Tokdyrt för bröllopsgäst?

Fråga: Jag ska på bröllop snart. Det är en vän/kollega som gifter sig, inte en nära väninna utan en tjej jag jobbar med.

Bröllopet äger rum i ett annat land än där vi bor varför många gäster förväntas resa, betala flyg, hotellnätter, transporter till och från, ta en eller minst en halv semesterdag (allt gånger två om man har partner vilket jag har). Dessutom har jag deltagit i att arrangera en möhippa som kostade cirka 2 500 kr per person.

De flesta vänner till mig som har gift sig och bett folk resa, både kortare avstånd och med eller utan boende inkluderat, har undanbett sig presenter med hänsyn till att folk har höga andra kostnader kring att närvara. Men på denna inbjudan står bara att de gladeligen tar emot vår inbetalning till ett sparkonto för att finansiera en resa. Efter att redan ha spenderat närmare åttatusen kronor på möhippa och resebokningar kan jag känna att det är lite magstarkt att förväntas betala en tusenlapp till (som är standard för bröllopspresent där vi bor) till ett sparkonto, när jag dessutom vet att de inte direkt behöver pengarna.

Vad är hyfs och etikett? kan man låta bli att betala? Det är inte snålhet egentligen utan mest att jag tycker det blir helt bisarra summor – som jag aldrig spenderat på någons bröllop inklusive bästa vänner och nära släkt.

Svar: Du skulle inte ha gått med på alla dessa utgifter – vad är det för löjliga pretentioner som gör att en möhippa kostar 2 500 kr per person? Och dessa resor med mera, varför kostar du på dig och din partner allt detta? Man måste inte tacka ja till ett bröllop! Det är frivilligt!

Tycker du att det är kolossalt roligt att få gå på detta kalas så kanske det är värt kostnaden, om du har råd. Men att ovanpå allt detta betala tusen kr till brudparets plånbok – fy sjutton! Köp något litet trevligt för 200 kr, och ge brudparet. Inbjudan anger en önskan från brudparet och jag brukar visserligen föreslå att man ska efterkomma en önskan, det är mottagaren som ska bli glad för presenten och därför enklast att ge det som önskas. Men i det här fallet verkar det absurt att ge en tusenlapp till brudparet.  

Magdalena Ribbing

Annons:

Karens för ny dejt?

Fråga: Det är så här att jag gjorde slut med min pojkvän för tre månader sedan. Vi är inte osams på
något sätt. Det jag funderar över är om det finns någon generell regel om när man öppet
kan börja ragga/dejta nya personer utan att det anses ofint? Även om jag givetvis inser att det är svårt för någon annan än mig själv att bedöma det här, skulle jag väldigt gärna vilja ha något slags tumregel.

Svar: Nej, det finns ingen stilregel för när det kan anses lämpligt att aktivt söka en ny partner. Det är som du skriver, din sak att bedöma. Att ha gjort slut på ett förhållande är inte samma sak som att bli änka eller änkling med en viss förväntad eller fastställd sorgetid. Du skulle i princip kunna dejta någon dagen efter det att du och din pojkvän gjort slut på er relation. Men kanske kan det vara bra för dig själv att vänta en liten tid för att inte verka desperat jagande.

Magdalena Ribbing

Aktion mot bartölpar?

Fråga: Jag är en tjej som har jobbat som bartender i flera år och har då tyvärr stött på väldigt många otrevliga, ohyfsade människor. De flesta är förstås trevliga, men jag tror inte att det har gått en kväll utan att jag har blivit skriken åt, utskälld för saker som jag uppenbarligen inte kan påverka (t ex priser), haft någons knäppande fingrar i ansiktet, blivit anklagad för att ha stulit växel, blivit kallad varje skällsord man kan komma på, blivit utsatt för behandling som gränsar till sexuella trakasserier etc etc.

