Sängplats?

Fråga: Jag undrar vad som är rätt (eller vanligast):
På vilken sida i en dubbelsäng ligger mannen respektive kvinnan?
Jag har hört att mannen av gammal hävd ligger till vänster (sett från fotändan), beroende på att han lätt skall kunna nå svärdet med högerhanden om något skulle hända! Är detta riktigt?

Svar: Denna fråga faller utanför Hyfs- & stilspaltens kompetensram, utöver att svärd sällan medförs i av spalten kända sovrum. Kanhända har de flitiga kunniga kommentatorerna ett svar?

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (61)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 61

[...] har som väl är en kille som bär svärd. Därför sover han alltid på höger sida så att han har lätt kan nå svärdet med sin högerhand när de otäcka tjuvarna kommer om [...]

Inlägg som berör – 12 mars 2011 « Nattens bibliotek (Webbsida), 09:34, 12 mars 2011. Anmäl

Lustig fråga! Det är väl upp till paret att bestämma? Tanken har inte ens slagit mig att det ska vara nån slags tanke bakom detta. Det beror ju på så mycket; en kanske inte vill ligga närmast dörren eller närmast fönstret, favoritsidor etc..

Mia J, 21:32, 7 mars 2011. Anmäl

Mannen brukar ligga ovanpå men det går faktiskt lika bra om han ligger under också.

Malena I (Webbsida), 01:06, 7 mars 2011. Anmäl

Jag har AK4.an under sängen, men med tanke på att den är låst och vitala delar förvaras gömda på annan plats kvittar det väl egentligen vilken sida man ligger på.

HV-korpral, 13:56, 6 mars 2011. Anmäl

[...] Magdalena Ribbings blogg – alltid på den tunna, tunna linjen mellan hjälpsamhet och läsarförakt. Man måste älska henne. [...]

TVR stjäl ett roligt inlägg | The Viktor Report (Webbsida), 23:20, 3 mars 2011. Anmäl

Mannen känner alltid en nedärvd instinktiv vilja att ligga närmast grottmynningen. Självklart för att skydda kvinnan mot sabeltandade tigrar mm, men också för att hon inte ska smita ut när han sover och ... ja, ni förstår nog. Om grottmynningen i ett modernt sovrum är dörren eller fönstret avgörs från fall till fall.

Per, 20:46, 3 mars 2011. Anmäl

Men till er män som sagt att ni som är högerhänta och vill ligga till vänster om er kvinna. Varför då? Vore det inte bättre att ligga till höger och därmed kunna vända er emot henne med högerarmen fri?

Anna, 19:49, 3 mars 2011. Anmäl

Min man har Tv apparaten på vänster sida och mig till höger...TV brukar vi sällan tita på ..

Maria, 15:23, 2 mars 2011. Anmäl

En teori som jag har läst om är att kvinnan undermedvetet vill ligga vid mannens hjärta, varför vet jag dock inte ;)

ärtan, 14:35, 2 mars 2011. Anmäl

Sandy - hur många får plats åt gången? (Hi-hi...)

Boel, 13:51, 2 mars 2011. Anmäl

Barnhejsvar?

Fråga: Läser spalten dagligen och har lärt mig en hel del nyttigheter. Jag är mamma till två härliga döttrar på två år respektive sex månader. Min tvååring är i den åldern att hon experimenterar mycket med språket och det sociala samspelet. Till exempel hälsar hon högt och glatt (ett tydligt ”Hej, hej!”) på de flesta vi möter när vi är på promenad. Till min stora förvåning och till hennes besvikelse, är det mer regel än undantag att vuxna inte hälsar tillbaka. Jag får lite svårt att förklara för henne varför folk inte svarar, så jag brukar säga att de hade bråttom iväg.

Jag förstår ju att det är ovanligt att vuxna som inte känner varandra hälsar, men att ignorera ett barn känns främmande för mig. Personligen tycker jag att det är upplyftande med glada barn och jag hälsar alltid tillbaka. Nu undrar jag vad du anser om detta. Och vad tror du att detta beteende beror på? Det handlar om människor som helt uppenbart väljer att tiga, alltså inte personer som talar i telefon, med en bekant eller på annat sätt är upptagna.

Svar: Många vuxna vågar inte besvara obekanta barns kontaktförsök av rädsla för förknippas med något av allt det hemska som pågår. Jag säger alltid hej till barn som hälsar, men har fått veta att många har stark oro för att ha någon som helst kontakt med obekanta barn.

Kanske ska du hjälpa ditt barn med hennes glada hejande. Förklara att det är dem man känner som man säger hej till.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (94)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 94

Kära kommentatorer, jag tycker att ni alla ska lägga en vecka på att glatt säga "hej hej!" till alla människor ni möter. Allra helst om ni bor i Stockholms innerstad. Då upptäcker ni kanske hur jobbiga och störande ni då kommer att vara.

Egon, 20:01, 7 mars 2011. Anmäl

hälsar tillbaka och besvarar kontaktförsöket kan det misstolkas som ett tecken på ett osunt intresse för barn. Detta kan leda till en i bland omedveten försiktighet i kontakten med obekanta barn. Frågan innehåller alltså en komplikation som inte alla verkar vara medvetna om

Anonym, 13:51, 7 mars 2011. Anmäl

Det finns en aspekt som MR berör antydningsvis som tyvärr en är realitet. Om man som ensam man i medelåldern hälsar tillbaka och besvarar kontaktförsöket kan det misstolkas som ett tecken på ett osunt intresse för barn. Detta kan leda till en försiktighet i kontakten med obekanta barn. Frågan innehåller alltså en komplikation som inte alla verkar vara medvetna om

Anonym, 13:49, 7 mars 2011. Anmäl

Jag bor i en Stockholmsförort och åker buss till pendeltåget. på den bussen hälsar de flesta av chaufförerna på mig och andra passagerare. Antagligen för att det är en kort sträcka och ofta samma personer som åker. Så visst spelar det roll pm man är i en miljö där man känner sig bekant. Att hälsa på varenda unge som säger hej, hej, hej, kan bli lite mycket inna i Stockholm.

NinaLo, 09:47, 7 mars 2011. Anmäl

Marmor: och på vilket sätt skulle det vara bra för barnet? Vad lär du ut med det beteendet? Schyst förhållningssätt till människor med nedsatt hörsel och synskadade du har.

Hannah, 15:21, 6 mars 2011. Anmäl

Inget ovanligt, tyvärr. Oartigt, ja. Självupptaget, ja. Mest av allt sorgligt, att vissa människor inte kan kosta på sig ett Hej! I andra, lite "varmare" länder ser man inte barn som något besvär och framförallt förstår folk att barn är barn. Förklara högt och tydligt för ditt barn att personen som inte hälsade tillbaka säkert var både döv och halvblind.

