Dopnej?

Fråga: Vi har kompisar som precis fått barn och skall ha ett barndop med både släkt och vänner. Dessa kompisar träffar vi inte speciellt ofta då de bor en bra bit upp i Sverige. Varken jag eller min sambo känner för att åka 70 mil för att gå på ett barndop. Kan man tacka nej? Och om vi nu måste gå så måste vi ha barndop där vi bjuder både släkt och vänner när det blir aktuellt??

Svar: Man har absolut rätt att tacka nej till ett barndop, precis som till alla andra inbjudningar! Det finns inget tvång att närvara. Skriv eller ring eller mejla ”tack för inbjudan till dopet, tyvärr kan vi inte vara med på grund av avståndet, men vi skickar varma lyckönskningar till (babyns namn) och er!”

Ni måste inte alls själva ha barndop med en mängd gäster, egentligen är dopet en utpräglad familjetillställning och inte det stora kalas för alla bekanta som numera är rätt så vanligt. Man väljer som dopbarnsförälder precis hur man vill ha det, enbart den närmaste familjen, eller fler gäster.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (34)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 34

@Tz: Förvisso. Vad jag skrev var en reaktion mot den kommentator som menade att mina argument var diffusa - vad jag försökte säga är att för mig är religion något som i sig är väldigt diffust, jag tror att för många är det svårt att komma med ett helt klart Ja eller Nej på frågan om de tror på gud. Mellan att vara troende och att vara ateist finns det ett enormt utrymme för existentiella teorier och agnosticism, och kanske man inte är beredd att gå in på alla detaljer om sina innersta filosofier bara för att nån vill veta varför man vill döpa sitt barn i kyrkan? Själv har jag svårt att tro att en övertygad ateist skulle döpa sitt barn i kyrkan. Men jag har inte levt i Sverige på länge, jag kan ha helt fel här.

Anonym, 20:46, 5 mars 2012. Anmäl

@Motwall: Nåväl. Må så vara att de flesta religioner är så som du beskriver. Detta innebär nu inte i praktiken att jag, som icke-troende, inte kommer att närvara när goda vänner gifter sig, eller som kristen inte skulle närvara ifall muslimska goda vänner gifte sig och ville att jag skulle vara med. För i praktiken så är detta för mig ett tecken på vår vänskap; att jag är med i en lycklig stund i deras liv, och detta är för mig mycket viktigare än vad som konkret står i Bibeln eller Koranen eller whatever, alltså så länge brudparet eller föräldrarna vill att jag som väninna, oavsett tro, är med vid bröllopet eller dopet.

HR, 09:01, 4 mars 2012. Anmäl

Motwall. "Slumpen är ingen tillfällighet" är en intressant bok. Buddismen är inte så mycket för allsmäktiga gudar, utan fokuserar mer på individen och individens egen kraft.

HansFS, 07:05, 4 mars 2012. Anmäl

@Otroligt, 17:19 & HR, 19:53: Det verkar vara ett gemensamt drag i alla religioner utom möjligen buddismen och kopismen att man är extremt monopolistiska gentemot alla andra religioner. Om man läser Gamla testamentet så framstår den kristna guden (och den judiska för den delen) som allt annat än barmhärtigheten personifierad. I den kyrkliga vigseln tar paret emot Guds välsignelse för sitt gemensamma liv, ”Inför Gud och denna församling". Så strikt tolkat gäller samma sak där. Den strikta tolkningen var allestädes närvarande i en inte alltför avlägsen dåtid. Bara för att förtydliga så jag icke-religiös och det enda jag tror på är slumpen och naturvetenskapen, strikt troende.

Motwall, 21:45, 3 mars 2012. Anmäl

@Motwall: Enligt den logiken skulle jag ju inte heller kunna närvara vid goda vänners bröllop om jag inte delar deras tro? Tycker jag känns extremt. För att inte säga extremistiskt.

HR, 19:53, 3 mars 2012. Anmäl

@ Otroligt. Ja, så är det.

Tjillevipp, 17:30, 3 mars 2012. Anmäl

@Motwall. Strikt tolkat enligt din modell så är alltså den kristne guden en inskränkt typ som inte vill ha att göra med andra än de strikt troende. Det är vad jag alltid har misstänkt. Tänk så rätt man kan ha.

Otroligt, 17:19, 3 mars 2012. Anmäl

@HR, 12:03, 3 mars 2012: Johan, 05:43, 3 mars 2012 har rätt, dopet är den övergångsrit genom vilken någon upptas i den kristna kyrkans gemenskap (i församlingen). Och som alla vet så är en församling i kristna kyrkor en grupp som regelbundet firar gudstjänst tillsammans. Så strikt tolkat har inte sekulära, ateister, agnostiker, muslimer eller kopister något där att göra. Strikt tolkat.

Motwall, 15:08, 3 mars 2012. Anmäl

@ Johan: Jag förstår dem som tycker att man bara ska döpa sina barn om man är kristen, men jag förstår inte varför man inte bör närvara vid någon annans dop bara för att man inte är kristen? Som gäst vid ett dop spelar det väl inte så stor roll?

HR, 12:03, 3 mars 2012. Anmäl

Dop ska man endast närvaro vid om man är troende kristen och egentligen är det en styggelse att utsätta sitt barn för religiös indoktrinering utan att barnet själv kan ta ställning till att tillhöra en religion. Sluta döp era barn och låt de avgöra själva när de blir tillräckligt gamla istället!

Johan, 05:43, 3 mars 2012. Anmäl

Bestickordning?

Fråga: Har varit tveksam i många år:

Besticken (kniv och gaffel) föredrar jag att lägga på en och samma sida om tallriken för att göra det hela lite mindre formellt, vid de återkommande radhusgrillningarna. Men, på vilken sida om tallriken ska man lägga kniven och gaffeln? Visst måste det vara vänster?

Allt under parollen bordsdamen till höger; allt annat till vänster eller?

Svar: Att lägga ihop kniv, gaffel och eventuellt sked är formellt fel, det brukar göras på en del krogar för att underlätta för personalen vid dukningen, men det är alltså inte etikettsrätt att gästen måste ta isär besticken och placera dem där de ska ligga. “Radhusgrillning” är ju som du antyder ett lättsamt tillfälle och där spelar det givetvis ingen roll om man lägger besticken hit eller dit, bara alla hittar varsin kniv och gaffel.

Alltså finns ingen korrekt placering för detta felaktiga dukande. Men logiskt ska bestick som lagts ihop placeras på den sida där de lättast nås av gästen vilket är till höger om tallriken.

Fast jag avråder från det i alla någotsånär formella sammanhang.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (34)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 34

Cajsa: Jag har inte nämnt var jag bor. Här var jag bor gäller samma etikettregler om dukning som i Sverige. Jag påpekade ej heller hur det görs här var jag bor. Jag omnände det i samband med diskussionen om vad en internationell buffé är. Enda anledningen att jag påpekade att jag inte har nån anknytning till Sverige var av samma anledning som nån tidigare påpekade att denne har varit gäst på diplomatmiddagar utomlands. Jag omnände det för att ev. komma närmare ett svar, men ingen av oss visste vad en internationell buffé är. Och så kan jag hålla med om att det skulle kanske inte vara så intressant att läsa denhär spalten om inte dessa etikettregler gällde för det land jag bor i, men nu så är samma etikettregler gällande även här.

Rolle, 02:01, 6 mars 2012. Anmäl

Det stämmer inte att man lätt hamnar i sällskap av diplomater när man bor utomlands, det är faktiskt mycket vanligare att man börjar jobba på ebay, köper en Hyundai I30 och utvecklar intresse för möbelrenovering.

Ullrika, 20:55, 5 mars 2012. Anmäl

Cajsa. Om du läser alla kommentarer så förstår du nog Rolles. Det är inte han som inledde utlandsdebatten.

HansFS, 18:02, 5 mars 2012. Anmäl

Jag tycker att det är intressant att Rolle, som enligt egen utsago , inte har den blekaste anknytning till Sverige, har synpunkter på hyfs och stil som enbart gäller för Sverige. Vore det inte skojigare att läsa om hyfs och stil i det land där du bor? Som vi märker går det inte alls att överföra etikett alla gånger. De flesta läsare i denna spalt är inte heller intresserade av hur det går till i andra länder av kommentarerna att döma. Magdalena anger endast hur det är i Sverige, gängse skick och bruk just här, det går förmodligen inte att använda i ex USA. Om jag vill veta hur man lägger besticken i Spanien så försöker jag leta efter en spansk site som berättar det.

Cajsa, 13:31, 5 mars 2012. Anmäl

Bordsdamen till höger anger FS som argument - men för damen sitter ju bordsherren till vänster. Tycker FS att hela middagsarrangemanget ska utgå från mannen?

Medelålders, 09:09, 5 mars 2012. Anmäl

HR. Det är med "internationell buffé" som med jultomten, finns inte..... Tror jag!

Tjillevipp, 16:25, 3 mars 2012. Anmäl

Men jag vill fortfarande veta vad en internationell buffé är. Är det en buffé som har en maträtt från åtminstone ett visst antal länder i världen? Eller är det en buffé som bjuds i ett land som inte är Sverige, dvs skulle kunna vara antingen Norge eller Mongoliet? Eller är det de länder som vågavägrasverige har erfarenhet av? Förlåt jag menade vågavägrafacebook.

HR, 19:19, 1 mars 2012. Anmäl

Det är tydligt noterbart att här är det många som har varit utanför Sveriges gränser, i olika avseenden, och i olika umgängeskretsar. Själv har jag ingen anknytning till Sverige alls, varken född eller bor i Sverige. Att PPNN omnände att det var diplomatmiddagar i sammanhanget är relevant, annars vet ingen vilken nivå det ev. kan vara på bjudningen som användes som referens, vissa kanske tolkar det som terassfest med vänner osv... Lars Sundberg: MR använde nog aldrig orden slarvigt eller ociviliserat, men ordet pizzadukning var ett väldigt bra och beskrivande begrepp! :) Och med denna diskussion har vi iaf. kunnat komma fram till (och som även MR påpekar) att i formella sammanhang så dukas det inte med besticken på samma sida och ej heller inlindade.

