Uppfostra andras barn?

Fråga: Jag har barn 13, 10, 7. De har rätt ofta kompisar hemma på middag eller lunch, vilket är kul. Vi är, har jag märkt, mer strikta än de flesta vad gäller bordsskick och i vad mån man får lämna mat. Jag säger ofta till de gästande barnen att inte sitta på trekvart, inte äta med fingrarna, inte lämna så mycket/äta upp det sista, inte leka eller sjunga vid matbordet m.m. En del barn fattar ingenting, och undrar varför jag säger till. Flera ogillar att bli tillsagda. Skall andras barn få bete sig som hemma (om jag utgår från att i många fall säger ingen till där)? Vi kör ”house rules” så långt det går.

Svar: Man kan säga till på olika sätt. Exempelvis genom att innan måltiden inleds säga vänligt ”här hos oss sitter vi rakt på stolarna, vi tar lite mat först och mer sen om vi orkar, och vi äter med gaffel, inte med fingrarna”. Det kan de flesta sjuåringar klara. Det går däremot inte att från grunden uppfostra andras barn som man träffar vid enstaka tillfällen. Så välj de tre saker som är viktigast för dig, meddela dem på ett positivt och trevligt sätt innan måltiden börjar, och påminn soligt, om det verkligen är nödvändigt, under hand.

Men gör det inte till en huvudsak – varför skulle du ta ansvar för andras barns beteende när detta inte är riskabelt eller direkt plågsamt för dig?

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (103)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 103

... erfarenheter i livet. En del vuxna förhåller sig som ägare till sina barn (ingen bestämmer över mina barn) istället för som vägvisare. Ett barn har en egen personlighet som behöver utvecklas. Då är det bra att möta olika regler och förhållningssätt i sociala sammanhang. Som vuxen kan man ju sedan själv välja hur man vill göra.

Viktoria, 17:19, 12 oktober 2010. Anmäl

När jag arbetade som vikarie på förskolor och fritids var det vanligt att barn argumenterar emot regler med argumentet att jag inte är deras föräldrar. Som vuxen måste man förmedla till barn att det finns olika sociala regler att förhålla sig till i olika sammanhang. Om jag själv hade barn skulle jag se det som oerhört positivt att de fick träffa så många vuxna som möjligt, och förmedla till barnen att det finns olika sätt att agera som människa som beror på kultur, personlighet, erfarenheter i

Viktoria, 17:13, 12 oktober 2010. Anmäl

Försöker febrilt tänka efter men kommer inte på några vuxna jag bjuder på middag som beter sig som barn, så jag kan inte uttala mig i den frågan. Svarar en vuxen i mobil vid bordet är det otrevligt och tråkigt, men ett barn som gör det vet ofta inte bättre. <br/>Det är aldrig barns fel, utan rör sig alltid om fostran eller brist därav. Därför är det väl bra med kommunikation mellan föräldrar, typ "Hörde att Råger fick sitta kvar två timmar hos er för han inte åt broccoli igår medan de andra spelade Playstation? Vi tycker det är lite väl hårt" och hålla sina barn borta från galna föräldrar som vägrar inse att fostran är nåt positivt och levererar relevant beteendeinfo på bra sätt, tex som Ribbing föreslår.

Johan, 04:10, 19 december 2009. Anmäl

Cajsa, det är väl självklart att det sig. "Andreas" skriver är på skämt, vanligen kallat ironi. Men ser du nedan så är det flera som tycker att det är naturligt att skilja på hur man beter sig mot barn som är gäster kontra vuxna som är gäster. Frågan är då, hur långt är man beredd att hålla på den ståndpunkten? Är det enbart när ens egna åsikter är de strängare som det är ok? Om ens egna barn skulle hamna i en mer sträng familj och äta middag, skulle det vara samma princip då? Om du nu inte kan tänka dig in i ev. lagbrott, så finns ju även skamvrå, olika grad av utskällning, sitta kvar i timmar efter alla andra för att man inte vill/orkar äta upp. Är det något som skulle vara ok?

Suck, 10:29, 6 november 2009. Anmäl

Dåligt bordskick ska man inte behöva acceptera . Det är helt ok att säga till. Men att tvinga barn att äta upp är vedervärdigt. Det är faktiskt fullt möjligt att ett gästande barn snart kräks på ditt fina middagsbord om du fortsätter på den <br/>linjen. Dina egna ungar riskerar att bli rätt feta om du dagligen kör med en pedagogik som bygger på att de ska ignorera kroppens mättnadssignaler och äta upp fast du inte klarar att slänga rester på tallriken.

Erika, 09:38, 6 november 2009. Anmäl

Andreas, jag utgår från att du vet att aga=barnmisshandel är ett lagbrott så därför måste det du säger tas som ett skämt. Om inte kan du applicera det du skriver på vuxna så ser du hur absurt det blir.

Cajsa, 06:39, 6 november 2009. Anmäl

Är det ok att ge andras barn aga, om man själv tillämpar det ibland? Jag förstår att inte alla tycker att det är så "modernt" eller "hippt" att aga sina barn, men allvarligt talat så är det det mest effektiva sättet att lära de viktiga saker i livet? Om de till exempel är framme och petar på varma spisplattor, tio rapp på rumpan så vill de ju inte göra om det. Det är absolut för deras eget bästa. Frågän är nu, när är det lämligt att aga andras barn för att skydda dem med?

Andreas, 15:26, 5 november 2009. Anmäl

Jag tycker man ska lära barn 'känna in' att olika regler gäller i olika hem. Hos oss väntar vi tills alla fått mat och någon sagt varsågod innan vi börjar äta. Sitter självklart stilla utan armbågar på bordet och äter upp sin mat. Sedan tackar man för sig och frågar innan man får gå ifrån. Middag väntar man tills alla ätit färdigt. Barn också förstås. Tack goa Magdalena för din spalt. Blir förvånad att se sånt ohyfsad ton mellan kommentatorerna dock.

Catarina, 18:05, 3 november 2009. Anmäl

It takes a village to raise a child

lilla jag, 15:20, 3 november 2009. Anmäl

Egna barn och andras ungar... jag är barnlös ensamstående man. Har i mitt förflutna jobbat med barn, och har ett gudbarn och 3 syskon. Barn är ALLA vuxnas ansvar, oavsett vad föräldrarna tycker. Man ska vara mild, snäll, på gott humör och vänlig mot barn om man känner sig nödgad att tillrättavisa dem, och om man känner det, så gör man det med kärlek, inte förmaningar. Om man inte vet hur det ska göras på ett bra sätt, så är det bättre att låta bli.

Martin, 13:38, 2 november 2009. Anmäl

Tidshafsig vän?

Fråga: Tack för dina underbara svar på alla frågor.

Nu till min undran: jag har en vän som jag ringer ibland och när hon svarar säger hon att hon är upptagen, men att hon hör av sig ikväll, imorgon eller något liknande. Sen ringer hon inte. Ibland ringer hon upp mig och frågar till exempel om vi ska gå på en promenad ikväll och om jag då svarar ”ja” så innebär det för mig att vi faktiskt ska gå en promenad och jag planerar för det. När vi senare hörs inför den tänkta promenaden så är det flera gånger som hon har ändrat sig i sista stund och prioriterat andra saker.

