Ovilliga gäster

Fråga: Min sambo och jag tänkte slå på stort för att fira min 30-årsdag. Vi ringde och bjöd alla vi ville skulle komma samt skickade bekräftelser om tid och datum, vilket var färdigt 12 januari.  Sammanlagt bjöd vi in 28 personer.
 
Av dessa 28 vänner var det två som tackade nej inom en vecka, resten tackade ja.
Då vi önskade oss barnfritt ville vi att att eventuella presentpengar och annat skulle gå till barnvakter, så vi stod för allt och ville inte ha presenter. Den 13 mars betalade vi mat och dryck på en fin liten restaurang. Vid 15-tiden på själva festlördagen 21 mars började första sms:en från vänner som ”plötsligt” fått förhinder att trilla in.
 
På kvällen bestod sällskapet slutligen av endast åtta personer. Maten var redan lagad och restaurangen hade på vårt önskemål tagit in en extra servitris, som vi givetvis betalade för. Vi åtta som väl var där hade jättetrevligt och restaurangpersonalen var fantastisk som gav oss rabatt för allt de kunde ”behålla” samt att de gjorde vackra fat med mat som alla åtta fick med sig hem på det det de inte kunde ges oss rabatt för. Ändå slutade notan på en ganska hög summa om man tänker på att vi bara var åtta.
 
Jag är fortfarande jätteledsen för deras klumpighet och jag skäms för att vi lurade restaurangen att jobba så mycket för ingenting och för att vår bokning gjorde att de tackade nej till andra betalande gäster.
Min syster och hennes sambo tog sig från London till Stockholm för att vara med så jag tror att de som inte kom bara var lata och förlitade sig på att det ändå var så många andra som var bjudna att det inte skulle vara kännbart. När jag nämnde att vi varit ute i god tid för en av tjejkompisarna som ringt och sagt att de inte fått tag på barnvakt, påpekade hon att min sambo och jag var bortskämda med fritid då vi inte har barn.
 
Jag skickade blommor till restaurangen som tack för allt, men har ändå dåligt samvete för att våra sena avhopp fick dem att missa andra kunder, vad mer kan jag göra? Hur ska jag säga till våra vänner att jag är besviken och arg på deras beteende utan att få det att låta som att jär snål och okänslig? Eller borde jag låta udda vara jämt? Jag vet att min sambo också är besviken. Vi kanske är bortskämda trots allt… hur som helst känner jag mig väldigt platt och utan vänner.

Svar: Så tråkigt! Särskilt för dina gäster som så akut drabbades av problem som hindrade dem från att gå på en rolig fest. De har tydligen så komplicerade liv att de inte kan förutse behovet av barnvakt, eller hur dags bussen går eller vad det nu kan ha varit som hindrade dessa sexton personer att ta sig till den bjudning de i god tid hade tackat ja till.

Du måste hjälpa dem genom att ta hänsyn till deras svåra livssituation och därför aldrig mer bjuda dem på något som kräver det minsta ansträngning från din sida i form av förvägsarrangemang såsom inköp av mat, dryck eller salta kex. Gränsen kan gå vid en tepåse. Se dessa sexton arma stackare som vilsna i livet, utan möjlighet att administrera det minsta, och låt dem vara i fred. Väldig mycket i fred. Så mycket att du inte lägger ner en minuts energi på att förmana dem, tillhålla dem det olämpliga i deras beteende, förklara för dem hur ledsen du blev, hur mycket det kostade dig eller något annat. De kommer ändå inte att förstå. Dessa gäster är jordens medelpunkt, i sina egna ögon., Låt dem leva i den föreställningen. Det mår de bäst av, och du också, som slipper träffa dem särskilt ofta när du bjuder dina vänner. Dit kan de knappast räknas.

Glädjande i din berättelse är hur bra och vänligt du själv hanterade situationen beträffande restaurangen med mera, liksom den gentemot er gäster. Och för er som var med på kalaset var det helt säkert en underbar kväll! Du behöver inte ha dåligt samvete.  
 
Alla som nu kommer att skicka förstående (för de uteblivna ja-tackarna) kommentarer om livspussel, transportkrångel, hosta eller vad det är, er svarar jag i förväg att detta förstår jag också. Men inte sexton av tjugofyra till samma tillställning. Där finns bara en förklaring för en majoritet av dem: nonchalanta drullar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (158)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 158

Har läst alla kommentarerna och slogs av något som ingen verkar ha tänkt på. Hur känns det när 20 vänner avbokar 30-årsfesten via sms samma dag? Eller snarare, när man blir rådd att sluta umgås med 20 människor som man trodde var ens nära vänner. <br/>Självklart är jag på frågeställarens sida, jag tycker det är så oerhört nonchalant och har varit med om något liknande själv. Men det gör ont att skära bort 20 människor från sitt liv, bara sådär. Det är nog oftast inget lätt beslut, oavsett hur de har betett sig. Man kan sakna dem iaf. <br/>Sån tur är har frågeställaren iaf minst 10 vänner kvar. Det är inte alla förunnat.

Fridalusen, 18:38, 5 juni 2009. Anmäl

Bella: Man fyller inte 30 varje år, men det finns faktiskt de som tycks gifta sig varje år (dock mest förekommande i Hollywood), och rent teoretiskt kan man t.o.m hinna med två barndop på ett år om första ungen är född i januari och nästa i oktober (förutsätter att kvinnan vill ha en månads läkningstid emellan graviditeterna). <br/>Hur som helst - en 30-års fest är lite större än en "vanlig" middag för några kompisar. Och just därför blir man så mycket mer besviken och ledsen när folk beter sig som frågeställarens sk vänner. <br/>Barn eller inte barn - visa lite vanlig hederligt hyffs!

Sessan, 20:56, 2 juni 2009. Anmäl

Jag har aldrig haft kräksjuka, jag känner ingen som nånsin haft kräksjuka, jag har aldrig sett någon som haft kräksjuka. Jag tror inte den finns, annat än som ursäkt för att lämna återbud.

Andreas (Webbsida), 17:00, 27 april 2009. Anmäl

Jag råkade ut för samma sak på min 40-årsfest, som tack och lov var privat och halvknyt. Men det blev en massa buffémat och sangria över, och det kändes lite tomt i den stora lokalen. Nu härjade magsjukan i landet just då så jag valde att tro att återbuden var ofrånkomliga, för att kunna gå vidare med mina vänner. Men lite känns det i magen, bildligt talat :-), fortfarande efter ett antal år. Så tänk på att värden faktiskt kan bli mer ledsen än vad gästen blir av att gå en stund fast det kanske inte passar helt hundra.

Maria, 00:23, 18 april 2009. Anmäl

Det som forvanar mig mest ar hur mycket uppmarksamhet som ges och diskussioner som fors med denna "Bella", det ar val helt uppenbart att hon/han bara vill ha uppmarksamhet och trollar.

Sandra, 21:34, 14 april 2009. Anmäl

Det skadar aldrig att vara övertydlig ;)

Hanna (Webbsida), 15:21, 9 april 2009. Anmäl

Hanna, har tangenterna hakat upp sig? ;-)

Annika E, 16:25, 8 april 2009. Anmäl

Nu har jag bara läst igenom de senaste 20 kommentarerna men ingenstans tyckte jag mig se att någon av ER har märkt Magdalenas ironi i sitt svar...uppenbarligen är det något fel på festarrangörens arrangemang när 60% av gästerna väljer att inte dyka upp?? MEd den framförhållningen! Nu tror jag inte att Magdalena skulle erkänna att hon ironiserar över denna stackars festarrangör som gjort sig så innerligt till.. <br/>Undrar bara: är det ingen som tolkat det som jag? Eller är svaret rentav så pretentiöst som det låter?

Hanna (Webbsida), 16:06, 8 april 2009. Anmäl

Till Hanna: om du läser frågeställarens egna kommentarer längre ner, ser du att han/hon nog inser Magdalenas ironi och uppskattar den. Att det skulle vara något fel på själva festen, som du antyder, tror jag inte. Merparten tackade ju faktiskt ja till den och lämnade sedan återbud (av tusen och inget skäl) SAMMA eftermiddag (ursäkta mitt skrik här, men vet inte hur jag kursiverar texten). Det är det det handlar om och de som helt enkelt struntade i att komma, eller ringde i sista sekund, var riktiga drullisar. Vill man inte gå på en fest man får en inbjudan till, kan det väl för sjutton hakar inte vara så svårt att tacka nej från början.

Annika E, 15:54, 8 april 2009. Anmäl

Nu har jag bara läst igenom de senaste 20 kommentarerna men ingenstans tyckte jag mig se att någon av ER har märkt Magdalenas ironi i sitt svar...uppenbarligen är det något fel på festarrangörens arrangemang när 60% av gästerna väljer att inte dyka upp?? MEd den framförhållningen! Nu tror jag inte att Magdalena skulle erkänna att hon ironiserar över denna stackars festarrangör som gjort sig så innerligt till.. <br/>Undrar bara: är det ingen som tolkat det som jag? Eller är svaret rentav så pretentiöst som det låter?

Hanna (Webbsida), 15:50, 8 april 2009. Anmäl

Ohövliga snyltåkare

Fråga: Jag har bil, och jag kör den alltid när jag ska på fest.

Nackdelen med detta är att folk som kommer på samma fest har en benägenhet att kräva att jag ska köra dem hem efter festen. Ibland är det okej, men ofta blir det omvägar, och omvägar kostar pengar.

En del anser att de kan kompensera dessa omvägar med pengar, vilket förvandlar avslutningen på festen till att man istället för att åka hem, blir taxichaffis. Att de inte kan kompensera för att man, jag, inte får åka hem i lugn och ro i min egen takt efter min egen väg kan de aldrig kompensera med pengar.

