Sorgebegrepp?

Fråga: En begravningsbyrå, skriver på sin hemsida att det är fel att “beklaga sorgen”, eftersom sorgen är ett naturligt själsligt arbete som människan måste genomgå efter en närståendes död, och att sorgearbetet på det sättet är nödvändigt. Jag kan hålla med om det om man nu väger orden på “guldvåg”, men jag menar samtidigt att dessa ord har blivit en konvention för att uttrycka sitt deltagande i någon annans sorg. Att hålla sig till konventioner är väl inte fel så länge som nu detta är en konvention och fram tills detta uttryckssätt blir ersatt av något annat.
Det viktiga är att ge uttryck för medkänsla med den eller de som förlorat en närstående. När grannens fru dog för ett par år sedan beklagade jag sorgen efter henne och överlämnade en hemlagad lasagne så att familjen skulle få en gemensam och bekväm måltid tillsammans.
Min fråga är alltså: Är det fel att uttrycka “Jag beklagar sorgen ni har” eller “Jag beklagar sorgen efter XX”, finns det bättre sätt att uttrycka sitt deltagande?

Svar: Det är rätt  och fel på en gång att ”beklaga sorgen”. Rätt därför att precis som du skriver har det blivit så vanligt att innebörden av frasen inte kan missförstås. Fel därför att man rimligen inte kan beklaga att någon har sorg eller sörjer. Men “beklaga sorgen” är inte fel på grund av att sorgearbetet är nödvändigt som begravningsbyrån har skrivit, utan därför att någons sorg rätteligen inte kan beklagas av någon annan.

Annons:

Det man kan beklaga är förlusten som någon drabbats av. Korrekt uttryckt är att beklaga förlusten av X, och att delta (med de anhöriga) i sorgen efter X.

Ditt sätt att uttrycka din medkänsla och ditt deltagande i de anhörigas sorg var fint och sympatiskt. Orden när man möter en anhörig eller närstående till en person som nyligen avlidit kan vara “så sorgligt att X har gått ur tiden, du har all min medkänsla” eller “jag tänker mycket på dig dessa dagar”, eller “jag förstår att det är mycket tungt för dig nu, finns det något jag kan hjälpa dig med?” eller bara ge personen en kram.

Viktigast är att man säger något överhuvudtaget och ger uttryck för sin medkänsla. Alltför många känner sig bortkomna när de möter någon som har sorg, och avstår därför från att säga något alls. Kommer man inte på något annat så duger “beklagar sorgen” – trots att det är fel.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 5
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (31)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 31

MAGDALENA SVARAR: @LJM: Det räcker med att du svarade som du gjorde, helt rätt med ett beklagande. Om det var så hade du kunnat skriva att du har goda minnen av den bortgångna personen som du haft så trevlig mejlkontakt med, eller något annat positivt.

Magdalena Ribbing, 16:39, 9 januari 2012. Anmäl

En följfråga: jag fick för en tid sedan besked om att en person jag haft kontakt med (bara via e-post) i jobbet gått bort. Beskedet kom (också på e-post) från hennes kollega som tagit över hennes uppgifter. Jag vet inte alls hur nära de stod varandra. Jag svarade något i stil med att det var "väldigt tråkigt att höra" men det kändes rätt futtigt. Finns det någon bra fras för det tillfället?

LJM, 08:20, 9 januari 2012. Anmäl

Fördelen med ett konventionellt uttryck är att man åtminstone slipper stå och klämma ur sig saker som inte blir så lyckade. När min högt älskade farmor dog valde majoriteten av mina jämnåriga att fråga "Hur gammal var hon?". Jag svarade som det var, 87, men kände att "vad har det med saken att göra?". Det är lätt att tänka sig att en outtalad försättning är - "jamen då var hon ju gammal." Tycker det vore mer medkännande att fråga "Stod ni varandra nära?" eller kanske "Vill du berätta vad som hände?" Men dom flesta vill kanske bara snabbt skaka av sig denna obehagliga påminnelse om dödens existens, och konstatera att åtminstone detta dödsfall var naturligt och väntat.