Sen emellanåt får jag ett SMS med en inledning typ ”kära vän” eller något liknande och när vi har pratat i telefon så avslutar hon alltid samtalet med ”puss och kram” vilket för mig känns lite löjligt och tillgjort. Det börjar kännas trist med alla dessa tomma ”fraser” och jag känner mig verkligen inte som hennes vän längre. Hon är inte min bästa vän men när vi väl träffas har vi trevligt ihop, även om jag ibland tycker att fokus ligger mest på henne och vad hon vill prata om. Vad tror du om detta i mina ögon ganska ovänliga beteende?

Svar: Roligt för mig med så fina ord om DN.se/etikett!

Din fråga: Puss och kram är en rutin- eller slentrianfras som du kan bortse från, för många är den inte tyngre än ”hej hej”.

Men att din vän beter sig självupptaget och tråkigt verkar helt klart. Kanske hon inte menar det så illa som du beskriver det, det är inte ovanligt att människor är svårt vimsiga beträffande sin tid och planering av den. Ändå är det ju fel att hennes vimsighet drabbar din tid. Du kan försöka få det här att bli mer jämställt genom att ransonera mötena med henne en tid framöver.

Eller än bättre, säg som det är, att du inte kan träffa henne eftersom hon så ofta ändrar sig vilket hindrar dina andra aktiviteter som du kunde ägnat dig åt på den tid som hon ockuperat men uteblir från.

Senare kan du säga att under förutsättning att hon håller den överenskommelse ni gör träffar du henne gärna igen.

Var vänlig, tydlig och exakt – det är bästa metoden.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (29)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 29

jag får ångest av såna vänner som bokar in sig på en sak man ska göra o sen ändrar sig i sista sekund. man kan ju inte lita på dem tillslut o enligt mitt sett att se det så är det omöjligt att umgås på ett jämställt sätt med en person som man inte kan räkna med.. säg i stället nästa gång hon avbokar nånting; det var tråkigt att du måste avboka.. hur kommer det sig? eller nåt i den stilen. hon måste ju få upp ögonen för hur hon uppför sig. man ska inte behöva ha en plan B i bakfickan för att en person inte är att räkna med. jag drar mig undan från såna s k vänner numera; min tid är lika dyrbar som alla andras.

minna, 17:10, 14 november 2009. Anmäl

En stor del av befolkningen kommer sent, har nog alltid gjort det, och kommer alltid göra det. En del är nog nonchalanta och utnyttjar sina vänner, men andra mest bara är virriga och har ett handlingsmönster som gör att de har svårt att komma till skott. Dra inte alla över en kam, utan fundera på varför de retat upp er, de som kommer försent. Är det verkligen en personlig förolämpning? Hur skall du hantera det i fortsättningen? Säga upp vänskapen, bara ses tillsammans när det inte gör ngt om de kommer för sent eller inte alls? Att bara vara retad hjälper inte tyvärr, hitta på en strategi för att få en förändring till stånd är det bästa. Många har gett bra råd här i spalten, ta till er dom!

fundersam, 19:58, 3 november 2009. Anmäl

Klokt Daniel Scythe! Jag tycker också att det är skillnad på vimsiga människor som är godhjärtade och människor som använder en som b-plan. Vimsiga personer kan vara underbara att umgås med och ofta är de generösa och roliga!

mm, 10:13, 3 november 2009. Anmäl

Tips till frågeställaren <br/>Är det möjligt för dig att styra att tidhafsaren <br/>kommer till dig i ditt hem eller på ditt jobb. <br/>Om hon är sen kan du använda tiden till att <br/>andra sysslor på jobb och i hemmet. <br/>Kalkylera inte med att hon att dyker upp. <br/>När hon sedan avbokar något så fortsätter du med det du höll på med.

Bella, 09:35, 3 november 2009. Anmäl

Jag får ångest av alla människor man känner som alltid ska styra villkoren. Man känner säg verkligen inte prioriterad. Det är som att man är en del av en reservplan.

GurkeBurke, 16:48, 2 november 2009. Anmäl

Är man kompisar så spelar inte sånt så stor roll och det är inget problem att prata om det rättframt och med gott humör. Man straffar inte vänner genom att göra ett fel tillbaka. Man ska inte söka bekräftelse när man är vuxen.

bonk, 11:32, 2 november 2009. Anmäl

Detta låter verkligen som ett psykiskt funktionshinder. tänker på tex social fobi, där man gärna vill umgås med folk, men i sista stund får sådan ångest inför mötet att man väljer att avboka. Ingen lathet utan bara sorgligt...

skruttan, 21:35, 1 november 2009. Anmäl

Magdalena säger att det är viktigt att man inte uppfostrar andra, men det betyder ju inte att man i all framtid behöver svälja allt förtret somliga ställer till med, eller hur? Jag tänker på K, min gode vän sedan trettio år, och som har en bokstavsdiagnos, som kan orsaka lite tokigheter. Han får samma chanser som alla mina middagsbesökare, men efter två timslånga middagsförseningar i rad, så fick han sedan följande middagsinbjudning av mig: "Käre vän, du är välkommen klockan 18:00, men i ljuset av när du dykt upp de senaste gångerna är min inbjudan på ett villkor. När du kommer fram till mitt hus, titta då på klockan, är den då över 18:30, så vänder du om och knackar inte på". Det gick han med på, och kom faktiskt innan tidsgränsen löpte ut. Nå, är detta att uppfostra andra, eller är det att sätta tydliga regler?

Zeppelin, 17:09, 1 november 2009. Anmäl

Jag har tyvärr flera sådana kompisar som ffa vill hälsa på mig, de bor i stan, jag på landet, på helgerna. Jag har börjat var mer tydlig mot dem, om de föreslår att de ska "titta förbi under dagen" vet jag att det kanske inte kommer hända i slutänden och så har jag suttit låst hela dagenutan att kunna sticka ut alls. Så numera säger jag "ja, gärna, men jag har lite annat för mig också, så jag vill gärna att vi bestämmer en tid i så fall". Detta har faktiskt löst detta för mig. Det påminner om ditt problem tycker jag. Kanske be om att verligen bestämma, och vara tydligare i sin formulering av att "ja, då bestämmer vi det" ären lösning.

Barbro, 16:34, 31 oktober 2009. Anmäl

Jag tycker att "W" hade ett jättebra förslag, om att stämma träff med en sån här person när man ändå skall göra något. Har jag tvättstugan kan jag ändå inte göra något, om min "opålitliga" kompis kommer är det ju trevligt men ingen katastrof om hon glömt eller kommer sent. <br/>Däremot tycker jag det verkar vanligt att man idag är så rädd att missa något roligt, att man vill hålla alla dörrar öppna eller ringer återbud i sista stund bara för att det finns möjlighet till "roligare" aktivitet än den man lovat sig till. Detta är vansinnigt dålig stil och den som blir bortvald blir ju ledsen. Jag har själv haft såna kompisar men slutat umgås med dem då jag inte vill vara något reservalternativ.

Pernilla, 12:50, 31 oktober 2009. Anmäl

Nej tack till snålinbjudan?

Fråga: Tack för alla läsvärda svar om allt mellan himmel och jord.

För ett par veckor sedan träffade jag en bekant på stan och vi stod och pratade om ditt och datt. Han frågade mig om jag och min fru ville komma på middag två veckor senare. Jag tackade ja och sa att jag skulle återkomma samma kväll om frun hade bokat in oss på annat håll. Eftersom vi var lediga skickade jag ett mejl för att bekräfta att vi gärna kom. På onsdagen innan middagen, som skulle gå av stapeln på lördagen, träffar jag åter min bekant på stan. Han gav mig då ett visitkort med sitt kontonummer nedtecknat och bad mig föra över 400:- per person för middagen och sa samtidigt att jag skulle ta med mig vin. Han betonade till och med vilket vin jag skulle ta med (jag har en fin samling som han känner till). Detta var, sa han, för att täcka cateringkostnaden.