Marmor, 11:24, 5 mars 2011. Anmäl

Eva och Misan: jag har aldrig sagt att man inte ska hälsa på ett barn. Jag skrev att om Zing inte ville prata med någon så ska Zing slippa det. Själv hälsar jag alltid om någon hälsar på mig, jag tycker det är trevligt. Däremot kan det hända att jag går i egna tankar och inte uppfattar att någon hälsar på mig.

Hannah, 19:40, 4 mars 2011. Anmäl

Va? Vad har hänt? Det kan inte vara Magdalena Ribbing som svarat. MYcket märkligt svar

Lillen, 17:06, 4 mars 2011. Anmäl

Hej Magdalena, jag läser ofta din spalt med stort intresse och tycker att du oftast har extremt jordnära och intressanta svar. På denna fråga tycker jag dock att ditt svar blir lite tvetydigt. Du menade säkert en sak, men inte desto mindre kan "Kanske ska du hjälpa ditt barn med hennes glada hejande. Förklara att det är dem man känner som man säger hej till." tolkas just som att man bara hälsar på de man känner.

P, 08:44, 4 mars 2011. Anmäl

Tidigare svarade jag alltid hej när någon hejade åt mig. Nu hejar jag tillbaka om jag känner att jag har tid och ork med alla eventuella följdfrågor och påståenden man kan få från ett barn i samband med ett hejande tillbaka. Vad heter du? Var ska du? Varfördå? Vad har du där? Min mamma säger att.... osv

J, 17:20, 3 mars 2011. Anmäl

Namnohövlighet?

Fråga: Som offentliganställd merparten av mitt yrkesverksamma liv (pensionist sedan 1990-talet) är jag väl förtrogen med den förpliktande (åtminstone borde den vara det) asymmetrin mellan myndigheter och landets invånare. Asymmetrin bottnar i, som bekant, att det är bemyndigade tjänstemän som äger tolkningsrätten, bedömningsrätten, beslutanderätten.

Min fråga gäller myndigheters/bemyndigade tjänstemäns sätt att tilltala invånare vid skriftlig korrespondens. När uppstod oskicket att markera asymmetrin genom att skriva Hej Sara! (som i mitt fall) och därefter underteckna med det egna för- och efternamnet, följt av titel, tjänstebefattning mm? Jag är inte och vill inte vara Sara med myndigheter. Hela mitt namn skall skrivas ut, anser jag. Det har med artighet att göra. Och den som är införstådd med den asymmetri som råder förstår också att respekten för personen i fråga kräver det.

Svar: Man får nog stå ut med att bli tilltalad med sitt förnamn i det moderna Sverige. Vi är många som har kämpat mot titelintensiteten och ni-Niandet. Det ensidiga förnamnstilltalet är en visserligen icke önskad men oundviklig följd av denna framgångsrika kamp, det tror jag bestämt.

Att du tillskrivs med Hej Sara och inte Hej Sara Efternamn är inte av ohövlighet eller brist på respekt, utan har förmodligen någon miljövänlig pappersbesparande orsak. Eller beror på att en stor stor majoritet i dag, både de i din och min ålder och de som är yngre och mycket yngre, inte har efternamn. När hörde du senast någon presentera sig med både för- och efternamn? Om du inte har träffat mig, förstås.

Att de administrerande som kallar dig Hej Sara skriver under med sina för- och efternamn och titlar har med tillgänglighet att göra, du ska raskt kunna få tag i dem om du behöver det. Men att du är Sara utan titel och efternamn beror på att de vet att du vet vad du heter och vem du är.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (45)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 45

Du som säger dig veta bäst har nog fel i alla fall i denna fråga. Detta avskyvärda niande som man blir utsatt för överallt från ungdomar som inte alls bryr sig om vem som står framför dem. De ser inte på den person som nias, de ägnar sig åt någon annan syssla samtidigt som de tilltalar en med ni som om man vore något som ska hållas på plats långt bort från dem. Usch säger jag. De som niar mig hädanefter kommer jag att säga till att de antingen får säga du eller vara så vänliga att använda HELA min titel. Och den går inte av för hackor. Lång och besvärlig.

Messerschmitt, 15:20, 11 mars 2011. Anmäl

Magdalena Ribbing, 08:32, 9 mars 2011. Jag känner mycket väl till frågan om I och Ni (se länk där bakgrunden förklaras). Att nu titteltilltalet är mindre vanligt så skulle jag vilja tolka det som att titeln fallit bort och lämnat "Ni" ensamt kvar. En sådan förändring skulle ju knappast påverka "du", som borde ha kvar sin betydelse.

Besserwisser (Webbsida), 07:53, 10 mars 2011. Anmäl

MAGDALENA SVARAR ÄN EN GÅNG: Besserwisser: Niandet är hövligt om det föregås av ett direkt tilltal med namn eller titulering, inte om det är ett allmänt ni-ni-ni. Du och I är de äldsta tilltalsorden, ni uppstod ur verbens böjning typ "viljen I" där n och I drogs ihop. Du tycker att Ni är artigast. Jag tycker att du är bättre på alla sätt. Detta må vara fritt tyckande, men att du vore nedlåtande tillåter jag mig att protestera mot på det bestämdaste.

Magdalena Ribbing, 08:32, 9 mars 2011. Anmäl

Magdalena Ribbing, 13:22, 7 mars 2011. Jag tycker, precis som jag skrev i mitt förra inlägg, 08:14, 3 mars 2011, att fru Ribbings exempel med all önskvärd tydlighet visar att Ni-tilltalet är det hövliga (och var det då - i motsats till vad många idag påstår) och du-tilltalet är (och var) det nedlåtande.

Besserwisser, 07:37, 8 mars 2011. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: Supersvensk, så trevligt att du har förstått min kommentar till kommentaren: mitt exempel med den portvinshämtande Stina avsåg visa det pinsamma perspektivet med ni-tvånget för underställda; hade Stina kunna säga du till patron hade hans duande av henne inte låtit så illa som i mitt exempel. Exemplet är långt ifrån dagsaktuellt utan härrör från den tid du hyllar, förra seklets första hälft och dessförinnan.

