Webb-tv om näthatare

Magdalena Ribbing ger sina tips till bloggare – och berättar om sina egna erfarenheter av näthat.

 
 
 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (31)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 31

RE: Signe, 22:49 <br/>- jag tycker det är en ädel metod du föreslår, jag sympatiserar med idealen, att bemöda våld med icke-våld. Det har visat sig framgångsrikt många gånger, men inte alltid, även om man skulle vilja att så vore fallet. Så hur smärtsamt det än är, behöver (det jag uppfattar som) sanningen komma fram. Därav min invändning

Anders, 00:35, 2 februari 2010. Anmäl

Käre Anders, jag trodde det handlade om hatmejl och nätförföljelser. Men tydligen vidrörde jag en för dig känslig nerv. Får för övrigt intryck av att du försöker kapa Ribbings blogg genom att styra över och vinkla frågor bort från ursprungsfrågan. Varken hyfsat eller artigt.

Signe, 22:49, 1 februari 2010. Anmäl

korrigering av länk (denna länk är korrekt) <br/>för <br/>- http://en.wikipedia.org/wiki/Gandhi#Nonviolence <br/>emot <br/>- http://en.wikipedia.org/wiki/Peace_in_our_time

Anders (Webbsida), 14:33, 1 februari 2010. Anmäl

RE: Signe, 22:22 "Kan inte se inslaget dock, aggresion skall alltid bemötas med passivitet" <br/>- "Alltid", är en kvalificerare som inför kompromisslöshet i det påstådda, och därför gör det mycket sårbart för granskande om det inte är korrekt. <br/>- I just detta fall, kan två exempel anföras, det ena för det andra emot passivitet som förhållningssätt gentemot aggresion. <br/>- Ex för: Gandhi, Indiens självständighetskamp <br/>- Ex mot:: Chamberlain, Försöken att stoppa Hitlers agression (se länk)

Anders (Webbsida), 14:30, 1 februari 2010. Anmäl

Kan inte se inslaget dock, aggresion skall alltid bemötas med passivitet, när aggresionen inte lämnar resultat, blir den aggresiva oerhört frustrerad, dvs ännu argare men har ingen stans att ta vägen med sin ilska. Bästa hämnd är att knipa tyst, men ibland kliar det i fingrarna och då är ett f... y.. alltid effektivt, det brukar framkalla fler aggresiva mejl som konsekvent besvaras på samma sätt. Poängen är här densamma, den aggresiva frustreras och vänder istället aggresionen emot sig själv.

Signe, 22:22, 30 januari 2010. Anmäl

Eller så är det någon läsare som anmält kommentaren. Ex för att den inte håller sig till ämnet eller är kränkande på något sätt.

O, 11:32, 30 januari 2010. Anmäl

RE: Erik, 16:58 <br/>- Tack. Jag har sett den där rutan så många gånger, att jag blivit blind för den. Sökte inte där <br/>- Där sprack min antagande formulerat i "Anders, 16:23"

Anders, 17:19, 29 januari 2010. Anmäl

Varje inlägg man gör på DN kräver att man godkänner deras policy. Så var det inte förut men policyn fanns nog där ändå, dock i lönndom. Om man läser vad det är man godkänner så inser man snabbt att de kan ta bort nästa allt. <br/>När man skickar ett inlägg dyker det ibland upp en informationstext som meddelar att det man skrivt ska granskas innan det läggs ut. Det brukar ta lång tid innan dessa inlägg visas på sidan. Då verkar det vara någon som synar varenda inskrivet tecken. Märkligt system.

p ulvblom, 17:18, 29 januari 2010. Anmäl

MR borde vara så erfaren innan hon drar igång "hyfs/fason" bloggar så det blir bättre i samhället. <br/>Som det nu är så är alla fasoner tillåtna. Den ene sjukare än den andre. <br/>Så fort man föreslår en förändring här i bloggen som skulle fungera och lösa problemet då tas den bort för MR:s töntiga jantelagsmedelväg till varje pris skall få gehör. <br/>Om MR skulle utses till uppfostringsminister här i landet, då skulle dalt, jante och flumlandet Sverige bli mycket värre än idag. <br/>Höj tonen med en mil.

Lurifax, 16:59, 29 januari 2010. Anmäl

Anders: Förmodar att du bockat för rutan "Jag godkänner DNs policy för artikelkommentarer." Läs lite ovanför också...

Erik, 16:58, 29 januari 2010. Anmäl

Tacka för begravning?

Fråga: Jag har aldrig tackat (med skrivet kort) för den lunch eller annan förtäring som man vanligen bjuds på efter en begravning vid minnesstunden och har heller aldrig varit med om att någon på detta sätt har tackat mig/oss som varit nära anhöriga till den som begravts.

För ett tag sedan var vi på begravning för en av våra vänner. En mycket fin och stämningsfull ceremoni och en magnifik lunch (faktiskt en av de bästa jag har ätit) efteråt. Som vi kunde förstå det hade vår avlidne vän haft tankar och önskemål som familjen verkligen gjort sitt bästa för att uppfylla. Minnesstunden och lunchen blev på så sätt också en fin avslutning på en mycket minnesvärd vänskap. Det kändes därför helt fel att inte tacka familjen för den fantastiska lunchen och för att de ordnat en så fin begravning. Den avlidne betydde mycket för oss och det var viktigt för oss dels att få vara med, dels att uppleva ceremonin och samlingen efteråt som så ”rätt”. Nu löste sig problemet för oss genom att jag haft kontakt och talat med de anhöriga efteråt och på så sätt kunnat framföra mitt tack, men den principiella frågan kvarstår: Hur gör man i dessa situationer. Är det helt fel att t.ex. skicka ett kort och tacka för den fina begravningen och minnesstunden? Eller har jag under alla år missat att det egentligen är just så man förväntas göra?

Svar: Du har inte missat något utan gjort rätt enligt gammal, formell etikett – det är begravningsgästerna som hedrar den avlidna personen och familjen genom att närvara och man kan ju inte själv tacka för att man har hedrat någon. De anhöriga ska tacka gästerna för deras närvaro, rätteligen.

Men du beskriver något som är i viss förändring, och det är just att man kan ta kontakt med de anhöriga och uttrycka det du skriver, att den vackra ceremonin och den magnifika lunchen gav ett fint minne. De anhöriga blir tacksamma över att få denna bekräftelse. Och det vore väldigt märkligt om någon skulle ta illa upp för en egentligen normal vänlighet, även om den har varit fel etikett en gång i tiden.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Personligen tycker jag aldrig att det är fel att tacka för något man uppskattat. När jag begravde min far hade vi en stor middag på ett fint hotell. Notan gick på massor men alla sade att lunchen var mycket trevlig och maten mycket god. Det var den. Tackkort och telefonsamtal strömmade in efteråt. Tycker det blev ett fint minne av min far, trots sorgen.

Maggie, 13:00, 2 februari 2010. Anmäl

Deborah, 14:50: Till "gravölet", eller vad man nu vill kalla den efterföljande samlingen, då det brukar bjudas på någon form av förtäring, finns det väl någon/några som bjuder in. Ganska ofta sker inbjudan i dödsannonsen och de som vill delta uppmanas anmäla sig till begravningsbyrån, ibland sker den genom personliga inbjudningar till endast en begränsad krets.