Rolle, 18:15, 1 mars 2012. Anmäl

-Rolle, ja men nu har jag förklarat mig ganska bra tror jag. Det sticker tydligen rejält i vissa ögon när man nämner ordet internationell. -PPNN Du tycker inte att diplomatkretsar är något mer formella än en grillbuffe i dina vänners trädgård? Annars förstår jag inte varför du måste "råka nämna" i vilka kretsar du umgås. Bor man utomlands hamnar råkar man ganska lätt i kontakt med diplomater och deras familjer, korrespondenter och dylikt. -Ullrika Nåja, om man ständigt misstolkar folks sätt att uttrycka sig får man räkna med att de reagerar om man är fientligt inställd. På vilket sätt är det spydigt att kommentera att jag varit utanför sveriges gränser? Du verkar mest tigga om bråk, och därför kommer jag inte besvara fler inlägg från dig.

vågavägrafacebook, 14:08, 1 mars 2012. Anmäl

Besticken ska alltid läggas med gaffeln till vänster och kniven till höger. Detta gäller till och med om man äter ensam iklädd endast kalsonger och resten av matbordet är fullt med gammal disk och matrester sen förra måltiden. Men framför allt gäller det vid varje tillfälle när man är minst två som äter.

Stefan, 13:53, 1 mars 2012. Anmäl

Trafikursäkt?

Fråga: Jag bor i Stockholm och åker dagligen med kollektivtrafiken till och från mitt arbete. Jag slås också dagligen över hur oförskämda folk är mot varandra och man slänger med sin väskor, bufflar sig fram, armbågar sin medresenärer etcetera, allt förstås utan att be om ursäkt.

Idag när jag skulle åka hem hände det att två personer skulle sätta sig innanför mig på platserna närmast fönstret, först kommer kvinnan som sparkar på mitt ben och smutsar ner mina byxor. Sedan kommer mannen som knäar mitt knä. Ingen av dem ber om ursäkt. Jag blir irriterad och borstar muttrande bort smutsen från mina byxor varvid mannen blir arg. Han fräser något i stil med “vad fan är det frågan om, ville du mig något?!?!.” Jag tittar på honom och svarar att först sparkar kvinnan på mig och sedan knäar du mig och ingen av er ber om ursäkt.

Vaddå svarar mannen, du får väl flytta din ben så man kommer fram! Jamen, svarar jag, jag är 160 cm lång och tar verkligen inte mycket plats, det borde inte vara några helst problem för er att ta er förbi utan att sparka på mig, eller? Ja, men vi kanske sa ursäkta, svarar mannen. Mm, svarar jag, men hade ni gjort det så hade jag hört det och det gjorde jag inte, men jag tycker nog att det är trevligare att man ber om ursäkt när man sparkar på sina medresenärer. Då kallar han mig för både det ena och det andra och det är således jag som har fel, jag som blivit sparkad på.

Jag sätter på min MP3-spelare och försöker glömma incidenten, men jag lyckas inte. Jag känner mig kränkt och illa behandlad och det känns tråkigt att jag inte ens är värd en ursäkt när jag blivit sparkad på. Så jag måste erkänna att jag är lite barnslig, men när min slutstation närmar sig så ringer jag en vän och berättar att jag blivit sparkad på av två medresenärer och att de inte ens hade vett att be om ursäkt. Detta hör mannen bredvid mig och han börjar skrika, så hela vagnen hör, att; nu får du väl för fa-an ge dig!!!! Jag kliver av och försöker glömma incidenten (utan större framgång som kanske märks).

Så, vad skulle jag gjort annorlunda? Ja, jag satt på ett yttersäte, men jag skulle inte åka så långt och jag gillar inte att känna mig trängd, därför har jag svårt att sitta längst in. När paret kom på fanns många lediga platser varför det inte var självklart att de skulle ha de två platserna bredvid mig. Vad kunde jag svarat honom? Och vad kan man göra när man blir sparkad på och vill ha en ursäkt, men det hela vänds mot mig och det är mitt fel. Anser han att jag förtjänar att sparkas på? Anser han sig vara förmer och tycker att bara han får sin plats så struntar han i resten? Jag har svårt för konfrontationer och är lite konflikträdd. Det är läskigt att folk blir så arga när man själv anser sig blivit dåligt behandlad.

Tacksam över tips på hur man hanterar sånt här.

Svar: Kollektivtrafikens nyttjare är ett ständigt bekymmer just av de anledningar du beskriver: självupptagenhet, hänsynslöshet och brist på anpassning.

Men jag kan ge dig en tanke om varför det blev så tråkigt i den situation du beskriver.
Från din synvinkel sett var det det två personerna som satte sig intill dig som betedde sig fel på alla sätt. Du blev sparkad på, du ville absolut att de skulle be dig om ursäkt – men det hade ju knappast tagit bort smutsen på dina byxor eller irritationen över att du hade “knäats”.

Ser man det ur en annan synvinkel skulle läget ha kunnat beskrivas så här: någon sitter på ytterplats trots att innerplatserna är lediga. De som vill sitta där måste tränga sig förbi den som redan sitter. Den personen makar inte åt sig och försöker inte underlätta för de som vill ha platserna innanför. Det är åbäkigt, man har tjocka kläder som tar utrymme och klumpiga skor. Man råkar sparka till den som sitter och man tycker inte att det är mycket att tjafsa om, sådant råkar alla ut för. Sedan är nästa av de två tyvärr klumpig och stöter sitt knä mot den sittande, och en tänkt ursäkt mumlas så tyst att den inte uppfattas.

Den sittande personen blir irriterad och tjatar om dessa relativt bagatellartade incidenter. De inkommande förstår att det är besvärligt för den först sittande personen och försöker få henne att förstå att man inte menade illa, men hon vill inte utan fortsätter att klaga. Man tappar humöret och fräser ohövligheter till henne. Men tjatet tar inte slut, utan mynnar ut i en för alla andra hörbar berättelse i mobilen om hur hemskt det varit för henne. Då skriker man ännu fler dumheter och beter sig illa för att lätta på trycket inom sig – precis som den först sittande gjort med sina icke upphörande kritiska kommentarer.

Ja, du ser hur man kan betrakta det som hände ur flera synvinklar. Det gör inte att jag vill eller på minsta sätt försöker ursäkta drumlarna som satte sig intill dig. De kunde gott ha sagt ett tydligt “ursäkta, det var inte meningen, gick det bra?” och då skulle du ha nöjt dig med det.

Men kom ihåg att du satte dig på ett yttersäte trots de lediga innerplatserna. Bara det är ett ”fel” i kollektivtrafiken, så gör man inte om det ska bli smidigt för alla. Att du skulle en kort sträcka och inte gillar att ”bli trängd” kan andra inte veta och inte förväntas ta hänsyn till. Du flyttade tydligen inte heller undan dina ben, utan ansåg att de inkommande skulle krångla sig förbi dig.

Som jag kan förstå det av din beskrivning har du inte försökt förenkla för dina medpassagerare och du gav inte heller upp efter din inledande kritik mot dem.

Men de som satte sig innanför din plats betedde sig barnsligt, fånigt, ohövligt. Ni kunde båda ha besvärat er lite mer visavi varandra, tror jag.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (126)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 126

Man måste också vara beredd på att folk i trafikträngseln är stressade, och man måste som stressad förstå att folk inte kan läsa ens tankar och automatiskt gå ur vägen för en, och att folk har rätt att gå långsamt om de vill samt att bära ryggsäck om de vill. Det enda som egentligen kan förbättra atmosfären är att se till att trafiknätet fungerar problemfritt - i de storstäder där jag har upplevt att folk är mindre lättretliga än i Stockholm har även bussar och tunnelbanor kommit punktligare och oftare.

Ullrika, 10:05, 6 mars 2012. Anmäl

Om man sitter på ytterplats så kan man resa sig upp om någon vill sätta sig innanför. Då kan den andre passera utan att riskera att sparka till någons ben.

Ann, 12:56, 5 mars 2012. Anmäl

Jag är inflyttad Stockholmare sedan 2 år tillbaka, och jag använder tunnelbanan varje dag. Jag är från en liten byhåla där alla känner alla, alla visar hänsyn och hälsar på varandra. När jag var yngre på besök i Sthlm möttes jag av förundrande blickar när jag hälsade på alla jag mötte, men nu har jag "lärt mi" att så gör man inte här. Men ibland, IBLAND möter man en själ ute på promenad som faktiskt söker ögonkontakt, vrider lite på munnen och nickar hälsande. Det är fantastiskt! Jag måste också säga att sällan har jag bemötts illa när jag gett en medpassagerare ett leende eller en vänlig blick. Sen ser jag oftast väldigt glad ut och är väldigt social av mig. Ni kan ju kanske tänka på att nästa gång ni får ett leende av någon i kollektivtrafiken - stirra inte ilsket eller konfunderat, ge istället ett leende tillbaks. Det gör så mycket.

Kopparbergaren, 08:43, 5 mars 2012. Anmäl

Man kan ju se det bakvänt också. Jag bor i Skottland, Storbritannien och här ber folk om ursäkt åt höger och vänster, men det gör man för att det då är okej att gå in i folk hur som helst. Det spelar ingen roll att man går fem i bredd på en trottoar och därmed går rakt in i en ensam mötande person, mumlar man ur sig ett "sorry" är det helt okej. Detta gör mig mer irriterad eftersom de som ursäktar sig helt uppenbart inte bryr sig ett dyft om sina medmänniskor, en ursäkt förändrar inte det.