Magdalena Ribbing, 13:22, 7 mars 2011. Anmäl

Nä, jag är Inget troll även om jag är rundare än jag skulle vilja. Vidare är det på intet sätt min avsikt att belasta folk med stavfel - en konsekvens av en lindrigare form av dyslexi - för vilket jag ber om ursäkt. Det hela hindrar dock ej att faktum kvarstår: att du:a folk man inte känner är ett oskick och en ytterst beklaglig form av empati (i det fall man väljer att göra så). Själv tycker jag dock att MR säger det bäst i sitt haltande anförande om du:andets förträfflighet medelst kommandoform: "du kan hämta portvinet, Stina". Vem vill bli du:ad på detta sätt? Inte jag i alla fall.

Supersvensk, 09:14, 7 mars 2011. Anmäl

Jo supersvensk är nog ett troll. Lustigt också hur han/hon försöker uttrycka sig så högtravande, men samtidigt gör så många stavfel! (ni:ar, iakta m.m.)

HR, 22:13, 6 mars 2011. Anmäl

Jag tror att "supersvensk" behagar driva med Magdalenas trevliga spalt eller är vad man kallar ett troll. Det verkar som om han inte förstod ett endaste ord av vad MR skrev.

Cajsa, 13:08, 3 mars 2011. Anmäl

Att skriva Hej Förnamn är att anslå en familjär ton som inte hör hemma i ett tjänstebrev från en myndighet, menar jag. Hur är svenska myndigheters tilltalspolicy för tjänstebrev formulerad år 2011? SB

Sara Bratt, 12:59, 3 mars 2011. Anmäl

Bästa Magdalena Ribbing, Nu sparkar ni väl in er egen dörr? Min uppfattning är att jag i kontakten med en medmänniska jag inte känner vill uppträda korrekt och servilt. Emellertid läster jag ur er argumentation att om man ni:ar någon så placerar man sig under samtalspartnern emedan den som du:ar genom att detta uttrycker sin superioritet. Jag finner det mer sympatiskt och hövligt att visa sin respekt inför en okänd samtalspartner genom att närma mig det nedifrån-uppåtriktade ni istället för "Du, pig-Stina gör si och så". Ni:andet är inte förlegat det är att uttrycka sin respekt för medmänniskan och dennes integritet. Att blanda in statare-jargon och lungsot är att göra sig själv till löje i sammanhanget. F.ö. är det intressant att iakta att de svesnkspråkiga finnländarna alls icke har problem med ni såsom 40-talisterna i Sverige tycks ha. Jag undrar varför.

Supersvensk, 08:37, 3 mars 2011. Anmäl

Besticksida?

Fråga: Vi har en liten dispyt hemma gällande när man dukar med båda besticken på en sida om tallriken.

Skall dom då vara på vänster eller höger sida? Läste att servetten skall ligga till vänster om tallriken vid dukning, så då antar jag att man lägger besticken på vänster sida?!

Svar: Korrekt dukning är inte att lägga besticken ihop. Man dukar alltid så att det blir bekvämt för gästen, och då dukar man med kniv och soppsked till höger, gaffel till vänster. Därför finns inte något svar på din fråga. Du kan göra som du vill, men jag skulle föreslå att besticken läggs till höger och servetten korrekt till vänster. Eller ännu bättre, att du dukar som man ska göra, med gaffel till vänster och kniv till höger.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (30)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 30

Det är endast dessertbestick som bör dukas ovanför tallriken (det kan vara en dessertsked eller fruktkniv och gaffel m.m. allt beroende på vilken dessert som ska serveras)! I alla fall enligt traditionell dukning som jag lärde mig i Les Roches Hotel School, Schweiz.

pink papaya, 10:05, 2 mars 2011. Anmäl

När vi har tolv rätters middag hemma på vårt schloss, så blir det en förfärligt lång rad bestick där på högersidan och det hela är faktiskt ganska opraktiskt. Men vad gör man inte för att uppehålla de stolta traditionerna.

Clotilde von Habsburg, 13:49, 1 mars 2011. Anmäl

Viktigt att inte glömma en sidenservett i milda färger...

Otis, 12:56, 1 mars 2011. Anmäl

Och för den som är lite glömsk så kan jag meddela ett idiotsäkert sätt att komma ihåg dukningen .Om du är högerhänt,tänk att du tar kniven o hugger i ryggen på kocken om maten är dålig.. Behöver jag nämna att det inte kan ses som god etikett att verkligen göra det?:)

hönstokans syster (Webbsida), 10:31, 1 mars 2011. Anmäl

Bestick kan läggas på endast en sida av tallriken, och då på den högra, om man dukar enligt den habsburgska hovdukningen. Besticken användes då utifrån och in.

Forskare i utensiliekunskap, 17:42, 28 februari 2011. Anmäl

Man kan lägga alla besticken till höger om tallriken och dukar då enligt den habsburgska hovdukningen och man använder besticken utifrån och inåt. Habsburgarna gick aldrig gick över till den franska dukningen (kniv till höger/gaffel till vänster). Denna franska dukning uppstod i mitten på 1700-talet då värden började förse sina gäster med bestick. Innan dess åt man med sina medhavda etuibestick (och de lades inte upp i förväg på bordet).

Forskare i utensiliekunskap, 17:39, 28 februari 2011. Anmäl

Apropå MR's diskussion med Kristofer och Mini: Det är gulligt tycker jag, när familjens enda vänsterhänta medlem, 6 år gammal, dukar och lägger allas bestick traditionellt utom sina egna. Där är gaffeln till höger och kniven till vänster.

Boel, 11:27, 28 februari 2011. Anmäl

@ G. Alexander: Ja, men viktigare frågeställningar diskuteras ju faktiskt också - i andra forum! Det ena utesluter ju inte det andra.

HR, 19:55, 26 februari 2011. Anmäl

Det är förvånanade med kommentarer som på i princip alla frågor säger "man får väl göra som man vill". Nu är det väl så att man skriver till Magdalena Ribbing för att man vill bli informerad om vedertagen "korrekt" sed. Annars behöver man ju inte skriva. I viss frågor finns det ju ingen vedertagen sed men det brukar poängteras i svaren. I fråga om dukning är ju sederna mycket tydliga: man änvänder besticken inifrån och ut, gaffel till vänster, sked och kniv till hö och dessertbestick ovanför tallriken.

Servetten, 19:18, 26 februari 2011. Anmäl

Det kan vara roligt att veta, speciellt för alla som gillar att gnälla om överklassfasoner & adelsfamiljer att jag, precis som Per, dukar med gaffel till vänster & kniv med eggen inåt, alltid, även om jag äter ensam hemma en vardag ngt uppvärmt från frysen. Det är inte alls oviktigt att veta hur besticken formellt ska ligga, det är väl pinsamt som värd/inna att duka med lyxigaste linneduken, finaste porslinet & vackra bestick & sedan inte veta var besticken sedan ska ligga & lägger dem huller om buller. Det liksom vittnar väldigt tydligt att man har pengar men inte den elementära kunskapen & dessutom inte brytt sig i att lära sig. Nej, jag är inte från ett högreståndshem. Ja, jag brukade också duka med soppsked ovan tallriken innan jag visste bättre :)

Anonym, 18:52, 26 februari 2011. Anmäl

Mejlhälsning?

