Busskritiker?

Fråga: Min fråga rör det sociala klimatet på stadens bussar. Vid flera tillfällen när jag åkt händer det att (främst) äldre kvinnor uttrycker sig väldigt ohyfsat mot sina medresenärer, yngre vuxna och barn i första hand. Vid ett tillfälle muttrade tanten på sätet bredvid ”jävla unge” om ett barn uppenbarligen hade en fobi för bussar och skrek att han desperat ville av. Vid ett annat tillfälle fick en mamma med barnvagn en utskällning av en äldre dam för att hon – vid trängsel – hade sin barnvagn på bussen. En annan gång blev en väninna ombedd att byta vagn för att hon tog emot ett samtal på sin telefon – ett kort samtal. Det finns fler exempel, särskilt vad gäller barn och småbarnsföräldrar.

Jag personligen tycker att detta är väldigt respektlöst beteende och har velat säga till flera gånger, men inte riktigt vågat. Jag själv är ganska ung och man har ju blivit uppfostrad att visa respekt för äldre. Bör man i såna här lägen stå på sig, säga till eller aktivt ta den påhoppades parti eller riskerar man att det helt spårar ur och alla känner sig trampade på?

Svar: Det är svårt att tillrättavisa obekanta – gör man det kan man i värsta fall trigga igång något värre, den som känner sig anklagad har en naturlig vilja att försvara sitt beteende.

Men du kan försöka med motsatsmetoden, säga vänliga positiva kommentarer, barnet som kallades jävla unge kan du vända dig till och säga något gulligt, typ ”vilken fin jacka du har” eller till föräldern ”en så fin liten kille”. Det passar ju inte alltid men i en del fall kan det fungera.

Du kan också vända dig till de muttrande och kritiserande personerna och lugnt och vänligt säga ”jag tycker inte att det stör” eller något sådant.
Att visa civilkurage genom att protestera mot det man finner orättvist är bra. Den som tiger samtycker, heter det ju. Men den som förmår säga emot när andra utsätts för något obehagligt gör det rätta.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (115)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 115

Vill bara säga att jag kommit fram till ungefär samma sak som Magdalena, dock inom ett annat område. Magdalena skriver "Att visa civilkurage genom att protestera mot det man finner orättvist är bra. Den som tiger samtycker, heter det ju. Men den som förmår säga emot när andra utsätts för något obehagligt gör det rätta." Vid nätmobbning och sk näthat så kan man helt enkelt skriva en kommentar som visar att man inte håller med. Inte låta 100 kommentarer stå oemotsagda. 100 mot en låter mycket men det hjälper garanterat den förfördelade.

Mr G, 03:56, 21 oktober 2011. Anmäl

Hade tänkt skriva nåt ironiskt tidigare i debatten om att alla föräldrar som skaffar barn innan de har råd med privatchaufför som kan skjutsa till dagis är själviska, men nu inser jag att ju inte fått dem att slippa kritiken :-) Själv har jag bara varit förälder i två månader och hittills har alla människor jag mött varit så hjälpsamma och vänliga. De där som skriver arga insändare om dagens föräldrar kanske bara knyter näven i fickan, har inte märkt av dem än som väl är.

Jena (Webbsida), 22:54, 12 oktober 2011. Anmäl

När man läst kommentarerna till Alex Schulmans blogg inser man att det är helt omöjligt att göra rätt som förälder. Så det råd jag kan ge dagens småbarnsföräldrar är: gör så gott ni kan och ta inte åt er av all sinnessjuk kritik. Lycka till!

Eva X, 23:24, 11 oktober 2011. Anmäl

Här har vi beviset för att Jena har rätt. Det GÅR inte att göra rätt som förälder. Alex Schulman bloggar och nämner i förbigående att han skjutsat sin dotter till dagis. Då får han en massa kommentarer om att han borde ha tagit bussen istället.... Tänk om han gjort det och dottern - gud förbjude - hade börjat skrika att hon ville av? Då skulle han fått höra att han borde ha transporterat henne på något annat sätt.... http://blogg.aftonbladet.se/schulman/2011/10/min-morgon-i-plus-2

Misan, 21:49, 11 oktober 2011. Anmäl

Måste för tydlighets skull påpeka att det är inte barnen som inte gallskriker eller springer runt i bussen/t-banevagnen som stör. Det är de där få, fruktansvärt högljudda barnen med nonchalanta föräldrar som inte ens försöker få dem att bete sig väl, som är störande. Som i frågeställarens exempel - ett barn "med uppenbar fobi för att åka buss" (i rusningstrafik?). Där såklart föräldrar/annan vuxen med ansvar för barnet måste se till att göra det bästa för barnet och medtrafikanterna. Vardagsgnälliga trötta småttingar som gnyr litegrann 5-10 minuter är inget problem i min värld.

mK, 16:34, 10 oktober 2011. Anmäl

Eva X: Jag tror att det är en kombination av den ökande individualismen och det faktum att generationerna lever alltmer åtskilda från varandra. Folk som inte själva har barn (eller nära kontakt med någon som har barn) är helt enkelt så okunniga om och ovana vid hur barn fungerar och vilka villkor föräldrar lever under att de blir alldeles bestörta när de kommer i närkontakt med ett skrikande, trotsande eller för den delen sjungande barn. Det i kombination med den mobbingkultur som frodas på nätet och i annan media som gör det okej att ge sig på allt och alla man retar upp sig på. Själv har jag haft småbarn i över två decennier nu och jag känner också av det hårdnande klimatet. Fast jag tänker att jag kanske var lyckligt ovetande om hur många det tydligen är som retar upp sig på barn och deras föräldrar före internets intåg i våra liv?

Misan, 15:56, 10 oktober 2011. Anmäl

"Jena" har rätt. Hur föräldrar, och främst mammor, än beter sig så är det alltid någon som retar upp sig. Varför blev det så här? Mina barn var små på 80-talet, mitt i glassiga yuppie-eran, men ändå var toleransen större. Finns det någon som kan förklara hur det kommer sig att föräldrar och barn blivit legitima verbala slagpåsar?

Eva X, 15:26, 10 oktober 2011. Anmäl

Att få dagisplats i stor-Stockholm är inte det lättaste. Min systerdotter fick sin nya plats 1 år efter de flyttat, så hon gick kvar på dagis i den gamla kommunen, vilket innebar två byten mellan buss/t-bana för att hämta henne, tog ca en timme enkel väg. Jag var helt slut när jag hämtat henne och det var 1 gång var 14e dag. Tänk att göra den resan varje dag! Jag tror det bara är att inse att hur småbarnsföräldrar än gör så kommer de bli kritiserade. Ofta ser man sura insändare om hur grymma föräldrarna är som låter barnet sitta åt ena eller andra hållet i vagnen. Har även sett insändare som klagat på att en mamma gett sitt barn små kexbitar som mellanmål på café, något som mamman antagligen gjorde för att barnet skulle hålla sig lugn och inte störa, men som enligt insändarskribenten då var skadligt för tänderna. Om föräldrar i större utsträckning skulle börja ta ur barnen ur vagnen på bussen som Åsa föreslår så skulle det leda till bråk om var man ska sitta (barn vill nästa alltid sitta längst bak, vilket inte går om bussen är full) samt bråk om att få tillbaks barnet ner i vagnen igen innan man kliver av. Då skulle folk klaga på hänsynslösa föräldrar som inte låter barnen sitta kvar i vagnen! Vart man än vänder sig har man rumpan bak helt enkelt.

Jena (Webbsida), 13:03, 10 oktober 2011. Anmäl

jag har alltid med mig något att stoppa i min 20 månaders när jag hämtar på dagis trots att jag bara har 8 minuter att gå hem. För både min och hans skull, de minutrarna skulle kännas som en evighet. Och chansen att få middagen på bordet utan skrik ökar väsentligt.

Aj, 12:56, 10 oktober 2011. Anmäl

mK, 09:46, men barn får väl mat på dagis? De kan väl inte vara helt utsvultna när de går därifrån?

Gudrun, 12:03, 10 oktober 2011. Anmäl

Slarvkamrater?