Sanna, 18:11, 2 mars 2012. Anmäl

Jag måste erkänna att jag i går å det brutalaste dundrade rakt in i några personer i tunnelbanan utan minsta tillstymmelse till att be om ursäkt. Det var nämligen så att jag på väg mot dörren var tvungen att passera två personer som på var sin sida av gången satt med brett utspärrade ben och överfödande bagage. De fick faktiskt skylla sig själva.

lw, 10:23, 2 mars 2012. Anmäl

@Fisan, (Webbsida) 14:17: Haha vad roligt. Ja, jag såg att jag råkat trycks på 'a' istället för 'o' när jag skulle skriva 'Tokyo'. Jag vet mycket väl hur det stavas men gjorde ett skrivfel i hastigheten som inte gick att redigera i efterhand.

Palle, 08:47, 2 mars 2012. Anmäl

För en vecka sedan rusade en herre som besatt till ett tunnelbanetåg, snubblade över en kvinnas bagage och när han höll på att falla tog han emot sig mot mig. Det gjorde jätteont och min axel värker fortfarande. Kvinnan och jag tittade förvånat på mannen, som skrek högt: "helvete!!", innan han sprang in i sitt tåg. Jag hade verkligen istället förväntat mig ett "ursäkta". Jag kan förstå om FS till slut får nog efter kanske ett flertal påfrestande incidenter i tunnelbanan.

Lisa, 01:35, 2 mars 2012. Anmäl

Apropå pratet om Stockholmare/Tjockholmare/Fjollträskare är otrevligare än resten av landet kan jag bara ge en tillbakakaka... Halva Stockholm eller mer är ju inflyttade Falkenbergsbor, norrlänningar, skåningar etc. Vi är således precis lika trevliga och otrevliga som resten av landet. Dock fler på mindre yta, vilket såklart kan innebära lite friktion för den som inte är van.

Pelle, 15:17, 1 mars 2012. Anmäl

Det räcker inte att själv vara hänsynsfull och leende i Stockholm (kollektivtrafiken inklusive). Min erfarenheter är att vad som i andra storstäder (inte minst här i New York) uppfattas som vanligt vett, ses som förolämpande i Stockholm. Dvs att uppmärksamma att vilt främmande människor existerar, genom att söka ögonkontakt, kommentera något trivialt. Om "kontakt" kan ske i Sthlm ska den vara så dold som möjligt, möjligen flytta på benet men absolut inte "nicka leende" för att någon gjorde en en tjänst. Människor runt omkring en verkar vara något nödvändigt ont i Sthlm. I andra städer är det mer en tillgång, man är en del av något större. Jag har t o m upplevt en som satte sig på min väska, som jag lagt på stolen bredvid i pendeltåget. Personen sa inte ett ord men ville markera och "straffa" mig för att jag gjort "fel": Han skulle ju inte "behöva" påpeka, än värre be om ursäkt....Ursäkt i Stockholm är att underkasta sig, det är en annan misstolkning. Man kan faktiskt be om ursäkt utan att man själv gjort "fel"!

Johan, 12:25, 1 mars 2012. Anmäl

Hepp kl. 10:43: håller med i allt! Det är sällan man blir "illa behandlad" i SL-trafiken däremot lite irriterad på drullputtar som stannar mitt framför dörrar. :)

mK, 12:12, 1 mars 2012. Anmäl

Nedläggningspresent?

Fråga: Jag jobbar i en butik som ska läggas ner. Det är en liten butik och vi är bara några få anställda. Vi har jobbat nära butiksägaren och haft god stämning i alla år.

Det jag undrar nu är om det finns oskrivna regler för om man bör köpa en present till butiksägaren (han är också chefen), att ge sista arbetsdagen? Vi anställda är bedrövade över situationen eftersom nedläggningen innebär att vi kommer bli arbetssökande allihop. Därför är det med blandade känslor jag ens tänker tanken om att ge en present, eftersom det inte är någon glädje involverad.

Vi trodde kanske att från butiksägarens sida skulle det komma ett förslag om att vi kunde göra något tillsammans till exempel gå på restaurang eller på pub för en gravöl, men han har inte sagt något om det.

Hur brukar man göra? Finns det ens regler? Kan jag få ett råd?

Svar: Någon present till butiksägaren behövs inte. Han hade, som du skriver, kunnat bjuda er anställda på något trevligt sista dagen, men kanske det inte finns ekonomi till sådant?

Men ingen tradition säger att de som förlorar arbetet ska ge sin forna arbetsgivare någon present. Tacka vänligt för den tid som varit, det räcker verkligen.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

Som arbetslös är det viktigt att ha ett nätverk och stöd av personer i samma situation är ovärderligt. Ni kan peppa varandra när ni börjar om i livet, så föreslå att ni arbetskamrater träffas och håller kontakten. Det är jätteviktigt, särskilt om ni uppskattar varandra. Tänk också på att referenser är otroligt viktigt, se till att få det från chefen. Tjänstgöringsbetyg. Sedan kan ni sista dagen tacka chefen för den tid som varit, ni/du verkar vara en underbart omtänksam människa! Lycka till med jobbsökandet!

F, 18:02, 2 mars 2012. Anmäl

Det beror helt och hållet på situationen och relationen till chefen. Jag har blivit uppsagd från två arbetsplatser p g a nedläggning. I båda fallen var de flesta anställda kritiska mot ledningen som hade gjort misstag, vilket ledde till att vi blev av med våra jobb. Så ingen av oss hade kommit på idén att uppvakta cheferna med presenter...

Också uppsagd, 14:15, 29 februari 2012. Anmäl

Det är helt beroende på hur firman är konstruerad och vad som lett fram till nedläggningen vad som är rätt. Att de anställda skulle uppvakta ägaren låter dock som om det vore fel i de flesta sammanhang. Tvärtom låter mer naturligt.

A, 10:31, 29 februari 2012. Anmäl

Om man driver ett litet AB och bolaget behöver låna pengar, kräver kräver förmodligen banken att ägaren personligen går i borgen för detta lån, kanske med bostaden som säkerhet. En konkurs kan således påverka de privata förhållandena högst påtagligt.

Adde, 09:27, 29 februari 2012. Anmäl

Det beror på vilken slags firma det gäller, i en enskild firm ansvarar ägaren även personligen för dess ekonomi, i ett aktiebolag kan ägaren eller ägarna "bara" förlora det de satsat. Det är dock mycket enklare att starta en enskild fima. Så har jag hört, kan ev vara fel i någon detalj. När det gäller frågan beror det på stämningen, men ett gravöl eller fika med tårta låter ju inte helt fel. Vem som betalar beror på hur ekonomin är.

Maja Gräddnos, 22:35, 28 februari 2012. Anmäl

Per W måste vara egen företagare själv eftersom han är så tvärsäker på detta. Kanske kan du Per dela med dig att tips till oss som driver mindre företag, eftersom du verkar veta så mycket om detta?

Anonym, 20:49, 28 februari 2012. Anmäl

@PerW: Jag har själv aldrig ägt företag och förstår kanske inte alla aspekter, men hur kan man ha sin ekonomi annat än sammanvävd med företaget om man tjänar sina pengar som egen företagare?

Ullrika, 19:21, 28 februari 2012. Anmäl

Jag tycker att det beror helt och hållet på situationen. Är ägaren en trevlig prick, som står på ruinens brant eller har förlorat sitt livsverk eller på annat sätt inte "lider mer än personalen" så skulle iallafall jag föreslå att personalen (givetvis de som vill och har råd) ordnar med någon sorts gravöl. Är det en ordnad nedläggning och ägaren sitter säkert tycker jag att ägaren borde ordna något. Sen finns det givetvis en glidande skala däremellan.

Leif, 13:13, 28 februari 2012. Anmäl

ta telefonnummer till de du vill fortsätta träffa även efter detta arbete ,kanske ni kan starta något eget ihop eftersom ni redan har ett bra team och vet hur det går till säkert...och hjälp varandra med referenser och se till att ni får ett bra "betyg" arbetsintyg på papper viktigast för er nu och jag håller med de som säger att det vore trevligt att avtacka er. en tårta t ex är inte så dyrt i den allmänna konkursen för ägaren.

Anonym, 11:43, 28 februari 2012. Anmäl

Per W: Om det är en liten kvartersbutik så har antagligen ägaren satsat en del egna pengar som nu går förlorade när den går omkull. På vilket sätt har det inte med den privata ekonomin att göra?

Anonym, 09:30, 28 februari 2012. Anmäl

Frågeresonemang

Fråga: Ofta slås jag av att de som skriver till Magdalena inte vill svara på frågor som andra människor ställer till dem för att visa intresse. Nyligen en frisör som frågar vad kunden sysslar (dvs arbetar) med. I det här fallet tror jag inte att frisören vill snoka utan helt enkelt försöker hitta något att tala om.

Jag kan förstå att man ska undvika att fråga om vikt, sexuell läggning, lön/förmögenhet, politiska åsikter och eventuella pågående eller planerade graviditeter. Men de frågor som gäller vad man jobbar med, vad man utbildat sig till, var man bor, om man har familj, vad man gjort på semestern etcetera är sånt som jag har frågat många gånger, och eventuellt gjort bort mig på.

Magdalena säger ofta att den som gärna vill berätta om sitt yrke/boende/familj etcetera kommer att berätta om det ofrågad, men i det sociala samspelet ingår att man ställer frågor till sin samtalspartner snarare än berättar om sig själv. De som berättar om sig själva hela tiden anses självupptagna. Därför känns det inte som en speciellt konversationsfrämjande inställning att anta att den man pratar med kommer att bjuda på all den information som inte är strikt hemlig.