Fråga: Jag jobbar i reception och växel och har en del mejlkontakt med människor jag känner mer eller mindre väl. Vilka hälsningsfraser passar sig i olika sammanhang, både i början och i slutet av ett mejl?

Om jag börjar ett mejl med Hej Förnamn!; borde vi känna varandra eller i alla fall ha träffats för att det ska passa sig?

Det klassiska Med vänliga hälsningar och mitt namn känns ibland för formellt när jag skickar mejl till mina arbetskamrater på samma kontor, fast jag träffat få av dem personligen. Ibland väljer jag istället att avsluta med Vänligen och därefter mitt namn – hur uppfattas det, tror du? Finns det ytterligare hälsningsfraser man kan använda sig av och i vilka sammanhang passar de i så fall?

Svar: Frågan om inledning och avslutning av mejl kommer då och då och ger kommentarer om vad som är det enda rätta respektive det helt felaktiga. Det finns ingen bestämd ordning för inledning-avslutning av mejl, man får göra som företaget har bestämt eller, i brist på företagskultur, så som man själv tycker är bra.

Min uppfattning är att man inte måste inleda ett mejl med en fras – det gör jag inte när jag svarar på frågor, exempelvis. Börjar du med Hej Förnamn ska du ha en relation till adressaten, ni måste känna till varandras existens i alla fall. Annars blir det som reklamutskick!

Vänder man sig till en organisation, myndighet eller liknande kan man inleda med dess benämning. Men du skriver till personer som du är obekant med och har en arbetskontakt med. Då behövs inte ett direkt tilltal, menar jag. Vill du ändå ha ett sådant är Bästa eller enbart Hej varianter som jag ser ibland.

Skriver man mejl till en vän inleder man Kära, Gulligaste, Hej du – eller annat som passar, .

Avslutningen kan i de flesta fall till icke nära vänner vara Med vänliga hälsningar som är neutralt och hövligt. Vänligen är en variant som inte ger så mycket mer bekantkänsla. Enbart Hälsningar kan ofta duga. Och till dem du vill markera lite mer känsla för kan du skriva Trevlig fredag! (rätt veckodag förstås!)

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Jag tycker att Vänligen låter ganska sött... (Alltså: i ett privatmail.) Litet gammaldags! - Men visst behövs en hälsningsfras! Dock spelar det inte så stor roll vilken... Folk är väl ganska öppna för variationer numera, med all interkulturell påverkan via media och resor..?

keri, 13:17, 17 mars 2011. Anmäl

Skulle "Vänligen" låta som "von oben"?! Okej, i privata mejl, visst. Men inte i ett affärsmejl!

HR, 09:04, 27 februari 2011. Anmäl

Enkelt! Ta och fråga din chef hur de vill ha det.

bisse, 21:13, 26 februari 2011. Anmäl

"Vänligen" uppfattar jag nog som en von oben-attityd. August var kanske inte känd för att vara överdrivet vänlig av naturen...

Fabiola, 17:15, 25 februari 2011. Anmäl

[...] This post was mentioned on Twitter by iamluclar, Johanna Karlsson. Johanna Karlsson said: Ribbing tycker man ska inleda mejl till vänner med t.ex. "Gulligaste XX". Det var fint. Kanske jag ska börja med. http://bit.ly/edFjBA [...]

Tweets that mention Mejlhälsning? - DN.se -- Topsy.com (Webbsida), 16:05, 25 februari 2011. Anmäl

August Strindberg brukade avsluta sina brev med "Vänligen". Det bör duga åt mindre berömda skribenter också. Använder det t.ex. själv...

Paul Grundin, 15:53, 25 februari 2011. Anmäl

Anser att man alltid ska inleda med någon form av hälsningsfras. Man riktar ju sig till en eller flerar människor. Känns annars väl kyligt.

be, 15:34, 25 februari 2011. Anmäl

Re: Damien Jag skriver också ett stort antal mail per dag - tycker dock inte att det är så enormt tidskrävande och jobbigt att skriva ut en fullständig avslutningsfras istället för att skriva "mvh. "Om du nu emellertid tycker att det är så jobbigt att upprepade gånger skriva ut en avslutningsfras kan du med fördel skapa en mall i ditt mailprogram där det står "Med vänliga hälsningar" och ditt namn.

Mimmi, 14:56, 25 februari 2011. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Damien: ett råd från mig: skriv inte mvh. Avstå! Det spar ännu mer tid för dig. Orkar man inte skriva ut Med vänlig hälsning så behöver man inte skriva något alls. Att skriva mvh är, brukar jag säga, som att vinka till någon men inte orka lyfta handen utan låta den vara kvar i knähöjd. Bättre att inte vinka då. Och inte skriva mvh.

Magdalena Ribbing, 14:53, 25 februari 2011. Anmäl

Tips: utnyttja signaturfunktionen! Jag skriver 60+ mail en långsam arbetsdag. Mailkonton tillåter dig att lägga in en automatisk signatur i slutet av meddelandet, de flesta skriver där sina kontaktuppgifter. Mina kontaktuppgifter föregås av "Med vänliga hälsningar, Namn och befattning". Ser man över inställningarna rätt så syns det inte att detta var en del av den automatiska signaturen. Klart trevligare än mvh tycker jag.

Myndighetsanställd, 14:51, 25 februari 2011. Anmäl

Graviditetsfrågor?

Fråga: Jag är gravid och är glad över detta. Vid ett flertal tillfällen då vänner fått veta om mitt tillstånd har jag fått frågan ”Var det planerat?” Jag upplever denna fråga som ett inklampande i mitt privatliv. Jag är gift, 28 år, har fast anställning och dessutom är barnet jag bär mer planerat än de frågande vet om, men vad har detta egentligen för betydelse? Har andra med denna angelägenhet att göra? Är jag överkänslig? Jag tycker att den mest naturliga reaktionen då man får veta om en graviditet är att gratulera.

Svar: Än en gång denna obegripliga iläggande frågvishet som inte är annat än nyfikenhet. Den här typen av frågor återkommer till min spalt vilket betyder att alltför många människor inte begriper vad de gör när de frågar. Du har helt rätt: det enda som kan sägas till en barnväntande person är “gratulerar, så underbart!”

