Bullhjälp för tjockis?

Fråga: Tack för en otroligt roande och lärorik spalt!
 
Jag har ett problem som diskuterats av mig och tre kollegor på jobbet från och till det senaste året. Det är så att vi är några som har gemensamt fika på eftermiddagen. En tjej som är med i denna grupp är så till den milda grad överviktig att det blir osmakligt att se henne trycka i sig bullar och bakelser. Givetvis främst för att hon själv mår dåligt av det.
 
Men kan vi, av omtanke, utesluta henne ur fikagruppen? Man kan väl säga som så att vi är hälften på var sida i denna diskussion och vi upplever att vi hamnat i ett dödläge. Ingen gör något och vi fortsätter att göda denna flicka! Var går gränsen för hur omtänksam man skall vara?

Svar: Kul att du gillar min spalt!

Din fråga: jag skulle helst tolka den som att den var ställd på så kallat skoj, men anar att den inte är det. Det är fullständigt självklart så att ni inte ska utesluta någon ur en grupp, antingen det är av omtanke eller er egen äckelkänsla.

Vill ni vara hyggliga medmänniskor och arbetskamrater, så övergår ni alla till nyttigare tillbehör till kaffet. Om ni köper gemensamt bröd så är det enklast att byta “diet” på en gång. Om det är så att alla skaffar sina egna bullar så kan alla ni  andra tydligt sluta med bullar och tårta och börja med osötat och gräddfritt, det finns allt möjligt nyttigt att välja på. Eller ät enbart frukt till kaffet.

Ni andra som är med i gruppen säger glatt första gången dessa nyttigheter kommer fram istället för bakelserna och sötbullarna ungefär ”vi byter till det här som är bättre för alla, man ska ju undvika fett och socker när man kan”.

Allt beteende med syfte till uteslutning eller utpekande är mobbning. Det får inte förekomma.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (267)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 267

forts. Och som tidigare nämnt finns det många orsaker till att man inte kan motionera, tex skador, sjukdomar, och så det vanligaste - brist på tid och motivation. Mitt problem är att jag har en sjukdom - en ätstörning, bulimi, som gör att jag har gått upp kraftigt i vikt. Spelar ingen roll hur mycket man kräks, eller käkar laxermedel - vår fantastiska kropp som är inställd på att det finns en risk för svält absorberar all näring omedelbart.

Sara, 13:44, 29 oktober 2009. Anmäl

@ Ingen Tjockis: Nej visst, du kanske inte äcklas medvetet av tjockisar, men du har ju helt klart en nedlåtande syn på dem. Du behandlar dem som en enskild grupp i samhället som kan må bra av spott och spe för att motiveras till att gå ned i vikt, och du hävdar att det fungerar. För varje person det fungerar för, låt säga 1 på 100, finns det då 99 ledsna tjockisar som mår ännu sämre över sig själva och sin vikt och säkert går hem och äter en kaka till för att orka med livet. Så jag tror nog inte att det är en särskilt bra strategi. Om det vore så lätt som en del antyder i detta forum, att helt enkelt "göra av med mer än man tar in", så skulle vi inte ha så många överviktiga människor i Sverige. Såklart stämmer det ju rent logiskt, men det finns mycket som bestämmer hur mycket vi tar in och gör av med. Tex om man äter lågkaloridiet under en längre tid börjar kroppen ställa om sig till svält och skickar kraftiga signaler till hjärnan att äta mer för att man inte ska dö.

Sara, 13:41, 29 oktober 2009. Anmäl

Oj! Jag kan bara tycka att det här är sorgligt. Varför ska det vara "ok" att äcklas? Visst det händer att även jag gör det, men äckelkänslorna är _mitt_ problem som personen i fråga inte ska ställas till svars för. Vi vet så otroligt lite om andra människor, även kollegor som vi tror att vi känner. Vem vet om den överviktiga personen på konditoriet i själva verket äter sin första "onyttighet" på en månad.

Emm, 18:00, 25 oktober 2009. Anmäl

ok, nu har jag tom benat igenom heela spalten och läst evae:s och frågeställaren M:s kommentarer och jag respekterar att M på ngt sätt blivit litet feltolkad gneom sin något slarvigt formulerade fråga " trycka i sig" och "osmakligt" kanske inte hade lika grafiska intonationer som det låter) men det hjälper bara halva vägen, 50% av frågan är fortfarande obehaglig och dömande precis somr eaktionerna här nedan säger. och ene eloge till evae som försvarar nyansering i samtalet men faktum kvarstår att ni dömer den överviktiga personen helt fel. "göda denna flicka" må vara en typ av slarvig "gullig" jargong kanske men ni ska inte behöva bry er om hur ni "göder" henne, hon är faktiskt inte en ko, ni inga mjölkpigor och ni behöver bara keymra er for hur ni göder er själva, eller orka bry sig överhuvudtaget. det sipprar fram konstiga inställningar till både övervikt, egna projiceringar, mobbarmentalitet, andra människors integritet och fördomar i din fråga tyvärr. men alla kan bättra sig,

em, 14:51, 21 oktober 2009. Anmäl

ok, nu har jag tom benat igenom heela spalten och läst evae:s och frågeställaren M:s kommentarer och jag respekterar att M på ngt sätt blivit litet feltolkad gneom sin något slarvigt formulerade fråga " trycka i sig" och "osmakligt" kanske inte hade lika grafiska intonationer som det låter) men det hjälper bara halva vägen, 50% av frågan är fortfarande obehaglig och dömande precis somr eaktionerna här nedan säger. och ene eloge till evae som försvarar nyansering i samtalet men faktum kvarstår att ni dömer den överviktiga personen helt fel. "göda denna flicka" må vara en typ av slarvig "gullig" jargong kanske men ni ska inte behöva bry er om hur ni "göder" henne, hon är faktiskt inte en ko, ni inga mjölkpigor och ni behöver bara keymra er for hur ni göder er själva, eller orka bry sig överhuvudtaget. det sipprar fram konstiga inställningar till både övervikt, egna projiceringar, mobbarmentalitet, andra människors integritet och fördomar i din fråga tyvärr. men alla kan bättra sig,

em, 14:36, 21 oktober 2009. Anmäl

sen var det ngn här nere som nämner att "om man inte klarar av att se tjocka människor på stan, får man väl stanna hemma". precis, och jag har svårt för överspända dryga stockholmskvinnor som inte klarar av att möta sin egen intolerans, (och typ fika ihop med folk med bmi över 24) så jag får väl också stanna hemma. ;)

em, 13:55, 21 oktober 2009. Anmäl

nu har jag redan skrivit för många inlägg, men jag håller verkligen med Mamman härunder med, det är antagligen media som gjort er så självmedvetna och lättprovocerade tyvärr. ni kanske är rädda att hamna där själv och projicerar in egna rädslor i er stackars kolleg, som är den sista som förtjänar det. var glad att hon kan njuta av livet och försök ha en mer tillåtande hållning till livet, så tror jag ni slipper äckelkänslan och sen tycker jag ni borde lägga ner att gå bakom människans rygg, som sagt, ebtrakta er själva och varför ni måste döma den här personen istället.

em, 13:49, 21 oktober 2009. Anmäl

för övrigt, om jag satt på ert kontor skulle jag betydligt hellre vilja fika med den överviktiga personen som älskar härliga kakor än tre skitsnackande överspända personer som "blir äcklade" av andra människor. och jag har platt mage. det sitter kanske i huvudet det där?

em, 13:44, 21 oktober 2009. Anmäl

Jag har själv varit känslig mot tjocka människor som äter bakelser, men nu tycker jag att jag var störd och anorektisk när jag tänkte så. Det är media som ger oss så här sjuka värderingar. Slappna av och njut av livet!

