Frieri och förlovning?

Fråga: Jag har en fråga angående förlovning. Jag och min flickvän har varit ihop i åtta månader och allt är tipp-topp. Jag har funderat på detta med förlovning då det hade kunnat vara en mysig och romantisk sak att göra. Däremot ligger giftermål ganska lång tid fram i tiden då hon studerar och det kommer dröja innan hon är färdig. Så min fråga är om det skulle vara regelrätt att förlova sig nu och vänta flera år på att gifta sig? Och några följdfrågor, går man ner på knä och friar för detta även om vi både vet att det skulle dölja år innan vi skulle gifta sig och vad för ringar delar man om man ens gör det?

Svar: Det finns ingen ”regel” som säger att man måste gifta sig inom en viss tid efter förlovningen – men det är ganska vanligt att det sker inom ett år. Nu har du ju prinsessförlovningarna som inte utmynnar i giftermål förrän efter mer än ett år. Så vill du och din flickvän visa omgivningen att ni avser att leva tillsammans livet ut kan ni mycket väl förlova er trots att giftermålet inte blir aktuellt förrän om ganska lång tid.

Man behöver inte falla på knä för att fria, det är en riktigt gammal sed när kvinnorna var jungfrur och männen ridderliga och skulle visa sin vördnad inför kvinnan-madonnan. Men det är förvånande många som tror att ett frieri måste ske med knäböjande, och då kan man ju göra det om man vill. Många kvinnor har sett detta i filmer och tror att det är rätt – och det gör ju inget om en man knäböjer när han friar, bara han förstår varför. Ibland frågar kvinnor om de ska falla på knä när de friar, för det är inte så ovanligt att kvinnor friar numera. De ska inte falla på knä – motsvarigheten är att de niger, och det behöver ingen vuxen kvinna göra.

Angående ringarna: förlovningsringar brukar man ha så snart man har förlovat sig. Ringarna visar omgivningen att man är förlovad. Så det skulle vara helt rätt med en ring från dig till din flickvän, som efter förlovningen blir din fästmö, och en från henne till dig, som blir hennes fästman. Ringarna kan se ut på olika sätt, släta eller med ädelsten efter smak och ekonomi.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (36)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 36

Hej Noah! Tiden mäter inte kärleken och allt kan man inte veta på förhand. Det gäller att våga ta vara på det som känns viktigt och det tror jag är en del av det du menar. Vi förlovade oss efter fyra månader och gifte oss ett par år senare när vi var strax över tjugo och studerade. Nu har vi varit gifta över tjugo år och det känns riktigt bra att vi vågade då. Ett förhållande kräver arbete för att vara i hundrade år. Våga göra det som känns viktigt i den stunden.

lyckligt gift, 14:00, 3 september 2009. Anmäl

Hej Catharina, 1800talet ringde och vill ha sina värderingar tillbaka.

s, 20:03, 2 september 2009. Anmäl

Johanna: men jisses. De ska ju GIFTA SIG. Är man gifta så äger man ju allting tillsammans ändå. Bådas pengar är bådas pengar, oavsett om den ena tjänar mycket och den andra litet eller inget alls. Det står till och med i Äktenskapsbalken! <br/>Hur ska det då gå, om den ena redan FÖRE äktenskapets ingående sitter och vaktar på sin egen penningpung, och inte ens kan tänka sig att gifta sig förrän den andra har sparat ihop till hälften... Har man sådana förbehåll, så bör man nog tänka efter om man bör gifta sig alls... Jag skulle ha tyckt att det var ett allvarligt varningstecken, om jag hade varit kvinnan!

Catharina, 14:12, 2 september 2009. Anmäl

Bara åtta månader...? Och de tycker det är konstigt att folk skiljer sig i större utsträckning... Jag har haft ett förhållande med min flickvän i snart tre år, och först nu har vi börjat fundera på förlovning. Jisses.

Misantropen, 13:02, 2 september 2009. Anmäl

Catharina: Inte för att jag känner Noah eller vet hur han tänkte när han skrev att han tyckte att bröllop "...känns som något man ska dela på", men jag (som delade på kostnaden för bröllopet med min man) tycker det är självklart att båda ska bidra till bröllopet. Klart man inte ska räkna ören eller dela precis lika om man har mycket olika ekonomi, men att ena parten betalar allt skulle kunna få till följd att förhållandet kan se lite ojämlikt ut. Vissa förhållanden klarar säkert av att killen betalar allt, medan andra kanske vill att båda parter ska vara delaktiga i stora och viktiga utgifter.

Johanna (Webbsida), 11:47, 2 september 2009. Anmäl

@Catharina. <br/>Tack för svaret. Så min barn, ej född inom äktenskap, kan då alltså inte bli präst i anglikanska kyrkan. Det ska jag komma ihåg att berätta för henne....jag misstänker att hon överlever besvikelsen :)

oj, 09:42, 2 september 2009. Anmäl

Noah: jag vet inte om man får skriva så här i spalten, men jag blev plötsligt så oerhört glad över att det inte är mig du ska gifta dig med..! <br/>Du låter oerhört materiell - det är väl inte kostnaden för festen eller smekmånaden som avgör om äktenskapet blir lyckligt eller inte..? Mina föräldrar gifte sig på sin lunchrast, i sakristian, utan några speciella kläder, utan gäster och utan fest. Med bara två vittnen som kyrkan skakade fram. De var mycket lyckligt gifta i 54 år - tills döden skilde dem åt..! :-) <br/>Dessutom undrar jag hur mycket smekmånad det kan bli, när man redan har delat säng i en massa år... SÅ hett brukar det ju inte vara då mera - och DET kan du nog inte heller köpa dig med pengar... <br/>Och det där med att hon måste kunna betala hälften tog nog priset i snålhet och cynism!

Catharina, 23:38, 1 september 2009. Anmäl

oj: jag vet t.ex. att en ung man vars föräldrar inte är/varit gifta, inte får bli präst i anglikanska kyrkan. Reglerna mildrades dock något för något årtionde sedan: numera räcker det att föräldrarna gifte sig efter hans födelse; tidigare var det kört om han _fötts_ utom äktenskapet. <br/>Sedan finns det ju en massa ämbeten, där det inte finns någon direkt kravspecifikation på vilken typ av människa som söks. Men där det ändå är underförstått att det ligger en aspirant till last om han/hon är född utanför äktenskapet. Trots att det inte är hans eller hennes fel...

Catharina, 23:33, 1 september 2009. Anmäl

Lycka till Noah! <br/>Jag tycker inte alls att 8 månader är för tidigt, men du kan ju planera nu för ett frieri för 1-årsdagen? Så har du lite betänketid. När jag gick på gymnasiet gifte sig min bästa vän efter 1 års förhållande (hon var precis 18). De är fortfarande gifta. Själv väntade jag så länge på förlovning i mitt förhållande att det knappast kändes något kul längre. Ångrar fortfarande att det inte skedde tidigare, och inte efter först 7 år.

annapanna, 19:15, 1 september 2009. Anmäl

Lycka till, Noah! Jag tror som du: man måste våga när det gäller kärlek.

oj, 11:50, 1 september 2009. Anmäl

Dela krogbord?

Fråga: Ute på restaurang/café händer det ibland (ganska ofta) att två personer sitter vid ett bord för fyra.

Ganska ofta händer det också att en/två obekanta personer kommer fram och undrar om det går bra att slå sig ner på de två lediga platserna vid bordet. Självklart förstår jag problemet: här finns två lediga platser till två platssökande personer.

Men – konsekvenserna av detta – att sitta tillsammans med två helt okända personer är ju att dels kan jag och mitt sällskap inte samtala ostört med varandra och dels  finns ”risken” att de okända är sällskapssökande och pratsjuka och gärna drar in oss i ett samtal som vi alls inte vill delta i – av en mängd olika orsaker. (Visst finns också möjligheten att detta samtal skulle kunna utvecklas till något positivt, men oddsen är otroligt små).  

Jag undrar: Kan man säga nej till att två främlingar sätter sig vid vårt bord? Risken är väl att man blir betraktad som misantrop och hamnar i en svettig diskussion och sen är den dagen förstörd…..

Svar: Är det en icke lyxbetonad lunchkrog får man finna sig i delade bord, enligt min erfarenhet. Är det en lite mer middagsliknande situation där måltiden förväntas ta en längre stund, så ska personalen visa gästerna till bordet, och inte placera ytterligare två gäster där.