Fråga: Jag flyttade nyligen in i en lägenhet med tre andra personer som jag inte har bott med tidigare.
Vi diskuterade inte städningen närmare, men var överens om att man inte ska vara överdrivet pedantiskt (d.v.s. man får lämna odiskade tallrikar i diskhon om man är stressad och ingen blir sur om det ligger en tröja i vardagsrummet m.m.) och att vi skulle städa en gång i veckan.

Det fungerar inte! Jag måste ideligen påpeka och fråga hur de har tänkt att göra med städningen den här veckan, när de inte gjort klart den inom överenskommen tid. Jag måste påpeka att man torkar bort brödsmulor från borden och att man inte lämnar ett torkställ överfullt tills det att nästa ska använda det. Det är som om de inte har bott hemifrån förut (vilket de har). Reaktionen när jag påpekar detta (på ett, tycker jag, smidigt sätt) är att de ändrar sig för ett tag, och de reagerar med ett ”det tänkte jag inte på”. Jag känner mig som en irriterande hyresvärd (det är jag som står på kontraktet) som blir arg för minsta lilla.

Hur ska jag på ett bra sätt lägga fram att vi tydligen inte har samma krav på renlighet? Jag vill inte bo på en plats där golven klibbar fast under fotsulorna när man går på dem. Och samtidigt känns det fel att jag ska sätta standarden, eftersom de andra är i majoritet.

Svar: När man ska dela boende med andra måste man ha mycket tydliga regler för detta. Annars blir som du har råkat ut för; människor har högst skilda synsätt på vad normal renlighet och vanlig städning innebär och förstår helt enkelt inte vad som förväntas. Eftersom det är ditt kontrakt har du något slags VD-funktion, om man ser det formellt. Så försök göra ett rimligt schema för vad som ska göras, hur ofta och hur. Spalta upp det och skriv det på ett stort papper. Ta inte i för mycket men förklara kortfattat varför matbordet ska torkas av efter varje användande, diskstället ska tömmas osv. Skriv koncist om det som är viktigt.

Och så sätter du dig med övriga tre en dag och säger att det börjar bli alltför besvärligt att städningen inte funkar, så du vill att alla är med på detta som du har spaltat upp på pappret. Säg vänligt att ni alla säkert ser på städbehovet på olika sätt men ni måste enas om ett sätt i alla fall eftersom ni är fyra som ska klara av ett gemensamt boende. Du får ta till hygienargumenten om det behövs, smulor och matklet på golvet kan dra till sig smådjur exempelvis, ostädat badrum kan bli hälsovådligt osv.

Du kanske möts av förvånade eller sura blickar, men ta det med ro i så fall, det är säkert övergående. När man bor i ett normalhyggligt städad hem brukar man må bättre än om det är smutsigt omkring en.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (46)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 46

Adèle. Bra rutet. Håller med. Och listan kan göras längre. Varför ska man betala någon för att köra bort ens sopor? Och varför odlar man inte sin egen potatis, syr sina egna kläder och tillverkar sina egna möbler. Varför ska man alls betala någon annan för att utföra tjänster? Alla kan ju så bra själva!

Obs ironi!, 09:58, 5 oktober 2011. Anmäl

@N, 14:18, 4 oktober 2011: Så det är inte OK att betala någon för att städa ens hem? Men det är OK att betala någon för att rengöra ens porer, eller fila bort död hud från ens fötter, eller tvätta håret på en innan det klipps? Förstår inte riktigt skillnaden...

Adèle, 16:49, 4 oktober 2011. Anmäl

Martina: Om man har städare behöver ingen städa undan någon annans skit... förutom städarna då? Kan inte folk städa själva, jag skulle verkligen inte vilja jobba med att städa åt någon som inte ids städa själv (undantag finns självklart för sjuka, handikappade mm). Ingen kritik åt er som jobbar som städare, all heder, bara åt systemet

N, 14:18, 4 oktober 2011. Anmäl

Ett samtal vid köksbordet torde lösa det hela galant. Dock är det viktigt att innan samtalet torka av smulorna från bordet!

hallonet, 11:32, 4 oktober 2011. Anmäl

Nej, det kanske inte är så farligt om diskstället är belamrat med ren, torr disk en stund om samma person som ställde dit disken plockar bort den innan nästa person ska diska sitt porslin. Men jämför med t ex diskmaskiner i fikarum på arbetsplatser. Ofta är det samma "pedantiska" personer som gång efter gång tömmer den på ren disk eftersom de inte vill ställa smutsig disk i diskhon i väntan på att någon annan ska ta sig an uppgiften. Och likadant med smulor. Den som lämnar smulor efter sig är säkert inte så noga med om smulorna ligger kvar nästa gång denne sätter sig till bords. Och så blir det ånyo den "pedantiske" som får börja sin måltid med att torka bort andras smulor. Och du som inte tycker att det är nödvändigt att torka bort kletigt spill från dina golv, eller hålla rent i badrummet - bjud inte in mig till ditt hem! (Här kommer jag sannolikt att få kommentarer om att en så pedantisk person vill man ändå inte ha i sitt hem.)

Adèle, 15:34, 3 oktober 2011. Anmäl

@Maritina: Väljer du ett bra städbolag behöver du inte plocka undan någon torkställning. Ett bra städbolag kan mänligen utan problem både vika och stryka tvätt, plocka undan saker du lagt på golvet mm. Det är bara några stora företag som Hemfrid som vägrar plocka undan och bara torkar, damsuger och svabbar.

Marianne, 14:43, 3 oktober 2011. Anmäl

Jag har haft flera inneboende under många års tid och har massa lärdomar.... DET FUNGERAR INTE UTAN STÄDSCHEMA. Du måste dela upp områden och sätta en tidsgräns t ex senast varje söndag kl 21 ska detta vara fixat. En tar köket, en dammsuger, en tar badrummet osv. Och om det inte fungerar (tro mig det finns många lata sluskar därute) så får du säga upp dem och du kan hitta en annan hyresgäst! Din tid är mer värdefull än att du ska vara mamma/städerska åt andra när du istället kunde göra nåt annat. Du ska inte ens behöva tänka o bli arg på städningen, det ska bara flyta på. Om de inte gör som du säger, så får de flytta så enkelt är det.

krusidulla, 11:19, 3 oktober 2011. Anmäl

Ett typiskt exempel på varför socialism/kommunism inte fungerar i verkligheten. Ingen bryr sig utan det är allt "nånannan" som ska göra det jobbiga.

Carl B., 10:58, 3 oktober 2011. Anmäl

Ett annat alternativ är att köpa städningen. Då blir det ordentligt gjort, på regelbunden basis och ingen behöver städa någon annans skit. Det förutsätter dock att torkställning etc är undanplockat.

Martina, 23:05, 2 oktober 2011. Anmäl

Jag känner att jag vill ge en kommentar efter alla bra tips som både Magdalena och ni andra har gett, eftersom jag är frågeställaren. Jag vill påpeka att jag inte är pedantisk, bara att man ska tänka på den nästa som ska använda det gemensamma utrymmet, allt blir så mycket trevligare då. Däremot hade vi tydligen olika uppfattning om vad en städad lägenhet innebar (där tyckte jag inte att jag var otydlig, vi hade bara, som sagt, olika uppfattningar). Det hela går bättre och bättre nu, vi börjar att komma in i rutiner som fungerar för alla. Till alla som kom med tipset om att ta upp diskussionen direkt, med lite humor blandat med renlighetsargument, tack! Det hjälpte verkligen.

FS, 18:51, 2 oktober 2011. Anmäl

Luktskuld?

Fråga: En sann historia, jag lovar. Jag bor på våning 10 i ett hotell med 15 våningar. På väg ner till frukosten stiger jag in i en tom hiss som luktar
ganska tydligt av, för att tala klarspråk, prutt… Jag är ensam inga problem. Tyvärr stannar hissen på väg ner på våning 5. In stiger en dam. Hon känner förstås samma lukt och drar sina slutsatser. Jag tänker någon sekund och säger sedan Det var inte jag!. Inte det smartaste kanske, men vad jag kunde komma på. Damen log milt och tittade bort, medan jag rodnade en smula. Hur som helst. Kan Magdalena med sin klokskap föreslå vad man skulle kunna göra eller säga i ett sådant här fall?