Vilka frågor kan jag ställa till en främling i syfte att få konversationen att flyta, och/eller lära känna personen? Är jag helt och hållet utlämnad till frågor om tv-program, väder och nyhetshändelser eller finns det något jag kan fråga som visar intresse för den person jag samtalar med?

Jag tycker faktiskt inte alls att det är lätt att hitta på frågor som är vänliga utan att vara nyfikna. Åtminstone inte om det är frågor som gäller personen jag pratar med.

Jag kan absolut tänka mig att någon skulle kunna bli ledsen av frågan ”brukar du träna?” Är det någon som har varit oerhört engagerad i sin träning eller sport, kanske till och med försörjt sig på den, men tvingats sluta på grund av en skada eller sjukdom kan det nog vara minst lika smärtsamt som frågan ”har du barn?” Båda är frågor som lätt kan besvaras med ”nej” utan att blotta sitt liv men som kan väcka negativa minnen eller känslor.

På samma sätt kan en fråga om bostadens geografiska läge vara jobbig för den som skäms över att inte kunna bosätta sig på något annat ställe än i det billigaste miljonprogramsområdet. Vad man än frågar om kan den man frågar bli ledsen!

Därför kan jag inte hitta frågor som gäller personen jag talar med. Och jag tycker inte att frågor som gäller närliggande krogar, affärer eller tevetablån visar ett intresse för att lära känna samtalspartnern. Däremot kan jag hålla med om att det kan duga för konversation som bara syftar till att döda tystnaden (som den med en frisör).

Svar: Mina svar på  den/de frågor du refererar till har väckt en engagerad debatt med mängder av kommentarer och därför använder jag spalten i dag till ett längre resonemang i ämnet.

Lika ofta som du slås av att mina frågeställare inte vill svara på andras frågor slås jag av den brist på fantasi och inlevelseförmåga som så många säger sig ha eftersom de inte kan finna något neutralt att fråga om obs. i början av en ny bekantskap, vilket är det jag har svarat på, inte vad som kan pratas och frågas om mellan vänner, släkt och andra som är mer bekanta.

Varför inleda ett samtal med en person om vars liv man inte har en aning med frågor som ”vad har du utbildat dig till? – har du barn? – vad gjorde du på semestern?” – frågor som kan vara svåra att besvara för den med en oönskad levnadssituation. Hur befrämjande för samtalet och fortsättningen av bekantskapen eller frisörkontakten är det för den som kanske måste svara: ”Jag har ingen utbildning. – Nej jag får inga barn fast jag inte vill något hellre. – Jag var kvar i hemma för jag hade inte råd att resa någonstans”.

Istället kan man fråga om exempelvis boende som det inte behöver besvaras i detalj, alltså inte hur stor-liten bostaden är, hur vederbörande har finansierat den osv; frågan kan ges ett geografiskt svar, “i X, helt okej faktiskt” eller något svävande, ”förort, men tänker flytta” eller ”ganska bra i Y-ort” och en snabb motfråga “och du? Var bor du?”

Eller fråga om sådant som handlar om vanliga fritidsaktiviteter: ”brukar du träna?” eller om något närliggande ”har du sett att X-affären har öppnat/stängt/flyttat?” eller ”krogen Y är visst jättebra hörde jag, har du varit där?” Ingendera av dessa frågor kommer i närheten av tvingande svar som naggar någons integritet, eftersom det går att svara nej eller rentav ja, utan att därför behöva blotta sitt liv.

Frågan om ”brukar du träna” kan enkelt besvaras med ”nej inte just nu” eller ”för mig räcker promenader” – men på frågan ”har du barn” räcker sällan ett enkelt ”nej” som svar – där förväntas en förklaring, vet jag av egen mångårig erfarenhet. Att dra en parallell mellan att ha tvingats avstå från att träna och att inte kunna få barn är helt orimligt enligt min uppfattning.

När man har frågat om de neutrala ämnena och fått något slags svar har man säkert bildat sig en uppfattning om personen och vet vad man kan fortsätta fråga. Vill den du talar med bli närmare bekant med dig ankommer det på den personen att ge dig trådar att nysta i. Kanske barn, kanske pengar, kanske annat. Men du ska inte ta risken att eventuellt plågsamma svar tvingas fram. Du skriver att det inte visar intresse för motparten att tala om krogar eller TV-program. Åjo, det markerar att du är intresserad av någons uppfattning. Men du kan säkert finna ämnen som du tycker visar mer av ditt engagemang: “vilken snygg färg på din tröja” – “du har väldigt vackert hår” – “bor du här i närheten?”

Frågor och påstående ger i normalfallet en fortsättning på samtalet. En minoritet svarar inte annat än enstavigt och ger inte heller ytterligare ingång till samtal, och då får man själv avgöra om det är meningsfullt att fortsätta frågandet. Eller hålla tyst och invänta motpartens initiativ, om det kommer ett sådant.

Många kommentatorer anser att oförsynta, privata och nyfikna frågor ska besvaras med spydigheter och motsvarande drulligheter. Andra menar att den sorgliga sanningen ska drämmas på den frågande, oavsett vad den tillfrågade själv vill. Det är som jag ser det fel, den som känner sig attackerad av en frågeställare underlättar inte situationen genom egen aggressivitet. Bättre är att svara oprecist och byta samtalsämne. Och så att inte känna sig ledsen utan inom sig beklaga de okänsliga drullar som inte förstår att man avvaktar med privatlivsfrågor till dess att man känner varandra bättre – mycket bättre. Det grova artilleriet får man ta till först när hygglighetsmetoden inte fungerar.

Alla ni kommentatorer som suckar liksom dagens frågeställare och undrar vad ni egentligen får lov att fråga om inledningsvis med en ny bekantskap, tänk en liten, liten stund; helt säkert kommer ni då på något som inte handlar om samtalspartnerns möjligen usla ekonomi, eventuella arbetslöshet, oönskade boende eller misslyckade graviditetsförsök.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (109)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 109

Varje gång som jag besökt en ny frisör/-ska har jag omgående fått frågan: "Och vad jobbar du med?". Synnerligen fantasilöst, och varför har man i vissa branscher ett sånt oerhört behov av att genast klassificera nya kontakter? Nästa fråga brukar vara: "Var bor du??". Även svaret på den rangordnar medmänniskorna. Tacka vet jag engelsmännen, som frågar "Vad är din hobby?". Vi är galna i statusmarkering i Sverige!

Stockholmskan Irma, 16:58, 12 mars 2012. Anmäl

@ ankan. Testade ditt tips igår, men va fasen, det gick åt skogen. De kollade på mig som om jag var dum i huvudet, sen sa en kollega. Men du, hissar? Mattor? Kaffemaskin? Vi har ju bara en gammal återvunnen kaffebryggare, vi jobbar ju på en återvinningsstation. Och då slog det mig, att javisst ja, vi har ju varken mattor eller hissar, vi går bara upp för slänten till jobbet. Jäklar vad jag skämdes....

Tjillevipp, 16:31, 3 mars 2012. Anmäl

men varför fråga så privata saker hela tiden? på jobbet tex går det väl utmärkt att prata om olika kaffesorter som kanske finns i automaten, färgen på företagets mattor, hastigheten på hissarna etc. om alla är konversationsvilliga behövs inga raketforskarämnen eller påflugna privata påhopp för att få igång ofta riktigt trevliga lunch- och fikasamtalsstunder. det är bara att hålla igång sin fantasi men helt utelsuta tråkiga, nedslående, alltför privata, deprimerande och politiskt laddade ämnen. Plättlätt!

ankan, 21:56, 29 februari 2012. Anmäl

Varför tar alla som håller med MR till så extrema exempel för att visa sin poäng? Ekonomi, familh och hälsa. Det är privat. Det mesta annat kan man fråga om, förutsatt naturligtvis att man frågar på ett bra sätt. Vi som anser att MR har fel här säger naturligtvis inte att man kan fråga precis vad som helst. "Har du barn" är tydligt privat. "Vad sysslar du med" måste väl ändå ses som relativt öppet, rent generellt? Naturligtvis så finns det undantag, men generellt. Som någon sa, de "innestängande frågorna" är problemen. Men det har väldigt lite med ämne att göra, och mer med HUR man frågar, vilket i slutändan måste vara det som är viktigast eller?

SimonT, 19:00, 29 februari 2012. Anmäl

@Karin: Du har inte förstått folks kommentarer - om du tittar efter kommer du se att de flesta inte har nåt problem med normala frågor, de efterlyser bara lite taktkänsla när konversationen väl kommer igång. Lite insikt helt enkelt om att en person kan svara undvikande därför ämnet är känsligt även när det är världens mest normala samtalsämne. Så fråga på du, var bara vänlig och medmänsklig när du märker att nån blir illa till mods eller får svårt att komma med ett svar.

Ullrika, 17:17, 29 februari 2012. Anmäl

"Vad sysslar du med?" "Jag tycker jättemycket om att baka, så jag letar recept på internet och testar några nya sorters kakor varje vecka"

Paulina, 13:58, 29 februari 2012. Anmäl

Bella: men det är ju just det som är min poäng! Det är precis lika lätt att backa ifrån frågan "vad sysslar du med" som från pratet om vår, ändå finns det många här som anser att man inte får ställa den frågan?