Mamman, 13:40, 21 oktober 2009. Anmäl

och fortsätt ät bullar! då kanske ni blir snällare. :)

em, 13:38, 21 oktober 2009. Anmäl

Hålla plats i kö?

Fråga: I veckan skulle jag och några vänner på ett föredrag. Det var begränsat med plats i salen och föredraget var gratis så det var först till kvarn som gällde. Jag och en till kom i god tid och fick bra plats i kön. Lite senare kom två andra. När de anlände letade de upp oss och ställde sig med oss. De hade dock lite samvetskval för de kände att de trängt sig.

Min fråga är, får man hålla plats till någon i en kö?

Svar: Ja, det var ju bra att dina vänner fick samvetskval, eftersom de trängde sig före de personer som tåligt ställt sig själv i en kö utan att förlänga kön före sig med rabarberläggning på köplats till sina kompisar.

Man kan alltså inte “hålla plats” till någon annan i en kö. Då faller hela kösystemets idé.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (98)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 98

Till A: Som jag skrev nedan funkar inte den prioriterade ombordstigningen nåt vidare, man måste även med sådan köa lång tid om man vill ha platser bredvid varandra. Min familj har aldrig bett om förtur i någon kö, men jag anser inte att om man som barnfamilj har ställt sig i en kö nödvändigtvis måste tvinga barnen att stå kvar hela ktiden. Hur ska man dra gränsen? Om ett litet barn "sliter sig" och springer i väg 10 meter och en förälder går efter barnet, ska de då därefter ställa sig sist i kön? Och om barnet skriker och bråkar vill jag hävda att det e mer etikettsenligt och hänsynsfullt att ena föräldern, om möjligt, tar barnet åt sidan än att man envisas med att stå kvar i kön allihop.

AnnaB, 22:36, 6 oktober 2009. Anmäl

Cissi, håller med dig. Visst kan man väl låta gamla, barnfamiljer, svaga medmänniskor före. Men jag tror många är rädda för att bli utnyttjade av folk som helt enkelt "ska fram." Men det är skrämmande att vissa människor alltid sätter sig själva före och inte kan ge en centimeter. Ett praktexemperl: Kom just hem med bussen nu. <br/>På busshållplatsen såg jag min 88-åriga granne som har svår starr. Jag brukar hjälpa henne på och av bussen ibland. På något sätt råkade vi nu hamna före en kvinna i kön som ansåg att vi (oss ovetande!)hade trängt oss och att hon var före i kön. Vi fick oss en utskällning och den fortsatte när vi väl satt oss i bussen. Nog måste man väl ta hänsym till en gammal person som inte ser? Varför denna vakt om någon slags onödig "prestige" i köer? Mer medmänsklighet efterlyses.

Maggie, 14:06, 6 oktober 2009. Anmäl

Till A: ta inte illa vid dig att några kommentatorer här påstår/tycker att barfamiljer inte ska ut och resa, utan stanna hemma i tio år. Jag tror det är en sådan där trollåsikt som ibland poppar upp.

annalisa, 12:27, 6 oktober 2009. Anmäl

forts. <br/>3. Att barnfamiljer inte skulle få flyga är ren nonsens. Jag bor utomlands, och min far som bor i Sverige får inte flyga pga blodtrycksproblem. Om jag får barn, ska de inte få träffa sin morfar då för att nån tycker att de trängs i en incheckningskö??

A, 12:00, 6 oktober 2009. Anmäl

Som vanligt är det ju bättre att fria än fälla, alltså som medresenär låta barnfamiljerna gå före. Vad som sedan från barnfamiljernas håll är bäst etikett är en annan fråga. Där har jag några synpunkter på nedanstående kommentarer. <br/>1. Det tar inte avsevärt längre tid att vid flygning checka in en familj än en ensam person, så gamla och barn och trötta kan alla sitta ner under tiden tycker jag. Då blir kön också mindre stökig till allas trevnad. <br/>2. Vad gäller boarding tycker jag att en barnfamilj bör se till att flyga så att deras ombordstigning prioriteras, alltså inte med Ryan's billigaste biljetter. Om platsbokning eller prioriterad ombordstigning är en omöjlighet tycker jag att man får köa eller vänta till sist med att gå ombord. Men det fallet är nog ytterst sällsynt, och vid små flygningar kan man ju be övriga köande om förtur.

A, 11:58, 6 oktober 2009. Anmäl

Det är skrämmande vilken total brist på förståelse för sina medmänniskor en del kommentatorer visar här. Alla har nåpngång i livet behovet av litet extra tolerans och förståelse från omgivningen - släpper du före en barnfamilj ombord på planet så kommer du garanterat få igen det nångång när du är i behov av det. Det är f ö inte bara småpbarnsfamiljer för vilka det är praktiskt om ena föräldern köar medans den andra tar hand om barnen utanför kön. Du kanske reser med din gamla mamma som inte orkar stå upp en timme i kö. Kan hon inte då få sitta på en bänk bredvid medans du köar åt er båda? Som vi läste i en annan kommentar var det ju ingen kortare kötid i prioriterade ombordstigningen. Eller så kanske du är sjuk/mår dåligt på ngt sätt som inte syns för omgivningen. T ex när jag var gravid hade jag en nerv i kläm som gjorde att jag grät av smärta när jag stod eller gick längre stunder. OCH det kan ju faktiskt vara så att man bokat sin resa innan sånt uppstår så att man kunnat ta hänsyn.

Cissi, 13:18, 5 oktober 2009. Anmäl

Jag tror surgubben skulle kunna vara en sån typ som när han står i en kö och inser att endel rika kunnat köpa till sig bättre köplatser även då skulle bli sur.

Elise, 09:19, 5 oktober 2009. Anmäl

Jag tror att surgubbarna egentligen bara är griniga för att dom reser ensamma och inte har någon som skulle hålla deras plats i kön om dom ex skulle behöva gå på toa! Bittra och ensamma!