Jag tycker att det här är jättetråkigt och förstår verkligen inte varför folk beter sig på det här sättet. Jag har själv varit ute en massa gånger och har aldrig hamnat i gräl med barpersonalen, även innan jag började jobba i bar själv. Varför beter sig folk på det här sättet? Varför tycker de att de har rätt att bete sig hur som helst just mot personer inom serviceyrken? Jag och mina kollegor har ofta pratat om hur man ska bete sig tillbaka mot de här människorna. Vi är nog ganska överens om att om någon är otrevlig så serverar man inte personen ifråga. Vissa av oss tycker att man inte kan säga någonting tillbaka till den otrevliga personen utan bara finna sig i det eftersom det är en del av yrket. Personligen tycker jag att man alltid ska vara trevlig mot alla som kommer upp till baren, och att det är viktigt att skilja på att någon är lite full och dum och att verkligen gå över gränsen, men om någon gör det brukar jag skälla tillbaka! Vad anser du om det här? Ska man stå ut med vad som helst och bara lämna situationen? Eller ska man stå upp för sig själv fast man är där i en yrkesroll? Tack på förhand!

Svar: Du råkar ut för samma sak som väldigt många andra drabbas av i serviceyrken. Det är självklart förskräckligt, och du ska inte stå ut med att gäster skriker till dig, tar på dig, anklagar dig, sextrakasserar och så vidare. Givetvis är det oursäktligt även om det inte är ovanligt. Att du är bartender ger inte någon gäst eller annan minsta rätt att bete sig illa eller ohövligt mot dig.

Kan det vara så att människor efter ett visst intag av alkohol känner sig mäktiga och tar ut sina egna nyktra tillkortakommanden genom att vara vedervärdiga mot anställda som ska servera dem? Det kan jag inte veta förstås, jag har själv svårt att förstå att man tillåter sig sådant men jag har ju sett att det förekommer.

Möjligen är dessa tölpar svaga personer som saknar makt till vardags och med ”hjälp” av alkohol blir de så här bedrövligt löjliga och drulliga. Ynkliga! Och för den delen skurkaktiga. Sextrakasserier och mobbning är olagliga.

Kan all servicepersonal på varje ställe enas om att inte alls finna sig i dessa tölpars pinsamma beteende? Hur en bojkott mot gäster skulle uppfattas av ställets chef vet jag inte – egentligen är det dessa som ska sätta gränser på sina krogar och barer och se till att gästerna uppför sig normalt.

Försök samla dina arbetskamrater till något slags gemensam attityd mot drullgästerna, exempelvis att stenhårt vägra svara och servera var och en som beter sig illa. Förmodligen kommer dessa ganska snart att sluta med sina tölpigheter om de blir utfrysta av personalen. Se till att ha en enad front – du vill ju ha kvar din anställning så du kan inte drämma till tölparna hur som helst, förmodar jag. Däremot vet jag att ett ställe där gäster inte tillåts bete sig illa får högre status bland hyggligt folk.

Magdalena Ribbing

Förtidiga gäster?

Fråga: Har haft förmånen att flytta ut till ett av Sveriges vackraste men också mest agrara landskap, långt från storstadens umgängesseder. Här har vi upptagits mycket varmt och vänligt i den lantliga gemenskapen – men något som stör mig är att man vid bjudningar alltid dyker upp minst 15-20 minuter före utsatt klockslag! Från storstaden var vi ju vana vid den akademiska kvarten och jag var som värdinna inte helt klar alla gånger – på exakt utsatt klockslag!
Är detta en kvarleva från den gamla husförhörstiden eller vad???

Svar: Formell artighet är att komma i exakt tid, varken försent eller för tidigt. Men på sina håll ses det inte alltid som oartigt att komma lite i förtid, kanske oftast på landsbygden beroende på forna tiders hästskjuts som inte kunde tidsbestämmas så precist. Husförhören har nog mindre med detta att göra än svårigheten att skaffa transport i exakt tid.

