Brödklämmare och -nosare?

Fråga: Jag har noterat vid oräkneliga tillfällen att vissa människor, merparten äldre damer av de fall jag noterat, känner på bröden som säljs lösa i skåp i butikerna. Vissa tar ut ett bröd, vrider och vänder på det, luktar på det, och lägger tillbaka det igen utan att köpa det. Det här är för mig ett väldigt konstigt beteende, angränsande till äckligt, och faktiskt något som kan göra mig ganska upprörd. Det har hänt att jag sagt till, ifrågasatt att man gör så, och då mest mötts av förvånade svar, som att ”vad gör det”? Jag inser att det antagligen är dålig etikett från min sida att i princip försöka uppfostra andra människor, men samtidigt känner jag att det här är helt enkelt inte acceptabelt.

Hur ser du på saken, ska man tiga eller säga till?

Svar: Ja du, äckelpajar finns överallt! Eller bara obetänksamma människor kanske? Men hur som helst är det ofattbart att inte vuxna människor begriper en så enkel sak som att man inte luktar och klämmer på något livsmedel som man inte själv köper men som andra ska stoppa i sina gap.

Det är inte dålig stil att säga till, vänligt, ”hoppas du köper det där som du klämmer på, det är ju inte så kul för någon annan att göra det”. Om du möts av ett alltför häpet ansiktsuttryck när du säger det, så kan du alltid lägga till “ja, i dessa influensatider”. Bra att den kan användas kreativt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (33)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 33

Själv kan jag tycka det är roande att klämma på förpackningarna med färskt kött även om jag aldrig skulle köpa produkten jag petat på (är vegetarian), det är då plast på och jag tycker det är okej. Detta brödklämmande är däremot näst intill vidrigt. Fy!

Inez, 19:08, 2 december 2009. Anmäl

Carolina 21:54 30 nov. Det är stor risk att du drar på dig inälvsparasiter genom att inte tvätta frukt och grönt. Dessa parasiter ger inte direkt sjukdomskänsla förrän de blivit för många. Du kan tex få både lungmask, hjärtmask, binnikemask m fl otrevligheter som är i stort sett omöjliga att bli av med, dessa blir dina ständiga följeslagare den tid du har kvar i livet sen. Hur kul är det? Jag hoppas innerligt att du åtminstone har vett att skölja de grönsaker/frukter du serverar andra!!!!!!

Cecilia, 15:09, 2 december 2009. Anmäl

Intressant läsning gällande tvätt av händer efter toalettbesök: http://www.reuters.com/article/lifestyleMolt/idUST RE59E0JE20091015. <br/>Effektivaste sättet att få folk att tvätta händerna och att använda tvål när de gör så på ofentliga tolaetter är tydligen att sätta upp ett plakat med frågan: "Is the person next to you washing with soap?" Dvs genom att ge de som inte gör så skamkänslor.

S, 11:34, 1 december 2009. Anmäl

Det är faktiskt skillnad på två viktiga saker vilka inte framkommer i kommentarerna här nedan. 1. Att bli äcklad. 2. Att faktiskt bli sjuk. Själv är jag en som tvättar händer i tid och otid, men inte för att jag är rädd att bli sjuk (för det är jag inte rädd för) utan för att undvika det som är "äckligt". Men jag jobbar på det och inser att jag har en liten överdriven bacillskräck. Jag har inte blivit sjuk av att köpa bröd i lösvikt. Oftast mycket godare.

Sune, 09:47, 1 december 2009. Anmäl

Bakterier är bra och gör nytta - där de hör hemma. Tarmbakterier t.ex. ska vara i tarmen, inte på brödet. För mycket tarmbakterier på brödet eller annat som ska ätas orsakar matförgiftning hos den som äter det. Sen finns det lyckliga människor med plåtmage som klarar allt. Vi andra ser gärna att maten hanteras på ett hygieniskt sätt.

Abani, 09:43, 1 december 2009. Anmäl

Jag är långt ifrån bacillrädd, har växt upp med "lite skit rensar magen" men jag tycker ändå att det är äckligt när någon känner på ett bröd och sedan bestämmer sig för att inte köpa det. Det handlar för min del minst lika mycket om att jag inte vill ha någon annans baciller som att jag tycker att det är respektlöst att hålla på och fingra på något som någon annan sen ska äta. Sträcker någon fram en skål med lösgodis för att erbjuda en bit så rotar man inte runt i hela skålen utan man tar något som är synligt överst, det är samma princip. Det enda jag anser vara okej att ta på utan att köpa bland oinpackade saker i mataffären är avokado, man tar på skalet vilket man ändå inte äter sen.

Mikaela, 09:10, 1 december 2009. Anmäl

Tvättar aldrig frukt eller grönsaker (såvida det inte är synlig smuts på dem som jord), är sällan till aldrig sjuk dessutom.

Carolina, 21:54, 30 november 2009. Anmäl

Människan består av fler bakterieceller än humanceller. Vi är alltså mer bakterie än människa. <br/>När jag möter en hysterisk bakteriefobiker brukar jag demonstrativt slicka på en peng. Det är härligt! Och nej... jag är aldrig sjuk.

Bakterierna är våra vänner!, 21:02, 30 november 2009. Anmäl

Blinka lilla stjärna är det som gäller när man tvättar händerna. Det räcker med en gång.

Yvonne, 19:47, 30 november 2009. Anmäl

@Laban: Det där med att sjunga "Happy Birthday" två gånger var med i den senaste Woody Allen-filmen, men han som tvättade sig på detta sätt var neurotisk och tvagningen var en tvångshandling.

Åsa, 18:04, 30 november 2009. Anmäl

Få eller ge?

Fråga: Hur gör man för att be om saker och pengar som man har lånat ut? Eller ska man överhuvudtaget inte be om att få tillbaka sakerna?

Exempel: Jag lånade ut flera böcker till en vän. Runt ett halvår senare började tycka det var dags att dessa skulle lämnas tillbaka. Jag försökte mig på ett litet ”vad tyckte du om böckerna som du lånade?” och hoppades att detta skulle lösa situationen. Icke. Till svars fick jag ”jag har inte hunnit läsa böckerna ännu”. Efter något år gick det så långt att jag bad om att få böckerna tillbaka, men då kände jag mig som värsta snålisen (hon hade fortfarande ”inte hunnit läsa böckerna”)!

Ytterligare exempel, mina kompisar har ibland köpt take away på en restaurang som vi äter hemma hos någon. Tanken är att alla ska betala för sig, men det blir ofta en person som får stå för allt och sedan ska de andra betala. Men ofta när middagen är betald och maten uppäten så glömmer vissa att betala eller så säger de att de ska betala senare eller något. Jag tycker överhuvudtaget det känns olustigt att be om pengar i efterhand och tycker att alla borde ha vett att betala utan uppmaning.

Ett sista exempel, jag lånade ut en hel DVD-serie till en bekant. Nu umgås vi inte längre. Självklart kommer jag inte kontakta personen bara för detta ändamål, men denna tanklöshet irriterar mig. Min nya filosofi är att inte lika förbehållslöst låna ut, och om jag gör det så försöker jag se utlåningen som en gåva och istället bli positivt överraskad om jag får tillbaka sakerna. Likaså när jag lånar ut pengar så ber jag aldrig om att få tillbaka pengarna (även om det är en större summa pengar), det blir så olustigt.

Hur tycker man ska hantera såna här situationer?