Lena, 07:04, 5 oktober 2009. Anmäl

monika: Svårigheten kanske snarare ligger i att förmå mamman eller pappan att byta... ;) <br/>Allvarligt talat, om ett gäng separerade förldrar och barn ska hålla på att byta plats innan planet kan lyfta finns en klar förseningsrisk. Verkar mer rationellt att barnet från början kunde få behålla sin köplats tillsammans med den förälder som stod kvar i kön, vilket troligen e det som sker IRL, även om några surgubbar skulle vara där och orera.

AnnaC, 23:47, 2 oktober 2009. Anmäl

Dock borde det inte vara alltför omöjligt att förmå den som hamnade bredvid tvååringen att byta plats med mamman eller pappan,,,,,

monika, 23:27, 2 oktober 2009. Anmäl

Du på franska?

Fråga: Uppskattar Magdalenas spalt otroligt mycket! Tackar och bockar för all vägledning som jag har fått inför sociala sammanhang. Jag hoppas du inser hur stor inverkan det du skriver har på folks självförtroende.

Denna fråga handlar inte om Sverige, men om Frankrike. Hoppas du kan svara ändå eftersom du verkar så insatt.

Jag är 26 och bor i Paris. Naturligtvis säger jag ”vous” (ni) till de allra flesta jag möter. Dock händer det, ofta i affärer öppna sent på kvällen, att biträdet säger ”tu” (du) till mig. Ofta handlar det om äldre män från Mellanöstern.

För att vara vänlig, förväntas jag fortsätta att säga ”vous” eller verkar det pretentiöst och borde jag istället säga ”tu” tillbaka? Jag vill absolut inte verka snobbig, samtidigt vill jag inte verka otrevlig.

Svar: Så roligt för mig med dina generösa ord! Tack!

Din fråga: den läggs ut eftersom det pågår en även för denna synnerligen välkommenterade spalt ovanligt strid kommentatorsflod om du eller ni som artigt tilltal på svenska. En del kommentatorer har anfört just det franska tilltalssättet som argument för niandet.

Enligt min uppfattning, grundad både på kunskap i det franska språket och på många vistelser i Frankrike, är det inte möjligt att säga tu till andra än dem man känner, alternativt till barn. De personer som säger tu till dig utan att du är bekant med dem, ”hör” antagligen inte den skillnad som finns på franska mellan tu och vous. Det är inte oartigt att säga vous. Fortsätt med det även om du tilltalas med tu. Skulle mot förmodan någon kritisera dig för detta så kan du använda försvarsargumentet att du säger vous av respekt för den äldre.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (49)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 49

Ja, Iw, men aldrig någonsin duar man obekanta personer i en passabelt "normalprivilegierad" omgivning. Däremot allt vanligare på arbetsplatser t ex. och givetvis bland ungdomar. Lärare brukar dua elever upp till gymnasienivå, sådär 14-15 års ålder, sedan niar de oftast.

monika, 14:51, 5 oktober 2009. Anmäl

Jag brukar i och för sig säga "vous" i Frankrike, men enligt en fransk bekant blir det mer och mer vanligt att använda "tu".

lw, 12:58, 5 oktober 2009. Anmäl

Sedan finns det ju många varianter på tilltalet i Frankrike; mellan "vous, madame" och "tu, Monika" finns det vous och förnamnet när man känner varann lite lagom men inte tillräckligt för "tu". Och lite skojiga effekter som när vid fest i Frankrike jag samtalade med en annan svenska boende med fransk make i Frankrike sedan tjugo år, vi duade varandra på svenska eftersom vi var för goda bekanta för ni, men sade "vous" på franska när samtalet var mer allmänt, för vi var inte tillräckligt bekanta för "tu" (fast vi blev det senare). Krångligt tycker nog många. Fast varför ska allting behöva vara så utslätat enkelt? Det finns poänger med nyanser i livet.

monika, 10:05, 2 oktober 2009. Anmäl

Jag tycker att man kan förlåta det växlande användandet av "tu" och "vous" utlänningar emellan. Naturligtvis måste man känna av situationen en aning, men man märker intuitivt rätt snabbt om motparten använder sig av duandet för att skapa intimitet i raggningssyfte eller med andra lömska baktankar. Oftast är det dock bara ett tecken på att vederbörande och familj inte sedan generationer tillbaka blivit uppfostrad enligt aristokratins alla regler. <br/>Själv använde jag, även efter många år i Frankrike, och ibland avsiktligt omväxlande ”tu” och ”vous” till en och samma person och ursäktade mig med att vara utlänning – naturligtvis med ett stort leende på läpparna. Jämför med IKEA i Tyskland, där företaget som en del i sin marknadsföring tilltalar alla sina kunder med ”du” enligt svensk modell, vilket låter ganska konstigt (exotiskt och pittoreskt!) i tyska öron.

Henrik, 09:47, 2 oktober 2009. Anmäl

I berlinska stadsdelen Kreuzberg kan man bli duad, liksom i f.d. östberlin. I så fall oftast av en del ungdomar och av punkarna m.fl. som håller till runt tunnelbanestationer. Dock nias man alltid av dem som säljer de hemlösas tidning... Berlin är inte typiskt tyskt heller, även om storstäder som München och Hamburg börjar bli lite mer avspända i det fallet...

Olof Anjou, 09:44, 2 oktober 2009. Anmäl

@Micke: Kreuzberg menar du?

Supersvensk, 16:46, 1 oktober 2009. Anmäl

I Tyskland uppstår ibland samma lite lustiga situation, även om "Du" i Tyskland tycks vara mer utbrett än "tu" i Frankrike. Min erfarenhet tyder dock på att det är i "enklare" sammanhang man riskerar att bli duad; vid korvkiosk, i halvsunkig butik o.dyl. - särskilt i Berlin. Kan det vara ett slags slang? I andan av att ta seden dit man kommer så svarar jag med "Du". Är det i dessa kretsar normalt med "Du" så gärna för mig. Men det är väl alltid bäst att inleda med "Sie" och sen ta det som det kommer.

Micke, 11:15, 1 oktober 2009. Anmäl

Maria, mitt tips är att du lär dig några vanliga franska fraser. Börja sedan samtal med typ "Bonjour, parlez vous anglais?". Även om de svarar nej, är de mycket mer troligt att de kommer att försöka förstå engelska sen, än om du bara brakar på och börjar prata engelska på en gång.

Sanna, 09:00, 1 oktober 2009. Anmäl

Om du upplever att det är jobbigt att bli tuad så kan du nyttja ett knep jag brukar använda när jag är missnöjd med en butik eller restaurang mm. Jag går helt enkelt inte tillbaka igen. Kan även rekommendera vänner att hålla sig borta på grund av vad jag nu är stör mig på. Om man inte går tillbaka till ett ställe man är missnöjd med så får de färre kunder och mindre inkomst och måste tillslut ändra sig eller slå igen om tillräckligt många gör så. Jag har använt detta knep i många år och det har hänt mer än en gång att ställen på min bojkottlista stänger. Paris är en så stor stad att det borde finnas mer än en kvällsöppen affär att gå till.