Svar: Ack ack ett sådant problem! Säkert har de flesta varit med om liknande lägen – det finns gott om varianter på att andra tror att man är den som ställt till något trist, toalettäckel exempelvis.

Beklagligtvis har jag inte något bra förslag till replik. Kanske är det bäst att ingenting säga. Vad man är hävdar blir det omöjligt att bevisa sig oskyldig till det som andra måste tro att man har åstadkommit. Kanske jämnar det ut sig i längden. Har du tur kommer damen från femte våningen att gå in i hissen nästa morgon när du är försenad till frukosten och mötas av samma dåliga lukt, och förstå att det inte var du. Om det nu spelar någon roll i längden. Förmodligen ska hon inte bli din chef eller svärmor eller fru, så kanske kan du ta hela problemet med ro.

Eller har spaltens klipska kommentatorer något lysande förslag till vad man kan säga för att slippa känna sig – dum?

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (36)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 36

Hej! Min erfarenhet är att det funkar om man säger som det är kort men i sin helhet "det luktar verkligen illa" eller hellre "usch det var riktigt äckligt på toaletter/luktade så här illa i hissen när jag klev in"- säg det med den känsla av indignation som du tydligen kände då - Men det är väl synd att oroa oss för det som är ganska naturligt, alla avger gaser men det är klart att det kan vara både äckligt och pinsamt men vi måste få vara människor. Vi blir säkert mer allergiska av alla dessa onödiga parfymeringar!¨ Rak vänlighet funkar bäst tror jag - även om man själv hade pruttaT?!

K, 05:36, 6 oktober 2011. Anmäl

Gris-Greger är som vanligt wunderbaum, jag menar wunderbar! (@ Gris-Greger, 11:33, 29 september)

Tack GG / En luktagottare, 19:20, 4 oktober 2011. Anmäl

@Gris-Britt och Självstående: Så rätt! Häromdagen hörde jag en kvinna i kön säga till sin väninna: "Idag åt jag lunch själv". Duktigt, eller hur, att vid 25-30 års ålder, utan hjälp från mamma själv kunna intaga sin mat!

Anonym (Webbsida), 18:51, 4 oktober 2011. Anmäl

@Gris-Britt: TACK för din kommentar! Lycklig blir jag att se att det faktiskt finns andra som uppmärksammar (och retar sig på!) detta språkfel som enbart beror på att det anses vara så fult och förskräckligt att vara ensam - löjligt!

Ibland går jag ensam på bio, teater,restaurang!, 18:43, 4 oktober 2011. Anmäl

Det var roligt med förslaget "kanske ta nästa hiss"... Jag såg för mig hur hiss efter hiss kommer och försvinner uppåt eller nedåt någonstans...

Åka hiss, 14:48, 3 oktober 2011. Anmäl

Känner igen det där när man går in på en offentlig toalett, upptäcker att den är alldeles för äcklig för att använda, går ut igen för att välja en annan, och möter någon på väg in. I det läget brukar jag faktiskt säga "den där var inte så fräsch, jag tar en annan". Både för att omtänksamt varna och för att göra det tydligt att det inte var jag...

Anonym, 14:11, 1 oktober 2011. Anmäl

Anfall är bästa försvar. Frågan "Känner du också att det luktar skit här inne?" kanske får henne att förstå att det inte är du. Det går också bra att ta nästa hiss. Normalt håller man tyst om vad och hur människor luktar, även om starka parfymer i offentlig miljö kan få mig att mumla kommentarer och pga allergi byta till en plats längre bort.

pallemail@yahoo.se (Webbsida), 18:50, 30 september 2011. Anmäl

Man säger att "Nu luktar det avlopp i hissen igen". Och att det måste vara fel på rören och dags att säga till vaktmästaren. Så var det nämligen i vårt hus. Hissen luktade sk-t lite då och då och det visade sig att ett lukten steg upp i hissschaktet från ett sprucket avloppsrör i källaren.

Tipslisa, 13:48, 30 september 2011. Anmäl

Man kan fråga damen som klev på något i stil med "Jag tyckte det luktade konstigt i hissen när jag klev in. Upplever du också att det gör det?" Man kan kanske också avsluta konversationen med att "Vi får väl be vaktmästaren titta på vad det kan vara..."

Bodil, 11:50, 30 september 2011. Anmäl

@Självstående, 09:03, Jamen då får väl folk försöka lära sig svenska i stället för att stå undrande.

lw, 10:03, 30 september 2011. Anmäl

Bröllopsgäst-ex?

Fråga: Jag och min sambo har börjat diskutera vilka vi ska bjuda på vårt bröllop. När vi började skriva ner namn, kom hans ex på tal. Det tog slut för länge sen och de har båda gått vidare. De umgås inte så ofta nu längre sen vi träffades, men de är ett gäng som umgås rätt så nära. I deras umgängeskrets är det inget konstigt att umgås med ex, men för mig känns det lite olustigt. Det handlar absolut inte om att jag är rädd för att de fortfarande ska ha känslor för varandra, men det känns helt enkelt olustigt. Och nu känns det som att jag måste bjuda henne på festen, annars kommer alla tycka att jag är
en svartsjuk flickvän som är elak/ältar gammalt osv. Dessutom är de alltså en nära grupp med människor som umgås och det kommer vara så tydligt varför vi inte bjudit henne och hennes pojkvän (som också är kompis till min sambo).

Min sambo säger att vi inte behöver bjuda henne, men det sätter mig i en väldigt konstigt situation, eftersom jag tror att alla kommer fatta att jag har sagt att hon inte ska komma. Jag tror även att han faktiskt vill gärna att hon kommer också. Hur ska jag göra? Jag vill inte behöva vara den elaka flickvännen samtidigt som jag inte heller vill spendera min lyckligaste dag att tänka på att hon är där. Nu känner jag nästan att jag hellre inte ens gifter mig för att inte hamna i den här situationen!

Svar: Svårt att ge ett säkert råd i denna situation – jag kan bara ge dig min personliga syn på ditt problem.

Den person man har haft en relation till är antagligen är en hygglig människa och behöver inte bli en ovän. Normalt umgås man inte så mycket med sitt ex som du beskriver i ditt mejl men det är ju trevligt att det fungerar så pass okontroversiellt. Du skriver att ex:et ingår i det gäng din sambo fortfarande har, och just därför vore det kanske bra att bjuda henne. Det skulle uppfattas som flott och storsint av dig att låta henne vara med på bröllopet och det skulle bespara dig risken av att utmålas som rädd för henne.

Samtidigt är det högst förståeligt med din ovilja att din mans före detta skulle finnas med på den fest som är din stora dag. Så försök reda ut för dig själv vad du kan göra för att inte tycka illa vara om hon kommer på ert bröllop. Bäst är att du inte bryr dig om hennes närvaro. Du kan hålla avstånd till henne, hon behöver ju inte placeras vid bordet där du ser henne. Du kan be din man att han inte dansar med henne, det borde han kunna lova.

Kom ihåg att du är i fokus, du är bruden, det är dig din man har valt, det är dig han har gift sig med. Hans ex tillhör det förflutna. Att han av allmän hygglighet tycker att hon kan bjudas ska absolut inte hindra dig från att gifta dig, den betydelsen ska du inte ge henne.

Du kan vinna på att hon bjuds. Och har du tur tackar hon nej.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (90)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 90

Om exet är empatisk och förstående, borde kunna förstå anledningen till att inte hon bjuds in, utan att ta illa upp. Det borde vara uppenbart att festen handlar om att festen är viktigast för brudparet, ingen annan. Ibland får man lov att vara "självisk", oavsett vad andra tycker. Jag skriver detta med antagandet att bruden inte umgås med exet i vanliga fall, för isåfall skulle resonemanget bli annorlunda.

Christina, 11:29, 14 oktober 2011. Anmäl

Ett riktigt dilemma, jag har varit med om en liknande situation och förstår precis hur FS känner sig. Det verkar som om det där "gänget" som umgås i huvudsak (eller bara?) är hennes mans kompisar. I så fall skulle han ju bara kunna säga till dem att de fått prioritera lite och bara kan bjuda ungefär hälften av detta gäng. Och då faller det sig ju naturligt att inte exet med partner bjuds med!