AnnaB, 21:43, 1 februari 2010. Anmäl

AnnaB, inbjudning till begravning? Det låter lite konstigt, man blir meddelad på något sätt att begravning äger rum men inbjudan?

Deborah, 14:50, 1 februari 2010. Anmäl

"Det var en fin begravning det här, jag ser fram emot nästa"

Jojje, 12:43, 1 februari 2010. Anmäl

håller helt med Magdalena, man måste kunna uttrycka sin glädje över att i så rikt mått ha fått del av en stark och vacker gemenskap eftersom detta ju också är vad begravning står för.

absolut, 12:14, 30 januari 2010. Anmäl

"Tack för begravningen! den va döskoj"

Aje, 06:20, 30 januari 2010. Anmäl

Jag håller med Jeyno. Vid en vigsel hedrar man brudparet med sin närvaro och tackar inte, men för festen tackar man den som bjöd, ex.vis. brudparets föräldrar. Vid en begravning hedrar man den avlidne med sin närvaro och tackar inte. Men man hedrar väl inte "gravölet" med sin närvaro? Och det är väl de efterlevande och inte den avlidne som är inbjudare? även om det ibland förekommer att "liket själv bakat kakorna". Det vore tacknämligt om Magdalena kunde förklara logiken i detta.

AnnaB, 23:15, 29 januari 2010. Anmäl

... mamma dött. Sedan var det ett ganska allmänt brev där hon berättade vad hon gjorde i sitt liv eftersom vi tappat kontakten i några år. Detta brev gjorde att vi återupptog kontakten och jag blev oerhört rörd att en barndomskompis kom i håg min mamma och mig i denna stund.

4, 11:23, 29 januari 2010. Anmäl

Det här är väl ett lysande tillfälle att skiva ett vänligt och innerligt brev/kort där man förklarar just hur fint det var att få den typen av avslut och hur mycket man uppskattade personen i livet och hur passande det var med den typen av minnesstund. Jag har själv förlorat båda mina föräldrar så jag vet hur mycket ett vänligt brev kan vara. Det finaste brevet jag fick var från en vän som bara skrev ett brev och beklagade sorgen och berättade det minne hon kom i håg när hon fick veta att min

e, 11:21, 29 januari 2010. Anmäl

Jag har alltid tyckt att "vett och ettikets -experter" är ett lite skumt påhitt. Men du känns faktiskt vettig Magdalena, keep up the good work!

S, 11:09, 29 januari 2010. Anmäl

Objuden på fest?

Fråga: Vid ett par tillfällen har en bekant överraskat genom att personligen komma med blommor vid födelsedagsfester inom familjen. Vid dessa tillfällen skapade uppvaktningen ”lätt förvåning” eftersom bekantingen inte var bjuden. Är det inte brukligt att vid födelsedagar, som man inte är inbjuden till, skickar blommor via bud?

Svar: Det är inte vidare lyckat att bara dyka upp utan inbjudan eller fråga innan om det passar att man kommer med sina blommor. Men det måste ju ha varit känt för din bekant att det skulle bli en fest – och risken finns att personen hör till arten ”passa på när det vankas kalas”. Visst finns möjligheten att det är en vänlighet men det är ändå lite knepigt att inte fråga först. Och ja, det är brukligt att skicka blommor med bud, men det är också dyrt. Kanske bekantingen inte vet att ett vackert födelsedagskort är lika bra?
 
Låt bli att informera om familjens mottagningar och fester, och går det inte att låta bli att säga något, lägg då till ”men enbart för inbjudna i den närmsta familjen”. Det blir kanske lite utpekande men mot den bakgrund du beskriver är det nog nödvändigt.
 
Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (118)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 118

Men om man aldrig blir bjuden då???

Vänlig och försynt, 16:17, 8 februari 2010. Anmäl

Signe, man går aldrig hem till någon objuden, särskilt särskilt inte när man vet att någon fyller år och då kan tänkas ha bjudit familjen på en liten tillställning. Hur läser du frågan. Bekantingen kom överraskande, det var inget öppet hus. Födelsedagsbarnet blev tvungen att bjuda in. Det är inget tvång på att man måste acceptera uppvaktning när man fyller år. Du verkar anse att det måste man tåla om man är oklok nog att vara hemma.

Cajsa, 11:28, 8 februari 2010. Anmäl

Signe: Börjar argumenten tryta ;-)

Maleandro, 14:38, 6 februari 2010. Anmäl

@Maleandro, jag tycker uppriktigt synd om dig.

Signe, 22:46, 5 februari 2010. Anmäl

forts: <br/>OM du nu har som metod att försöka tysta folk genom att vara så oförskämd som möjligt så fungerar inte det spec väl på mig då jag mest blir road. Var nu snäll och se det där ordet om i början och tolka det rätt. Och nu blev det ett sådant långt utlägg igen som du ironiserade över förut. Håll till godo och ha en trevlig fortsättning på helgen :-)

Maleandro, 22:28, 5 februari 2010. Anmäl

forts: <br/>Om du försökte låta bli att övertolka allt jag skriver så skulle du kanske förstå vad jag egentligen menar. Som tex när jag skrev ”låt säga att vi vore vänner” som är en parafrasering av ponera så väljer du att tolka det på ett helt annat sätt det jag skrev det på. Som du skriver så har jag ingen aning om vem du är, och uppriktigt sagt så vill jag nog inte veta då jag upplever ditt sätt att debattera som ganska otrevligt och mest verkar gå ut på att kalla motparten en massa saker.

Maleandro, 22:27, 5 februari 2010. Anmäl

Signe: Så när du uttalar dig om mitt ego, intelligens, förmåga att läsa och förmodade vänlöshet så har du inte gjort en ”analys” som du kallar det ;-) Anser du att det är sådant man säger till folk som man har en diskussion med? Och när jag svarar med att vara en smula sarkastisk så anklagar du mig för att vara otrevlig. Har du hört uttrycket om att kasta sten i glashus?

Maleandro, 22:26, 5 februari 2010. Anmäl

@Maleandro. Sluta att lägga ord i min mun, det är inte jag som är den objudne gästen, har dock försökt sätta mig in i dennes situation. För övrigt är det synnerligen oartigt av dig att försöka dig på att göra något slags psykologisk analys av mig, det är att gå lite väl långt att dra upp min uppväxt som du inte vet ett smack om. Det här med otrevlig faller väl snarast tillbaka på dig själv. Jag har inte anklagat dig för någonting vilket du tar dig friheten att göra gentemot mig.

Signe, 17:39, 5 februari 2010. Anmäl

Signe. Det kvittar hur otrevlig du än försöker vara genom att hävda saker om mitt intellekt eller ev ego, den enda som förlorar genom alla dessa tillmälen är du själv. Jag kan förstå att det känns tufft att inse att andra har fått lära sig saker som man själv missat under sin uppväxt, och då är det väl tur att Magdalena har en spalt där man kan lära sig det man missat och på så sätt slipper känna sig i underläge i umgänget med andra.