Svar: Många skulle säga att sådant som du ger exempel på händer oavsiktligt, att man glömmer, att det inte är något att bry sig om, att så där är det mellan vänner. Jag säger att det är slarv, nonchalans, slöhet och emellanåt nästintill stöld. Visst kan man glömma att returnera något man har lånat. Men inte fortsätta att ”glömma” efter påstötning, och inte fortsätta att behålla något, som är någon annans ägodel, mer än ett år!

Naturligtvis ska du ha tillbaka din egendom.

Att en del ”glömmer” att betala sin del när man ska dela på en utgift är eländigt nonchalant, egentligen stöld – det är ju någon annans pengar som man tar. De som inte betalar och fortsätter att ”glömma” sin skuld måste förmås att gälda den; nästa gång det blir en gemensam utgift säger man till den som häftar i skuld ”den här gången får du betala, du är fortfarande skyldig 125 kr från förra gången”.

Det är inte pinsamt att påminna om skulder. Den som bör finna det pinsamt är den ”glömska” personen.
Du ska givetvis ringa upp den som har behållit din DVD-serie och säga att du saknar den, kan han/hon komma förbi med den snarast.

Gör det! Låt inte slarvputtarna och glömskedrullarna ta dina ägodelar och pengar! Var inte så mesig och orolig för att bli sedd som en snålis bara för att du vill ha tillbaka det som du har lånat ut. Och sluta ge bort saker som du inte frivilligt vill bli av med. Det finns en stor risk att du blir betraktad som en som det är okej att utnyttja. Var generös när du vill vara det – på dina villkor!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (60)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 60

Jag är en typisk slarver. Jag glömmer nästan alltid, både vad och till vem jag har lånat ut och framför allt det jag har lånat. Jag försöker påpeka detta vid lånande, men jag säger starkt och tydligt här: Påminn alltid!!! blir din "vän" sur är det inte en riktig vän, vem tror de att de är som har rätt till dina ägodelar. I annat fall är personen som jag och blir glad (och skäms) över påpekandet och lämnar förhoppningsvis tillbaka ägodelen direkt. Stå på er utlånare! Från och med nu ska jag även ta fasta på tipsen från kommentarerna här: en lista, ett foto eller en kalenderanteckning.

Emma, 18:49, 16 december 2009. Anmäl

Fem års "utlåning" av bok, med ständiga svar "har inte hunnit läsa", är rekordet för en av mina (vuxna) boklånare. Hej hå... Eller, från en annan (vuxen) boklånare: "mitt barn använder dem ju fortfarande" (om utlånade böcker som ens egna barn nu var påtänkta att läsa, efter tre års uttalade "lån"; vi pratar klassikerböcker som alltså INTE var en gåva).

kara, 15:17, 7 december 2009. Anmäl

Om man har en mobiltelefon med kamera är en bra idé att när man lånar ut t.ex. böcker eller dvd-samlingar, ta en bild utav personen som ska låna boken, tillsammans med boken! <br/>På så sätt är det lättare att både själv hålla koll på vem som lånat vad och så kan man också skicka ett MMS till personen i fråga med en påminnelse "Hej, nu har du haft den här boken i ett halvår och jag saknar den."

Rosita, 10:01, 2 december 2009. Anmäl

Att inte ens kunna få tillbaka saker som man lånar ut till sin mor. <br/>Satt o läste o kom på vad det är jag ideligen förtränger för att inte få hjärnblödning. <br/>Min mors ovilja mot att lämna tillbaka saker/pengar hon tidigare lånat av mig. <br/>OM man nu får tillbaka något, så har hon dragit av inbillade utgifter hon haft från lånesumman och ibland även gett bort saker hon lånat av mig till andra,. Hennes "ursäkt"? <br/>Att jag måste förstå att hon gör detta av omtanke för mig! Att lära mig att inte lita på folk. Ehhh.... <br/>Då jag inte ville låna ut fler av mina saker till henne,(denna gång make och bil) så sa hon upp bekantskapen! Och inte bara med mig, utan även med sina barnbarn! Ridå!

anjimoo, 01:13, 2 december 2009. Anmäl

Usch, när jag läser det här blir jag irriterad över allt jag lånat ut och inte fått tillbaka. Tråkigt tråkigt! Jag försöker att inte låna ut saker nuförtiden och hellre ge bort en bok eller bjuda på den där fikan istället för att vara irriterad. Och så försöker jag glömma allt jag aldrig fått tillbaka:).

C, 22:20, 1 december 2009. Anmäl

Jag har en lista där jag skriver upp vad jag lånat ut, till vem och när, så är det inga problem att hålla koll på var grejerna är. Jag påminner alltid om någon "glömmer" att lämna tillbaka saker. Det är väl inte ett dugg snålt att begära åter saker man lånat ut? Vill man ge bort något gör man ju det, inte lånar ut. Det är ju definitionen av ett lån, att det bara är tillfälligt.

Emma, 13:57, 1 december 2009. Anmäl

Att folk glatt lånar ut saker de själva lånat av andra är för mig fullkomligt obegripligt!

ea, 12:46, 1 december 2009. Anmäl

Man kan ju skriva in sitt namn med blyerts som går att sudda ut, om man inte "vill göra åverkan". Det hjälper faktiskt mycket om man har namn i böckerna. På det sättet fick jag tillbaka en bok som jag lånat ut till en kollega som sedan tyvärr dog mycket hastigt. Jag skulle aldrig ha haft mage att börja kräva tillbaka boken av familjen, men de såg namnet i den och returnerade den till jobbet. Jag hade inte blivit sur om den aldrig kommit tillbaka, men det gladde mig att de gjorde sig besvär. <br/>Jag har ett dokument i datorn där jag skriver upp titlar och låntagare, på det sättet kan man påminna folk då&då. Jag har nämligen att ganska stort vetenskapligt bibliotek, och de böckerna är både dyra och svåra att få tag på. Jag lånar gärna ut dem, men forskare är erkänt disträa. Att någon avsiktligt skulle låta bli att returnera en bok har inte hänt, däremot att jag inte fått tillbaka utlägg, men det är normalt så små summor att jag vägrar låta det bekymra mig, det är bara pengar.

kw, 10:01, 1 december 2009. Anmäl

En del lånare verkar tro att det är dom som ska avgöra om långivaren behöver saken eller inte. "Du behöver väl inte den nu" . <br/>En annan ursäkt är att jag lånade ut den till X, som har tappat bort den. Som om problemet då inte längre var deras. Sådant leder åtminstone mig till att bli mycket restriktiv med umgänge med dessa personer. Det är sådana som förbrukar och inte odlar vänskap.

JW, 08:58, 1 december 2009. Anmäl

Att sluta låna ut oavsett vad det är, är en väldigt avstressande regel att ta till. Efter massor av "utnyttjande/glömska vänner" där man får tjata tillbaks sitt eget, säger jag alltid numera, -Lånar aldrig ut något av princip! <br/>Vill någon veta varför? Brukar jag tillägga. <br/>Ingen vill veta och ingen kommenterar ens. Prova, det är helskönt.

Eva-Gustav, 03:34, 1 december 2009. Anmäl

Överraskad brudgum?

Fråga: Först: Magdalenas etikettspalt är underbar, nu har jag spenderat halva dagen med att läsa alla intressanta svar på bröllopsrelaterade frågor.

Nu till min fråga, jag undrar hur det brukar gå till mellan brudparet natten före och samma dag innan själva bröllopet? Enligt vad jag sett på otaliga amerikanska filmer så får ju brudgummen inte se bruden samma dag för det ses som otur. Därför sover de inte med varandra, utan kanske på hotell eller hos någon av tärnorna som bruden sedan får hjälp att göra sig i ordning av på själva bröllopsdagen. Och så ser bruden och brudgummen varandra först framme vid altaret där han väntar.