Det kunde vara okej om man frågade väldigt artigt, och kompenserar besväret med pengar, men alltför ofta så är det mer av typen:

– Du ska ju ändå åt samma håll som jag, så du kan väl skjutsa oss hem på vägen! (egentligen säger de förstås: du schka juuuu schamma väg schom jaschka schå du kan välan skjutsa, du kan väl skjuuutscha osch hem???)

Och på vägen brukar bli att jag får köra exempelvis från festen i Vällingby via Danvikstull till hemmet i Skärholmen. (allt är ju relativt, särskilt det där med ”ändå på vägen”).

Det som nog stör mig mest är att jag varit yrkeschaufför, och att jag ”tas för given” som chaffis. Alltid.

Hur ska jag slippa att alltid vara ofrivillig festchaufför så att jag kan få lite lugn och ro?

Svar: Du råkar ut för något som är tråkigt, vänskapsförstörande och onödigt – men mycket vanligt. Tänk om du  skulle strunta i att ta bilen någon gång, och åka kollektivt? Så fick dina bilsnyltande vänner ordna sin hemresa själva.

För det är svårt för dig att ha bil och vägra att ta med vänner som ska åt samma håll, även om de är (säkert omedvetet) ohövliga när de frågar. Tänk dig in i deras situation, ni är på fest och en av dina kompisar har bil och ska åt ditt håll men säger att han vill inte skjutsa dig – det skulle kännas väldigt otrevligt eller hur?
Däremot kan du säga lugnt och vänligt ”du får betala bensinen för omvägen, det blir dyrt i längden, det här skjutsandet”.

Och någon gång kan du väl smita i förväg från festen för att slippa ta med dig kompisar?

När du ett par gånger har varit avvisande eller billös så kommer kompisarna nog att ändra tonläge när de ber om skjuts, och att inse hur hyggligt det är av dig att köra dem.

Din mening “det kunde vara okej om man frågade väldigt artigt” – ändrar inte problemet, men visar hur en gnutta hyfs och stil kan vara till nytta.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Håller med det AnnaB skriver, det det här handlar om i grunden är den bristande ömsesidigheten. Även om de som brukar få skjuts inte har bil eller körkort själva, men att de skulle ställa upp för frågeställaren på andra sätt (bära kartonger när h*n ska flytta, mata katten när h*n är bortrest) eller visa omtanke på något annat sätt, kanske med en liten present (en bra bok, en fin tekopp, ett gott te till AnnaB?) och några uppskattande ord "Tack för att du såg till att vi kom hem ordentligt i lördags" så skulle nog detta komma i ett annat läge. Detta handlar om att bli tagen för given och utnyttjad av folk som inte visar tacksamhet eller ömsesidig omtanke. Man ska absolut inte känna sig tvungen att köra runt halva stan, utan folk bör bli glada över att bli avsläppta vid närmaste tunnelbana och OM man skulle bli skjutsad ända hem så ska man visa chauffören att det var inget man väntade sig och att det var väldigt vänligt gjort.

Helena, 09:27, 3 april 2009. Anmäl

Avseende det som Anna i Sydney har jag liknande erfarenheter från USA: Man bor i områden där det inte finns mycket till kollektivtrafik, människor går inte heller (brottslighet, avsaknad av trottoarer), utan man måste åka bil. När det e fest vill ingen vara nykter och köra, man turas därför om att vara "designated driver" och vara nykter och skjutsa de andra. Mycket bra och praktiskt. I frågeställarens fall saknas emellertid detta inslag av ömsesidighet. Personen föredrar att vara nykter och att köra varje gång. Att då aldrig få en lugn stund utan alltid vara chaufför hitan och ditan kanske e mindre kul. Jag är själv i den situationen. Och jag vill INTE bli erbjuden pengar, och därmed bli institutionaliserad som chaufför, av folk som kanske tror att jag uppskattar att tjäna en slant. Jag behöver inte pengarna, utan jag vill komma hem i tid och läsa en god bok och dricka en kopp te.

AnnaB, 13:55, 1 april 2009. Anmäl

Tack Gabriella, vi taenker lika. Upptaeckte just reklam foer en bok paa denna sidan, en bok som heter Varfoer maar vi saa daaligt naer vi har det saa bra? <br/>Om boken: "Det är vetenskapligt bevisat att optimisten i genomsnitt lever hela sju och ett halvt år längre än pessimisten. Vår förmåga att känna glädje och tillförsikt beror i slutändan på hur vi tänker om våra liv. Både när lyckan ler och solen går i moln." <br/>Det laater som ett bra tips att applicera paa olika maenskliga relationer, aeven dem mellan bilskjutsare och 'snaalaakare'.

Anna i Sydney, 13:07, 1 april 2009. Anmäl

SÅ svårt är det väl inte att bara säga "Nej, tyvärr." när någon frågar? Ljug lite om så är och säg att du skall hämta någon annan, att du måste upp tidigt, eller GÅ ifrån festen istället för att visa att du har bilen med dig. <br/>Jag tycker du gör ett problem av ingenting och det är sådana här saker osm gör att man snart inte vågar fråga folk om någonting längre - ingen vågar ju säga nej utan går och surar bakom ryggen istället.

Inte svårt, 12:33, 1 april 2009. Anmäl

Åsa klart att du får tycka att min kommentar är fel ute. Men själv hjälper jag gärna till och så jobbigt är det inte att be om en åter tjänst . Vi har alla saker som vi behöver hjälp med. Man är inte hjälpsam om man skriver och gnäller efter åt, då har man mer gjort de man tror folk förväntar sig. Har aldrig fått klagomål de få gånger jag inte kan hjälpa till. Utifrån min Pappas erfarenhet och inställning så hjälper jag till så fort jag kan och håller inte på med milimeter rättvisa. Det gör mig glad och lycklig och så vet jag att när jag behöver något så finns det alltid någon att be. Anna i Sydney va fina du och dina vänner är mot varandra, det låter som mina vänner. Kanske man får de vänner man förtjänar.

Gabriella, 12:30, 1 april 2009. Anmäl

Jag tycker att det händer ganska ofta att folk ber om medskjuts, längre sträckor till lite oländiga platser, och ädelt framhärdar att de ska betala sin del. Sen när man lämnar av och säger tack och hej, har de inga pengar med sig. DET tycker jag är fräckt och obetänksamt. Jag har en bil, och jag har valt att stå den kostnaden. Därmed är det inte sagt att jag vill låta mitt bilägande vara alla och envar till godo. Ber man om skjuts, är det i mina ögon självklart att man har en peng redo (och inte bara för de faktiska kilometrarna, bil kostar mer än så. Tänk vad motsvarande taxi kostat!) och ser till att betala! Är också evinerligt trött på snåla bilsnyltare, nyktra som onyktra...

Miss Lee, 12:14, 1 april 2009. Anmäl

Håller helt med Åsa,här handlar det om ett konsekvent utnyttjande av en person som alltid väljer att vara nykter och körbar på fester. <br/>Jag har tyvärr själv en mer negativ erfarenhet av att vara snäll och vänlig ,som Evander skriver, <br/>Ställer man nästan alltid upp,så ses det som något självklart och man anses som gnällig och ohjälpsam de få gånger man inte gör det.

Janne, 07:18, 1 april 2009. Anmäl

Daer jag bor brukar man paa foerhand erbjuda dit- och hemskjuts till folk som bor i naerheten om man vet att man taenker ta bilen till en fest. Visst blir det lite mera koerande, men vi har trevligt ihop i bilen, och det jaemnar vanligtvis ut sig vem som koer. Dessutom tryggt att veta att ens vaenner kommer saekert hem i moerka natten. Har aldrig varit med om att ngn systematiskt utnyttjar andras vaelvilja, men det kanske beror paa en annan social kultur?

Anna i Sydney, 01:04, 1 april 2009. Anmäl

Jag tycker att din kommentar, gabriella, är lite fel ute här, om jag får säga det. frågeställaren verkar ju visst vara en hjälpsam person, det hela handlar väl mest om vänner och bekanta som vill utnyttja det faktum att frågeställaren har bil. Visst kan man skjutsa folk om det är på vägen, men bara för att man har bil är man väl ingen taxi, som har plikten att köra runt hela stan för att se till att folk kommer hem. Respekt och hjälpsamhet ska väl vara ömsesidig? Orkar man inte åka kommunalt kanske man ska ta sin egen bil, för att vara säker på att komma ända fram till dörren. Om jag kör bil tar jag gärna med mig någon i bilen och släpper av dem på vägen eller om det inte blir någon större omväg. Men jag kör inte runt och lämnar av flera personer på olika adresser.

Åsa, 22:03, 31 mars 2009. Anmäl

En lösning som visserligen kanske inte funkar på lång sikt är att se till att ha skrymmande prylar i bilen, så har man en ursäkt att säga nej (om det inte känns bra att neka rakt av). Det kan räcka med nån enstaka gång, så att de som kallt räknar med att få skjuts blir tvingade hitta ett alternativ. Personligen tycker jag att det är ett elände att vara beroende av andra, så det är en självklarhet att ha en plan för att komma hem från fest trots att jag inte äger någon bil, jag skulle tycka att det var direkt obehagligt att behöva snylta på någon annan. Särskilt som jag vet att jag inte kan återgälda.

Laurelin, 16:47, 31 mars 2009. Anmäl

Snålgnäll om gåva

Fråga: Ett par i min bekantskapskrets har nyligen gift sig. Av brudens mor blev de lovade en ny matsalsmöbel i present, någonting de verkligen behövde då de nyligen flyttat till en större lägenhet. Senare har jag fått veta att brudparet varit och sett ut bord och stolar, en rejält möblemang för över 35 000 kronor. Modern visade sig inte ha råd med detta, hon hade tänkt sig någonting för upp till 10 000 kronor. I vilket fall är detta en i mina ögon mycket generös gåva, 10 000 kronor är inte småpengar och man kan få möbler av god kvalitet till det priset.