Vill man äta i fred på en lunchkrog eller enklare middagskrog eller kafé, så måste man försöka hitta ett bord för två. Tänk dig själv i lunch- eller kaffeträngsel, att det sitter två vid ett fyrapersonersbord och du har ingenstans att sitta – visst frågar du vänligt om det är okej att du slår dig ner? och förväntar dig ett hövligt ”visst, varsågod”.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (47)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 47

så typiskt svenskt att inte vilja dela ett krogbord! varför går man ut bland folk om man ändå vill sitta för sig själva o prata ostört?? Då kan man ju lika gärna stanna hemma! Där får man nog vara i fred! Tänk så farligt att bli tilltalad av en ny okänd människa...

fia, 20:48, 18 oktober 2009. Anmäl

Är singel och har de flesta av mina kompisar långt iväg --> jag är ofta ensam när jag går ut och äter. Finns det ett litet bord så tar jag det, men det finns inte alltid, eller så går en plötslig anstormning av gäster inte att förutse. Vid full restaurang brukar jag erbjuda folk att sitta vid "mitt" bord, för att markera att det är helt OK för mig. Sedan är det upp till dem att välja, men hittills har jag aldrig fått nej, utan istället hamnat i diverse trevliga samtal. Guidat turister till smultronställen i min egen stad, hjälpt nyanlända utbytesstudenter till rätta och fått tips om ett evenemang som jag tycker verkar roligt.

skruttan, 21:00, 3 september 2009. Anmäl

En ledig stol är till för att sitta på. Hemma bestämmer du vilka middagsgäster du har - på krogen gör du det inte. Svårare än så är det inte.

Frasse, 19:07, 2 september 2009. Anmäl

Jag har läst vad alla har skrivit om att bli ombedd att flytta när man redan börjat äta. Ser att signaturen nja i alla fall håller med mig: att man inte börjar leka hela havet stormar mitt i maten. <br/>Jag tycker som sagt att det är fel av en servitör att begära något sådant, och direkt oförskämt om förfrågningen kommer från andra gäster. De senare kan väl gå någon annanstans, eller splitta upp sig i par, som sagt!

Catharina, 23:28, 1 september 2009. Anmäl

Bäst är att se till att ha en rejäl kroppsodör så folk håller avståndet.

D, 15:00, 1 september 2009. Anmäl

Erik 22.52: Jag vet inte ifall det är så fel om man tänker på hur sociala spanjorer är i allmänhet, det pratas överallt med både bekanta och obekanta, tystnad är ngt som måste bekämpas. Så hade spanjorer varit lika pigga på att dela bord som svenskar så hade folk inte fått sitta tysta ifred för att kontemplera över det grå vädret och det hade väl varit ännu värre? ;-)))

Maleandro (Webbsida), 12:51, 1 september 2009. Anmäl

Jag tycker att det är stor skillnad om man ska äta lunch - äta 30-45 minuter och sedan gå iväg - eller om man sitter på kafé själv eller med en vän. I det senare fallet uppskattar jag inte nytt sällskap och allmänt verkar inte folk göra det. Men jag tycker att många, liksom jag själv, inte sätter mig på ett överfullt kafé, däremot har man inte alltid val vid lunch. Sätter man sig på ett fullt ställe så får man räkna med att man kanske måste dela bord. <br/> Jag är nästan aldrig med om att tjejer söker kontakt man sätter vid ett bord utan att det nästan alltid är killar... En av anledningarna att man inte vill dela bord. Trevligt samtal är bra, lite halvflörtigt är bara irriterande. Det verkar också vara killar som oftast tycker att vi är osociala. Själv arbetar jag ofta ute på stan och då vill man inte bli störd, men självklart måste man ge plats när det är fullt.

m, 10:47, 1 september 2009. Anmäl

I sådana lägen brukar jag glatt säga "ja visst, varsågod", och så själv flytta mig till ett av de tomma borden (eller sätena, för samma sak händer ju ibland på bussar/tåg också). Då förstår personen att man verkligen vill läsa sin bok och inte sitta och småprata med en okänd människa.

HK, 09:53, 1 september 2009. Anmäl

Så otroligt löjligt. Kan förstå att för den som skrev frågan finns inget hemskare än att utsättas för ett samtal som inte utvecklas till något positivt. Dessutom kan man ju hålla i minnet att om givande diskussioner är en sällsynthet kanske det beror mer på dig själv än sällskapet...

arnie, 09:46, 1 september 2009. Anmäl

Turf; jag är mycket intresserad av slutet på din historia. Vad hände egentligen? Varför var det inte roligt för dig?

Cajsa, 06:38, 1 september 2009. Anmäl

Bjuda eller truga?

Fråga: Läser med spänning Magdalenas kloka svar på dn.se/etikett, men följande frågeställning har inte dykt upp så ofta.
 
Jag har fömånen att ha generösa och väluppfostrade vänner. Det händer ibland att jag erbjuder en mindre vänlighet, till exempel att bjuda på en kopp kaffe på stan eller en bit godis vid en gemensam bilfärd. Jag får då ofta ett nästan reflexmässigt ”nej tack”, som att personen är mer mån om att inte hamna i skuld (kanske i tron att om den inte återgäldas ordentligt i förlängningen kan skada vår vänskap) än att personen faktiskt inte vill ha det som erbjuds. Om jag tror att det är det första fallet brukar personen acceptera om jag förtydligar erbjudandet, men samtidigt är jag orolig för att hamna i en situation där jag trugar på en person något den faktiskt inte vill ha.

Svar:
Tack för dina vänliga ord om min spalt!

Spännande fråga, och nej, den har inte kommit tidigare till spalten.
 
Nej tack var förr ett slags “provsvar” i det av attityder och regler mycket hårt styrda bonde- och borgarsamhället. Den som bjöd skulle efter första nej tack:et fråga en gång till och den som erbjöds något skulle svara (lite mindre bestämt) nej, varvid den bjudande frågade en tredje gång och då passade det sig att säga ja tack! Eller nej tack, om det nu verkligen var det man ville.

Så du kan lugnt fråga två gånger utan att verka insisterande.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (49)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 49

Ar sa trot pa manniskor som inte kan ta ett nej, vill jag inte ha deras vad det nu kan vara sa vill jag ju inte det. Punkt slut!

lillen, 04:24, 2 september 2009. Anmäl

Instämmer med Åsa.

Katharina, 15:01, 1 september 2009. Anmäl

Åsa: det är nog helt enkelt en gammal kulturbunden vana, på endel håll ses det helt enkelt som artigt att säga nej först, kanske för att man inte vill ses som glupsk eller beroende på situationen, vill man kolla att personen faktiskt ville bjuda och inte frågade av artighet - dubbeltrippelkoll, kanske smålöjligt ;). Jag har f.ö. nog aldrig varit med om att man trugar efter den första förfrågningen mer än en eller två gånger. Vet inte om det är vanligt att folk trugar mer än tre gånger? <br/>Själv frågar jag nog bara en gång till, sällan två. Det får de som menat nej på första stå ut med: <br/>"Vill du ha en karamell?" <br/>"Nej tack" <br/>"Är du säker?" <br/>Kanske jag är irriterande..?

Elise, 11:41, 1 september 2009. Anmäl

Kan någon svara på varför någon skulle VILJA bli trugad. Vad är poängen? Antingen vill man väl ha en kaka, och då säger man ja, eller så vill man inte ha en kaka och då säger man nej. Jag förstår inte alls poängen med att vilja säga nej till flera tre gånger innan man säger ja. Som värd skulle jag inte heller uppfatta det som särskilt artigt (om jag skulle vara trugare) om en person först har tackat nej tre gånger till min hembakade kaka, så kan hon inte ha varit så jättesugen på den direkt. Tycker man att kakan ser god ut och man vill ha, så säger man väl ja när nån frågar istället för att vara så nödbedd. Skulle nån tacka ja till nåt efter att man har varit tvungen att fråga flera ggr så känns det ju som om de tar en bit bara för att man tjatar så, inte för att de vill ha egentligen. Jag kan verkligen inte förstå hur nån kan VILJA bli påtvingad något, hellre än att tacka ja till det man vill ha och nej till det man inte vill ha.