Leila, 08:06, 1 oktober 2009. Anmäl

Bor i Frankrike sedan 15 år, och tycker fortfarande det är jobbigt med "vous" och "tu". Det konstigaste för mej är att ibland råka ut för det asymetriska tilltalet - då det ofta är frågan om ett maktförhållande: den "högre uppsatta" säger "tu" till den "mindre värda", men den senast nämnda förväntas säga "vous" till den förstnämnda. <br/> I ditt fall som 26-åring ligger du ungefär på strecket mellan "Madame" och "Mademoiselle", och det är möjligt att försäljarna i sent öppna butiker tycker att du är ung och därför kan duas (Trots att Mademoiselle i princip är lika värt som Madame!) . Säjer försäljarna "tu" vänligt eller med en smula förakt? Kvinnoförakt förekommer tyvärr ibland i Frankrike. <br/>Det är egentligen du själv som måste besluta hur du tar det - om du vill markera att du är en vuxen kvinna och vill bli respekterad, insistera på "vous". Om du tycker det är mysigt och omedelbart att bli duad, säg "tu" tillbaka.

Maj, 07:08, 1 oktober 2009. Anmäl

Enkel kalasklädsel?

Fråga: Magdalena brukar ofta skriva att hemsnickrade klädkoder, typ ”avslappnad elegans” eller ”sommarfin” är fel och bara förvirrar, och det kan man ju hålla med om, eftersom de är så oprecisa och flummiga. Men frågan är hur man ska skriva om man vill förmedla en viss klädselnivå som inte är någon av de vanliga, formella. Om jag till exempel vill klä mig avspänt och ledigt på min egen födelsedagsfest, kanske i jeans och t-shirt eller bomullsbyxor och kortärmad bomullsskjorta, hur ska jag skriva då för att gästerna ska förstå att de inte behöver klä sig i kostym? Att komma ensam i kostym när alla andra går i t-shirt kan ju kännas lika avigt som att göra det omvända.

Jag skulle ju kunna låta bli att skriva något alls, men det leder garanterat till att folk blir osäkra, särskilt när jag som värd uppenbarar mig i en ledigare klädsel än de förväntat sig på en födelsedagsfest. Dessutom har min gamla mormor lärt mig att om det inte står någon klädkod alls så innebär det frack, dvs den högsta nivån. (Antagligen inte tillämpligt längre, men ändå.)

Eller är jag hänvisad till att hinta om klädnivån på annat sätt, till exempel genom att skriva ”Ni är välkomna att fira mig i all enkelhet”? Det är ju egentligen lika oprecist och flummigt som ”ledig vardagsklädsel” eller någon annan hemsnickrad klädkod.

Kort sagt: Finns det några vedertagna klädkoder som är ”lägre” än kavaj? Det är ju inte bara på fina och formella tillställningar som folk har behov av att smälta in och inte sticka ut.

Svar: Precis som du antar är det din mormor lärde ut om frack som given klädsel när ingen annan står på inbjudan inte giltig i dag. På mormors tid (och en del ärketraditionella nutida kvarlevors) var fracken i borgerligheten det självklara festplagget och därför behövde den klädnivån inte skrivas ut. Bara när det inte var frack skulle klädseln skrivas på inbjudan, alltså Smoking eller Kavaj.
I dag är det inte alls så. Även på kungens inbjudningskort står klädseln till frackmiddagarna utskriven, vilket de ärketraditionella kanske kan ha nytta av att få reda på.

Till lättsammare tillställningar behövs ingen klädkod. Dagens inbjudare och gäster verkar tro att klädnivån absolut måste anges till varje form av tillställning, från kaffebjudning till bröllopsfest och allt, allt däremellan. Så är det inte. Endast när bjudningen har en viss grad av formalitet ska klädsel anges, just för det formellas skull. En födelsedagsfest av informellt slag behöver ingen klädkod. Du som inbjudare kan klä dig så avspänt du vill, och gästerna bör förstå att de kommer i hyggligt snygg vardagsklädsel. Det är också den koden du kan ange om du absolut vill ha en klädsel utskriven: “Vardagsklädsel” blir då en god beskrivning av det du efterfrågar – och betyder vanligen ändå inte att gästerna kommer i uslaste jeansen utan klär sig lite bättre än hemmaklädsel eller trädgårdsutstyrsel.

Det finns en rubrik som heter Snabbguider till höger vid min spalt – där hittar du klädkoderna, de formella alltså.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (30)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 30

hej vet du något om spaniens formella kläder vid forntiden

mona karlsonn (Webbsida), 21:48, 15 oktober 2009. Anmäl

Jag jobbar på ett museum och vi har i våra samlingar en såsfläckad skjorta med tillhörande inbjudan där skjortägaren bjöds in till supé "i bara skjortärmarna". Inbjudan är ca 100 år gammal, men det var väl ett bra sätt att visa hur informellt kalaset var?!

Evelina, 13:10, 4 oktober 2009. Anmäl

Jaa! Herr "För böfvelen" har ju den roligaste klädkoden: "Klädsel: Inledningsvis". Hahaa, klockrent!

Nillson, 15:27, 30 september 2009. Anmäl

Finns ingen anledning att raljera över de som inte gör som du gör och kalla dem ärketradiotionella eller etiketthysteriker. Tolerans är en av de finaste egenskaperna som man kan ha som människa och utgör fundamentet i samvaron.Sedan kan man äta och klä sig som man vill. <br/>Med vänlig hälsning

Rickard Berg, 10:02, 29 september 2009. Anmäl

Jaha, så man kan ju vara spansk också - med en platt svart liten hatt på huvudet med brätten, vit skjorta, smal slips, en bonjour samt en svart kavaj och svarta byxor samt lackskor. Detta gäller herrar (señores) medan damerna(señoras) ska vara klädda i röd sidenklänning och propert sminkade... Inget trams här. Barnen som små kopior av sina föräldrar, eller en militäruniform a la F. eller amirals dito under förutsättning att man också är det eller kommendör etc. Hårt och stramt, ja och inga "lättsamheter" så ja, fy, nej bra!

Pau pau nene, 23:54, 28 september 2009. Anmäl

Som sign P skriver är Ryttmästarns inlägg av en sådan karaktär att det hade ansetts som usel svenska även för 120 år sedan. Han använder två pluralformer när det borde vara singular: "...följande vis ligga det till..." ska vara "ligger", och "den svarta västen komma ifråga", ska vara "kommer". Dessutom är ett flertal av de använda "å" fullkomligt felaktiga. Därtill sa man i mer formell stil på den tiden snarare "om kvällen" än "på kvällen" (och under inga omständigheter "å kvällen" om föregående ord slutade på vokal). <br/>Oavsett om man vill raljera eller är allvarlig ska man helst behärska den konst man endera vill parodiera eller bruka seriöst. <br/><br/>Mvh Mattias J (som undervisat svenska språket som främmande språk på universítetsnivå i sex år)

Mattias J, 23:34, 28 september 2009. Anmäl

Skriv "klädsel: helst" så är det ingen som känner någon press.