Paff som jag blev sa jag inget men när jag kom hem ringde jag upp honom och sa att vi inte tänkte komma under dessa förhållanden. Han blev tvärilsk och tyckte det var försent att säga det nu eftersom han redan beställt all mat. Om han sagt det från början skulle jag aldrig tackat ja. Jag har inga problem med knytkalas etc och inte heller att betala men då vill jag veta det direkt. Vad tycker du om mitt sätt att agera?

Svar: Milda makter! Du gjorde rätt – och var glad att han blev arg, det bespar dig umgänget med en så klantig person! Naturligtvis ska man ge förutsättningarna för sin inbjudan, alltså berätta att man tänker ta betalt för den middag man ”bjuder” på. Det är totalt emot all hyfs och stil att komma i efterhand med krav på betalning. Detta ska gästen sannerligen få reda på innan ett ja tack eller nej tack levereras. För övrigt måste det ha varit en bättre måltid som planerades, med 400 kr per person enbart för maten. Därutöver alltså ditt eget dyra vin! Kanske planerades kalaset att gå med vinst för inbjudaren? Man kan lätt bli lite misstänksam i det läget.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (30)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 30

Fabricerad historia...

Pelle, 11:45, 4 november 2009. Anmäl

Jag hade en vän som "bjöd" på betalfest och åkte till Västindien för vinsten. Hon hade t o m mage att berätta det för oss som betalat kalaset.

Mari, 13:25, 3 november 2009. Anmäl

Oss hände också något dråpligt.Vi har goda vänner där mannen höll på att skriva en bok om sitt arbete. När han var på besök hos oss pratade vi om boken och jag sade att jag skulle gärna vilja ha ett ex. Jag skulle naturligtvis betala. Absolut inte tyckte han, boken skulle jag få . Senare när vi hälsade på våra bekanta så var boken färdig och låg i hallen. Jag bad att få ett ex och han skulle skriva något i boken. När min man och jag gick hem tog vi boken. Senare pratade jag med hans fru (min väninna) och då fick jag höra att det var oförskämt att inte betala boken. <br/>Jag fick inte betala boken för min väninna för då hade hennes man förstått att hon hade svallrat. Så kan det gå.

vännen, 17:00, 2 november 2009. Anmäl

Sverige ar ett bra land, men socialt handikappat! Hur kan man ens tanka att ta betalt eller att be folk ta med sig vin, mat, etc. om man BJUDER folk? Har man inte rad sa kan man val bjuda pa nagat enklare eller bara umgas med kaffe och tarta. <br/>Svenskar ar sa snala jamfort med folk utomlands.

Olle, 16:52, 1 november 2009. Anmäl

400:-är väl rätt mycket att ta i betalt när man har middag hemma. Särskilt om gästerna ska ta med fina viner också.

Maggie, 09:51, 1 november 2009. Anmäl

Jag tycker det kan vara helt ok att låta gästerna betala maten om man t.ex. har ont om pengar och fyller jämnt, och då naturligtvis önskar sig festen i present istället för andra presenter. Men självklart informerar man om villkoren på en gång, så att gästerna kan ta ställning till om de tycker det är ok eller inte!

Sara, 12:49, 31 oktober 2009. Anmäl

RE: V. Aalbers, 16:58, 30 oktober 2009. "Snålheten bedrar visheten" <br/>Det kan ju oxå vara förklaringen till varför någon stannar hemma ifrån en middag denne tackat ja till, utan att meddela värden,

K, 00:27, 31 oktober 2009. Anmäl

Vilken otrevlig karl. Jag tror ändå det är sant för det verkar som att det t ex, görs reklam på alla möjliga oetiska sätt nu för tiden.

Carro, 21:41, 30 oktober 2009. Anmäl

@ jim: Ja, nu skrattar jag at det hela :-) Vissa personer ar helt enkelt inte bra vardar da de inte kan organisera eller tanker pa sina gasters valbefinnande! Sa aven varden i frage-brevet... I de flesta fall ar det nog inte illa menat, de tanker nog bara inte pa att de uppfattas som snala eller ar otydliga nar det galler formerna for kalaset.

Maria, 21:22, 30 oktober 2009. Anmäl

Bra talat Jim Svensson: Strunta i att gå dit och som pricken över i: Strunta i att meddela att man inte kommer. Då kan snåljåpen sitta där och fundera över sina synder, men han verkar ju så korkad att han säkert inte kommer att fatta nånting. "Snålheten bedrar visheten" som man brukar säga.

V. Aalbers, 16:58, 30 oktober 2009. Anmäl

Hur ärvs adliga titlar?

Fråga: Har en fråga angående namn. Det sägs att adelstitlar inte ärvs på mödernet, dvs den som tagit adelsefternamn från t ex en mor eller mormor ärver inte titeln som hör till namnet. Stämmer det i varje fall? Gäller det dessutom i alla efterkommande led?
 
Följdfrågan till denna frågeställning rör kronprinsessans Victorias barn. Hur skall de bli adliga i så fall med mindre än att göra Herr Daniel Westling till en adelsman?

Svar:
Daniel Westling kan inte bli svensk adelsman eftersom Sveriges kung inte längre har rätt att adla någon. Däremot kan kungen förläna någon en kunglig titel, och det är just vad han har gjort genom att meddela att Daniel Westling i samband med vigseln med kronprinsessan Victoria får titeln Hertig av Västergötland, och dessutom får en prinstitel, han blir prins Daniel. Detta gör att de barn som kan komma att födas i äktenskapet ärver båda dessa titulaturer plus sin mors Bernadottetillhörighet.

Adelskapet ärvs i Sverige och flera andra kulturer endast genom fadern. Alla adliga namn hör inte ihop med titlar. En majoritet av de adliga saknar adlig titel. Adelskap och kunglighet är två olika saker. Man skulle kunna säga att alla kungliga inte är adliga, lika lite som adliga personer är kungliga annat än ganska undantagsvis.

Två adliga titlar finns i Sveriges adel: greve och friherre (den senare kallas baron i muntligt tilltal). Om någon tar sin mors adliga namn kan detta inte kombineras med en adlig titel eftersom den som har tagit sin mors namn utan att fadern är adlig ju inte har ärvt något så att säga giltigt adelskap, endast ett namn. Den som tagit sin mors adliga namn står inte heller i adelskalendern där alla adliga i Sverige finns med, inklusive de män som adliga kvinnor har gift sig med, även om dessa män inte är adliga och inte blir det genom giftermålet.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (139)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 139

Vad sager Svensk lag betraffande arv av titlar som greve och friherre? Har nagon stod i lagen av att titulera sig adligt? Jag trodde att allt sadant trams var borttaget.

Malin Lindquist, 12:24, 8 juli 2010. Anmäl

En fråga till Magdalena Ribbing: <br/>Har en anmoder under 1800-talet som s.a.s "gifte ner sig" till ett vanligt son-namn. <br/>Kan släkten-hennes nutida barn-barns-barns-barn..- anta hennes adliga (tysk härkomst)namn? <br/>Mvh <br/>Anders Johan

Anders Johan Johansson, 13:16, 18 december 2009. Anmäl

Christina- som svar på din råga - ja kronprinsessan är hertiginna och det är inte en adlig titel i Sverige. Svenska tronföljare får en kunglig hertigtitel över ett landskap. I Storbritannien t.e.x finns adliga hertigar, men även där görs skillnad på kunglig och adlig hertig. De som fick titlar från Luxemburg blev luxembusrgska grevar, men fick inte ngn furstlig rang. Det finns för övrigt prinstitlar i Italien och Ryssland som inte är kungliga utan adliga.