Men brudparet var allt annat än nöjda, det hette att svärmor var snål och ogin, att hon lovat runt men hållit tunt. Kan de verkligen kalla henne snål, när de fått så mycket pengar att välja sig en present med? Jag vill självfallet inte smälla paret på fingrarna, men ändå på något sätt visa att det inte känns okej att klaga i bekantskapskretsen över gåvan.

Man får ju hoppas på att parets övriga bekanta inte bryr sig om priset på möblemanget, utan uppskattar sällskapet, och ser att svärmor varit mycket generös. Det känns ganska olustigt att lyssna när paret talar om ”snålhet” när de inte fick välja tillräckligt dyrt! Har god lust att säga att de väl kan betala mellanskillnaden, men vill inte falla in i ”bråket”. Vad hade du sagt?

Svar: Vilka omogna, pretentiösa och trista personer dessa nygifta verkar vara! Och det alldeles bortsett från att mor-svärmor borde ha sagt när hon lovade en matsalsmöbel att den inte fick kosta mer än en viss summa. Möjligen utgick hon från att hennes dotter och måg hade något lite förstånd och stil, men uppenbarligen har hon misslyckats i sin uppfostran av dottern.

Det är otillständigt att bete sig som du beskriver, utöver att brudparets barnsliga gnäll måste vara av synnerligen begränsat intresse för bekantskapskretsen.

Du kan när detta par klagar på den ”snåla” gåvan, säga emot, exempelvis  ”men ni är ju självförsörjande, varför väntade ni er något så dyrt?” eller “har din mor/svärmor alltså obegränsat med pengar?”

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Att kunna bete sig på detta sättet mot sina egna föräldrar? Som dessutom gett bort en present för 10000kr..? Själv kostade min "matsalsmöbel" 2000-3000kr på IKEA någonting och om jag någon gång blir så högfärdig att jag bestämmer mig för att min fantastiska personlighet kräver en matsalsmöbel för 35000kr får jag nog åtminstone inse att jag får betala den själv. <br/>Blev riktigt illa berörd, fruktansvärt trist.

Ola, 16:09, 10 juni 2009. Anmäl

PS: Sladdertackan -- <br/>fattar inte ditt inlägg. Tydligen så kunde du själv inte hålla dig från att skriva in till Dagens Nyheter och kommentera. <br/>PS: Magdalena, härligt svar.

Evall, 18:38, 31 mars 2009. Anmäl

Har inte hört på maken på länge. Att ett brudpar skulle kunna bli sura för att "endast" få 10000:-i bröllopspresent av den ena svärmodern! Att sedan få otack för sin present är oerhört sorgligt. Man kan väl anta att de två som gifte sig är självförsörjande och kunde skjuta till resten av summan till ett lyxigare möblemang som de anser sig behöva. Fasansfullt egoistiskt och omoget av brudparet. Och, om inte en av bröllopsparet är vettig nog att be svärmor om stor, stor ursäkt, så får vi hoppas att den andre maken har litet vett.

Evall, 18:34, 31 mars 2009. Anmäl

Jag tycker att det blivande brudparet ska omyndigförklaras och att deras föräldrar arrangerar lämpliga äktenskap åt var och en av dem. Det fungerar bra i många länder.

Claes Lundkvist, 13:52, 31 mars 2009. Anmäl

Hm <br/>I min försörjer var och en sig själv efter 20 års ålder. Dvs presenter är symboliska (tex broderade duker, hemmagjord sylt) och inte ett försörjningsstöd till vuxna personer. <br/>Hur allsindar kan mamman komma på tanken att lova en sådan present. Tacka sjutton för att ungarna blir som de blir.

Wendela, 09:11, 31 mars 2009. Anmäl

Jag håller inte med Pelle och AnnaB, att det skulle vara givarens fel, inte ska man behöva specificera en exakt summa om man lovar någon en present. Jag lovade att min son skulle få en cykel i födelsedagspresent och då behöver ju inte jag säga "Obs! Det blir INTE en tävlingscykel för 100 000 kronor" för att han inte ska bli sur och för en hoj för 5000 kronor. Självklart går det att hitta matsalsbord under 35 000 kronor, och sådana med 6 stolar är nog ganska vanligt. Brudparet borde inte ha gått och letat upp något på egen hand, och inbillat sig att mamman skulle betala. Det är ganska stor skillnad på att säga "Ni ska få en matsalsmöbel" och "Ni får helt fritt välja vilken matsalsmöbel ni vill ha, jag betalar oavsett kostnad".

Hanna, 08:36, 31 mars 2009. Anmäl

Instämmer med AnnaB angående otydlighet. I mina ögon är en matsalsmöbel ett möblemang som gör sig i en matSAL inte något köksbord. Dvs ett bord med tillhörande stolar i god kvalitet samt gärna någon yterligare möbel i samma stil. Färre än 8 stolar kan det inte gärna vara. Detta är vad jag lägger i begreppet. Andra må lägga något annat. Därför var givaren otydlig när hon lovade en matsalsmöbel i present utan att speca bättre än så.

Pelle, 23:12, 30 mars 2009. Anmäl

Vilket trams! Klart att man kan få matsalsmöbel för under 10.000 kr på fler ställen än Ikea.

Anna, 20:53, 30 mars 2009. Anmäl

Visst e 10000 kr givmilt som gåva och visst e brudparet ohyfsat och otacksamt om de klagar att detta inte skulle vara nog, MEN givaren har också varit mycket otydlig. Hon kunde ha givit ett presentkort på 10000 kr på Ikea istället, för någon annanstan får man väl inte en matsalsmöbel för det beloppet.

AnnaB, 18:19, 30 mars 2009. Anmäl

Det här är ju något extremt, att få något så dyrt i present, men ändå tycka att det var för LITE och att man ville ha över tre ggr så mycket. Slår man upp "Otacksam" i en ordlista lär man hitta en bild på det där brudparet.

Hanna, 17:16, 30 mars 2009. Anmäl

Pengar i present

Fråga: Jag och min familj är bjudna på bröllop i sommar, borgligt och ganska enkelt.
I inbjudan står det att brudparet önskar sig pengar som ska gå till deras bröllopsresa. Det känns lite konstigt.
Ska man lägga några hundralappar i ett kuvert som dom sedan öppnar på bröllopsfesten?
Hur mycket ska man ge för att inte verka snål? Jag har ingen önskan att ge alltför mycket då ekonomin inte heller tillåter detta.
Vi står inte varandra så jättenära.

Svar: Många tycker som du att det är svårt att ge pengar – men jag svarar som jag brukar: det är mottagaren som ska bli glad, inte givaren främst! Så glöm din känsla av att pengar är en konstig present, det är numera så vanligt att man inte kan tycka illa vara.

Skaffa en liten kartong, eller förvaringsask som ett par sedlar kan läggas i. Jag tycker att 200, högst 300 kronor är lagom som bröllopspresent från en icke närstående familj.

Slå in asken med pengarna i presentpapper och sätt fast ett kort med lyckönskningar från dig och familjen.

Brudparet kommer förhoppningsvis inte att öppna kuvert och små paket för att räkna upp pengarna på bröllopet. Det vore direkt olämpligt och väldigt pinsamt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (32)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 32

Vi löste detta problem genom att använda svensexan som en tävling där mannen kunde vinna pengar till resan. Väldigt bra engagemang från mannen gav en otroligt kul svensexa.

xf, 14:01, 10 maj 2009. Anmäl

Visst är en gåva till för att glädja mottagaren, men mottagaren har minst lika stor skyldighet att inte försätta givaren i någon jobbig situation. Att bli uppmanad att ge pengar verkar göra många lite illa till mods, och jag tror tyvärr att det leder till att vissa ger en dyrare gåva än de tänkt sig (och kanske har råd med), för att det inte ska verka futtigt. Jag reagerar tvärtom. Normalt sett lägger jag kanske 5-600 på en bröllopspresent, men önskar de sig pengar lägger jag alltid en 100-lapp i ett kuvert. Ska man diktera för folk vad de ska ge i present får man ju iaf inse att de tappar entusiasmen för givandet...

Sara J, 01:09, 6 april 2009. Anmäl

Är själv bjuden till bröllop där pengar önskas. Jo, trots alla kommentarer och Magdalenas råd, är jag ändå besvärad. De som gifter sig har väl var och en i runda tal 4-5 ggr min inkomst, jag ska också resa dit. Jag känner att det jag kommer att ge i pengar kommer att kännas "lite" och jag erkänner också att jag upplever önskan krävande. Varför vill välbeställda människor ha kontanter? Jag förstår argumenten att de ska få vad de vill ha, men ändå är jag besvärad. Om man inte vill ha prylar, kan man väl be om förbrukningsvaror, då kan man få ge en flaska vin. Sorry, så känner jag.

VV, 18:38, 5 april 2009. Anmäl

Jag har också varit på ett bröllop där de räknade upp alla pengar alla gett... Pinsamt, pinsamt, pinsamt...!

Hanna, 14:29, 2 april 2009. Anmäl

Var på ett bröllop där brudparet önskat pengar till en bröllopsresa. De har själva bra ekonomi och behövde egentligen inte pengarna, men det kanske var ett enkelt sätt för dem att få något bra. De bor trångt i innerstan och behöver inte fler saker. De läste folks kort och läste även upp att en av deras pappor gav 30 000 kr - kändes lite märkligt... Varför skulle alla på festen få veta det??

Viola, 14:47, 1 april 2009. Anmäl

Jag har sagt det förut och gör det igen: även om man vet att folk kommer med presenter så låter det självupptaget att be om dem. <br/>Vi hade ingen önskelista när vi gifte oss och fick bara bra och roliga saker (vi hade väl tur, precis som vi har vid födelsedagar och julaftnar också eftersom vi brukar få sådant vi gillar). <br/>Min erfarenhet är att de som är osäkra på vad de ska ge frågar och det känns mycket bättre att svara då än att förekomma.