M, 08:39, 8 januari 2012. Anmäl

Jag har alltid föreställt mig att frasen "beklagar sorgen" betyder att man beklagar att personen, olyckligvis, fått sorg, inte att man beklagar att personen sörjer.

Gustaf, 15:18, 7 januari 2012. Anmäl

Om man träffar någon man känner vars anhörig har gått bort så funkar i stort sett allting. Gör det du känner för. Det skall otroligt mycket till om det skall missförstås. Om det man då säger blir formellt eller grammatiskt eller innhållsmässigt fel kommer inte att beaktas av den sörjande, är min erfarenhet. Det är liksom lite fel tillfälle att bry sig.

Wunder, 00:16, 7 januari 2012. Anmäl

Krångla inte till det;"beklagar sorgen" duger alldeles utmärkt. Det är inte orden som är väsentliga, det är den bakomliggande tanken. Jag tror att de flesta i sorg uppskattar den tanken eftersom det lättar på ensamheten och bekräftar förlusten - även om orden inte är 100% rätt. Om du oroar dig för hur du ska uttrycka dig har du hjärtat på rätt plats och då spelar det nog ingen roll hur du uttrycker dig (inom rimliga gränser). Man måste inte vara artig för att vara omtänksam - så de så!

Andreas, 00:03, 6 januari 2012. Anmäl

Karin Johanssons kommentar 11:46 ger en väldigt bra beskrivning på hur man kan förhålla sig när någon i omgivningen drabbas av sorg eller annan katastrof. Tänk tanken att pyssla om personen. Kanske i handling, eller kanske bara i ord -- det kan räcka med några få ord, men tänk "pyssla om", så finner du den värme i ditt sätt som behövs. Då hittar du det rätta, varma sättet att reagera. Om du känner dig osäker spelar det ingen som helst roll om det skulle råka bli stelt och klyschigt, eller tafatt, eller något annat. Den som drabbats av sorg är upptagen av helt andra saker än dessa detaljer. Personen kommer att glädja sig åt dina värmande ord oavsett ytliga detaljer. För övrigt har begravningsbyrån fel i språkfrågan. Det är språkligt helt rätt att säga "beklagar sorgen". Begravningsbyrån förväxlar de två orden sorg och sorgearbete. Det som skulle vara fel är om någon skulle säga "beklagar sorgearbetet" eller "beklagar sorgeprocessen". Men så säger man ju inte. Sorgen är den smärta och förtvivlan som man drabbas av. Sorgearbetet är den kamp där man kämpar sig igenom sorgeprocessen. Att beklaga den sorg som någon har drabbats av är alltså att beklaga den smärta och förtvivlan som personen har drabbats av. Och som sagt, precis som Karin Johansson säger 11:46, ge personen ett ögonblick av ompysslande värme och uppmärksamhet, kanske bara i ett par ord, kanske i något mer. Ompysslande värme och uppmärksamhet är det man behöver i sådana stunder.

Kafpaŭzo (Webbsida), 19:38, 5 januari 2012. Anmäl

MK, ingen skada skedd.

HansFS, 21:12, 4 januari 2012. Anmäl

Hans FS, OK då missförstod jag dig.

MK, 18:36, 4 januari 2012. Anmäl

MAGDALENA SVARAR: @Malin: kondolera kommer från latinets con, med, och dolere, att känna smärta; man uttrycker alltså att man känner (smärta) med den sörjande som lider (av förlusten av den som är död). Visst kan man säga "mina kondoleanser" men jag undrar om det är bättre än om man säger "du har min medkänsla". Och än en gång, som flera kommentatorer påpekar liksom jag gör i mitt svar, det allra viktigaste är att man säger ett par ord till den som sörjer, att man visar denna betydelsefulla medkänsla.

Magdalena Ribbing, 16:59, 4 januari 2012. Anmäl