Grin-Olle, 21:21, 11 november 2009. Anmäl

Käre Johan, jag föreslàr vänligt att du slutar försöka gissa vad som intresserar mig. De fràgor som ställdes är för mig intressanta. Vänligen ignorera dem om de stör.

Christina GVA, 09:20, 11 november 2009. Anmäl

Och hur var det nu egentligen med barontiteln i bankirdynastin Hambro, gick inte den till en yngre son?

Henrik, 16:13, 10 november 2009. Anmäl

Den senaste svensken som adlats i europa är väl kol- och trämagnaten Erik Ohlson i England 1915 som blev baronet 1920. Har läst nånstans att han var född i Fällingsbro.

Henrik, 16:04, 10 november 2009. Anmäl

Christina och Hannor, ja det är inget fel om de som kallar sig adliga vill fortsätta att göra det och leva efter vilka regler de vill. Jag menar bara att det inte kan ha någon betydelse för folk som inte är medlemmar i sagda klubb.

Johan, 15:59, 10 november 2009. Anmäl

Vid det här laget borde alla ha fått svar på frågan om hur adliga titlar mm ärvs.

Ann-Caroline Mörner, 14:48, 10 november 2009. Anmäl

Hej Johan! <br/>Om du läser längre ner i tråden så ser du att det är ganska många intressanta frågor som väckts och diskuterats här. Bara för att adeln inte har några juridiska rättigheter utöver de som gemene man har, så innebär det inte att alla som TILLHÖR aldeln faller ner och dör på fläcken. Adeln finns fortfarande även om de inte har mycket mer än sin historia kvar. Och eftersom ALLA har en historia, frälse som ofrälse, så behöver man inte göra det konstigare än vad det är: Sverige har haft ett feodalsamhälle, vissa tillhörde adeln, andra inte. Punkt.

Hanna O, 13:42, 10 november 2009. Anmäl

Jag tycker det skulle vara väldigt roligt att få veta om hur man väljer ordförande i Svegs bandyklubb! Det är roligt att lära sig nya saker. Tänk, jag har aldrig ens tänkt på att det finns en bandyklubb i Sveg! Är det någon som vet vem som är ordförande?

Hanna Oxenstierna, 12:29, 10 november 2009. Anmäl

Ta över annans skål?

Fråga: Etikett är kommunikation. Om vi missförstår varandra med sättet vi kommunicerar på blir vardagen svårare och förklaringar och utredning av missförstånd tar upp den tid som kunde ägnas åt bättre/trevligare saker. Tack för att du Magdalena hjälper oss kommunicera på ett tydligare sätt!

Vi svenskar är ju ett skålande folk och utbringar skålar för alla möjliga saker och i alla sammanhang (vilket jag tycker är ganska trevligt). Nu har det dock vid ett flertal gånger på senare tid skett något jag irriterar mig på, att någon tar över skålen. T.ex. värdinnan som bjudit på middag utbringar ”Skål och välkomna!” och bordsgrannen lyfter glaset och säger t.ex. ”och skål för det fina vädret!” Eller ”Skål och tack för en underbar middag!” varvid någon hakar på med ett ”och skål för Obamas fredspris!” Det verkat inte vara en generationsfråga då andrahandsutbringarna varit allt från 25 till 75 år.

Då jag inte har någon finare (samhällsklass) uppfostran men dock är väluppfostrad undrar jag om jag är fel ute eller är det okej att lägga in sina egna skålningar i andras skålar?

Svar:  Uppmuntrande med dina generösa ord om min spalt!

Din fråga: du resonerar helt rätt, det är fel att ”lägga sig i” någons skål på det sätt du beskriver. Så gör man inte!
Man kan ta initiativet till en skål själv, men inte haka på någon annans skål. En skål är egentligen en hyllning från den som utbringar skålen, och det ska hon eller han få bestämma över själv. Men visst kan man i lättsamma sammanhang haka på en skål – om man vet att man inte sårar den som kanske tänkt ut en vacker mening och vill skåla för ett visst syfte.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

Skåla för Obamas fredspris...?? Nej tack, då jag tar ned glaset.

Peter, 13:33, 3 november 2009. Anmäl

Etikettraditioner har flera nivåer, både lokala, regionala, nationella och kontinentella (heter det så? Konitentala blir ju inte rätt!). Nåväl, som exempel kan nämnas att man i Uppsala och Lund har olika ritualer kring skålandet. Skillnaden handlar om i vilken ordning man tittar på sina bordsgrannar under skålen. Man får ta seden dit man kommer. Naturligtvis är det däremot inte okej att stjäla någon annans skål, vare sig i Uppsala eller Lund. Hur det är med den saken för en kines eller norrman kan jag dock inte uttala mig om.

Talja, 01:09, 1 november 2009. Anmäl

@Ckarion Om det hade fungerat och varit så "bara" som du skriver hade inte denna spalt inte funnits och Magdalena hade varit utan jobb.

Hldjkd, 13:09, 30 oktober 2009. Anmäl

@hldjkd <br/>Det är ju bara att lära sig vad som gäller där man befinner sig! Och då är det praktiskt om den lokala person man frågar är medveten om vilken etikett som gäller och kan förklara den någorlunda koncist.

Ckarion, 11:50, 30 oktober 2009. Anmäl

@Lars Vad jag försökte säga med den meningen var att följandet av etiketten kräver att man känner till de lokala traditionerna (alltså vad som anses vara god etikett där man nu befinner sig). Något som idag blir allt svårare att göra då vi flyttar runt och reser allt mer. Ett exempel i tråden är tex att det för en Kines (om det nu stämmer) inte är självklart att man skall tugga med stängd mun. Exempel som dessa går att hitta även på lokal nivå, städer emellan i sverige såväl som länder och världsdelar emellan. Etikettslaveriet försvårar alltså umgänget, i stora delar av världen, människor emellan mer än det underlättar nu för tiden. Hoppas att jag lyckades vara tydligare nu.

Hldjkd, 09:57, 30 oktober 2009. Anmäl

RE:Hldjkd, 16:40, 29 oktober 2009 <br/>Tack för intressant och givande beskrivning. Det mest intressanta i denna tråd

Dluf, 23:48, 29 oktober 2009. Anmäl

Hldjkd, 16:40, vacker text, men säger du något? <br/>Vad betyder tex meningen: "Eftersom etiketten ofta bygger på lokala (...) traditioner förutsätter det att alla parter känner till traditionen."

Lars, 20:19, 29 oktober 2009. Anmäl

@Anders 14,20 Alla som läst något om kommunikation vet just det att det är en förlegad och inte längre applicerbar åsikt/syn på etikett. Eftersom etiketten ofta bygger på lokala (allt ifrån byar till världsdelar) traditioner förutsätter det att alla parter känner till traditionen. I en tid då traditioner, helt sunt, spelar allt mindre roll leder det till en större kommunikativ klyfta mellan sändare och mottagare. Större än vad som vore fallet och man okritiskt granskade sittuationen utifrån varje givet tillfälle. Det fins även flera studier som visar på det för många självklara, att etikett både bygger på och ökar fördommar. Etikett är ett sätt att ta ifrån individen det egna ansvaret gällande informationsmottagning. Tradition och etikett fördummar mer än det lär i västvärlden. I många uländer har traditionen en annan roll än här. Där kan den än idag ha en viktig utbildande roll, tex i berättarkulturer.