Men när tanken är att hålla en vigsel enligt svensk sed då bruden och brudgummen går in tillsammans sida vid sida längs gången, hur ser då egentligen traditionen vad det gäller att se sin tilltänka samma dag ut? Gör man sig i ordning tillsammans med sina tärnor och sedan möter brudgummen precis innan man tillsammans går fram till altaret?

Svara: Roligt med ditt beröm, tack!

Gammal sed är att brud och brudgum bor var för sig natten före bröllopet. Grundidén var att brudparet inte sammanlevde innan vigseln. Bruden bodde förr hemma hos sina föräldrar fram till vigseln, och klädde sig där, varefter hon for till kyrkan för att möta brudgummen i kyrkporten. Där fick hon sin brudbukett av honom, det var alltså han som skaffade den och gav till henne. Brud och brudgum går tillsammans till altaret enligt gammal svensk tradition, för att markera att bruden frivilligt ingår äktenskapet, alltså inte ”ges bort” av sin far.

I en del andra kulturer sågs bruden traditionellt mer som något av en vara som överlämnas till brudgummens familj. Ofta har då bruden en tunn slöja för ansiktet, och den lyfts upp av brudgummen när bruden ges till honom vid altaret. Han ska då blir förvånat lycklig över hennes skönhet, är det tänkt. Ack ja. Så hade och har vi det inte i svensk sed. Det är bra enligt min uppfattning. Dagens brudpar kan gärna följa traditioner som passar deras eget kynne, eller avstå från dem om det känns bättre. Så du kan göra precis som du vill, och som din brudgum vill. Överraskning eller inte efter egen vilja!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

...folk kanske redan har övergett den här tråden, men jag håller verkligen med fru Ribbing om att att den svenska traditionen med två jämbördes parter som går upp för kyrkgången (eller var man nu är) är fin och riktig. <br/>Svenska "brudar" som proppsar på att "ges bort" av sina fäder har huvudet fullt av amerikanska bröllopsfilmer, Harlekinromaner och bröllopsetikettböcker!!! <br/>Är personligen såå trött på alla "Brudzillas" och deras larv kring bröllop.

nickopicko, 06:07, 3 december 2009. Anmäl

Inte så konstigt Erik. Har du kollat in budorden på länge. Det är inte fråga om något annat än grundläggande levnadsregler (etikett). Så steget är inte särskilt långt.

Birgit, 11:21, 2 december 2009. Anmäl

@ 7 år för Rakel. Hehe... ja, jag skulle då inte klaga... ;-) (intressant detta hur fru Ribbungs etikettsspalt huxflux har förvandlats till ett bibelseminarium...)

Erik, 08:01, 2 december 2009. Anmäl

Those were the days!

7 år för rakel, 17:43, 1 december 2009. Anmäl

Erik, jag vet inte om det räknas som att leva i full sämja om man ständigt krigar om att få flest söner och att bli mest älskad, vilket Lea och Rakel faktiskt gjorde (Dessutom har du glömt en tjänsteflicka om man ska vara petnoga;-) Både Rakel och Lea gav sin man sina tjänstekvinnor i försök att få flest söner)

..., 09:55, 1 december 2009. Anmäl

@ 7 år för Rakel. Där har du fel. Lea blir ju inte alls "portpimpad". När herren ser att Lea blir försmådd gör han ju henne fruktsam och Rakel ofruktsam (1 Mos 29:31). Därefter lever de i full sämja alla tre (+ tjänstekvinnan Bihal och alla tolv sönerna). Detta är ju en solskenshistoria, om inte annat... ;-)

Erik, 06:32, 1 december 2009. Anmäl

Om man är sammanboende, som jag och min man var, skulle det han känts konstigt att övernattas hos en väninna på någon obekväm utdragssäng natten före bröllopsdagen. Min man skjutsade till frissa, handlade lunchmat etc. så hans hjälp behövdes den dagen! Äktenskapets bestånd har inget att göra med om man ser varandra före vigseln -utan snarare om man ser och uppskattar varandra alla dagar efter bröllopsdagen!

Äldre, 22:25, 30 november 2009. Anmäl

Kära nån så urlöjliga seder det finns...

Sven, 13:03, 30 november 2009. Anmäl

(obs ironi)

7 år för Rakel, 12:52, 30 november 2009. Anmäl

Ja, ha ha, men Jakob kunde ju ta flera fruar så han fick ju sin Rakel ändå. Värre var det för Leah - bortpimpad och utdömd som för gammal, för ful. Heja Jakob!

7 år för Rakel, 12:51, 30 november 2009. Anmäl

Deltagande i sorg

Fråga: Tack för en underhållande och lärorik spalt!

Den situation som jag tycker är den allra svåraste att hantera är då någon bekant har drabbats av någon form av sorg eller tragedi. Ett problem tycker jag består i själva frasen, det vill säga ”Jag beklagar sorgen”, vilket verkar vara den vanligaste om någon har mist en anhörig. Jag tycker att den känns väldigt konstlad och onaturlig. Har du något förslag på alternativa formuleringar?

Om en nära vän har drabbats av någon form av personlig tragedi känns det helt naturligt att ta kontakt med personen och uttrycka sitt ”medlidande”, erbjuda sitt stöd etc. Men hur bör man bete sig om någon man inte känner så väl har råkat ut för t.ex. ett dödsfall i familjen? Om det rör sig om en person som du normalt inte umgås med på tu man hand, inte pratar i telefon med etc men kanske har gemensamma vänner med, umgås med i större grupper o.s.v. Det mest naturliga borde väl då inte vara att man kontaktar personen enkom bara för att uttrycka någon form av beklagande, men att man på något vis påtalar detta då man råkar träffas nästa gång? Men även detta kan ibland kännas svårt och konstlat att få in i en konversation. Ska man öppna med ett ”Hej, beklagar sorgen, hur mår du?” eller avvakta och se om personen själv tar upp ämnet? Med personer man inte känner så väldigt väl kan det vara svårt att veta hur villiga de är att komma in på ämnet, samtidigt som att det känns dumt att inte låtsas om det ifall det är någorlunda uppenbart att det man känner till det.

Jag tycker att det är jättesvårt och eftersom jag själv har haft turen att inte drabbas av några personliga tragedier så vet jag inte heller hur jag själv skulle vilja att omgivningen betedde sig! Inte burdust och för närgånget är väl det enda jag säga definitivt. Tacksam för förslag så att jag inte behöver göra bort mig och utsätta någon redan lidande person för onödigt extra lidande!

Svar: Så trevligt att du gillar spalten!

Frasen ”beklagar sorgen” är egentligen felaktig så den kan du gärna avstå från. Man kan säga ”jag beklagar din förlust” (av en närstående) eller ”jag deltar i din sorg” men man kan inte beklaga själva sorgen eller sörjandet.

Det är rätt att du tänker på hur du ska visa ditt deltagande när någon har drabbats av sorg, av den ena eller andra anledningen. Alltför många tycker att det är besvärligt att säga något och håller sig hellre undan. Men den som har sorg eller svåra problem behöver känna andras sympati, och därför är det alltid bättre att säga något om än lite klumpigt, än att avstå.

Du kan ta personens hand och säga ”jag tänker på dig dessa dagar”. Eller ”du har mitt varmaste deltagande”. Eller om det är någon man har närmare kontakt med: “jag vet att du har det svårt, är det något jag kan göra för dig?”