Maleandro, 12:14, 5 februari 2010. Anmäl

Maleandro: Jag begriper att du har problem med fattningsförmågan liksom att läsa inanntill. Uppenbarligen tolkar du beskrivaren med en sörre friheten än det vagt formulerade brevet föreslår. Vänligen lägg inte ord i min mun. Ditt ego tugg får stå för dig själv, för det är tydligen så stort att du behöver tre kommentarplatser i rad utan att lyckas vara annat än egotrippat otrevlig. Etikett, folkvett, pyttsan Maleandro lilla.

Signe, 23:22, 4 februari 2010. Anmäl

Hälsa på barn?

Fråga: Jag har en fråga angående barn och hur man ska hälsa på dem. Jag är själv mellan 20 och 30 och känner väl knappast att jag måste hålla mig till konventioner, men i just det här fallet vet jag aldrig hur jag ska bete mig.

Hur ska man hälsa på barn som man träffar för första gången? Hur gamla bör de vara för att man ska ta i hand? Att sträcka fram handen till en sjuåring som man inte känner känns ju märkligt, men vad gör man annars? Rufsar dem i håret? Känns ju inte heller helt ultimat.

Lär mig hur jag ska socialisera med småttingarna!

Svar: En sjuåring är ofta stor nog att ta i hand. Vill han-hon inte göra det ska man inte insistera, det är inte till nytta för någon.

Man ska aldrig opåkallat krama barn eller rufsa dem i håret, det är ingen unge som blir glad över sådana vänligheter, som du själv påpekar. Det handlar om ömsesidig respekt, faktiskt. Vuxna vill ju inte att barnet ska rufsa dem i håret, antar jag. Kramandet måste absolut vara frivilligt från barnets sida. Tvångskramande är översitteri och kan på sikt vara farligt.

När du träffar barn som du inte känner, avvakta! Låt eventuellt barnens föräldrar ta initiativet och säga till barnet hur det ska bete sig. Annars, säg ett soligt ”hej” till barnet, håll fram högerhanden och var glad om barnet besvarar din hälsning. Hej utan handslag räcker i annat fall.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (46)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 46

Vad är det för fel att bara säga hej till dem som vilken annan PERSON som helst?

????, 16:17, 25 februari 2010. Anmäl

Jag förstår inte varför ni komplicerar allt så. Barn är barn och människor de med. Måste allt vara så "korrekt" Och blir det fel (?) skratta åt er själva och börja om från början. <br/>Men det är väl just det som är felet, högtravande människor kan sällan skratta åt sig själva. Det är inte ens en dödssynd att kalla Kronprinsessan för du. <br/>Jag brukar säga att man ska göra med barn som med hundar, aldrig tvinga sig på dem, men ge dem en vink om att du sett dem. Det brukar ge sig i stunden.

Zmilla, 14:05, 15 februari 2010. Anmäl

Jag tycker man ska följa föräldrarnas ambitioner <br/>En del föräldrar sina barn att hälsa ordentligt <br/>Andra föräldrar signalerar till sina barn att det är ok att <br/>truligt bliga ner i marken <br/>Frågeställaren upptäcker snart vad som gäller

Bella, 17:31, 2 februari 2010. Anmäl

@Maja Gräddnos: Jag tycker du ska försöka igen. Det var ju ett barn, så han/hon kände sig säkert osäker på hur man skulle göra. Det var ju inte du som blev ratad som människa. Sträck på dig och känn dig tillfreds med att du i alla fall försökte. Och var inte avskräckt från fortsatta försök.

Nilla, 13:58, 2 februari 2010. Anmäl

Vi har nog delvis media att "tacka" för skräcken för barnbaciller. I artiklar om hur man undvikter t ex influensa och magsjuka står det ofta: "Undvik kontakt med barn". Inte konstigt om vissa ser barn som vandrande smittspridare.

Eva X, 10:37, 2 februari 2010. Anmäl

En gång sträckte jag fram handen och skulle hälsa på ett barn, ca 10 år (vi satt båda). Jag fick en huvudskakning och en skrämd blick till svar! Det var inte kul att känna sig som man gjort något otäckt!. Självklart slapp barnet utan kommentarer, men jag lär inte försöka igen! (familjen är bekantas bekanta, så vi ses inte så ofta)

Maja Gräddnos, 21:53, 1 februari 2010. Anmäl

...forts... bära både ett "Hej" i luften och att barnet kan ta i hand om det är uppfostrat så.

Trebarnsfar, 22:33, 31 januari 2010. Anmäl

...forts... eller man är bortbjuden. Vår 4-åring och 2-åring klarar det galant trots helt olika lynnen. Den minsta är dock för liten. Vårt mål är att de skall vara trygga, snälla och artiga och dessa tre mål samspelar väldigt bra eftersom artigheten grundar sig i respekt för att även andra får ta plats och tryggheten gör att de känner sig naturliga i t ex sädana här situationer. <br/>Till frågeställaren kan man dock säga: böj lite på knäna och säga hej men handen framsträckt på ett sätt som kan inne

Trebarnsfar, 22:32, 31 januari 2010. Anmäl

Kan inte förstå vad som är så komplicerat. Barn lär sig väl det man lär dem? Om man vill lära dem den mest vedertagna hälsningsmetoden så lär man dem väl att ta i hand? Min alltid kloka fru brukar säga att "man skall inte uppfostra barnen när man är bortbjuden" dvs om man har ett vardagligt naturligt förhållningssätt till att hälsa i hand, äta med kniv och gaffel, tacka för maten och andra ganska grundläggande civiliserade beteenden tycker de inte heller att det är konstigt när det kommer gäster

Trebarnsfar, 22:28, 31 januari 2010. Anmäl

@ Mijao. Så är det väl med allas uppfattningar, oavsett om det är min, din eller Magdalena Ribbings?

Åsa, 19:52, 31 januari 2010. Anmäl

Ohyfsade ofrågor

Fråga: Två händelser nyligen gör att jag funderar på om det har blivit omodernt att fråga först.

Situation 1. Jag kliver ombord på ett halvfullt tåg och  börjar läsa en inköpt tidning (alltså inte en gratistidning som brukar ligga framme på buss/tåg).
När jag har läst en stund lägger jag tidningen nära bredvid mig (tidningen ligger alltså inte två säten bort eller liknade) för ta en läspaus. Då kommer en dam i övre medelåldern och försöker nappa åt sig min tidning varpå jag måste hindra henne eftersom jag vill fortsätta läsa min tidning.

Situation 2. Jag går på en toalett där det behövs mynt för att komma in i toalettbåset. När jag går ur toaletten greppar en väntande dam i övre medelåldern tag i dörrvredet och kliver in. Jag har alltså ingen möjlighet att stänga dörren på grund av det resoluta dörrvredsgreppet.

Nu  undrar jag: var har fråga först tagit vägen.? Visst det är fullt möjligt att tidningen inte var min eller ointressant för mig men vad hindrar tågdamen att fråga om det är okej att ta tidningen? Visst damen i toaletten var förmodligen i nödläge och myntlös men vad hindrar henne att förklara läget och fråga om det är okej att hon går in?