Atchoo!, 13:30, 29 februari 2012. Anmäl

@Karin: Det handlar inte om att ha ett bedrövligt liv, utan om att man inte vill börja en kontakt med att dela med sig av personlig information. Jag anser inte att jag har ett bedrövligt liv, men för den sakens skull vill jag inte starta ett samtal genom att redogöra för om jag är gift, skild, sambo, singel, förälder, villaägare eller brf-innehavare – och i så fall varför/varför inte – eller för mina exakta arbetsuppgifter och hur välavlönade de är. Jag klarar för all del av att svara om jag blir tillfrågad, men likväl som att jag bemödar mig om att ge ett artigt och allmänt svar (istället för att säga "tycker du verkligen att du har med den saken att göra?") för att inte genera min samtalspartner, likväl tycker jag att samtalspartnern kan fundera en gång eller två över om frågan är befogad eller kanske hellre bör ersättas med en mer neutral. Jag har med ålder och erfarenhet lärt mig att frågan "vad jobbar du med?" inte alltid uppskattas – den tanken slog mig inte när jag var yngre, karriärhungrig och mest omgavs av likasinnade som gärna pratade jobb. Därför börjar jag numera inte med att ställa den när jag möter nya människor. Det är ingen stor uppoffring, och jag förstår inte varför jag skulle hävda min rätt att få ställa vissa frågor, när de uppenbarligen får många människor att känna sig obekväma? Det finns ju så mycket annat man kan prata om.

Malin, 12:45, 29 februari 2012. Anmäl

Tack Bella, HR, Ullrika med flera som kommit med bra och konstruktiva kommentarer! Förstår man inte skillnaden mellan kommentarer som "gud vad det är härligt att ha blivit mamma, längtar inte du efter barn?" och "gud vad härligt det är att det har blivit vår, tycker inte du det?" – ja, då är det nog lika bra att ge upp.

hanna, 12:20, 29 februari 2012. Anmäl

Jadå Karin. Och jag håller med dig...

HansFS, 10:49, 29 februari 2012. Anmäl

Etikettspalten: Nigande i onödan

Häromdagen såg jag en man i trettioårsåldern hälsa på en ung kvinna genom att niga lätt men tydligt för henne. Hon var i sällskap med en annan likaså ung man, men han fick ingen nigning utan ett handslag.

Detta tilldrog sig på en av Stockholms restauranger. Han som neg satte sig en stund vid bordet med de övriga två och neg igen för kvinnan innan han gick därifrån.

Det var alltså inte ett plötsligt misstag att han neg utan en överlagd artighet.

Nigningen är en gammaldags artighet som utförs av kvinnor. I min barndom på 1940-talet var nigandet självklart för småflickor, vi neg för äldre personer och upphörde med det i senare tonår när vi ansågs vuxna.

Att en man niger får nog anses vara en rejäl missuppfattning – eller vilket vore intressant att få veta, en total könsgränsupplösning. Mäns motsvarighet till kvinnors – flickors – nigande är en lätt bugning. Knäfallande och hattsvepande är teatergester för att markera gamla tider. Mycket gamla.

Även vuxna kvinnor niger numera allt oftare, tycker jag mig se. Tyvärr. Kanske tycker de att det ser flickaktigt gulligt ut? Kanske har de inte lyckats bli avvanda från barnaårens hälsningsartighet? Troligare är att de inte vet vad de gör. Symboliken i nigandet är att sjunka ner framför någon som man ska betrakta som högre rankad. Man försätter sig i en underordnad position. Förr skulle även vuxna kvinnor niga för chefen, chefens fru, för patron, för prästen – för praktiskt taget alla som hade mer pengar och högre samhällsställning. Detta är guskelov bortlagt och enligt min bestämda uppfattning vore det skam att återgå till gamla och sämre tiders underdånighet.

Nutida vuxna kvinnor ska inte niga alls. Utan minsta forskning i ämnet tror jag att det utbredda nigandet delvis kan vara inspirerat via TV från idrottskvinnor på prispallen, där oftast en man hänger en medalj om halsen på pristagaren, och hon tackar genom att niga. Rätteligen skulle medaljutdelaren buga djupt för pristagarens prestation. Istället niger hon – jag hoppas att det inte är för personen utan för Idrotten eller något annat lika heligt.

Men än har jag inte sett någon man niga på prispallen när han erövrat en medalj.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (56)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 56

De enda två tillfällen jag kan komma på som vuxna kvinnor niger idag i vardagen är på begravning inför kistan samt när de tagit nattvarden och ska lämna koret, då brukar väl män bocka och kvinnor niga? Fast det är nog på väg bort.

Ulrika, 19:22, 12 mars 2012. Anmäl

Att se vuxna kvinnor niga är är rent larv men en man, det är skrattretande! Tycker knappt småflickor ska niga heller, då kanske de fortsätter med det det i vuxen ålder. Att se gamla tiders dumheter återuppstå i något slags nostalgiskt el romantiskt skimmer är löjeväckande. Att nia äldre är lika dumt och ogenomtänkt.

E, 09:52, 29 februari 2012. Anmäl

VA!? Har du sett en man i Sverige niga?! Det har jag bara sett i södra Afrika där jag bodde 3 år, där även män neg lätt om det skulle vara riktigt artigt. Men visst markerade det underdånighet, åtminstone som vi utlänningar uppfattade det.

Bugaren, 12:14, 28 februari 2012. Anmäl

Jag var nyligen på en doktorspromovering och funderade då på just detta ämne. Efter att doktorerna promoverats med hatt eller lagerkrans och fått sitt diplom så gick de fram till mitten på scenen och bockade eller neg mot publiken (eller egentligen tror jag att de neg mot rektorn som satt nedanför scenen). De flesta, men inte alla, män bugade, och likaså de flesta, men inte alla, kvinnor neg och jag tyckte nog att både två sätten såg helt okej ut. Det såg högtidligt ut. Men jag har ändå funderat på vad som skulle anses vara mest korrekt. Egentligen tänker jag mig att det skulle vara enklast att buga för alla. Man kanske har fått hatt eller lagerkrans lite dåligt placerat på skallen av promotor (den som promoverar) och har ingen möjlighet att rätta till den, så för att inte riskera att huvudprydnaden trillar av när man lutar sig framåt i en bugning så kan man niga med huvudet högt. Vet Magdalena om det finns några särskilda etikettsregler vad gäller bugning/nigning vid doktorspromotion?

Ingo, 11:29, 28 februari 2012. Anmäl

HR; det är tyvärr såna åsikter som ser till att sakers betydelse aldrig kan ändras... antingen ska det vara som det alltid varit eller så ska det avskaffas? Om folk missförstår mig är det varken första gången, sista gången, eller egentligen mitt problem - jag tycker nigningen är fin IBLAND. Man ska inte påtvingas någon form av hälsningsgest om man inte vill utföra den (inte ens en handskakning, som är så 'självklart' som hälsning.), så bara att niga när man vill är ju ett litet återtagande. Man kan inte ändra hela världen på en gång.

Molly, 10:37, 28 februari 2012. Anmäl

Varifrån har du fått idén om att nigningen motsvarar männens knäfallande? På den tiden män föll på knä för att visa sin underlägsenhet gjorde kvinnor detsamma. Att ha en åsikt är var och ens rättighet, men när du, i Sveriges största morgontidning, backar upp dina åsikter med felaktiga fakta blir det väldigt fel. knäfallande != nigning knäfallande = knäfallande bugning = nigning

TKoos, 09:30, 28 februari 2012. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: @TKoos 04.17: Du har din uppfattning, varsågod, och jag har min som är helt motsatt din. Nigandet är motsvarigheten till männens knäfallande, vilket alltså är att underställa sig någon - vad tror du att detta nedböjande symboliserar? Den lätta bugning lika med huvudböjning som både män och kvinnor kan göra räcker mer än väl i flertalet fall av artighet, respekt med mera. Och inte ens som liten var jag särskilt förskrämd.

Magdalena Ribbing, 08:50, 28 februari 2012. Anmäl

Jag ser att Magdalena Ribbing fortsätter sitt korståg mot nigningen. Det skulle vara intressant att få reda på exakt vad i den kvinnliga nigningen som symboliserar "underdånighet" när hon inte säger sig ha något emot den manliga motsvarigheten, bugningen. Finns det kanske ett barndomstrauma i botten där en förskrämd liten Magdalena bannades då hon inte ville niga för någon? Nigningen är en fin gest av artighet som passar utmärkt för att uppmärksamma större känsloyttringar. Att niga till tack för att någon håller upp dörren kan således vara en smula övermaga, medan att göra det när man förärats en guldmedalj är helt rätt och riktigt. Kort sagt, överallt där en man skulle kröka rygg i en bugning är det rätt att en kvinna gör det samma i form av en nigning.

TKoos, 04:17, 28 februari 2012. Anmäl

Molly, du kan försöka erövra det som vilken gest som helst, men du kan inte återerövra det som vilken gest som helst, för det VAR inte vilken gest som helst. Och när du håller på och försöker erövra nigandet som vilken gest som helst, så försök komma ihåg att många av dem som ser dig tror att du faktiskt ger uttryck för underdånighet. De missuppfattar dig alltså. Lycka till.

HR, 23:45, 27 februari 2012. Anmäl

Jag niger ibland - på skoj, för att jag anser att det passar, eller bara för att jag vill. Aldrig har jag nigit för att visa att "Oh, du är så mycket högre i rang än mig!"... kan vi inte få niga om vi vill det, och återerövra det som en gest som vilken som helst? En vinkning, ett handslag...? Det är väl ingen som tycker man är oartig om man niger?

Molly, 23:06, 27 februari 2012. Anmäl

Toastmadamestil?

Fråga: Två av mina allra närmaste vänner ska gifta sig. Jag har tackat ja till att vara toastmadame och klädkoden är ”Valfri stilig klädsel”. Vigseln kommer att vara borgerlig och jag vet att mina vänner inte misstycker om klädsel så länge det inte är väldigt osmakligt, men jag vill ändå hålla mig till etikett.

Jag vill gärna ha en klänning på mig. Bör den gå nedanför knäna? Bör den ha axelband? Bör jag undvika spets och liknande material? Eftersom det är ett sommarbröllop, bör jag undvika tyngre färger? Kan jag ha kavaj ovanpå klänningen (framförallt till kvällen) och bör jag i sådant fall undvika en svart sådan? Hur festaktig kan klänningen vara? Är siden eller andra ”blanka” material okej?