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (45)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 45

Jag tycker inte man kan låstsas som om inget hänt. Man kan säga "Jag hörde om din mamma, så ledsamt" eller vad som helst vänligt. Och detsamma gäller när någon förlorat ett kärt husdjur! Hund inte minst, katt, häst. Har jag träffat djuret så säger jag något rart om det. Djur har ofta en mycket viktig ställning i sin familj.

Rimbo, 13:47, 9 maj 2010. Anmäl

lyssna och jag fyller snart 50...

Lillasyster, 16:12, 6 maj 2010. Anmäl

När sorgen är som mest förtvivlad, direkt efter, kanske man befinner sig i något slags chocktillstånd, då räcker det med en kram eller en beröring på axeln och ett ärligt menat "jag känner med dig..." MEN glöm för guds skull inte att återkomma till den sörjande efter en tid och fråga hur personen mår. Sorgen upphör nämligen aldrig, man lär sig bara leva med den. Jag förlorade mor, far o syster innan min 35 årsdag och jag lovar, skulle uppskatta än idag om någon tog initiativet till att vilja lys

Lillasyster, 16:10, 6 maj 2010. Anmäl

Det är bra att bara säga "beklagar sorgen" för efter att något tragiskt hänt är det inte alla som önskar att omgivningen blir för personlig. Eller blir stressade och börjar säga konstiga saker. Känn av personen så du blir lagom personlig och säg inget som känns konstigt eller falskt. Allt sådant här blir lättare ju mer erfarenhet man får men alla vill vi väl helst att så få som möjligt i vår närhet förlorar någon närstående.

nillan, 00:24, 14 april 2010. Anmäl

Jag har själv varit med om dödsfall inom familjen och mitt råd till dig om du träffar någon som du vet gått igenom något så hemskt, är att säga jag hörde vad som hänt och jag är så ledsen. Du märker efter den frasen om personen vill prata eller inte. Min erfarenhet är att man vill prata! Du strör inte salt i sår genom att visa ditt deltagande. Personen kanske är som jag, tänker på min förlust varje dag i alla fall och pratar gärna om densamme. Varmt lycka till!

Therése, 21:02, 6 mars 2010. Anmäl

Min man avled hastigt lite över 40 år, detta var naturligtvis en mycket stor tragedi för oss.Men jag blev ibland lika ledsen av att så många "valde bort" oss under en tid eller tog omvägar när de såg att man kom. <br/>Hade dessutom en väninna som arbetade som husläkare på en vårdcentral och till och med hon försvann! <br/>Många sa just när de dök upp igen efter en tid att de inte visste vad de skulle säga! <br/>Men om man inte har varit Einstein tidigare så behöver man inte mer än säga: "Hur mår du?"

mycket förvånad, 07:24, 26 februari 2010. Anmäl

Min far dog i somras och jag har sedan dess funderat mycket på detta med andra människors agerande. Jag har insett att döden är oerhört tabubelagt i det svenska samhället, många blir totalt paralyserade när detta kommer på tal. Jag förstår människor, det är svårt att närma sig en sörjande. Men en sak har jag kommit fram till: LÅTSAS INTE SOM INGENTING! SÄG NÅGOT! En människa i sorg tänker inte på något annat än just sorgen. Många människor hörde av sig (vissa inte) i somras, men nu ett antal månader senare är det aldrig någon som ens nämner min pappa längre. Inte ens mina närmaste vänner frågar om min pappa, hur jag mår etc. Men "tiden läker inte alla sår", jag tänker på pappa lika mycket som jag gjorde i somras, om än mer! Vännerna har nu blivit gravida och det talas istället om gravidmagar 98 procent av tiden. Jag känner mig ledsen och ensam i min sorg. Det känns som att alla förväntar sig att det ska ha "gått över". Kan jag påpeka för mina vänner att jag känner mig besviken?

Anna, 23:12, 10 januari 2010. Anmäl

Jag kan förstå att man kan tycka att "sorgen är min", men även den andra personen kan ju vara ledsen, eller hur? Vad man säger och hur är väl beroende av vilken relation man har, både till den avlidne och medmänniskan. Min mamma dog nyligen och hon hade många vänner, vi tröstade och stöttade varandra. "Jag hörde vad som hänt, så tråkigt". Det viktiga är att inte säga något man inte står för.

Ann, 00:12, 1 december 2009. Anmäl

Förlorade min mamma i lång tids sjukdom när jag var 17 år, kände att allt var konstigt och att jag själv inte visste hur jag skulle hantera allt. Förstod ju att andra inte heller visste hur man skulle bete sig riktigt som det var för mig när min väns pappa gick bort något år tidigare.Jag märkte ju att det var stelt och folk är nervösa och vet ej vad de ska säga riktigt och inte jag heller. Det värsta är ju hänt redan. Det var bra när de visade något deltagande, såsom ett brev, ett kort eller några ord.Det sämsta var nog när någon uttryckte något om att det var väntat eller att nu har hon ej ont osv pga jag var så ledsen och chockad i min sorg så det ville jag ej höra. Var ej redo för det ville bara ha ett deltagande utan sånt.

MissR, 21:01, 30 november 2009. Anmäl

Det värsta har redan hänt - det kan inte bli värre även om kommentarerna känns fel i munnen. <br/>Men SE den sörjande. <br/>Var handlingskraftig - bjud på mat eller fika, som någon skrev tidigare. Erbjud inte den sörjande att höra av sig. Man orkar, som sörjande, inte fråga/störa. Kom i stället med kvasten eller borrmaskinen och säg att ni vill hjälpa till. <br/>Och glöm inte bort personen/familjen. Allt blir förändrat. Livssynen och det som förr var viktigt blir annorlunda, får en ny dimension. Vilket omgivningen ALDRIG kommer att förstå. <br/>När har man sörjt färdigt? Aldrig. Inte heller det förstår omgivningen. Men sorgen gör mindre ont. <br/>MEN livet är värt att fortsätta leva. Det blir bara annorlunda :)

ILS, 09:31, 30 november 2009. Anmäl

Två ofta ställda frågor

Fråga: Vem håller tacktalet vid en lunch eller middag med enbart kvinnor?
Svar: Den som sitter till höger om värdinnan har hedersplatsen och förväntas hålla tacktal om det är en formell tillställning.

Fråga: Vem har vit slips vid en begravning?
Svar: En svensk tradition är att de närmast anhöriga männen till den som begravs har vit slips, övriga män svart. Närmast anhöriga är i rakt upp- och nedstigande led: far, son, sonson, dotterson. Och givetvis make, bror, svåger, måg.
 
Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

MAGDALENA SVARAR: Henrik 17:42: Svensk middagssed är att kvinnan har mannen till vänster, och är hon värdinnan så håller han tacktalet. Men här var frågan om tacktalare vid middagar med enbart kvinnor. Då är det kvinnan till höger om värdinnan som tacktalar.

Magdalena Ribbing, 06:36, 29 november 2009. Anmäl

Nej Magdalena, den som håller tacktal är den som har värdinnan till bordet och alltså sitter till vänster om värdinnan.

Henrik, 17:42, 28 november 2009. Anmäl

Re Fabiola: håller med om att i Finland är hedersplatsen är till vänster om värdinnan OM DET ÄR EN BLANDAD TILLSTÄLLNING, män och kvinnor. Men på enkönade (herr-)tillställningar har jag inte upplevt det (då var det som i Sverige); månne det bara gäller rena dammiddagar? <br/>Frackbegravningar torde väl vara sällsynta numera, men jag vill minnas att jag läst nån kommentar om att alla män, oavsett släktskap till den avlidne, skall bära vit, slät (d.v.s. icke pikerad) rosett samt svart väst - nån som vet mer om detta? (Vill ha min egen begravning såsom fracktillställning! *L* )

Nisse i Hökarängen, 18:30, 27 november 2009. Anmäl

Måg och svärson är samma sak.

