte fanns - sagt och gjort, jag reste till butiken en bit utanför stan som var listad bredvid presenten i fråga och upptäckte då att presenten mycket riktigt fanns där UNDANLAGD I BUTIKEN AV DEN BLIVANDE BRUDEN - det var bara att betala, liksom.... nu kan jag garva åt det men då gav det en lite märklig känsla <br/>man vet fortfarande inte om brudparet blev glada över att deras hem fylldes med exakt det de ville - det kom inte ens ett tackkort, bröllopsfoto eller ett ljud från dom - ens när man själv tackade för fest

hajjen, 11:00, 29 januari 2009. Anmäl

Ska man önska sig saker så tycker jag att man bör göra det i alla möjliga prisklasser, så vitt och brett som möjligt, så att det blir tydligt att det bara är önskningar och inga krav eller "beställningar". Jag tycker dessutom att man kan ge presenter till folk även om man inte går på fest, så jag tycker lite synd om Kalle som inte fått nån present på 10 år! Jag köper presenter till mina vänner när jag ser nåt som jag tror de skulle kunna gilla, och det behöver inte vara några dyra eller fina grejer, det kan vara en påse kryddor om de t.ex gillat nåt jag tillagat med den kryddan, eller några halstabletter till nån som låtit lite krasslig. Jag blir mycket gladare för såna oväntade presenter än såna där krystade presentpresenter köpta i presentbutik för att man "måste" ha med sig en present när man fyller år. Ge mig bara din kram och ditt leende när jag fyller år, och små presenter när jag minst anar det istället, så vill jag ha det.

Molly, 22:29, 28 januari 2009. Anmäl

Till vännen som önskar sig pengar, ge jämna tusenlappar och be om växel och kvitto. Kontrollräkna växeln omsorgsfullt tillsammans med dem minst två gånger.

Baltzar von Oben, 22:25, 28 januari 2009. Anmäl

Vad trevligt att höra av dig, Hans Sundström, att du tagit till dig av traditionen i Hong Kong. Alltid kul att höra om andra länders seder, även som stickspår! När jag bodde i Hong Kong tyckte jag också att det var ganska skönt, om än lite tråkigt för mig som gillar att klura ut trevliga presenter. Nu bor jag i England och gick på två bröllop i somras, där det fanns bröllopslistor. Jag gjorde som jag brukar göra i Sverige, dvs. ser bröllopslistan som en inspiration och som backup för dem som inte vill fundera så mycket mer. Jag köpte alltså presenter som inte fanns på listan, men som jag tyckte att paren nog skulle bli glada över. Väl kommen till bröllopen var jag den enda som hade present med mig, alla andra hade gett pengar eller betalat på Internet för saker på listan. Så där stod jag med bröllopets enda medhavda present och hade helt uppenbart gjort ett faux pas. Så kan det gå när man som utlandssvensk tror sig ha koll på etiketten!

A, 22:20, 28 januari 2009. Anmäl

Förresten håller jag med om jag borde anordna en fest snart :) <br/>Som reply på . Om man inte vill ge pengar finns det många andra saker såsom gott kaffe, upplevelser som inte är allt för dyra, om man vill håller jag även med om att man kan gå ihop till en dyr present - men det är en helt annan sak. <br/>Till mannen i Hong Kong. Tycker det låter om en helt annan sak när det finns en "normal" nivå hur mycket man brukar ge i pengar. Men i Sverige har vi inte en sådan kutym. <br/>Ni som vill ge bort pengar. Vad skulle ni tycka var "tillräckligt" att ge när någon gifter sig eller har födelsedagsfest i proportion till vad ni tjänar? För en del är ett par tusen inga summar, för andra är 500 mycket pengar.

Kalle, 21:59, 28 januari 2009. Anmäl

Hej! <br/>Jag skrev inlägget och egentligen var grejen med att jag inte haft fest på länge inte relevant. <br/>Jag har bott på 7 olika ställen de senaste åren och jag har faktiskt haft fest många gånger, men inte på senaere tiden. Det var en underdrift. Vad jag inte gillar är att ge pengar till vuxna människor som tjänar mer än mig. Jag ger hellre något som är mer personligt. Sen tycker jag inte att presenten ska ses som en betalning. <br/>Jag tycker heller inte om när någon räknar efter hur mycket presenten man gett har kostat, vilket också hänt. Då skulle man inte bry sig om tanken längre utan om pengarna.

Kalle, 21:52, 28 januari 2009. Anmäl

Men hur otacksamma och ouppfostrade är folk egentligen? Det är väl klart att man inte "beställer" presenter eller ställer krav. Det låter som småbarnsfasoner. Möjligtvis kan man ge tips eller "önska sig", om det efterfrågas, men en normalt uppfostrad och ödmjuk vuxen människa säger väl ändå att han/hon blir glad för det man får och att det är den personliga tanken som räknas, även om det inte är "mitt i prick" det man får. Sen har naturligtvis givaren ett ansvar att tänka ut och ge något som mottagaren verkligen kan bli glad för. Att ge pengar, speciellt till de som tjänar mer än en själv, känns bara dumt och väldigt opersonligt. <br/>Martin L och SD: Varför får man inte gå på andras fester bara för att man inte vill/kan/har råd att ordna fest själv? Den som ordnar fest gör väl det för att den tycker att det är kul att ordna fest för sina vänner? Man gör det väl inte för att garantera att kunna få gå på andras eller för att håva in dyra "beställda" presenter?

Amelie, 21:26, 28 januari 2009. Anmäl

Mat till smakrädda gäster?

Fråga: Jag har en fråga angående människor som har svårt att ta till sig nya smaker och bara uppskattar den typ av mat de själva är uppväxta på (ofta pizza, lövbit med bearnaisesås och pommes frites och liknande).
 
