Kramhälsande?

Fråga: Varför har ”hälsningskramen” blivit det vanligaste sättet att hälsa istället för att ta i hand som förr? Hälsningskramen är förvisso inte en riktig kram utan av mer symbolisk art men definitivt mer kroppskontakt än det kontinentala kindpussandet ( som rätt ofta ändå inte  innebär kroppskontakt utan är en kindpuss i luften).

Jag tycker inte om kramandet, det känns obekvämt. Enklaste sättet att undvika ”hälsningskramandet” ‘är att sträcka fram handen först, då brukar folk förstå att det får räcka med att ta i hand, men jag inser att jag kan uppfattas som både avvisande och avvikande som inte vill kramas.
Kramar är för mig något som är förbehållet partner, föräldrar, syskon, barn och mycket nära vänner.
Jag vill vara korrekt och vänlig men jag vill helst slippa kramas.
Det handlar inte om bacillskräck utan bara att jag tycker att det är en onödig, nästan ”falsk” intimitet som inte passar mig. Det är inte heller det att jag inte gillar dessa personer som vill hälsningskramas, det är vänner och bekanta som jag träffar i olika privata och offentliga sammanhang.

Annons:

Jag känner att folk kan tycka att jag är lite udda som inte vill ”kramas”, och har ibland tänkt att jag måste säga något om vad det beror på men det skulle också bli konstigt och ta en massa plats. Är ”hälsningskramen” något man får stå ut med för att inte uppfattas som avvisande/avvikande?
Tacksam för tips.

Svar: Nej, man måste inte alls kramas. Precis som du tycker jag att en kram ofta är mer intim än en kindkyss, man kommer ju närmare den man hälsar på än när man böjer sig fram och andas en lätt kindkyss. Eller det gamla trevliga handslaget.

Det är lika bra att genast markera det lite mer distanserade hälsningssätt man föredrar genom att hålla fram handen extra tydligt. Eller som jag brukar föreslå, ha en vass kuvertväska under vänster arm och låta den sticka långt fram. Det blir svårt att forcera. Eller så säger man mycket soligt och vänligt medan man håller fram högerhanden ”okej att vi hälsas så här? det är mitt favoritsätt” eller något liknande som gör att den som är krambenägen inte känner sig sårad utan har fått ett erbjudande som inte går att motstå.

Magdalena Ribbing

Långtidsinbjudan?

Fråga: Jag har en fråga som kanske är löjlig, men ändå vill jag höra vad Magdalena tycker.

Jag har bjudit in till en middag i november, och bjöd gästerna i augusti. Ja, jag var tidigt ute, men jag gillar att planera och så har gästerna möjlighet att planera in middagen om de vill komma. Jag gjorde nog ett misstag att inte säga vilken dag senast jag vill ha svar, kom jag på i efterhand.
Nåväl, det är två långväga gäster som inte lämnat svar eller hört av sej alls. Nu är det dock några veckor kvar och de kan fortfarande höra av sej.
Men om de inte hör av sej, skulle jag gärna vilja veta några dagar innan om de kommer eller inte. Bland annat för matens skull. Hur gör jag då? Kan jag fråga dem igen om de bestämt sej? Känner mej lite tjatig, och tycker att de borde ta kontakt med mej och berätta om de kommer eller inte, och om de vill sova över.

Svar: Det är väldigt mycket i förväg att bjuda till middag flera månader innan! Risken är stor att en del glömmer datum och att svara, och de som svarar omgående, vilket ju är mest artigt, riskerar att få förhinder av oförutsedd art. Inbjudningstid: för en mindre bjudning är tre veckor i förväg lagom, för en mellanstor bjudning (omkring 20 gäster) blir en månad lagom, för en mycket stor bjudning sex veckor.