Beran, 18:14, 27 november 2009. Anmäl

Vad är måg?

Anna R, 18:10, 27 november 2009. Anmäl

Jag vet att det där med slipsfärgen är olika i olika landsändar i Sverige. Nu minns jag inte vilket som är vilket, men min farfar, som var uppvuxen i Skåne och slutade sitt liv i Värmland, fick lära om på gamla dar.

Jocke, 15:14, 27 november 2009. Anmäl

Man kan notera att det återigen är någon som lånar mitt alias, men inte lyckas få till ett stort G i Greger. Se det som ett tecken på att det inte är jag.

Gris-Greger, 14:03, 27 november 2009. Anmäl

Om någon till äventyrs kommer till Finland, så är hedersplatsen till vänster om värdinnan, och på begravningar har ingen vit, enbart svart slips. För finnar som reser till Sverige är det bra att minnas, att vi har lite olika vanor. Hur det är i andra länder vet jag inte, men det vore ju bra att ta reda på de lokala traditionerna på förhand.

Fabiola, 13:05, 27 november 2009. Anmäl

Min erfarenhet är att de som bär kistan även bär vit slips (ber om ursäkt för ouppsåtlig galghumor). Frågan är om detta också är en tradition? Är det fler som sett detta vid begravningar?

Per-Anders Persson, 11:11, 27 november 2009. Anmäl

@ Anders: det beror ju lite på tillställningen art, men man kan ju alltid fråga om man får diska istället för att umgås. Varför skulle det en utesluta det andra?

Ylva, 10:44, 27 november 2009. Anmäl

Kalasbyxor?

Fråga: Jag ska på en Trettondagsbal och klädseln är mörk kostym. Nu till min fråga: kan jag ha svarta mycket tunna och vida byxor eller måste man ha klänning/kjol?

Svar: Helt korrekt och förträffligt med vida festbyxor och en festfin top!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Själv ska jag på fest med både dans och disco, klädkoden är Kavaj. Traditionellt sett har kvinnorna/tjejerna tidigare haft kjol eller klänning. Själv är inte jag heller en klänning/kjol tjej. Jag undrar nu om jag kan ha ett par svarta blanka tajta/smala byxor (satinliknande tyg), en svart blank fin, lite "pösig", blus med resår i nederkant (vid höften) samt i halsen (låter kanske lite konstigt, men resåren och sömmarna kring dessa är dekorativa). Även i nederkant av de trekvartslånga ärmarna är det resår. Materialet i blusen är tunnt och fint. Till detta planerar jag att ha ett fint litet glittrande halsband samt örhängen samt aftonväska. Skovalet blir pumps av något slag antar jag, för stövlar med hög klack utanpå byxorna är väl inte att rekommendera vid denna klädkod, eller? <br/>Kan detta fungera?

Helena, 22:08, 5 januari 2010. Anmäl

Om du är kvinna, varför ha byxor? Eller kommer männen på balen att ha klänning?

vic, 16:50, 11 december 2009. Anmäl

Det var ju meningen att man skulle dra på smilbanden. :-)

sylvie, 14:50, 30 november 2009. Anmäl

Jag har inget emot ordlekar eller vad det nu kan vara och jag hade en glad gubbe i mitt svar så jag förstår inte varför Magdalena misstolkar mitt inlägg. Som 60-talist så drar man (i alla fall jag) på smilbanden när man läser om kalasbyxor. Bättre att tolka saker positivt än negativt, det är i alla fall min inställning.

Katharina, 13:42, 30 november 2009. Anmäl

Personligen använder jag aldrig byxor (undantag: på gymmet) och håller många ggr med Catharina i hennes inlägg, men INTE i denna fråga. Man kan inte tvinga kvinnor att gå i kjol hur mycket man än tycker att det är passande eller riktigt.

Deborah, 10:28, 30 november 2009. Anmäl

Fyndig rubrik, Magdalena! "Gick på" den först, men log sedan glatt när jag fattat vitsen. <br/>Gris-Greger har f ö helt rätt, svårt att inte tänka på Lindeman och "kalajsbyxor"!

Maja Gräddnos, 21:18, 29 november 2009. Anmäl

@Road. Jajamensan. <br/>@a. Håller med.

Hans, 08:07, 29 november 2009. Anmäl

Är den här spalten på riktigt? Kan nån detta på allvar? Ska vi verkligen ha kungligheter som ledstjärnor, vi lever väl inte på Ludvig XIV:s tid där hovets vanor var stilbildande? Och rubriksättaren kan nog inte ägna sig åt ordlekar, de hjärnor som lever efter råden som här ges blir bara än mer förvirrade i sin ängslan för hur se ska uppföra sig...

Road, 22:56, 28 november 2009. Anmäl

Nu tycker jag att Catharina blev lite pinsam.

a, 18:25, 28 november 2009. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: De inbjudare som skriver ut "kjol eller klänning för damen" gör fel. En klädkod är inte till för att tillfredsställa inbjudarens personliga smak eller släppa in inbjudaren i gästernas garderober, utan för att ge gästerna nivån på bjudningen genom en bestämd klädnivå. Om kvinnor vill ha festfin kjol, festfin klänning eller festfina långbyxor är det deras sak, ingenting som inbjudarens ska bestämma om. Gästerna ska klä sig på önskad nivå, men deras smak ska inbjudaren inte lägga sig, inte ett dugg.

Magdalena Ribbing, 12:58, 28 november 2009. Anmäl

Ohälsande chef

Fråga: Vi har en chef på en ganska hög nivå i företaget som inte hälsar tillbaka. Man kan få ögonkontakt och säga hej, men då tittar personen bort och låtsas som ingenting. Även fast man har varit på gemensamma möten och personen vet vem man är. Dock tror jag att personen hälsar på chefer. Han har tidigare fått klagomål som framförts från hans chef. Men det har inte blivit bättring. Man är inte sugen på att hälsa när man ses, för man blir så irriterad när man blir nonchalerad.

Svar: Det finns bara en sak att göra: fortsätta hälsa, vänligt och tydligt. Personen som inte svarar är det ju synd om, så bortkommen som han verkar vara.

Bry dig inte om att chefen inte hälsar tillbaka, det är ju bara pinsamt för honom, absolut inte för dig. Håll ut! Skratta lite milt, invärtes föralldel, åt en vuxen människa som inte förmår uppföra sig hyfsat.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (27)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 27

Frågan låter ju nästan som den kommer från upplevelser inom Volvo personvagnar ( det Volvo som ägs av Ford ). <br/>Vi har i alla fall sett en hel del av detta efter 1999, då social kompetens slutade vara en parameter vid chefstillsättningar, utan man satsade mer på förkrympta människor med olika former av mindervärdeskomplex, gärna med total okunskap <br/>i branschen, på så sett skapade man ett litet STASI-företag i företaget, och se hur bra det blev. Vi övriga, när vi möter varandra, hälsar dock fortfarande, såväl på våra "STASI-spöken", som på varandra. <br/>Det är bara bita ihop skrattta gemensamt och konstatera att det är nog inte så roligt att vara STASI-kontrollant trots lönen.