Åsa, 18:26, 31 augusti 2009. Anmäl

Cajsa: många (a.k.a. de som är vana vid trugande) vill efter ett nekande svar bli påtvingade något... Och de vet nog att de kan hamna säga flera gånger nej, ifall det sedan är så att de faktiskt menar nej. För mig känns det inte jobbigt. <br/>I den här frågan tycker jag nog att de som inte är vana vid trugande får ta seden dit de kommer och godkänna att de ibland måste säga nej flera gånger, medan de som är vana vid trugande får försöka läsa signalerna och inte säga nej på första om värden tar det för ett nej. Svårare kan ju vara att läsa signalerna rätt. Men de som vill bli trugade får väl ångra sig (om möjligt) "äsch, nog kan jag väl ta en karamell ändå"...

Elise, 13:17, 31 augusti 2009. Anmäl

Men snälla Lotta, att truga är inte att vänligt erbjuda någon någontin en gång utan 4 gånger utan att lyssna på svaret. Det är väl klart att alla som skriver här är generösa och bjuder men ingen vill efter ett nekande svar vid ett erbjudande bli påtvingad någonting. Jag tror att du har missat poängen.

Cajsa, 12:25, 31 augusti 2009. Anmäl

Jag blir nästan upprörd av alla fjantiga svar som kommer in. Att truga kan väl vara lite småirriterande men det är väl bättre att människor är generösa och vill dela med sig än att vara surkart. Att bjuda på godis, eller att erbjuda mer mat, eller en kaka till är bara ett tecken på generositet. Att ensam sitta och moffa i sig sina popcorn på bion, hämta en bulle till åt sig själv utan att fråga sin vän osv är ju väldigt oartigt. Men om alla erbjudanden får gnälliga svar så är det där det kommer att hamna. "Näe jag frågar inte Bosse för han säger ändå nej" Man måste kunna hantera en vänlig förfrågan och jag tror också ofta att det är, som frågeställaren nämner, att personen egentligen vill ha men vågar inte tacka ja för att det får en att stå i tacksamhetsskuld. Allvarligt... Våga tacka ja på vänlighet. Det är inte alltid man förväntar sig så mycket tillbaka.

Lotta, 09:24, 31 augusti 2009. Anmäl

Det här var en väldigt larvig fråga... Man märker ju om man går för långt. Att fråga en, två eller tre gånger är inte direkt att truga. Att däremot tjata och tjata och tjata är i det närmaste irriterande. Om personen inte vill ha en godisbit första gången påsen går runt i bilen, så är det ju ändå okej att fråga nästa godisrunda. Sen behöver man ju inte inte sitta och pracka på en godis. Men om det är så att det finns en generös person som erbjuder något skla man inte vara rädd för att tacka ja. Det är snällt att vara generös, och generositet lockar fram den sidan hos andra också. Har man vänner som gärna bjuder, vill man gärna bjuda tillbaka. Det är så oerhört svenskt att tacka nej bara för att man inte vill stå i skuld... Ta för er och locka fram ert egna generösa jag! Ni har råd att vara lite vänliga...

Lotta, 09:16, 31 augusti 2009. Anmäl

Jag har en tendens att truga min man, vilket kan vara irriterande. "Ta en kaka till" är alltid trevligt att höra, men inte tre gånger i följd. Hade förresten en gång en kompis vars mamma gjorde nästan oätligt marmeladgodis och detta var inte populärt bland oss barn. Men hon trugade och trugade så att man till sist tog en bit bara för att få slippa tjatet. Sedan kom naturligtvis frågan om man tyckte det var gott och för att inte såra sa man "ja." Då kom marmeladen fram igen och trugandet började om. Mamman ville förstås väl i sin iver att bjuda och truga men det var i längsta laget.

Evall, 07:52, 31 augusti 2009. Anmäl

Det är ju det jag brukar göra. Det jag beskrev var det jag skulle VILJA göra men inte gör. Nej, ett nej med ett leende fungerar inte, trugarna fortsätter ofta så fort det är nästa sak som de vill att man ska äta eller dricka. Varför ska folk göra det så komplicerat, om de som vill ha säger ja och de som inte vill ha säger nej och det respekteras av den som bjuder så skulle inte det här problemet ha uppstått. Jag förstår inte alls syftet med trugande, är det att man vill känna sig så generös att man hellre trycker ned en kaka i halsen på sin gäst än accepterar ett nej?

Åsa, 22:53, 30 augusti 2009. Anmäl

Jag före dig

Fråga: Jag är ofta inne och läser Magdalenas spalt, finner den både lärorik och underhållande!

Jag är född och uppvuxen utomlands och lärde mig därför spanska och engelska samtidigt som svenska. I skolan (en lokal, det fanns ingen svensk) fick vi tidigt plugga mycket engelska. Jag minns att ”jag” alltid skulle komma sist, t.ex. ”My sister and I are going to the movies tonight”. Här i Sverige har jag noterat att ”jag” alltid kommer först, ”Jag och min syster ska gå på konsert ikväll”.

Finns det en praxis om vad som är rätt (såväl grammatiskt som ”etiskt”/medmänskligt) på svenska?

Svar: Roligt att spalten är uppskattad!

Flera gånger har jag skrivit om oskicket att alltid sätta sin egen person i första rummet vilket alltså är både oartigt och helt fel enligt traditionell artighet. Det enda artiga är att placera sin egen förträffliga person i andra hand.

Ett enkelt exempel: Kungen säger aldrig “Jag och drottningen”, utan “Drottningen och jag” – fast han som statschef och symbol för nationen faktiskt vore den ende som utan oartighet skulle kunna säga “Jag och … “

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (31)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 31

Håller verkligen med dig, 80-talist, 15:47!

L, 11:38, 17 november 2009. Anmäl

Jag känner att jag bara måste nämna att jag har bott i England de senaste 5 åren, och har genomgått en artistisk högskoleutbildning där det bl.a. ingår att lära sig att tala korrekt. Första veckan fick jag en rejäl utskällning efter att ha sagt "me and Ben" istället för "Ben and I". Enligt brittisk etikett är det en synnerligen klar indikation på att man inte har fått rätt uppfostran. Det finns massor av dessa "kodord" som visar ens bakgrund och klasstillhörighet (det heter "sofa", aldrig "couch" t.ex.), men detta är en helt annan diskussion. <br/>OBS att jag inte kan uttala mig om australiensisk, kanadensisk, sydafrikansk eller amerikansk engelska (i synnerhet den senare rynkas det rejält på näsorna åt här).  <br/>I Sverige kan man ju få göra som man vill tycker jag, men man bör vara medveten om detta om man är ute och reser och inte vill framstå som bufflig/självupptagen/ouppfostrad.

Eva, 12:45, 13 november 2009. Anmäl

Hänsyn till andra visas med tusen små saker varje dag. Att sätta sig själv i andrahand i meningar är bara ett exempel. Sammantaget gör dessa små saker att allt flyter smidigare och blir trevligare.

80-talist, 15:47, 8 september 2009. Anmäl

Att börja en uppräkning av personer med "jag" är numera det självklara. "Förr i tiden" fick man lära sig i skolan att man alltid skriver "jag" sist. Det ingick i den allmäna kontext av artighet och hänsyn som folk fick lära sig förr.

Sigrid, 22:58, 6 september 2009. Anmäl

Detta har jag aldrig tänkt på. Jag tror faktiskt det inte har någon betydelse alls för mig om vem som nämns först. Dock känns det ju naturligt att nämna sig själv först, om man till exempel bjussar någon på bio. Då säger jag ju så för att personen jag talar med inte ska få det hela om bakfoten - den vars idé det var att gå på bio borde vara först, alltså. <br/>Vidare försöker jag låta bli att tala för andra än mig själv, eftersom det jag säger egentligen bara är baserat på min tolkning av andra. Jag kan lika gärna ha fel, därför säger jag ofta "jag tror att X..." "jag har uppfattat det som att X tycker..." eller rent utav "det känns som att du känner att..."

