Etikettspalten: Om bra sätt

Varför ska jag? Frågan är ständigt återkommande i min spalt så snart det gäller något som man inte vill göra. Frågeställarna vill slippa allt från att be om ursäkt till att säga tack och däremellan att flytta sin kasse från sätet intill, hålla upp dörren eller låta bli att fråga om andras vikt, ekonomi och graviditet. Med mycket mera.

Ja, varför ska man besvära sig överhuvudtaget? Bry sig om vad andra tycker eller känner?

Annons:

Svaret är att man måste inte.

Ingen måste vara hyfsad eller hänsynsfull. Det finns inga lagar om hygglighet. Men det finns en allmän uppfattning om vad som är trevligt sätt, och det sammanfattas i orden hänsyn och vänlighet.

Trevlig är alltså den som tar hänsyn och är vänlig. Räcker det? Ja! Så vad är hänsyn? Att förstå att ens egen person inte är viktigast. Men det är den ju? Visst, det vet vi alla. Var och en är sig själv närmast, förstås. Fast det ska verkligen inte alla andra inse. Självupptagenhet är inte godkänd för den som vill betraktas som välartad. Själva poängen i det sociala samspelet är att alla vet att de ingår i en gemenskap, ingen kan bortse från alla andra.

Därför är det ”just jag” som ska säga ursäkta när ”jag” råkar knuffa någon, tack när ”jag” får en plats erbjuden på bussen, pengar tillbaka i kassan, en dörr hållen för ”mig”, en vänlighet sagd. Det är ”just jag” som ska flytta min kasse från tomsätet intill, låta bli att fråga nya bekantskaper om deras barnlöshet, lön och oätna mat.

Och ”jag” blir en omtyckt, välkommen person om ”jag” dessutom svarar vänligt på tilltal, ser glad ut när ”jag” hälsar, tackar för presenter och avstår från att säga ofördelaktigheter om andra, när- eller frånvarande.

Enkelt, eller hur? I alla fall värt ett allvarligt menat försök.

Magdalena Ribbing

Avbryta för att hälsa?

Fråga: Nyss var jag på en champagneprovning för ca 20-30 personer. Vi stod upp med glasen, det fanns inga stolar runt det långa barbordet. Åldrar 35-70, alla utom jag med egna vinkällare Jag kände mig helt plötsligt bortkommen kring hälsningen. De yngre hälsade på mig bara med förnamn. Jag använde både för- och efternamn men ändrade mig efterhand eftersom det verkade krystat att använda båda. När jag närmade mig nästa grupp använde jag bara förnamnet, men då presenterade de sig alla med för- och efternamn… och jag kände en ilning av att jag hade gjort bort mig. Jag kan nämna att denna grupp var lite äldre i genomsnitt. Så första frågan är: hur presenterar man sig med sitt namn?

Andra frågan är: ska man hälsa på alla andra eller inte? Jag hälsade mig igenom halva gruppen som var där när jag kom (15) men fastnade sedan i samtal med ett par gäster. När samtalet var klart hade fler kommit men ingen hade kommit och hälsat på mig, alla sorlade med sin lilla grupp. Så jag slutade hälsa där i ett försök att ”följa strömmen”. En man tittade mycket på mig den kvällen, han var där när jag kom. Jag förstod inte varför innan han gick, kom fram, skakade hand och sa ”Hej och hejdå”. Jag fick känslan att han funnit mig oartig som inte hälsade på honom tidigare. Samtidigt undrar jag om man verkligen ska bryta sig in i grupperingar av gäster djupt försjunkna i samtal, och avbryta dem, bara för att hälsa och sedan gå vidare? Om alla står på rad för att hälsa är det en sak, men om festen snabbt kommer igång i olika grupperingar känns det forcerat att hälsa på alla.
Så förvirringen var total för mig.

Svar: Upp till 30 personer klarar de allra flesta av att hälsa på utan att att falla ihop. Särskilt vid ett tillfälle som det du beskriver där ni har ett gemensamt samtalsämne som ni  samlas kring.