BL, 22:45, 3 december 2009. Anmäl

På ettt par av mina jobb tog det ett halvår eller mer innan vissa kollegor svarade på mina hälsningar. Ingen tyckte det var konstigt. Det var min sak att se till att jag blev accepterad. Nu var detta naturligtvis i Frankrike. i Sverige skulle väl inga uppträda så ?

sylvie, 12:34, 3 december 2009. Anmäl

Det finns faktiskt människor som inte riktigt vet när och hur man hälsar, som har svårt med "timingen" och som tycker det är obehagligt med ögonkontakt. Detta är ganska typiskt för personer med diagnosen Aspergers syndrom, men det finns även andra med liknande problem. Det är ju inte så kul för omgivningen, men man kan väl lära sig att ha lite överseende med att alla inte har en perfekt social förmåga. Jag har aldrig träffat någon som inte hälsar för att de känner sig "förmer", men många som inte hälsar för att de känner sig obekväma och inte vet hur.

Klara, 09:21, 3 december 2009. Anmäl

Detta hör definitivt inte till ämnet, men ligger ett av världens största länder i Västeuropa? Sen när då? <br/>Chefen i själva frågan måste vara autistisk eller något. Vem 17 låter med flit bli att svara på ett hej?

P, 22:01, 1 december 2009. Anmäl

@Nille. Även om jag hade haft fel i min användning av ordet "citationstecken" så skall du inte för en sekund inbilla dig att jag av den anledningen blivit "sparkad till liggande". Förövrigt har du fel, och även om du hade haft rätt skulle det inte utgöra ett problem att "alltför många" säger situationstecken. Det är bara människor med väldigt lite att göra som irriterar sig på sådant. Dessutom anser jag att även chefen i frågan beter sig synnerligen märkligt, men det kanske inte hör hit.

Hans, 20:53, 1 december 2009. Anmäl

Underbart Magdalena! Jag misstänkte nästan att det var du själv som satte rubrikerna i pur förtjusning. Och fortsätt med det! Jag läser dina rubriker med minst lika pur förtjusning som jag läser dina svar. Puss och kram.

V. Aalbers, 16:35, 30 november 2009. Anmäl

@Hans: Vad sägs om citattecken? En 'citation' blir rödmarkerad (markerar okänt ord) när jag skriver. Jag ber samtidigt om ursäkt för att jag sparkar på den som Jörgen redan sparkat till liggande, men problemet är att alltför många säger situationstecken - därav kritiken som nog får ses som allmänhetens upplysning.

Nille, 15:19, 30 november 2009. Anmäl

Jag undrar vem som ska ta initiativ till handskakning, vad jag fått lära mig är det att han hälsar på henne och i andra fall hälsar yngre på äldre och man ska hinna först om man är osäker. <br/>Vad är rätt etikett? <br/>MVH/Dennis

Dennis, 22:42, 29 november 2009. Anmäl

@Jörgen RÄTTELSE. Jag ser nu att det inte blev helt bra ändå. Det skall vara "Under ett anfall av tillfällig förvirring" citationstecken skall stavas just så, d.v.s. med litet c, längre ner skall det stå "plockat" inget annat.

Hans, 19:23, 28 november 2009. Anmäl

@Jörgen. I en tillfällig förvirring så fick jag till det så som du skriver istället för "Citationstecken". Vilket du mycket väl förstår. Det är inte speciellt hövligt att påpeka andra människors fel och tillkortakommanden. Hade jag dessutom haft svårigheter med språket av mer permanent och rent av handikappande karaktär hade din kommentar varit direkt oförskämd och förnedrande. Anders jag spann vidare på ditt tema men nu har DN plockatg bort samma kommentar gång nr 4 och 5. Skäms DN.

Hans, 19:19, 28 november 2009. Anmäl

Får jag lov?

Fråga: Jag är bjuden på en bal som en studentförening anordnar. Tillställningen tycks vara väldigt formell, och klädseln är högtidsdräkt. Mina frågor gäller vad som är vedertaget och korrekt när det gäller själva dansen efter middagen:

Hur bjuder man på bästa sätt upp en dam man vill dansa med, finns det någon bra fras man kan använda och finns det något vedertaget tillvägagångssätt man bör använda sig av?

Finns det ett krav på att första dansen ska ske med bordsdamen under middagen, eller är det ”fritt fram” att bjuda upp vem man vill?

Kan man bjuda upp en tjej man aldrig har pratat med, men som ser ut att vara söt och trevlig?

Är det ofint att bjuda upp en tjej som man vet är ”upptagen” i den meningen att man vet att hon är i en relation med en annan kille? Eller spelar det bara roll om den killen är närvarande under kvällen?

Efter en avslutad dans, ska man tacka för trevlig dans – och hur gör man det på bästa sätt?

Svar: Du bjuder upp den du vill dansa med genom att gå fram till personen, invänta en blick och då säga ”får jag lov?” vilket är den traditionella frasen. Eller ”vill du dansa med mig?”

Det finns fler sätt, ett gammalt äktsvenskt är att fånga kvinnans blick, nicka åt dansgolvet till och säga “ööh?” med ett frågande tonfall. Detta passar emellertid mindre bra till frackfester.

Första dansen är traditionellt med bordsdamen, andra gärna med den du haft på andra sidan.

Du kan alltid bjuda upp den du vill dansa med. Är hon upptagen säger hon det. Om du vet att en kvinna som du vill dansa med håller ihop med en annan person, så har det inte minsta betydelse för en fråga om att dansa – dansen handlar inte om att akut förföra någon.

Efter dansen eskorterar du din danspartner tillbaka till den plats där hon befann sig när du bjöd upp henne, och säger ungefär ”tack, det var roligt att dansa med dig” eller “okej att jag återkommer?” om det är vad du vill.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (58)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 58

Jag tycker att man inte kan bjuda upp vem som utan ska läsa in <br/>situationen om ett gäng kvinnor sitter tillsammans och har trevligt kan det vara störande med att bli uppbjuden oftast kan man kolla detta genom att se var de sitter ofta väljer man en plats långt ifrån dansgolvet i sådana lägen

Dionne, 17:55, 4 december 2009. Anmäl

Som dansande dam tycker jag det är trevligt att bli tillfrågad på ett hyfsat artigt sätt. Överallt där jag dansar är det accepterat att damer bjuder upp. Det svåra kan vara att avböja på ett trevligt sätt, om man faktiskt inte vill dansa med personen i fråga, av ett eller annat skäl, för vissa verkar detta nästan vara tabu. <br/>I mina danskretsar är det inte helt ovanligt att damer kan föra och herrar följa, vilket betyder att samkönad dans inte är ovanligt. Vill man inte dansa med någon av samma kön låter man naturligtvis bi.

Klara, 09:38, 3 december 2009. Anmäl

Kanske skulle kommenterat artikeln/frågan och inte kommentarerna. <br/>Jag var student ganska nyligt och bevistar fortfarande en del av de årliga festligheterna, det är ett bra tillfälle både att nöta lite på fracken och få chansen att träffa vänner från förr. <br/><br/>Jag kan bekräfta precis det Magdalena säger. Bjud upp (vilken artig fras som helst med andemeningen att man gärna skulle dansa en dans) den du vill dansa med. Lite socialt förarbete kan vara på sin plats om det är nån som står och pratar i ett gäng, men det finns inga egentliga krav på att känna personen i fråga i förväg. Eskort till dansgolvet, 2 danser och därefter eskort tillbaka till den plats där du hittade henne. Tada! <br/><br/>(Glöm inte att dans är ett sätt att umgås, att dansa med nån som inte pratar alls är dötrist.) <br/><br/>Naturligtvis kan man avvika från etiketten med gemensam överenskommelse precis som vanligt men följer du den mallen har du inte gjort bort dig.