Nu har du bjudit ovanligt långt i förväg för att du tycker om att planera – men det handlar också om vad som är rimligt för dina gäster. Eftersom det redan är gjort och du har fått svar från de flesta, som jag läser ditt mejl, så kan du mycket väl höra av dig till de icke-svarande, med ett mejl eller kort där det står ungefär ”jag var ute i så god tid med min inbjudan så den kanske har kommit bort – men jag hoppas mycket på din/er närvaro på min middag den xxxxx”.

Magdalena Ribbing

Jobbsurhet?

Fråga: Jag har nyligen fått ett nytt jobb, ett jobb som jag trivs med fantastiskt bra. Från flera håll har jag på sistone hört om folk som sökte mitt jobb då det var utannonserat, därav några inom min arbetsgrupp. Jag har lite svårt att förhålla mig till det – jag vill ju inte förstöra för någon annan samtidigt som jag är väldigt glad över att jag fick det här jobbet. Vad svarar man då någon säger ”ja, det är inte så konstigt att han är lite kort mot dig, han sökte ju ditt jobb, det vet du väl?” eller ”jo jag har varit här en gång förut, på arbetsintervju för ditt jobb” eller ”då återgår jag till mina arbetsuppgifter, även om jag hellre skulle vilja göra dina, du vet att jag sökte ditt jobb?”

Ska jag säga ”förlåt” eller ”jaha” eller hur ska jag agera?

Svar: Du har inte minsta anledning att be om ursäkt någonstans för att du har fått ett jobb som du har sökt. De som ville ha samma jobb och inte fick det har inte heller minsta anledning att vara sura på dig. Om de beter sig så som du beskriver, alltså att någon är kort emot dig för att du fått det jobb som personen själv ville ha, så är det den personen som beter sig riktigt dåligt. Varför ska du anklagas för att du har rätt kompetens för ditt jobb?

Nej minsann, de som surt antyder att du fått det jobb de ville ha, dem kan du lugnt le milt mot och säga att du är glad och tacksam att du fick detta jobb. Punkt. Säger de att de hellre vill ha dina arbetsuppgifter än sina egna så kan du lika milt säga ungefär “det förstår jag, jag trivs bra med dem”.
Men se inte urskuldande ut. Du har inte något ansvar för att andra inte fått det jobb du har.

Magdalena Ribbing

Bröllopstack?

Fråga: Jag och min man gifte oss i augusti i år och hade ett hejdundrande bröllop som både vi och våra gäster verkade mycket nöjda med. Vi är i färd med att skicka ut tackkort till alla gäster (kanske lite sent men vi har flyttat samtidigt så det har kommit en massa saker i vägen). Under tiden har det droppat in tackkort från gästerna, det ar självklart kul att få kort och höra att de hade en trevlig kväll. Men min fråga är om detta är standard? Dvs att man skickar ett tackkort på posten till dem som man var på fest hos? Jag brukar självklart tacka för senast när jag träffar någon jag har varit på fest eller bröllop hos, men jag brukar inte skicka ett kort.

Som sagt jag klagar inte på att jag fatt tackkort men är det inte vi som har gift oss som ska skicka tackkort?

Svar: Det rätta, artiga och korrekta är att brudparet skriver och tackar alla som har givit presenter. Däremot tackar man inte specifikt gästerna för att de har varit med på festen – den har ju gästerna bjudits på och det vore konstigt om brudparet skulle tacka sina gäster för att dessa har festat på brudparets (och ofta brudparsföräldrarnas) bekostnad.

Att gästerna skickar tackkort för att de fått glädjen att vara med om bröllopsfesten är korrekt och rätt. Precis som man tackar för alla andra fester som man bjudits på tackar man för att man fått vara gäst på en bröllopsfest.

Så den normala gången, enligt traditionellt bruk, är att gästerna skriver och tackar inbjudaren (brudparet ofta numera, brudparsföräldrarna lika ofta) för den härliga glada bröllopsfesten som det var så roligt att få uppleva. Detta ska enligt vedertagen god etikett ske senast en vecka efter festen.