Bengt, 17:02, 12 oktober 2011. Anmäl

Det problem som FS beskriver uppstår endast när man planerar ett jättebröllop. Om man håller sig till de allra närmaste familjerna och de allra närmaste vännerna så uppstår inte problemet. I FS fall verkar det som om ett helt kompisgäng ska bjudas. Och eftersom brudgummens ex nu är flickvän till en av dessa kompisar ingår exet av naturliga skäl i detta gäng och det blir därför svårt att utesluta just henne. Ju större publik brudparet vill ha på "den stora dagen" desto fler "oönskade" gäster kan de vara tvungna att bjuda om de ska följa etiketten. Det är nog bara att bita i det sura äpplet om hon inte vill framstå som löjligt svartsjuk och bitchig.

Hoppetossan, 13:00, 6 oktober 2011. Anmäl

Varför skulle det finnas nån som helst orsak att bjuda ett ex till att bevista sin nuvarande relation/lycka???? Obegripligt - ett ex är - ja just det - ett ex! Ex umgås man inte med - om man är normalt funtad!

Per, 12:28, 5 oktober 2011. Anmäl

MMM, ett inbillat ex kan vara en efterhängsen person som haft en mycket kortvarig och för motparten obetydlig historia, men som själv har har en helt annan uppfattning och gärna berättar sin version (betydligt mera smickrande för henne själv än verkligheten) för omgivningen. Jo, den sorten finns faktiskt. Ingen har frågat efter ordet images betydelse. Poängen var väl inte FS:s image utan att hon skulle må dåligt av exets närvaro, även om det uppenbarligen skulle vara helt utan orsak.

TSK, 18:29, 4 oktober 2011. Anmäl

TSK: Vad exakt är ett inbillat ex? Seriös fråga, jag förstår inte vad du menar... Och image betyder att man bryr sig om vad andra tycker. Vilket frågeställaren gör när hon påstår att hon hellre skulle strunta i att gifta sig än stå ut med vad folk tycker om hon nu inte skulle bjuda exet. Man kan inte både ha kakan och äta den, alla val i livet innebär något slags offer.

MMM, 12:44, 4 oktober 2011. Anmäl

TSK, nej, de flesta är inte gifta, ca 70 % är ogifta, medan bara ca 30 % är gifta, jämfört med 50-50 på 70-talet. (Det stod i en annan artikel här på DN)

Åsa S., 09:36, 4 oktober 2011. Anmäl

MMM, "image"? Intressant tolkning...Hur man tolkar andra säger en del om en själv. Att inte gifta sig var inne på sent 60- och 70-tal. Numera gifter sig väl de flesta. Min man friade flera gånger, jag tyckte inte det behövdes, men när vi väl gift oss undrade man varför man inte sa ja tidigare. Vill man verkligen höra ihop med någon då vill man ju gifta sig också. Och exen, verkliga eller inbillade, är väl kanske lite malplacerade på bröllopet.

TSK, 18:16, 3 oktober 2011. Anmäl

Hennes image är viktigare än hennes giftermål. Låter sunt... När jag mötte min nuvarande sambo bodde han med sitt ex och de var vänner. Det gjorde underverk för mina fördomar =) Hon får så gärna komma, om vi nu skulle få för oss att gifta oss. Men det behöver man ju inte på 2000-talet.

MMM, 11:14, 3 oktober 2011. Anmäl

Man behöver visst inte bjuda in ex med sambo bara för att man har visst umgänge med dem som en del i en viss bekantskapskrets (förmodligen från studenttiden?). Man kan helt enkelt säga att vi kommer inte att bjuda in några ex till vårt bröllop. Punkt. Ingen förrutom värdparet/brudparet själva bestämmer eller ska ha "synpunkter" på vem som bjuds in. Det är högst normalt att inte inkludera gamla ex vare sig man har ett visst umgänge eller inte, till sin bröllopsdag. Gamla ex brukar också undvika att "dyka upp" till vigseln. Det är inte rätt tillfälle att uppvisa sin "jag har kommit över dig"-känsla. Man avstår från att visa upp sig med telegraskickande, presentgivande, titta på vigseln i kyrkan osv. Det är inte tillfället att signalera "jag har minsann gått vidare". Att man till varje pris ska visa sig storsint och vilka bra kompisar jag är med mina ex, det kan man undvika på just bröllopsdagen i alla fall...

Anna d.ä, 15:19, 2 oktober 2011. Anmäl

Onärvaropresent?

Fråga: Är det kutym att ge en gåva till ett brudpar vars bröllop man varit inbjuden till, men ej gått på? Jag kan tillägga att vi inte känner brudparet särskilt väl och att min man är brudens kollega.

Svar:
Är man vän med brudparet ger man en present oavsett närvaro, är man mer flyktigt bekant men ändå har fått inbjudan kan man nöja sig med fint lyckönskningskort, eller telegram till brudparet eller en enklare present typ en snygg bricka från någon museishop eller liknande. Något slags hälsning bör man kosta på sig när man bjudits till bröllop även om man är förhindrad att delta i kalaset.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Jag tycker inte att presenten och festen har något med varandra att göra egentligen. Man ger presenter till personer som man vill gratulera, t.ex till att de gift sig. Får man en present så blir man glad, får man ingen present så är det inget att sura över. Det bästa är att inte förvänta sig något, utan ta allt som en glad överraskning.

Åsa S., 12:15, 29 september 2011. Anmäl

Hur kunde Bendte ta över den här frågan/tråden??

Frk, 08:57, 29 september 2011. Anmäl

@Bendte Lite överkänslig är du väl, som jag förstår det så visste du ju att du kanske inte skulle kunna gå på bröllopet så det var ju ett fritt val att boka om resor och så. Sen att vännerna är fjantiga som surar över utebliven present är en annan sak. Du kunde ju alltid ha frågat om de gifte sig för att få presenter, eller vad.

Ankan, 08:38, 29 september 2011. Anmäl

@Bendte: Trist att du råkade ut för det där, känns inte som att hon är en vän på riktigt. Jag tycker att du ska umgås mindre med den där väninnan och satsa din energi på folk som är dina vänner på riktigt.

Zita, 07:18, 29 september 2011. Anmäl

MT det är en bra fråga. Antagligen är det hennes barn (äldsta dottern föddes 2 år före bröllopet), hon tycker om mig så mycket. Det gör också mig glad att se barnen. Och sen har vi i skoletiden haft mycket svåra tider och har hållit ihop från var 14. året, det är nu altihop 20 år. Sådant kastar man inte bort bara så här....

Bendte, 22:24, 28 september 2011. Anmäl

Bendte - Ursäkta, men varför har du fortfarande kontakt med de här "vännerna"?

MT, 20:14, 28 september 2011. Anmäl

Men vadå om en god vänninna har giftat sig men inte bjudit en? "Ska" man då också ge något? Har tänkt på en mycket gammal och när vänninna som gifte sig, hon sa "håll dagen fri om inte vi bara bjuda föräldrarna och syskon utan make utan också vänner då kommer du att bjudas" och så får man två veckor innan dess veta att tyvärr är man inte bjuden - ska man då ändå ge någon slags gåva? I mitt fall då handlade om att jag skulle omboka en resa så att jag skulle vara fri på en viss dag för att eventuell gå på bröllop. Min sambo vore sedan bjuden "om hon ska fotografera för oss, annars har vi inte plats". Jag är efter två år ännu skitarg. Men jag har sedan skrivit en vacker kort och önskat all lyckan i världen. Mina vänner tycktes vara sur att de inte fick någon gåva. Jag kunde visa nog "karakter" att inte säga "om ni är för snåla att bjuda mig så år jag för snål att ge present". Jag sa ingen. Men - vad är kutym i en sådan där situation? Ge en present eller ej? (Och: är jag överkänslig?)

Bendte, 19:56, 28 september 2011. Anmäl

Förstadansvikt?

Fråga: Jag har i mitt snart 40-åriga liv varit på ett trettiotal bröllop, både som singel och parhalva. Endast en eller två gånger har jag blivit uppbjuden till första dansen av min bordsherre. Oftast har de dansat med sina fruar/flickvänner istället.