Svar: Det är inte omodernt att fråga först innan man tar för sig, nästan oavsett vad det gäller. Det är bara vanligt, lufsigt, tölpigt beteende som du svårligen kan hindra.

Att många avstår från att fråga för att istället chansa på att ta för sig kan bero på att de är som det brukar heta, blyga och inte vågar fråga. Blyghet får ofta fungera som ursäkt för massor av självupptagna dumheter.
 
Det är rätt att agera som du gjorde med tidningsknyckaren, säga vänligt ”hoppsan, det där är min tidning och jag tänker läsa den”. Toalettknyckare är svårare att hindra, det skulle knappt ha gjort någon skillnad om du hade sagt något till den du råkade ut för. Bara om du ville vara lika otrevlig så kunde du ha knuffat bort hennes hand och dragit igen toalettdörren. Fast varför, egentligen? En som vill tjäna en femma på att bete sig illa kan väl få göra det om det inte stör.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (67)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 67

problemet är att om någon går in på det sättet så kan dem ju inte låsa, vem som helst kan lägga i en femma i tron att den är ledig och upptäcka att toaletten de betalat för är upptagen av en snyltare, drar snyltaren igen dörren så är myntet förlorat och hon kan dessutom låsa.

Facebookanvändare, 21:05, 3 februari 2010. Anmäl

tidningen; nog är artighet och vanligt hyfs bra, napparen kunde frågat lite artigt. men det här med offentliga toaletter vill jag opponera mig om-där tycker jag man ska försöka iakkta en givmild hållning och låta eftersläntrare få snylta på ens femma. den enda anledningen att det kostar 5 kr att gå på toa är att den inte ska bli skräpig. det är mkt dyrt. här gäller kollektivism, tänk istället att om du släpper in toasläntrare, kan en annan bjuda tillbaka nästa gång du är där utan växel. folkvett

toaväktare, 05:55, 3 februari 2010. Anmäl

forts. Och "H", om du är läskunnig så kan du se att jag i mitt tidigare inlägg skrev att jag höll med frågeställaren om "tidningsincidenten". Jag har aldrig sagt att man aldrig ska be om lov. Men jag ifrågasätter de som inte kan erbjuda något utan att någon frågar först. Speciellt om det handlar om allmännyttiga saker som bussäten och toadörrar. Väx upp själv och sluta vara ogin.

Ms realitycheck, 00:26, 3 februari 2010. Anmäl

(forts.) personen ifråga ska be om att få komma in när det inte ens är den som var där inne från början som äger toaletten. Jag förstår helt enkelt inte varför frågeställaren förväntade sig att damen som ville gå på toaletten var tvungen att "be om lov". Skillnaden mellan att erbjuda sitt bussäte och att hålla toadörren är... ja, vad? Det handlar precis exakt om att vara trevlig mot sina medmänniskor (för sjutton!).

Ms realitycheck, 00:21, 3 februari 2010. Anmäl

När sa jag att det är okej att stjäla? Men om jag öppnar en godisask framför min vän så bjuder jag henne först även om hon inte har betalat för sig. Tror att de flesta här håller med om att det är artigare att resa sig upp och erbjuda ett säte till en gammal/ sjuk passagerare på en buss som uppenbarligen vill sitta än att vänta på att hen frågar om hen kan få ta platsen. På samma sätt är det trevligare att hålla upp en betaltoadörr för den som kommer efter än att ogint förvänta sig att

Ms realitycheck, 00:14, 3 februari 2010. Anmäl

Forts: är det värt det negativa du kommer få utstå? Skärpning, dags att växa upp.

H, 16:44, 2 februari 2010. Anmäl

Ms Realitycheck: Nej, de flesta här i världen frågar faktiskt först, sedan får de ett positivt svar. Om du själv inte vill anamma detta fullkomligt normala och vettiga beteende så är det faktiskt mest synd om dig själv med tanke på de sura blickar, sura kommentarer och bråk du kommer råka ut för i livet - Och det välförtjänt. Var trevlig mot folk, för sjutton! Hur ansträngande kan det vara? Är det så jobbigt för dig att bete dig som folk? Och om det är jobbigt, är det värt det negativa du kommer

H, 16:43, 2 februari 2010. Anmäl

är det ok att rycka till sig vad man vill ha mat bilar köplats, dörrvreden, klockor etc etc etc

Frågeställaren, 14:34, 2 februari 2010. Anmäl

Ms Realitycheck <br/>Fastän den logiken haltar eftersom den skulle kunna gälla för allt <br/>Typ <br/>"´Jag ska inte behöva be om mynt till telefonen alternativt <br/>telefon när jag är utan mynt alltså är det ok att rycka en persons plånbok och gräva fram mynt" <br/>"Jag ska inte behöva be om att få före i kön utan utan det är ok att tränga sig före" <br/>" Jag ska inte behöva fråga om en tidning är ledig utan kan rycka en lämplig tidning ur händerna på läsande" <br/>Eftersom hela världen består av snika personer forts

Frågeställaren, 14:33, 2 februari 2010. Anmäl

(forts.) att bjuda". Folk som förväntar sig att hela världen ska be be dem först innan de kan tänka sig att vara artiga och inbjudande kallas för snikna.

Ms realitycheck, 20:08, 1 februari 2010. Anmäl

Olämplig T-banemålning

Fråga: Jag har ovanan att sminka mig i tunnelbanan. Anledningen är att jag har ett tajt körschema hemma på morgonen. Jag går upp lite för sent (för jag börjar så tidigt) och så sminkar jag mig i vagnen på väg till jobb. Har sett andra göra det men ofta är de sådär tio år yngre än jag, runt tjugo år. Folk kan ibland titta lite snett på mig varpå jag känner mig dum men tänker: äh, vad fan gör det?

Och för mig funkar det bra. Jag hinner bli snygg på mina fyra stationer. Men vad säger etiketten? Störs folk? Beror det på hur mycket man sminkar sig; läppstift är okej men inte foundation?

Svar: Det där handlar delvis om gamla tiders sätt att se på smink; förr var sminket något som skulle förbättra ett utseende men det skulle inte synas tydligt att man hade make-up. Naturskön var grejen!

Men många tycker också att det är lite pinsamt att tvingas se på andras morgontoalett som det kallas när man sminkar-kammar sig för dagen. Står du ut med att andra stirrar ogillande på dig så visst kan du hålla på med detta, om du inte kletar ner andra med sminket. Egentligen förstår jag inte skillnaden mellan att måla läpparna som de flesta accepterar att andra gör, och att måla ögonfransarna. Men uppenbarligen finns en sådan skillnad. Så försök hitta en hörnplats där du kan vända dig från andra så mycket det går. Och låt bli att kamma dig, det är inte behagligt att få andras hårstrån på sig.