Att säga enbart sitt förnamn är  sådant man gör i skolan men inte därefter, om man vill bete sig vettigt (ni kommentatorer som nu kommer att invända att jag har fel, till er säger jag att ni gör som ni vill, men är man intresserad av att uppföra sig hyggligt och har gått ur skolan så säger man både sitt för- och efternamn till dem man hälsar på första gången).

När man går runt och hälsar efter det att man har anlänt till en tillställning så är det okej att avbryta ett pågående samtal. Man säger ”ursäkta mig, jag vill bara hälsa” och så gör man det. Normalt funtade vuxna personer klarar då av att inte se förnärmade ut, och att inte ställa sig med armarna i kors och vrida ryggen åt den som vill hälsa. Dessutom kan normalbegåvade vuxna ta upp den eventuellt tappade tråd som det kan bli frågan om under de femton sekunder som hälsningen tar.

Det enda rimliga i det läge du beskriver är att gå runt och hälsa på alla, oavsett grupperingarnas slutenhet.

Den som hälsar är artig. Den som ser stött ut för någon annans hälsande i ett sällskapssammanhang är dum.

Magdalena Ribbing

Klaga på nagelbitare?

Fråga: Min flickvän biter på naglarna och jag har väldigt svårt att inte tänka på det varje gång hon gör det. Extra jobbigt blir det för mig när hon gör det ute på stan, som i julhandeln då hon först klämt och känt på en vara och sen ställer sig och biter och funderar på om hon ska köpa den.

Nagelbitning ser jag som en dålig och äcklig vana, så som att stå och peta sig i näsan t.ex. Men hon är inte av den uppfattningen.

Jag har försökt att snällt påpeka problemet, och ge små blickar då det känns olämpligt, men det gör det snarare värre.

Finns det ett korrekt sätt att bete sig runt detta? Är det ohyfsat av mig att påpeka?

Svar: Nagelbitning kan vara relaterad till något slags stress, något som man har svårt att själv påverka. Men det är som du skriver, obehagligt att någon biter på sina naglar. Att stoppa fingrarna i munnen, och utan mellanliggande handtvätt ta i saker som andra ska ha, är självklart fel och det kan gärna alla nagelbitare och tandpillare tänka på.

Det är inte ohyfsat, som du undrar, att du säger något till din flickvän. Rimligen har ni en så pass nära relation att du kan säga till henne på ett gulligt sätt att du tycker att nagelbitandet är jobbigt att höra och se. Försök förklara för din flickvän att hon nog har ett litet tvångssyndrom, som det kan finnas hjälp mot. Något medel som brukar finnas på apoteket kan hon börja med, exempelvis en illasmakande vätska som stryks på naglarna. Eller kanske det räcker med att hon verkligen blir medveten om det synnerligen ocharmiga med hennes nagelbitande?

Magdalena Ribbing

Julbordsordningsfråga

Fråga: Jag, min sambo och hennes familj har fått platser till ett julbord på julafton. Det är ett ganska fint ställe så det blir finkostymen då det gäller klädval. Men min fråga gäller inte kläder utan mat – I vilken ordning ska man ta maten på julbordet? Jag kan räkna ut att man inte ska börja med efterrätten, men hur är det med allt annat? Fisk före kött? Kallt före varmt? Finns det några särskilda regler man bör följa?

Svar:
Det är vanligt att börja med sillen, fortsätta med lax och löjrom, därpå ta varma rätter som Jansons frestelse och strömmingslådorna, så är det dags för köttbullar och korv, dopp och skinka, och sist Ris à la Malta eller mandelmusslorna. Men man äter som man vill, avstår från det man inte vill ha, blandar efter egen smak och tittar utan att säga något på den som står bakom och säger ”Jamen den där passar inte till det där” eller ”hörru, det är fel att äta skinkan först”.

Frihet i viss mening råder även vid julbordet. Det är bara en sak man inte får: att stå still och peta i olika saker så att vandringen runt bordet hindras.