Man kan undra vad frågan om graviditeten var planerad innebär. Vill den frågande veta om den som väntar barn har räknat ut ägglossningsdagar osv? Vill frågaren veta om preventivmedlet gick sönder? Vill frågaren veta om den barnväntande är en slarva som inte brytt sig om att bestämma om hon ville bli gravid? Vad är det egentligen man frågar?

Så just det kan du svara dessa oförsynta frågare. Säg när denna absolut förskräckliga fråga om din graviditet var planerad ställs: ”hur då menar du?” varvid frågaren måste säga något åt det här hållet ”ja det är ju naturligt att vilja ha barn och jag ville bara veta om du hade tänkt ut detta just nu” och då kan du lugnt svara ”jaså det var så du menade” och inte ge dig in i att svara eller i ytterligare diskussion. Det vore konstigt om frågaren  skulle fortsätta fråga efter dina artiga men distanserande svar.

Du har inte minsta skyldighet att redovisa ett enda dugg om det du inte själv vill berätta om.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (47)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 47

@Cajsa: Öh vadå alla som fick barn på 80-talet fick tre eller fyra barn? Vad baserar du det på, knappast statistik från SCB? Här kommer lite mer hemmasnickrad statistik - jag är född 1980, av mina klasskamrater hade endast 23% fler än ett syskon, 5% fler än två.

Sara, 20:44, 1 mars 2011. Anmäl

Men det beror väl ändå på vem som frågar? Man frågar inte en bekant om sånt, det vore väldigt framfusigt, men en nära vän? Om jag blev gravid skulle jag inte ta ett dugg illa upp om någon frågade det. Jag förutsätter att man vill ha barnet om man väljer att behålla det och berättar att man är gravid, då borde inte frågan vara något problem. Men man frågar ändå inte vem som helst om personliga saker.

KA, 16:49, 1 mars 2011. Anmäl

Kära Misan, du skulle ha fått barn på 80-talet. Då fick alla 3 och 4 barn. Valde man två verkade man som en karriärist och det var suspekt. Jag tror att det är därför 80-talisterna är så trevliga, de är vana att dela med sig och vara i stora grupper. Att fråga någon om en graviditet är planerad är direkt oförskämt. Den frågan tillhör endast paret i fråga.

Cajsa, 06:57, 1 mars 2011. Anmäl

Magdalena säger "Det vore konstigt om frågaren skulle fortsätta fråga efter dina artiga men distanserande svar", men det är precis vad folk brukar göra i Sverige! De hävdar att de är "intresserade" av sina medmänniskor...

Överlevnadskonstnär, 17:34, 28 februari 2011. Anmäl

Själv har jag fått den frågan både när jag väntade barn nr 3 och barn nr 4 (utanför normen på två barn får man räkna med många lustiga frågor och kommentarer). Jag tog inte särskilt illa upp eftersom jag var beredd på det, och svarade ärligt ett rakt ja, men jag får hålla med om att det är en väldigt märklig fråga som man nog bör undvika att ställa. Att säga "Vad roligt" måste väl ändå vara det minst problematiska: oavsett den gravidas inställning till graviditeten kan man väl tycka att det är roligt att ett barn är på väg.

Misan, 13:09, 28 februari 2011. Anmäl

Själv skulle jag inte ta illa upp om någon frågade mig den frågan så innan jag läst denna spalt har jag själv ställt den men nu gör jag det inte. En vän som var gravid med sitt 7 barn fick inga gratulationer nästan, alla utgick från att hon inte ville ha så många barn men det var helt planerat så hon blev jätteledsen när hon på sin höjd fick ett 'nu igen' när hon berättade det. Hon hade varit glad om någon frågat om det var planerat, då hade hon ju kunnat säga ja.

Elin, 11:32, 28 februari 2011. Anmäl

Tack Misan :-)

Jena, 08:39, 28 februari 2011. Anmäl

Grattis, Jena!

Misan, 21:01, 27 februari 2011. Anmäl

HR - jag tycker självklart att man kan säga "Grattis". Jag har berättat för mina kollegor och vänner senaste veckorna och ALLA har sagt "grattis", så de verkar vara det rätta. Deborah - ofrivillig barnlöshet är vanligt. Många barn kommer idag till med medicinsk hjälp. Sjävklart kan någon som försökt bli med barn länge vara nyfiken på hur andra lyckats - men om man ska man fråga om sådant måste man vara taktisk och diskret.

Jena (Webbsida), 14:59, 27 februari 2011. Anmäl

Jag har en vän som fått höra mig svara "Igen!? Men grattis! Vad kul!" ett par gånger . Men så klämmer hon ur sig ungar som skulle hon befolka världen själv. Och tätt kommer de. Men att fråga om det är planerat är otroligt klumpigt och oförskämt. Förstår inte hur man kan ställa en sån fråga utan att skämmas.

PerTore, 03:03, 27 februari 2011. Anmäl

Uppvakta nejsägare?

Fråga: Vad innebär egentligen att avsäga sig uppvaktning på en högtidsdag, till exempel 50 år? Innebär det då också att man säger nej till ev. telefonsamtal, gratulationskort med mera? Kan / bör man skicka en blomma om det är nära släkt / vän?

Svar: I princip borde ”avsäga” innebära att man inte vill ha någon uppmärksamhet alls på sin högtidsdag. Men det kan också vara ett sätt att slippa ta emot gratulanter och ordna mat och dryck till dem – däremot inte att man inte vill ha gratulationskort. Detta kan jag inte avgöra, förstås, du måste bestämma själv  hur gratulanten kan tänkas resonera.

Avstå däremot från att skicka blommor, det kan vara sådant som den icke-firande hoppas undslippa. Ett fint kort är en annan sak, post brukar man kunna ta emot.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Vi sätter in en peng på jubilarens konto så får den själv avgöra om den skall användas till ngt som är kopplat till födelsedagen eller om den skall slinka in i de dagliga utgifterna.

Värna, 09:50, 26 februari 2011. Anmäl

Hela frågan är obegriplig. Om man avsäger sig uppvaktning så gör man. Det finns många som liksom jag tycker illa om hela företeelsen födelsedagar och inte ser någon anledning ett fira just detta. År det så konstigt så att folk måste skriva till en frågespalt för att få förklarat för sig vad denna önskan egentligen betyder? Den betyder glöm min födelsedag, jag vill inte fira den! Och om någon är så in i norden korkad så att dom tar illa upp om omgivningen respekterar det dom säger - ja, då kanske dom lär sig att nästa gång säga det dom menar.