L, 21:27, 28 september 2009. Anmäl

Ryttmästar'n, lär dig skriva gammal svenska på riktigt om du nu ska kokettera. Inte "jag-är--en-lillgammal-sjuttonårig-farbror-som-är- imponerad-av-Karl-XII-och-punschsällskap"-mässig gammalsvenska. Det blir inte gammaldags för att man slänger in några ehuru och torde. Och ja, bokstaven p användes förr i tiden också.

P, 20:36, 28 september 2009. Anmäl

Kära "ej ordensmedlem"! Så smickrande att få den frågan här i Fru Ribbings eminenta spalt! <br/>Jo, å följande lilla vis ligga det till: svart frackväst används vid tre (ev. fyra) tillfällen: å herrmiddag, å sammankomst i ordenssällskap för herrar samt å akademisk disputation (på dagen såväl som till kvällen, ehuru disputation i frack torde vara sällsynt i dagens Sverige - endast några få doktorander som verkligen hålla å traditionerna torde nuförtiden insistera å frack vid själva disputationstillfället. Men vid festen å kvällen förekommer det säkert å ett och annat universitet.) <br/>Även vid begravning, låt vara att frackbegravningar tyvärr bli allt sällsyntare, kunna manliga gäster bära svart väst; (därtill är det viktigt att den vita rosetten inte är pikerad, utan helt slät!) . Som vi se av dessa exempel är det vid tillfällen som både är solenna och högtidliga som den svarta västen komma ifråga till frack.

Ryttmästar'n, 19:43, 28 september 2009. Anmäl

Måhända kan man tycka att om det inte är någon vedertagen klädkod behövs heller inte någon vedertagen klädkodsangivelse. Då torde "avslappnad, elegant och glad" duga alldeles utmärkt. <br/>"Klädsel: Valfri" bör kanske undvikas; om man är den enda som uppfattat att det är valfritt med klädsel kan man kanske finna det en smula genant. <br/>Eller om det är en mycket lyckad fest: "Klädsel: Inledningsvis" :D

För böfvelen, 19:27, 28 september 2009. Anmäl

Inte lunchbal?

Fråga: Jag undrar över en sak som jag knappast tror någonsin kommer att beröra mig, men som jag ändå blivit nyfiken på efter att ha läst i din bok ”Nya Stora Etikettboken”.
 
Det gäller baler. Du skriver bl.a. att en bal kan inte vara en lunch- eller eftermiddagstillställning, utan det kan bara äga rum under kvällstid.
 
Hur kommer det sig? Jag blev som sagt nyfiken efter att ha läst i din bok om detta.

Svar: I begreppet bal ligger att det är en fest på hög nivå innefattande sällskapsdans och ursprungligen alltid med klädsel högtidsdräkt, alltså frack. Därför är det en utpräglad kvällsbjudning.

Dansa kan man när man vill under dagtid, men sällskapsmässigt hör dansen till kvällstid på samma sätt som högtidsdräkt. Frack har man inte till en lunch eller en eftermiddagsbjudning med te eller drinkar. En lunchbal eller eftermiddagsbal förekommer inte annat än kanske som en skämtsamhet.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Jag tror att eftermiddagsdanser fortfarande förekommer i Finland, mest tango förstås.

Nattugglan, 00:14, 4 oktober 2009. Anmäl

Barbara, wow, jag är för ung för att ha växt upp med tedans på söndagarna, det låter som en supertrevlig tillställning! Något att återuppliva kanske?

Deborah, 17:45, 1 oktober 2009. Anmäl

Thédans är väl något enklare och en bal något högtidligare bara med långklänning och frack. <br/>te complé var det också något som hette på 60-t. tror jag...

jane, 21:38, 28 september 2009. Anmäl

Nu kom jag att tänka på filmen "Love in the Afternoon", där det förvisso dansades baldans och serverades champagne. Med enbart ett par, men ändå..! :-) <br/>Jag tycker för övrigt att det är så synd att tedanserna, som nämns här i kommentarerna, har försvunnit! Folk har blivit tråkigare. <br/>För övrigt har balerna också försämrats, de få som fortfarande finns vill säga: det är få människor som verkligen kan dansa. De flesta står bara och vaggar lite. Många gånger är också orkestern bara för syns skull - för att arrangörerna ska kunna kalla tillställningen för "bal". De spelar kanske en timme, och sedan tar discot vid...

Catharina, 18:28, 28 september 2009. Anmäl

Bendte: Te Dansante har funnits i alla fall, en eftermiddagstillställning med dans. Vet inte hur vanlig den var, dock. Som jag förstått det var det då mer av cocktail-stuket på klädkoden, definitivt inte frack och bal.

Trollets mamma, 14:25, 28 september 2009. Anmäl

Thé dansant eller tedans var inte ovanligt i min gröna ungdom. De arrangerades företrädesvid på söndagseftermiddagar på gyllene krogar som Operakällaren och jag tror även Riche, kanske Grand hôtel. Kan inte minnas att annat än te eller möjligen kaffe serverades till små fina bakverk och sandwiches. Klädsel: kavaj.,

Barbara, 14:21, 28 september 2009. Anmäl

Finns inte något i Sverige som motsvarar tyska "Tanztee", som börjar just vid "tetiden" på eftermiddagen?

Bendte, 13:47, 28 september 2009. Anmäl

Prioritera karriären?

Fråga: Om man blivit inbjuden till ett kalas hos svärföräldrarna men senare får ett erbjudande om något som kan betyda ett karriärsteg i form av ett möte med viktiga personer, är det viktigare att värna om sig själv än att träffa sina anhöriga?

Svar: Klokast är att berätta om denna senare inbjudan för svärföräldrarna och säga som det är: ”Jag är bjuden till er och har tackat ja, och vill jättegärna vara med hos er, men nu har det anlänt en inbjudan som har med min framtid att göra, och det är verkligen viktigt att jag är med på det evenemanget, så jag hoppas att ni tillåter mig att prioritera den”.

Det vore dumma svärföräldrar om de då skulle bli sura. Den rätta reaktionen från dem är att glädjas över dina möjligheter att avancera i ditt arbete.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Rådet borde vara: Följ magkänslan! <br/>Om chefen inte förstår att du har ett viktigt möte med familjen är det inget jobb att satsa på, om familjen inte förstår gäller samma sak!

relationsanarkisten, 17:18, 29 september 2009. Anmäl

Det är väl inte alltid obligatoriskt att följa med maken till svärföräldrarna?

Helene, 16:00, 29 september 2009. Anmäl

Ryser av särskrivningen "silkes dukar".

klara, 14:07, 29 september 2009. Anmäl

Ryser av ljudet man som uppstår när man drar två silkes dukar i milda färger mot varandra.