Magdalena Ribbing

Barnfritt bröllop med barn?

Fråga: Vi är bjudna på bröllop, det är en nära släkting som ska gifta sig. Brudparet vill ha ett bröllop utan barn vilket man som gäst så klart måste acceptera. Problemet för oss är bara att eftersom det är en nära släkting är alla potentiella barnvakter till våra barn också bjudna.
 
Vad är artigast, att tacka nej, eller fråga om det ändå är okej att ta med barnen?

Svar: Ni kan absolut inte ta med barnen, eftersom brudparet har bestämt sig för att ha en vuxenfest utan barn. Barnen är helt enkelt inte bjudna. Den som inte är bjuden till en tillställning dit det har givits inbjudningar kan inte heller delta.

Att det inte finns någon annan barnvakt än släkten gör att den ena av er två kan stanna hemma med barnen, och den andra gå på bröllopet. Är det kyrkvigsel kan ni kanske dela på evenemanget, den ena går på vigseln, den andra på festen. Det är bara den som går på festen som behöver tacka ja (och absolut måste göra det!). Till enbart övervarande av vigselakten i kyrkan behövs inte något svar.

Alternativet att båda tackar nej och svarar att det beror på barnvaktsbrist finns ju också. Kanske brudparet då kan komma med något förslag till lösning, typ ett separat barnrum i anslutning till festlokalen eller något liknande. Eller så blir det inte något sådant, och då får ni två avstå från bröllopet, men skicka en vänlig lyckönskan i alla fall. Och en present eftersom det är en nära släkting och ni dessutom har blivit bjudna på bröllopet.

Magdalena Ribbing

Gåvor och gengåvor?

Fråga: Sedan ett par år har jag en särbo. Vi är förlovade och ska flytta ihop så småningom. Han har tre barn i tonåren, föräldrar samt en syster med familj.

Mina svärföräldrar ger sina barn och barnbarn en stor slant var i födelsedagspresent och julklapp. Jag får gåvor för ett par hundralappar. Jag har gett mina svärföräldrar både julklappar och födelsedagspresenter tillsammans med min särbo, där jag stått för halva kostnaden. Under den tid som jag varit en del av den här familjen har jag vid ett par tillfällen gett mina svärföräldrar spontana små gåvor, inte några dyra grejer men en liten sak här och en liten sak där, för att visa att jag bryr mig om dem. Några sådana spontanpresenter har jag dock inte fått i retur.

Min särbos barn har fått pengar av mig till födelsedagar och i julklapp. De har dock inte gett mig något överhuvudtaget, vare sig födelsedagspresent eller julklapp.

Så min fråga är helt enkelt, hur ska jag förhålla mig till mina svärföräldrar och min särbos barn? Ska jag köpa presenter och julklappar och till vilka belopp? Ska jag fortsätta ge pengar till min särbos barn?

Svar: Det är inte så lätt att fortsätta vara generös när man inte möts av någon positiv respons.

Men du gör ett misstag: du förväntar dig motsvarande generositet och det går inte. Det kan finnas förklaringar till det du blir ledsen för. Kanske är det så här:

1. Dina svärföräldrar ger sina biologiska barn och barnbarn så mycket som de vill ha råd med. Det måste inte innebära att du inte är lika uppskattad, bara att du har en annan familjestatus.

2. Dina spontana gåvor till svärföräldrarna har inte besvarats med något till dig – men det är många som inte ens skulle komma på idén att en gåva utanför de formella gåvotillfällena ska gengäldas på något sätt. Så det behöver inte ha någon betydelse alls.

3. Tonåringar är emellanåt mer intresserade av annat än att tänka ut presenter till en förälders särbo. Att du ger dem pengar är knappast nödvändigt, tycker jag, varför ger inte du och deras far gemensamma presenter till hans barn, ni måste ju visa dem att ni är ett par.