Det enda du kan göra är att räkna med denna för tidiga ankomst – bjuder du till kl 19 så beräkna att gästerna kommer 18.30. Du kommer inte att kunna lära dem att göra som du är van från storstaden och jag tycker inte heller att du ska säga något ens skämtsamt till dem om denna lantliga sed. De är i majoritet och det är onödigt att antyda att du är van vid ett annat umgängesbruk. Eftersom du själv brukade vara försenad till dina storstadsgästers ankomst i tid så kanske du skulle försöka tänka om nu när du vet att gästerna kommer för tidigt. Skaffa dig bättre egna tidsmarginaler!
 
Magdalena Ribbing

Kavaj till Kavaj?

Fråga: Jag och min sambo ska på bröllop i höst. På inbjudan står det klädkod Kavaj. Enligt dina snabbguider innebär det för hennes del klänning/kjol/byxdress som är elegantare än till vardags.

Hon har en grå kavaj med tillhörande knälång kjol som hon passar väldigt bra i. Jag skulle gissa att detta går utmärkt att ha på tillställningen, men ordet ”byxdress” låter lite luddigt. Duger detta bra, eller behöver det kompletteras med något? En ljus blus under kanske.

Svar: Det blir tyvärr inte tillräckligt uppklätt med den kavaj och kjol du beskriver till klädkoden Kavaj. Om kavajen och kjolen är av elegant siden eller annat festbetonat material kan det fungera bra. Det ska alltså inte se ut som om man kunde ha klädseln till snygg vardag! Kjolen kanske duger om den får sällskap av en sidentopp, inte vanlig blus, och eleganta skor. Men avstå från kavaj som skulle kunna användas till fin vardag, den är fel nivå.

Till klädselangivelsen Kavaj på ett bröllop kan en kvinna ha en byxdress, långbyxor och jacka eller annan överdel, av utpräglad icke-vardagstyp, av matt siden eller annat finare material, kanske med en topp som har dekor av något slag, paljettbroderier verkar populärt nu.

Magdalena Ribbing

Hindra skrytskurk?

Fråga: Det händer då och då att människor (kanske oftast män i varierande medelålder) mer eller mindre öppet skryter om att de regelbundet kör för fort. Inte sällan har jag stått i en klunga småpratande när någon nämner att han alltid kör mellan A och B och det bara på x timmar, dvs väsentligt kortare än vad lagen gör möjligt, ibland med tillägg om att “ja, jag kör ju normalt i 130km/h och jag är ju sååå bra chaufför, bilen är sååå bra och gps:en varnar för kontroller….” sagt i självklar ton och glatt som om vi alla skulle tycka att det var en himla effektiv och hyvens kille som riskerar både sitt eget och andra trafikanters (som lekande barns) liv.

Vad säger man i det läget?  jag vill ju inte bli ovän med drummeln, men heller inte tiga som om det var ett okej beteende.

Svar: Du beskriver något som inte är så ovanligt men alltid lika obehagligt. Vardagsbrotten är sannerligen ingenting att skryta över. Dit räknas också de som glatt förkunnar att de har ”snott” som de brukar säga – stulit heter det – saltkar eller bestick från krogar, äpplen från torghandeln osv. Obegripligt att normalt hyggligt folk tycker att det är okej att stjäla och dessutom att skryta om det. Pinsamt, pinsamt!

Att köra för fort är sannerligen inte något hjältedåd, det är en enda sak: att utsätta andra för livsfara.

Du skulle kunna säga när vardagsskurken dumskryter ungefär: ”oj då, det är onödigt att riskera andras liv, så bråttom har du väl inte?”

Det behöver inte skapa ovänskap mellan er bara du använder en vänligt bekymrad ton. I bästa fall kan det bringa till en absolut nödvändig eftertanke istället. Hur som helst är det rätt av dig att försöka.

Magdalena Ribbing

Etikettspalten: Begreppsförvirring i bjudningsvärlden

En del ord krånglar till begreppen.
Som ordet fördrink. Det har blivit vanligt som benämning på den dryck gästerna bjuds under den samling som oftast inträffar en stund innan måltiden serveras.
Men ”för”drink? Ska det betyda för(e) maten? Drink bjuds ju knappast till måltiden.
 En drink har från början varit starksprit, blandad eller inte med annat (nu är det lika ofta ett glas vin av någon sort, eller juice). Till mat serveras dryck. Fördrinken som blivit så populär särskilt hos yngre betyder för de lite äldre att några gäster som är bjudna på samma middag går till en av dem och tar en drink – en fördrink före bjudningen innan alla beger sig till själva kalaset. Där får de en drink. 