Hldjkd, 16:40, 29 oktober 2009. Anmäl

...och då får ni väl klaga i nån annan blogg... :-)

Victor, 15:48, 29 oktober 2009. Anmäl

RE:Per, 14:29, 29 oktober 2009. <br/>hoppfulla ord :)

Dluf, 14:32, 29 oktober 2009. Anmäl

Placering av enkönade par?

Fråga: Först vill jag gratulera till en väldigt lyckad spalt både i tidningen och på nätet.
 
Jag har en fundering kring den nya tidens par och då specifikt enkönade par. Hur ska man göra vid bröllop och middagar när vissa par är enkönade. Kan man placera paren som man hade gjort ”vanliga” par? Hur blir det vid bröllop om föräldrarna till den ena parten är samkönade?

Svar:
Tack för ditt uppmuntrande beröm!

Din fråga: Två män är två män även i en parrelation, inte en man och en hustru, liksom två kvinnor är två kvinnor, inte en fru och en make.
De placeras som män och kvinnor oavsett sexuell läggning. Det är ingen skillnad på detta om paren har enkönat förhållande. Som jag skrev en gång, vanligen utövas inte sexualumgänge vid middagen så det har ingen betydelse vilket slags sexliv gästerna har.

Vid ett bröllop där brudens eller/och brudgummens föräldrar är enkönat par placeras de efter bästa förstånd, det finns så många faktorer som kan behövas räknas in i sammanhanget att jag inte kan redogöra för dem alla här. Ge mig ett specificerat problem så ska jag försöka lösa det!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (50)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 50

Erik J. Som värdperson skulle jag placera två nyförlovade kvinnor respektive två nyförlovade män bredvid varandra. Om det däremot vore fråga om gamla etablerade relationer skulle jag placera dem enligt varannan dam/herretraditionen. Under årens lopp har jag gjort åtskilliga bordsplaceringar, till stora och små tillställningar. Även om man bjuder ett jämnt antal kvinnor/män (inte alls nödvändigt enligt min mening) är det min erfarenhet att gästerna i alla fall ofta kommer att bestå av ett ojämnt antal av ena "sorten", t.ex. pga sjukdom eller andra förhinder. Jag har aldrig sett det som något problem att placera två män eller två kvinnor bredvid varandra. Oftast känner man som värdperson sina gäster rätt väl och vet vilka som kommer att ha trevligt med varandra. Om man bjudit en person man inte känner så väl kan man lite försiktigt höra sig för i bekantskapskretsen om intressen och sådant. Den sexuella läggningen är, precis som Magdalena skriver, helt ointressant i detta sammanhang.

Abani, 15:53, 3 november 2009. Anmäl

Spontant tycker jag som Magdalena. Hur blir det ananrs, varför låta ett homosexuellt par pekas ut inför en hel middagsbjudning? Magdalenas tidigare, mer utförliga svar tycker jag är helt rätt: <br/>http://blogg.dn.se/etikettfragan?page=11&kateg ori=Fest <br/>Här skriver hon också att det är möjligt att "...två kvinnor ... sitter bredvid varandra men med en man på andra sidan, eller två män intill varandra med kvinnor på andra sidan" om antalet män/kvinnor blir udda. Jag har varit på bjudningar där man tagit lite si och så på dessa regler och det har fungerat riktigt bra! Min åsikt är att man kan följa etiketten i den mån det passar, sen får man gärna möblera om lite om man tror att det passar personerna vid bordet.

Hanna O - igen, 15:34, 3 november 2009. Anmäl

Ja du, Kjell.. Det är ju de som har fostrat och älskat barnet som placeras vid humörsbordet under ett bröllop - alltså brudens/brudgumens FÖRÄLDRAR. Oavsett barnet kommit in i familjen på "vanlig väg", via adoption eller insemination (som även är tillåtet för lesbiska föräldrar sedan 1 juli 2005), så är det ju inget snack om saken. Eller menar du att du lever med illusionen att man rotar upp ett barns biologiska föräldrar (om barnet är adopterat) och skuffar undan adoptivföräldrarna inför ett bröllop och låter dem sitta i städskrubben? Njae... Inte riktigt vännen.

Hanna O, 13:55, 3 november 2009. Anmäl

Re Kejll, <br/>om ett atarn är adopterat är adoptivföräldrarna föräldrar oavsett kön. Samkönade par kan adoptera, samkönade (kvinligt) par kan få hjälp att få barn och är då juridiskt föräldrar till barnet.

AJ, 20:16, 2 november 2009. Anmäl

Föräldrar kan inte vara samkönade, antingen har man en pappa och en mamma, eller så är ena eller båda föräldrarna okända!

Kjell, 17:37, 2 november 2009. Anmäl

Chatarina: Och vem har röstat fram politikerna i kyrkan? De röstberättigade medlemmarna. Och om kyrkan ska vara en demokratisk organisation får man väl acceptera majoritetsbeslut eller byta kyrka. Inte svårare än så. Om du är medlem i en organisation vars medlemmar inte håller med dig och styr verksamheten i en riktning du inte är intresserad av, jamen gå ur då! <br/>P.S Var inte hela reformationen av den svenska kyrkan ett "politiskt beslut"?

Amanda, 11:02, 2 november 2009. Anmäl

Läsare: ja inte är det vem som helst i alla fall!

Elise, 08:28, 2 november 2009. Anmäl

Klockrent av Magdalena Ribbing - igen!

PEA, 15:17, 31 oktober 2009. Anmäl

R.K. : Nu har ju svenska kyrkan sagt ja till homoaktenskap. Pa vilket satt ska det tolkas som att kyrkan ar emot samkonade relationer? Ma vara att den katolska kyrkan har sin tro, men ska man nu ga pa "norm" sa ar ju trots allt svenska kyrkan dominerande i Sverige, och vi diskuterar svensk etikett.

Moa, 22:15, 30 oktober 2009. Anmäl

Enligt traditionen placeras gifta par åtskilda och förlovade tillsammans. Gifta enkönade par skiljs åt. Det går bra i en konventionell bordsplacering med varannan man och varannan kvinna. Men hur gör man med förlovade enkönade par? De kan inte placeras tillsammans utan att bryta varannan-systemet.

Erik J., 15:24, 30 oktober 2009. Anmäl

Men vad gjorde jag?

Fråga: Här sitter jag på jobbet helt olovandes och läser Magdalenas fiffiga råd och eleganta formuleringar. Dessutom läste jag kommentarerna till fisk- och risinlägget och hamnade på receptet. Längst ner står Anmäl!

Vad gör jag? Jo trycker på den ikonen och ”Anmälan är skickad”. VART??? VAD HAR JAG ANMÄLT???

Svar: Hoppsan! Då kommer din knapptryckning i värsta fall att resultera i att en moderator utanför min kontroll tror att kommentaren som du anmälde är kränkande (ojoj! fiskrecept!) och tar bort det. Men kanske inte, i bästa fall! Som det ser ut nu ligger det goda receptet kvar. Klok moderator.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Re Kjell Rydh: Nu har ju inte alla yrken som innebär att det är förbjudet att surfa privat på arbetet. En god etikettregel är att inte utgå från att alla är som en själv och alla föredrar inte samma saker, inser man det så har man kommit en bra bit på väg i etikettstänkandet...