Slutsatsen är att det du beskriver kan vara mycket större i ditt eget sinne än för de personer som du tycker är försumliga eller ogenerösa. Jag håller med dig om att det verkar lite trist, men många människor förstår inte samspelet mellan människor – de tror att deras gåvor inte spelar någon större roll, de förstår inte att vänlighet växer när den återgäldas med vänlighet.

Och du kan glömma att du inte får motsvarande uppskattning för de spontangåvor du ger. Förmodligen ses dina presenter som de vänligheter de är, utan tanke på att du skulle bli glad för en uppmärksamhet någon gång.

Fortsätt att ge presenter till svärföräldrarna tillsammans med din sambo, och gör likadant med presenterna till hans barn. Dela på kostnaderna och låt presenterna alltid vara från er två.

Och sluta förvänta dig presenter! Ge av givmildhet men vänta dig inte något!

Magdalena Ribbing

Svara på julkort?

Fråga: Har fått ett julkort från en affärsbekant. Det lyder så här: God jul och Gott nytt år, tack för gott samarbete under det gångna året. Bästa hälsningar XXX

Hur ska jag svara på detta, skicka ett julkort till honom eller ett mejl och tacka för kortet och önska detsamma?

Svar:
Du kan skicka ett kort med nyårshälsningar – så gjorde man förr när man var artig och besvarade alla brev och kort! Ta ett nyårskort eller skriv ett själv, ett vanligt vitt kort som du kan pryda med nyårsklockor eller vad du vill, och skriv ”Tack för helghälsningen – ett fint nytt år önskas även dig! Vänliga hälsningar YY.”

Magdalena Ribbing

Hindra barnklappande?

Fråga: Det är mycket vanligt att kända så väl som okända tar på mitt barn som är fem månader. Hur kommer det sig att människor anser att de har rätt att göra detta? Hur kan jag på ett trevligt men bestämt sätt förebygga att andra tar på mitt barns händer, huvud eller över huvudtaget på barnet eller dess napp. I dessa tider vill vi undvika förkylningar, influensa och allsköns bakterier. Vi funderar på att skaffa en skylt ”Se, men inte röra”, men vill hellre ha en slagfärdig fras att bemöta dem med.

Svar: Barn är underverk och väcker starka känslor hos de flesta. De som vill röra vid ett mirakel, ett barn, tänker inte på baciller och virus och att barnet blir stört, de tänker bara på att få klappa, pussa, nudda vid underverket. Den försvarslösa litenheten, miniatyren av den vuxna varelsen, är oemotståndlig. Samma sak gäller ju hundvalpar och kattungar.

Så du kommer aldrig undan människors behov av att röra vid en baby, det är förmodligen genetiskt och dessutom vänligt tänkt. Däremot kan du försvara ditt barn genom att sätta upp den skylt du själv föreslår. Det är effektivare än att säga till människor något när de kanske redan är på väg att ta på barnet. Jag kan inte komma på någon enda vänlig fras som garanterat skulle hålla undan andra från barnet. Men du kan ju försöka med att säga ”nej, rör inte, han/hon är för liten och ömtålig”.

Magdalena Ribbing

Kavajgala?

Fråga: Ska på en gala ikväll och dresscode är kavaj/smart casual.

Vad innebär det för mig? Kan jag ha en enkel knälång klänning, smycken och stövlar till?

Svar: Knälångt lite finare-än-vardag är bra, tydliga smycken är bra på grund av benämningen ”gala”, men bättre än stövlar är fina kvällsskor, av samma anledning.

Magdalena Ribbing

Festtack?

Fråga: Jag var på 25-årsfest nyligen och gav bort en present till födelsedagsbarnet (bok om franska desserter).
 
Ska jag skriva till värdparet och tacka för festen och ska födelsedagsbarnet skriva och tacka för presenten?
Vem tackar för vad egentligen?

Svar: Du har varit på en fest. Det skriver du ett tack för. Att du gav en present har inte med ditt tack för festen att göra.

Den som har fått en present skriver och tackar för den.

Allra bäst är om du hinner skriva och tacka för kalaset innan födelsedagsbarnet skickar sitt tackkort för presenten.

Magdalena Ribbing