Misantropen, 13:15, 2 september 2009. Anmäl

Ursäkta mig, men vilka dumheter! Jag högaktar min syster, det vet alla som känner oss, men skulle lika gärna kunna berätta att jag och min syster varit på bio som att min syster och jag varit på bio. Jag gick i skolan under 70- och 80-talet, hade femma i svenska och har aldrig hört talas om detta bruk att inte sätta sig själv först i detta grammatiska sammanhang förrän i denna spalt. Det måste finnas viktigare saker att hänga upp sig på än att fundera över detta. Jag är övertygad om att man kan vara en otrevlig självisk egoist även om man säger "Min syster och jag var på bio igår".

sune, 13:49, 31 augusti 2009. Anmäl

Jag tycker nog att det låter trevligast att sätta sin syster (eller den det nu gäller) först i meningen. För det första så understryker man ju då att man faktiskt var på bio med systern, istället att systern skule vara ett bihang till bion. Man ger alltså sin gäst lite större utrmme i konversationen. I dagligt tal tror jag dock att det spelar lite mindre roll eftersom man har möjlighet att förklara och sväva ut mer i en dialog. Men i skrivspråk tycker jag att det är mycket trevligare att säga Min syster och jag, Min man och jag, osv. Om det gäller fler eller pratar om ett par så brukar det oftast ge sig att man redan har en "melodi" för paret. T.ex Pelle och Emma och deras barn, för det är lättare att uttala, inte för att Pelle är viktigare än Emma.

Lotta, 08:53, 31 augusti 2009. Anmäl

Jag tycker nog att det låter trevligast att sätta sin syster (eller den det nu gäller) först i meningen. För det första så understryker man ju då att man faktiskt var på bio med systern, istället att systern skule vara ett bihang till bion. Man ger alltså sin gäst lite större utrmme i konversationen. I dagligt tal tror jag dock att det spelar lite mindre roll eftersom man har möjlighet att förklara och sväva ut mer i en dialog. Men i skrivspråk tycker jag att det är mycket trevligare att säga Min syster och jag, Min man och jag, osv. Om det gäller fler eller pratar om ett par så brukar det oftast ge sig att man redan har en "melodi" för paret. T.ex Pelle och Emma och deras barn, för det är lättare att uttala, inte för att Pelle är viktigare än Emma.

Lotta, 08:40, 31 augusti 2009. Anmäl

Vidare när jag läser kommentarerna här tror jag nog också att om jag själv börjar med "jag" eller "Lisa/Pelle", beror på vad jag vill säga, beroende på vad den lyssnande borde vara intresserad av i just det tillfället s.a.s. Jag får börja försöka lägga märke till hur jag uttrycker mig och se hur jag egentligen gör :-)

rosa, 12:27, 30 augusti 2009. Anmäl

För några år sedan blev jag första gången i vuxen ålder uppmärksammad på "oskicket" att sätta sig själv först. <br/>När jag då tänkte på det kom jag ihåg från barnaåren, att jag visst lärt mig det, att inte sätta sig själv först. <br/>När jag började tänka på det igen kom jag att fundera på om det hänger ihop med, att när jag började bli vuxen på 80-talet, efter det "kollektiva" 70-talet, pratades det mycket om att inte använda "man" utan att faktiskt säga "jag" när man uttryckte sina åsikter och om vanan att sätta "jag" först skulle kunna komma sig av det. Att "man", eller åtminstone "jag" då, blev noga med att inte gömma sig bakom ett "man" och att vanan, att säga "jag" har smittat av sig på resten av mitt sätt att uttrycka mig, även när det inte handlar om åsikter, utan där det skulle vara "snyggare" att inte betona "jaget". <br/>forts...

rosa, 12:22, 30 augusti 2009. Anmäl

Säga till andras barn?

Fråga: Vi, ett barnlöst par, hade bjudit hem två par med deras respektive två barn på middag. Den ena familjen har mycket strikta regler kring hur man beter sig vid bordet och deras två små barn sitter still och äter tills de
får lov att gå från bordet varpå de artigt tackar och lämnar detsamma. Barnen från den andra familjen, de är äldre, och de sitter aldrig på sin plats utan hänger halvvägs ner från stolen eller springer runt med munnen full av mat. Efter att de ätit sig nöjda försvinner de iväg från bordet och föräldrarna verkar inte ha några synpunkter på detta.

Min fundering gäller de förstnämnda två barnen som också vill springa iväg, men fick veta av sina föräldrar att ”nej, vid matbordet sitter man kvar tills alla ätit klart”. Det blir ju indirekt kritik mot det andra föräldraparet, som dock inte verkade ta notis om det i detta fallet. Det blir ju lite konstigt när föräldrar som umgås familjevis har helt olika regler för hur barnen ska uppföra sig och det kan ju gälla även andra saker som läggdags, tevetittande etc. Bör man avstå att så att säga ”driva uppfostran” när man umgås med andra som gör på annat vis?

Svar: Det är inte bra att rätta andras barn när föräldrarna är närvarande. Däremot tror jag inte att det spelar någon roll om en förälder säger till sitt barn inför någons annans barn. Barn vet ganska snart att det råder olika regler i olika familjer.

Lite utvidgat resonemang: värdpersoner som har gäster med barn, om gästbarnen beter sig riktigt åt skogen och är på väg att förstöra saker utan att föräldrarna säger till, så kan man vänligt men bestämt säga direkt till barnen ”hoppsan, Putte, så där gör vi inte här, ingen glass i soffan”.

Att barn uppför sig olika hemma och borta är inte så ovanligt. Förmodligen fick föräldrarna till de stökiga barnen ändå en tankeställare. Men det är alltså inte andras sak att uppfostra barn som inte är deras. Och som inbjudare får man stå ut, helt enkelt, med att barn ofta bär sig åt på ett annat sätt än förväntat.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (60)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 60

Men hallå alla som tycker att barn måste äta upp allt på talriken. Är det ingen som funderar på varför det är så viktigt. Måste vara nån mer än jag som har hemska barndomsminnen av att bli tvingad att plåga i sig all mat. Känns som en kvarleva från sämre tider, men numera är väl svält ganska ovanligt i Sverige. Snarare är övervikt ett problem. Låt barnen sluta äta när de är mätta, snart lär de sig hur mycket de orkar och tar för sig därefter. Har också märkt att barn har bättre luktsinne än vuxna och därför kan lukta sig till om de gillar mat eller inte. Så varför tvinga dem att smaka på allt. Smaken förändras ju också när man blir äldre men har man blivit tvingad att smaka på något man inte vill ha så kan avsmaken sitta i för livet. Tycker många vuxna gör måltiderna till en maktkamp helt i onödan.

Greta, 14:21, 4 september 2009. Anmäl

Så ironiskt att det var en "barnvagnskvinna" som blev arg för att någon stannat till vid in/utgången till ett köpcenter, det brukar ju vara deras specialité! Tyvärr visar endel total brist på respekt för andra människor när de drar runt på sina söta små vagnar. Tråkigt nog slår det tillbaka på alla barnvagnsdragare, mindre hänsyn och mer irritation från övriga gångtrafikanter drabbar dem. Tänk först och handla sedan - det gäller väl för båda sidor, och barnuppfostran

Hannah, 21:49, 2 september 2009. Anmäl

Själv blev jag överkörd av en nitisk småbarnsmamma med barnvagn efter att ha stannat vid utgången till ett stort köpcenter med min 88-åriga halta granne under armen och väjt för en inkommande tvillingvagn. Mamman bakom oss gav oss en rejäl utskällning för att vi stod ivägen för henne och hennes unge, trots att det rörde sig om ett par sekunder. Hon skrek åt oss och körde sedan rakt över mina nya, beiga mockastövlar. Såg sig ssedan inte om. Hon var säkert stolt över sitt "kavata" handlande, men det var inte vi andra. Och mina stövlar, ´ja de gick inte att få rena mer. Har även varit med om en kvinna som lät sin lilla son springa tvärs över en mycket biltät gata i centrala Stockholm. Jag skulle gå över och barnet sprang rakt på mig så jag nästan snubblade. Då gick mamman till angrepp och skrek åt mig att jag "slog små barn"!

Maggie, 17:03, 2 september 2009. Anmäl

Apropå att bli sparkad i ryggen på flyget: För ett par år sedan var jag i Stockholm för att med svärfamiljen bl a gå på Skansen. Min svärmor blev påkörd bakifrån (rätt på hälsenorna) av en barnvagn med två pladdrande kvinnor. Min svärmor gick nästan ner på knä men den enda kommentaren från de ömma mödrarna var "du får väl se dig för". När jag intervenerade med ett stillsamt påpekande om det orimliga i att förvänta sig ögon i nacken, fick jag till svar ett snipigt "vi har faktiskt barn med oss".