Laban, 17:42, 30 november 2009. Anmäl

Till alla som rackat ner på studentfester i frack kan jag bara säga att ni måste ha stött på stolpskott till studenter. Åtminstone de kanske 20 baler på KTH, SU och LiU jag varit på var bal på korrekt nivå, fram till att så kallat "efterkör" inträffar, när bandet gått hem vid 2-3. Därefter något friare, men då går städat folk hem... <br/><br/>Att artigt avböja även dansen med sin bordsdam och istället bjuda på en drink eller bara dra ut på kaffet lite, skulle jag se som betydligt artigare än att motvilligt kliva henne på tårna i några minuter. Många baler, såsom bröllop och liknande har dans som en del av kvällen, inte ensamt syfte. Det vore elakt och otrevligt att utesluta alla som inte uppskattar dans från dessa tillfällen.

Laban, 14:21, 30 november 2009. Anmäl

Håller med Gris-Greger; <br/>Varför skall man tvinga andra att dansa bara för att man själv gillar det ? <br/>Men självklart skall man inte gå på en formell bal om man inte vill dansa... <br/>Till skillnad mot vad många skriver ,tycker jag absolut att dansen i grunden är en förförelseakt,- om än inte akut. <br/>Om det inte vore så, kan man väl lika gärna bjuda upp sin kompis av samma kön, om det bara handlar om att "dansa för att det är kul" ?

Janne, 07:39, 30 november 2009. Anmäl

Jag älskar Magdalena Ribbing, hon är så himla bra på alla sätt!

Jenny, 19:48, 29 november 2009. Anmäl

@ Catharina: jag är ute och dansar regelbundet, i perioder 4 gånger i veckan. Jag då aldrig märkt att det inte skulle vara ok att som kvinna att bjuda på gammeldans eller vanliga dansställen där ett dansband spelar. Och ingen av mina dansvänner upplever att det skulle vara ett problem att bjuda upp någon man som man inte dansat med tidigare. Att andra skulle titta snett på oss borde vi ha märkt av.

AJ, 17:11, 28 november 2009. Anmäl

Inget satans trams. Ta henne i handen och säg att ni ska dansa och sedan leder du bort henne. Var en grottman. Trots vad tjejer säger vill de ha en alfahane som leder dem. Fråga ALDRIG om hon vill. Vill hon absolut inte låter hon dig veta det på annat sätt.

Yeah, 14:38, 28 november 2009. Anmäl

Maja Gräddnos med flera: nä, som kvinna bjuder man inte upp en (främmande) man på en formell bal. Men är det någon man redan känner och brukar dansa med, så kan man ju ta initiativet. <br/>Förresten finns det oskrivna regler även på vanliga dansställen - där det dansas bugg, foxtrot och gammeldans menar jag nu, inte disco. Även om det officiellt är "demokratisk dans" så ses det inte med blida ögon om damen bjuder upp först. Däremot brukar det vara OK att damen bjuder upp en herre som tidigare på kvällen bjudit upp HENNE. Detta gäller även när det med regelbundna mellanrum är "damernas". (Alltså försångaren i bandet annonserar att det är damernas tur att bjuda upp för nästa dans.)

Catharina, 11:58, 28 november 2009. Anmäl

Magdalena! <br/>Min kommentar var riktad till JH och hans/hennes okunskaper i historia, pardans kom till Sverige på 1800-talet. <br/>Jag ifrågasätter givetvis inte dina råd för en formell akademisk bal. Men jag gjorde några intervjuer: Äldsta dottern, studentkårsrepresenatnt på Nobelfest 1990, bal efter sin doktorspromovering 1998. Middagen och första danserna enligt reglerna, sen rätt fritt. Yngsta dottern, första balen på högskolan 2009, middagen formell, sen fritt. Min syster på gammaldans, man bjuder upp och eskorterar tillbaka, om det inte är för trångt. Fri uppbjudan män/kvinnor

Nils G, 17:59, 27 november 2009. Anmäl

Hut, tanter?

Fråga: Tack för en lärorik spalt, även som ung läsare drar jag mycket nytta av den!

I dessa hösttider är paraplyet fotgängarens bäste vän i stor utsträckning, jag själv inkluderad. Dock har jag problem då min längd gör att de flesta paraplyer hamnar i ögonhöjd och det kan ibland kännas väldigt påfrestande att hela tiden vara på sin vakt. En situation som var påtagligt irriterande hände mig förra veckan då tre kvinnor ca 40-45 spatserade framför mig med varsitt paraply i händerna. De tog upp hela trottoaren och takten var avsevärt lägre än min. Efter flertalet försök att ”köra om” fick jag helt sonika putta undan ett paraply för att bana min väg fram. Följaktligen fick jag ett par sturska kommentarer om bristande respekt som uppenbarligen är synonym med min generation (undertecknad har 20 år på nacken).

Vad är i din mening ett bra sätt att tackla situationen? Jag kan förstå att kvinnorna uppfattade mig som framfusig när jag puttade bort paraplyet, men samtidigt var de oartiga nog att ta upp hela trottoaren. Ska man knacka vederbörande på axeln och informera denne om ens åsikt eller helt enkelt passera och hoppas att personen kan förstå hur oförsiktigt hon/han ter sig?

Svar: Kul att du har nytta av spalten!

Du råkade på tre tråkiga och självupptagna personer, kan man lugnt säga. Det är inte ett dugg okej att gå tre i bredd på en trottoar, med varsitt paraply dessutom. Men du skulle ha utbrustit i ett högljutt “Ursäkta” så hade tråkpersonerna tvingats maka sig. Hade du knackat någon av dem på axeln hade du kanske fått paraplyet i huvudet, avsiktligt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (54)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 54

@s: Sedan när råder det vänstertrafik på gångvägar och trottoarer? Redan när vi hade vänstertrafik på bilväg gick man till höger på trottoarer. T.o.m. i England där man fortfarande har vänstertrafik går man till höger på trottoaren.

sesam65, 12:53, 3 december 2009. Anmäl

TAck Janne för lite medhåll. Jag har på senare tid förstått att ordet "rebell" har fått en ny användning. Förr användes det för att beskriva någon som slåss mot t.ex. ett regelsystem, eller en auktoritet för att de vill något bättre för en större grupp människor. Idag finns det folk som ser sig som rebell när de bryter mot samhällets regler bara för att det passar dom själva i ögonblicket. Det är riktigt lågt!

JW, 13:36, 30 november 2009. Anmäl

Lars mfl; <br/>Att ha etikettsregler handlar inte om någon blind lydnad utan egen tankeförmåga , utan om att få folk att bete sig likartat i sociala sammanhang för att undvika konflikter. <br/>Tycker ni det skall vara likadant i trafiken , att jag tex kan köra bil på vänster sida om jag nu tycker det är bättre..? <br/>Håller med JW om att de som inte vill ha regler är de som är bäst på att "ta för sig" av det allmänna utrymmet.. <br/>Är man dominerande och intresserad av att expandera sitt fysiska och psykiska ego, så är naturligtvis regler ett hinder...