Och brudparet har en eller kanske två månader på sig att skicka sina tackkort med personligt tack för den fina skålen, kokboken, ljusstakarna eller vad det nu är som givits.

De gäster som skickar tackkort till er är alltså väluppfostrade, artiga och gör precis som de ska.

Magdalena Ribbing

Kramvägran?

Fråga: Jag arbetar på en statlig myndighet och trivs mycket bra med mitt arbete och med mina kollegor. Jag har dock ett dilemma som handlar om en av mina manliga kollegor. Han är i sextioårsåldern och är i grunden en snäll människa. Problemet som jag upplever med honom är att han behandlar män och kvinnor olika. Förmodligen utan att reflektera över det själv. Han klappar ofta mig och mina jämnåriga kollegor (vi som är i 35-45  årsåldern) på kinden och vill gärna kramas.

Jag upplever detta som både kränkande, förminskande och särbehandlande. Han skulle nämligen aldrig göra så mot en man i samma ålder. Mitt problem är att jag vill konfrontera honom med det här men vet inte hur jag ska göra. Han är ju samtidigt en välvillig och snäll person men detta beteende stör mig jättemycket.

Jag vore väldigt tacksam för Magdalenas synpunkter kring det här.

Svar: Ingen ska behöva bli rörd vid av någon mot sin vilja. All beröring, smeksam i synnerhet, ska vara ömsesidig önskan. Men det du beskriver är ett inte ovanligt beteende från inte minst äldre män som kan vilja vara lite faderligt beskyddande mot yngre kvinnor (säkert finns också äldre kvinnor som är moderligt beskyddande mot yngre män och kvinnor.) Om du vill undvika en öppen konfrontation kan du börja med att hålla en fysisk distans så gott det går. Dra dig undan från hans närhet, lyft bort hans hand från din kind eller axel som något som stör dig, som en irriterande fluga ungefär.

Kanske förmår han förstå detta. Det är klart att du kan säga direkt till honom ”jag vill inte att du rör vid mig” eller “kladda inte” eller “sluta tafsa” vilket jag tror att många kvinnor anser att man ska göra för att vara som det brukar heta, “uppriktig” och “rak.” Aggressivitet kommer att försämra arbetsklimatet mellan er, nämligen om han förstår att det han tycker är allmän hygglighet uppfattas som sexistiskt och obehagligt.

Samtidigt ska verkligen ingen människa, man eller kvinna, behöva stå ut med att bli klappad och kramad utan att själv vilja det. Så försök till en början med den milda metoden, alltså att flytta undan hans hand, att dra dig bakåt när du anar en kramattack, att aldrig ställa dig nära honom, att överhuvudtaget visa att du inte är road av fysiska närmanden om än aldrig så vänligt menade. Har detta ingen effekt måste du ta till hårdare metoder, säg då till honom bestämt när han vill kramas eller klappa dig “det där får du avstå från” eller bara ett kallt “nej!” Fortsätter han trots detta är det dags att gå till chefen och säga som det är.

Magdalena Ribbing

Armstödsrätt?

Fråga: Då man delar armstöd med en främling, t.ex. på bion eller flyget, vem har då rätt till stödet? Den som först sätter armbågen på det? Själv försöker jag alltid trycka mina armbågar så nära stolsryggen som möjligt, vilket egentligen inte är särskilt bekvämt, men jag gör det för att lämna åtminstone en del av stödet åt min granne.

Svar: Det finns ju två armstöd och mest rättvist är att man tar det ena, och låter grannen ta det andra. Risken är att man blir utan stöd  om båda personerna på ömse sidor anser sig ha rätt till det armstöd man själv tänkt parkera sin armbåge på.

Så klokast är att fråga. Säg ”är det okej för dig att jag tar det här armstödet?”

Magdalena Ribbing

Valpskuld?

Fråga: Vi har en liten hundvalp, den sötaste i hela världen förstås. I helgen hade vi gäster och jag bad gästerna lägga sina kläder och väskor i klädkammaren så att valpen inte skulle tugga i sig något.
En av gästerna satte inte sin väska där, trots upprepade maningar, utan satte den på golvet i hallen (vilket vi inte uppfattade då).