Angående rollen som toastmadame har jag ett par funderingar angående talet. Hur kort får det vara utan att anses vara för kort? Då jag talat färdigt, lämnar jag då över till brudens mor (hennes far har tyvärr gått bort) så att hon är den första att få ordet? Bör jag över huvud taget hålla mitt tal innan brudens mor fått hålla sitt – eller ska jag istället nöja mig med att hälsa alla välkomna och säga något kort om/till brudparet innan jag ger ordet vidare?

Svar: Hopplös klädkod, den kommer att innebära problem för gästerna som inte får veta om de ska ha smoking, frack eller mörk kostym eller kanske kavaj. Kvinnorna kommer precis som du att tveka om de ska ha långt, axelbart eller kort klänning respektive festkjol på kavajnivå eller något annat “valfritt stiligt” som ju inte är en klädselangivelse utan ett luddigt påhitt till ingen hjälp för gästerna.

Nåja, om bjudningskorten är utsända är det inget att göra åt detta. Du kan givetvis ha klänning och med denna virriga klädkod kan du välja ungefär vad du vill, men jag avråder från alltför ”fin” klädsel på nivån frack eller smoking. Håll dig till något på mörk-kostymnivå vilket är knälång (mest elegant om den precis täcker knät) kjol eller klänning, med överdel som har täckta axlar men gärna kan vara ärmlös och ha urringning. Ljusare färg är vanligast på sommarbröllop, även om jag har sett marinblå chiffong på ett sådant och det var väldigt vackert. Siden och spets är okej liksom alla festmaterial utom sammet som man inte har sommartid.

Kavaj behövs knappast, det är juni och antagligen är ni inomhus, annars är en stor schal bättre än en kavaj som alltid blir vardagsbetonad om den inte är av spets eller siden vilket är ovanligt.

Du som toastmadame ska inte alls hälsa gästerna välkomna, det är värdpersonen, här alltså värdinnan, som ska göra det, och du ska ge henne ordet först av alla talare. Toastmadame reser sig när alla gäster har satt sig till måltiden, och ser till att det blir tyst, varpå toastmadame inte håller tal men meddelar sådant som gästerna behöver få veta (jag ger förslag till det som brukar vara bra att informera om, det kan ju vara annat som du vill säga angående praktisk information):

”Lite information denna underbara kväll när våra kära X och Y har blivit ett: rökpauserna meddelar jag om tre gånger under måltiden och då kan rökare gå ut på trappan fem minuter. Talen kommer att hållas mellan rätterna, och då förväntas alla sitta kvar och lyssna till allt klokt och roligt, inga tal får vara längre än tre minuter, då blir det gult kort och utvisning i värsta fall. Jag har det hedersamma uppdraget att vara toastmadame och ni som inte redan har anmält till mig att ni vill tala, skicka mig en lapp om det så får ni ordet så småningom. Nu går enligt traditionen första ordet till aftonens värdinna tillika brudens mor, varsågod X (brudens mors namn), ordet är ditt”.

Din huvuduppgift är att fördela ordet till talarna på ett kortfattat, kvickt sätt. Du gör det bäst genom att planera talarlistan i förväg, och få information av brudparet och deras närmaste om vilka som kommer att tala och med serveringspersonalen om när det blir bäst att talen hålls, ofta mellan rätterna. Säg till alla som ska hålla tal att inga tal får vara längre än tre minuter, det är mycket nog.

Du behöver inte hålla ett eget riktigt tal, men vill du gärna så kan du hålla ett kort fint tal till brudparet efter föräldrarnas och eventuellt närmaste släktens tal.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

@CvbT, 09:54: Har råkat ut för det några gånger. Jag tycker att man ska klä sig lite tjusigare på bröllop än vanliga fester. Detta har lett till att jag ofta känner mig för fin (att jag aldrig lär mig) på de bröllop som har klädkoden "valfri". Alla andra som varit på dessa bröllop har nämligen klätt sig precis på gränsen över vanlig vardagsklädsel. En del har till och med kommit i vardagsjeans. Det är så de brukar klä sig i de kretsarna, men det har inte jag vetat förrän på själva bröllopet. Om jag klär ner mig lite på nästa bröllop med denna klädkod skulle det inte alls förvåna mig om den bekantskapskretsen klär sig finare än "kavaj"-klädkoden. Förvirra inte gästerna utan skriv en tydlig klädkod. Om ni tycker att klädkoden "kavaj" är för strikt (hur man nu kan tycka det) kan ni väl skriva "vårdad klädsel" som man gör på vissa krogar.

Paulina, 11:25, 27 februari 2012. Anmäl

MAGDALENA SVARAR IGEN: @Stefan 03.28: Det är inte de två som gifter sig och är glada som ska muntras upp ytterligare av sina gästers klädsel. Inte heller ska inbjudarna bestämma i detalj vad gästerna ska klä sig i (som en speciell färg, modell eller skämtsamhet). Det handlar om att gästerna ska få veta vilken klädnivå de ska hålla sig till för att festen ska ges den önskade gemenskapen. Om någon har frack och en annan har jeans känner båda sig felklädda. Poängen med klädkoden är att hjälpa gästerna att välja rätt klädnivå för att alla ska känna sig bekväma på samma kalas. Om du läser min spalt ser du att klädfrågorna förekommer ofta, och det är vanligen de hemgjorda påhittskoderna som ställer till det.

Magdalena Ribbing, 09:57, 27 februari 2012. Anmäl

Stefan: En så vag klädkod gör att nära vänner som bor på orten har det väldigt enkelt att klä sig, de vet vad bekantskapskretsen brukar ha på sig på fest. "Alla" närboende vänner vet ju faktiskt egentligen exakt vad brudparet menar med sin klädkod (den finns där implicit och är egentligen strikt). Släkten och långtkommande vänner har däremot inte den blekaste aning och kan känna sig helkonstiga hela dagen (-när de kommit i ceriserosa urringad kort sidenklänning med rosetter till bröllopet där alla andra har bruna långa linneklänningar). Enklare att jämna ut informationsövertaget som redan finns genom en lättbegriplig klädkod.

CvbT, 09:54, 27 februari 2012. Anmäl

Hej Magdalena Ribbing. Men tänk om man bara är glad att gifta sig och faktiskt menar att alla får klä sig precis hur de vill. Hur skriver man det då utan att folk blir förvirrade? "Du kan givetvis ha klänning och med denna virriga klädkod kan du välja ungefär vad du vill". Ja, precis vad som stod på inbjudan väl? Jag undrar helt ärligt, försöker inte vara dryg!

Stefan, 03:28, 27 februari 2012. Anmäl

Följ MR:s råd så blir det bra. Mitt lilla PS är dock att "toastpersonen" också har till uppgift att vid lämpligt tillfälle läsa upp inkomna telegram/postogram.

Paul Grundin, 17:47, 25 februari 2012. Anmäl

@S: Ullrika skriver kontorskavaj. Jag tycker det kan vara ganska stor skillnad på olika kavajtyper. Det kan nog stämma att det drar ner utstyrseln lite att ta på sig kontorskavajen över finklänningen.

HR, 15:38, 25 februari 2012. Anmäl

Ullrika - Sommarklänning av lite finare material/snitt låter väll ideal! Och i alla fall jag skulle absolut ha en kvinligt skuren kavaj till detta om inte vädret är tillräckligt varmt för att inte ha något över. Vad är det för kontsigt i detta om ingen tydligare klädkod angivits? Tillsammans med ett par passande finskor skulle jag känna mig tillräckligt finklädd! Varför är det så många som tycker att det är så fel med en kvinligt skuren kavaj på en kvinna på fest? Det finns inte så många plagg som är mer förlåtande gällande figuren för oss som inte riktigt har den figur vi en gång hade/vill ha.

S, 12:17, 25 februari 2012. Anmäl

Snälla tostmadame, gå bara inte med blommig sommarklänning och kotnorskavaj till, det är en sån himla ful hemmasnickrad festklädsel, som man ser så många människor spöka ut sig i när de går på tillställning på sommaren.

Ullrika, 09:47, 25 februari 2012. Anmäl

Det är lite beklämmande att så många människor i värdposition inte inser att de ställer till problem för sina gäster genom att inte ange en distinkt klädkod, i synnerhet på en så formell tillställning som ett bröllop. De tror att de gör det lätt för dem genom att skriva ungefär "du får ha på dig vad du vill, bara du är stilig på vårt bröllop". Om "stilig" är det enda jag har att gå på, tar jag med automatik fram smokingen, för i den är jag stilig. Sedan är jag den stiligaste tuppen i hönsgården, fullständigt ensam och uttittad i min smoking. Förhoppningsvis inser åtminstone Magdalenas läsare att om alla ska trivas på festen, får ingen känna sig felklädd. Därför bör klädkoden vara så tydlig det går att göra den.

Kurt G Gustafsson, 00:32, 25 februari 2012. Anmäl

Håller med E

Otis, 16:27, 24 februari 2012. Anmäl

Toalettringshyfs?

Fråga: Min fråga gäller gemensam toalett på en uttalat kvinnodominerad arbetsplats. De till antalet få männen,  kanske bara någon enstaka av dem, envisas med att lämna toaringen uppfälld. Ett vänligt anslag om motsatsen har inte haft någon som helst effekt. Det är frågan om högutbildade personer med avancerade arbetsuppgifter inom vården. Min kultiverade man häpnar. Vad göra?

Svar: Ja du, vad ska kvinnor göra när män lämnar toalettringen uppfälld? Annat än är att fälla ner den. Du skriver att ett vänligt anslag inte haft effekt och vad skulle kvinnorna då kunna vidta för ytterligare åtgärd?