Jag tycker själv att det är väldigt roligt att laga mat och jag älskar att bjuda in mina vänner på middag. De allra flesta uppskattar det jag lagar, men det är några av dem som känns mest naturligt att bjuda in som är så jobbiga att sammanställa en måltid åt eftersom de är så petiga med smaker. Alla de roliga recept som jag vill prova får ligga oanvända, medan jag försöker laga något barnaktig som jag hoppas att de kommer att gilla (vilket de ibland ändå inte gör). Ibland vore det roligt att prova att laga något spännande och slippa ångesten över att försöka hitta på något som alla äter, men det känns som en omöjlighet. För det viktigaste när man bjuder in folk på mat måste väl ändå vara att se till att de har trevligt och uppskattar middagen? Jag är dessutom av den känsliga typen som tycker att något av det jobbigaste som finns är när folk inte tycker att det jag ställer fram på bordet duger.

Svar: Du kan lösa ditt problem genom att alltid ha en neutral enkel rätt vid sidan av de lukulliskt spännande och erbjuda dina smakrädda vänner. Att ha två eller tre rätter vid en bjudning är inte ovanligt och därmed inte utpekande för någon som väljer endast ett av alternativen. Det är ju inte vidare roligt för dina övriga gäster att alltid få pizza eller pommes frites.

Du behöver inte ta illa vid dig för missnöjet från de smakrädda, eftersom det är synd om dem på två sätt: dels missar de nya smakupplevelser, dels beter de sig om de klagar på bjuden mat. Och klagar de inte, vilket man kan hoppas, så gör det ju ingenting att de äter enbart din neutrala pasta med ost eller vad du vill göra.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Till N: Låter som om din svägerska som saknar hyfs har blivit bortskämd och lärt sig klaga på mat hemifrån om hon växt upp med en mor av samma kaliber. Synd bara att hon inte växt ifrån "trotsåldern" i sitt mattänkande och beteende. Kan inte vara kul att bjuda henna på middag; förståeligt att Du undviker att äta med henne om hon beter sig så barnsligt var hon är befinner sig. Har ingen tröttnat på henne och gjort henne medveten om hennes vanor? Misstänker att vissa människor försöker "visa" sig litet förnämare än andra genom att klaga på maten och därmed skylta med att "de minsann är vana vid bättre."

EvaII, 08:33, 30 januari 2009. Anmäl

De vanligaste smakrädda är ju bjudna barn, men där spelar det stor roll hur det hela presenteras (repliken "Ikväll ska ni få samma fina festmat som de vuxna." gör ofta susen.) När det gäller vuxna så tycker jag att flera rätter är ett jättebra tips. Jag har utländska vänner som alltid bjuder på 3 huvudrätter samtidigt, oftast 1 stark, 1 mild och 1 vegetarisk. Det är hur mysigt som helst, även för mig som äter det mesta, och gör ofta att man sitter längre vid bordet. Barnen vågar också pröva mer när de vet att de kan äta sig mätta på den rätt de gillar. Och det blir inte alltid den de trodde innan :-)

Åsa, 17:17, 29 januari 2009. Anmäl

Själv har jag både svärmor och svägerska som är extremt smakrädda, men den förra vet åtminstone att sköta det hela lite diskret. Svägerskan beter sig som en femåring vid matbordet, oavsett plats, situation och sällskap. Alla främmande smaker kommenteras, grimaseras och rynkas på näsan åt. Jag kan ju lugnt konstatera att jag ogärna överhuvudtaget äter med min svägerska längre, än mindre vill jag anstränga mig för att laga något åt henne.

N, 08:48, 29 januari 2009. Anmäl

Antingen äter man eller så låter man bli. Undantag görs självklart för allergiker, veganer m fl och dem vet vi om på förhand och ordnar alternativa rätter. <br/>Men att ställa upp på smakrädsla skulle jag inte göra.

Annika, 15:04, 28 januari 2009. Anmäl

Jag tycker verkligen att man inte ska behöva laga flera rätter bara för att gäster är petiga! Som vuxen smakar man på allt och gillar man det inte så klagar man absolut inte om man är bortbjuden, det är riktigt ohyfsat. Passar inte maten dina smaklökar, så är hemma senare. <br/>Är det ett så stort problem som det verkar vara får värdinnan/värden berätta i förväg om middagsplanerna, så att de som inte är modiga nog han chansen att tacka nej.

Karin, 13:57, 28 januari 2009. Anmäl

Hej! <br/>Jag är också en värdinna som gillar att laga mat och prova nya recept. <br/>Dock finns det ett par vänner som inte vill prova att äta något (relativt) nytt eller mat som inte består mest av kött, sås och potatis. <br/>Champignoner bjukade de avsky, för de var så "motsbjudande i både smak och konsistens". Ända tills de smakade gratinerade småpajer som jag gjort till drink. Vissa med räkor och andra med champignoner. Påtalade detta för "svamphatarna". Pajerna gick snabbt åt och gissa vilka som glufsade både räk- och svamppajer (?) Mitt råd till insändaren: Bjud på ett par olika rätter, såsom Magdalena föreslår. Bra med tanke på "matfobiker" och ev. allergiker. Eller laga Dina roliga recept åt de vänner som Du vet uppskattar dem. De petiga kan Du bjuda vid annat tillfälle. Att bli bortbjuden till någon som tar sig mödan att planera handla och laga mat är uppskattat! Klagar gäster på maten så är detta oerhört ohyfsat. Då kan de väl lika gärna stanna hemma och äta en pizza och glo på TV.

EvaII, 11:55, 28 januari 2009. Anmäl