Katharina, 10:36, 1 april 2009. Anmäl

Oskar: Vadå? Är det hemligstämplat vad gåvan kostade? Det spelar ju ingen roll om det är en gåva i form av ett föremål eller av pengar. Det monetära värdet framgår ändå. Att man tycker att det är "tråkigt" att ge pengar i present är väl en sak men fortfarande som Magdalena skriver: gåvan är väl till för att glädja mottagaren och inte tvärt om? Önskan är alltid fri och behöver nödvändigtvis inte uppfyllas. Det är väl verkligen inte oförskämt att att tala om att man önskar sig bidrag till resa om det frågas? Till ett bröllop kan man ju faktiskt mer eller mindre förutsätta att det kommer att frågas. Då kanske dom tyckte det var smidigare att skriva i inbjudan vad man önskar sig likväl som många skriver att "vår önskelista finns på duka.se om ni behöver tips". Om det då finns någon stackare som är så osäker att denna tar illa upp av en sådan formulering så är det ju bara tråkigt för den personen.

Blobben, 13:52, 31 mars 2009. Anmäl

Oskar: Vadå? Är det hemligstämplat vad gåvan kostade? Det spelar ju ingen roll om det är en gåva i form av ett föremål eller av pengar. Det monetära värdet framgår ändå. Att man tycker att det är "tråkigt" att ge pengar i present är väl en sak men fortfarande som Magdalena skriver: gåvan är väl till för att glädja mottagaren och inte tvärt om? Önskan är alltid fri och behöver nödvändigtvis inte uppfyllas. Det är väl verkligen inte oförskämt att att tala om att man önskar sig bidrag till resa om det frågas? Till ett bröllop kan man ju faktiskt mer eller mindre förutsätta att det kommer att frågas. Då kanske dom tyckte det var smidigare att skriva i inbjudan vad man önskar sig likväl som många skriver att "vår önskelista finns på duka.se om ni behöver tips". Om det då finns någon stackare som är så osäker att denna tar illa upp av en sådan formulering så är det ju bara tråkigt för den personen.

Blobben, 12:40, 31 mars 2009. Anmäl

1. Pengar är inte en present utan ett bidrag. <br/>2. Att önska sig pengar av andra, i synnerhet icke närstående, är dålig stil. I synnerhet som det försätter givarna i en känslig situation att på ett så tydligt sätt sätta ett monetärt värde på gåvan. <br/>3. Mitt råd: strunta i önskan och lämna den present ni vill lämna.

Oskar, 11:16, 31 mars 2009. Anmäl

Denna ständigt återkommande fråga om presenter. Faktum är att många i dagens materialistiska samhälle redan har så många saker att ytterligare presentföremål blir en belastning snarare än en uppskattad gåva. Själv bor jag och min man i ett ganska litet hus och vill verkligen inte ha några fler saker. När vi gifte oss skrev vi vänligt att vi inte ville ha några saker utan önskade oss istället upplevelser (vårpicknic, middag edy), pengar till bröllopsresan alternativ gåva till välgörenhet. Trots detta fick vi ett antal skålar och andra porslinsföremål. Visst är de fina men vi har dem aldrig framme och att göra sig av med dem känns fel så nu står de ute i vår Friggebod. Tror naturligtvis inte att givarna hade tänkt sig denna lösning men vad ska vi göra?

Hen, 11:13, 31 mars 2009. Anmäl

Hut, puttefnasker

Fråga: Jag har en väninna som är långt över medellängd och ganska stor i omfång. Detta är verkligen inte ett problem vare sig för mig, henne eller någon annan av våra vänner. Däremot händer det att folk stirrar på henne och kommer med kommentarer. Det värsta var nu senast på krogen då ett gäng män i 50-års åldern, ganska överförfriskade ljudligt kommenterade ”jättekvinnan” som kom in genom dörren.

Detta hörde vi allihopa, min väninna blev självklart sårad och ledsen och jag blev riktigt förbannad på deras beteende. Jag kunde inte komma på en enda bra sak att säga till dessa gubbar, men jag kokade verkligen av ilska.
 
Hur kan man bemöta sådan dumhet? Och vad kan jag säga till min väninna när sånt här inträffar?

Svar: Ack, vilka enfaldiga små män det uppenbarligen finns här och var! Jag blir så arg när jag läser din beskrivning av dessa dumskallar att jag får lust att föreslå dig att du ska säga något olämpligt. Som högt och tydligt ”vad sade ni, puttefnaskar”, “små pyren” eller “små kryp” eller annat förminskande. Sådana dumheter som dessa karlar tillåter sig ska man inte finna sig i, anser jag.

Men nu är det ju så i min spalt att jag vanligen försöker rekommendera tolerans och rimlig hövlighet och dit kan inte dessa förslag räknas. Kan läsarna komma på något bättre som visar dessa bedrövliga fåntrattar att de yttrar sig på ett sätt som de verkligen inte borde? Tyvärr kommer jag inte själv på något tillräckligt artigt dräpande.  
 
Din väninna får stöd både genom att du protesterar på hennes vägnar och genom din medkännande närvaro.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (141)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 141

Antagligen skulle jag sagt något i stil med: "Men så där får du ju inte säga, det förstår du väl, lille vän". Möjligen med tillägg av "Har inte din mamma lärt dig sånt?". <br/>Blir dom otrevliga får man ropa på vakterna.

Julia, 11:35, 22 maj 2009. Anmäl

Säj bara, nästan i förbigående: <br/>"Oj, vad små ni är--tvärs igenom." <br/>Och ge dem inte mer uppmärksamhet.

Lars Nordberg, 18:54, 15 april 2009. Anmäl

Charlie. <br/>Såvitt jag vet jag vet har jag inte yttrat ett ord om huruvida det förligger en korrelation med längd och framgång även hos kvinnor. <br/>Jag är tvärtom helt övertygad om att föreställningen om kopplingen lång=vuxen=kompetent gäller även kvinnor. Däremot är det sociala värderingen inte likadan och framförallt inte fördömande för en kvinna som faller utanför könslängdsnormen vare sig uppåt eller neråt.

Martin, 15:55, 13 april 2009. Anmäl

Återigen, det är inte våra värderingar detta handlar om utan de värderingar våra barn sannolikt skulle möta utanför familjen. <br/>Den romantiskt världsfrånvända föreställningen att föräldrarnas egen kärlek till barnen övervinner den onda världen utanför har skapar mycket lidande för oskyldiga barn. <br/>Vi, tydligen och sorgligen i motsats till flera i detta forum, använder inte våra barn som murbräcka för våra ideologiska ambitioner.

Martin, 15:50, 13 april 2009. Anmäl

Den här Martin bluffar med statistiken. Sannolikheten för att långa kvinnor får fördelar i arbetslivet är höga medan korta kvinnor har lägre sannolikhet i en jämförelse. <br/>Dock kan man se att det är mer avgörande hur attraktivt ansikte personen oavsett kön har eller hurvidare personen lider av fetma eller inte.

Charlie, 14:53, 13 april 2009. Anmäl

om Martins historia nu är sann så lider jag med honom. snacka om att så totalt vara utelämnad till "andras" omdömen och tyckande. han verkar vara helt tom på egna värderingar. visst kan man ha fördomar, men sen kan man ju reflektera över dom också!

kaisa, 08:55, 13 april 2009. Anmäl

Martin: Det är väldigt synd att du är så trångsynt. Det är allt jag har att säga. Jag blir väldigt ledsen av att läsa dina inlägg här. <br/>Och det är också synd att det tydligen är något fel på mig eftersom jag är en lång kvinna. Kvinnor ska ju inte ta så mycket plats. Men det ska män...

Elsa, 22:15, 12 april 2009. Anmäl

För att återkomma till frågan hur man bemöter oförskämda människor, tycker jag man kan svara: "snälla människa, om du har så stora problem med dig själv att du måste sparka på din omgivning, ger jag dig ett gott råd - GÅ I TERAPI! Du behöver tydligen hjälp att ta itu med dig själv. Är man vuxen får man ta ansvar för de problem man man fått som ung." ELLER "har du problem, så finns jag vid det där bordet, jag kan lyssna".

Maj-Britt, 09:38, 12 april 2009. Anmäl

Martin har inte helt fel när det gäller /kropps/längdens betydelse, det finns en hel del skrivet om den positiva korrelationen mellan längd och inkomst, respektive längd och högstatusjobb. Fast det finns dessbättre en massa lysande undantag!

lina, 18:07, 9 april 2009. Anmäl

Re: Maleandro <br/>Jag kan konstatera och även glädjas åt att du är en kort och lycklig man. Som sådan utgör du ett undantag från regeln. <br/>Som förälder in spe är det emellertid just regeln, dvs det statiska genomsnittet, man har att utvärdera. Detta kan exempelvis utläsas ur de statistiklänkar jag givit nedan samt i stor och samstämmig sociologisk forskning. <br/>Det som skapar den låga livskvaliten sett över gruppen korta män är hur deras handikapp värderas socialt samt de låga förväntingar de möter. Det har däremot inte ett skvatt med faktiska förmågor eller oförmågor att göra.

Martin, 17:44, 9 april 2009. Anmäl

Icke-rökares rätt?

Fråga: Är en stolt icke rökare med ett litet problem. Min man kommer ifrån Tyskland och vi är där emellanåt på fester och dylikt. Både min man och jag är ickerökare men många av hans kompisar är feströkare.
På privata fester i Tyskland till skillnad ifrån de flesta fester i Sverige, så röker man inomhus. Jag fixar rökning för det mesta även om jag tycker det är rätt äckligt, men det jag inte tycker om är när folk röker runt mig när jag äter, eller det står mat på bordet. Vid en fest när det var som värst  föreslog jag att de som rökte kanske kunde ställa sig borta vid fönstret och röka, vilket inte var så uppskattat, de stod där i tio minuter men satt snart vid bordet igen och blossade.
Nu undrar jag om det är jag som är löjlig, att jag som åker på deras fest borde finna mig i att de röker vid bordet när jag äter. Att jag får ta seden dit jag kommer så att säga, de är ju trots allt de som bjudit mig på fest och ordnat med mat. Men å andra sidan så tycker jag inte att jag begär så fruktansvärt mycket, jag bad dem inte lämna rummet utan frågade om de kunde tänka sig att röka vid det öppna fönstret istället.
Hur ska jag tackla detta problem nästa gång?
En liten fråga till, ifall en rökare frågar mig om det går bra att han/hon röker i min närhet, är det då väldigt otrevligt att säga att jag inte vill detta då? Det känns som att många rökare tycker att de har rätt att röka, bara de frågar innan och därmed förväntar sig ett “självklart går det bra”-svar..