S, 11:11, 2 september 2009. Anmäl

Apropå att bli sparkad i ryggen på flyget: För ett par år sedan var jag i Stockholm för att med svärfamiljen bl a gå på Skansen. Min svärmor blev påkörd bakifrån (rätt på hälsenorna) av en barnvagn med två pladdrande kvinnor. Min svärmor gick nästan ner på knä men den enda kommentaren från de ömma mödrarna var "du får väl se dig för". När jag intervenerade med ett stillsamt påpekande om det orimliga i att förvänta sig ögon i nacken, fick jag till svar ett snipigt "vi har faktiskt barn med oss".

S, 09:59, 2 september 2009. Anmäl

Hannah - att barnen respekterar alla vid bordet uppnår man inte genom att själv bete sig respektlöst mot dem (och det menar jag att man gör om man beter sig som Tina beskriver).

Misan, 21:19, 1 september 2009. Anmäl

Uppfostra barn i demokratisk anda? Barn är av naturen de mest egoistiska varelser som finns, av ren överlevnadsinstinkt, så lite auktoritet kanske behövs i uppfostringssyfte. Jag tror nog att det är bra att barn lär sig att handskas med kritik inför andra, så att det inte kommer som en obehaglig överraskning senare i livet när inte allt är så tillrättalagt. <br/>Det är inte lydiga barn som efterfrågas, utan att barnen respekterar alla vid matbordet.

Hannah, 21:10, 1 september 2009. Anmäl

Turbo: Själv är jag stolt över att vara från ett land där barnkonventionen efterlevs, vilket innebär att man fostrar barn i demokratisk och respektfull anda. Det är visserligen inte alltid så lätt, utan det är betydligt enklare att fostra barn auktoritärt. Det är lätt att få barn att lyda om de står inför hotet att få stryk/låsas in/straffas på något annat sätt. Priset blir hämmade, men lydiga barn. Håller helt med mammamia, man sköter ätauppbiten hemma, det är inte värdinnans sak. Däremot säger man självklart ifrån om ett barn gör något direkt olämpligt (om inte föräldrarna ingriper såklart).

Misan, 20:51, 1 september 2009. Anmäl

Barn ska inte behöva uppfostras och mästras inför andra. Att lära sig äta allt, och äta upp det man själv lagt för sig det ska man lära sig hemma, då blir det inga problem när man går bort. Jag avskyr när barn ska serveras korv i köket och förädrarna äter trerätters i matsalen. Låt barnen äta samma mat som de vuxna både till vardags och till fest så lär de sig att äta allt och behöver inte sitta på bjudningar och smaka på det som de aldrig ätit tidigare. Barn är små människor inte en annan ras.

Mammamia, 19:56, 1 september 2009. Anmäl

Ibland skäms jag över att vara svensk! <br/>Värre slapphet, mesigare föräldrar och mer bortskämda och odrägliga barn får man leta efter. <br/>Barn gillar regler och ordning, de är av naturen nyfikna och accepterande. <br/>Föräldrar däremot är ofta tvärtom, den svenska mesigheten i ett nötskal. <br/>Att ni bara orkar bli upprörda på väl föreslagen disciplin visar på att en ovilja att ta ställning och vara föredömen för era barn, oavsett om det handlar om mat eller annat.

Turbo, 15:07, 1 september 2009. Anmäl

Rätta andras fel?

Fråga: Jag har en fråga som jag gått och funderat på ett tag, och det är vad man ska göra när någon man pratar med uttalar ett ord fel? Jag vill automatiskt säga ”förlåt, men säger man inte …?”, men det kan kännas oartigt att göra så. Bland nära vänner och familj skulle jag göra det, och jag vill absolut bli rättad själv om jag säger fel – mycket hellre det än att jag senare säger fel i ett formellare sammanhang. Men när man pratar med en kollega – vad ska jag göra då? Hittills har jag valt att inte låtsas som någonting, men det har hänt att det kommit in en tredje person i samtalet, som då har påpekat att det inte uttalas så, vilket känts obekvämt, i alla fall för min del.

Nu kanske inte det här är ett så stort, eller för den delen vanligt förekommande problem, men det vore jätteskönt att få det utrett!

Svar: Det är en intressant fråga som innefattar både den grundregel som säger att man aldrig ska påpeka någon annans fel, och den lika starka regel som säger att man ska vara hjälpsam. Så du får försöka med en kombination av båda!

Säg inte ”förlåt men så säger man inte” – då ställer man sig över den som uttalar ett ord fel eller har missförstått ett begrepp. Är det ett ord kan du själv försöka att i nästa mening du säger använda ordet uttalat på rätt sätt. Det är den enklaste åtgärden.

Om någon säger “vart är han” så är det nog ohjälpligt och inget du kan påverka. Men är det ett ord som är lite svårare, någon som säger “hon har verkligen blommat ut” men menar “blommat upp” exempelvis så kan du säga vänligt ”åhå, jag brukar säga xxx, men det kanske går att säga så här också”. Den som sagt fel undrar säkert att vad som är rätt, och då kan det bli naturligt att korrigera och förklara.

Är det ett direkt arbetsrelaterat ord så måste man säga till på ett vänligt sätt för att undvika missförstånd: ”du, det heter faktiskt xxx”.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (167)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 167

Marianne - en person som talar finlandssvenska har helt rätt uttal, nämligen ett finlandssvenskt uttal.

oj, 00:37, 7 september 2009. Anmäl

Apropos Ramlösa/Raaamlösa har jag hört svaret "säger du saaamlag också??" <br/>Något som märkligt nog även högutbildade svenskar med flera år franska i skolan envisas med att säga: "entrekååå", är det så att det korrekta uttalet för den trevliga köttbiten "angtrekååt" ger otrevliga sexuella associationer? Det kan ju knappast betraktas som mer svåruttalat på svenska.

monika, 15:11, 6 september 2009. Anmäl

Marianne, ja, du har fel. <br/>Dom sej och mej ÄR uttalsmässigt korrekt. Skriftspråket beskriver INTE hur ord uttalas, utan hur de stavas, därav namnet!

Lars, 23:02, 4 september 2009. Anmäl

Hur gör man när en person lärt sig på fel sätt? Min man kommer från Nederländerna för tre år sedan, och påbörjade då en SFI-kurs. Först och främst var den ena läraren finlands-svensk, och skulle lära folk från Europa, Afrika, Mellanöstern osv) svenska... hur får man rätt uttal från en person som pratar finlandssvenska? <br/>Dessutom skulle de lära sig talspråket först, inte det (korrekta) skriftspråket... vilket innebar att de lärde sig att det heter "nie", "tie", "dom", "sej", "mej"... Ska man lära sig ett språk korrekt från början, både att tala/läsa/skriva, måste man lära sig det uttalsmässigt korrekta först, SEDAN kan man lära sig slang/dialekt etc. Eller har jag fel?

Marianne, 21:38, 4 september 2009. Anmäl

heder åt dig annalisa!

skruttan, 17:42, 4 september 2009. Anmäl

@Medelålders, "ostkusten" hör jag bara på väderleksrapporterna ;-) <br/>@skruttan: här är en stockholmare som kan säga "Rammlösa"! Gissa hur många gånger jag blir rättad när jag beställer en sådan. "Jaha, en Raaaamlösa", får jag till svar. (Har kompisar från Helsingborg som fostrat mig).

annalisa, 11:03, 4 september 2009. Anmäl

Oj, det var liksom min poäng, att det inte bara handlar om uttal utan även om namnformer.

Lars, 10:47, 4 september 2009. Anmäl

Stackars, stackars stockholmare. Ni kan verkligen inte ha det lätt när ni stundom tvingas prata med dessa obegripliga landsortsbor. Är ni medvetna om att ni också pratar en dialekt? Det råkar bara inte vara densamma som min! Vill ni att jag ska rätta er alla när ni säger "Raaaamlösa" istället för det (i Ramlösa korrekta) "rammlösa"?

skruttan, 20:48, 3 september 2009. Anmäl

Min mamma är inte fransktalande, men det är jag. Dessutom är vi båda skåningar. Min mamma envisas med att säga Bernää, när hon menar béarnaise(sås). Det är ju en bagatell, men något som jag tvångsmässigt måste korrigera när jag hör det...