Anna, 17:01, 13 november 2009. Anmäl

Att sitta på jobbet och läsa det som inte hör dit - redan det är illa - att dessutom skriva offentligt att man sysslar med det, och inte skäms för det! Dåligt! Det hjälps inte att det är Magdalenas spalt.

Kjell Rydh, 17:33, 2 november 2009. Anmäl

Till Urban: Oj, men sa du aldrig någonting till henne? Hon kanske bara behövde hjälp att ändra till gemena bokstäver? Jag har vänner som inte vetat hur de ska växla till gemena. Särskilt på gamla telefonmodeller. Men kanske var det även andra saker du störde dig på hos henne och versalerna bara var droppen?

Maria, 15:45, 30 oktober 2009. Anmäl

Håller med Nattugglan, tumme upp/ner vore bra, liknande det som finns på youtube. Efter X antal tummar ner döljs inlägget. Borttagning av inlägg borde verkligen markeras på något sätt, för ibland är det stört omöjligt att begripa flera av kommentarerna eftersom ett eller flera inlägg tagits bort. Ett förtydligande av "Anmäl" vore också på sin plats. Det skulle kunne göras genom att man utökar "knappen" till "Anmäl olämpligt inlägg" eller nåt i den stilen.

Sara, 22:17, 29 oktober 2009. Anmäl

Jag har gjort slut med en tjej för att hon skrev sms med bara versaler, jag ser det definitivt som att skrika även om det troligen inte är avsiktligt.

Urban, 22:09, 29 oktober 2009. Anmäl

Jag tycker också att det vore bra med "tumme upp" och "tumme ner" för att kunna visa vad man tycker om vissa kommentarer. Sedan vore det också bra om det tydligt framgick att en kommentar var borttagen och vems kommentar det var, så brukar det ofta vara i t ex amerikanska spalter där läsare kan kommentera.

Nattugglan, 19:02, 29 oktober 2009. Anmäl

Anders: 1) Lena gjorde enbart en reflektion, och gav sig troligen inte in i en imaginär rond att vinna. 2) Hon påstår inte heller att hon har rätt i att Catharina är ett troll, utan att det är intressant att så många tycker det. <br/>Vill du framstå som mer kompetent är det nog bättre att resonera kring varför du tycker Lena använder sig av genetisk argumentation. Min reflektion är nog snarast att då och då när Catharina kritiseras så kommer inlägg av din typ, och på samma sätt som Lena tror jag att Catharina är ett troll, och även att kanske du är ett och samma troll.

re: Anders, 17:17, 29 oktober 2009. Anmäl

RE:lena, 11:52, 29 oktober 2009. <br/>Hela ditt resonemang visar prov på osaklighet. T.ex. använder du dig av "Argumentum ad populum" som du kan läsa mer om här <br/>http://sv.wikipedia.org/wiki/Argumentum_ad_populum <br/>Ditt inlägg gjorde att du förlorade den ronden på poäng

Anders (Webbsida), 16:55, 29 oktober 2009. Anmäl

På vissa sajter kan man tagga en kommentar som 'tumme upp' eller 'tumme ner'. Då blir det lättare att hitta de tips som faktiskt är konstruktiva. <br/> Om en kommentar inte är direkt oförskämd och inte på något vis konstruktiv så visst kan den tas bort. Men man ska få uttrycka sin åsikt (inom vissa gränser kanske).

Maria, 15:50, 29 oktober 2009. Anmäl

censureringen av kommentarer sköts på ett sådant sätt att den i bästa fall kan vara inkompetent i annat fall oseriös. Den är betydligt snävare än vad som medges av yttrandefriheten. Den är inkonsekvent och partisk

Lars, 15:06, 29 oktober 2009. Anmäl

Tugga med öppen mun?

Fråga: Magdalena, jag har lyssnat på något radioprogram som du har haft, där sa du att det var ett värre etikettsbrott att säga till dem som tuggar med öppen mun än att äta med öppen mun.
Vi lever i Sverige, så jag utgår från att det gäller detta landet.

Folk som tuggar med öppen mun är det äckligaste jag vet. Jag får byta tunnelbanevagn när de tuggar tuggummi med öppen mun.
Eller folk som äter med öppen mun. Varför ska vi andra drabbas av att de inte klarar av att hålla igen läpparna när de äter?
Smaskande och att se den tuggade maten är fruktansvärt äckligt.

Frågan är då, anser du att jag ska byta vagn, gå ut i köket och äta för att folk tuggar med öppen mun?

I så fall, hur kan det inte vara ett etikettsbrott att äta med öppen mun?

Svar: Det finns inga ”etikettsbrott”, brukar jag säga, utom ett och det är att påpeka att någon annan beter sig fel. Den ryske läkaren och författaren Anton Tjechov lär ha sagt i början av 1900-talet att det inte är den som spiller sås på duken som begår etikettsbrottet, utan det begås av den som påpekar att någon annan har spillt sås på duken. Alltså: det är alltid fel att göra någon generad genom att klaga på det personen gör eller har.

Om någon som är nära dig, en i familjen till exempel, tuggar med öppen mun så kan du vänligt säga att det är bra att stänga gapet när man har mat i det, om inte annat för att maten då håller sig kvar där och inte ramlar ut.

Är det någon öppetgaptuggare på en fest eller i tunnelbanan eller någon annan stans så får du antingen stå ut med åsyn och åhörande, eller förtränga det. Eller flytta på dig. Det är visserligen fult och olämpligt att tugga med öppen mun, om man ser det ur etikettssynvinkel. Men det är minst lika olämpligt att säga till någon annan att stänga munnen. Så oavsett det du vill kalla etikettsbrott får du stå ut med att alla andra inte är väluppfostrade som du – eller flytta dig.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (96)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 96

Något som är besvärligt är om man är ihop med någon som envisas med att fortsätta tugga tuggummi med öppen mun, fast man har påpekat hur smaklöst det är

Patrik S, 21:44, 20 februari 2010. Anmäl

MR: ur tråden "Tugga med öppen mun?" <br/>http://blogg.dn.se/etikettfragan/2009/10/28/tu gga-med-oppen-mun-5175 <br/>"Det finns inga "etikettsbrott", brukar jag säga, utom ett och det är att påpeka att någon annan beter sig fel." <br/>"Alltså: det är alltid fel att göra någon generad genom att klaga på det personen gör eller har." <br/>Kommentar: <br/>- Detta är en mycket farlig ide, om den inte avgränsas och om den trummas in hos en befolkning. Att uppmanas till att inte ifrågasätta maktutövningen hos myndigheter, regeringar och företagsledningar. <br/>- Se gärna filmen om Sophie Scholl, om en modig person som vågade stå upp för sina värden i en miljö, där detta var förenat med livsfara <br/>- Jag tycker MR skall ta avstånd från sin tidigare ide

Anders, 13:11, 9 november 2009. Anmäl

Jo, håller med om att det är ett otrevligt beteende att tillrättavisa folk man tycker beter sig ohyfsat. <br/>Men litegrann kan det ändå vara att göra dem en tjänst, jag kan irritera mig våldsamt på folk som smackar, tuggar med öppen mun och talar med en massa mat i munnen, de förlorar en hel del respekt, men skulle aldrig drömma om att säga till dem. Skulle aldrig drömma om att ha ett förhållande med någon som gör det heller, och det är jag knappast ensam om (det var det här med social kompetens...) så alla de stackare som inte fått lära sig bordsskick av sina föräldrar kan nog tjäna på att få veta det av någon annan... men man måste ju inte säga till dem direkt. Kan däremot hoppas att de läser här, eller hur!