Svar: Ett svar på din fråga finns kanske i dina ord ”stolt icke rökare”. Du tycker, mer eller mindre medvetet, att du är lite bättre än de som röker – i likhet med de flesta känner du till risken med rökandet, både för den som röker och omgivningen. Du har alltså helt rätt i din uppfattning och du förväntar dig förståelse för den. Det visar du genom att kräva av andra att de ska avstå från sin farliga last när du är i närheten. Så kan du göra i många sammanhang just eftersom rökning är så livsfarlig.
 
Men det är inte helt enkelt att du kräver av dina medgäster på en bjudning att de ska avstå från det enda som håller dem på gott humör vid matbordet. De är gäster liksom du och vill ha trevligt. Du kan knappast begära att alla ska avstå från att röka vid bordet när du är närvarande hos någon annan. Det vore som att en doftogillande gäst skulle kräva att alla skulle avstå från parfym, eller en nykterist på en bjudning skulle kräva att alla andra lät bli att dricka alkohol. I sällskapslivet finns vanligen både det man tycker om och det man finner mindre trevligt. Men man kan som gäst inte kräva en total anpassning till sina egna önskemål när det gäller vad som (tyvärr) fortfarande är relativt vanliga företeelser på bjudningar. Där har många gäster parfym. Där dricks alkohol. Där – i andra länder än Sverige – röker en del även vid matbordet.

Att du inte tillåter rökning hemma hos dig själv är däremot rätt. Hemma hos dig är det du som bestämmer, inte de som besöker dig.

Så din, för mig högst förståeliga, reaktion mot andras rökande får du hantera antingen genom att själv flytta dig från dessa rökare, eller själv avstå från att närvara vid dessa rökiga bjudningar. Du kan inte säga till alla som röker vid matbordet att de ska lämna bordet för att du ogillar cigarrettrök. Det kommer en tid när allt rökandet upphör, förhoppningsvis, men än är den inte här.

Har en rökare normal hyfs så tillfrågas alla runt omkring ”okej att jag röker?” och det är då du har din chans att säga ”tyvärr har jag problem med cigarrettrök, jag är tacksam om du vill röka vid ett öppet fönster”. Det ska då självklart respekteras av rökarna – de har ju frågat och fått svar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (34)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 34

Marre: JAG vill umgås med sunkigt folk som röker innomhus. Jag är själv ickerökare men tycket att Sverige är befolkat av alldeles för många otolleranta gnällspikar.Så fort man får minsta chansen att påpeka att man är bättre än någon annan, för att man inte röker till exempel så måste man NATURLIGTVIS göra detta

Nils, 14:16, 3 april 2009. Anmäl

Vem vill umgås med sunkigt folk som röker inomhus, t o m vid matbordet? Tacka nej och förklara varför nästa gång.

Marre, 16:59, 31 mars 2009. Anmäl

Stefan: Dum, kommentar om Tyskland och kärnkraften. Tyskland har beslutat att senast 2020 skall det sista kärnkraftverket stängas i Tyskland så självklart skulle det vara rätt för dem att kritisera Sverige om vi skulle öppna nya kärnkraft verk t.ex. nere i Skåne.

Nils, 11:52, 31 mars 2009. Anmäl

En sak som jag inte kan se tagits upp ännu är den generella regel jag alltid upplevt gälla vid middagsbjudningar - man röker inte vid bordet före kaffet. Det trodde jag var en allmänt vedertagen etikettsregel och den har alltid gällt vid de middagar jag varit på så länge rökning var tillåten 'på lokal'. Kanske råder andra normer i Tyskland som den ursprungliga frågan gällde men i Sverige är det väl en bra princip att hålla sig till om man väljer att tillåta rökning inomhus hemma t.ex? <br/>Avslutningsvis ett svar till Bendte som jämförde med om tyskar skulle kritisera Sveriges kärnkraft: Tyskland har alltjämt många fler kärnkraftverk än Sverige!

Stefan, 09:01, 31 mars 2009. Anmäl

mina grannar har barn. de skriker så det hörs in i min lägenhet, det är fan så mycket värre än lite rök.

hohoho, 16:29, 30 mars 2009. Anmäl

Det är ett oskick att röka på balkongen/uteplatsen! Ofta letar sig röken in i grannens lgh.Man flyttar röken man inte vill ha inne till någon annan. Bjuder man hem rökare får man hålla deras rök innomhus o inte sprida den till grannarna.

Linda, 15:54, 30 mars 2009. Anmäl

Såsom väl alla numera vet så sprider rökare en mängd luftföroreningar omkring sig som är skadliga både för dem själva och för andra som utsätts för dem. För oss som dessutom blir akut sjuka av röken är det inte heller möjligt att vistas i samma rum som dessa "skorstenar", oavsett hur trevliga dessa personer är. Det är underbart att numera kunna gå ut och äta, något som inte var möjligt för mig att göra tidigare. I vår bekantskapskrets har rökningen dessutom dramatiskt avtagit efter att flera av våra vänner till allas vår stora sorg fått lungcancer och dött. Bl.a. denna sjukdom kan man nämligen få om man röker. Det finns alltså många skäl till att vare sig röka själv eller utsätta andra för rök. Att det skulle öka trevlighetsfaktorn att få fylla det luftrum vi alla delar med skadliga föroreningar kan jag helt enkelt inte förstå.

BJ, 14:22, 30 mars 2009. Anmäl

Hemma hos mig FÅR man inte röka man MÅSTE. Den som inte röker åker ut!

Kalle, 13:32, 30 mars 2009. Anmäl

Fortsättning: <br/>Jag röker inte heller vare sig i busskurer eller andra miljöer där det vistas människor, men i mitt eget hem gör jag det och om folk är medvetna om detta så tycker jag nog att de får acceptera min dåliga vana. När det gäller din fråga om volymen så håller jag musiken på en moderat nivå, och störs någon så sänker jag den givetvis. <br/>Som gäst är man inbjuden till en persons hem, vilket innebär att man får ta det som det är, man kan inte ta med sina egna regler bara för att man tycker de är bättre och mer genomtänkta än den andres. Det om något är självupptaget.

Maleandro, 13:04, 30 mars 2009. Anmäl

Smith: Nu sköt du lite snett tror jag bestämt ;-) <br/>Självupptagen är nog det sista mina vänner skulle kalla mig när det kommer till umgänge, men jag anser att ifall en person vet att jag röker och trots detta kommer hem till mig och sedan säger till mig att inte röka så är det lite över gränsen för vad man kan begära i en annan människas hem. Det är lite som om jag vore vän med dig och trots att jag vet att du tänker servera kött och ett par flaskor vin kommer hem till dig och beordrar dig att ta undan maten och vinet eftersom dofterna gör mig illamående. Inte så artigt av mig eller hur? <br/>De få gånger jag är hemma i Sverige och hälsar på så frågar jag inte om jag får lov att röka utan jag tar sonika på mig jacka och skor och går ut på gården eller gatan och uträttar mina behov ;-)

Maleandro, 12:57, 30 mars 2009. Anmäl

Genant att pruta?

Fråga: I mitt arbete förekommer det offerter och anbud. Nu när ekonomin är knaper har vi fått uppmaningar från företagsledningen att spara in på utgifter. Jag har hört från mina kollegor att de kan lyckas med att få ner priser till hälften eller betala två till priset av en. Jag är uppväxt med en pappa som prutar överallt, matvaruaffär, elektronikbutik eller loppmarknad spelar ingen roll. Till saken hör att jag tycker att det är genant när han prutar, även om han oftast lyckas. Själv känner jag mig obekväm i de här situationerna.
 
Hur bär jag mig åt om jag vill betala mindre för marknadsföringsfirmans tjänster eller en extern rapport? Jag har jämfört med konkurrenternas priser och vet att det är relativt jämt men jag tror ändå att det finns möjlighet att få ner priserna. Vänligen ge tips på hur jag kan förhandla om priser i en arbetssituation utan att rodna.

Svar: Det är inte genant att försöka spara pengar. Alla gör det, på något sätt. Du har inte minsta anledning att rodna när du frågar om priser eller om sänkning av ett föreslaget pris.

Du kan säga när du får en prisuppgift eller får en förhandsinformation om ett pris ungefär ”ja, det kan bli lite svårt i nuläget, finns det något sätt att få ner priset?”

Och du kan också säga från början när du begär en offert ungefär ”vi har för närvarande begränsad budget, så lägsta möjliga pris är det intressanta för oss”.

Faktiskt tror jag att den upphandlare som inte diskuterar ett föreslaget pris gör ett sämre intryck än den som på ett hövligt sätt visar sig intresserad av bästa möjliga i meningen låga pris.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Jobbar ofta med upphandlare, och de som får mest respekt är de som hårdast går efter lägsta pris (givetvis också med avseende på service etc, då priset itne är allt). Nämn direkt att du tar in offerter från ett flertal firmor; förhandla i ett par omgångar och säg slutligen "Detta pris är det vi är beredda att betala. Kan ni möta det?". Priset måste vara rimligt. Om de säger nej, dra detta en runda till med samtliga leverantörer. Om nej överallt - "Så om vi utgår från detta pris, vill vi också lägga till X, Y eller Z". Inser att det är genant att pruta i vardagslag, men detta är ditt arbete och då låter det som om det ingår som en av dina uppgifter att förhandla om ett bättre pris. Kanske en kurs för inköpare skulle hjälpa? Alternativt - prata med dina kollegor och hör om deras strategier, be om konkreta exempel eller sitt med och lyssna. Lycka till!

