Etikettspalten: Har äran att inbjuda till ett fasligt besvär

Den artiga frasen ”har äran att inbjuda” har förlorat sin innebörd. I dag är det knappast en ära att inbjuda någon, oavsett vilket slags kalas det är frågan om. Mer är det frågan om hur mycket inbjudaren måste anpassa sin bjudning efter olika gästers önskemål. Att det inte alls är vad som menas med en bjudning förefaller ha fallit i glömska.

Ursprungligen var det en ära för inbjudaren att få ha en person som gäst. Och gästen i sin tur var hedrad över att inbjudas. Artigt och sirligt på ömse sidor alltså. Trevligt! Men nu är det inte så, ofta innebär bjudningen att värdpersonen tvingas till kompromisser, kostnader, besvär utöver rimlighet för att gästerna ska få precis som de vill.

Ska man vänta sig att värdfolket avlivar katten, kastar ut snittblommor och jordnötter, lagar exakt den mat man som gäst har påpekat att man tycker om och tål? Nej. Sett ur vedertagen hyfs- och stilsynvinkel har ingen gäst rätt att kräva det ena eller andra i arrangemang, mat, dryck. Är man allergisk, håller diet, bantar, är diabetiker, inte äter viss mat av religiösa skäl och så vidare, så ska man vid inbjudan säga detta: ”tack, det ska bli trevligt, jag berättar genast att jag inte äter xxx men tar med en egen maträtt om det är okej för dig.” Detta är en enkel åtgärd, som gäst får man precis det man tål eller vill ha, som värdperson slipper man oroa sig för att gästen ska få fel mat. Men allt fler av dagens gäster kräver att få just sin speciella mat. De uppfattar ordet ”bjudning” som lika med gratis mat efter egen smak. De menar att de kan ställa krav på inbjudaren, vilket är ett gravt missförstånd.

En bjudning är inte en krogmiddag. Inbjudaren gör sitt bästa, men bestämmer enväldigt vad som ska bjudas, och kan man som gäst inte äta eller dricka detta så får man låta bli. Maten är faktiskt underordnad gemenskapen.

Vid kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllopsmiddag med närmare 700 gäster bad endast tre-fyra om speciell mat. Det kan man också tänka på, för inte är väl gäster till kungligt värdfolk extra tåliga?

Jamen ska man som gäst inte få mat som man vill och kan äta? Det vore idealiskt, men vem ska anpassa sig efter vem? Fiskätaren, köttätaren, vegetarianen, dietfantasten, nykteristen?

Det enda som verkligen gäller är att gilla ­läget. Pretentiös kan man vara hemma hos sig

Magdalena Ribbing