Maria, 16:36, 3 september 2009. Anmäl

@Lars <br/>...eller reser kanske till...;)...Mumbai?

oj, 16:03, 3 september 2009. Anmäl

Dyr present?

Fråga: Måste man ge en dyr bröllopspresent när man är nära släkt? Jag har ont om pengar och kan inte ge min syster en så fin present som jag tror att hon väntar sig. Och så vill jag inte att hon blir besviken heller.

Svar: Du behöver inte ge din syster något som kostar särskilt mycket pengar. Du kan tillverka något själv, måla varsin frukostkopp till din syster och hennes äkta hälft, med deras namn i ett hjärta eller något annat som du hittar på. Eller spela in någon favoritmusik till brudparet. Eller gör en klippbok med recept och hushållstips klippta ur tidningar eller andra ställen. Eller gå till en andrahandsaffär och leta efter en bricka som du gör personlig med någon dekor. Du kan nog hitta på något själv som blir en fin present utan att du ska behöva ta lån för att skaffa den. För den delen vet väl din syster att du har ganska lite pengar!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (27)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 27

1000-2000 kr? Jo, det är mycket pengar för en present. Men var får du de summorna ifrån? De enda summor jag klan se nämnas här är 1-200 kronor. Jag tycker att kring 200 kronor är ganska lagom för en present, om det är någon nära så kanske man kan sträcka sig uppåt 500 kronor. Men man kan givetvis ge något billigare också och att göra något hemgjort eller hemlagat är ju extra fint. Presenter i 1000-2000 kronorsklassen verkar överdrivet, men är man väldigt förmögen så kan man självklart ge presenter i den prisklassen med.

Maria, 18:34, 1 september 2009. Anmäl

Är det bara jag som tycker att redan 1000-2000 kr är ganska dyrt...? Eller är jag bara underbetald?

Puttra, 22:03, 31 augusti 2009. Anmäl

Jag håller med "trebarnsmamma", tid är något som de flesta idag faktiskt har ont om, och som är något som många önskar sig. Barnvakt för en kväll kan nog bli ganska dyrt, så jag tycker att det är en fin present att ge någon (alltså om de har barn...) En rolig överraskning vore att åka hem till dem och fylla deras frys med deras hemlagade favoriträtter, det gjorde min syster till mig när jag fyllde år och det gladde mig jättemycket, för hennes mat är så god o(ch jag slarvar med maten och äter en hel del trist micromat från Findus annars) att ha fullt med mumsig, hemlagad mat färdig att ta med till jobbet sparade en massa tid, och pengar, åt mig. Och jag kunde känna hennes omtanke och kärlek till mig varje tugga! En massa mat är givetvis inte gratis, men om man göra "storkok", så kan man göra ett par extra lådor som man kan ge bort. Många förstår nog inte hur uppskattat sånt är.

Julia, 08:08, 31 augusti 2009. Anmäl

Att fixa en klippbok med bilder från den "stora dagen" att ge till en jubilar eller ett brudpar är en jättebra idé. Det kan bli hur kul som helst med fotografier som man tar själv och klistrar in. Kanske även andra saker än fotografier -- man kan kanske pressa en växt från brudbuketten eller från ev. middag om det finns blommor på bordet.

Maggie, 07:33, 31 augusti 2009. Anmäl

Till C: Vad är det som inte är normalt med att "stå och baka en tårta" eller göra en klippbok? Det är väl jättetrevliga presenter! Jag skulle bli mycket gladare för såna saker än för tex en ful detalj till hemmet som man inte önskar sig och sen måste använda för att göra givaren glad, hur dyr den än var.

Sanna, 14:29, 30 augusti 2009. Anmäl

Till min brors bröllop köpte jag en kruka för 1-200 kr i en snitsig butik på Östermalm. Den var riktigt snygg och modern i formgivningen men alltså inte så dyr. Så planterade jag en porslinsblomma (hoya) i denna ett par månader i förväg, och så köpte jag ett riktigt fint kort som gick i stil med krukan. Jag kände att jag givit något piffigt och bra utan att det blev alltför dyrt. Att ge något dyrt när mottagaren vet att man inte har sådan ekonomi, kan faktiskt kännas lite sunkigt tycker jag, det känns lite ansträngt. Men för mig kändes det som att det hamnade på rätt nivå och kom från hjärtat.

OK, 15:52, 29 augusti 2009. Anmäl

Varför spårar sådana här ämnen alltid ut? <br/>Är det någon som på allvar tror att en normal person står och bakar en tårta i bröllopspresent? Eller gör en klippbok? <br/>Presenter är vänligheter men det finns visa konventionella ramar om vad som är förväntat. <br/>Köp något symboliskt för runt 1-200 kronor - det har man råd med. <br/>Låt systern förvänta sig diamanter bäst hon vill.

C, 20:52, 28 augusti 2009. Anmäl

Det beror mycket på livssituation vad man uppskattar. Vi, och många av våra vänner, har gift oss ganska sent, bott ihop ett tag och har ganska gott ställt. Vi behöver alltså inte fler prylar. Tid, däremot, är det ont om. Så barnvakt är bästa presenten!

trebarnsmamma, 16:04, 28 augusti 2009. Anmäl

Pauline Jag har också varit med om att presenter öppnats på bröllop ett par gånger. Så visst förekommer det även om det säkert är vanligare att göra det senare.

Linnea, 12:55, 28 augusti 2009. Anmäl

@ Pauline: jo, presentöppning på bröllop - det förekommer absolut. Har varit med om det vid några tillfällen. Då fanns det presentbord där alla lämnade sina gåvor. Under middagen blev inslagna paket öppnade av "medhjälpare" och under resten av kvällen kunde gåvorna inspekteras av gästerna. Vid varje gåva var respektive gåvokort fästat, så att man såg vem som givit vad. I de sammanhangen kan det kanske kännas bra att ha bidragit med en, subjektivt sett, tillräckligt "fin present".

oj, 09:11, 28 augusti 2009. Anmäl

Sorgklädsel

Fråga: Hur länge är det brukligt för en nybliven änka att klä sig i sorg (svart) efter makens begravning? Jag syftar på generell europeisk-katolsk tradition. Jag har fått uppgiften ett år, och det låter mastigt.

Svar:
Förr länge sedan var ett år den vanliga sorgtiden för en änka som då var helt svartklädd och inte heller gick på glada fester utan endast högtider av mer formell art eller familjebjudningar med de närmaste.
Efter det sorgeåret började hon lätta upp sorgklädseln, lade undan de svarta strumporna, valde gråa detaljer till den svarta klädseln, och efter ytterligare ett halvår även lila. Därpå var det vanlig klädsel.

Men detta är helt borta numera i Sverige och flertalet andra kulturer. Att en änka klär sig i svart under ett par månader förekommer fortfarande ofta. Och att en änka avstår från gladrött under en längre tid är också vanligt. Men det hela sorgåret med den helsvarta klädseln förekommer knappast.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Catharina: Sörjer gör vi väl inombords och för oss själva eller på det som vi själva tycker känns bra. Inte för att "...ha vett att klä sig och uppföra sig lite diskret - för att inte omgivningen ska bli alltför illa berörd..." När jag blev änka, 35 år ung och trebarnsmor, skulle det aldrig falla mig in att "behaga" andra. Min sorg var, och är fortfarande efter 16 år, stor och oändlig. Men aldrig att jag bryr mig om andras tyckande. Min sorg är min. Andra får sörja på sitt sätt - mina barn likväl som övrig släkt och vänner. Men livet är ändå fantastiskt, trots allt! Och ska levas - på mitt, alldeles egna sätt. Må väl!

Tingeling, 09:55, 19 september 2009. Anmäl

Cristina: det händer saker i världen som inte alla begripa, men de finns ändå. Det är ju det som är så problematiskt med olika kulturer.

Bendte, 11:17, 28 augusti 2009. Anmäl

För drygt ett år sedan förlorade jag ett barn sent i graviditeten och som en del av mitt sorgearbete blev vackra kläder med lite färg väldigt viktigt. Jag mådde pyton och färgen hjäpte mig att iallafall känna mig lite piggare. Det var ingen som påpekade att jag var "glatt" klädd i min sorg. Tror inte att någon i min omgivning blev speciellt illa berörd av det heller. Jag tror att man i Sverige får göra som man vill med sorgeklädsel. Ingen med lite medkänsla kan bry sig om man har helsvart som änka eller inte. Trist att läsa att det finns samhällen som inte låter den sörjande få avgöra detta själv.