Så vad gäller egentligen nuförtiden? Är det inte extremt oartigt att inte bjuda upp sin bordsdam efter sittningen på ett bröllop? Jag är trött på att vara panelhöna på bröllop!

Kan tillägga att jag ser okej ut, är hyfsat socialt begåvad och inte har dålig andedräkt:-)

Svar: Det är rätt enligt traditionell god etikett att bordskavaljeren bjuder upp sin bordsdam till första dansen. Går man på en så pass formell tillställning som jag anar att du refererar till bör man ha rimlig koll på vad som förväntas av en, exempelvis att man sitter kvar på sin plats vid bordet och pratar med sin bordspartner, samt dansar första dansen med densamma.

Det berättas för mig att männens flickvänner och fruar i dag anser sig ha rätten till denna första dans, de har sett brudvalsande på TV och film så många gånger att de uppfattar första dansen som en markering av samhörighet. Fruarna och flickvännerna kräver, enligt utsago, att deras partner dansar första dansen med den de hör ihop med.

Fel, som sagt, sett ur formell och traditionell synvinkel. Första dansen är inte en uppvisning av vem som har ihop det med vem. Men hur ska man ändra detta? Det går knappast att lugna de oroliga flickvännerna och fruarna med en gammal vedertagen etikett”regel” om den inte passar deras tänkesätt. Det enda jag kan tänka ut i sammanhanget är att toastmaster/madame säger vid måltidens början något om att första dansen reserveras för bordsparen.

Och för den delen, så gräsligt är det ju inte att sitta en dans, du kan ta en nypa luft, spankulera omkring med de andra kvinnorna som inte heller bjudits upp av sina medgörliga tofflor till bordskavaljerer, eller ägna dig åt några av de karlar som blivit över i denna demonstration av tvåsamhet. Panelhöna, nej du, det hinner du inte bli på en ouppbjuden dans – men de män du har haft till bordet har haft dålig koll på den traditionella etiketten.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (81)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 81

senast jag var på ett bröllop och musiken startade så sa min bordsherre "Kom så går vi och dansar". Döm av min förvåning när han sprang iväg till sin flickvän och lämnade mig ensam på dansgolvet. Han menade visst inte att vi skulle dansa med varandra.

Tinna, 13:45, 17 oktober 2011. Anmäl

om man inte vill vara panelhöna som du beskriver, ett tips... Skaffa någon att gå med, så kanske du också blir uppbjuden...

ALX, 11:28, 8 oktober 2011. Anmäl

Problemet är väl, att det ses som _mer_ patetiskt om en kvinna som inte är åtråvärd springer efter män, än tvärtom. Jag har sett sådant på dansställen: kvinnor, oftast medelålders/äldre, som är ökända för att bjuda upp själva hej-vilt, fastän männen inte vill dansa med dem. Männen springer och gömmer sig när kvinnan är i antågande, eller skyndar sig att snabbt bjuda upp vem som helst annan för att slippa dansa med henne... Medan kvinnan själv aldrig verkar ta några hintar. Sådan vill man inte heller bli! :-)

Helena, 10:05, 4 oktober 2011. Anmäl

Ett underbart, modernt och självklart svar från Magdalena - 10 poäng! Traditionen bjuder att de som har varandra till bordet dansar första dansen tillsammans. Den som anser denna tradition vara viktig att följa bjuder då självklart upp och sitter inte passiv som ett fån och retar upp sig på att den andre inte bjuder upp. Hur svårt kan det vara?

Kim, 23:18, 3 oktober 2011. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: Som man kan läsa i kommentarsfältet är det många synpunkter på denna relativt enkla fråga: ska de två som haft varandra till bordet på en formell fest dansa första dansen med varandra? Svaret är ja, enligt traditionen. Men som jag ser av kommentarerna verkar enda lösningen på de 1. tofflor eller 2. okunniga män som inte bjuder upp sin bordsdam vara att kvinnorna, bordsdamerna, själva bjuder upp. Det är inte svårt att säga "första dansen är vår, kom så dansar vi!" Kvinnor måste sluta sitta som nervösa våp och vänta på att bli uppvaktade, uppbjudna, tillfrågade, friade till. Är vi jämställda så är vi. Samma rättigheter - och därmed möjlighet att bjuda upp en möjligen trög kavaljer. Och inte bara till första dansen.

Magdalena Ribbing, 13:04, 3 oktober 2011. Anmäl

Jag dansade folkdans/gammeldans/polskor i många år. Då kunde det hända sådana absurda saker, som att vårt folkdanslag bjudit upp t.ex. ett norskt folkdanslag. När det blev allmän dans på kvällen efter uppvisningar och workshops, så trodde man såklart att allmän förbrödning skulle ske: norrmän dansa med svenskor, och svenskar med norskor. Men gissar hur det brukade bli..? Jo: alla dansade med sin egen partner, och de ensamma damerna (det är alltid damöverskott i danskretsar) fick sitta av kvällen på bänken. Känner även igen det som någon skrev nedan, att dansade folk en dans eller två med någon annan än sin partner, så var det inte de ensamma damerna på bänken som bjöds upp då heller. Utan gubbarna sa till andra gubbar: "ska vi byta partner, höhö". Och så dansade de med varandras fruar, som hade fått dansa hela tiden... Sådant är verkligen deprimerande!

Helena, 11:28, 3 oktober 2011. Anmäl

Håller med Helena och Anna dä här. Idag finns möjlighet att lära sig dansa via dator och videoband. Är man bjuden till formell middag med dans har man flera helger på sig att öva sig i vals eller foxtrott. Det hör till att man dansar med sin bordsdam punkt slut. Det är bara dålig stil och oförskämt att nobba en kvinna utan annan anledning att hon inte är tillräckligt kul. attraktiv el dylikt. Ej heller en man så klart med mindre han är full eller efterhängsen. När det gäller vanliga sällskapsdanser exvis vals är det inte mer intimt än att stå och trängas på tunnelbanan eller sitta bredvid någon i bussen en varm sommardag.

isabelle, 17:25, 2 oktober 2011. Anmäl

Brudparet dansar ungefär halva första dansen (oftast en lugn vals) och därefter kan föräldrar/svärföräldrar göra dem sällskap på dansgolvet. De har ju varandra till bordet och står därför bredvid varandra och inväntar att börja dansa. Efter att föräldrar/svärföräldrar börjat dansa så nickar de till övriga att falla in. Då dansar man med sin bordsdam. Man har alltså rest sig tillsammans, prar lite medan man tittar på eller om alla utom brudparet suttit kvar vid middagsbordet så bjuder man upp sin bordsdam. Om man har fel på benen, ont i knät eller vad det nu kan vara som absolut hindrar en-två danser, så säger man det till sin bordsdam/herre så att de vet att de kan sitta och prata lite under första dansen. Sen kan man säga synd att du inte kan dansa har du något emot om jag bjuder upp min fru efter första dansen hon är så förtjust i att dansa och hon skulle aldrig förlåta mig om jag inte bjöd upp. Vid tillfälle under kvällen om man är på en middag med dans, ska man åtminstone försöka bjuda upp värdinnan. Det är artigt. Då får man också tillfälle att säga några uppskattade ord om tillställningen. Gå inte på middag med dans om ni bara klarar av att dansa med er fru/sambo och ingen annan. Det är inte så det är tänkt. Hela upplägget blir fel då.

Anna d.ä, 15:43, 2 oktober 2011. Anmäl

För en gångs skull har Helena rätt. Har man tackat ja till middag med dans förväntas man faktiskt dansa också - åtminstone de formellt påbjudna danserna. Tycker man inte det är roligt att dansa så får man antingen bita ihop och göra det ändå, eller gå på andra tillställningar. Allting måste inte vara så fantastiskt kul hela tiden.

Ckarion, 18:50, 1 oktober 2011. Anmäl

Helena, ska det vara ett nöje eller ett tvång, vad tycker du?

maggs, 09:52, 1 oktober 2011. Anmäl

Otrevnadskollega?