K, 10:58, 31 mars 2009. Anmäl

Är jag den enda som läste rubriken lite fel (med ett T för lite/mycket), och sedan inte kunde första hur fragan hängde ihop med rubriken da jag bara ögnade igenom den... :-) <br/>Till frageställaren: din uppgift är att förvalta din arbetsgivare pengar pa bästa möjliga sätt, sa det är inte "du" som försöker fa bästa möjliga kap, utan din firma. Och det pa företagsledningens direkta order! Det är en helt annan sak än att du skulle pruta da du själv vill köpa nagonting. Sa sluta skämmas, du.

tant Annikki, 19:33, 30 mars 2009. Anmäl

Min far reste jorden runt i decennier och saalde sina produkter i olika laender. Hans motto var att det var vikigt att baada parter var noejda efter en foerhandling. Om naagon koepare inte foersokte foerhandla ner priset var han inte noejd, eftersom han daa visste att hans offert varit foer laag foer just den kunden. Det kallas prisdiskriminering, och det tillaempas paa en maengd olika varor och tjaenster hela tiden, ocksaa i Sverige. <br/>Jag menar att fraagestaellaren inte skoeter sitt jobb om han/hon inte har foersoekt att faa den baesta 'dealen', vilket visserligen inte alltid innebaer det laegsta priset. <br/>Erik C verkar bedriva sin verksamhet med kaenslorna istaellet foer affaerssinnet, vilket aer ett helt ok val - saerskilt om man bedriver solo firma, men kanske inte om man har aktieaegare att staa till svars foer eller anstaellda att slippa avskeda pga daaligt skoetta affaerer.

Anna i Sydney, 14:17, 30 mars 2009. Anmäl

Som egen företagare prutar jag aldrig, däremot begär jag självklart in offerter från flera olika leverantörer. Privat skulle det aldrig falla mig in att pruta. Det som står på prislappen är det pris jag tar ställning till. Tycker jag det är för dyrt så köper jag inget. <br/>Och alla som håller på och prutar på marknader när det är på semester i ett fattigt land är bara egoister. Har man råd att åka hundratals mil i flygplan bör man ha råd att köpa en t-tröja utan att pruta. (Tycker man det är för dyrt så får man väl gå där ifrån utan att fåna sig med prutning). <br/>De allra värsta kunderna jag har är de som prutar med glimten i ögat. "Hö hö, kan du göra nåt på det, hö hö." <br/>Take it or leave it! Låt aldrig en kund pruta, det skapar bara problem att behandla kunder olika. (Sen är det en annan sak att jag gärna ger rabatter till de trevliga kunderna -dvs absolut inte till den som försöker pruta.)

Erik C, 00:04, 29 mars 2009. Anmäl

Och detta ämne passar inom vett och etikett på DN? <br/>Låter mera som något som hör hämma i något formum för inköpare typ. Finns säkert något sådant på weeben. Där kan du säkert få profsig hjälp på dina prutningsproblem.

Sigurd, 22:45, 28 mars 2009. Anmäl

Ska man förhandla om t ex ett pris oavsett om det är i tjänsten eller privat måste det ske med glimten i ögat även om det gäller miljoner kronor och dessutom hela tiden vara medveten om att det är en fråga om att ge och ta.

Kurran, 15:55, 28 mars 2009. Anmäl

Jag tycker det är stor skillnad på att förhandla om priser för någon annans räkning (typ klient/arbetsgivare) och för att själv spara några kronor. <br/>Som jurist får man ofta ta hårda förhandlingar och konflikter, men som privatperson skulle jag aldrig pruta på en marknad, på blocket osv. Får jag inte rätt pris från början går jag någon annanstans. <br/>Tänk på det som helt olika saker!

SJ, 13:05, 28 mars 2009. Anmäl

Det är superpinsamt att pruta! Visst, du som fått "order" om det på jobbet bör väl försöka, men jag tänker på en på mitt jobb som alltid skulle pruta. När just han tog in en offert la leverantörerna alltid på lite extra så att han kunde pruta och tro att han gjort en bra affär... <br/>Och ni som tycker det är "mysigt" att pruta på marknader t ex - snälla, kan ni meddela försäljarna också att det är så himla kul - man får ibland bara ett surt "nej" om man försöker. Hur kul är det på en skala?

Maja Gräddnos, 23:44, 27 mars 2009. Anmäl

@annelie <br/>Vad gör du när motparten säger att vi kan inte gå ner med priset och du har inga (jämförbara) motofferter?!? Lite får man väl *ljuga*, men det är också mycket riskant! <br/>Har själv också förhandlat med speditioner. När någon ringer för att höra hur det ser ut med offerten och jag säger att de är 30-50% för dyra - och nu kommer det - de går med på det bästa pris jag har, då tackar jag för samtalet och säger att när jag ber om deras bästa pris så menar jag det och avstår ifrån framtida förfrågningar. <br/>Att vara inköpare och/eller försäljare handlar om att kunna ge och ta... båda ska ju överleva.

kajomida, 18:58, 27 mars 2009. Anmäl

Att förhandla om hur mycket som man ska betala för en vara som man vill köpa är något av det roligaste jag vet. Roligast är det när man har en tuff motpart. Har man som arbete att göra inköp och inte kan eller tycker om att förhandla om priset ska man nog byta arbete. Gäller det inköp inom offentlig förvaltning finns mycket noggrant reglerad lagstiftning om hur det ska gå till. En säljare vet mycket väl hur han/hon ska bete sig och historier om begränsad budget eller liknande visar bara att köparen inte är vuxen sin uppgift.

Kurran, 17:31, 27 mars 2009. Anmäl

Huta åt väskplacerare?

Fråga: Härligt med alla kloka svar du ger på våra frågor!

Denna fråga är kanske inte så stor men för mig som ”drabbas” varje dag börjar det kännas jobbigt.

När man åker till exempel.en buss från Slussen till Värmdö så finns det många sittplatser där det ligger en väska, ryggsäck eller något annat.
I bussen är sittplatserna i par. Och bredvid  ”väskplatsen” sitter oftast ägaren till väskan.
Detta sker trots att det inte finns så många ”lediga” platser kvar i bussen.  Ohyfsat tycker jag.
Alltså tvingas man att fråga -” Kan jag få sitta här” eller “är det ledigt här”.
Det känns lite jobbigt att man inte helt enkelt kan gå ombord på en buss och sätta sig utan att behöva fråga om man får sitta där.

Svar: Tack för ditt glada beröm!

Ofoget att ge väskan en egen sittplats är lika vanligt som gräsligt. Men du kan inte uppfostra alla som inte intresserar sig för någon annan än sig själva. Du kan istället tänka på att det är ganska synd om dem eftersom deras synsätt naturligtvis går igenom i andra sammanhang i deras liv och gör dem till tråkiga personer, rentav ovälkomna i sociala och andra sammanhang.

Och du får fortsätta med att vänligt säga ”ursäkta, kan jag få sitta där” till dess att medresenärerna någon gång förstår att de är just så dumt självupptagna som deras sittplatsväskan visar. Viktigt är förstås att du inte tycker att det pinsamt att fråga, du har all rätt att göra det. De riktigt pinsamma är väskmänniskorna, de har inte ens löst biljett för sin kära väska som inte tål att sitta i deras knä.  

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (58)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 58

Många människor betyder inte nödvändigtvis nära hälften av passagerarna. Det kan samtidigt sitta många människor bredvid varandra. De flesta som stiger på tar en ledig dubbelplats så länge sådana finns. Några stiger på i par eller grupp, och sätter sig bredvid varandra. Om bussen är halvtom är det vanligtvis inget problem, för då finns det ännu dubbelplatser kvar. När inga tomma dubbelplatser finns kvar sätter sig de flesta på de platser som inte är blockerade, varvid antalet sådana platser minskar. De som har fräckheten att blockera platsen bredvid får det bekvämare, så dåligt uppförande lönar sig. Problemet uppstår som sagt när det inte finns så många lediga platser kvar. Så uppfattade i alla fall jag frågan. Kan den uppfattas på fler sätt?

ErikH, 19:48, 2 april 2009. Anmäl

ErikH: Om det sitter många människor med en väska på platsen intill är uppenbarligen nära hälften av platserna lediga, vilket rimligen kan uttryckas som att bussen är halvtom. <br/>Jag förstår inte hur man kan känna att man "hamnar i psykologiskt underläge" bara för att någon sitter i andra tankar och inte omedelbart noterar att platsen behövs. Som jag sa tidigare, jag har ALDRIG behövt säga något, det räcker at le vänligt så försvinner väskan snart.

T, 12:51, 2 april 2009. Anmäl

Gud så bra skrivet ErikH! Kunde inte ha gjort det bättre själv. Dessutom, om folk har så lite problem att flytta på sin väska om så efterfrågas, så förstår jag inte att andra ska behöva fråga om att få sitta på en plats på bussen. Väskor och annat borde oombedda flyttas när transporten börjar fyllas upp, det är väl egentligen det enda artiga. Att enns behöva be om en sån självklarhet... Och de resenärer som gärna försvinner in i musik, dagdrömmar (jag själv bla) eller sömn kan ju från början ha väska/jacka i knät. Man vet väl om att man lyssnar på musik eller är trött? Men va tusan, ingen är perfekt och visst kan man somna av utan att man faktiskt märker det. Men generellt är det ju befängt att man ska behöva be om utspridda effekters plats på allmänna transportmedel. Tycker jag, men det är ju bara jag.