..., 19:47, 28 september 2009. Anmäl

Håller med karriär-sidan nedan, vissa erbjudanden ges bara en gång och är viktiga för ens utveckling. Frågeställaren säger ju inte att hon/han alltid prioriterar jobbet. Däremot tycker jag du snarast möjligt ska bjuda ut svärföräldrarna på middag för att fira ditt nya jobb, eller vad du nu blir erbjuden. Stort grattis!

B., 13:19, 28 september 2009. Anmäl

Ryser inte alls för närvarande. Bäst är väl att vara öppen med vad det gäller, som Margareta skriver, så torde där inte vara några problem. (får man väl hoppas) Lycka till med karriären!

Imosa, 12:18, 28 september 2009. Anmäl

Ryser av tanken på att svärföräldrarna inte skulle kunna förstå att man någon gång måste lämna ett kalas emellan pga ett viktigt karriärsteg (som ju också inverkar på deras barns livskvalitet).

Elise, 11:50, 28 september 2009. Anmäl

Ryser av tanken att vissa aldrig skulle prioritera privatlivet framför jobbet. <br/>Men om det är frågan om ett viktigt evenemang och detta bara är en gång så ska nog ens nära och kära förstå det.

Katrin, 11:25, 28 september 2009. Anmäl

Familjen är förhoppningsvis för alltid! Men sköter du inte om karriären så kan framtiden bli jobbig, dessutom ska det väl finnas förståelse inom familjen.

Hannah, 11:22, 28 september 2009. Anmäl

Arbetar gör du för att tjäna pengar - familjen är för alltid. Är du någorlunda duktig på ditt jobb så finns det inte en arbetsgivare i världen som inte förstår att ett löfte till familjen ska hållas.

Nisse, 11:18, 28 september 2009. Anmäl

Brudfars klädsel?

Fråga: Min dotter gifter sig om några månader. Kostym anmodas.

Kan jag som brudens pappa ha smokingkavaj med därtill hörande byxor samt vanlig skjorta (vit) med fluga ?

Svar: Förmodligen avses klädseln “Mörk kostym” – det finns ingen etablerad klädkod som heter “Kostym”. Och nej, du ska absolut inte ha en annan klädnivå än gästerna. Det vore helt fel. Så en snygg mörk kostym med vit skjorta och vacker sidenslips i milda färger blir det enda korrekta.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Håller med P! Klart den stolta fadern kan bära fluga, fast kanske inte den svarta som hör till smokingen, som han ju givetvis lämnar hemma. Varför inte med en sidennäsduk i någon matchande färg i bröstfickan?

Lars, 18:50, 1 oktober 2009. Anmäl

Patrik, ja. Men ingen vit eller svart fluga, nota bene.

P, 20:39, 28 september 2009. Anmäl

Struntprat! En fluga passar precis lika bra som en slips. Men lämna din smoking i garderoben.

Patrik, 13:51, 28 september 2009. Anmäl

...fast i verkligheten är det ingen som kommer att bry sig. Det är väldigt få som är särskilt korrekta ens på bröllop nuförtiden.

Gäst, 13:41, 28 september 2009. Anmäl

Fel vänlighet?

Fråga: Jag råkade stå bredvid en ganska kortvuxen man i affären och när han inte nådde det han skulle ha från en hylla så erbjöd jag mig att hjälps till. Han såg först lite förnärmad ut men sen sa han ja. Men jag fick dåligt samvete, kanske skulle jag ha väntat tills han bad om hjälp? Istället för att liksom påpeka för honom att jag såg han problem. Kanske ska nämna att jag är kvinna.

Svar: Man gör sina fel, det gör vi alla då och då. När avsikten är god är felet vanligen försumbart. Men du gjorde inte enligt min uppfattning något som helst fel. Jag tror inte att du behöver bry dig om detta ett dugg.

En gång när jag var på väg att gå av bussen var en äldre kvinna också på väg av. Hon stödde sig på en krycka så jag frågade som den normalt hyfsade person jag är: ”vill du ha ett handtag”, jag erbjöd mig alltså att hjälpa henne. Kvinnan vände sig mot mig och fräste högt ”ja du kan gå av bussen genast”.

Så du ser. Du är inte ensam om att tänka rätt – och den som du hjälpte förstod nog att det var en vänlighet från dig.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (24)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 24

Det är inte alltid så att personen du vill hjälpa ser sig själv som du gör. Etablera ögonkontakt så ser du snart om din hjälp är önskvärd. Många sätter värde på att få göra saker själva även om det är svårt o tar längre tid. Att det gör ont för dig att bevittna detta handlar mer om dig, tänk på det! Jobbar sen länge som vårdbiträde.

Erika, 11:07, 25 oktober 2009. Anmäl

Till: alla är vi bara människor. Om du bara visste hur mánga korta män det finns som är riktigt stora män. Mick Jagger och Syl Stallone är inte speciellt lánga och speciellt synd om dem vet jag inte om det är.

Deborah, 16:57, 1 oktober 2009. Anmäl

Hej,jJag skrattade faktiskt gott åt Magdalenas berättelse om damen på bussen. Jag måste säga att damen i fråga, fann sig snabbt. Inte roligt att råka ut för, men det är ofta sånt man kan skratta gott år efteråt. När man "rycker in" och vill hjälpa till så utgår man ju från sig själv. Men alla är ju inte stöpta i samma form, så ibland "går man fel". Det är sådana saker min vännina och jag brukar berätta om för varandra och skratta gott. Vi tar väl så att säga loven av det, så kan man ju skratta åt sig själv lite grand, då blir problemen skamkänslan lite mindre. <br/>/Kram Maj-Britt

Maj-Britt, 08:13, 30 september 2009. Anmäl

Jag blev ännu kortare än tidigare pga en skelettsjukdom, så jag får ofta be om hjälp i affärer. "Du som är så lång och stilig, kan du nå den där åt mig!" Brukar alltid gå hem! haha <br/>Men det är aldrig någon som frågat om jag vill ha hjälp, de flesta törs nog inte för de är rädda för att förnärma mig...

Ann, 15:10, 29 september 2009. Anmäl

Just med korta män är det ju lite känsligt. Rullstolsbundna och tex korta kvinnor är ju problemlöst, de gillar att man är vänlig och hjälper till. Men dessa kortvuxna män..... de måste alltid hävda sig och lägger sig till med en så tråkig attityd. Det slår aldrig fel.

Johan butiksbiträde ICA, 23:16, 26 september 2009. Anmäl

Om jag t.ex. ser någon som sitter i rullstol och handlar så brukar jag - om jag *anar* att det behövs - med ett leende säga att *du kan väl säga till om du behöver något som står lite högre upp*. Inte en enda gång har någon blivit förnärmad över det. Och ibland har det t.o.m. hänt att vi mötts flera gånger i butiken och log mot varandra - och jag kanske plockade ner eller vägde något igen. Många gånger beror det nog på HUR man erbjuder hjälpen. Det går inte att *avskriva* handikappade som helt hjälplösa, för det är dom inte!!

kajomida, 18:27, 26 september 2009. Anmäl

Alla skall behandlas lika - ser någon ut att behöva hjälp frågar jag vänligt om man jag hjälpa till - lika för rörelsehindrade och andra! Sedan är det bara för personen att ta emot hjälpen eller säga "tack, det var vänligt men det går bra ändå" eller något liknande. <br/>Själv är jag kort, och behöver ibland hjälp att nå saker. Oftast kommer någon och tar ner det jag vill ha, det syns ju rätt tydligt att jag inte når, eller också frågar jag någon vänligt och sedan "tack, det var snällt!". <br/>Hur kan detta vara svårt?