Magdalena Ribbing

Läs också DN:s sminkbloggare Malin Cronas inlägg: ”Jag får mina bästa sminktips på bussen”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (85)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 85

Själv pendlade jag under två år med tåg till annan stad. För att hinna till jobebt var jag tvungen att ta ett tåg som gick 7.00 och resan tog ca 60 minuter. Jag hade ingen möjlighet att jobba på tåget, och är dessutom ganska morgontrött. För att utnyttja tiden bäst såg jag därför till att både äta frukost och sminka mig på tåget. Fick en del sura blickar när jag sminkade mig, men struntade fullkomligt i det. Förstår faktiskt inte vad det är folk störs av. Det är ju väldigt lätt att undvika genom

Frida, 10:15, 12 februari 2010. Anmäl

Jag är nyss hemkommen från Mexico City där jag bott ett år. Mexico City har ett av världens största tunnelbanesystem som över 4 miljoner (!) människor utnyttjar dagligen. Det är det mest naturliga som finns att sminka sig i tunnelbanan. Många mexicanska kvinnor (och några män) sminkar, plockar ögonbryn och fixar frisyren i T-banan (Dock inte med produkter och hårspray, utan med snoddar osv). Det är ett bra sätt att spara tid på i vår stressade värld, så varför inte!?

Amelie, 16:57, 8 februari 2010. Anmäl

Jag brukade pendla med en kvinna som sprutade på sig mycket hårspray, vilket inte var populart blad allergikerna som fick byta t-banevagn. Nu finns det ju människor som faktiskt reagerar på innehållet i smink och som kan bli dåliga. Visst kan man stå ut med en sminkade person, men jag fattar inte varför man inte kan göra det hemma. Drottning Silvia bättrade på sitt läppstift under en Nobelmiddag. Helk OK. Men att sitta och kladda med foundation, puder, rouge, m. m. på morgonen påväg till jobbet?

Maggie, 13:21, 2 februari 2010. Anmäl

@Mathias: Hur kommer det sig att du tycker att det är genant för personen som sminkar sig? De som gör det bryr sig uppenbarligen inte, så då är det väl inte så vettigt att du blir generad åt dem?

Nate, 23:16, 31 januari 2010. Anmäl

En 50-årig kvinna som klippte naglarna på bussen i Stockholm var det vidrigaste jag någonsin bevittnat... Jag skulle gärna ha bytt det mot en total sminkning inklusive foundation, mascara och läppstift...

Sydney, 22:53, 31 januari 2010. Anmäl

@Alex jag avundas dig. På min linje är hemresan värst när medresenärer avnjuter måltider från snabbmatskedjor. Fenomenet är relativt nytt. Frityrdoften gör mig åksjuk. Det är numera vanligt att förvara sina arbetskläder, kostymer, klänningar, skjortor och blusar i garderober på jobbet för att slippa få dem fläckade på resan.

Bruno, 21:54, 31 januari 2010. Anmäl

"Det där handlar delvis om gamla tiders sätt att se på smink; förr var sminket något som skulle förbättra ett utseende men det skulle inte synas tydligt att man hade make-up. Naturskön var grejen!" När exakt gällde det här? Är det bara jag eller går inte sådana trender i vågor med relativt korta intervall? Ta 1700-talet som exempel, hur naturtroget såg sminket ut då?

Christian, 17:04, 31 januari 2010. Anmäl

@Bruno: "jag bor i New York, utrymmet här räcker inte till för att berätta om vad människor gör på väg till och från jobbet allt enligt mottot ju mer tättbefolkat, ju mindre integritet. Tunnelbanevagnen är en förlängning av hemmets personliga utrymme." <br/>Mycket intressant. jag bor själv i Japan för tillfället och här gäller det motsatta. Sitter till och med skyltar i tunnelbanan med en bild på en tjej som sminkar sig och därefter texten "Do it at home!" <br/>Själv kunde jag inte bry mig mindre !

Alex, 16:03, 31 januari 2010. Anmäl

Nästintill välkommet att någon sitter och sminkar sig på t-banan, det blir ett avbrott från alla som sitter och anstränger sig för att inte se någon i ögonen. Finns det nåt tråkigare? Jag stör mig oerhört mkt mer på ohyfsat beteende som knuffas, stark cigarettlukt, skrikande och dylikt. Artighet generellt efterfrågar jag mer av, sminkning bryr jag mig inte om.

Jennifer, 11:36, 31 januari 2010. Anmäl

Jag tycker det är väldigt genant när tjejer sminkar sig på tunnelbanan, inte för mig själv men för den som sminkar sig. Jag brukar oftast flytta på mig för att slippa se det.

Mathias, 03:14, 31 januari 2010. Anmäl

Hemsk gratulation

Fråga: För ett tag sedan blev jag klappad på magen och gratulerad – till en graviditet som inte fanns. Jag blev ursinnig och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Till saken hör att jag och min man kämpar för fullt med en IVF-behandling och ämnet är emellanåt väldigt jobbigt. En del av mig ville bara be henne fara och flyga och en del ville markera på ett bra sätt att det inte är ok att göra så. Tips på hur man kan hantera detta på ett bra sätt i fall det händer igen?

Efteråt ville hon be om ursäkt och kramas, jag hade emellertid inte alls lust att krama någon som jag var ganska irriterad på. Det finns även andra tillfällen där jag känner att jag inte vill bli berörd av någon. Hur kan man undvika det på ett smidigt sätt?

Svar: Tänk om människor kunde låta bli att vara så förbaskat framfusiga! Det är verkligen förståeligt att du blev upprörd över den taktlösa, oförståndiga ”gratulationen” – liksom att du inte ville bli kramad som ursäkt.

Om någon korkad person gratulerar dig till en förmodad graviditet så säger du hyfsat vänligt ”den får du vänta med, nu finns ingen anledning”. Det bör få den mest ihärdigt beskäftiga att hålla tyst och att inte göra om dumheten. Eller säg bara ”du har fel” och vänd snabbt samtalet till något annat.

Kramandet som man inte vill ta emot kan man avvärja genom att hålla ett avstånd och vid rörelsen framåt från den kramlystna genast säga ”jag avstår från kramande i dag” varpå man håller fram höger hand. Ser personen sur ut säger man vänligt ”du vet, influensor och sådant…”

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (20)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 20

Förstår inte varför folk frågar.Folk berättar själva när de är redo för det. Jag skulle själv aldrig få för mig att fråga någon.

R, 19:31, 4 februari 2010. Anmäl

Jag har som regel att _aldrig_ kommentera någons graviditet om hon inte tar upp saken själv. Även om det är helt uppenbart, hon är i nionde månaden och knappt kan gå, så låter jag ämnet vara, helt enkelt för att många kvinnor "inte vill bli reducerade till en mage" som en kompis till mig uttryckte det. Det blir otroligt tjatigt i längden att alla ska hålla på och kommentera ens graviditet. Vill hon prata om den så tar hon upp saken själv.