Blobben, 21:57, 1 april 2009. Anmäl

Många kommentarer verkar komma från folk som inte har läst frågan. Följande kan understrykas: <br/>1. Redan i början står det att det kanske inte är en så stor fråga. Då behöver vi inte tjata om hur obetydlig frågan är. Tydligen är den viktig nog för att generera en mängd kommentarer. Hur enkelt det är att behöva fråga om platsen är ledig varierar individuellt. Jag tycker att det känns obehagligt att hamna i psykologiskt underläge gentemot drummeln som inte ser eller låtsas om att det är trångt i bussen. Däremot har jag aldrig satt mig på de nonchalant utplacerade sakerna. Jag tror inte att det skulle göra resan angenämare. <br/>2. Frågeställaren skriver "Detta sker trots att det inte finns så många 'lediga' platser kvar". Det finns alltså inget behov av att ta upp det irrelevanta fallet med en halvtom buss. Är det gott om plats händer det att jag placerar väskan på platsen bredvid, men därmed åtar jag mig även att oombedd avlägsna väskan innan det blir ont om plats.

ErikH, 19:19, 1 april 2009. Anmäl

Pofessor Pi, jag tycker att det är helt ok att göra som du gör, eftersom du är beredd att resa dig och släppa in andra till den platsen. Det behövs inte förklaras. Själv tycker jag tvärtom att det brukar vara olidligt varmt på innerplatsen och att ens ben nästan kan bli kokta av elementen som går på högvarv där. Men eftersom jag bor vid en ändhållplats så skulle det vara bökigt för mig att sitta på "gångplatsen", och hela tiden flytta mig så brukar jag ändå sätta mig på innerplatsen och hoppas att chaufförerna ska sänka värmen, vore bra om bussarna skulle ha en termometer så chauffören visste hur varmt (eller kallt) det är bak i bussen och kunde reglera, för ofta är det nog ju kallare framme hos honom/henne där folk stiger på.

Clara, 08:25, 1 april 2009. Anmäl

Professor Pi: Jag antar att det antingen är som Bella säger, eller att de blir lite förvånade över att du föredrar gångplatsen då det för många är tvärtom. Det är givetvis ingenting du behöver förklara. I synnerhet inte som de inte frågar!

Jenny K, 17:06, 31 mars 2009. Anmäl

pofessor <br/>Jag tror inte omgivningen ser någon dramatik. <br/>När du ´släpper in´ någon antar alla att du snart ska gå av och att du inte vill skapa extra bök genom att ´tvinga upp´ din medpassagerare när du går av.

bella, 09:41, 31 mars 2009. Anmäl

Om jag hittar en dubbelplats sätter jag mig vid gångplatsen, inte vid fönstret. Det är kallt där då man åker på vintern samt faktiskt enligt all olycksstatistik farligare vid fönstret. Däremot får gärna andra sitta på denna plats - jag kom först och har valt min plats. Tuff luck. Flera som sett den tomma platsen har velat att jag skall flytta in och lämna min plats. Då jag rest mig och anvisat fönsterplatsen har de satt sig och sett lätt undrande ut. Jag har inte förklarat - det är min ensak. Vad tycker ni?

Pofessor Pi, 00:41, 31 mars 2009. Anmäl

Om jag hittar en dubbelplats sätter jag mig vid gångplatsen, inte vid fönstret. Det är kallt där då man åker på vintern samt faktiskt enligt all olycksstatistik farligare vid fönstret. Däremot får gärna andra sitta på denna plats - jag kom först och har valt min plats. Tuff luck. Flera som sett den tomma platsen har velat att jag skall flytta in och lämna min plats. Då jag rest mig och anvisat fönsterplatsen har de satt sig och sett lätt undrande ut. Jag har inte förklarat - det är min ensak. Vad tycker ni?

Pofessor Pi, 00:39, 31 mars 2009. Anmäl

"Du kan istället tänka på att det är ganska synd om dem eftersom deras synsätt naturligtvis går igenom i andra sammanhang i deras liv och gör dem till tråkiga personer, rentav ovälkomna i sociala och andra sammanhang. " haha vilket skitsnack

hohoho, 17:05, 30 mars 2009. Anmäl

Markera mot trafikdrullar?

Fråga: Jag går dagligen till och från mitt jobb i centrala Stockholm och hamnar – tyvärr – ofta i situationer där jag tvärt får stanna upp alternativt aktivt väja undan för bilister som verkar ha missat att det är de som är skyldiga att stanna vid obevakade övergångsställen. (Av någon anledning är taxichaufförer kraftigt överrepresenterade inom denna kategori; på lunchen i dag fick jag väja för två taxibilar – som kom från varsin riktning – vid ett och samma övergångsställe inom loppet av fem sekunder!)
 
Jag gillar varken att ta till svordomar eller det mittersta fingret på handen: finns det trots detta någon möjlighet att göra en markering mot den som nästan kört över mig att jag inte uppskattade detta?

Svar: Bilister känner sig ofta skyddade, rentav anonyma, i sitt skal, och fattar inte alltid att de också är delar av den gemenskap som alla ingår i, inte minst utomhus. Men ingen normal bilist vill frivilligt köra över någon. Så du har inte mycket annat att göra än att härda ut med att en del förare är dåliga bilister och andra är lagbrytare. Från bland andra taxiförare har jag fått veta att många gångtrafikanter bara kliver rätt ut i gatan vid övergångsställena utan att se sig för eller kolla att bilisterna har noterat dem. Dessa gångare är också i en mening drullar.
 
Det är svårt att uppfostra andra, särskilt vuxna och obekanta. Och varför, egentligen? För att bli av med sin egen irritation? Så strunta i att försöka förbättra de drulliga. Stanna vid övergångsstället, visa att du vill gå över, se dig noga för och gå inte förrän bilarna har stannat. Och nicka ett vänligt “tack” till den bilistmajoritet som faktiskt stannar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (173)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 173

Jag går dagligen hem genom Sthlm från Södermalm till Vasastan. Jag skulle aldrig tacka en bilist för något som helst. Varför tacka någon som bidrar till massan av egoister som förpestar stadsluften och mina lungor med avgaser? Nej, jag tittar surt på dem för att de över huvudet taget utsätter mitt liv för fara, både direkt och indirekt. Fram för gångare och cyklister!!!

Tack-för-avgaser-i-mina-lungor!, 22:30, 27 april 2009. Anmäl

Nej, man _måste_ inte tacka. <br/>Ja, det är trevligt att få ett tack som bilförare (det visar att gångtrafikanten faktiskt erkänner existensen av bilen). <br/>Ett tack, en nick, en vink, ett erkännande - kostar inte så jäkla mycket. <br/>Det kan jämföras med att 99% inte tackar, och bara (som Magdalena också skriver) kliver ut i gatan för att "markera" och riskerar att bli överkörda. <br/>Gångtrafikanter kan gärna sätta på sig reflexer och försöka ta ögonkontakt! Då blir i varje fall jag som bilförare glad som en lärka! <br/>Och gå inte mot rött ljus!

Globetrotter (Webbsida), 10:42, 27 april 2009. Anmäl

Jag bor bredvid flera stora vägar med flera filer i vardera riktning, och jag har märkt att övergångsställen som saknar trafikljus verkar liksom inte finnas för bilisterna. <br/>Om jag inte TYDLIGT markerar att jag tänker gå över, d.v.s. tar ett par steg på övergångsstället, väljer så gott som alla att bara köra på. Det värsta är dock att när en bil stannat i första filen kör gärna en annan bil om i den andra! Det är synnerligen olagligt att köra om vid övergångsställen, och det av flera goda skäl! <br/>Då jag själv suttit vid ratten har jag oftast tyckt det varit ganska lätt att se gångtrafikanter som vill över (undantaget alla som av någon outgrundlig anledning väljer helsvart klädsel mitt i vinternatten utan en enda reflex) och släppa gasen i god tid, vilket också skonar miljön när man undviker tvärbromsning och efterföljande gasande. <br/>Tyvärr blir folk ofta så chockade av att man stannar att det tar ytterligare en stund innan de kommer sig för att gå över, varför jag ibland valt att

AlgotR, 23:10, 26 april 2009. Anmäl

Men Victor W, inte kan det väl vara värt att hamna på sjukhus för att punktmarkera dåliga bilförare? Jag förstår din poäng och blir själv lika irriterad på både bilförare som inte planerar sin körning och gångtrafikanter som bara kliver ut på gatan. Även om alla bör sakta ner innan övergångsställe så har ibland stora budbilar parkerat framför så man inte ser se som står vid övergångsstället. Det minsta gångtrafikanter kan göra är faktiskt att ta en titt till vänster. Du kan ju inte ha samma argument när en albulans kommer farande att du har rätt att gå över först. Och ja, du kommer säga nu att ambulanser låter, men ibland hinner inte sirenerna komma igång.

sn, 12:26, 22 april 2009. Anmäl

Underhållande att läsa om alla som så bestämt hävdar SIN rätt... men nu är vi ju inte ensamma i trafiken ... meningen är ju att vi ska visa hänsyn till varandra för att samspelet ska fungera. Det är så många som passar på att ta ut sina aggressioner på andra i trafiken samtidigt som det gömmer sig bakom att de bara markerar att det är andra som gör fel ... <br/>Att det ska vara trams att visa lite vänlighet förstår jag inte alls, men det är klart man kan ju övertolka så att man får ösa ur sig lite skit ... :-)

Mona, 19:43, 3 april 2009. Anmäl

Stefan: Jag tänkte samma sak. Inte tackar väl bilister varandra för att de följer reglerna? Men å andra sidan så skadar det ju aldrig att vara lite extra vänlig så jag fortsätter nog att tacka - i alla fall de bilister som gör mig positivt överraskad och stannar där ingen annan brukar stanna eller använder blinkers i rondeller.