Eva, 22:05, 25 februari 2011. Anmäl

Jag har en metod som alltid fungerar. Jag sätter in lämplig summa som gåva på exempelvis rädda barnen och sedan skickar jag gåvobeviset med en liten hälsning. :)

Johanna, 11:20, 25 februari 2011. Anmäl

"Undanber mig all uppvaktning. Bortcyklad", stod det i en annons som blev en klassiker.

Suzanne, 09:53, 25 februari 2011. Anmäl

Det där med avsäga sig kan betyda oerhört mycket olika saker för olika människor, tyvärr. Det var inte många år sedan en bekant till mina föräldrar avsade sig uppvaktning genom annons, "vänligt, men bestämt". Efter litet diskuterande bestämde sig mina föräldrar för att, trots allt, ringa och gratulera. Varvid jubilaren besviket utbrast: "Jag trodde verkligen ni skulle komma hit och gratulera!" Annonsen var insatt för att "diskret påminna om födelsedagen"...

Trollets mamma, 22:41, 24 februari 2011. Anmäl

Min moster undanbad sig uppvaktning på sin 70-årsdag genom annons i lokaltidningen i Småland. Sedan hade hon ett ordentligt kalas två dagar i rad.

Hasse, 16:38, 24 februari 2011. Anmäl

I mina trakter innebär "avsäga" att man inte vill ha oannonserade besök på födelsedagen. Kort är ok och telefonsamtal är ok om jubilaren är hemma. Det man vill slippa är pinsamheten att 30-40 st personer dyker upp och att värden saknar mat, fika, sittplatser och porslin till denna anstormning. Det råkade mina föräldrar ut för sedan är det "undanbe sig" som gäller.

Anna, 13:10, 24 februari 2011. Anmäl

Kan förstå att många vill avsäga sig uppvaktning. Man kanske känner att man inte orkar arrangera något, kanske man inte har hälsan, kanske tycker man illa om uppvaktningar av typen öppet hus som annars är vanligt att ha. Att ta emot ett telefonsamtal eller ett gratulationskort är oftast inte det man menar med att avsäga sig uppvaktning. Med uppvaktning menar man personlig uppvaktning, dvs att ta emot folk i hemmet, blommor vid dörren etc.

Anna d.ä, 12:55, 24 februari 2011. Anmäl

Avsäger man sig uppvaktning så gäller det nog all slags uppvaktning. Respektera jubilaren.

Ag, 12:21, 24 februari 2011. Anmäl

helt rätt, den som undanber sig uppvaktning vill inte ens tala i telefon. Men som sagt skicka gärna ett vackert kort med några varma ord, det är alltid rätt.

så ska det vara, 11:59, 24 februari 2011. Anmäl

Bjuda godis?

Fråga: Sist jag åkte tåg fick jag sällskap av en mamma med dotter på två-tre år. Eftersom jag hade en chokladkaka framme kändes det naturligt att bjuda flickan, men jag kände mig osäker på om jag egentligen borde fråga henne eller föräldern. Jag tycker det känns fel att prata om ett barn över huvudet på honom/henne; att fråga mamman om vill hon ha lite godis? hade blivit konstigt (än mer så om barnet är äldre). Samtidigt har jag all respekt för att föräldrar kanske inte vill att deras barn äter godis, och att barnet kan vilja ha godis även om det inte borde (mat, tandproblem, allergier, vad vet jag?). Så det är kanske inte så mycket en etikettsfråga som en mer allmän, vem riktar man en sådan fråga till?

Svar: Bäst hade varit att göra en gest mot föräldern och säga ”är det okej att jag bjuder barnet på en bit choklad?” och då kan föräldern svara antingen ”visst, tack” eller ”nej, helst inte, vi är restriktiva med godis”. Du resonerar rätt i princip med att vara generös. Men barn är ofta förbjudna att ta emot godis eller presenter av främmande personer, och ska inte lockas till det. Därför ska man fråga föräldern först.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (28)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 28

Jag tycker det omvända är svårare. Om jag sitter och äter godis på tåget och mitt emot sitter ett barn med stora bedjande ögon, måste jag bjuda honom/henne då, eller bara ignorera?

Susanne, 10:38, 2 mars 2011. Anmäl

Jag tycker nog det är onödigt att plantera i barn att främlingar vill barnet illa. 90% av alla pedofila övergrepp sker inom familjen. Och eftersom övriga vuxna i den nära familjen (ex mamman) har ett beteende som gör att pedofilen kan fortsätta med sina övergrepp kan just en nära relation till en utomstående vuxen vara vad som behövs för att barnet ska kunna anförtro sig. Då menar jag förstås inte en främling på ett tåg, utan t ex en kompis förälder. Är du förälder kan det alltså vara livsavgörande för t ex ditt barns klasskompis att du ställer frågor om hur hon har det hemma, och att du vågar ta svaret på allvar. Därför tycker jag det är viktigare att lära barn bli bra på att knyta sociala kontakter, och lära sig tolka dem.

L, 08:04, 2 mars 2011. Anmäl

Visst ska man vända sig till föräldern. Denna är trots allt lagmässigt och känslomässigt ansvarig för sitt barn, och visst stämmer det att ett litet barn inte ännu förstår vad "sockerboven" kan föra med sig för otrevligheter, eller för den delen är medveten om det fulla allvaret av en eventuell allergi. Men varför inte formulera frågan: Vill NI ha lite godis? eller; Får jag bjuda ER på mitt godis? med blicken på föräldren. Då kan mamman eller pappan till exempel svara: Nej tack, vi äter bara godis på lördagar, eller, Nej tack, vi har inte ätit lunch än. I annat fall, om mamma eller pappa tycker det är okej att barnet tar emot godis och dessutom är sugen själv, kan föräldern välja att svara jakande. Varför skulle barnet samt den vuxna bjudaren sitta där och mumsa godis medan föräldern tittar på?

Clara, 12:16, 1 mars 2011. Anmäl

Värna: Det var tråkigt att höra. Jag menar självklart inte att göra människor illa till mods, om de lider av en eventuell social fobi. Jag är bara av mottot att ett vänligt leende oftast smittar av sig.

Lisa, 13:18, 28 februari 2011. Anmäl

@Anna, 14:37, 25 februari, Vill bara tacka för dina kloka åsikter! Denna tråd visade annars skrämmande bevis på känslokallhet och kyla mot vanliga medmänniskor i det offentliga rummet.

S.M., 11:37, 28 februari 2011. Anmäl

Jag har överhuvudtaget väldigt svårt att förstå varför främlingar ska bjuda barn eller, för den delen, djur på något att äta. Vänners barn kan man väl bjuda på frukt om man promt vill stoppa i dem något ätbart. Jag retar mig på detta småätande i parti och minut, jag är noga med att man äter (något vettigt) när man är hungrig och däremellan sparar man tänderna från socker och annat onödigt. Jag skulle aldrig komma på tanken på att bjuda okända medresenärer på mat eller dryck, och OM jag mot förmodan skulle få för mig att göra det, skulle jag fråga föräldrarna först. Föräldrarna bestämmer rimligtvis vad ungarna får äta, inte barnen.