Maja Gräddnos, 15:31, 26 september 2009. Anmäl

En gång fick jag se en äldre man, som försökte gå uppför en trappa med hjälp av en kvinnlig assistent. Det såg väligt besvärligt ut, och jag frågade om jag kunde hjälpa till. Mannen log soligt och svarade att han behövde träningen, "men tack för uppmärksamheten". Jag minns fortfarande det vänliga svaret med värme. Vilken förtjusande formulering!

Britt Forsén, 10:30, 26 september 2009. Anmäl

Jag tror att det i mångt och mycket handlar om att läsa personers kroppsspråk. Jag är inte så lång (160) och det händer att jag behöver hjälp att nå nåt på en hylla och det brukar nästan alltid vara nån som erbjuder sig att plocka ned vad det nu är jag behöver, för att jag "signalerar" att jag är behov av hjälp. Är det ingen som "hör" de signalerna så frågar jag såklart nån längre (ibland kvinnor, ibland män), på ett trevligt och artigt sätt "Ursäkta mig, har du möjlighet att nå ... åt mig" och tackar så mycket. De flesta blir glada över att kunnat hjälpa till. Den korte mannen i butiken blev nog inte så förnärmad, han kanske bara hade ett lite surt "attans, jag når inte burken"-utseende kvar i ansiktet när frågeställaren frågade. För många kan det vara svårt att be om hjälp, så jag tycker att det hon gjorde var snällt och bra och besparade honom det. Självklart är det en skillnad när det gäller kvinnor och män, för mig som tjej är det nog lättare att be om, få, och ta emot hjälp.

Linda G., 09:13, 26 september 2009. Anmäl

Nu är det iofs inte funktionshinder i första hand som diskuteras, men många av oss behöver nog påminna oss ibland att det inte är fel å huvudets vägnar, som Majsan nämnde. <br/>Jag hade en blind släkting som bl.a. stickade tröjor med mönster, i tre färger. <br/>Själv intar jag en något avvaktande attityd, om det inte är uppenbart att någon inte klarar sig själv. Många har lärt sig att leva med sitt funktionshinder, t.ex. endast en arm och hanterar t.ex. inköp i en affär på sitt eget vis, precis som Ullis sa.

ga, 08:32, 26 september 2009. Anmäl

Flyttgröt som går åt?

Fråga: Jag har nyligen flyttat hemifrån och tänkte ha en inflyttningsfest för släkt och vänner.
Min mamma tyckte att jag skulle skriva en önskelista för inflyttningspresenter men jag känner mig inte riktigt bekväm med att specificera saker jag vill ha.

Vissa saker som möbler, porslin och köksverktyg har jag genom loppisfynd och annat. Men hur ska man specificera sig i en inbjudan att man redan har det nödvändiga för ett hushåll?

Svar: Du har rätt i att det kan vara lite pretentiöst att skriva en önskelista för en inflyttningsfest. Hur du än formulerar dig blir det ju ett slags krav från din sida. Samtidigt vet du förstås att de flesta kommer att vilja ge dig något slags present. Så kanske du kan skriva i inbjudan ungefär ”eventuell flyttgröt helst hållbara konsumtionsvaror, alla hushållsattiraljer är redan på plats”.

Det fungerar som ett önskemål om vinflaskor, olivolja och annat sådant som du kan ha i skåpet och ta fram efter hand, och det blir inte ett krav, det går ju att skaffa sådana saker för ett par tior, som en så kallad värdinneblomma.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Hej! <br/>Skriv inte något alls om presenter. Jag tror det vanligaste idag på inflyttningspresentfronten ändå är finare blommande krukväxter eller något drickbart med viss alkoholhalt. <br/>Lycka till med festen!

Mia, 16:11, 30 september 2009. Anmäl

Inflyttningspresenter? Najs! Det visste jag inte om.. Kan man fixa det retroaktivt på nått sätt? Jag har flyttat 3 gånger de sista 2 åren, så då är mina släktingar och vänner skyldiga mig en hel massa grejer!

bosse, 13:41, 30 september 2009. Anmäl

Har aldrig hört på maken! En lista på önskade presenter till en inflyttningsfest? Hur gammal är mamman egentligen? Vilken pretantiös idé. Jag hade inte ens gjort det till min mans 50-årsdag när folk frågade mig vad han önskade sig. Däremot kom jag med muntliga förslag till dem som frågade. Naturligtvis var han tacksam för alla de presenter han fick; varesig han själv hade önskat dem eller ej. Fattar inte folks girighet nuförtiden; det verkar som om man tar vara på varje liten händelse i livet för att anse sig "berättigad" till presenter.

Maggie, 07:46, 28 september 2009. Anmäl

Ja skippa absolut önskelista för festen, det låter för krävande.

Jane, 15:34, 26 september 2009. Anmäl

Snälla du, förutsätt inte presenter alls. Det blir så pretantiöst. Om någon har vänligheten att ta med något så tacka glatt och ta emot!

Rina, 14:35, 26 september 2009. Anmäl

Snälla du! <br/>Skriv ingen önskelista den här gången. Ta emot de presenter du får med ett glatt leende! <br/>Inflyttningningsfest är väl inte jämförbart med bröllopp??

GS, 01:09, 26 september 2009. Anmäl

Om inte din mamma pratar om släktingar tycker jag absolut du skall skippa önskelistan. Släktingar kan kanske vilja veta mer exakt vad de kan bidra med till ditt hem (det beror ju på vilken relation ni har) och då kan en lista vara bra, men om det gäller dina kompisar så kommer du ha mycket större glädje av att det tar med det de tycker. Det kommer att ge dig många saker som faktiskt kan bli minnen för livet. Än idag kan jag le när jag hittar någon billig skål eller glas som jag fick som nyinflyttade tjugoåring.

Tjejen, 13:54, 25 september 2009. Anmäl

Om problemet är att man är rädd att få för mycket saker så finns en enkel lösning. Skriv "Inflyttningspresent är inte nödvändigt - jag har det mesta jag behöver. Om du ändå vill ge något, sätt gärna in pengar till (exempelvis en hemlöshetsförening)".

Fia, 13:50, 25 september 2009. Anmäl

Tjaa, eller så skriver man i inbjudan: "inflyttningspresenter undanbedes". Det skulle jag göra. Och har gjort, när jag tänker efter..