Och naturligtvis, valpen åt upp väskan medan vi åt middag.

Gästen ömsom grät, ömsom var förbannad och stämningen blev tryckt resten av kvällen. Faktiskt, den enda som var glad var valpen.

Så till saken. Gästen sa att detta var på vårt ansvar och ville ha ersättning för väskan som of course hade kostat mycket pengar och var speciell, svår att få tag på en likadan och det enda hon verkligen älskade var just denna väska. Vi betalade direkt och tänkte medan vi räknade tusenlappar att denna människa bjuder vi inte fler gånger. Och vi tyckte situationen var orättvis eftersom vi hade uppmanat flera gånger att lägga sakerna så att valpen inte kunde förstöra något.

Vad säger Magdalena, var det verkligen vårt ansvar?

Svar: Det är vanskligt att beskylla någon för försumlighet, som bekant. Man kan tycka att sätter en gäst sin extra speciella handväska på golvet i en tambur i ett hem där det finns en entusiastisk valp som värdpersonerna har varnat för upprepade gånger, då är det gästen som varit försumlig, inte värdpersonerna.

Samtidigt kan man inte tvinga någon att inse riskerna med att ställa sin extra speciella handväska på golvet. Är en gäst ovillig att göra som värdpersonerna uppmanar till så kan det vara värdpersonernas sak att se till att inga gästväskor står på golvet nåbara för den intresserade valpen.

Nu har detta inträffat som varnades för och det förvånande i sammanhanget är att en gäst faktiskt ställer sin extra speciella handväska på golvet utom synhåll för andra än valpen. Normal hade varit att hänga upp väskan eller ställa den på en hylla eller ett bord. Men golvet i hallen? när nu väskan är så speciell?

Man är ansvarig för vad ens husdjur ställer till med, men nog var i det här fallet gästen så pass försumlig att hon borde ha delat summan för väskan med dig. Eller, om hon vore av den schysta och insiktsfulla arten, sagt att det var tråkigt men hennes eget fel som låtit väskan stå på golvet. Framförallt hade hon om hon varit trevlig, inte ställt till den dramatik som du beskriver.

Nu har du betalat hela den extra speciella väskan och då antar jag att du har resterna av den uppätna kvar. Hela väskan rådde väl inte valpen med?

Nästa gång ni har gäster, ta en runda innan valpen släpps lös, och kolla att ingenting ätbart, speciellt eller inte, står på golvet.

Magdalena Ribbing

Boendebetalning?

Fråga: Vet att detta varit uppe och då angående gåvor, men hur ser du på att man delar ett semesterboende?

Två  par och en singel delar en semesterbostad en vecka. Kostnaden är för en lägenhet med 3 sovrum, vardagsrum o kök. Alla har därmed sina egna sovrum. Ska bostadskostnaden delas, enligt dig, på fem personer eller på tre?

Svar: Rimligtvis bör man dela på fem, eftersom det är fem personer även om paren delar rum. Kanske är singelrummet lite mindre? Men det spelar egentligen ingen roll, kök och vardagsrum och badrum osv är ju gemensamma utrymmen, och singeln ska inte behöva betala för hälften av paren beträffande dessa delar. Så jag tycker absolut att delat på fem är rätt.

Magdalena Ribbing

Ohygienpatienter?

Fråga: Som sjukgymnast kommer jag hela tiden i närkontakt med människor som brister i respekt för mig. De kommer till mig som patienter, jag ska ta i dem och arbeta nära inpå dem med deras kroppar – och förvånande ofta har patienterna usel hygien. De har smutsiga fötter som stinker, långa hemska tånaglar som jag ska ta i, otvättade kroppar som jag måste behandla.