Vanja, cyklist, 16:24, 3 april 2009. Anmäl

Victor W: Jag hoppas innerligt att Du ironiserar, annars ger Du den livsfarliga odödlighetskänslan ett ansikte. Denna odödlighetskänsla som sänder in så många till sjukhusens akutrum med död och livslånga handikapp som följd. Tror Du verkligen att Du kan styra hur allvarlig en skada blir? Bilar är hårda och människor är mjuka, det kan vi inte ändra på. Ett hyfsat uppförande från ALLA inblandade i trafiken skyddar däremot liv och lem.

Boel, 12:09, 3 april 2009. Anmäl

Är både bilist och fotgängare, och kan inte för mitt liv förstå hur en fotgängare bara kan kliva rakt ut i trafiken bara för att lagen är på hans/hennes sida. Det gör lika ont oavsett vems fel det är om en bil råkar köra över fotgängaren. Och de värsta fotgängarna är de som går över gatan med en barnvagn framför sig utan att titta om det kommer en bil. Hur tänker en sån person? Förstår de inte vad som kan hända deras barn om bilisten missar att stanna? Trots allt så visar statistiken att det kör omkring 16000 rattonyktra per dag på svenska vägar. Skärpning säger jag bara...

Emmi, 11:19, 3 april 2009. Anmäl

Men vilket trams! Tacka och bocka för att någon följer trafikreglerna? Ja, om man tycker fotgängare är underordnade så kan man ju tycka det är bra. När jag kör bil "tackar" jag inte andra bilister som stannar för väjningsplikt eller rött ljus. När jag går tackar jag inte för att en bilist stannat för rött ljus. Så varför tacka för att bilisten följer väjningsplikten? Den attityden (att fotgängaren "skall tacka" ) brukar komma från samma bilister som säger "höhö, jag stannar bara för en snygg tjej". <br/>Och bilister som blir förvånade över att det kommer fotgängare på ett övergångsställe borde lämna in sitt körkort. Ingen "kastar sig ut". Det som händer är att den som kör bilen inte har koll och blir överumplad över fotgängare. Fotgängare på övergångsstället! Tänka sig! Planera körningen och var uppmärksam. Men det är väl för mycket att begära från en taxiförare (som var källan till detta).

Stefan, 19:49, 2 april 2009. Anmäl

Jag har gett mig den på att få bilister att inse hos vem väjningsplikten faktiskt ligger hos, genom att helt sonika spatsera ut över övergångsstället oavsett med vilken fart dom kommer körandes. Det har kostat mig ett par knäcka revben och frakturer, nu skriver jag det här från en gipsvagga på Salhgrenska, men tids nog skall väl trafikdrumlarna inse det orimliga i deras beteende. Om inte annat har mitt försäkringsbolag gjort det.

Victor W, 15:19, 2 april 2009. Anmäl

Timslång middagsväntan okej?

Fråga: Nyligen var jag på middag hos mina vänner, det var flera familjer som var inbjudna och de flesta kom i tid, inom cirka 15 minuter efter utsatt tid. Två par däremot var mer än en timme försenade och det verkade inte ens som att de hade dåligt samvete för det. De kom inte ens med någorlunda ursäkt trots att värdinnan fick hålla maten varm och alla vi andra var hungriga och försökte låtsas att det inte gör något att de är sena.
Efteråt diskuterade jag ämnet med några kompisar och det visade sig att det råder delade uppfattning om vad som är okej.
Jag tycker att man ska komma om inte på klockslaget så inte senare än 15 minuter och jag blir störd om folk är sena.

Visst finns det olika situationer att ta hänsyn till men allmänt borde man väl förvänta sig att gäster kommer då de är bjudna och inte när det passar dem.

Svar: En timme är superdrullig försening. Det finns ingen anledning att tycka att det okej att gäster bjudna till ett visst klockslag struntar i detta och kommer när de själva tycker det är lämpligt. Ohövligt, självupptaget, fel. Man är gäst i ett sammanhang och passar inte de förutsättningar som givits så tackar man vänligt nej, Diverse förklaringar kan absolut finnas men ska inte medföra att övriga får vänta på den försenades ankomst, i alla fall inte i vid en vanlig bjudning där mat är planerad att bjudas till alla gäster samtidigt.

Men det är inte gästerna som bestämmer när maten ska serveras, utan den som har bjudit gästerna. Så det är ingenting att göra åt den situation du beskriver, faktiskt inte heller okej att uppmana värdpersonen att börja bjuda på maten, det är värdpersonen som ska besluta om detta. I den situation du beskriver tycker jag att värdpersonen skulle ha bjudit till bords efter högst en halvtimme, och låtit de försenade gästerna komma till måltiden när de äntligen anlände.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (24)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 24

Jag tycker att om man är så sen och har ett skäl så ringer man och säger att de andra kan börja, sen kan man droppa in och kanske finns det lite mat kvar som man kan äta även om de andra har börjat med efterrätt, man är ju trots allt där för sällskapet, inte för att äta i samma takt som andra. I undantagsfall tycker jag att mitt förslag är helt okej.

ping mi, 14:15, 3 april 2009. Anmäl

Signaturen Marre säger sig aldrig börja med tillredningen av maten förrän alla gäster är på plats. Det låter som en väldigt märklig inställning i mina öron. Bjuder jag på middag gäller det mat som tar en hel del tid att laga till, och jag har då ingen lust att stå i köket timmavis medan mina gäster får underhålla sig själva. Säkert skulle mina gäster också tycka det var en märklig middagsbjudning. Fast de jag bjuder hem på middag, brukar hålla tiden rätt bra, med ett undantag. Men det hanterar jag likadant som signaturen Mimmi, <br/>jag bjuder dem till en tidigare tidpunkt än övriga gäster.

Beran, 10:51, 2 april 2009. Anmäl

hade verkligen de senkommande fattat att det inte var öppet-hus? Allt är inte alltid gästernas fel; det händer att värdparet inte ger klara besked. Jag har kommit fel klädd, jag har kommit vid fel tidpunkt och en gång med endast en chokladask till vad som visade sig inte vara en enkel middag för 4 utan ett jättestort 30-årskalas med massor av presenter! Om det är öppet hus är just poängen att man kan komma droppande...

eva, 13:01, 1 april 2009. Anmäl

Känns lite orutinerat att dra igång matlagningen innan alla gäster är på plats. Det gör aldrig jag numera. <br/>Lite off-topic, men: tycker nästan det är värre med folk som går förtidigt. Har man ordnat middag/fest, så vill man ju hinna umgås med gästerna och inte bara agera kock och servitör och sedan få tack och hej...

Marre, 17:52, 31 mars 2009. Anmäl

Utomlands är ca 200 länder, tror inte det är samma sed i alla dessa länder och säkert diskuteras samma fråga i andra länder, men på andra sätt. Att komma i tid är respektfullt, särskilt om det är "middag" och värden planerat när maten ska vara klar, skillnad om det är grillfest "kring 20-spåret". Sedan är det så att det finns dem av oss som är sociala och vänliga men faktiskt inte har lust att middagsnjudningen klockan 18 ska vara slut klockan 02 för att vissa dyker upp två timmar senare... Jag vet, det lät osocialt, men alla är inte kvällsmänniskor och vissa gör spännande saker på dagen.

Maria, 16:07, 31 mars 2009. Anmäl

Detta med hur man gör utomlands och hur man gör i Sverige är intressant men tydligen ett väldigt känsligt ämne här i spalterna. Minns en gång då jag kom från flyget springandes till en flybuss in till stan då en tjej skrek åt mig att här i Sverige står vi minsann i kö. Hon hutade åt mig ilsket. Detta var så typiskt tänkte jag...huu så känsligt detta är. Det var ingen lång kö till bussen och själv brukar jag tänka att det inte spelar så stor roll med den exakta kön - det fanns ju platser kvar i bussen. Och det var heller inte min mening att på något sätt tränga mig fram.

Magda, 17:03, 30 mars 2009. Anmäl

Vi har ett par vänner som av okänd anledning alltid behagar komma för sent till bjudningar. Dem meddelar vi med flit en tidigare tid så att de ska komma i någorlunda tid med övriga gäster. Lite småfult men vi har tröttnat på att sitta och vänta medan maten kallnar.

Mimmi, 14:00, 30 mars 2009. Anmäl

Jag håller helt med att värden bör servera efter en halvtimme om maten är klar. Annars är det som om man belönar de som kommer sent! <br/>Samma gäller med föredrag, lektioner och liknande, när den som håller i det väntar med att börja ifall det eventuellt skulle komma eftersläntrare. Om de är sena så är det deras fel om de missar något, andra ska inte behöva lida för deras skull!

evapeva, 20:52, 29 mars 2009. Anmäl

Maggan: Jag menar absolut inte att vi ska accepterra vilket beteende som helst och jag tycker också att det är väldigt ohyfsat att dyka upp en timme försent på en svensk middagsbjudning. Jag opponerade mig bara mot de som krävde mat på bordet inom en halvtimme. Så ser det ut när min mormor bjuder på middag, men inte bland mina yngre vänner. Som gäst får man acceptera att man inte har full kontroll över tillställningens utveckling. Tiderna förändras och just nu så tror jag att det mycket beror på ökat resande. På gott och ont, men förhoppningsvis leder det som LIB säger till ökad öppenhet. Det var DET jag vill få fram.

Karin, 11:32, 27 mars 2009. Anmäl

Vill lägga till att det är jätteviktigt att det som står på inbjudan stämmer med tillställningens uppläggning. <br/>Kommer ihåg när det var "öppet hus" hemma hos en jubilar. Det stod att det var öppet hus mellan 17 och 20 - och då tror man ju att man kan gå dit när som helst bara det är mellan de två klockslagen, och vara med en halvtimme kanske. Samma innhåll hela tiden. <br/>Men i själva verket så hade det varit en middag med goda viner och en massa tal till födelsedagsbarnet, allmän presentöppning o.s.v. med början klockan 17. Så dom som kom 18:30 eller senare missade i princip allt viktigt...

Catharina, 23:34, 26 mars 2009. Anmäl