Spelar väl ingen roll vad det kallas, huvudsaken är att man har kul! Visst, självklart. Men det brukar vara praktiskt att begreppen tolkas lika av om inte alla så en majoritet. Och så är det inte med denna omhuldade fördrink. Nu tror jag visserligen att fördrinken kommer att vinna över drinken oavsett var den senare bjuds. Men vill man vara säker på att verkligen alla begriper vad som menas så kallar man drinken för drink, och låter fördrinken bjudas hos någon annan än middagsvärdpersonen.

Blandade drinkar håller på att bli aktuella igen, fick jag höra häromdagen. En bra drink ska ha sitt eget namn! I ett annat land beställde jag en gång en Virgin Mary, Oskulds-Maria, vilket är en variant av Bloody Mary, Blodiga Maria, som ursprungligen består av tomatjuice med vodka och kryddor. Virgin Mary saknar vodkan.
”Madame, we call that a Bloody Shame” svarade bartendern artigt. En ”jäkla skam”, nåja. Med tabasco är tomatjuicen stark nog.

Ett återkommande ordkrångel är det kära O.s.a som ständigt vållar problem på inbjudningar. Många tycker att det ser fint ut men minst lika många vet inte vad det egentligen innebär. Det har till och med gjorts ett verb; ”ska man osa?” Eller ”osare till festen är (namn på någon som ska ta emot svaren)”.
Dags alltså för ännu en begreppsutredning av detta: O.s.a. uttyds ”om svar anhålls”, anhålls betyder ombeds. Och det i sin tur betyder att gästen absolut ska svara antingen ja eller nej. Inte att det är frivilligt att svara. Inte heller att om man inte svarar så kommer man på kalaset. Eller att om man inte svarar så kommer man inte dit.
O.s.a betyder svara, inget annat.
Skriv ”svar” i stället för O.s.a!

Magdalena Ribbing

Penningpresenttack?

Fråga: I min släkt är det ganska vanligt att ge pengar vid födelsedagar, student, konfirmation med mera, eftersom många är äldre personer som helt enkelt inte har möjlighet att ta sig till affären och köpa present och tycker det är smidigt med ”en liten peng” istället. Jag, som tonåring som gillar bättre att resa än att ha massa prylar på hög, gillar förstås upplägget men det leder alltid till ett problem: hur tar man smidigast emot kuvertet?

Det känns ju helt fel att låta det vara oöppnat, samtidigt känns det snålt att inför hela släkten öppna kuvertet, kolla vad som ligger i (kolla hur mycket pengar som finns) och sedan utbrista i ett tack. Tänk sen att det kanske är fem kuvert som ska igenom samma procedur, och det känns genast falskt och pinsamt.

Vissa släktingar lägger ju i ett kort som man kan låtsas beundra och läsa noggrant, men en moster till exempel brukar rita fint på kuvertet och sen bara lägga pengarna rakt i. Vad är mest artigt att göra?

Svar: För det första: det är jättebra att du tänker på hur du ska ta emot en present, och att du vill göra rätt för att varken verka otacksam eller girig. Det gläder en gammal luttrad folkvettsexpert!

För det andra: egentligen är det inte så besvärligt att ta emot kuvert med pengar. Du vänder ju inte på en given bok eller sak för att kolla eventuell prislapp, så du behöver inte heller öppna kuvertet med pengar för att tacka för den exakta summan. Ingen väntar sig att du ska säga “tack moster X för dessa 300 kronor”.

Du vet att det är pengar i kuvertet, givaren vet att du vet, så du tar emot kuvertet, ser glad ut och säger ungefär ”åh så trevligt, jag blir så himla glad för ett tillskott till reskassan, tusen tack”.