KA, 11:59, 3 november 2009. Anmäl

Nä, enda gången det faktiskt kan var på sin plats att öppna munnen medan man tuggar är ju om man måste rapa!

Normal, 11:57, 3 november 2009. Anmäl

Nä, enda gången det faktiskt kan var på sin plats att öppna munnen medan man tuggar är ju om man måste rapa!

Normal, 11:56, 3 november 2009. Anmäl

Mycket bra svar!

Tam, 04:06, 2 november 2009. Anmäl

Dåligt bordskick är inte trevligt. Lika otrevligt är det när någon slickar på kniven. Vore intressant att höra vad Magdalena anser om det.

ramses, 21:30, 1 november 2009. Anmäl

Jag tror att inställningen till detta bottnar i hur hårt man drabbats. Kunde inte bry mig mindre när det gäller tuggummi och annat "rent" tuggande. Men hade en kollega en gång som jag vid ngt tillfälle hade oturen att luncha med. *ryser* Hon lassade in ordentligt med mat i munnen samtidigt som hon oupphörligen pratade och tuggade på samma gång. Hon hade kladdig mat som satt som fradga på hela läpparna och ner på hakan. Hon pratade inte lika mkt som hon skrek ut saker, saliv och matbitar flög över hela bordet. Jag blev så äcklad så jag kunde inte äta på två dagar!!!

Jenny, 20:17, 1 november 2009. Anmäl

Jag tror att inställningen till detta bottnar i hur hårt man drabbats. Kunde inte bry mig mindre när det gäller tuggummi och annat "rent" tuggande. Men hade en kollega en gång som jag vid ngt tillfälle hade oturen att luncha med. *ryser* Hon lassade in ordentligt med mat i munnen samtidigt som hon oupphörligen pratade och tuggade på samma gång. Hon hade kladdig mat som satt som fradga på hela läpparna och ner på hakan. Hon pratade inte lika mkt som hon skrek ut saker, saliv och matbitar flög över hela bordet. Jag blev så äcklad så jag kunde inte äta på två dagar!!!

Jenny, 20:17, 1 november 2009. Anmäl

Va fasen. Allt detta fjuttande och tassande på tår.. SÄG TILL.. men man kan säga det med ett leende och inte vara en sur-bubbla.

rocco, 11:44, 1 november 2009. Anmäl

Brist på stil?

Fråga: Hur ska man göra när folk lämnar bordet för att prata i telefon? Jag tycker att det är extremt oartigt men man vill inte trampa folk på tårna förstås.

Varför brukar inte folk i Sverige vänta med maten tills alla har något och säger ”smaklig måltid”?

Varför börjar svenskar 9 av 10 gånger med sig själv? De säger allt som oftast “jag och min fru” i stället för “min fru och jag” osv. Tycker att det är ohövligt värre…

Svar: Du beskriver några moderna oartigheter som en del blir upprörda över, men som andra tycker är helt normala i dagens individfixerade samhälle.

Vill man visa vedertagen “god uppfostran” så är det självklart oartigt att gå från ett middagsbord vid en bjudning för att prata i sin mobil – men mobilen har blivit som ett slags tröst och keldjur för så många som inte verkar klara sig utan att ständigt hålla på med den. Varken du eller jag kommer att kunna ändra det beteendet.

Att invänta ett ”varsågoda” eller ”smaklig måltid” är formellt korrekt, men alla är inte alltid formella, och många vet inte vad det är.

Att säga ”jag och X” istället för ”X och jag” är en modern svensk trist ovana som jag har skrivit om några gånger, och mötts av intressant oförståelse för.

Vad man gör åt den här sortens ohyfs vet jag inte, däremot.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (44)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 44

AnnaB: nu tror jag inte att det är någon som har problem med de där Verkligt Viktiga mobilsamtalen heller. Barnvakten som meddelar att villan har brunnit ner, eller sjukhuset som meddelar att ett organ för en omedelbar transplantation har kommit in... <br/>Problemet är att folk avbryter allt annat för att babbla i telefonen om meningslöst tjafs - som OM det vore av livsviktig betydelse. Man undrar ju också vilka det är som ringer för att avhandla sådant - har de inga liv att leva, eller..?

Catharina, 13:55, 1 november 2009. Anmäl

Cajsa: Ang hur folk klarade sig tidigare: Före mobiltelefonernas tid fick man ibland hålla sig hemma för att passa telefonen. Om läkaren skulle ringa och ge besked om provresultaten mellan en viss tid fick man hålla sig hemma då. Nu för tiden kan man gå ut och umgås med vänner om man så vill. Och man lämnade telefonnumret dit man gick till exempelvis barnvakten/sekreteraren/familjemedlemmar. Det var inte ovanligt att hovmästare kom och sa att en person vid ett bord hade samtal på restaurantens telefon. Vet inte varför det skulle vara artigare att ockupera någon annans telefon och låta någon annan svara än att ha med egen telefon?

AnnaB, 17:28, 31 oktober 2009. Anmäl

Haha, Katta! Roligaste kommentaren på länge, spot on! <br/>Ang. svara eller inte svara i mobil så beror det väl på vilken typ av samtal man kan "förvänta" sig att få. Ni som tycker att det är fruktansvärt att öht ha mobilen påslagen (på ljudlöst dvs) kanske inte har så mycket viktiga saker för er att ni kan behöva nås akut även under middagar...

Sanna, 20:34, 30 oktober 2009. Anmäl

Är inte miljön avslappnad vilja inte ens närvara. Givetvis pratar man inte vid bordet, man går ut till hallen eller något. No big deal.

Krispo, 15:59, 30 oktober 2009. Anmäl

lena du har helt rätt! Henrik jag hoppas du är ironisk. Den som bjuder på middag har rätt att ställa krav på gästerna!

Hannah, 17:46, 29 oktober 2009. Anmäl

Svar: JW. Ja det är både oartigt och konsitgt. Du är även elak mot dina barn när du lever ut dina kontrollbehov över deras kompisar. Visa för he..... dina barn den respekt de förtjänar!!

Henrik, 14:36, 29 oktober 2009. Anmäl

Jag tycker att det var bättre förr när det inte fanns nagra telfoner och folk var sa fattiga och hungriga att de höll igen munnen av rädsla att det skulle falla ut nat... Dessutom jobbade folk ordentlig sa att de var sa trötta pa kvällarna att de inte hade ork att klaga pa allt... det var tider det...

Katta, 13:17, 29 oktober 2009. Anmäl

När kompisar till ens egna barn hälsar på över middagen skickar jag dom att tvätta händerna, och jag ska faktiskt även börja säga att här äter vi ostört, så stäng av mobilen tack! Om det är viktigt kan föräldrarna nå oss på den vanliga telefonen. Det är ju lite svårare med vuxna. Men, man kan ju säga inför hela middagsgänget. Ja, nu stänger jag av min mobil, så att vi slipper bli störda av den. Eller är det oartigt kanske?

JW, 12:39, 29 oktober 2009. Anmäl

Jag arbetar med datasupport och har ofta mycket bråttom. När jag närmar mig min kund för att hjälpa till, så prioriteras kundens ev ringande telefon i 100% av fallen, istället för att kunden berättar för mig vad som är problemet. Då brukar jag lämna kunden så får de återkomma när det passar bättre. Det är människans obetvingliga nyfikenhet som gör att de alltid anser sig behöva svara i mobilen. Skulle aldrig falla mig in att svara telefon när jag är upptagen med att umgås med vänner. Då prioriterar jag det umgänget.