Fråga: På min arbetsplats har jag en kollega som har en väldigt trevlig sida men också en sida där hon beter sig som värsta besserwissern; hon har inga problem med att tillrättavisa andra kollegor på ett anklagande sätt. Denna sida retar gallfeber på mig. Jag kan försvara mig själv men jag blir dessutom irriterad å andras vägnar. Jag tycker inte man läxar upp kollegor som är vänliga, vill väl och har längre erfarenhet inom yrket än henne själv. De andra håller tyst och låter henne hållas. Vi är inte många medarbetare och jag tycker det blir tråkig stämning.

Jag vet också att jag inte är den enda som stör mig på beteendet men ingen säger något, bara jag visar mitt missnöje när det är riktat mot mig, men hur gör jag när det riktas mot kollegorna? Ska jag ta strid för dem eller ska jag fortsätta att bita ihop (och bli irriterad) tills de själva kanske tar tag i det? Och vad säger man till någon som inte själv verkar förstå att sättet hon tilltalar människor/kollegor på inte är trevligt. Däremellan är hon jättetrevlig och på det personliga planet är hon ganska osäker person.

Svar: Det kan nog vara på sin plats att milt tillrättavisa människor som beter sig som du beskriver. Du kan ju försöka säga vänligt när hon anklagande korrigerar andra ungefär ”oj då, det där har väl X mer koll på än vad du har?”

Eller så sätter du dig en lugn stund med henne, bara ni två, och förklarar hur hon låter och att det är tråkigt för er alla med hennes sätt att rätta andra. Kanske vet hon inte om det intryck hon gör. Kanske försöker hon skaffa sig säkerhet genom att hacka på andra, inte helt ovanligt. Jag har naturligtvis ingen aning om orsaken till hennes beteende men hon förlorar ju bara själv på det och därför kan det vara bra på flera sätt att snällt berätta för henne hur hon faktiskt säger och vilken effekt det har.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (33)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 33

Några ord som är min ledstjärna (jag är chef) : "Ge din medarbetare beröm offentligt. Tala honom/henne tillrätta i enskildhet" Att orsaka ansiktsförlust kan skapa stora lidanden hos någon. Beroende på vilket klimat/kultur ni har på just er arbetsplats, så måste du givetvis göra en avvägning. Det ska ju gagna alla och inte bara bli en förvärrad situation. För det mesta har jag haft vinst i att använda mig av devisen ovan. Som chef hamnar jag dock ibland i situationer, där jag måste visa var skåpet ska stå och tar en konflikt/ger tillrättavisning helt offentligt.

Andreas, 20:21, 10 oktober 2011. Anmäl

@ Nåja 12:10 , även om man har rätt behöver man inte ha en tråkig besserwisserattityd. Man får säkert mer gensvar om man inte låter dryg.

Nina-nemo, 20:04, 30 september 2011. Anmäl

Jag tycker det är helt okej att FS svarar när h*n blir tilltalad, men att ta strid för andra kollegor som inte öppnar munnen är INTE en bra idé. Folk måste faktiskt lära sig att säga ifrån om något inte passar (förslagsvis till chefen) och att som FS föreslår, gå in och ta någon annans strid är dömt att misslyckas. Tråkigt om du uppfattar att din kollega har ett otrevligt tonfall FS (men när hon låter som en besserwisser - ÄR hon det också? Kanske hon faktiskt har rätt?), men det är din egen subjektiva åsikt och du skall inte blanda dig i hur andra reagerar på den. Låt de som är för konflikträdda för att säga något få stå sitt kast - man kan inte curla vuxna människor. (För övrigt känns det lite som besserwisserattityd att gå in och vilja ta fighten för dina kollegor istället för att låta dem hantera det själv. Jag misstänker att det finns en konflikt mellan dig och din kollega, och att de andra egentligen inte bryr sig?)

Nåja, 12:10, 30 september 2011. Anmäl

Nej FS, DU skall inte ta strid. Det är din chefs arbete att se till att arbetsgruppen fungerar. Om du börjar bråka med din kollega kommer ni båda två att bidra till att arbetsgruppen fungerar sämre. Så vänd dig till din chef och ta upp problemet där, för frågan är en del av chefens arbete, som han/hon faktiskt har betalt för att göra.

Bodil, 12:07, 30 september 2011. Anmäl

impri: Hihi, eller hur, det kan tolkas som man vill. Många i generationen runt 30 år är bra på att "bygga sitt varumärke" (ex. Annie Lööf) så att man uppfattas som en trevlig och duktig person. Sen kan man snabbt kliva ur den rollen när man vill och det gagnar ens egna intressen. Medelålders kvinnor uppfattas ofta som otrevliga om de beter sig som den unga personen. Man har klivit ur den vänliga trevliga mammarollen.

Fia, 10:13, 30 september 2011. Anmäl

Det roliga är att jag håller med Fia - fast det går ju att tolka från båda håll, eller hur? Alltså: den som klagar på FS "får inte klaga" - men FS "får inte klaga" på det alltför myckna klagandet (om vi nu utgår från att FS har en poäng; det är det fallet frågan gäller).

impri, 09:22, 30 september 2011. Anmäl

Det är omöjligt för en kvinna över 40 att kritisera en yngre person utan att bli stämplad som: gammal, avundsjuk, bakåtsträvare, klimakteriekärring, bitch, ragata, otrevlig, elak, jävla kärring... Säkert därför de snälla kollegorna håller käften.

Fia, 18:15, 29 september 2011. Anmäl

Det är nog inte FS som har fel, eftersom flera (de flesta kanske?) upplever det på samma sätt.

Anonym, 18:08, 28 september 2011. Anmäl

Men detta är ju ett solklart fall för chefen. Antingen har FS rätt, och då har han/hon en kollega som förgiftar stämningen på arbetsplatsen, och det skall chefen ta tag i. Eller så är det FS som är överkänslig och kanske själv ställer till med problem, och då skall chefen prata med FS om detta. Förstår inte varför det verkar naturligt för så få att ta upp arbetsmiljöproblem med sin chef. Det är ju en del av chefens jobb. Sedan skall en bra chef se sådant här utan uppmaning, men om de otrevliga personerna ser till att vara utan vittnen blir det ju svårt.

mellanchefen, 14:29, 28 september 2011. Anmäl

@hallå, 14:46, 27 september 2011 hallå själv, alltså oavsett om det är bilar eller kärnkraft så handlar det ju inte om att göra fel i produkterna utan att ha en öppen och tillåtande företagskultur. Himla skillnad och inte alls oförenlig med spjutspetsteknologi (ofta en förutsättning för att ligga i framkant både vad gäller kvalitet och produkt)... sen fattar jag inte varför så många har vänt sig mot FS och insinuerar att det är någon gammal bitter harpya som sitter och är bakåtsträvare på kontoret som kverulerar här. Oavsett arten av frågan så kan man ju svara på just den (vi lär ju inte få veta den objektiva sanningen hur som helst) och då måste jag hålla med outhärdliga besserwissrar är just outhärdliga. Kan tilläggas att jag har drag av detta själv (kanske märks?) men att jag jobbar på det, och det är väl det som kan vara ett konstruktivt råd. Att utifrån sig själv (inte säga "alla här tycker..." utan "jag upplever..." som FS redan fått bra råd om nedan) ta ett snack med kollegan. Dock är ju feedback-samtal delikata så FS lär ju verkligen få balansera på en tunn egg. Det är svårt att ge negativ feedback, men nästan ännu svårare att ta emot den på ett bra sätt. Men det är väl det eller att bita ihop och stå ut som det finns att välja på...

Kristin, 14:14, 28 september 2011. Anmäl

Damkavaj?

Fråga: Jag arbetar på kontor, där herrarna oftast bär skjorta och kavaj (och ibland kostym). När herrarna kommer till ett möte, tar de av sig kavajen innan de sitter ner och tar på den innan de går igen. Samma sak gäller vid deras arbetsplatser: när de sitter ner har de kavajen på stolen och när de är på stående fot, har de kavajen på sig. Kan jag som kvinna också göra likadant eller kommer mina arbetskamrater att höja på ögonbrynen? Jag har inte sett någon kvinna göra så tidigare. Oftast har jag blusar eller lite finare tröjor med trekvartsärm under kavajen, alltså plagg som jag skulle kunna bära utan kavaj ovanpå.