Jocke, 15:34, 1 februari 2010. Anmäl

Ja, varför ska man krama alla människor nuförtiden? Jag förbehåller mina kramar åt mina nära och kära och andra får vara nöjda med en handskakning.

kicki från Finland, 22:41, 30 januari 2010. Anmäl

Waaaahahaahaha!!!! "blev klappad på magen och gratulerad till en graviditet som inte fanns" =D hahaha

Snubben, 06:10, 30 januari 2010. Anmäl

Ja, det var hemskt. Förstår heller inte hur man kan gratulera någon till att ha blivit gravid. Det är ju bara förstadiet, barnet har man inte fått ännu. Det är som att man skulle gratulera någon på födelsedagen ett halvårt innan den fyller.

be, 16:10, 29 januari 2010. Anmäl

Nej Dennis, så gör man INTE. De flesta någorlunda uppfostrade människor vet att en sådan kommentar är väldigt oartig. Dessutom kan den, som bevisats många gånger inte minst i denna spalt, såra människor. Fruktansvärt otrevligt beteende att göra andra ledsna bara för att man vill göra sig lustig på deras bekostnad.

puh, 08:21, 29 januari 2010. Anmäl

Sådär gör man ju med fruntimmer som lagt ut, inget att hänga upp sig på.

Dennis, 01:02, 29 januari 2010. Anmäl

Min mans chef tittade på min mage frågade hur jag mår. "Tack bra", svarade jag, "det är mycket på jobbet, men annars..." "Nej, jag menar med DET HÄR", sa hon och klappade mig på magen. "Va?" sa jag paff innan jag insåg att hon trodde att jag var gravid. "Nej, jag är bara fet", sa jag, varpå hon insisterade: "Nej, inte med den här inte!". När hon insåg att hon helt tagit miste blev hon oändligt generad. Tur ändå att hon sa det så hon inte fick gå och tro att min man skulle vara föräldraledig!

Camilla, 20:18, 28 januari 2010. Anmäl

Liziz 12.26. Den snarlika frågan "vad svarar man när folk frågar om man är gravid?" har varit upp, denna hur man hanterar en klapp på magen och ett glatt "grattis" har inte varit uppe tidigare. Ett annat sätt att svara som jag ska prova om det händer mig igen att sikta in sig på grattulantens (platta) mage, lägga båda händerna på den och säga "nämen, är det?, oh vad roligt, du med? Oh! Grattis" och stå kvar i denna pose saligt leende tills hon slår ner blicken, (hihi)

Caroline, 13:39, 28 januari 2010. Anmäl

Snälla Magdalena, kan vi inte få tillbaka den gamla kommentarsfunktionen? Nu scrolladejag ner för att läsa, bytte sida och fick läsa en kommentar, klickade tillbaks och scrollade ner... Opraktiskt!

Lena58, 12:32, 28 januari 2010. Anmäl

Tärnklädtrams

Fråga: En god vän ska gifta sig och vill att jag ska vara tärna. Saken är bara den att hon vill att tärnorna ska ha specifika klänningar i självfallet en specifik färg och att de då skulle beställas från USA. Hon förväntar sig att tärnorna ska betala sina klänningar själva, men jag är student och att betala 3.000 kr för en klänning jag, beroende på modell och färg, aldrig någonsin kommer använda igen har jag varken råd eller lust med. Denna brud vill även bestämma exakt vilken frisyr och exakt vilka smycken tärnorna ska använda, något jag absolut inte vill. Vi är tre olika individer och vi passar i tre olika frisyrer. Hur ska jag kunna förklara detta för min väninna på ett artigt sätt och/eller vänligt tacka nej till erbjudandet att vara tärna?

Svar:
Ett utmärkt exempel på inte ovanliga pretentiösa dumheter där en blivande brud vill att tärnorna ska vara klädda i något mycket speciellt som inte kan användas efter bröllopet, och dessutom kräver att få bestämma frisyr och smycken för dessa tärnor. Vad tror bruden att bröllopet handlar om? Något slags uppvisning av brudens intressanta smak? På andras bekostnad?

Tärnorna är brudens uppvaktning men inga huvudpersoner. De kan med fördel ha festkjolar-toppar eller klänningar som de redan innehar, och för samstämmighetens skull få varsin stor sidenschal att ha i kyrkan. Vill bruden att tärnorna på gammalt sätt ska vara enhetligt klädda så ska klänningarnas utseende givetvis bestämmas i samråd med tärnorna som inte är några skyltdockor. Det rimliga är att komma överens om klänningar som är användbara även senare, och då kan tärnorna om de har råd bekosta dem själva, eller dela kostnaden med bruden.

Vill bruden för att uppfylla sin egen bröllopsdröm att tärnorna ska ha märkvärdiga klänningar som inte kan användas senare så får hon stå för hela kostnaden själv förstås. Varför i allsin dar skulle brudens vänner betala flera tusen kronor för oanvändbara kläder?

Att bruden skulle bestämma tärnornas frisyrer och smycken är lika absurt som fjantigt. Det behöver ingen av tärnorna finna sig i. Bruden får bestämma om sitt eget utseende, men verkligen inte kräva att tärnorna ska ha frisyrer på ett visst sätt. Därför föreslår jag dig att mycket vänligt säga till bruden att du har kollat din ekonomi och ser att du tyvärr inte har råd med klänningen. Erbjuder hon sig då att betala den så får du säga att du tråkigt nog inte heller klarar av hennes övriga krav på ditt utseende så du vill avstå från att vara tärna. Förmodligen blir hon ledsen och ditt nej kanske naggar er vänskap i kanten – men vore ni riktigt goda vänner så skulle hon ha resonerat med dig om dessa saker och förstått mer och bättre än vad som nu är fallet.

För mig förefaller det som om bruden är rejält vilseledd av diverse bröllopssajter, brudmagasin och överdrivande TV-program. Hon verkar inte inse att det viktiga är att hon och hennes partner lovar varandra att leva i trohet livet ut. Ett bröllop är något helt annat än en modeparad.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (67)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 67

Jag var gäst på ett amerikanskt bröllop för ett år sedan. De sju (!) tärnorna och marskalkarna hade vinröda klänningar resp. ngn underlig frock coat. Bruden och brudgummen hade specifika önskemål om klädsel *men de betalade allt* för de inblandade. Tärnornas klänningar, frisör- och sminkös-besök, deras skor, halsband och örhängen och små handledsbuketter. Viss, too much enligt svensk smak, men min poäng är att tärnorna inte behövde lägga ner en cent själva på detta.

PH, 10:58, 12 februari 2010. Anmäl

Märkliga krav. Ska tärnorna betala 3000:- ? Bruden kan inte mena allvar, eller så är bruden totalt egotrippad. Tråkigt att behöva tacka nej till att vara tärna, men en vänskap baserat på dessa krav, kan knappast hålla så många år till.... Smycken och frisyr kan möjligtvis bruden få önska, förutsatt att bruden betalar frisören. Men märkligt att hon inte samlat sina tärnor och diskuterat saken ? Kanske ni alla inte är så nära vänner som ni tror ? Nära vänner kan diskutera, lyssna på varandra och t

Anna, 19:04, 2 februari 2010. Anmäl

Den här bruden behöver uppenbarligen inga gäster ,hon behöver statister och skådespelare som hon kan regissera så att de passar in i hennes pretentiösa uppvisningsbröllop! <br/>Vad blir nästa steg ? <br/>Att någon vill ha riviera-tema på sitt bröllop och kräva att alla gäster talar franska vid borden..?