Henrik, 12:33, 29 oktober 2009. Anmäl

Allt detta bottnar i att vi har fått lära oss att vi ska behandla människor så som vi själva vill bli behandlade. Denna idiotiska idé leder till så mycket missförstånd. Eftersom A i sin vildaste fantasi inte kan tänka sig att någon tar illa vid sig, och skulle inte göra det själv, av att man svarar i telefonen under middagen så svarar A själv i telefonen under middagen. Om man lär sig att behandla andra så som man tror att andra vill bli behandlade skulle många av problemen vara lösta, inte alla givetvis, men många. En annat exempel är kopplat till smeknamnsfrågan som Ribbing svarat på i en annan tråd. Om B vill bli kallad för sitt smeknamn ger B även andra smeknamn. Om B istället tar redada på andra vill så kallar han dom istället för rätt namn. ALLT är den barmhärtige samaritens fel. och i förlägningen Jesus och Gud fel, dom fåniga stollarna.

Nomad i mig själv, 11:43, 29 oktober 2009. Anmäl

Rätt till sitt namn?

Fråga: Jag heter Joakim, och presenterar mig alltid som Joakim, eftersom jag inte tycker om det så vanliga smeknamnet Jocke. Dock så händer det väldigt ofta, att jag efter ett tag får frågan: “Får vi kalla dig Jocke?” Eller ”Är det okej att jag kallar dig Jocke?” Jag brukar då svara: ”Det går bra med Joakim”, eller ”det går bra med Jocke, men jag föredrar Joakim”.

Jag känner mig alltid som en besserwisser, och som om jag läxar upp bekanta och kollegor, men jag vill verkligen inte bli kallad vid smeknamn.
Så min fråga är då, vad ska jag säga för att inte verka så märkvärdig? Och hur kommer det sig att folk tar sig friheten att bara ändra mitt namn till något som de tycker passar dem bättre?
Det är ständigt återkommande och jag blir alltid lika förvånad.

Svar: Det är ett problem som du delar med många andra. Att pådyvlas något slags “smeknamn” som man själv inte identifierar sig som är tråkigt och inte ovanligt. En del personer, vanligen sådana som jag inte känner eller känner bara vagt, kallar mig Maggan eller Magda, verkligen inte alls efter att ha frågat. Maggan och Magda är inte jag, men jag tror att det är ett slags vänlighet, så jag har svårt att förbjuda det – om det nu skulle hjälpa. En gång har jag själv kallat en kollega för en vanlig och lätt förändring av hennes förnamn, men insåg snabbt att det inte uppskattades och upphörde då genast förstås.

En del smeknamnsägare tror nog att de framstår som mer bekanta med hjälp av “smeknamnet”. Men effekten blir tvärtom, förstås.

Du får ju i alla fall frågan om det är okej med Jocke, och då måste du omgående säga ifrån vänligt och tydligt ”tyvärr inte, jag vill inte kallas Jocke utan för mitt namn”. Du verkar inte märkvärdig om du säger det. Det knepiga är om du säger “det går bra med Jocke” – då blir det svårt för andra att förstå att du menar tvärtom.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (97)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 97

ja, du, det där har jag ett helt livs erfarenhet av då jag heter Catarina men hatar att kallas för Catti vilket många velat kalla mig för... jag säger; säg Catarina, eller i värsta fall låtsas jag inte höra om nån ropar catti åt mig... hemma kallas jag för ett helt annat smeknamn,, återigen respekt!

miss C, 17:17, 14 november 2009. Anmäl

Johan, 08:35, 3 november: Tillägget "san" i Japan är inget namn och sannerligen inget smeknamn. Det är ett artighetsändelse, ett artigt tilltal. (F.ö. är det ett slags suffix, inte ett prefix). Ett ännu artigare tillägg är -sama som bör användas med urskillning för att inte genera den tilltalade. <br/>Det är alltså ingen förändring av namnet i sig.

Olof Anjou, 13:32, 4 november 2009. Anmäl

Hur svårt är det verkligen att respektera att en Johan föredrar Jocke, att en annan Johan bara kallas Jonte och att en Joakim föredrar Joakim. En Ann-Charlotte gillar mest Ancha, medan en Anna Katarina vill alltid bli kallad för just det. Eller en Mats som kallas Matsson och en annan Mats som bara kallas Matte. <br/>Själv vill jag kallas för mitt dopnamn, jag hör och förstår inte att det är mig någon menar om de försöker med någon avledning eller något smeknamn. <br/>Det är inte alltid att smeknamn har en positiv innebörd, eller att man "minskar avståndet". Tvärtom kanske just det där smeknamnet, som i sig kanske är ganska neutralt, påminner någon om trista erfarenheter. Eller att man helt enkelt "vuxit ur" smeknamnet. Om då smeknamnsförespråkaren envisas med att säga Lasse till Lars, ökar man ju distansen. Eller?

Men hur svårt är det?, 09:05, 4 november 2009. Anmäl

Jag har under större delen av mitt liv dragits med det omvända problemet, liksom Cicci nedan. Jag kallades Sanne av alla jag kände men så fort jag började en ny kurs, en ny klass etc. så var det ett meck med att förklara för alla att jag inte ville kallas Susanne utan Sanne. På universitetet gjorde jag slag i saken och bytte namn helt enkelt. Min familj har dock hela tiden kallat mig Susanne och det har blivit ett slags "familjenamn" som enbart används inom släkten, vilket känns mysigt och intimt. Det som blir märkligt nu är när "fel" människor (som ofta lärt känna mig genom min släkt) säger Susanne- det privata namnet. Hehe. Fast det brukar lösa sig- jag säger till direkt när någon säger "fel", och upprepar detta varje gång det felaktiga namnet sägs! Trägen vinner!

Sanne, 10:04, 3 november 2009. Anmäl

Smeknamn har en positiv innebörd. Nuförtiden är det ju vanligt att invandrarnamn antar svenska smeknamnsversioner t.ex: Mustafa - Musse, Salvador - Salle, Mohammed - Molle, Dimitri - Didde, Dragan - Dagge osv. Ungefär som att man får prefixet "-san" efter namnet i Japan så skapar vi i Sverige smeknamn för informella situationer. Bara att acceptera!

Johan, 08:35, 3 november 2009. Anmäl

Har du milität bakgrund eller liknande, eller varför detta förbjudande. Det är ett sätt att närma sig folk och minska avståndet till dig. Men du kanske vill behålla distansen.

tippan, 13:04, 2 november 2009. Anmäl

Väldigt många bibliska namn är idag väldigt gångbara både i Sverige och internationellt. Sara, Miriam, Jakob och mycket mycket mer. Även Joakim bibliskt.

Deborah, 12:29, 2 november 2009. Anmäl

De kanske ser dig som en högmodig och stram person som de önskar att öppna upp lite genom att kalla dig jocke!

snutte, 12:10, 2 november 2009. Anmäl

Joakim: Reclaim the name! Man måste inte ha smeknamn.

Caroline, 01:15, 2 november 2009. Anmäl

Jag och mina syskon fick svenska namn som är internationellt gångbara, vilket har varit skönt nu när jag pluggar utomlands. Jag förstår bara inte varför man ska förutsätta att folk är språkligt handikappade? Trots att min pappa har ett ganska typiskt finskt namn klarar de flesta européer av att uttala det, liksom alla mina vänner från mellanöstern.

Caroline, 01:13, 2 november 2009. Anmäl