Bubblan, 10:44, 28 februari 2011. Anmäl

Jag vill inte att någon okänd bjuder mina barn på godis. Om man är bortbjuden hemma hos någon är det en sak, men på tåget t ex vill jag inte. Det är svårt att säga nej utan att barnen känner sig snuvade på något som de kunde fått, och det kan leda till tråkig stämning. I de flesta fall vill nog föräldrarna inte att barnen skall ta emot godis, jag tror faktiskt att majoriteten av föräldrar helst skulle svara nej på frågan. Jag uppskattar tanken, men just vad gäller godis, så nej tack!

Anonym, 13:49, 27 februari 2011. Anmäl

@Värna, 09:56, 26 februari: Ditt liv verkar oerhört fattigt! Att inte kunna se främlingar i ögonen, att inte kunna utbyta ett leende. Det verkar inte helt friskt...

P, 13:19, 27 februari 2011. Anmäl

Värna: ditt beteende verkar en aning asocialt och jag tror att du skulle vinna mycket på att vara lite trevligare. menar du att du inte hälsar när du möter någon i tikll exempel en trappuppgång? Eller på expediter i affärer? Eller när du passerar SL-spärren och får din biljett stämplad?

Annette, 12:55, 27 februari 2011. Anmäl

@Lisa 15:11 Jag tittar inte folk i ögonen när jag möter dom. jag pratar inte med främlingar. Jag hälsar inte på främlingar. Sitter jag på ett tåg eller buss eller liknande så säger jag på min höjd ett ursäkta om det är så att dom måste ställa sig upp när jag skall till min plats. Detta gör jag av den enkla anledningen till att jag sedan barnsben har lärt mig och förstått värdet av att behandla folk så som man själv vill bli behandlad. Varför skall jag tränga mig på människor med min blick eller mina ord när jag själv avskyr när någon okänd tilltalar eller tittar på mig? Jag tycker att din fråga och ståndpunkt är egoistisk och märklig.

Värna, 09:56, 26 februari 2011. Anmäl

Hantera busstölp?

Fråga: En fråga jag allt oftare haft anledning att fundera på är hur man lämpligen hanterar följande:
Jag sitter på ytterplatsen i bussen eller i tunnelbanan, kanske i egna tankar, när personen på innerplatsen plötsligt pressar sig ut, förbi mig.

Om jag bara uppmärksammas, till exempel med ett enkelt ”får jag besvära” eller ”ursäkta mig” hinner jag resa mig.
Kan du föreslå något vänligt att säga till medpassagerare som inte fått lära sig…

Svar: Du beskriver en vanlig tölpighet, en social bortkommenhet. Du kan vänligt säga till den som tränger sig förbi utan ett ursäktsord ”oj då, det verkar som om jag är i vägen för dig?”

Kanske hjälper det. Om inte får du stå ut. Det är inte troligt att du kan uppfostra vuxna människor.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (46)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 46

Detta hände mig igår på Stockholms tunnelbana: Jag sitter på ytterplatsen och läser Metro. På platsen innanför sitter en äldre kvinna (minst 70 år). När hon ska gå av så reser hon sig bara upp, utan ett ljud. När jag inte reagerar, så föser hon undan mina knän med handväskan och säger "jag kommer inte förbi".

Besserwisser, 08:11, 1 mars 2011. Anmäl

Att sitta ytterst och vara så självupptagen att du inte märker att någon bredvid dig reser sig upp, ja då får du skylla dig själv! Sedan tycker jag alltid att man ska säga ursäkta och tack när den som sitter ytterst har rest sig upp.

Hatten, 16:35, 28 februari 2011. Anmäl

Folk i Stockholms kommunaltrafik ar for det mesta helt dumma i huvudet. Det pratas inte utan folk knuffar sig bara forbi bast de vill, aven om de maste vara medvetna om att folk inte har ogon i nacken. Usch.

Sara, 13:56, 28 februari 2011. Anmäl

@ SK: Det hände i Wien och när jag sa till henne att hon faktiskt kunde ha bett mig ta en annan plats istället för att knuffa mig och hon försökte (bort)förklara var det uppenbart att hon var från Wien, alltså Österrikes största stad... Såg ut att vara runt 70 år gammal. Tyvärr ganska vanligt att gamla tanter beter sig så tölpaktigt och oartigt - för att inte säga hänsynslöst - här i Wien.

Sachertårtan, 15:03, 27 februari 2011. Anmäl

@SK, 12:23: Jag har bott lika länge i storstad som i småstad och upplever tvärtom att stadsbor generellt sett är betydligt mer hänsynslösa och ego än landsortsbor.

P, 13:30, 27 februari 2011. Anmäl

@sachertårtan, ja det finns alla sorter. Hon kanske var en bondmora van att mota kor, bosatt i någon avlägsen obygd på tillfälligt besök i civilisationen. Inget ont om bönder alltså, är bonnläpp själv från början, även om jag använder mig av lite subtilare signaler de få gånger jag åker kollektivt. Kufar finns i alla samhällskikt.

SK, 12:23, 27 februari 2011. Anmäl

Haha, en gång åkte jag och barnen tunnelbana. Hade en kartong med semlor som vi ställde på den lediga platsen. Då kom en dam och slängde sig ned med sur min där semlorna stod. Tyvärr hann jag instinktivt slita åt mig kartongen blixtsnabbt. Det hade varit värt semmelförlusten att få se hennes reaktion om hon satt sig på dem.

Maggs, 15:03, 26 februari 2011. Anmäl

Eller så håller man ett stort paket från ikea i famnen därför att man inte har bil och uppmärksammar därför inte genast grannens behov, och istället för att grannen säger ursäkta tar hon en på baken och skjuter en ifrån sig med all kraft! (en något traumatisk upplevelse måste jag medge...)

Sachertårtan igen, 08:36, 26 februari 2011. Anmäl

Men frågan kvarstår, vad är det som är så fantastiskt svårt med att säga ett snabbt "ursäkta"? Hur mycket kostar det? Vad är man rädd för? Jag begriper det inte... Det blir ju så mycket lättare för alla parter om man ids yttra dessa tre stackars stavelser. "Ur-säk-ta!" - se så lätt och snabbt det går, och ens avsikt att stiga av blir genast så mycket tydligare för den som sitter ytterst.