Janne, 17:46, 1 februari 2010. Anmäl

När jag fyller i mars så ska jag kräva att alla som ska komma och gratulera mig ska ha kritstrecksrandig kostym, gummistövlar och gredelin basker. Det är ju MIN dag så JAG bestämmer vad folk ska ha på sig. Väl?

Conny, 02:47, 31 januari 2010. Anmäl

Bröllop och bröllopssfester är en blandning av något ytterst privat, men också en glädje man vill dela med sin nära och kära. Om tärnorna gillar tvång och är medlemmar i samma sadomasochistiska sällskap som bruden är det självklart att de ska tvingas bära de av bruden valda klänningar. Det är ju hennes dag.

Signe, 23:59, 30 januari 2010. Anmäl

Om folk skulle lägga ner lika mycket möda och besvär på sitt förhållande som de gör på bröllopsförberedelserna, skulle vi inte ha så många skilsmässor. För mycket och för litet skämmer allt.

kicki, 22:45, 30 januari 2010. Anmäl

Jag tror att den blivande bruden i denna fråga har tittat lite för mycket på Amerikanska filmer. Hon är för övrigt som tagen ur ett avsnitt av reality serien "Bridezilla".... Usch, bröllopp kan verkligen ta fram de värsta sidorna ur folk! Jag skulle tacka nej till ett sådant spektakel. Låter inte som att det kommer att bli en fin upplevelse....

Skippa brölloppet, 01:33, 30 januari 2010. Anmäl

http://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_Teresa_av_Neape l_och_Sicilien <br/>http://sv.wikipedia.org/wiki/Margarita_Teresa_av_S panien <br/>http://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_Ludovika_av_Spa nien <br/>http://historiska-personer.nu/min-s/peacf84de.html <br/>http://sv.wikipedia.org/wiki/Oscar_II

kejsarwalsen/ vilka konstiga ansikten ni har...?, 16:35, 29 januari 2010. Anmäl

självklart är USA bäst på klädparad när det gäller bröllop <br/>rena rama kostymbalen faktiskt. <br/>trådsmala statyetter och svart och vita pingviner överallt på balen. närmre det eleganta 19 hundratalets tyskland Kejsar Willlelms wals kan man inte komma idag <br/>http://www.youtube.com/watch?v=EhZ1yBzhBGc&feature =related

no bizznis is like showbizzinis, 15:54, 29 januari 2010. Anmäl

Jag trodde att det var självklart att brudparet betalar tärnornas kläder om de har specifika önskemål om färg/modell!

Paulina, 13:49, 29 januari 2010. Anmäl

Arbetsplatsfred

Fråga: Jag har en fråga som främst gäller etikett på arbetsplatser. Vi människor är ju olika till vår natur och jag är sådan att jag trivs med att vara själv. Jag är ganska introvert och får jag inte eget utrymme tenderar jag att snart börja må ganska dåligt. På min arbetsplats är detta ett problem, då det som säkert på många andra arbetsplatser förväntas att man ska vilja vara del av gemenskapen. Och visst kan jag uppskatta att ta en fika med mina arbetskamrater, alla är människor jag bryr mig om, men jag skulle behöva lite mer utrymme för mig själv. Kanske ibland äta ensam och inte alltid gå och handla mat i gemensam grupp, utan få bestämma mer över min egen tid.
 
Det finns andra som fungerar som jag på arbetsplatsen, som föredrar sitt eget sällskap och som inte alltid äter/fikar med oss andra, och de pratas det ganska illa om. Det verkar även som man tycker synd om dem för att de inte ”vågar” vara del av gemenskapen. Jag brukar försöka säga att det faktiskt kan vara så att de visst vågar vara del av gemenskapen, men faktiskt väljer att inte vara det, då de trivs i sitt eget sällskap och behöver eget utrymme. Men få verkar kunna förstå att det kan vara så och jag har ännu inte ordentligt vågat säga att detta ibland gäller även mig.

Svar: Bäst vore antagligen att du sade direkt som det är, vid någon kaffepaus eller liknande där många är med: ”jag skulle bara vilja klargöra en sak, och det är att jag gillar det här jobbet och alla er arbetskamrater jättemycket, men jag har sedan alla tider ett stort behov av att få vara i fred, så att ni förstår när jag inte går med på lunch eller annat att det handlar enbart om mitt ensamhetsbehov”.

Det tror jag skulle uppskattas. En rak förklaring brukar hindra skitsnack och feltolkningar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (72)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 72

Om ingen annat redan tipsat- <br/>http://www.theatlantic.com/doc/200303/rauch <br/>läsning för både extro-och introverta, med glimten i ögat. kanske något att sätta upp på jobbet? =)

asta, 22:54, 1 februari 2010. Anmäl

Jag föredrag att äta på annan plats eftersom jag som ensam adminstratör (förutom chefen) på arbetsplatsen alltid blir satt i arbete när jag kommer till rasten/lunchen. "Äh du kan väl svara på detta när du ändå är här?", "har chefen tid för möte efter lunchen tror du?", "pappret är slut i kopieringsmaskinen", "har vi nån blankett för ...?" osv osv. Har försökt få de andra att förstå men det går inte hem, de tycker bara att man är ohjälpsam...

Amanda, 14:22, 1 februari 2010. Anmäl

Det hjälper förresten inte ens om man ÄR vänner alla gånger. Min pappa jobbade tillsammans med en man i över 20 år, som han verkligen tyckte om. Han sörjde innerligt när först arbetskamratens son och sedan han själv avled. <br/>Men ändå led han i alla åren av rasterna som de var tvungna att ta tillsammans. För just då, när de inte hade arbetet för händerna, så hade de ingenting att prata om... Så är det nog för MÅNGA! Önskar att arbetslivet kunde ordnas så att sådana situationer inte uppstår.

Catharina, 12:46, 1 februari 2010. Anmäl

:P Jag försökte förklara det där en gång, det gick inte så himla bra. Man blir bara ytterligare ifrågasatt, och har man otur är man fast med långsinta personer som kan göra livet surt för en länge bara för att man vägrar förklara sig ytterligare.

Sznoo, 12:18, 1 februari 2010. Anmäl

(forts.) Frågeställaren borde kanske försöka söka ett nytt jobb - och då speciellt kontrollera hur det är med lunch- och fikaraster. Ett jobb där man inte är så många som arbetar tillsammans, och där man av naturliga skäl löser av varandra när man ska gå på lunch så att ALLA går iväg ensamma, är en bra lösning.

Catharina, 12:14, 1 februari 2010. Anmäl

(forts.) Det existerar ingen press att gå och äta med någon annan, utan antingen går man ut ensam på något av de många lunchställen som finns i närheten, eller så har man med sig mat och äter i personalrummet. Inte heller där är kulturen sådan att man MÅSTE prata, utan man kan ha var sin tidning eller bok även om någon annan också lunchar där. Blir ledsen när jag läser att så många har problem med något som borde vara frivilligt.

Catharina, 12:13, 1 februari 2010. Anmäl

Det här känner jag igen. Det är ju sällan man hittar en bästevän bland sina kollegor, och då kan det vara rena plågan att försöka hitta på något att säga vid lunchbordet dag ut och dag in, år ut och år in... <br/>Nu arbetar jag på ett ställe mitt i stan som inte har någon personalmatsal. Jag tycker faktiskt att det är en VÄLSIGNELSE!