Janne, 08:01, 30 november 2009. Anmäl

Karin, jag tycker du har rätt. <br/>K, ja, jag har ett gott minne. <br/>anjimoo, den ganska så gamla tanten jag är skulle aldrig och har aldrig uppskattat busvisslingar. Lite charm skadar däremot inte någon. <br/>Skulle någon betrakta mig som en medmänniska och be mig att få komma förbi, så skulle jag uppskatta det.

sylvie, 01:53, 28 november 2009. Anmäl

Och VEM är den halvsura individ som anser att mitt inlägg skulle tas bort? <br/>Inlägget handlade om att en man skall busvissla åt halvgamla fruntimmer som då i 95 procent av fallen då vänder sig om, ser att en yngre man visslat lite charmigt och fulla av fåfänga släpper förbi den stiliga mannen med sitt paraply. Mannen kan gärna flörta lite när han passerar. På detta sätt blir alla glada. Mannen för att han kunde passera och de halvgamla fruntimmren som känner sig lite sedda då de faktiskt fortfarande kan få en man att vissla en truddelutt! <br/>Få se hur länfe mitt inlägg får stå kvar, innan en surmagad feminist anmäler mig! <br/>För många feminister har nämligen ingen humor!

anjimoo, 20:48, 27 november 2009. Anmäl

Man bör gå till vänster om man delar utrymmet med cyklister/mopedister/bilister, annars till höger. <br/>http://www.trafikeniskolan.se/Templates/standard.a spx?pageId=140 <br/>http://www.ntf.se/konsument/fraga970.asp <br/>Jag går dock alltid till vänster p.g.a. hunden, och möter jag någon som vägrar byta sida trots att det nog skulle vara smidigast så passerar jag denne på höger sida utan att bry mig. Man lever tydligen längre om man inte är tjurskallig som en åsna. :) <br/>Trevlig helg!

Lena, 14:23, 27 november 2009. Anmäl

Att säga till att man vill gå förbi verkar inte finnas i frågeställarens värld. Men många nuförtiden verkar livrädda för att säga ett enda pip till främmande människor. Säg till, så löser sig saker.

Leif, 14:22, 27 november 2009. Anmäl

RE: sylvie, 02:00 "Lars ! Du och en viss nilsson liknar varandra ganska mycket !" <br/>- kul att höra att du fortfarande minns Nilssons kommenterande, måste väl vara minst ett halvår sedan ?

K, 10:25, 27 november 2009. Anmäl

Sylvie: <br/>Javisst, att blint följa regler utan eget tänkande är aldrig bra. Men jag kan fortfarande inte se ett samband mellan en sådan person, och en som skaffar sig kunskap om vad som är allmänt accepterat? Det finns väl ingenting som säger att bara för att man känner till reglerna så följer man dem blint?

Karin, 09:23, 27 november 2009. Anmäl

@S. Ja, det anser du för att man har sin hund i till vänster eftersom det är där hunden ska befinna sig under komandot fot. Tyvärr tror jag att du har fel, jag har för många år sedan hört att där det råder enbart gångtrafik, typ trottoar, gångväg utan cykeltrafik, är det också högertreafik, d.v.s. fotgängare emellan råder högertrafik. Tyckte själv att det var en smula tokigt när jag hade hund. Rätta mig någon om jag har fel.

Hans, 07:24, 27 november 2009. Anmäl

Tid eller otid?

Fråga: När skall man anlända till en bjudning om värdparet har inbjudit till kl. 17.30?

Skall man komma fem minuter före? (eller närmare angivet klockslag).
Skall man anlända fem minuter efter ?(eller senare).

Vilket är det mest eftersträvansvärda? Före eller efter?

Svar: En artig gäst anländer i exakt tid, absolut inte en enda minut före utsatt klockslag, och inte mer än tio minuter efter.

Ni som nu tänker kommentera att jag har svarat fel, för ni vet att så det inte i studentkretsar, i USA, i Spanien, hemma hos er eller någon annan stans, er svarar jag i förväg att ni har rätt. Alla har inte samma uppfattning om korrekt ankomsttid för gäster till en formell bjudning, som frågan verkar handla om. Det jag har svarat gäller vedertagen god sed i den relativa borgerlighet som jag förmodar efterfrågas i denna spalt.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (48)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 48

@Deborah, 4 på morgonkvisten om i Spanien annars vid 2-3 tiden. Börjar gör vi i alla fall vid 20:30 för de andra gästerna. Bjuder Sydeuroperna in sà förväntas man inte komma innan 21:30! Middag serveras inte innan 22:30.. Allt detta har med att göra med traditioner gällande siestor och värme/hetta. Ett bröllop i Sevilla började 21:00.. vigseln började denna tidpunkt för prästen vägrade komma innan.. för varmt. Och han hade rätt! Bröllopet hölls pà deras "gàrd" och 600 gäster till middag efter cocktailen vid midnatt. Tror jag var i säng vid 08:00 :o)

Christina GVA, 21:31, 30 november 2009. Anmäl

En fråga till er som har middagsbjudningar med sydeuropesika gäster: vilken tid börjar man äta och när är tillställningen vanligtvis slut? Jag undrar iom att jag fått intrycket att dessa kommer vansinnigt sent , så när slutar det hela? Klockan 4 på morgonkvisten?

Deborah, 14:35, 30 november 2009. Anmäl

@Mats, som Catharina skriver - bjuder in till cocktail dinatoire med förrätt som coktail plock och varm rätter som buffee som kan ätas med en hand (risotto/pasta/asistiska grytor), efterrätt vid 23:00 tiden och sedan kaffe. De som kommer sent har dà en stàende buffee.

Christina GVA, 12:24, 28 november 2009. Anmäl

@Mats, lever i en liknande miljö. Vad vi gör är att bjuda in till "cocktail dinatoire" till 20:00. De flesta gästerna anländer en halvtimma senare och under en timma serveras cocktail plock som förrätt, sedan serveras varm mat, typ risotto/pasta/eller asiatiska grytor som kan ätas med en hand. Vid 23:00 serveras dessert och senare kaffee. De som kommer vid denna tiden har en buffe framställd och fàr äta lite snabbare ;o) Detta är inget "hur man ska göra" bara ett "brukar fungerar". Och i Sverige pà svenskt vis. Vàr sed att äta efterrätt och dricka kaffe är definitivt den bästa (i min mening) och fàr alltid kämpa för att fà kaffet serverad tillsammans med desseren pà restaurang.

Christina GVA, 12:11, 28 november 2009. Anmäl

Mats: i det läget är det bättre att ha vad vi kallar "öppet hus". Ingen sittning, utan buffébord där gästerna får ta när de än anländer. Man får bereda sig på en låååååång natt innan syderuopéerna går hem, och försöka lägga viktiga programpunkter ungefär i mitten av kvällen, innan svenskarna har droppat av...

Catharina, 12:01, 28 november 2009. Anmäl

Bodde i London tidigare. Det forsta storre partyt jag ordnade funkade inte. Svenskarna kom 7 prick och spanjorer och italienare kom runt midnatt. Da hade manga svenskar redan gatt hem. Daremellan alla ovriga nationaliteter. Vad gor man nar man lever i en internationell miljo?

Mats, 11:04, 28 november 2009. Anmäl

Sassa: jag menade bara att om man inte vet om regeln - som faktiskt inte alla gör - så behöver de gästerna inte mena att vara nonchalanta etc.

mm, 16:49, 27 november 2009. Anmäl

För er som undrar kommer våra italienska vänner/bekanta både från Milano och från några olika städer i Toscana. Och ingen av dem har fått några instruktioner om svenska vanor.

Abani, 16:23, 27 november 2009. Anmäl

En artig gäst kommer varken för tidigt eller för sent. För den som ska bjuda på mat ställer det till det rejält med planeringen om folk kommer för tidigt - eller ännu värre, en halvtimme för sent.

Alexander, 13:14, 27 november 2009. Anmäl

Tack Sylvie, Christina GVA och monica! Vad gjorde vi väl utan er?

Eva, 09:30, 27 november 2009. Anmäl