Ja, vad?
Ett nytt vänligt anslag?
Kommer inte att få effekt.
Vakthållning utanför toalettdörren när de misstänkta – alla verkar ju veta vilka det är –  är där, med tillsägelse om toalettringen lämnats uppfälld? Knappast möjligt om stämningen på arbetsplatsen ska vara fortsatt uthärdlig.
Information till chefen med krav på tillsägelse om nedfälld toalettring?
Förmodligen mer krut än nöden i flera bemärkelser kräver.

Så det är nog bara för alla andra att fortsätta fälla ner toalettringen och härda ut.

Det går ju att ta upp ämnet vid någon gemensam kaffestund eller arbetsplatsmöte med ett påpekande om att trevnaden för alla skulle öka om toalettringen fälldes ner – utan något utpekande av de skyldiga. Men det hjälper säkert inte, den (högutbildad eller inte) som inte ids fälla ner toalettringen efter sig kommer inte heller att orka intressera sig för sina arbetskamraters önskan om denna enkla åtgärd.

Du får vara nöjd med att du har en kultiverad man, om nu en sådan karakteriseras av bland annat toalettringsnedfällande.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (165)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 165

Har inte läst alla 164 kommentarer, så detta kanske blir en upprepning: ett konkret förslag till frågeställaren är att - såvitt antalet toaletter på arbetsplatsen tillåter detta - helt enkelt allokera vissa toaletter som damtoaletter och vissa som herrtoaletter. Då slipper frågeställaren irritera sig på herrarna, och herrarna slipper fälla ner ringen.

Karin, 12:32, 18 mars 2012. Anmäl

Tja.. Varför SKULLE dom fälla ned sitsen.. fäller du up den för herrarna i fråga? Eller föredrar du att limma fast den så dom har ett mindre hål att kissa igenom? Tvinga dom att sitta ned och kissa? Allt för att -du- inte can fälla ned ett simpel toaring.. och inte tänker du visa samma hänsyn med att fälla up den efter dig UTIFALL nästa som kommer är man. Jajamensan Vilken "kultur"

Miaw, 17:01, 29 februari 2012. Anmäl

I min erfarenhet är kvinnor minst lika slarviga - om inte mer - på toaletten än män. De bryr sig nämligen inte om att fälla upp ringen när de kissar "stående" utan verkar tycka att det är okej med kisstänk på toaringen för de efterkommande. Man ser det ständigt på damtoaletter. Tacka vet jag då män som fäller upp ringen, strunt samma om de fäller ner den efteråt eller ej!

Imoinda, 15:25, 28 februari 2012. Anmäl

Han som lämnar sittringen uppfälld gör det kanske för att markera att han verkligen fällde upp den innan han kastade vatten. Han har kanske tidigare blivit oriktigt beskylld för att pinka på sittringen.

StenLj, 11:15, 28 februari 2012. Anmäl

Den studie hygienkunnig hänvisar till bevisar ingenting. Inte heller är den särskilt väl genomförd. För kort tid, går inte att säga om det spolats med ned eller uppfällt lock, inte heller vet man vad som spolats ner.

Anonym, 10:57, 28 februari 2012. Anmäl

Finns det inget vettigare att ta upp? Frågeställaren i detta fall kanske borde börja att bekymra sig över viktigare saker... Lägg ner Ribbans frågespalt!

op, 09:18, 28 februari 2012. Anmäl

MAGDALENA FÖRKLARAR: Verkar vara dags att påminna om själva frågan, den handlar om en toalettstolsring, inte om locket. Det hindrar föralldel inte att även locket är intressant i sammanhanget - men det var inte vad frågeställaren undrade om.

Magdalena Ribbing, 08:58, 28 februari 2012. Anmäl

@Kennylex. Gerbas forskning visar endast ATT spridning av bakterier sker, INTE att locket kan förhindra detta. Mythbusters experiment sker endast med öppet lock, de prövar inte heller om det blir skillnad med stängt lock. Filmen visar att tryckförändringarna vid spolning får effekter, vilket är ostridigt i frågan. Det som möjligen kunde varit intressant hade varit en film om vad som sker vid spolning med stängt lock. I ett projektarbete vid yrkeshögskolan i Sollefteå har en student genomfört en studie av bakteriespridning vid spolning med öppet respektive stängt lock. Resultat = ingen skillnad! Även om studien är ett liten är den väl genomförd och resultatet är tydligt. Rapporten kan sökas fram med hjälp av rubriken för den intresserade: Vilket är syftet med toalettsitsar med lock, utsmyckning eller kan de förhindra att bakterier sprids vid spolning?

Hygienkunnig, 08:15, 28 februari 2012. Anmäl

Att argumentera om att fälla upp/ner ringen för motsatta könet är för mig absurt. Idén någon kläckte om att det var för att skydda de som inte kollar så noga och riskerar att falla ner är om möjligt ännu mer absurt. Är man så ouppmärksam förtjänar man att hamna på porslinet. Att stängt lock ser trevligare ut är nog upp till var och en. Men jag kan hålla med om att det är den gyllene vägen att gå för att så få som möjligt ska bli upprörda. @Kennylex, På något sätt komiskt att du hänvisar till Mythbusters (s01e12) som inte stödjer det du säger. För det första var bakteriemängden så låg att det inte var något att oroa sig för. Och för det andra så hade t.o.m. kontrolltandborsten blivit kontaminerad. De kom fram till att handhygien var det viktiga i sammanhanget, och lockets position var "skitsamma".

Viktigpetter, 00:45, 28 februari 2012. Anmäl

Limma fast ringhelvetet med superlim.

Molly, 23:10, 27 februari 2012. Anmäl

Namnglömska?

Fråga: Hur går man till väga då man anländer till en tillställning och ska hälsa på en människa man mycket väl känner igen men ej kan placera? Jag ser tre alternativ; det första är att man hälsar som vanligt och presenterar sig, det andra att man hälsar mer vänskapligt och inte presenterar sig och det tredje blir ett mellanting då man presenterar sig samtidigt som man trevligt undrar ”har inte vi setts förut?” eller kanske ”hur var namnet nu igen?”

Hur jag än gör känns det alltid konstigt. Det första alternativet kan ge förvånade reaktioner om det visar sig att man träffat personen i fråga många gånger, nästan som en förolämpning över att man inte känner igen honom/henne. Å andra sidan vore det ännu värre att inte presentera sig med namn för någon man tror sig vara bekant med men i själva verket aldrig träffat förut. Jag brukar därför tillämpa det tredje alternativet, men jag känner mig mycket obekväm i situationen. Frågan är när man ska infoga sin ”har vi inte setts förut”-fras, ska man alltid låta namnpresentationen avslutas först? Då är man återigen tillbaks på samma problem där man riskerar att presentera sig för någon man är bekant med.

Det känns som att hur jag än gör och oavsett vilken ordning så blir det alltid konstigt på något sätt. Hade jag haft lättare för att komma ihåg ansikten vore detta inget problem, men det är tyvärr inte fallet. Vad ska jag göra?

Svar: Om det kan vara dig till tröst är du inte ensam om detta bekymmer, tvärtom är det mycket, mycket vanligt, vet jag av egen dyster erfarenhet.

Enklast är att ta ”skulden” på sig själv, så att man säger ”hej, jag heter XX och visst har vi träffats tidigare, men jag måste be dig om hjälp, jag har hjärnsläpp idag (är så glömsk), minns inte ditt namn”.

Alla med en aning förstånd säger då sitt namn och förmodligen också var ni har setts tidigare.

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

När jag konverserar med nån så tittar jag ibland plötsligt personen uppriktigt i ögonen och säger: "Jag har glömt vad du heter." Då brukar personen säga sitt namn, och brukar varken se förvånad eller sårad ut, oftast snarare lättad då följdfrågan nästan alltid blir "Och du hette...?"

Ullrika, 17:52, 28 februari 2012. Anmäl

Jag brukar hälsa och avsluta med "men vi har träffats förut, eller hur?". Då får jag både veta personens namn och så reder man direkt ut hur det kommer sig att man känner igen varandra. Kan också vara inledningen på ett trevligt samtal! Är det i jobbsammanhang, t.ex. på ett möte där det inte finns utrymme för småprat, så funkar det ändå att presentera sig. Man får göra det med en igenkännande blick eller avsluta med "ja vi har ju setts förr", som ett konstaterande att man presenterar sig av artighet och inte för att man har glömt bort personen.

Anna, 10:05, 25 februari 2012. Anmäl

Intressant att notera hur kommentatorerna inte läser andras kommentarer innan man skriver själv... Se till exempel hur Tekla kl 12.36 skriver exakt samma sak som redan skrivits kl 12.27 av undertecknad.

hasseludden, 07:04, 25 februari 2012. Anmäl

Jag brukar inte lägga folks namn på minnet i första taget, framför allt inte om de ger ett fullständigt ointressant intryck. Problemet är när de, som är allra mest ointressanta, omedelbart kommer i håg vad jag heter.

lw, 10:46, 24 februari 2012. Anmäl

Det är värre när man konstant glömmer ansikten så att man inte vet om man har träffat folk förut eller inte. För övrigt har jag blivit så van vid att jag ändå glömmer folks namn att jag inte ens bryr mig om att lyssna när de presenterar sig.

Ullrika, 19:45, 23 februari 2012. Anmäl

På en vernissage, en rysk utställning, berättade jag för kusinen en rolig episod om vår finsk-ryska tolk Irja. Och så kommer hon in! Jag: jätteroligt att se dej, jag berättade just för kusinen hur det var i Kiev 1983. Släpar kusinen för att möta henne. Varpå "Irja" ser konfunderad ut och säjer: ja, var det inte så, att vi studerade tillsammans? Helt fel person... och smått pinsamt, men mest komiskt. Träffar man folk i oväntade sammanhang är det nog svårt ibland att passa ihop namn. Ingenting att ängslas över. Happens.