Svettlukt verkar en del patienter tycka är naturligt – men det tycker inte jag. En del manliga patienter har boxershorts där deras “private parts” ramlar ut i min åsyn – och kvinnor har stringtrosor som visar precis allt. Jag står faktiskt inte ut med all denna oönskade intimitet som tvingas på mig – det måste gå att ha kalsonger och underbyxor som täcker det de ska täcka och det kan inte vara omöjligt att tvätta fötter och underliv och armhålor. Det är inte en åldersfråga, jag har lika många unga patienter som äldre med detta beteende.

Vad kan jag säga till dessa smutsiga och respektlösa patienter?

Svar: Det du beskriver kan många inom vård- och omsorgssektorn instämma i. Alla människor förstår inte vikten av att tvätta sig eller sköta sin hygien så som de borde när de ska röras vid av andra som ska ge dem hjälp på olika sätt.

Man kan tycka att de som arbetar med dem som är hjälpbehövande skulle tolerera en hel del, och så är det givetvis – men det finns verkligen gränser. Att gå till en sjukgymnast utan att ha tvättat sig och tagit på rena underkläder som skyler ens intimaste delar är som du skriver respektlöst. Det är därtill nonchalant, obehagligt i högsta grad och absolut inte acceptabelt. Det är en annan sak om det gäller människor i akut nöd eller som saknar bostad och hygienutrymmen,  eller av andra skäl inte förmår tvätta sig. Men det är inte dem du beskriver, förstår jag, utan så kallade vanliga människor som frivilligt skaffar sig professionell hjälp.

Så dessa vanliga människor som medvetet struntar i att iaktta elementär hygien inför sitt besök hos dig kan du tillrättavisa. Du kan säga ”det finns ett tvättrum därborta, du behöver tvätta av dig ordentligt, både kropp och fötter, innan jag behandlar dig”. Och de som har kalsonger eller  trosor som inte täcker deras könsdelar kan du säga till att de vid besök hos dig ska ha ett annat slags underkläder.

Men det är inte säkert att dessa patienter själva inser hur de uppfattas, så kan du ha en både resolut och vänlig ton när du säger till dem vad som gäller är det bra.

Människor är ofta mer obetänksamma än direkt illvilliga. Samtidigt är det intressant att dålig hygien fortfarande är så vanlig som du och många med dig tvingas notera, trots allt som skrivs i ämnet och all propaganda för renlighet som pågår. Man hade ju hoppats att det gamla Lort-Sverige (radioserie 1938 av författaren Lubbe Nordström) vore gången tid. Så illa som dåtidens misär är det kanske inte numera, men alltför många förefaller leva i förhoppningen att deras otvättning eller direkta smutslukt inte märks. Det gör den.

Magdalena Ribbing

Slätringsskrock?

Fråga: Jag har en god vän som bär en vigselring han ärvt av en bortgången släkting på sitt långfinger och jag har i möten med andra personer sett vad jag tycker ser ut som vigselringar sitta på andra fingrar än just ringfingret. Ligger det någon symbolik i vilket finger man bär en vigselring på eller riktlinjer för hur man ska gå till väga om man vill bära den som ett minne alternativt smycke?

Svar: En slät ring på vänster ringfinger är en tydlig symbol för ett trohetslöfte till någon. Men har man en slät ring på något annat finger finns inte denna symbolik. Det brukar inte hindra andra som noterat en slät ring hos någon att tolka denna efter eget tycke, och inte sällan fråga eller påpeka något i sammanhanget.

Alltså kan jag ”varna” en aning för att använda ärvda vigselringar som smycken, om dessa ringar är just så symbolladdat släta som i din beskrivning – frågor kommer att uppstå och man får vara beredd på dem så länge en sådan ring bärs. Vill man ha en ärvd trohetsring som smycke föreslår jag att man tillsätter en sten eller annan dekor så att ringen ser ut som just ett smycke, inte som den traditionella trohetssymbolen. Eller så kan man minska den i storlek och bära den på ett lillfinger, då ser den inte så symbolisk ut.

Magdalena Ribbing