BHave, 09:47, 28 augusti 2009. Anmäl

kajomida: jag håller inte med. Visst speglar sig väl ens sinnesstämning i färg- och klädvalet, i normala fall! <br/>Jag kan ju säga för egen del, att sedan min fars död har jag inte haft någon som helst lust att klä mig färgglatt och pråligt, och inte heller att uppträda utmanande, gå på fester etc. om jag har kunnat undvika det. Jag har bara velat leva så stillsamt som möjligt och vara i fred med mina närmaste. Precis som Maria säger, så "löser det sig naturligt" genom att man har ett slags sordin över sin personlighet månaderna efter dödsfallet, som även påverkar vad man har lust att göra och vilka signaler man vill skicka till omvärlden. <br/>...skulle man sedan mot förmodan INTE sörja sin anhörige så mycket, så kan man ändå ha vett att klä sig och uppföra sig lite diskret - för att inte omgivningen ska bli alltför illa berörd.

Catharina, 21:37, 27 augusti 2009. Anmäl

T skrev: "Jag tror också att det i mer konservativa kretsar i europa finns de som förespråkar svart ett år". <br/>Angående Södra Europa tycker jag att det inte handlar om konservativa kretsar, snarare om småbymentalitet, som fortafande lever i små ställen och det man gör i städer, där vad Margareta säger stämmer ju. <br/>Jag har svårt att tänka mig att någon skulle bli en "social utkast" för att man gifter om sig efter 40 i många länder. Små orter inkl.

Cristina, 19:44, 27 augusti 2009. Anmäl

Jag hoppas att de flesta människor numera förstår att man sörjer inte med utsidan... Den sorg man bär inom sig syns inte, det kvittar om man klär sig i svart eller "rött".

kajomida, 18:34, 27 augusti 2009. Anmäl

Det hela brukar lösa sig rätt naturligt. När man förlorat sin livskamrat känns livet rätt sorgesamt. För egen del bara blev det så att jag gick i dämpade basfärger under några år, kände inte för något annat helt enkelt. När livslusten vaknar igen märker man det genom att komma på sig att titta längtansfullt i skyltfönster efter gladfärgade kläder. Även om det inte längre finns sociala regler om att änkor ska klä sig i svart under "sorgeåret", tror jag ändå att en färsk sorg speglas i vårt klädval, omedvetet eller medvetet.

Maria, 17:27, 27 augusti 2009. Anmäl

Cajsa: de andra i byen pratar inte med dig eller gärna bakom din rygg, dina släktingar skällar på dig och pratar dålig om dig. Sådant. Det kanske blir bättre, hoppas jag. <br/>Det hela har att göra med dig, att "vara änka" är ett livstillstånd som "vara gift fru" eller "vara flicka" osv. man får (i deras ögon) förhålla sig enligt regler som finns för dessa tillståndar. Och så markerar man, att man behöver tröst och hjälp av samhället. <br/>Igen: jag berättar, inte försvara sådant!

Bendte, 13:49, 27 augusti 2009. Anmäl

Jag tror också att det i mer konservativa kretsar i europa finns de som förespråkar svart ett år. Men man har ju sin fria vilja. En kompromiss samvetsmässigt kanske vore att ha mest svart i några månader och sedan undvika de alldra gladaste färgerna under det första året då. Det finns många vackra färger som är en aning mer dämpade. Ungefär som Magdalena skriver alltså :)

T, 13:43, 27 augusti 2009. Anmäl

Som nybliven änka sedan en vecka har jag funderat på min klädsel vid begravningen. Först tänkte jag skaffa en ny svart klänning, men då kunde det kännas svårt att ha den igen. Så det får bli de svarta jag redan äger. F.ö. känns det helt bisarrt att ha på sig i någon sorgetidsklädsel. Och inte har man heller svart hatt med flor på begravningar numera.

Fabiola, 13:22, 27 augusti 2009. Anmäl

Rör inte min plats!

Fråga: Är man på semester och åker med buss på en dagsutflykt så kan man ju få bra respektive sämre platser. För långt bak (illamående) eller vid en fönsterskarv så man ser omgivningarna sämre.

Är det ett antal stopp så kan man ju skifta platser, för rättvisans skull, så alla får möjlighet att se bra och må bra. Men när man gör det blir det total förvirring i bussen har jag märkt. Folk känner sig förorättade för att de blivit av med ”sin” plats, trots att det finns platser så det räcker till alla. Många lägger ju en påse, en keps en tröja på sätet för att markera att platsen är deras. Detta gäller både större och mindre bussar.

Ett exempel bland många: Åkte upp till Etna med en skumpig minibuss och vi fick sätena längst bak där det hoppade och skumpade som mest. På nedvägen höll vi oss framme så vi skulle slippa bli mer mörbultade och satte oss längst fram i minibussen. Vi fick en rejäl utskällning av det par vars platser vi hade ”snott”.  Nu skulle de få sitta längst bak – ve och fasa. Att tala lugnt till dem och förklara att vi satt längst bak på uppfärden samt betalat samma pris för utflykten var lönlöst – vi var skurkar.

Varför är så många livrädda för att byta platser när man är på utflykt och dagsresor? Finns det något bra ”svar” man kan ta till utan att det ska bli ilskna miner?

Svar: Ja, det där är ett evigt problem för mänskligheten! JAG har tagit en bra plats, då ska ingen annan komma och snylta sig in på MIN plats! JAG är nämligen viktigast i världen!

Utflyktsdeltagarna kan ju faktiskt komma överens om vid resans början om att alla byter plats vid pauserna, just för att undvika att någon stackare sitter hela resan på sämsta platsen och någon annan med det största JAG:et parkerar sig för evigt på bästa platsen.

Klarar inte reseledaren av att meddela att platsbyte ska ske vid alla stopp, så får någon modigare deltagare ta initiativet och föreslå detta. Den eller de som har tagit bästa platserna är ju i minoritet, så även om de protesterar råder demokrati, hoppas man. Alltså: alla byter plats i rättvisans namn. Trevligt? Nåja, för en del.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (47)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 47

Det är vi glada för Peter!

Frk, 16:28, 31 augusti 2009. Anmäl

Hur kan man bli "först till kvarn" om utflyktsbussen hämtar upp en sist vid ett hotell? Die dumme schweden ska alltid utmärka sig som cementklossar. Fy för torra svenskar - själv bor jag i Portugal och bara stormtrivs. Långt långt från ankdammen Sverige.

Peter, 18:21, 30 augusti 2009. Anmäl

Vad är det här för socialistfasoner? <br/>Har aldrig rest med buss, men jag antar att man länar kvar tillhörigheter på platserna och att först till kvarn-principen gäller. Att då kräva andras platser i en paus låter absurt. <br/>Är man åksjuk så åk inte buss eller ta ett piller.

c, 21:02, 28 augusti 2009. Anmäl

Jag gjorde samma misstag en gång. Under en paus under en föreläsning på högskolan bytte jag plats eftersom jag inte såg vad som skrevs på tavlan från platsen jag hade innan. Tydligen hade någon annan paxat den platsen, för precis innan lektionen skulle börja igen stod där en grupp människor och muttrade och klagade över att jag tagit deras plats! "Jaha, då får väl VI hitta nya platser då eftersom VÅRA var upptagna!" Jag blev mäkta förvånad eftersom jag noterat att åtminstone 50% av alla stolar i salen var lediga under denna föreläsning. De fick mig att känna mig som kusinen från landet som är hopplöst okunnig inom alla områden.

Janna, 13:49, 28 augusti 2009. Anmäl

Jag gjorde samma misstag en gång. Under en paus under en föreläsning på högskolan bytte jag plats eftersom jag inte såg vad som skrevs på tavlan från platsen jag hade innan. Tydligen hade någon annan paxat den platsen, för precis innan lektionen skulle börja igen stod där en grupp människor och muttrade och klagade över att jag tagit deras plats! "Jaha, då får väl VI hitta nya platser då eftersom VÅRA var upptagna!" Jag blev mäkta förvånad eftersom jag noterat att åtminstone 50% av alla stolar i salen var lediga under denna föreläsning. De fick mig att känna mig som kusinen från landet som är hopplöst okunnig inom alla områden.