B., 13:39, 25 september 2009. Anmäl

Skriv ingen onskelista, det blir bara markligt. Som nagon redan sagt, onskelista kan man mojligen skriva till brollop, i alla andra fall (men aven till brollop) riskerar man bara att folk tycker att man verkar snal eller girig, oavsett vad man har for goda intentioner. Har du tur kommer gasterna fraga dig eller din mamma om det ar nagot speciellt du behover, och da kan du ju saga som det ar, i annat fall ler du bara soligt vad du an far och sager tack sa mycket.

mia, 13:30, 25 september 2009. Anmäl

Oönskat i ansiktet?

Fråga: En fråga har jag funderat på ett tag utan att riktigt ha funnit något svar på hur jag ska göra.
Jag har nämligen flera gånger hamnat i situationer där jag har ätit lunch/middag med en grupp människor och vi nu sitter kvar och småpratar, men den som för tillfället håller låda har väl synliga matrester mellan tänderna eller i mungipan. Eftersom jag själv är väldigt känslig för att ha mat mellan tänderna försöker jag alltid på ett diskret sätt visa personen att den borde svepa bort resterna, men det är ju inte alltid som den som pratar uppfattar mina signaler.

Därför undrar jag vad som, generellt sett, är mest hyfsat – att inte säga något när en person sitter och pratar med mat i ansiktet, vilket den givetvis skulle tycka vore pinsamt om den insåg det i efterhand, eller att påpeka detta inför resten av gruppen? Det är självfallet så att det är olika om det handlar om affärsluncher eller middag med nära vänner, men finns det någon generell etikettregel för dessa situationer?

Svar: Inte alls enkelt att hantera – man ska undvika att genera någon och kan avstå från att påpeka smulorna om de är oförargliga. Om de däremot är så påtagliga att de tar uppmärksamheten från det som diskuteras blir det en annan sak. Då kan man mycket försiktigt säga ungefär ”Kalle, du har lite skräp i mungipan” helst så att enbart Kalle hör det, annars diskretast möjligt.

Detta gör man först när ens försök att peka och låtsastorka sin egen mun har misslyckats. Kalle blir förmodligen tacksam över att slippa ha den spenat runt munnen eller dillkvist mellan tänderna som alla andras blickar dras till.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (47)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 47

När jag bodde i USA fick jag lära mig att spenat mellan tänderna var oerhört genant. Detta användes som ett exempel på hur väldigt genant det kan bli för någon ovetandes stackars medmänniska, vilken då inte bara gjorde bort sig själv, utan generade andra människor. Givetvis påpekade människor varandra om det, även främlingar i affärer etc. Själv gick jag ut från en toalett med toapapper hängade från min byxbak och skulle stiga in i bilen då en kvinna ropandes påpekade detta för mig. Alla på parkeringen glodde åt mitt håll. För detta med toalettpapper är ju också litet av en dödssynd och omnämns också som en av de mest genanta situationerna man kan råka ut för. Värre än att gå med gylfen neddragen, vilket jag själv inte har något emot att diskret påpeka, kanske bara med en blick på "regionen" ifråga. Då anser jag att litet grönt mellan tänderna -- ja, det får man väl stå ut med. Jag blir inte äcklad av en sådan sak. Svårt att tänka sig att någon är "väldigt känslig" för en sådan sak.

Maggie, 13:40, 28 september 2009. Anmäl

Jilo: Underbart! Dagens garv, hahaha! <br/>Tusen tack.

Maggie, 13:25, 28 september 2009. Anmäl

Schysst, Klas-Göran! Det stämmer nog att vi inte varit inne i samma forum. Jag fortsätter kalla mig Fia. Dyker det upp en till, är det inte värre än att jag också kan byta alias.

Fia, 12:17, 28 september 2009. Anmäl

@kafpauzo - Underbart! Nu kan jag gå vidare i dagen med ett stort leende på läpparna! Tack!

PO, 09:46, 28 september 2009. Anmäl

Etikett handlar om hänsyn. <br/><br/>Vi som inte förstår pinsamheten i persilja på tanden måste därför visa hänsyn, när nu andra plågas av en stor pinsamhet i detta. Och om jag har förstått rätt minskas och avväpnas pinsamheten om man mycket diskret semaforerar och spelar charader. <br/><br/>Självklart ska alla visa hänsyn, alla gemensamt. <br/><br/>När någon får persilja på tanden bör därför alla andra runt bordet omedelbart avbryta alla samtal, och mycket diskret viskande komma överens om en handlingsplan. Sen bör alla mycket diskret stirra på persiljepersonen medan de mycket diskret semaforerar och gör charader. <br/><br/>Alla bör fortsätta visa hänsyn tills persiljepersonen förstår den mycket diskreta vinken och tar bort persiljan. <br/><br/>Då kan samtalssorlet komma igång igen. Dock med undantag av dem som samtalade med persiljepersonen strax innan persiljan hamnade på tanden. Eftersom semaforering avväpnar pinsamheter bör dessa istället äta i total tystnad medan de generat stirrar ner i maten.

kafpauzo, 06:23, 28 september 2009. Anmäl

Visst finns det viktigare saker att bekymra sig över. Till god etikett kan man väl också räkna att faktiskt försöka bortse från att människor inte alltid förmår presentera sitt bästa yttre. Det vore ju dålig etikett att avbryta någon i pågående samtal för att tala om att det sitter något mellan tänkerna. Innehållet i umgänget måste ju vara mycket viktigare än hur vi ser ut inför varandra.

Klas-Göran, 15:36, 27 september 2009. Anmäl

Hej, <br/>oftast kan det enligt min mening vara mindre pinsamt att göra precis tvärt om, d.vs. säga högt och tydligt (som om det vore det mest naturliga i världen) att " OJ! nämen nu ser jag att du har en bit spenat i tänderna! typiskt, det får jag också alltid!" eller dylikt. Så avdramatiserar man lite och för hoppningsvis känner alla sig väl till mods. <br/>mvh Ami

Ami, 11:00, 27 september 2009. Anmäl

Hej, <br/>oftast kan det enligt min mening vara mindre pinsamt att göra precis tvärt om, d.vs. säga högt och tydligt (som om det vore det mest naturliga i världen) att " OJ! nämen nu ser jag att du har en bit spenat i tänderna! typiskt, det får jag också alltid!" eller dylikt. Så avdramatiserar man lite och för hoppningsvis känner alla sig väl till mods. <br/>mvh Ami

Ami, 10:57, 27 september 2009. Anmäl

Man kan också gå till restaurangens reception (om sådan finns) och be att få låna högtalarsystemet. <br/>Sen kan man ropa ut <br/>"Kalle " Du har en jävla dillkvist mellan framtänderna. Ta bort den om vi ska fortsätta prata annars finns risken att jag spyr på dig".

Jilo, 10:13, 27 september 2009. Anmäl

Hur kan det vara ett problem? <br/>Jag blir orolig för mänskligheten när jag läser om alla "problem" som folk upplever i helt vardagliga sittuationer.

Marie, 00:51, 27 september 2009. Anmäl