Svar: En mans kostym kan nästan jämföras med en uniform, men så ser man inte en kvinnas kavaj och kjol/byxor. Du behöver inte ha kavajen på om du inte vill. Men om du strikt följer männens mönster med av-på kan det kanske väcka lite förvåning. Ta av dig kavajen om du är varm, men ta inte på den när du reser dig upp, som männen gör, utan först när det behövs för att du tycker att det är för svalt utan den.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Här kan vi tala om att upprätthålla och förstärka föråldrade könsmönster. Låter som en diskussion som fördes under tidigt 1900-tal. I strävan efter ett mer jämlikt samhälle borde det vara självklart att alla människor (oavsett kön) får göra likadant och hur de vill.

Karin (Webbsida), 14:17, 7 oktober 2011. Anmäl

Klättermusen: absolut! Och så måste du ha tummarna instuckna i västen på båda sidor! Kulmage och guldklocka med kedja hör också till. I annat fall är du inte jämställd, och bidrar till att hela Sveriges kvinnor kedjas fast vid spisen - förstår du väl! =)

Helena, 19:06, 29 september 2011. Anmäl

@Klättermusen, ja eller så kan du skaffa platåskor.

Nina-nemo, 18:17, 29 september 2011. Anmäl

På företaget där jag arbetar brukar männen stå och väga fram och tillbaka på tår och hälar när de står i grupp och småpratar (skrävlar). Bör jag som kvinna göra likadant och måste jag då se till att ha lågklackade kalvskinnsskor med lädersula?

Klättermusen, 10:49, 29 september 2011. Anmäl

Helena 15.31 - ta fram Din brudkista, leta i makraméhögen, ta fram lite gamla frivoliteter och stoppa i urringningen. Gärna i milda fäger...

Boel, 10:38, 29 september 2011. Anmäl

@sofia: jag tror att Magdalena menar uniform på så sätt att män "kan" bära samma kostym dag efter dag (förutsatt att den inte är sliten eller smutsig) och endast byta skjorta. Ingen höjer på ögonbrynet över det. Kvinnors dräkter fungerade så förr också (fram till 60-talet skulle jag tro), men numera är det nog få som bara byter blus/topp utan vi förutsätts variera vår klädsel i mycket högre grad.

Adèle, 13:29, 28 september 2011. Anmäl

Nu verkar inte klädkoden på FS arbetsplats vara kavaj/dräkt även för kvinnorna men jag förstår inte varför mäns kostym generellt skulle vara mer uniform än en kvinnas kostym/dräkt. På arbetsplatser där klädkoden är på den nivån för samtliga med samma typ av tjäns så ses väl ändå kvinnans kläder på samma sätt som mannens?

sofia, 10:41, 28 september 2011. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: @DHS, @Sofi: ni läser frågan på ett annat sätt än vad jag har gjort, och därmed misstolkar ni mitt svar. Som jag förstod det undrade frågeställaren om hon skulle ta av och på och av och på sin kavaj på samma sätt som männen gör när de sätter sig respektive ställer sig upp. Det handlar inte alls om att det vore fel för en kvinna att ta av kavajen då eller då, utan om männen rutinmässiga vana att skona sin kavaj eller sin kroppstemperatur med detta ideliga av- och påtagande. Sofi som blir varm av sin kavaj när du sitter ner och därför tar av den, läs svaret där jag föreslår att en kvinna tar på sin kavaj när det behövs av temperaturskäl, och alltså tar av den av samma skäl.

Magdalena Ribbing, 07:41, 28 september 2011. Anmäl

Ja, Herre Gud vad vissa kan läsa in könskamp i de mest triviala problem....

Lasse2, 22:55, 27 september 2011. Anmäl

På mitt jobb är det ingen skillnad, kostym är klädkod för såväl kvinnliga som manliga anställda på min nivå. Jag är nästan alltid varm inomhus, så för mig blir det nästan outhärdligt att sitta med kavajen på hela dagarna - så jag har tagit efter männen och tar av mig kavajen när jag sitter på min plats. Har inte ens tänkt på att det skulle vara fel för mig som kvinna, så för mig var det väldigt tankeväckande och intressant att höra att det är etikettmässigt fel. Så nu är bara frågan - svettas på jobbet eller bryta mot etikett...

Sofi, 22:53, 27 september 2011. Anmäl

Sopptallriksrätt?

Fråga: Jag undrar om Magdalena vet varför restauranger nuförtiden envisas med att servera de flesta rätter i djupa “sopptallrikar”? Det är ett otyg tycker jag, och det är mer obekvämt att äta i dessa med kniv och gaffel. Detta borde väl bryta mot gammal hävd och vett?

Svar: Det går mode i serveringsstil liksom i allt annat. De djupa tallrikarna är givetvis avsedda för flytande föda, men har precis som du konstaterar kommit att bli moderna även för fast föda. Ganska onödigt, men inte mycket att göra något åt. De som lägger upp maten på restaurangen kanske skapar något vackrare om rätten placeras i en djup tallrik, som kan ge utrymme åt dekor och annat. Men visst är det opraktiskt många gånger, kniv och gaffel ramlar ner i maten, man har svårt att skära osv.

Det kan vara samma tankesätt som gör att en del krogar lägger alla bestick på höger sida om tallriken (i värsta fall dessutom hopknutna med en rosett) i tron att det ser tjusigt ut. Men det är larvigt, gästen förvirras och måste duka rätt åt sig själv – bara för att dukningen ska vara inredningstidningsfin. Tråkigt!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (32)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 32

Undrar om G-G kanske är gammal directeur...? ;-)

Höns-Hanna, 16:00, 27 september 2011. Anmäl

Gris-Greger, 10:5. Åh, förlåt, jag trodde det var grannens... :D

Victor A, 14:30, 27 september 2011. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: @Anonym 15.09 (26 sep) och @Eva 15.18 (26 sep): naturligtvis dukar alla som de vill, med besticken invirade i servetten, eller hopknutna eller placerade någon annan stans, det är helt dukarens sak att bestämma. Vad jag svarar på är vedertagen hyfs och sådan utgår från vad som är praktiskt för gästerna, inte vad dukaren tycker är roligt. Då är det opraktiskt att knyta ihop besticken eftersom gästen behöver veta vad som ska användas till vad, och inte ska behöva placera besticken efter någon egen tanke. Att ha servetten i glaset anses som sagt olämpligt med tanke på den fina Château la Karaff som bjuds och som kan få pappers- eller textilludd i bouqueten. Men om igen, som värdperson och dukare tar man sina egna beslut, dem lägger jag mig inte det minsta i - däremot svarar jag på frågor om vad som anses vara rätt, eller bra, inom begreppet hyfs och stil.

Magdalena Ribbing, 13:47, 27 september 2011. Anmäl

Riktigt upplyftande att läsa alla kommentarer! Men varför krångla till det i onödan. Ställ grytan mitt på bordet och ge alla varsin sked! Är duken sedan tillräckligt lån så kan alla stoppa en bit under hakan och problemet med spill är löst. ;-)

Gnurglan, 12:04, 27 september 2011. Anmäl

Victor A: Sluta stå och titta in genom mitt fönster. Mina kolleger kan börja undra.

Gris-Greger, 10:57, 27 september 2011. Anmäl

@ Boel: ja, Gris-Gregers kommentarer ang sopptallrik är verkligen glädjeframkallande, vi tackar för det! Ha en trevlig dag!

Carcassonne, 10:14, 27 september 2011. Anmäl

Jag undrar om inte G-G är skåning; tycker det låter så när han skriver... Lund?

Victor A, 09:32, 27 september 2011. Anmäl

Ber om ursäkt ang. felstavningen. Men spaltens intelligenta läsare visste ju vem jag menade ändå :)

Måndagsbarn, 05:31, 27 september 2011. Anmäl

Tack för den härliga salvan mot matmodetokarna! I den aktuella frågan om djuptallriken finns det kanske en förklaring. I Italien ser man bl a ofta - i en bättre restaurang - spaghettin serverad i djup tallrik eftersom det eliminerar behovet av sked. (Det finns väl för övrigt inget graciöst sätt att äta spaghetti?) Detta kan ju ha påverkat dem som hämtar sina förebilder på den Appeninska halvön.