Catharina, 12:11, 1 februari 2010. Anmäl

Problemet är väl att de här personerna (kvinnorna) har ett behov av social gemenskap på arbetsplatsen för att den biten inte riktigt funkar utanför arbetet eller för att det är det enda som ger dem glädje på dagarna? Visa god vilja men sätt gränser och förklara att ibland är det snurrigt i huvvet och du vill helst läsa tidningen och varva ner.

bonk, 10:14, 1 februari 2010. Anmäl

Oj, att problemet var så vanligt! Folk har olika arbetsuppgifter och kanske behöver prata av sig under en lunch (ingen att prata med hemma kanske (trots att de inte bor ensamma)?). Blir stressad av att diskutera nåns gardinval medan jag äter och föredrar läsa tidning/prata lite då & då under lunchen. Risk för skitsnack, vet det, men värderar lugn miljö med några få före "gapskratt" bland flera...

tigerbalsam, 20:25, 31 januari 2010. Anmäl

"Man ska göra som Svensson gör, och inte skilja sig från mängden" Där jag arbetade hette hon Ericson först frös hon ut andra sen gick hon och klagade på att de inte ville vara med och luncha, fika mm. Hon talade skit om andra medan de var inom hörhåll, hon spred ut rykten om att andra var alkoholister mm. Nu har hon visst en krog i i någon skidort i Jämtland. Gud hjälpe hennes personal.

Charlotta, 19:39, 31 januari 2010. Anmäl

Bröllopsobjudna

Fråga: Min dotter gifter sig i sommar och vi diskuterar inbjudningar.

Hennes pappa och jag är skilda sedan många år. Hon har ingen bra kontakt med pappan. Hans släktingar har hon och hennes syskon haft minimal kontakt med efter skilsmässan. Släktingarna har inte haft något intresse för barnen efter vi skildes (barnen var då i tonåren). De är allmänt trevliga personer men som sagt de hörs aldrig av osv.

Nu tycker min dotter att hon inte vill bjuda dem alls på sitt bröllop. Däremot skall mina syskon och deras familjer bli bjudna, vi har alltid umgåtts och de känner bruden och hennes syskon. Även andra släktingar  på min sida står nära barnen. De har intresserat sig för dem i livets olika skeden och ringer och träffas ibland. Självklart vill hon ha med dem på sitt bröllop.

Min fråga är: Är det ofint att inte bjuda någon från pappans sida? Om de bjuds är det ju enbart av plikt, brudparet har så mycket nära goda vänner att de vill prioritera vänner i första hand. Å andra sidan tycker jag att man ändå skall vara artig eller …

Svar:
Till sitt bröllop måste man inte bjuda dem man inte har någon kontakt med. Artighetsinbjudningar förekommer ofta men de är inte nödvändiga. Ganska många inbillar sig att de har en given rätt att bli bjudna till en släktings bröllop, även om de inte vanligen umgås alls. Men enbart släktskapet är inte en anledning till inbjudan – en släkting som man träffar mycket sällan eller knappt känner, varför skulle han eller hon bjudas på ens bröllop?

På din beskrivning verkar det som om brudens fars släkt inte intresserat sig för henne, och kanske inte heller hon för dessa släktingar. Då finns inte något skäl att bjuda dem.

Det är inte det minsta fel eller ofint att inte bjuda pappans släkt. Jag antar att han själv är bjuden, men hans syskon och andra släktingar behöver inte alls bjudas.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

Klart att man måste kunna låta bli att bjuda släkt man aldrig umgås med. Och även sådana man har en bra o trevlig relation med. Jag gifter mig i sommar och med 18 fastrar, mostrar osv, samt 29 kusiner + deras respektive och barn (runt 130 personer sammanlagt...) finns inte möjligheten att bjuda alla, även om jag givetvis skulle bli glad om en del kommer till vigseln. Jag tänker bara bjuda 4 kusiner på middagen, de är lika mycket goda vänner som släktingar till mig, och ett par av fastrarna som j

K, 20:39, 25 februari 2010. Anmäl

Pappa: <br/>Vad ger fadern har rätt att delta i bröllopet om han skiter i dotterns live i övrigt? Och varför ska faderns släkt, som inte heller är intresserad vara automatiskt inbjudna?

Pappa är inte samma som "donatorn", 16:45, 25 februari 2010. Anmäl

Nu har ju arvslagen ändrats, men om inte jag blev bjuden på min dotters bröllop, skulle jag göra henne arvlös.

Pappa, 23:54, 30 januari 2010. Anmäl

Man får ju vara försiktig så att inte barnets bröllop blit ett slagträ mellan de skilda föräldrarna. Vore skönt att höra bruden fråga, inte hennes mamma.

A, 09:12, 29 januari 2010. Anmäl

För frågeställarens del skulle det innebära att pappan med ev ny partner bjuds på middag men övriga i pappans och kanske också mammans släkt bjuds på en mer informell tillställning efteråt eller vid senare tillfälle.

Bodil, 16:05, 27 januari 2010. Anmäl

En kompis hade inte råd att bjuda hela släkten på bröllopsmiddag så de gjorde så här: Närmaste familjen och vännerna bjöds på formell bröllopsmiddag (ca 20 pers) övriga bjöds in till ett öppet hus hos brudens föräldrar senare på kvällen (sommartid = trädgårdsfest). Där bjöds det på smörgåstårta, kaffe & tårta. Det är en kompromiss om man vill ha det högtidligt men inte kan/vill bjuda alla på dyr middag.

Bodil, 16:00, 27 januari 2010. Anmäl

Mamman skriver att dottern inte har något umgänge med pappan och dennes släktingar. Men det framgår inte om det endast är pappan som är ointresserad - har dottern och hennes syskon brytt sig om sin pappa och den sidan av släkten - eller har de blivit bortstötta? Det är inte bara en sida som ska hålla kontakt, det måste ske från båda håll. Kanske pappan, är ledsen över utebliven kontakt från barnens håll?

Man kan se saken från två håll.., 14:21, 27 januari 2010. Anmäl

Det är enklast att inte bjuda dem som man ändå inte har någon kontakt med annars - att fösa ihop människor som egentligen inte är intresserade av varandra brukar inte sluta väl.

Cecilia, 14:17, 27 januari 2010. Anmäl

Jag tror släkten skulle uppfatta det som om de var bjudna av plikt och troligtvis skulle de också komma av plikt - inget nöje för någon sida. Om man vill fördjupa kontakten med den del av sin släkt man inte känner, kan man ju bjuda och förklarar. Men inte för sakens skull.

mm, 13:46, 27 januari 2010. Anmäl

Maria: man skippar att gifta sig med ett stort traditionellt bröllop, och åker tex utomlands och gifter sig på tu man hand, eller hemma i en liten ceremoni med de närmaste vännerna, som man sedan går ut och äter med. Så gjorde vi, vi gifte oss borgerligt och enkelt och slapp därmed en massa problem.

Misan, 13:18, 27 januari 2010. Anmäl