Ebbe, 18:52, 25 februari 2011. Anmäl

Man får väl ta lite gemensamt ansvar för att bussturen går så smärtfritt som möljigt för alla parter. Både den som vill av och den som måste flytta på sig kan väl visa lite hänsyn och intresse for andras välbefinnande? Denna spalt är förvånansvärt full av folk som bara tycks anse att den ena parten i alla situationer har plikt eller rättighet.

Anna M, 17:43, 25 februari 2011. Anmäl

Trist sörplande?

Fråga: På mitt arbete har det de senaste åren blivit mer och mer vanligt att folk sörplar högt och ljudligt när de intar sitt kaffe eller te på rasterna.
Jag är uppfostrad med synsättet att man inte ska smaska eller sörpla vid matbordet. Det stör mig verkligen när sörplarna sätter igång. Men är det okej att sörpla?
Tilläggas kan att jag är en 50-talist och vissa beteenden som jag lärde mig att undvika, verkar helt okej idag. Typ spotta öppet på gatan med mera.
Nu kom jag ifrån ämnet, men hur ser du på sörplandet?

Svar:
Sörplandet är inte särskilt trevligt för andra än sörplaren själv, möjligen. Men du kan knappast säga åt någon vuxen att sluta sörpla. Det enda du kan göra är att föregå med gott exempel även om det är en oändlig trög mission, som att simma i sirap.

Smaska vid ätande i andras sällskap är inte heller trevligt. Hyfsat bordsskick är att få i sig dryck och mat så ljudlöst och spillfritt som möjligt.

Kanske hjälper det om du tar upp ämnet bordsskick vid något tillfälle när det inte är en gemensam måltid, alltså när ingen kan känna sig utpekad. Du kan alltid säga att du läser DN.se/etikett och har noterat att hyggligt bordsskick är ett ständigt diskuterat ämne, och på det sättet få fram uppfattningar om hur andra ser på sörplande, smackande och annat oaptitligt.

Att spotta på gatan har blivit vanligare, tror jag, i alla fall ser jag allt fler spottare som tveklöst skjuter iväg en loska överallt. Bedrövligt! Jag tror också att spottarna är av samma art som fimparna, det släkte som föreställer sig att spott och fimpar absorberas av asfalten eller försvinner ur i rymden i gryningen.

Men säger man åt spottarna att de bör spotta i dikesrenen eller toaletten när de når sådana får man förmodligen inget annat än en ilsken blick till svar.
Eller något ännu värre.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (32)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 32

Jag tror det finns en tredje grupp. De som inte plågsamt äter med stängd mun från gaffel till svälj, eller glufsar obehärskat, utan käkar helt vanligt. Det är säkerligen några i felletargruppen som också tillhör denna normala ätgrupp.

Facebookanvändare, 17:46, 4 mars 2011. Anmäl

Re: Magnus Ericsson, 13:24, 28 februari 2011 Är du seriös? Intressant i så fall. Jag avfärdar de som tuggar med öppen mun och/eller smackar som ouppfostrade tölpar. Män som gör det blir med ens totalt ointressanta som dejtingobjekt. Jag förutspår att befolkningen kommer att delas upp i två grupper, öppentuggare och stängdtuggare, och de kommer inte att blanda sig med varandra.

KA, 17:01, 1 mars 2011. Anmäl

Re: Magnus Ericsson, 13:24, 28 februari 2011 Är du seriös? Intressant i så fall. Jag avfärdar de som tuggar med öppen mun och/eller smackar som ouppfostrade tölpar. Män som gör det blir med ens totalt ointressanta som dejtingobjekt. Jag förutspår att befolkningen kommer att delas upp i två grupper, öppentuggare och stängdtuggare, och de kommer inte att blanda sig med varandra.... ;-)

Anonym, 17:00, 1 mars 2011. Anmäl

Vi hade en gravt överviktig kvinna på mitt förra jobb som smaskade som en råtta som äter i en plåtttunna. Det gick öht inte att äta samtidigt som henne. Sen kom det 3 obligatoriska rapar. Jag var ny o grön och de fick sen en ny chef som faktiskt tog upp det m personen i enrum! Jag själv blir galet irriterad om jag hör nån smacka eller sörpla..så ofräscht!

Jonte, 22:15, 28 februari 2011. Anmäl

Jag blir seriöst skitarg om någon påpekar att jag tuggar med öppen mun. Det är ett måste för att känna smak, att ta in lite syre då och då. Detsamma gäller dryck. Jag upplever det mer som att den klagande personen har för lite att göra. Däremot så är det äckligt med folk/barn som tuggar så öppet att man kan se innehållet live, i munnen.

Facebookanvändare, 13:24, 28 februari 2011. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: caroline: nej.

Magdalena Ribbing, 14:50, 25 februari 2011. Anmäl

Man får endast surpla vid en maträtt, och det är köttsoppe! :D

Caroline, 11:55, 25 februari 2011. Anmäl

jag har aldrig hört någon sörpla eftersom drycken aldrig är het nog för det. Och skulle jag höra någon göra det i min närhet skulle jag fråga just precis om drycken är för varm. Barn som blåser i sugröret som står i ett fyllt glas får mig alltid att skratta. Det står för min uppväxts förbjudna lycka. Aldrig i livet att jag säger till särskilt som alla ungar vet att man inte gör så.

gammeltant, 12:27, 24 februari 2011. Anmäl

Själva loskan är ju inte alls sälskillt äcklig om man jämför med ljuden de flesta gör för att göra den innan den sopttas. Usch...

K, 10:53, 24 februari 2011. Anmäl

Jag får tillstå att jag spottar ibland, främst pga en rätt irriterande slembildning i halsen. Jag är dock helt på det klara med att det är en otrevlig vana, och undviker att göra det inför folk, utan brukar lite diskret sikta på ex:vis tågspår, gatubrunnar eller dikesrenen. Kasta fimpar på gatan ser jag dock som betydligt värre. En spottloska kommer inte att bli kvar länge, om det nu inte spottats inomhus. En fimp blir kvar tills någon plockar upp den. De enda tillfällen jag kan lämna en fimp på gatan är t ex om jag har bråttom ombord på en buss och varken askfat eller soptunna finns att tillgå. Även då har det hänt att jag vridit av fimpen rejält på gatan och tagit med den för att kasta vid senare tillfälle, men det är ju då tämligen svårt att helt undgå en viss lukt - villket också kan vara ett otyg ombord på bussen. Om än inte lika illa som den busschaufför som härom kvällen satt och rökte i förarsätet, visserligen med dörr och fönster öppna...

Fenris, 10:10, 24 februari 2011. Anmäl