Magdalena Ribbing

Tärnkostnad?

Fråga: Jag ska vara tärna på min barndomskompis bröllop om två veckor. Vem ska betala min klädsel? Vi pratade aldrig riktigt om det innan. De önskar sig pengar i bröllopspresent och jag föreslog att jag kunde betala min klänning som en present till dem. Då var det aktuellt med en klänning som bruden hade valt som kostade 1500 kr vilket jag tyckte var rimligt.

Nu blev det istället en långklänning som kostade 2 600 kr som jag valde efter direktiv från bruden (färg bland annat). Min familj tycker att jag ska betala klänningen oavsett men jag hade ju aldrig köpt den klänningen om det inte vore för att det skulle vara en tärnklänning till hennes bröllop.

Svar: Nämen usch så trist! Jag antar att du inte är väldigt rik, och varför i allsin dar ska du då betala 2600 kronor för en klänning som du använder en kväll och kanske aldrig mer? Som du kanske inte ens gillar färgen på? Om klänningen hade varit något du gillade och skulle komma att använda framöver så vore det en annan sak, då hade du fått räkna den som framtida garderobsinvestering. Nu läser jag din fråga som att du inte är förtjust i klänningen.

Men varför ska du ge en god vän en bröllopspresent för 1500 kronor? Det är väldigt mycket pengar. Kanske kan den summan vara okej för en present inom den allra närmaste familjen, men en kompis som förmodligen är ganska ung kan verkligen inte förväntas lägga ut så mycket på en present.

Många som tillfrågas om att vara tärnor blir så hedrade att de tror att de ska finna sig i allt möjligt som bruden vill, massor av åtaganden av olika slag, och så detta med kläderna som tärnorna inte vågar diskutera med den självupptagna bruden som inte tar hänsyn till tärnans ekonomi. En tärna kan mycket väl ha en klänning som redan finns i hennes garderob, och kanske lägga till en vacker schal om det är kyrkvigsel vilket det vanligen är när man har tärna/or.

Varför tycker bruden att det är viktigt med en speciell klänning till tärnan för så mycket pengar? Vad är det för dumheter! Nu tycker jag att du ska säga till bruden att du står fast vid ditt erbjudande att betala 1500 kronor vilket som sagt är alldeles för mycket redan det, för din klänning och att det får bli din bröllopspresent. Men hon får lägga till den dryga tusenlapp som skiljer mellan den först bestämda klänningen och den som hon och i viss mån du nu har bestämt. Säg det vänligt, med hänvisning till din ekonomi.

Har du tur återgår bruden till att tillåta dig (!) att ha den första klänningen.

Magdalena Ribbing

Galaklädd?

Fråga: Jag och min make är bjudna till galakväll med anledning av ett företag firar 50-årsjubileum. Klädsel mörk kostym. Vad innebär det? Kan jag ha kort klänning? vilken längd föreskrivs?

Svar: Nu är det många galor, ser jag i frågefloden och kan läsarna notera i spalten! Trots att jag har svarat många gånger tidigare på frågan om mörk kostym gör jag det igen, i förhoppningen att fler ska ha aktuell nytta av svaret.

(Ursprungligen är “gala” en stor fest med hög klädnivå, men tiderna förändras och attityden till kläder likaså. En “gala” med männen i jeans och gymnastikskor är numera inte ovanlig, inte heller med vardagsklädsel för kvinnorna även om dessa tenderar att festklä sig oavsett männens uppknäppta skjortor. Detta är inte något jag rekommenderar, jag konstaterar faktum).

Till mörk kostym har en man just en mörk kostym (till mångas förvåning), vit eller mycket ljus skjorta, sidenslips gärna i milda färger, svarta skor. En kvinna har en knäkort eller vadlång festfin kjol/klänning med överdel som inte är axelbar men festbetonad genom urringning eller annat. Material siden, eller liknande fint tyg. Tunna fina skor, inte stövlar eller stövletter.

Magdalena Ribbing