Leif Hjärne, 00:23, 27 september 2011. Anmäl

Jag gillar Din humor ändå, G-G!

Boel, 23:33, 26 september 2011. Anmäl

Sittplatsrätt?

Fråga: Jag läste igenom ett äldre inlägg om att erbjuda sittplatser på tunnelbanan. Vid två tillfällen har jag blivit erbjuden plats. Det bör tilläggas att jag vid tidpunkten var 19 år. Jag var inte gravid, och uppenbarligen inte särskilt till åren kommen. Jag tackade artigt nej och stod kvar. Var det okej, eller skulle jag ha tagit platsen av… vänlighet?

Svar: De som erbjuder dig plats gör det av vänlighet. Erbjudandet behöver inte handla om ålder eller synligt behov utan kan faktiskt vara gammaldags artighet, som exempelvis att en man tycker att en kvinna inte bör stå upp när han sitter ner. Eller bara vanlig vänlighet. Eller något annat skäl.

Det är rätt att säga ett soligt ”tack, så vänligt” och ta den erbjudna platsen – eller förklara att man ska av nästa hållplats eller har någon rimlig orsak att tacka nej.

Den som gör sig besväret att erbjuda sin plats tar ett initiativ som inte alltid är enkelt, för många är det en kamp att göra sig synliga, att märkas, och det är därför bra att ta emot erbjudandet med vänlighet och ett positivt svar.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (28)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 28

På tal om sittplats vill jag gärna ha din åsikt om att fler ocg fler slåpar med sig ytterklädernain in teatersalongen. Det finns ju, till skillnad från biografer, garderob. Inte trevligt tränga sig fram, trampandepå kappfållar, halsdukaro.dyl. Vänligden Berit

berit.hinderson.telia.com, 17:17, 16 oktober 2011. Anmäl

Snälla Magdalena Ribbing.på t<alom sittpl<atser så har ett otyg spridit sig, Att ta med ytterkläderna in i teatersalongen. Ja, påbiografen ok men teatrar har faktiskt garderober. Det är ett otyg. Vänligen Berit

berit.hinderson.telia.com, 16:59, 16 oktober 2011. Anmäl

@Anonym 11.14: Min personliga åsikt är att ingen som behöver sittplats ska stå. Det jag försökte förklara är att illvilja knappast är orsaken till att gravida förblir stående i många fall. Det faktum att man ofta blir avsnäst om man erbjuder sin plats till någon som är gravid i kombination med att man inte känner till de sjukdomar och åkommor som ibland uppstår till följd av graviditet kan leda till att man inte tror att platsen behövs. Att inte veta hur det är att vara gravid betyder inte automatiskt att man har den människosyn du av någon anledning tolkar in i mitt tidigare inlägg.

kajsa, 14:05, 28 september 2011. Anmäl

Ska erkänna att jag inte skannar av alla medresenärer för att hitta någon som kanske behöver min plats bättre än jag. Men om jag ser någon som ser ut att behöva sitta så erbjuder jag alltid platsen, tycker inte att jag blivit så dåligt bemött av det. Däremot är det ju relativt ovanligt att bli erbjuden varför jag själv (tex när jag var höggravid och hade foglossning) vänligt frågade om jag fick sitta på T-bana eller buss. Det var alltid minst en som hoppade upp. Så varför krångla till det, bara jag kan ju veta om mina behov...

Kristin, 13:52, 28 september 2011. Anmäl

@ Kajsa. Jo, när det gäller personer som med tvärsäkerhet yttrar sig om andra människors förhållanden och gärna fortsätter att gå genom livet med denna syn på - i detta fall gravida och deras förmåga att stå eller inte stå - anser jag att livet gott kan lära dem ödmjukhet. I detta fall ösnkar jag dem inte kronisk värk, ty en graviditet över ju övergående. Kan vara nyttigt att "gå i någons skor" innan man uttalar sig. Gravida är tillräckligt slagpåsar och därför önskar jag dem som visar den hänsynslösheten mot gravida denna läxa. Du själv påpekar ju att graviditet inte är en sjukdom och indikerar ju samma syn som låter gravida stå. Den hurtfriskheten har man sällan om man själv upplevt vad en graviditet kan bära med sig som FÖLJDsjukdomar. Diabetes är ju en sjukdom, gravida kan drabbas av graviditetsdiabetes. Är det då inte en sjukdom bara för att roten är det "välsignade tillståndet". Inte låter man en person med brutet ben stå bara för han/hon genom medvetet risktagande ådragit sig skadan i pisten i Åre?

Anonym, 11:14, 28 september 2011. Anmäl

@Anonym och kajsa. Ja, det är inte snällt att önska någon foglossning utan dess lika. Men tyvärr är det ju så i dagens samhälle att väldigt få vill visa hänsyn till, till exempel gravida. Många anser att det är ett naturligt tillstånd och någon man själv valt så då ska man inte gnälla. Jag har full förståelse för de mörka tankar om att önska andra värk och sveda när man möts av sådan oförståelse och beskäftenhet. Förvisso har man oftast valt att bli gravid men man väljer fasiken inte eventuella smärtsamma komplikationer man kan få. Men det är ju inte det vi är här för att diskutera. Tänk så mycket trevligare det skulle bli på gemensamma transportmedel om alla bara ansträngde sig för att vara vänliga, hänsynsfulla och omtänksamma mot varandra.

Fisan (Webbsida), 07:15, 28 september 2011. Anmäl

Usch vad obehagligt att önska andra värk, det var inte speciellt vänligt. Jag förstår frustrationen över att folk inte reser sig för gravida, men samtidigt blir det ju lätt så att man inte tror att det behövs ifall man vid varje försök möts av oförståelse eller irritation. Graviditet är faktiskt ingen sjukdom och alla kanske inte vet hur jobbigt det kan vara, finns väl ingen anledning att önska dem lidande för det?

kajsa, 20:32, 27 september 2011. Anmäl

Ja "Fisan", det bär faktiskt emot att fråga eftersom det verkar vara en utbredd uppfattning hos folk att "graviditet inte är en sjukdom" så därför behöver heller inte en gravid sitta. Utan insikt i att graviditet faktiskt kan leda till en massa krämpor, såsom värk, "otymplighet", rädsla att få en arbåge i magen i en fullpackan buss etc. Och inte minst en sämre kondition där varje steg är en ansträngning. Och nej, det är inte fråga om att antingen är du sjukskriven och hemma eller så kan du stå som vilken person som helst. Hoppas verkligen att beskäftiga personer av detta slag får foglossning av guds nåde och ständig ståplats.

Anonym, 13:54, 27 september 2011. Anmäl

När jag var höggravid och endast kunde ta en fotlängds långa steg när jag skulle försöka gå till bussen, blev jag omsprungen (ja, tanten sprang verkligen förbi mig) av en tant när jag skulle med bussen. Det lustiga var att bussen hade inte kommit än så det var väldigt viktigt för henne att stå före mig i busskön. Så blir ni erbjudna sittplatser, tacka och ta emot för fasiken! Rätt var det är står ni där med foglossning så det känns som om ni ska rämna i 2 delar när bussen svänger eller skumpar. Då önskar man verkligen att någon var vänlig nog att resa sig så man slapp använda jag-är-faktiskt-graviiiid-kortet och lekar hormonkossa för att få sitta.

Fisan (Webbsida), 10:41, 27 september 2011. Anmäl

Förstår inte varför det är så svårt för många att ta emot ett vänligt ebrjudande eller att be om hjälp. Blir man erbjuden en plats, men inte vill sitta, kan man väl le vänligt och säga något i stil med att "tack, det är jättesnällt av dig, men ... jag har bara ett stopp tills jag ska gå av ... jag har suttit hela dagen så jag behöver sträcka på benen osv" Om man behöver sitta, men det inte finns någon plats kan man väl snabbt förklara till de närmast omkring en att man (eller ens sällskap) inte mår bra och skulle uppskatta en sittplats ... har mycket svårt att tro att någon skulle ta illa upp av det.

L I B, 10:35, 27 september 2011. Anmäl