Janna, 13:41, 28 augusti 2009. Anmäl

Jag upplever att detta problem uppstår i princip överallt där flera människor ska sitta länge och det därför finns pauser, eller vid t.ex. veckoliga aktiviteter. Jag brukar faktiskt ibland roa mig med att byta plats till en annan plats som är tom (aldrig där någon har lämnat saker) t.ex. efter paus på konferensen eller föreläsningen eller nästa vecka på kursen, bara för att se hur bestörta och vilsna folk blir. Det barnsligt, jag vet, men jag tycker också att det är lite barnsligt att kräva att få behålla "sin" plats i situationer där man inte kan boka/betala för just den specifika platsen.

H, 08:45, 28 augusti 2009. Anmäl

Jag har hört att följande gäller <br/>På flerdagarsrundturer roterar man och det är reseledaren eller liknade funktion som ska informera om detta <br/>En eller halvdagstur roterar man inte. <br/>Anledningen till det att är anses krångligt att flytta grejer vid varje stopp under en så kort period som en dag/halvdag. <br/>Men vid flerdagarresor måste man ju ändå "packa om" varje morgon och är det inga problem att rotera.

Bella, 07:09, 28 augusti 2009. Anmäl

Aksjuka beror tydligen pa att kroppen, i det har fallet oronen, uppfattar att man ror sig, medan ogonen (om man inte foljer vagen med blicken) inte registrerar nagon rorelse - darav problemet aksjuka. Fick ett tips en gang om att det kan hjalpa att rora pa huvudet eller sitta och smagunga med kroppen sa att ogonen uppfattar en rorelse for att lindra symptomen. Det hjalper inte alltid, men har man av nagon anledning hamnat sa att man inte kan folja vagen med blicken och inte kan byta (om man till exempel fatt en plats dar man aker bakat pa tag) sa hjalper det. Det ar darfor folk som normalit inte blir aksjuka latt blir aksjuka om de sitter och laser.

Tips till aksjuka, 00:42, 28 augusti 2009. Anmäl

Jag har varit på många rundresor med buss på en vecka eller mer. Då säger alltid reseledaren första dagen att vi ska byta plats varje dag efter ett visst mönster. Länge var jag inte så förtjust i det eftersom det blev ett förfärligt diskuterande vid varje byte. En del var inte säkra på var de skulle sitta. Men det verkar som om folk har lärt, så numera brukar det fungera bra. När man däremot gör en dagsutfärd från en turistort sitter man förstås på samma plats hela dagen. Då har jag aldrig varit med om att någon har bytt.

Kerstin, 00:19, 28 augusti 2009. Anmäl

Det borde vara enkelt - har man inte bokat platsen har man inte rätt att lägga beslag på den. Folk som lägger ut tröjor och dyl är bara löjliga.

Oskar, 22:13, 27 augusti 2009. Anmäl

Skor på landet?

Fråga: Läste med intresse om ”Diskhjälpen” på landet. Jag undrar stilla om det möjligen är så att svenska folket har vissa vanföreställningar om hur livet på landet fungerar, för visst ändrar vännerna beteende när de konfronteras med ”lantligheten”!
 
När vi flyttade till landet för 15 år sedan började vissa av våra vänner sluta ta av sig skorna när de gick in! För mig är detta fullständigt obegripligt eftersom man på landet riskerar att dra in än mera skit än om man bor i staden. Efter ett tag försökte jag, lite försynt, påpeka problemet, fick då till svar att ”så gör man på landet”. Funderade på en skylt, men det kände att det nästan skulle se ut som om vi bedrev någon form av sommarlägerverksamhet…
 
Detta oskick att vägra ta av sig skorna fortgår hos vissa vänner. Sanningen är att de faktiskt orsakar mig mera städning. Minimalt problem tycker du kanske, men högst irriterande.

Svar: Du ska ha det som du bestämmer i ditt hem, antingen det är på landet eller i stan, i slott eller koja. Vill du inte att besökarna går in med skor på så påpekar du detta. Bäst är att du inte markerar för en enstaka gäst utan låter ditt påbud gälla för alla, vilket kan ske genom att du ändå sätter upp en rejäl men roligt dekorerad skylt omedelbart innanför ytterdörren, med texten: INGA YTTERSKOR INNE TACK. GÄSTTOFFLOR FINNS. Det är inte sommarlägeraktigt, utan en lösning på ditt problem.

Och så får du intill skylten ha en korg med enkla lånetofflor, sådana finns för 15 kr.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (81)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 81

Jag vet inte exakt vad situationen gäller men jag tycker att till vardags, om grannen kommer in på en kopp kaffe eller liknande så är det väl självklart att ta av sig skorna. Så gör man i de flesta hushåll och varför skulle man bete sig annorlunda någon annanstans. Om det däremot är fest...Då är det en helt annan femma. Då är det ganska vanligt att man får behålla skor på, eller att man har med sig passande inneskor. Att gå barfota eller i mjukistofflor i festblåsan är inte så snyggt. Men då är det under andra former, och det är inte så ofta man dyker upp i gummistövlar då heller.

Lotta, 09:04, 31 augusti 2009. Anmäl

Jag skulle inte släppa in någon som inte tog av sig skorna PUNKT

kallekall, 21:19, 29 augusti 2009. Anmäl

Brukar oftast gå klädd i seglarstövlar i jobbet, så jag vill inte gärna ta av dom när jag kommer inomhus om det bara handlar om en kort studs artighetsvisit för kaffe el dyl...

olle, 14:51, 28 augusti 2009. Anmäl

Vill värden/värdinnan inte att du ska springa omkring i dennes hus med ytterskor: acceptera och respektera! Vill man ha skor och värden/värdinnan säger nej får väl du som gäst ta med dig egna inneskor. Man har väl lite hyfs och respekt för sina vänner eller hur? Slutdiskuterat!

M, 09:19, 28 augusti 2009. Anmäl

Risken att dra in smuts är större i stan. På landet får man in gräs, löv, jord och kvistar: allt går att sopa upp, inget är är snuskigt eller ohygieniskt. <br/>Stadsmiljön är betydligt obehagligare. <br/>Jag föredrar lånetofflor/sockor inomhus. ratet om fotsvett förstår jag inte. Fötterna måste väl skötas likaväl som händerna? <br/>Fast det verkar inte så, inte minst med den barfotafobi som flera uttrycker.

Peter Lundberg, 07:18, 28 augusti 2009. Anmäl

Vännerna kanske blandar samman landet med kontinenten, för i vilket land söder om snögränsen tar man av sig skorna hemma hos andra, där tycker man att andra människors skitiga strumpor är värre en skit ( t.ex. hund sådan ) som med viss sannolikhet finns under skosulorna.

Bernhard, 22:16, 27 augusti 2009. Anmäl

Vilket nonsens problem! Vad är viktigast? träffa vänner och bekanta eller att ta av sig skorna! Jag har full förståelse att på landet drar man in en massa smuts om man kliver på med ytterskorna. Men skyltar! Har aldrig varit men om maken. <br/>Det är också skillnad på fest och ett vanligt besök. På fest har man normalt med sig andra skor man byter till, en vanlig fika tar man plockar man av sig grisiga skor-om det inte är bra väder, då behåller man de på. Fotsvett är det sista jag önskar dofta på.

David Jansson, 22:10, 27 augusti 2009. Anmäl

Instämmer att gäster borde ta av sig ytteskorna när de kommer på besök, eller i alla fall erbjuda sig att göra det. <br/>Däremot kan jag tycka att det är minst lika äckligt när folk tar av sig skorna på sommaren och sen går omkring barfota hemma hos andra.

Oskar, 22:08, 27 augusti 2009. Anmäl

Att gå in med skor gör bara drängar och uppkomlingar från staden. Har själv iaktagit fenomenet och genast jagat ut vederbörnade i vapenhuset där lånetofflor står vintertid. Skor inomhus...drängfasoner!

Godsägare sedan femt genarationer, 20:35, 27 augusti 2009. Anmäl

Deborah, galosher finns faktiskt att få tag på i sverige. I gbg på NK, minns inte vad märket heter bara...

lena, 20:02, 27 augusti 2009. Anmäl