Fabiola, 18:43, 23 februari 2012. Anmäl

Som lärare händer det allt för ofta att man träffar elevers föräldrar som man "borde" känna igen. (Elever man haft för 10-20 år sedan...) Jag säger "Hjälp mig komma på var vi träffats / hur vi känner varandra!" i stället för att prata på tomgång och bli mer och mer förtvivlad. Om man bara ber om namnet kan förvirringen fortsätta - Anders Andersson? Jaha?? Min upplevelse är att folk har en mycket stor förståelse för att man har svårt att placera dem och istället för att bli stötta brukar jag få fnissiga bekännelser om när man förtvivlat hållt masken och pratat på, utan att ha en aning om med vem man pratar!

Katarina, 16:27, 23 februari 2012. Anmäl

Magdalenas svar är mycket bra. Dessutom kan tilläggas att det brukar blir otroligt uppskattat om man kan snappa upp signaler på att den andre känner sig lite osäker på vart man sågs och inleder med "Hej, Annelie heter jag, det minns du kanske, men vi sågs hemma hos X för ett tag sedan". Man riskerar att folk tror att man antar att de har sämre minne än de har, men min erfarenhet är att väldigt många blir väldigt glada och lättade.

Annelie, 15:45, 23 februari 2012. Anmäl

'Hello, my dahhlink!' funkar bra för mig.

Zsa Zsa Gabor, 14:52, 23 februari 2012. Anmäl

Namn är totalt ointressant, även om jag frågar igen har jag glömt det efter fem minuter. Bättre att köra på från förra gången man sågs istället för att bry sig om ovidkommande saker. Träffas man tillräckligt ofta lär man sig förmodligen namnet vad det lider.

Nomen Nescio, 13:01, 23 februari 2012. Anmäl

Viktältande?

Fråga: Jag tillhör den grupp som lyckats med att gå ned i vikt, i mitt fall är det ca 30 kg. Nu har jag några kilo kvar till målvikten och jag fortsätter kämpa på.

En reflektion som jag måste ge är dock de intressanta kommentarerna man får.

1. Nu behöver du inte gå ned mer i vikt!
2. Ska du verkligen gå ned mer?
3. Hur mycket har du egentligen gått ned? Du kommer ju försvinna!

Det vore lockande att säga: du då? Vad är din plan med ditt energiintag?

Istället har jag valt att ha en mer objektiv syn på saken. Jag refererar till att jag siktar på ett midjemått som enligt vårdguiden gör att jag befinner mig utanför riskgruppen. Samt att jag ska skaffa mig ett BMI som ligger inom det som är normalt.

Frågan är dock vad kan man säga mer?

Svar: Säg muntert till de rätt ohövliga frågeställarna ungefär ”tack för din omtanke men jag ids verkligen inte prata om det här” – så förstår de att du har redan svarat på alla frågor hundra gånger och orkar inte med fler svar.

Människointresset än en gång – andra vill veta hur du har lidit, eller vill få sin egen lagomvikt bekräftad, eller vill uppmuntra dig, eller bara vill väl – men ingen borde inte säga något förrän du tar upp ämnet själv. Så himla roligt är det inte att prata om sin vikt, och urtråkigt är det att få påpekanden från amatörer som inte ska lägga sig i hur mycket du minskat, eller vill fortsätta att minska, i vikt.

Du måste inte svara. Du måste inte informera. Om du vill prata om din viktminskning så gör du det utan att frågas om den. Det kan vara dags för omgivningen att inse det, och eftersom den inte gör det måste du hjälpa den på traven genom att inte svara med de detaljer som frågas efter.

Håll på din rätt att tala om det som du vill när det gäller dig själv!

Magdalena Ribbing

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (60)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 60

[...] 1. Toalettringshyfs? (164)2. Trafikursäkt? (120)3. Frågeresonemang (107)4. Etikettspalten: Nigande i onödan (55)5. Kö-kryssare? (53)6. Bestickordning? (28)7. Dopnej? (24)8. Sensvarare? (23)9. Nedläggningspresent? (20)10. Viktältande? (14) [...]

Överviktsvar? - DN.se (Webbsida), 06:01, 2 mars 2012. Anmäl

Oj ,detta är verkligen "damn if you do, damn if you don't" Om man lyckas nå sin önskevikt och är glad för det, blir man nog besviken om ingen reagerar. Samtidigt kan viktminskning bero på sjukdom, då är det inte kul att få en kommentar om att man ser bra ut med nya vikten. Man skall ju inte kommentera någons vikt, men hur man än gör i det här fallet kan det bli fel även om man inte säger något. Inte lätt att "lyssna" heller som man kan om andra frågor och byta ämne om man märker att ett ämne är känsligt. Och hur gör man när någon faktiskt gått ner väl mycket, aneroxia kan börja med en bantning som går överstyr. Och någon som är farligt överviktig, javisst vet den om det, men om man faktiskt är orolig och vill hjälpa om man kan? Fullt med fällor att trampa i! Men kommentarena FS får är dumma, bra svar av Magdalena!

It's complicated, 23:08, 29 februari 2012. Anmäl

Nä Anonym 13:52, avund är ingen hemsk företeelse. Den är helt naturlig. Om man själv har (gjort) något som folk blir avundsjuka för är det väl bara att vara stolt och glad. Samt låta personen ifråga vara ifred med sin avundsjuka. Att bli kränkt känns som att slösa energi på dumheter.

Nilla, 09:26, 29 februari 2012. Anmäl

Känns ibland som om vi alla borde vara minst en aning mulliga, helst även ha en tendens att dricka lite för mycket och vara svaga för godis och chips, då skulle folk slippa bli provocerade och känna sig hotade och känna att de måste komma med ifrågasättande kommentarer mot sina medmänniskor.

Ullrika, 17:54, 28 februari 2012. Anmäl

En liten kommentar som kanske kan vara en liten tankeställare - när man har sett nâgon med en viss krops- och ansiktsform under lâng tid sâ kan man ibland fâ en liten chock när den personen har gâtt ner 30 kg. Det är inte nödvändigtvis avundsjuka, hos mânga personer som har nâtt en viss âlder sâ fâr stor viktminskning ibörjan en effekt att ansiktet ser lite urholkat ut, skinnet hänger lite och personen kan ha tendens att se lite tärd ut. När kroppen sen väl har haft tid att komma ifatt sâ börjar personen se mer hälsosam ut igen. Men hâll alltsâ i âtanke att vissa människor fâr ett lite tärt och inte sâ hälsosamt strâlande utseende under en viss fas av viktnedgâng, det blir dâ svârt för människor att inte spontant utbrista nânting - det triggar liksom visuellt igâng samma reflex som vi fâr om vi ser nâgon som varit sjuk ett tag och ocksâ gâtt ner rejält i vikt. Inte nödvändigtvis elakt menat men snarare en sorts spontan oro. Fast jag hâller med om att visst kan man hâlla kommentarer för sig själv och frâga nânting mer generellt som : "och hur mâr du?" Det räcker mer än väl som frâga. Grattis till alla som lyckas fâ kontroll över sunt mattintag och vikt - jättestarkt jobbat!!! KRam

LOTTA, 08:43, 28 februari 2012. Anmäl

Jag har alltid varit smal och vältränad vilket är delvis ärftligt delvis min förtjänst eftersom jag undviker mat typ MacD. och försker röra på mig så ofta har tillfälle till det. Hela mitt liv får jag höra gnäll efter gnäll att jag inte äter ordentligt. Bantar du? Äter du för lite? Du blir snart anorektiker mm...jag väger normalt till min längd men jag har ingen utputande mage och överbliven fläsk på ryggen. Jag har aldrig fått beröm för min fin, tränade kropp men bara pickar. Jag måste alltid förklara mig och ursäkta fast folk ser att jag äter normalt och tom tillåter bakelser och kakor i större utsträckning än de på bjudningar. Och vad gör man i detta fallet?

Anonym, 12:10, 27 februari 2012. Anmäl

Fattar inte varför folk ska kränka nån som uppenbarligen kämpat med sin vikt och nu lyckats komma i mål. Avund är en hemst företeelse, för det är nog det det handlar om.

Anonym, 13:52, 25 februari 2012. Anmäl

De är bara avundsjuka! Jag har själv samma problem som FS eftersom jag gått ner till normalvikt efter att ha varit lite för rund ett tag efter en tids sjukdom. De som kommer med sina idiotiska kommentarer är personer som rent ut sagt är tjocka. Jag har aldrig fått den typen av kommentarer/frågor från smala personer. Jag har valt att ignorera dem, säger bara att det inte angår dem.

KJ, 13:49, 25 februari 2012. Anmäl

Nå man måste komma ihåg är att för de flesta är träning ett måste och att äta sunt är inte nåt kul. Så om man råkar vara en sån som tycker träning är det roligaste i livet, och kanske har en tendens att träna lite för mycket för att det är kul precis som andra har en tendens att äta några bullar för mycket, då får man helt enkelt räkna med att folk tror att man är offer för nån störning samt att man bantar. Men återigen handlar det om folks oförmåga att backa ur när man svarar att man mår bra. Är det en ytlig bekant ska man bara behöva svara detta en gång, en närmare bekant kanske kan få övertygas ett par gånger, men sen måste man lämna vederbörande ifred.

Ullrika, 09:54, 25 februari 2012. Anmäl

mm, upplever man nästan allt som kritik, eller t.o.m. övergrepp HAR man nog problem av något (några) slag även om det inte är anorexia. Någon som har kunskap i ämnet kan dra slutsatser utan att ha egen erfarenhet av problemet, alla är inte så egocentriska att allt handlar om en själv.

GH, 20:50, 24 februari 2012. Anmäl